Blodprover (600 st.) från deltagare i matvaneundersökningen Riksmaten ungdom 2016-17 har analyserats med avseende på akrylamid och dess metabolit glycidamid. Analyserna har gjorts med masspektrometri av reaktionsprodukter med hemoglobin (Hb-addukter) som biomarkör för exponering för akrylamid. I denna rapport redovisas resultaten från dessa analyser. Skillnader i exponering mellan kön och mellan åldersgrupper (årskurs 5, årskurs 8 och årskurs 2 på gymnasiet) har undersökts samt association med bostadsort (stadsmiljö eller landsbygd) och föräldrars utbildningsnivå. Exponeringen har också undersökts i relation till uppskattat intag av akrylamid från mat, baserat på enkätsvar om matvanor från ungdomarna. 

Akrylamid kunde detekteras i nästan alla prover (99 %). Medianhalten var 34 pmol/g Hb. Ingen signifikant skillnad i Hb-addukthalt av akrylamid kunde observeras mellan pojkar och flickor. Inte heller kunde någon signifikant skillnad observeras mellan åldersgrupperna för akrylamid. Vid jämförelse av Hb-addukter av glycidamid samt summan av akrylamid och glycidamid uppvisade barnen i årskurs 5 högre halter jämfört med ungdomarna i årskurs 8 och i årskurs 2 på gymnasiet. Vid jämförelse mellan bostadsort på landsbygd jämfört med i stadsmiljö observerades inga signifikanta skillnader i Hb-adduktnivåer av akrylamid eller glycidamid för någon åldersgrupp. Inte heller observerades någon association mellan Hb-adduktnivåer och föräldrarnas utbildningsnivå i någon åldersgrupp. Omkring 10 % av studenterna rapporterade att de röker, dagligen eller ibland, och dessa individer hade signifikant högre Hb-adduktnivåer av glycidamid samt av summan av akrylamid och glycidamid. 

Förutom rökning utgör livsmedelskonsumtion den största källan till akrylamidexponering. De uppmätta adduktnivåerna jämfördes med uppskattat intag av akrylamid från livsmedel som är kända att innehålla akrylamid. Jämförelsen gjordes både med data från enkätsvar om generella matvanor samt från data från kostregistrering under två dagar. Ingen signifikant korrelation observerades mellan adduktnivå av akrylamid och det totala medelintaget från kostregistreringen, sannolikt för att adduktnivåerna motsvarar exponeringen som skett under de senaste ca fyra månaderna, vilket är hemoglobinets livslängd. Dock observerades signifikanta korrelationer mellan adduktnivå och registrerad konsumtion av chips och bröd för studenterna i årskurs 5. Också observerades en signifikant skillnad mellan adduktnivåer och konsumtion av chips från enkätdata om generella konsumtionsvanor. 

En framtida studie om matvanor som designats med avseende på akrylamidexponering skulle ge en bättre förståelse för korrelationen mellan konsumtion och exponering, och ge en ännu bättre uppskattning om bidraget av akrylamid från mat till den totala cancerrisken. 

Rapporten presenterar resultaten från övervakningen av växtskyddsmedel i ytvatten, grundvatten, sediment och regnvatten i Sverige under åren 2002-2008. Undersökningen genomförs inom ramen för den nationella miljöövervakningen på uppdrag av Naturvårdsverket (Jordbruksmark och Luft). Tidigare resultat har sammanställts i enskilda årsrapporter. Detta är första gången som resultaten har sammanställts för en längre tidsperiod (7 år), vilket ger ett underlag för att spegla utvecklingen över tiden.

Övervakningen av ytvatten omfattas av provtagningar i fyra typområden (Västergötland, Figur 2; Östergötland, Figur 5; Halland, Figur 8; Skåne, Figur 11) och två åar i Skåne (Skivarpsån och Vege å). Ytvattenprovtagningen står för den största andelen av alla enskilda analyser under perioden (ca 60 000). Provtagningarna i typområdena sker tidsintegrerat med hjälp av automatiska provtagare och i åarna tas manuella momentanprov. I typområdena har även provtagning av grundvatten och sediment genomförts. Regnvatten undersöks vid en lokal på Söderåsen i Skåne.

Antalet substanser som har analyserats varierar mellan provtyperna och i viss mån även mellan åren. Detta som en följd av att vissa substanser försvinner från marknaden och nya tillkommer. Även analysgränsen har förändrats under åren, främst för några substanser där den sänkts för att bättre motsvara de riktvärden som introducerats under tidsperioden.

Inom varje typområde samlas det varje år in omfattande informaion om grödval och vilka växtskyddsmedel som används. Även information om nederbörd och avrinning samlas in kontinuerligt. Denna information utgör ett värdefullt underlag vid tolkningen av resultaten.

Rapporten redovisar resultat från den nationella miljöövervakningen av växtskyddsmedel år

2007. Under året har ytvattenprover, grundvattenprover och sedimentprover tagits i fyra små

jordbruksdominerade avrinningsområden, s.k. typområden. Dessa är belägna i Östergötland,

Västergötland, Halland och Skåne. Det ingår också ytvatten- och sedimentprovtagning i två

åar i Skåne, och dessutom samlas regnvatten in från en plats på Söderåsen. Provtagningen

fungerade bra under året och totalt togs 112 ytvattenprover, 64 grundvattenprover, sex

sedimentprover och 12 regnvattenprover. Dessa analyserades på 46-82 olika

växtskyddsmedel. Inom typområdena intervjuades lantbrukarna för att samla in information

om grödor och användning av växtskyddsmedel.

I ytvatten från typområdena hittades mellan 30 och 45 % av de substanser som analyserades.

Varje prov innehöll minst två olika ämnen och som mest påträffades 23 ämnen i ett och

samma prov. Den högsta halt som påträffades i ett veckoprov var 12,8 μg/l och hittades i

Skåneområdet. Under den vecka som provet representerar kom det mycket nederbörd. De

flesta veckoprov hade en sammanlagd halt på under 4 μg/l. Transporten av växtskyddsmedel

från typområdena var i samtliga fall högre än år 2006. Det förklaras av att säsongen 2007 var

ovanligt nederbördsrik.

Växtskyddsmedel påträffades i grunvattnet från tre av de fyra typområdena. Östergötland var

det område där inga västdkyddsmedel detekterades. Flest ämnen hittades i Skåne, vilket följer

samma mönster som tidigare år. Metalaxyl påträffades i en halt över 0,1 μg/l vid ett tillfälle i

typområdet i Halland. Det var det enda tillfället då EU:s kvalitetsnorm för grundvatten

överskreds.

I vattenproverna från de två skånska åarna påträffades nära 50 % av de analyserade

substanserna. Den högsta sammanlagda halten var 4,7 μg/l.

Överskridanden av riktvärden skedde i 35 % av de analyserade ytvattenproverna (typområden

och åar sammantaget). Flest överskridanden uppmättes för ämnena diflufenikan och MCPA.

En av indikatorerna inom miljömålet ”Giftfri miljö” bygger på halter av bekämpningsmedel i

förhållande till sitt respektive riktvärde, beräkning av indikatorn för perioden 2002-2007 finns

i rapporten.

Regnvattenprovtagningen visade att 33 substanser påträffats under säsongen, vilket är något

färre än föregående år. Prosulfokarb var den substans som oftast påvisats i förhöjda halter i

nederbörd under perioden 2002-2007, ämnet har påträffats i en maxhalt på 1,6 μg/l under

årets provtagning.

Rapporten redovisar resultaten från 2005 års miljöövervakning av bekämpningsmedel.

Programmet omfattar vatten- och sedimentprovtagning i fyra jordbruksbäckar i s.k.

typområden belägna i Östergötland, Västergötland, Halland, Skåne, i två åar i Skåne samt

regnvattenprovtagning från ett skogsparti i nordvästra Skåne. Inom typområdena undersöks

också det ytliga grundvattnet. All provtagning skedde inom ramen för det nationella

programmet för miljöövervakning av jordbruksmark och luft.

Varje vattenprov har analyserats på 76-86 enskilda substanser och varje sedimentprov har

analyserats på 55 enskilda substanser. Totalt har 102 olika substanser analyserats varav 14 bioch

nedbrytningsprodukter. Av de undersökta substanserna var 62 substanser registrerade för

försäljning under 2005. Dessa utgjorde 87% av den totala försäljningen av ogräs-, svamp-,

insekts- och betningsmedel inom jordbruk och trädgård. I analyserna ingår de tio

växtskyddsmedel som finns upptagna på Bilaga 10 i Ramdirektivet för vatten (2000/60/EG),

varav tre fortfarande är registrerade för användning i Sverige. Totalt har 15 108 enskilda

mätningar genomförts.

Säsongen 2005 hade Västergötland och Östergötland en regnig försommar. September var en

torr månad i samtliga typområden och i övrigt låg nederbörden nära det normala. I

Skåneområdet var flödet i bäcken lågt under hela hösten, vilket gav en viss förskjutning i

provtagningen.

Lantbrukare verksamma inom de fyra typområdena har intervjuats och information om grödor

och bekämpningsmedelsanvändning har samlats in.

•

I jordbruksbäckarna i de fyra typområdena återfanns sammanlagt 57 substanser varav 6

nedbrytnings- och biprodukter vid ett eller flera tillfällen. Det är något fler än tidigare år.

Alla prover innehöll minst två substanser. Högsta koncentrationen av en enskild substans

(bentazon) var 7,4

μg/l som medelhalten under en vecka. Den sammanlagda halten i

bäckarna varierade mellan 0,02 och 17,3

μg/l.

•

I de två skånska åarna återfanns 33 substanser varav 3 nedbrytningsprodukter. Högsta

koncentrationen av en enskild substans var 2,0

μg/l (AMPA). I åarna hittades 10-22

substanser per provtillfälle och generellt var det fler substanser i Vege å än i Skivarpsån.

Vege å avvattnar ett större avrinningsområde än Skivarpsån och har därmed sannolikt

också en bredare användning av olika bekämpningsmedel.

•

De vanligast förekommande substanserna i ytvatten i halter över 0,1 μg/l var bentazon och

glyfosat, samma substanser som under tidigare år. Bentazon påvisades i samtliga

ytvattenprover och glyfosat i 88 av 106 prover.

•

Under 2005 överskred 21 bekämpningsmedel vid ett eller flera tillfällen de svenska

riktvärdena för ytvatten. Det är fler än tidigare år men samtidigt utökades antalet

substanser med riktvärde som inkluderas i undersökning med 17 stycken år 2005.

Isoproturon var, liksom tidigare år, den substans som överskred sitt riktvärde flest gånger

och återfanns i en majoritet av de undersökta vattendragen.

•

Rester av bekämpningsmedel påträffades i grundvatten från alla typområdena. Totalt

återfanns spår av elva substanser inklusive två nedbrytningsprodukter. Högst halt

7

påträffades av ogräsmedlet kvinmerak (0,15

μg/l) i februariprovet från området i

Västergötland. Den fortsatta provtagningen av lokalen under året visade på sjunkande

halter kvinmerak. Liksom tidigare år återfanns låga halter av atrazin och lindan samt två

nedbrytningsprodukter till dessa i grundvatten från en av lokalerna i Skåne, vilket tyder på

en långvarig förorening av grundvattnet i lokalens närområde. Glyfosat påträffades endast

som spår vid två tillfällen, från olika lokaler.

•

I sedimentprover som togs från bäckar och åar i slutet av augusti återfanns spår av nio

bekämpningsmedel och två nedbrytningsprodukt. Flest fynd gjordes i Skåneområdet där

alla elva substanserna detekterades. På fem av provplatserna påträffades glyfosat, med en

högsta halt av 400 μg/kg. Glyfosat är det mest använda bekämpningsmedlet i Sverige och

används bl.a. under sommaren för att bryta träda. I sedimentprovet från Skåneområdet

påträffades pyretrioden permetrin, 120 μg/kg, trots att substanen inte används inom

jordbruket.

•

I nederbörd från en lokal i Skåne återfanns 36 bekämpningsmedel och 2

nedbrytningsprodukter varav totalt 13 (inklusive två nedbrytningsprodukter) som inte är

registrerade för användning i Sverige. I samtliga prover detekterades minst tolv

substanser. Högst halt uppmättes av herbiciden prosulfokarb, 0,8 μg/l, det är den högsta

uppmätta halten av någon substans sedan undersökningen inleddes 2002. Depositionen

blev följaktligen också högst för prosulfokarb, sammanlagt 41,3 μg/m

2 under

provtagningsperioden. Fjorton procent av den beräknade depositionen kom från

substanser som inte längre används i Sverige.

•

Transportförluster av bekämpningsmedel i jordbruksbäckarna (som procent av använd

mängd på åkrar inom områdena) varierade mellan 0,01% och 0,63%. För enskilda

substanser varierade transportförlusten mellan noll och 2,25%. Området i Västergötland

hade en större transport än normalt pga. kraftigt regn kort efter att stora arealer besprutats.

Övriga områden hade transportförluster i samma storleksordning som föregående år, eller

lägre.

•

Halterna av bekämpningsmedel i vatten från Skåneområdet som undersökts sedan början

av 90-talet har minskat kraftigt sedan undersökningarna inleddes. Även under 2005 låg

medelhalten på samma låga nivå som under de senaste åren.

Rapporten redovisar resultat från nationell miljöövervakning av växtskyddsmedel år 2006. Programmet omfattar vatten- och sedimentprovtagning i fyra jordbruksbäckar i s.k. typområden belägna i Östergötland, Västergötland, Halland och Skåne, i två åar i Skåne samt regnvattenprovtagning från ett skogsparti i nordvästra Skåne. Inom typområdena undersöks också det ytliga grundvattnet. All provtagning skedde inom ramen för de nationella programmen för miljöövervakning av jordbruksmark och luft. Provtagningen fungerade bra under säsongen, det samlades in totalt 188 prov som analyserades på 48-81 substanser.

Lantbrukare verksamma inom de fyra typområdena har intervjuats och information om grödor och bekämpningsmedelsanvändning har samlats in. Odlingen utgörs till minst 50 % av spannmål i samtliga områden. Vårspridning av bekämpningsmedel dominerar i alla fyra områdena men spridningsperioden sträcker sig från maj till oktober.

• I typområdena hittades 62 % av de substanser som analyserades, av dessa var fyra stycken nedbrytningsprodukter. De flesta fynden utgjordes av herbicider (ogräsmedel). Fyndfrekvensen över 0,1 μg/l var endast nåra fåprocent, vilket innebä att halterna oftast lå under denna nivå Glyfosat och dess nedbrytningsprodukt AMPA var de enda substanser som åerfanns öer 0,1 μg/l i alla fyra områena.

•Den hösta uppmäta halten i ytvatten frå typområena detekterades i ett prov taget i Ötergöland i böjan av september. Den sammanlagda koncentrationen bekäpningsmedel var då22 μg/l. Tvåav substanserna som bidrog mest till den höa koncentrationen ingick i ett preparat som spreds strax innan det föl 25 mm regn. Eftersom regnet kom samma dygn som spridningen hann inte änena bindas fast i marken eller brytas ner utan transporterades med vattnet ut i bäken. I öriga typområen lå den sammanlagda halten generellt läre ä 2 μg/l under hela säongen.

•De vanligast föekommande substanserna i typområena ä de samma som tidigare å. Bentazon detekterades i alla ytvattenprov, inklusive de frå årna. De andra substanserna som hittas i de flesta proverna frå typområena ä herbicider som anväds i stor omfattning båe inom typområena och i landet som helhet.

•Utvecklingen i Skåe sedan böjan av 90-talet visar att koncentrationen av vätskyddsmedel ligger kvar påsamma relativt låa nivåsom de senaste åen, vilket ä en 90 %-ig minskning av koncentrationerna sedan mäningarna böjade 1990.

•Enstaka spå av bekäpningsmedel påräfades i grundvattnet i typområena. Flest substanser detekterades i Skåeområet, 13 stycken. Sex av dessa kommer frå preparat som ä föbjudna att anväda sedan flera å, substanserna har äen hittats tidigare å. Inte i nåot av proven öerskred halten 0,1 μg/l (gräsvädet fö dricksvatten).

•I de tvåskåska årna åerfanns 33 substanser, dvs. 49% av dem som analyserades. Hösta koncentrationen av en enskild substans var 2,3

μg/l (bentazon). Tre gåger var det nåon substans som öerskred sitt riktväde i årna, vilket ä färe ä föegånde å.

•I sedimentprover som togs frå bäkar och år i september åerfanns spå av sju bekäpningsmedel och tre nedbrytningsprodukt. Flest fynd gjordes i Vege å dä sju av substanserna detekterades. Glyfosat påräfades i fem av provlokalerna, och var dämed

6

den vanligaste substansen i sedimenten. Glyfosat ä det mest anväda bekäpningsmedlet i Sverige och anväds bl.a. under sommaren fö att bryta träan.

•Regnvattenproverna frå en lokal i Skåe innehöl mellan 14 och 31 substanser, totalt åerfanns 38 substanser. Tolv fynd gjordes i koncentrationer öer 0,1 μg/l. Vid ett tillfäle uppmätes 2 μg/l av MCPA, vilket kan tyda påen viss inverkan frå spridning i näområet. Depositionen fö de fyra måader som provtagningen påick var 1630 mg/ha, vilket ä den hösta siffran sedan mäningarna inleddes 2002. Ett flertal substanser som inte anväds i Sverige påräfades, vilket visar att en lågväa transport av bekäpningsmedel föekommer.

•Alla typområen hade en uttransport av bekäpningsmedel påunder 1,5 kg fö provtagningsperioden. Den procentuella fölusten (transporterad mägd i föhålande till anväda mägder påårar inom områena) varierade mellan 0,04 % och 0,14 %.

•I ytvatten påräfades 14 substanser nåon gåg under 2006 öer sitt riktväde, det ä färe ä föegånde å. Flest fynd öer riktvädet gjordes av metazaklor. Å 2006 var fösta ået som varken terbutylazin eller dess nedbrytningsprodukt DETA påräfades i koncentrationer öer sina respektive riktväden. Det tyder påatt halterna nu klingar av efter att substansen föbjös å 2003.

•Flöesproportionell provtagningen gjordes parallellt med ordinarie provtagning under höten 2006. Syftet var att studera hur halterna varierar under en vecka. Resultatet visade att det föekom variationer påupp till en tiopotens under en vecka. Isoproturon t.ex. hade en medelkoncentration på0,2 μgl/l under sista veckan av september, den flöesproportionella provtagningen visade att koncentrationen varierade mellan noll och 1,0 μg/l. Isoproturon har ett riktväde på0,3 μg/l och detta väde båe underskreds och öerskreds under veckan.

Två släkten av kräftdjur: Nitocra spinipes och Gammarus oceanicus resp zaddachiexponerades för sukralos i ekotoxikologiskt relevanta koncentrationer i kroniska tester. Viarbetade utifrån följande hypoteser: skalömsning hos kräftdjur störs av höga halter sukralos iomgivande vatten samt att sukralos inte biokoncentreras i exponerade organismer.Långtidsexponering resulterade i högre dödlighet hos juvenila gammarider. Sukralos syntesinte påverka skalömsningstiden för de adulta honorna i ett pre-copula experiment. Inga teckenpå biokoncentrering kunde märkas. Exponeringen av Nitocra resulterade i att de djur somexponerats för de lägre koncentrationerna av sukralos var längre jämfört med kontrolldjurenmedan för individer exponerade för de högre koncentrationerna minskade längden medökande sukraloskoncentration. De kortaste individerna återfanns i den positiva kontrollen ochhade exponerats för 50 μg/L lindan. RNA-innehållet varierade mellan exponeringarna och denvar lägst i 500μg/L och högst i 5000 μg/L exponeringen Vi fann däremot inget signifikantsamband mellan RNA-innehåll och tillväxthastighet hos Nitocra. Detta kan möjligen vara eneffekt av sukralosexponering, eftersom linjära responser från tidigare experiment har noterats.Inga skillnader avseende medelutvecklingstiden var signifikanta. Renat avloppsvatten frånHenriksalsverken innehöll relativt höga koncentrationer sukralos liksom ytvatten från trereningsverksrecipienter.

Övervakningsprogrammet för bottenfaunan i Västerhavet har till syfte att påvisa långsiktigaförändringar i den marina miljön som en effekt av främst övergödning och syrebrist samt till vissdel även kartlägga förändringar i den biologiska mångfalden på sublittorala sedimentbottnar.Lokalerna inom programmet ska också tjäna som referenslokaler inom olika lokala program.Programmet är från och med år 2002 ett samordnat program mellan Naturvårdsverket, BohuslänsVattenvårdsförbund samt länsstyrelserna i Västra Götaland och Halland. De lokaler som ska liggatill grund för jämförelser mellan havsområdena Kattegatt och Skagerrak provtas med fyrabottenhugg per lokal. Lokalerna inom varje havsområde indelas i utsjö respektive kustnäralokaler. Jämförelserna mellan utsjö och kustnära lokaler inom varje havsområde baseras på tvåhugg per lokal (Lindegarth 2000).Programmet omfattar 33 lokaler varav Göteborgs universitet provtar 31 lokaler och länsstyrelsen iHalland två lokaler. Djupet på lokalen är mätt med ekolod som är kalibrerat till havsytan ochpositionen har bestämts med GPS i enlighet med koordinatsystem VGS 84. Vid deinomskärslokaler som tidigare ingått i PMK kontrolleras positionen även med enslinjer. Enöversikt över lokalernas fördelning längs kusten visas i figur 1. Deras exakta position, antalreplikat och när de tidigare är provtagna redovisas i tabell 1. Totalt omfattar programmet 96 huggvarav 86 provtas, analyseras och redovisas av Göteborgs universitet och resterande 10 ingår i detvå lokaler som provtas av länsstyrelsen i Halland. Vid de lokaler som tillkom i det nyasamordnade programmet har prover för analys av sedimentets vattenhalt, glödförlust tagits. Djupoch sedimentkaraktäristik för samtliga lokaler återges i tabell 2. I tabellen anges även en grovuppskattning av hur exponerat lokalerna är belägna. Kustlokaler är belägna i de typområden somHåkansson & Hansson (2003) har klassificerat som yttre och mellan skärgård, fjordlokalerna iallmänhet i inneskärgård och fjordar. Provtagningarna 2003 utfördes under perioden 6:e till 16:emaj.I föreliggande rapport redovisas data för de lokaler som ej var färdiganalyserade vid 2002 årsredovisning samt, de lokaler som provtas med fyra replikat från 2003 års provtagning.För de 31 lokaler i programmet som provtas av Göteborgs universitet har totalt har 27.488individer tillhörande 248 olika taxa registrerats vid 2002 års provtagning.Samtliga faunadata som analyserats under året redovisas stationsvis i appendix med angivandeav medelvärden och standardavvikelser. Varje art är också kategoriserad efter födostrategisk och2taxonomisk tillhörighet. För varje lokal har ett sammanfattande miljökvalitetsindex (BenthicQuality Index) beräknats (Blomqvist et al. 2004 och Rosenberg et al. 2004). Detta miljöindex ärframtaget för att bedöma miljökvaliteten enligt EU:s vattendirektiv längs Sveriges kuster. BQIbaseras på de på lokalen förekommande arternas känslighet eller tolerans mot miljöstörningar.Klassificeringen av arternas tolerans mot störning har beräknats ur alla tillgängliga data, frånnationella och lokala program, som kunnat uppbringas från Kattegatt och Skagerrak (Blomqvist etal. 2004). Totalt har det funnits underlag för att bedöma toleransen mot störning för ca 300allmänt förekommande arter.För att bedöma hur syresituationen i området har varit under året har dels data på syrehalten ibottenvattnet inhämtats från SMHI:s monitoringsprogram, dels har sedimentets redox-statusanalyserats vid varje lokal i samband med provtagning. Mätningar av syrehalten sker inom ramenför svensk samordnad miljöövervakning mellan Bohuskustens Vattenvårdsförbund och SMHI.

Övervakningsprogrammet för bottenfaunan i Västerhavet har till syfte att påvisa långsiktiga förändringar i den marina miljön som en effekt av främst övergödning och syrebrist samt till viss del även kartlägga förändringar i den biologiska mångfalden på sublittorala sedimentbottnar.Lokalerna inom programmet ska också tjäna som referenslokaler inom olika lokala program.Programmet är från och med år 2002 ett samordnat program mellan Naturvårdsverket, Bohusläns Vattenvårdsförbund samt länsstyrelserna i Västra Götaland och Halland. Vid de lokaler som ska ligga till grund för jämförelser mellan havsområdena Kattegatt och Skagerrak tas fyra bottenhugg per lokal. Lokalerna inom varje havsområde indelas i utsjö- respektive kustnära lokaler. Jämförelserna mellan utsjö- och kustnära lokaler inom varje havsområde baseras på två hugg per lokal (Lindegarth 2000).Programmet omfattar 33 lokaler varav Göteborgs universitet tar prover på 31 lokaler och länsstyrelsen i Halland två lokaler. Nedanstående metodbeskrivning gäller de lokaler som Göteborgs Universitet tar prover på. Djupet på lokalen är mätt med ekolod som är kalibrerat till havsytan och positionen har bestämts med GPS i enlighet med koordinatsystem VGS 84. Vid de inomskärslokaler som tidigare ingått i PMK kontrolleras positionen även med enslinjer. En översikt över lokalernas fördelning längs kusten visas ifigur 1. Deras exakta position, antal replikat och vilka år prover tidigare har tagits redovisas i tabell 1. Totalt omfattar programmet 96 hugg varav 86 prov tas, analyseras och redovisas av Göteborgs universitet och resterande 10 ingår i de två lokaler från vilka prover tas av länsstyrelsen i Halland. Djup och sedimentkaraktäristik för samtliga lokaler återges i tabell 2. I tabellen anges även en grov uppskattning av hur exponerat lokalerna är belägna. Kustlokaler är belägna i de typområden som Håkansson & Hansson (2003) klassificerade som yttre och mellan skärgård, fjordlokalerna i allmänhet i inneskärgård och fjordar. Provtagningarna 2005 utfördes under perioden 9: e till 25: e maj.I denna rapport redovisas data för de lokaler som ej var färdiganalyserade vid 2004 års redovisning samt, de 16 lokaler av 2005 års provtagning som var rapporterade till NV: s datavärd i mars i år.Totalt inom hela programmet, inklusive Hallandslokalerna, var det totala antalet individer och taxa något högre 2004 än vid 2003 års provtagning. Antalet individer var 26 522 fördelade på 248 olika taxa vid 2004 års provtagning medan antalet var 24 832 fördelat på 231 taxa år 2003.För samtliga 33 lokaler i programmet har 335 olika taxa registrerats under perioden 2002 t.o.m. 2004.Samtliga faunadata som analyserats under året redovisas stationsvis i appendix med angivande av medelvärden och standardavvikelser. Varje art är också kategoriserad efter födostrategisk och taxonomisk tillhörighet. För varje lokal har ett sammanfattande miljökvalitetsindex (Benthic Quality Index) beräknats (Blomqvist et al. 2004 och Rosenberg et al. 2004). Detta miljöindex är framtaget för att bedöma2miljökvaliteten enligt EU: s vattendirektiv längs Sveriges kuster. BQI baseras på de på lokalen förekommande arternas känslighet eller tolerans mot miljöstörningar.Klassificeringen av arternas tolerans mot störning har beräknats ur alla tillgängliga data, från nationella och lokala program, som kunnat uppbringas från Kattegatt och Skagerrak (Blomqvist et al. 2004). Totalt har det funnits underlag för att bedöma toleransen mot störning för ca 300 allmänt förekommande arter. På bottnar djupare än 20 m längs svenska västkusten föreslås följande intervall för bedömning av miljökvaliteten på lokalen. Lokaler med BQI >16 betraktas ha en hög miljökvalitet, lokaler med BQI 16 >12 god kvalitet, 12 > 8 måttlig kvalitet, 8 > 4 fattig eller otillfredsställande kvalitet och < 4 dålig kvalitet (Rosenberg et. al. 2004).För att bedöma hur syresituationen i området har varit under året har dels data på syrehalten i bottenvattnet inhämtats från SMHI: s monitoringsprogram SHARK, dels har sedimentets redox-status analyserats vid varje lokal i samband med provtagning. Mätningar av syrehalten sker inom ramen för svensk samordnad miljöövervakning mellan Bohuskustens Vattenvårdsförbund och SMHI.

Den vitryggiga hackspetten Dendrocopos leucotos, som ursprungligen förekommit över nästan hela landet, har under de senaste hundra åren blivit allt sällsyntare och finns nu, förutom i några spridda förekomster av enstaka par eller ensamma fåglar, i landet endast kvar med en fast population i nedre Dalälvsområdet mellan Avesta och Älvkarleby.

De hotade hackspettarterna har sedan 1974 varit föremål för ekologisk forskning och inventeringsarbete. I bilagda ”information om projekt hackspettars ekologi” 1976-01-18 redovisas projektets syfte och kortfattad redogörelse för arbetet under 1975 ges. Hänvisning kan också göras till tidskriften Vår Fågelvärlds första nummer 1976 där resultat av 1973 års riksinventering av gråspett och vitryggig hackspett redovisas.

A pilot study 2002-2003 at turbines on land showed that certain locations in the landscape could explain some of the casualty risks and the main reasons for collisions were found. During the 2005 introductory studies and in the project 2006 on bats in offshore areas in Kalmarsund we could confirm earlier known flyways from coastal points and found an extensive activity of passing migrants but also of resident species coming from various directions to areas with an abundance of insects. Observations were made at Utgrunden and Yttre Stengrund in Kalmarsund in the Baltic Sea and in Öresund between Sweden and Denmark. The observers onboard the boats and at the coastal points where bats take off used ultrasound detectors, strong portable spotlights and at special times also thermal camera. Boxes for automatic recording of bats were used on land, were placed on the turbines, and on the boat's cap. These methods resulted in a total of 12 354 observations of bats, 3 830 over the sea and 8 524 on land. Bats fly over the sea in winds up to about 10 m/s, a major part of the activity took place at wind speeds less than 5 m/s. Bats of 10 species were observed on the open sea and all of them were foraging at suitable weather conditions, which means calm weather or light breeze. The bats did not avoid the turbines. On the contrary they stayed for shorter or longer periods hunting close to the windmills because of the accumulation of flying insects. Hunting close to the blades was observed, why the risk of colliding might be comparable to land-based turbines. Bats also used wind turbines for resting. 

Insects were collected at places and times when bats were observed feeding. Chironomids were dominating, but we also found many other flying species of other insect groups. Insects, but probably also crustaceans, were caught by bats in the water surface. Some terrestrial species occurred among the insects and spiders that were drifting in the air. At times we suppose that their origin was in the Baltic Republics or Russia. It was earlier completely unknown that many bat species, migratory and non-migratory, regularly use this food resource on the open sea far from the coasts in the late summer and early autumn. 

With radar on Utgrunden's lighthouse data on movements of the largest bat species, mainly Nyctalus noctula, could be studied. This gave data on flyways, directions, movement patterns when foraging, especially near the turbines. With the radar it was possible to measure altitude and the results showed that almost all activity took place below 40 m above sea level, while only a few cases of higher flight was recorded. Observations from boat showed that altitude was very variable according to the available insects. Bats were seen hunting from the water surface up to the upper part of the windmills. 

Need of further research and developing methods is discussed in the report. An updated risk assessment is presented. A standpoint today is that areas with concentrated flyways and foraging habitats with an abundance of flying insects must be very carefully examined if new windmills are planned. The collision risk at offshore wind power parks is impossible to study as long as there are no such parks. Investigations on bats needed for environmental impact assessments are suggested. 

To minimize the casualty risks at existing turbines further research is needed. Some measures to take have been discussed. In certain cases it is probably most effective to move a turbine a relative short distance because of the sometimes short edges of the flyways and also the insect rich habitats. Another method is to stop the turbine during periods of high risk. Because the accumulation of insects is the reason for bats hunting close to the blades methods to reduce the amount of flying insects at the turbines would be of interest. Methods to keep the bats away from the turbines do not exist and some such ideas might also have negative effects on other animals and also on humans.

En pilotundersökning 2002-2003 vid vindkraftverk på land i Sydsverige visade på lägen i landskapet där riskerna för kollisioner var förhöjda samt de viktigaste orsakerna till olyckorna. Under 2005 års förstudie och i projektet 2006 vid havsbaserade vindkraftverk kunde vi bekräfta tidigare utpekade utsträck över havet av fladdermöss i Kalmarsund och fann en omfattande aktivitet av passerande migranter men även av stationära arter som från olika håll flög ut till områden med mycket insekter. Observationer gjordes framför allt vid Utgrunden och Yttre Stengrund i Kalmarsund och i Öresund. Observatörerna på båtarna och på utsträcksplatser på land använde ultraljudsdetektorer, starka strålkastare och vid vissa tillfällen värmekamera. Automatiskt registrerande boxar användes på land, hängdes på vindkraftverken och placerades på båtens kapp. Metoderna resulterade i totalt 12 354 observationer av fladdermöss, varav 3 830 över havet och 8 524 på land. Fladdermöss flög över havet i vindstyrkor upp till ca 10 m/s, men en stor del av aktiviteten skedde vid vindstyrkor mindre än 5 m/s. Fladdermöss av 10 arter observerades ute till havs och alla sågs söka föda vid tjänlig väderlek, d.v.s. främst vid svaga vindar och blankvatten. Fladdermössen undvek inte vindkraftverken. Tvärtom stannade de ofta till för insektsjakt nära verken på grund den ansamling av insekter som förekom där. Jakt helt intill rotorbladen observerades, vilket innebär att kollisionsrisken kan vara jämförbar med landbaserade verk. Fladdermöss kan bevisligen också använda vindkraftverk som viloplats, vilket har skett i det mest insektsrika området vi undersökte.

Insamling av insekter gjordes på de platser och vid de tillfällen då fladdermöss sågs jaga. Fjädermyggor dominerade, men många andra flygande arter av andra insektsgrupper var också företrädda. Insekter, och troligen även några kräftdjur, togs också i havsytan. Några arter av landlevande arter förekom bland de mängder av insekter och spindlar som drev omkring i luftmassorna. Vid vissa tillfällen antar vi att de har kommit från Balticum eller Ryssland. Det har inte tidigare varit känt att många fladdermusarter, stationära och migrerande, regelbundet utnyttjar denna födoresurs långt ute i havet under eftersommaren och tidiga hösten.

Med radarn på Utgrundens fyr kunde data om de största arterna, troligen mest stor fladdermus, insamlas. Det gällde flygvägar, riktningar, rörelsemönster vid födosök, speciellt i närheten av vindkraftverken. Med radarn kunde fastställas att nästan all aktivitet skedde under 40 m höjd, endast enstaka fladdermöss flög högre vid sträckflykt. Direktobservationerna från båt visade att fladdermössen varierade höjd efter tillgången på insekter. Sålunda förekom flyghöjder från havsytan upp till verkens övre delar.

Behov av fortsatt forskning och utvecklingsarbete diskuteras i rapporten. Vidare görs en uppdaterad riskbedömning. Ståndpunkten är nu att områden med koncentrerade flygvägar och insektsrika födosöksområden är de som måste granskas extra noga inför lokalisering av nya vindkraftverk. Risken för kollisioner vid ren passage genom stora vindkraftsparker kan inte bedömas, eftersom det ännu inte hunnit uppföras några parker. Förslag ges om vilka undersökningar som bör föregå lokaliseringsbesluten. Några krav på vad kontrollprogram vid utbyggnad bör innefatta diskuteras också. 

För att minska riskerna vid befintliga vindkraftverk krävs fortsatt forskning och metodutveckling. Några åtgärder som diskuterats hittills redovisas i rapporten. I svåra fall är sannolikt den effektivaste åtgärden att flytta vindkraftverket. Det kan troligen räcka med relativt korta avstånd på grund av att flygvägarna kan ha skarpa gränser och att de insektsrika födosöksbiotoperna också kan vara ganska väl avgränsade. En annan åtgärd kan vara att låta vindkraftverket stå stilla vid de tider då risken för kollisioner är stor. Eftersom ansamling av insekter kring vindkraftverken kan vara en viktig orsak till jakt nära rotorbladen kan man också tänka sig åtgärder för att minska mängden flygande insekter runt verken. Fungerande metoder som kan få fladdermöss att väja för vindkraftverk finns inte och idéer som förekommit kan ha negativa effekter i form av störningar eller skador på andra djurarter och för människor.

Levels of 26 per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs) were measured in 502 water samples originat-ing from Swedish groundwater, surface water, sewage treatment plant (STP) effluents and landfill leachates. In drinking water source areas, the average Σ26PFAS concentration was 8.4 ng L-1. The national drinking water guideline value of 90 ng L-1 for Σ7PFASs was exceeded in 2% of these samples. In water not used for drinking water, Σ26PFASs average concentration was 142 ng L-1. PFOS concentra-tions exceeded the Annual Average Environmental Quality Standard (AA-EQS) of the EU Water Frame-work Directive in 42% of the surface water samples. Among the different water categories, the landfill leachates had the highest average concentration of Σ26PFAS with 487 ng L-1, followed by surface water (average 112 ng L-1), groundwater (49 ng L-1), STP effluents (35 ng L-1) and background screening lakes (3.4 ng L-1). The composition profile of the PFASs differed between the types of waters showing an even distribution of ΣPFCAs, ΣPFSAs and ΣPFAS precursors in groundwater, whereas in all other water categories, ΣPFCAs were dominant. As FOSA, PFNA, PFDA, and 6:2 FTSA were frequently detected in drinking water source areas (constituted 20%, 7.3%, 5.9%, and 4.4% of the Σ26PFASs, respectively), it is reasonable to consider the inclusion of these in the Swedish drinking water guideline.

Per- and polyfluoroalkyl substances (PFAS) were ubiquitously detected in the sludge, wastewater and surface water samples. ΣPFAS concentrations in sludge ranged from 25 to 111 ng/g dry weight (dw). PFAS concentrations ranged from 17 to 337 ng/L in the wastewater influent samples, and from 16 to 407 ng/L in the wastewater effluent samples in the dissolved phase. On the other hand, in the particulate phase, PFAS concentrations ranged from not detected to 5.8 ng/g dw in the wastewater influent samples, whereas no PFAS were detected in the wastewater effluent samples. Overall, the removal of ΣPFAS was low with an average of -11% comparing wastewater influent and effluent concentrations. The negative removal indicates degradation of PFAS precursors, which had an average removal of 34%. ΣPFAS concentrations ranged from 2.2 to 72 ng/L in the samples upstream of the waste water treatment plant (WWTP) samples, and from 2.3 to 172 ng/L in the samples downstream of the WWTP. Comparing ΣPFAS concentrations upstream and downstream of the WWTP, on average the ΣPFAS concentrations increased by 17%, but there were high variations ranging from a decrease by up to 71% and increase up to 138%. The environmental quality standard (EQS) value of 0.65 ng/L for the average annual PFOS concentration in inland surface waters of the EU Water Framework Directive (WFD) was exceeded in all surface water.

The effluent water was also screened for pesticides. Out of 26 analyzed substances 11 were detected. AMPA, diuron and imidacloprid were detected in 100% of the samples. Imidacloprid is a River Basin Specific Pollutant in Sweden and exceeded the national AA-EQS value of 5 ng/L in all samples. None of the other substances exceeded their EQS value.

The occurrence and effects of ubiquitously present persistent organic pollutants (POPs) in the environment is one of the challenges the society is facing today. Two categories of chemicals that have gained increased public attention during the last decades are organic flame retardants (FRs) and perfluoroalkyl substances (PFASs). Many representatives from these compound groups have bioaccumulative, persistent and toxic properties. This has led to a ban of some of these compounds based on international agreements.

FRs and PFASs end up in surface waters and sometimes also in ground water due to their widespread distribution, disinclination of getting removed at wastewater treatment plants (WWTPs), and persistence. However, the knowledge of the occurrence, fate, and effect in the environment of FRs and PFASs is still in great need of research, especially for recently introduced compounds (such as novel FRs). The objective of this project was to provide a snapshot of the current pollution situation of PFASs and selected novel FRs in Swedish surface waters. We sampled at 44 sites (representing 41 rivers and streams) along the whole coastline of Sweden and analysed their content of PFASs (all sites) and FRs (25 sites representing 23 rivers).

Among the 12 target FRs, 3 could be quantified (2,4,6-TBP, TCIPP, and TPHP). TCIPP was the predominant compound with a level up to 3 900 ng L

-1. The 2,4,6-TBP showed higher levels in southern rivers. The river with highest levels of ΣFRs was Fyrisån, and the total riverine input of the targeted FRs into the Baltic Sea was estimated to 38 kg day-1 with Ångermanlandsälven and Norrström as major contributors. It should be noted that these values only include the targeted, relatively novel FRs, while historically more important FRs such as the polybrominated diphenyl ethers (PBDEs), are not included.

In total 13 PFASs were detected (PFBA, PFHxA, PFHpA, PFOA, PFNA, PFDA, PFUnDA, PFDoDA, PFTeDA, FOSA, PFBS, PFHxS, PFOS) among the 25 target compounds. The mean ΣPFAS level of all sampled rivers was 9.5 ng L

-1 and the median 4.2 ng L-1, and the highest mean values were found for PFBS and PFHxS (~2 ng L-1 for each compound). Streams in the north (e.g. Alterälven, Öre älv, Gide älv, Lögde älv and Ljungan) showed generally higher fractions of the longer chained perfluoroalkyl carboxylic acids (PFCAs; i.e. PFNA, PFDA, PFUnDA, PFDoDA, PFTeDA) whereas in the south the fractions of PFHpA and PFOA were higher. The total riverine input of all PFASs into recipient seas was estimated to 3.2 kg day-1 (1150 kg yr-1).

PFOS exceeded the annual average Environmental Quality Standard (AA-EQS; 2013/39/EU) of 0.65 ng L

-1 at 12 of 44 sampling sites, which are located in all parts of Sweden (Ume älv at Gubböle, Ångermanälven, Delångersån, Fyrisån, Norrström, Nyköpingsån, Emån, Lyckebyån, Rönneån, Nissan, Viskan and Göta älv at Alelyckan).

As this study was a one-time grab sampling campaign for screening purposes, all values should be interpreted with care. A screening study like the current may, however, reveal hot spots. Verification and more detailed studies over a longer time period are recommended for sites with elevated levels. Our study also suggests that upstream monitoring is necessary to reveal important pollution sources.

Per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs) and phenolic compounds are emerging

organic pollutants characterized by their persistency, bioaccumulation and toxicity potential.

In this study, 28 PFASs and 10 phenolic compounds were investigated in 10 Swedish rivers

over four different seasons (October 2016, January 2017, April 2017 and July 2017). The

objective was to investigate the levels, composition profiles, sesonal trends and fluxes for

both compound classes. In total, 7 out of 28 PFASs and 9 out of 10 phenolic compounds were

detected in surface water from the 10 rivers. The average concentration in all samples was 3.2

ng L-1 for Σ28PFASs (median 2.4 ng L-1, n = 40), while 230 ng L-1 for the sum of the phenolic

compounds (median 0 ng L-1, n = 38). Highest average Σ28PFAS concentrations were found

in Rönneån with 10 ng L-1 (median 11 ng L-1), followed by Norrström with 9.0 ng L-1

(median 9.1 ng L-1), whereas no PFASs were detected in Umeå älv and Ångermanälven. On

the other hand, highest average of the sum of the phenolic compound concentrations were

found in Nyköpingsån with 1500 ng L-1 (median 57 ng L-1), while for the other rivers the

average ranged between 50 ng L-1 and 140 ng L-1, except for Emån where TBP was only

detected in one sample with 0.33 ng L-1. This indicates that PFASs and phenolic compounds

origin from different sources. The dominant PFASs were perfluorobutane sulfonic acid

(PFBS, 38 % of the Σ28PFASs), perfluorooctanoic acid (PFOA, 21 %), and perfluorooctane

sulfonic acid (PFOS (branched), 8.9 %), while the dominant phenolic compounds were 4-

nonylphenol (4-NP, 67 %), 4-tert-nonylphenol-diethoxylate (4-NP-EO2, 20 %), and 2,4,6-

tribromophenol (TBP, 10 %). The concentrations of PFASs and phenolic compounds were

relatively constant during the four investigated seasons which indicates a relatively steady

input of these two compound classes into the river systems. The daily fluxes of Σ28PFAS was

estimated to be in total 220 g d-1 (81 kg year-1), whereas the daily fluxes of phenolic

compounds was estimated to be 16000 g d-1 (5700 kg year-1) for all 10 investigated rivers.

The Annual Average Environmental Quality Standard (AA-EQS) of the EU Water

Framework Directive (WFD) was exceeded in 33% (n = 13) of the surface water samples for

the sum of linear and branched PFOS and in 13% (n = 5) of the surface water samples for 4-

NP. This indicates that there is a potential risk for the aquatic environment. The AA-EQS of

4-octylphenol (4-OP) and pentachlorophenol (PCP) was not exceeded in any surface water

sample.

Innovative solutions, like safe reuse, are required in water and sludge managementto achieve circular economy and to address the challenges of global waterscarcityand soil nutrient loss. In the research project “REASSURE”, the overall aimwas to enhance the understanding of the potentiality and sustainability of usingdomesticwastewater as a resource in Sweden and abroad, with a focus on hazardouspollutants,metals and microplastics. The project had the following specificobjectives:

1. Determine factors that influence or determine the reuse of wastewater and sludgeacross countries;

2. Characterize the current state of wastewater reuse in Sweden and the occurrenceof hazardous pollutants as obstacles to its reuse;

3. Evaluate the effectiveness of different advanced treatment techniques againsthazardous pollutants for a better effluent water quality;

4. Assess the risks of hazardous pollutants to environmental and health impactsassociated with wastewater as a resource.

This literature synthesis project presents insights into the influencing factors forcross-national differences in the reuse of wastewater and sludge. Data on nationalwastewater and sludge reuse was compiled along with relevant national statistics.Sludge data is compiled in this report for cross-national comparison only. Wastewaterreuse showed a positive correlation with fraction of wastewater treated, degreeof urbanization, level of water stress, and GDP per capita. The project also discussesthe situation of wastewater reuse in selected countries of interest, indicating thatreuse practices, policies, and applications vary across these countries.

A comprehensive compilation of hazardous contaminants in effluent water forSwedish domestic and municipal wastewater, greywater, and blackwater was performedfrom literature. A workflow for literature review, meta-analysis and risk andhazard evaluation of contaminants (based on 14 parameters) in effluent wastewaterwas established. In addition, criteria for risk-based scoring, ranking, and prioritizationof contaminants is also presented. This resulted in a priority list of 119 specificchemical contaminants of emerging concern (CECs) that can hinder sustainablewastewater reuse. Among the priority chemicals identified, 30 (primarily pharmaceuticals)had a risk quotient ≥ 1, indicating ecological risk. Additionally, 16 chemicalswere flagged as environmental hazards due to their persistence and mobility,while approximately 60 chemicals were associated with positive predictions for atleast four human health hazards. The 10 highest-priority chemicals were venlafaxine,bicalutamide, desvenlafaxine, diclofenac, amoxicillin, clarithromycin, diethyltoluamide,genistein, azithromycin, and fexofenadine. Although there can be a numberof different potential options for wastewater reuse, this report has primary focuson agricultural irrigation for wastewater reuse, given that agriculture is the largestconsumerof freshwater globally (United Nations, 2024). In Sweden, the reuse oftreatedmunicipal wastewater for irrigation could be especially advantageous forfarmersin areas that experience significant water shortages during the growingseason(Swedish Environmental Protection Agency, 2022)

The project also looks into available treatment technologies and their combinationsfor removal of these priority chemicals. Information on available advanced treatmenttechnologies and their targeted chemical contaminants are compiled from theSwedish literature, and removal efficiencies of five selected technologies (granularactivated carbon (GAC), ozonation, membrane bioreactor (MBR), nano-filtration(NF), and reverse osmosis (RO) for 38 priority chemicals, from international literature,were used to rank these technologies. Furthermore, it explores the link betweenadvanced treatment technologies and the pollutant properties, and provides a costanalysis of these selected technologies. Considering its effectiveness to remove CECsand the lower cost, GAC, or a combination of technologies, may be used for safewastewater reclamation.

The driving factors of wastewater and sludge reuse are useful for evaluating thepotential of reusing such resources and development of new water managementplans on recycling wastewater as sustainable water resource. Chemical pollutantsidentified as impediments to treated wastewater reuse can help in establishingcriteria for the risk management plans under the EU regulation on wastewater reuse(Regulation (EU) 2020/741). The risk characterization and policy support, are greatlyrelevant to the Swedish Environmental Protection Agency for providing guidelineson reducing the spread of hazardous pollutants to the environment due to wastewaterreuse. Advanced treatment options and strategies presented here will facilitatethe municipalities’ responsible for wastewater treatment facilities to considermodernizing their existing treatment facilities and even facilities on future planto purify the wastewaters for reuse to a greater extent. Future policy briefs shouldconsider to focus on reducing the presence of priority chemicals in effluent water byestablishing concentration limits and mandating advanced treatment technologies,based on removal efficiency and ecological risk assessments. These should be integralto future regulations. As the dataset is derived from available literature, furtherstudies and reanalysis using the meta-analysis workflow will be necessary to addresspotential unknown chemicals.

Innovativa lösningar, som säker återanvändning, krävs inom vatten- och slamhanteringför att uppnå en cirkulär ekonomi och för att hantera utmaningarna medglobal vattenbrist och förlust av näringsämnen i marken. I forskningsprojektet“REASSURE” var det övergripande målet att öka förståelsen för potentialen ochhållbarheten i att använda avloppsvatten som en resurs i Sverige och utomlands,med fokus på oönskade kemiska föroreningar så som organiska mikroföroreingar,metaller och mikroplaster. Projektet hade följande specifika mål:

1. Identifiera faktorer som påverkar eller bestämmer graden av återanvändningav avloppsvatten och slam i olika länder;

2. Beskriva det aktuella läget för återanvändning av avloppsvatten i Sverige ochförekomst av farliga föroreningar som hinder för återanvändning;

3. Utvärdera effektiviteten hos olika avancerade behandlingstekniker mot farligaföroreningar för bättre vattenkvalitet i utgående (renat) avloppsvatten;

4. Bedöma risker för miljö- och hälsoeffekter i samband med användning avavloppsvatten som en resurs.

För att uppnå mål 1 sammanställde vi data om nationell återanvändning av avloppsvattenoch slam tillsammans med relevant nationell statistik. Slamdata sammanställsi denna rapport endast för jämförelser över nationsgränserna. Återanvändningav avloppsvatten visade en positiv korrelation med andel behandlat avloppsvatten,urbanisering, vattenstress och BNP per capita. I rapporten jämförs också situationenför återanvändning av avloppsvatten i utvalda länder, och vi kunde konstatera attpraxis, policy och tillämpningar för återanvändning varierar mellan länder.

För att uppnå mål 2 och 4 utfördes en omfattande sammanställning av farligaföroreningar i avloppsvatten från svenska reningsanläggningar för kommunaltavloppsvatten, gråvatten och svartvatten genom sammanställning av data frånden öppna litteraturen. Ett arbetsflöde för systematisk litteraturgenomgång, metaanalysoch risk- och farlighetsbedömning av föroreningar (baserat på 14 parametrar)i utgåendeavloppsvatten etablerades. Dessutom utarbetade vi kriterier för enriskbaserad poängsättning, vilket möjliggjorde en rangordning och prioritering avföroreningarna. Detta resulterade i en prioriteringslista med 119 organiska mikroföroreningsom kan utgöra ett hinder för en hållbar återanvändning av avloppsvatten.Av de prioriterade kemikalier som identifierades hade 30 (främst läkemedel)en riskkvot ≥ 1, vilket indikerar en ekologisk risk. Dessutom flaggades 16 kemikaliersom miljöfarliga på grund av sin persistens och rörlighet, medan cirka 60 kemikalierförknippadesmed positiva prognoser för minst fyra hälsofaror för människor.De 10 högst prioriterade kemikalierna var venlafaxin, bicalutamid, desvenlafaxin,diklofenak, amoxicillin, klaritromycin, dietyltoluamid, genistein, azitromycinoch fexofenadin.Även om det kan finnas ett antal olika potentiella alternativ föråteranvändning av avloppsvatten, har denna rapport primärt fokus på bevattningav jordbruk för återanvändning av avloppsvatten, med tanke på att jordbruket ärden största konsumentenav sötvatten globalt (United Nations, 2024). I Sverige kanåteranvändning av renat kommunalt avloppsvatten för bevattning vara särskiltfördelaktigt för jordbrukare i områden som upplever betydande vattenbrist underväxtsäsongen (Naturvårdsverket, 2022).

För att uppnå mål 3 studerade projektet tillgängliga reningstekniker och kombinationerav dessa för att avskilja prioriterade kemikalier. Avskiljningseffektivitetenför kemiska föroreningar sammanställdes för olika reningstekniker från svensklitteratur, och effektiviteten för fem utvalda tekniker (granulärt aktivt kol (GAK),ozonering, membranbioreaktor (MBR), nanofiltrering (NF) och omvänd osmos(RO)) för 38 prioriterade kemikalier, från internationell litteratur, användes för attrangordna dessa tekniker. Dessutom undersöktes kopplingen mellan avanceradreningsteknik och föroreningarnas egenskaper, och en kostnadsanalys gjordesför de utvalda teknikerna. Med tanke på dess effektivitet när det gäller att avskiljaorganiska mikroföroreningar och den lägre kostnaden. Baserat på analysen kanGAK eller en kombination av olika tekniker med fördel användas för god reningoch säker återvinning av avloppsvatten.

Det är viktigt att skapa kunskap om de drivande faktorerna för graden av återanvändningav avloppsvatten och slam för att kunna utvärdera potentialen för dennatyp av återanvändning och för att kunna utveckla nya vattenförvaltningsplanerför återanvändning av avloppsvatten som en hållbar vattenresurs. Kunskap omkemiska föroreningar som identifierats som hinder för återanvändning av behandlatavloppsvatten kan bidra till att fastställa kriterier för riskhanteringsplanerenligtEU:s förordning om återanvändning av avloppsvatten (Förordning(EU) 2020/741).Riskkarakterisering och policystöd är mycket relevant för Naturvårdsverketför derasmöjlighet att kunna tillhandahålla riktlinjer för att minska spridningen av farligaföroreningar till miljön på grund av återanvändning av avloppsvatten. De avanceradebehandlingsalternativ och strategier som presenteras här kommer att underlätta förkommuner och andra problemägare att ta beslut kring modernisering och nyanläggningav avlopsreningsverk. I framtida policydokument bör man överväga att fokuserapå att minska förekomsten av prioriterade kemikalier i avloppsvatten genom attfastställa koncentrationsgränser och kräva avancerad reningsteknik, baserat påreningseffektivitet och ekologiska riskbedömningar. Detta bör vara en integrerad delav framtida regleringar. Eftersom datasetet härrör från tillgänglig litteratur kommerdet att krävas ytterligare studier och omanalyser med hjälp av arbetsflödet för metaanalysför att ta itu med potentiella okända kemikalier.

Torvmark lagrar stora mängder organiskt kol som kan emitteras i samband med brukande. Vidare kan lustgas och metan släppas ut från torvmark och därför anses variabeln viktig ur ett klimatperspektiv. Vi har valt att definiera torvmark som att ”mer än halva arealen täcks av torv”. Riksskogstaxeringen har en mer detaljerad definition men normalt ska torvlagret vara djupare än 30 cm. Riksskogstaxeringen mäter alltid torvmark på ägoslagen Skogsmark, Naturbete, Myr, Fjällbarrskog och Annat klimatimpediment (men periodvis har mätningar även förekommit på andra ägoslag). Därmed saknas variabeln för vissa ägoslag. Om provytan är delad i mer än ett ägoslag mäts variabeln per delyta. Internt i nuvarande klimatrapportering redovisas torvmark utifrån en inventering per omdrev (2003-2007) fast variabeln registreras vid varje återinventering av samma provyta. Tanken är att undvika variation orsakad av personlig bedömning i fält samtidigt som vi tror att variabeln sällan ändras. Det finns nu en möjlighet att grovt komplettera variabeln torvmark för ägoslag där densamma inte registrerats av Riksskogstaxering. Tanken är att använda SGUs jordartskarta för ändamålet. Uppgiften går ut på att komplettera de provytor som saknar bedömning av variabeln torvmark med uppgifter från ett nyproducerat kartskikt. Vidare kommer en kontinuerlig registrering av variabeln torvmark per inventeringstillfälle vägas mot att, som idag, enbart basera mätningen på ett inventeringstillfälle.

Riksskogstaxeringen bedömer markanvändning (i Riksskogstaxeringen kallat ägoslag) i fält och ibland är det svårt att avgöra om markanvändningen/ägoslaget verkligen ändrats eller ej. Det är särskilt svårt att avgöra en gradvis förändring såsom när mark övergår till Skogsmark (F) från Våtmark (W) och omvänt. I detta fall rör det sig ofta om trädbevuxen myr som antingen torkats ut eller försumpats. Det är förstås alltid svårt att bedöma förändringar i markanvändning för ej trädbevuxen mark.

För att minska artificiella markanvändningsförändringar som beror på tveksamma bedömningar i fält så introducerades ett automatiskt rättningssystem i klimatrapporteringen för de första fyra inventeringarna. 

Artificiella markanvändningsförändringar har liten påverkan på skattningar av kolpoolsförändringar för levande biomassa då marken ofta är utan trädskikt eller håller ett trädskikt som växer långsamt. För kolpoolsförändringar i marken som oftast skattas indirekt utifrån markanvändningsarealer får dessa dock större konsekvenser för resultaten. Syftet med detta projekt var att så bra som möjligt eliminera artificiella markanvändningsförändringar i klimatrapporteringen och på så sätt förbättra skattningen av kolpoolsförändringar i förna och markkol.

I denna rapport visas att flygbildstolkning med punktgittermetodik har stor potential för att ta fram tillförlitliga och kostnadseffektiva data på tillstånd och förändringar i fjällens vegetation. Projektet är finansierat av Naturvårdsverkets svenska miljöövervakning.

Inom denna studie har följande delmål nåtts

1) Utprovning av försöksdesign har gjorts med antal och fördelning av punkter, samt design och val av tolkningsvariabler.

2) Ett operativt tolkningssystem för punktgittertolkning har tagits fram.

3) Tolkningsprecisionen för olika variabler och Natura 2000-habitat är utvärderade mot fältdata.

4) Metodens kvaliteter är utvärderade.

5) Beräkning av tidsåtgång och kostnadsberäkningar är gjorda och ställda mot en polygonbaserad metod för översiktlig tolkning av NILS 5x5 km ruta.

Förutom dessa delmål har även säkerheten ytterligare undersökts via ett personvariationstest av tolkade data.

Resultaten från de tolkade fältpunkterna visar att överensstämmelsen med fältinventeringen är mycket god. Ett gott resultat fanns från testet med personvariation, med några få problemområden. Metoden har några begränsningar. För flygbildstolkning i punktgitter med den metodik som föreslås här förutsätts att det finns välutbildade tolkare. För en van vegetationstolkare krävs det i storleksordning en tilläggsutbildning på minst 1 månad i tolkning av fjällvegetation, inklusive fältbesök. En exempelsamling av bilder och ett antal nycklar för tolkning bör tas fram.

Punktgittermetoden är operativt användbar, vissa kompletterande fältstudier behövs. Metoden har följande generella kvaliteter.

1. Metoden är enkel att implementera.
2. Punktgittermetoden är en kostnadseffektiv metod för att fånga landskapsdata. Den är snabbare än polygontolkning.
3. Datafångst från en 5 x 5 km ruta kan göras på 1-3 dagar, beroende på antal punkter i gittret.
4. Det är enkelt att bearbeta och analysera punktgitterdata.
5. Precisionen i arealskattningarna kommer att kunna enkelt beräknas.
6. Tolkningen i punktgitter kan verifieras genom jämförelse med NILS fältdata.
7. Metoden är lämplig för förändringsstudier. Exempelvis kan den utgöra ett snabbt och effektivt sätt att statistiskt uppdatera information om area av vegetationstyper från vegetationskartorna över de svenska fjällen.
8. Metoden kan fånga upp ovanligare naturtyper i 5 x 5 km ytan förutsatt att många punkter tolkas.
9. Metoden kan användas för urval av objekt för riktade fältinventeringar till ovanligare habitat.
10. Resultaten från metoden kan utgöra viktiga data för annan forskning, exempelvis som träningsdata till satellitbildsklassificeringar.

It is known that driving of all-terrain vehicles during summer in can cause damage to both vegetation and the underlying ground. However, in the mountainous parts of Sweden it is poorly known if these problems are of general nature or occurring in patches. The aim with this study was to make a general investigation into occurrences of vehicle-tracks in the Swedish mountainous areas and adjoining sparse forests, using field investigations, interpretation of color infrared aerial photos and a questionnaire survey. A field survey was carried out at 28 permanent plots of 1 x 1 km by personnel of the NILS (National Inventory of Landscapes in Sweden) program during the summer of 2003 and in 8 of the plots (28 %), vehicle tracks were found. Two of the 8 plots have been interpreted in color infrared aerial photos as a larger area of 5 x 5 km and a multitude of linear elements were found. From field control of the interpretations we can conclude that many of the linear elements visible from the air, are very hard to see at ground level. The questionnaire survey shows that vehicle tracks occur scattered over the mountainous area and also that 4-wheeled motorcycles are the dominant type of vehicle. The answers also show that tracks stay long on the ground and can be seen long after vegetation covers the initial damage.

Denna rapport presenterar förslag till arbetsgång och rapporteringsformat för analys avmängden småbiotoper vid åkermark, baserat på flygbildstolkningen i det nationellamiljöövervakningsprogrammet NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige).Resultaten tas fram som underlag för Jordbruksverkets löpande uppföljning avmiljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap. Urvalsprinciperna för småbiotoper är utformadeför att överensstämma med definitionerna inom miljöersättningen till skötsel avlandskapselement. Utöver linje- och punktelement ingår också kantzoner mot åkermark, vilketinnebär utökade möjligheter att beskriva variationen i landskapet.Arbetet har utförts vid institutionen för skoglig resurshushållning och geomatik, Sverigeslantbruksuniversitet, Umeå och institutionen för naturvårdsbiologi, SLU, Uppsala. NILS är ettrikstäckande miljöövervakningsprogram som följer tillstånd och förändringar i det svenskalandskapet och hur dessa påverkar förutsättningarna för den biologiska mångfalden. NILSfinansieras av Naturvårdsverket, där NILS ingår i programområde Landskap. Ett viktigt syftemed NILS är att följa upp de nationella miljökvalitetsmålen för olika naturtyper och fungerasom underlag för att till exempel visa om genomförda miljövårdsåtgärder leder till önskadeförbättringar på nationell nivå eller landsdelsnivå.

Denna manual är utarbetad för att användas vid flygbildstolkningsarbetet inom det nationella miljöövervakningsprogrammet Nationell Inventering av Landskapet i Sverige (NILS). NILS är en del av Naturvårdsverkets nationella miljöövervakning och omfattar alla landmiljöer – jordbruksmark, våtmark, bebyggd miljö, skogmark, kust och fjäll. Operativt drivs programmet av Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för skoglig resurshushållning och geomatik i Umeå. Manualen är framtagen som en del i metodutvecklingsarbetet med NILS. Förutom författarna till manualen har ett stort antal personer bidragit med synpunkter och delar av texten. Ett stort tack till Per-Anders Esseen, Anders Glimskär, Mats Högström, Per Löfgren, Ronny Löfstrand och Anki Weibull från Sveriges Lantbruksuniversitet samt Margareta Ihse Stockholms Universitet, Ola Inghe Naturvårdsverket, Anneli Mattisson Länsstyrelsen i Stockholm och Sture Westerberg Länsstyrelsen i Norrbotten. Manualen inleds med en beskrivning av NILS-programmet och en översiktlig beskrivning hur inventeringen är uppbyggd. Därefter följer en mer detaljerad beskrivning av flygbildstolkningsarbetet. I slutet av manualen finns tolkningsinstruktioner och definitioner på olika begrepp som används i tolkningsarbetet.

This manual is developed for the aerial photo interpretation work within the Swedish monitoring programme National Inventory of Landscapes in Sweden (NILS).NILS is a part of the national environmental monitoring activities of the Swedish Environmental Protection Agency (EPA) and includes all terrestrial environments – agricultural lands, wetlands, urban environments, forests, and coastal and alpine areas. Operationally, the programme is conducted by the Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Forest Resource Management and Geomatics in Umeå.The manual is prepared as part of the methodology development work within NILS. In addition to the authors, some external reviewers have given their comments on the text and also contributed with material. Special thanks to Per-Anders Esseen, Anders Glimskär, Mats Högström, Per Löfgren, Ronny Löfstrand, Anki Weibull (all from the Swedish University of Agricultural Sciences), Margareta Ihse (Stockholm University) Ola Inghe (Swedish Environmental Protection Agency), Anneli Mattisson (County of Stockholm), and Sture Westerberg (County of Norrbotten). We would also like to thank Ylva melin and Heather Reese for the translation work to the English language.Following this introduction, the manual describes the NILS programme and outlines the structure of the inventory. This is followed by a detailed description of how the aerial photo interpretation is performed. Finally, instructions and definitions for the interpretation work are given. Some of the figures are mad in Swedish, but explanatory texts are given to the figures.

Vildsvinet är en inhemsk art som producerar ekosystemtjänster till gagn för människor och natur samtidigt som de orsakar skador och därmed kostnader för lantbruket. I syfte att skapa en grund för en utveckling av tillförlitliga, praktiska och kostnadseffektiva skadeinventeringsmetoder, presenteras här ett kunskapsunderlag kring befintliga metoder för hur jordbruksskador inventeras och värderas. I rapporten sammanställs både internationell vetenskaplig litteratur och nationella metodbeskrivningar från en rad länder med liknande förhållanden som de svenska. Sammanfattningsvis används fyra olika huvudtyper av inventeringsmetoder eller kombinationer av dessa: enkätundersökning, markbaserad inventering, luftbaserad inventering med manuell avläsning, samt luftbaserad inventering med automatisk avläsning. Befintliga markbaserade metoder bör testas avseende noggrannhet och repeterbarhet, samt i vilken utsträckning de kan effektiviseras genom att kompletteras med drönar- eller satellitbilder. Automatiserade metoder med olika typer av optiska instrument och mjukvara bör också utvärderas i vilken mån de fungerar under svenska förhållanden och för olika grödor. Flera studier pekar på att stickprovsbaserade besiktningar kan behöva en referens i form av burar, hägn eller gårdar samt att totalinventeringar med hjälp av fjärranalys kan behöva kompletteras med markkontroller beroende på upplösningen i de bilder som används. I metodbeskrivningarna poängteras vikten av att samtliga parter har förtroende för valda kvantifieringsmetoder, och att detta uppnås genom gedigen kunskap hos, och kontinuerlig vidareutbildning av besiktningspersonerna. Vidare bör enkäter utformas och användas med stor kunskap om statistisk metodik. Flera vetenskapliga studier tar upp att omfattningen av skador kan påverkas av tidpunkten för skadegörelsen, och att det är centralt att också mäta följdskador i form av maskinskador och kasserat foder. Vi föreslår en satsning på att utveckla standardiserade och kvalitetssäkrade metoder med hög acceptans, samtidigt som man utvecklar ett användarvänligt rapporteringssystem som använder sig av information från den nationella blockdatabasen. Det är troligen avgörande för ett framgångsrikt rapporteringssystem att plattformen är enkel och inte för betungande för den enskilde lantbrukaren. Vi föreslår också en samordning mellan inventering på lokal, regional och nationell nivå och sannolikt även inrättande av referensgårdar.

Växtplankton utgör grunden i den marina näringsväven och används världen över för att bestämma miljöstatus i hav och sjöar. De ingår exempelvis som en kvalitetsfaktor i EU:s vattendirektiv och havsmiljödirektiv. Det finns långa tidsserier av växtplanktonövervakning där analyserna utförts med mikroskopi. Det sker nu en snabb internationell utveckling av DNA-metoder för att övervaka växtplankton. Målsättningen med detta projekt var att utveckla en praktisk och robust DNA analys­metod som kan implementeras i svensk marin miljöövervakning. 

Vårt tillvägagångssätt var att följa med på ordinarie marina miljöövervakningsexpeditioner under ett års tid (2019–2020) och ta parallella havsvattenprov för så kallad DNA-streckkodning av växtplankton. Sammanlagt tog vi prov vid 19 övervakningsstationer som var spridda från Bottenviken i norr till Skagerrak i söder. Provtagningsfrekvensen var cirka 1 gång per månad. Praktiska metoder utarbetades för fältprovtagning, DNA-extraktion, sekvensering, bioinformatisk analys och taxo­nomisk annotering. Vi har även tagit fram system för datahantering hos nationell datavärd och gett förslag på en ny datatyp för nationellt datavärdskap för marin­biologi och oceanografi vid Svenskt Oceanografiskt Datacentrum (https://sharkweb. smhi.se/hamta-data/). 

En viktig del har varit att jämföra resultaten av DNA-streckkodning och mikroskopi. Resultaten visar att DNA-streckkodning ger ungefär dubbelt så högt biodiversitetsmått än mikroskopering, även om det skiljer sig åt mellan olika grupper av växtplankton. För att undersöka om DNA-streckkodning kan användas för kvantitativ analys tillsatte vi en intern standard till proverna bestående av syntetiskt DNA, men eftersom resultatet varierade så behöver man arbeta vidare med detta. Den relativa fördelningen av vanliga eukaryota växtplanktongrupper visade sig ha relativt bra överensstämmelse mellan DNA-streckkodning och mikroskopimåttet kolbiomassa, medan biovolym och abundans skiljde sig åt mer. DNA-streckkodning visade sig ge detaljerade utbredningsmönster av skadliga alger, till exempel för släktet Prymnesium bland häftalgerna (Coccolithophyceae). 

Vi har inom projektet kunnat utvärdera ekologiska drivkrafter för växtplankton­samhällets diversitet och artsammansättning, genom att miljöövervakningen mäter många fysikalisk-kemiska parametrar. Både salthalt och närsalter visade sig ha stor inverkan på växtplanktonsamhällets sammansättning och diversitet. 

Sammanfattningsvis ser vi att den framtagna DNA-streckkodningsmetoden skulle vara ett bra komplement till den etablerade växtplanktonövervakningen.

Förekomsten av kiselalger och dinoflagellater visar ingen generell uppgång eller nedgång vid någon av stationerna i Bottenviken, Örefjärden eller Bottenhavet under perioden 1991–2000. Växtplanktonhalterna visar dock på stor variation mellan år, vilket kan påverka andra organismer i ekosystemet.

Inga statistiskt säkerställda förändringar kan påvisas bland de biologiska variabler som speglar näringstillgången i vattenmassan i Bottniska viken. Både växtplanktonarter och syrekonsumtion som redovisas nedan är exempel på detta. Tillsammans med stabila tidsserier av syre och närsalter tyder resultaten på en jämn näringstillgång i Bottniska vikens utsjöbassänger under övervakningsperioden.

Sverige har genom Konventionen om biologisk mångfald förbundit sig att bevarasin biologiska mångfald (biodiversitet) på ekosystem-, art- och gennivån. Ettvanligt synsätt är att bevarandet av ekosystem och naturtyper också bevarararter och att bevarandet av arter också bevarar genetisk variation inom arterna.Det finns en ökande insikt om att bevarandet av arter inte nödvändigtvis bevarar den genetiska mångfalden inom arterna. Bevarandet av genetisk variationhar hittills fått relativt liten uppmärksamhet inom den praktiska naturvården.På senare år har en del forskare argumenterat för att bevarandearbetetkanske borde fokuseras på att försöka förhindra utdöenden av genetisktdistinkta populationer snarare än att förhindra att arter dör ut. Förespråkarnamenar att man genom att satsa på att bevara genetiskt distinkta populationerbättre bevarar en arts evolutionära potential och anpassningsförmåga. På såsätt minskar risken att arten dör ut även i ett längre tidsperspektiv.Naturvårdsverket fick ett regeringsuppdrag 2006 att ”i samråd med Statensjordbruksverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket och Sveriges lantbruksuniversitet,ta fram ett nationellt handlingsprogram för bevarande av genetisk variation hosvilda växter och djur.” Den här kunskapsöversikten är en del av underlagetinom uppdraget och har två huvudmålsättningar.Den första målsättningen med kunskapsöversikten är att beskriva den genetiska variationen i svenska populationer utifrån ett antal teman. Dessa teman ärvalda för att belysa vilka generella frågeställningar och problem som i dagslägetidentifieras som betydelsefulla inom den bevarandegenetiska forskningen. Varjetemaavsnitt redovisar det internationella forskningsläget, med exempel på relevanta genetiska studier av svenska organismer.Kunskapsöversiktens andra målsättning är att göra ämnesområdet genetikmer lättillgängligt för personer som inte har arbetat med genetiska frågeställningar tidigare eller de som vill repetera den teoretiska bakgrunden. Den somhar kunskap i populationsgenetiska och evolutionära processer behöver inteläsa detta för att kunna tillgodogöra sig resten av kunskapsöversikten. Kunskapsöversiktens syfte är inte att ge en heltäckande redogörelse för allagenetiska studier som är gjorda i Sverige. Studier före 1997 finns sammanställdai två tidigare rapporter (Laikre & Ryman 1997; Lönn m.fl. 1998). Dessa rapporter är fortfarande mycket aktuella. Eftersom det sker mycket genetiskforskning i Sverige och andra länder, gör den här kunskapsöversikten inteanspråk på att samla all nyvunnen genetisk kunskap om vilda växter och djursedan 1997, utan fokus ligger på de processer som kan antas förändra dengenetiska variationen i vilda populationer utifrån ett svenskt perspektiv.Nyttan av genetisk mångfald. Genetiska skillnader mellan individer, dengenetiska variationen, utgör grunden för all evolution och anpassning. Om allaindivider av en art är genetiskt identiska sätts evolutionen ur spel, med följd attarten inte kan anpassa sig till nya situationer t.ex. de klimatförändringar somförväntas ske till följd av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Att mäta dengenetiska variationen och sätta den i samband med evolutionär förändring och ekologisk funktion i vilda populationer är forskningsmässigt mycket krävande.Dock visar en sammanfattande studie av ett stort antal växtstudier ett tydligtsamband mellan populationsstorlek, genetisk variation och olika mått på fertilitetoch livsduglighet, och en annan att ålgräsängar bestående av flera genotypervar mindre känsliga för miljöförändringar, växte tätare och hyste fler smådjur,än genetiskt enhetliga ålgräsängar.Mänskliga aktiviteter kan ha negativa konsekvenser för den genetiskamångfalden och därmed för anpassningsförmågan. Oavsett om variationen ärtill nytta för dagens populationer vet vi inte säkert vilka egenskaper som blirnödvändiga för överlevnaden i en ny miljösituation.Genetisk utarmning av små populationer. Minskad populationsstorlek ärett problem för många djur och växter i människopåverkade områden. Små,isolerade populationer förlorar genetisk variation p.g.a. slumpmässiga, lokalaprocesser (genetisk drift), och på sikt kan även anpassningsförmågan påverkas.Undersökningar visar att många populationer är tillräckligt små och isoleradeför att påverkas av genetisk utarmning, och att utarmade populationer ofta harlägre fertilitet och överlevnadsförmåga som en följd av ökad inavel eller att värdefulla alleler gått förlorade. Enligt flera studier kan det dock räcka med ettfåtal immigranter för att motverka negativa effekter av inavel. Däremot är detsvårt att dra generella slutsatser om hur genetisk utarmning påverkar populationers långsiktiga anpassningsförmåga utifrån de få studier som hittills utförts.Genetisk mångfald efter genflöde och hybridisering. Mänskliga aktiviteterhar i många fall medfört ett ökat genutbyte mellan naturliga djur- och växtpopulationer. Ett stort eller långväga genflöde kan påverka de populationersom tar emot genflödet. Det finns flera fall där mänskliga aktiviteter ökat genflödet genom att skapa gränszoner eller ”hybridmiljöer” där genetiskt olikapopulationer eller närbesläktade arter kunnat mötas och utbyta gener medvarandra. Hos flera arter, t.ex. skogshare respektive växten gulluzern vet manatt gener från införda eller domesticerade släktingar (fälthare resp. blåluzern)spridits ut i den svenska naturen. Däremot saknar vi fortfarande kunskap omdet genflöde som sker när nyanlagda vägslänter besås med utländskt gräsfröeller när utplanterade skogsträd, fåglar och fiskar med främmande bakgrundkommer i kontakt med inhemska bestånd i Sverige. Studier av bl.a. lax visar att genflöde kan vara skadligt genom att ge upphovtill hybrider med låg fertilitet eller livskraft (utavelsdepression). I andra fall hargenflödet gått så långt att arters särprägel hotas, som i fallet med de individfattiga öländska bestånden av silverviol som lätt bildar hybrider med andraarter. Ibland har det uppstått populationer med förmåga att invadera naturligaekosystem efter det att människan underlättat hybridisering mellan närbesläktade arter. Negativa effekter av genflöde måste också beaktas när naturvårdsprojekt avser förstärka populationer genom att tillföra uppfödda individer ellerindivider från andra, avlägsna populationer.Genetiska effekter av beskattning. Många djur- och växtarter utsätts för enregelbunden beskattning i form av fiske, jakt eller skogsbruk. Beskattning förväntas bl.a. öka risken för genetisk utarmning genom att minska den genetiskteffektiva populationsstorleken. I en studie av torsk ledde lokal beskattning tillett ökat inflöde av individer (och gener) från andra populationer, med följd att även det storskaliga variationsmönstret också påverkades. Det finns flera exempel på beskattade djurpopulationer som genomgått en riktad evolutionär förändring, som ett resultat av att beskattningen varit selektiv. I flera fall har dennaförändring minskat populationens förmåga att återhämta sig. Genetisk mångfald och pågående habitat- och klimatförändringar. Lokalanpassning innebär att populationer av en art är genetiskt anpassade till olikamiljötyper. Förmågan att anpassa sig utgör populationers evolutionära potentialoch denna är generellt sett större ju mer genetisk variation som finns i en population. Det finns många exempel på svenska arter som utvecklat lokalt anpassadepopulationer i vissa miljöer, t.ex. strandsnäcka, blåmussla, sill, storspigg, spåtistel, tall, och vitklöver. Förekomsten av lokala anpassningar betyder attindivider från olika populationer inte är direkt utbytbara – lokalt anpassadepopulationer har ett bevarandevärde i sig. Lokal anpassning är därigenom enviktig aspekt vid restaurering, stödutsättning och utnyttjande av populationer.För varje typ av anpassning behövs specifik genetisk variation och hur dennavariation är fördelad inom och mellan populationer samt i hur hög grad variationen kan spridas genom genflöde är i huvudsak okänt och ett område där viktig kunskap saknas. Genetisk särprägel hos svenska populationer. Sverige har få endemiska arteroch de som finns har uppkommit i sen tid som resultat av lokala processer(hybridisering, polyploidisering). Samtidigt finns det många genetiskt särprägladepopulationer. Populationerna är olika för att de har olika ursprung och invandringsvägar eller för att de är anpassade till sin lokala miljö. Taxonomiska enheter som arter, varieteter och former, liksom indelningar i evolutionärt signifikanta enheter och skötselenheter avspeglar en genetisk differentieringsom skett inom eller utanför landet. Genetiskt skilda grupper kan vara svåra atturskilja morfologiskt (de är kryptiska) och det finns flera studier där man medhjälp av molekylära markörer kunnat upptäcka tidigare okända genetiskstruktur hos svenska arter.Lönn m.fl. (1998) framhöll att populationer med en huvudsaklig utbredning i Sverige inte är marginella ur ett genetiskt perspektiv, medan arter som harhuvudsaklig sydlig utbredning och randpopulationer i Sverige är mindre genetiskt variabla här. I många fall är svenska populationer minst lika variabla sompopulationer i områden som inte varit nedisade under den senaste istiden. Dessamönster har bekräftats av senare undersökningar. Likaså styrker senare studieratt populationer från Öland och Gotland, Östersjön med dess stränder,fjällvärlden och det gamla odlingslandskapet är genetiskt särpräglade. Varjeförlorad population innebär en risk att värdefull genetisk variation – och därmed anpassningsförmåga – också går förlorad. Eftersom den genetiska mångfalden återfinns i enskilda populationer eller som skillnader mellan populationerblir populationer eller grupper av populationer den mest naturliga enheten närden genetiska mångfalden skall bevaras.Genetisk övervakning. Behovet av ett genetiskt övervakningsprogram framhölls redan av Laikre & Ryman (1997). Detta behov finns fortfarande eftersomdet än så länge inte existerar något centralt organiserat genetiskt övervakningsprogram för svenska arter. Vårt förslag till övervakningsprogram baseras tillstor del på Laikre & Ryman (1997) och är tänkt som en utgångspunkt för disssioner om hur ett program kan utformas. Vi föreslår att den genetiska övervakningen fokuseras på sex olika typer av taxa (här definierade som arter ellergrupper av populationer inom arter), bl.a. taxa med negativ populationsutveckling och taxa som beskattas av människan. En av övervakningsprogrammetsviktigaste uppgifter är enligt vår mening att upprätta former för insamling ochlagring av olika typer av biologiskt material, t.ex. vävnadsprover, som kananvändas vid genetiska undersökningar av de taxa som ska övervakas. Det ärav största vikt att lagringsmetoderna möjliggör lagring under mycket lång tidoch att de inte begränsar vilka genetiska undersökningsmetoder som kan komma att användas. I vissa fall kan det bli aktuellt att använda kvantitativa genetiskametoder. Vi föreslår att det upprättas en gemensam databas över de museimaterial som kan komma till användning som referensmaterial i genetisk övervakning. Mycket av det biologiska material som lagras på många forskningsinstitutioner skulle också kunna användas på detta sätt. Det bör skapas ett formaliserat system för forskare att anmäla att de inte längre har möjlighet attbehålla insamlade material, så att dessa kan komma till användning i eventuellaövervakningsprogram.Kunskapsbrist och forskningsbehov. Vi har identifierat flera frågor somfortfarande är obesvarade trots att många studier har utförts. Vi efterlyser bl.a.mer genetisk forskning som belyser (i) vilken roll Sveriges genetiskt särprägladepopulationer kan spela för att möta en storskalig miljöförändring som t.ex. global uppvärmning. Finns det tillräckligt med genetisk variation i relevantaekologiska egenskaper för att arter i Sverige skall kunna anpassa sig? Vilkapopulationer är mest värdefulla – de centrala eller de i kanten av utbredningsområdet? Finns det risk att genetiskt särpräglade populationer går förlorade ide habitat som antas bli mest påverkade av global uppvärmning? Vilka genetiskametoder är relevanta för att mäta populationers framtida anpassningsförmåga?Hur påverkar den genetiska sammansättningen av arter som är huvudkomponenter i viktiga svenska ekosystem deras funktion, artsammansättning och stabilitet? Vi efterlyser också undersökningar av (ii) effekter av genflöde på genpooler av de omfattande utplanteringar som sker inom t.ex. skogsbruket ochfiskenäringen. Hur påverkas arter i naturliga gräsmarker av genflödet som skernär intilliggande vägslänter besås med främmande fröblandningar? När är detlämpligt att tillföra främmande individer för att förstärka populationer med fåindivider, hög grad av inavel, eller som är dåligt anpassade till ett förändrat klimat? När är sådana åtgärder skadliga? Varifrån bör förstärkningarna tas?(iii) Hur särskiljer man ”normala” genetiska förändringar från ”onormala”som skulle kunna utgöra ett hot mot mångfalden?Vad bör ingå i handlingsprogrammet? Det nationella handlingsprogrammetför bevarandet av genetisk variation hos vilda växter och djur i Sverige bör iförsta hand omfatta ett genetiskt övervakningsprogram och den forskning somföreslås i denna kunskapsöversikt. Dessutom föreslår vi att handlingsprogrammetmynnar ut i riktlinjer för hur man motverkar genetiska problem i övervakadepopulationer och i de stödutsättningar som föreslås i flera åtgärdsprogram.Handlingsprogrammet bör också ha som mål att utveckla riktlinjer och effektivasystem för registrering av alla de utsättningar som sker inom jord- och skogsbruket, i fiskenäringen, och för insåning i samband med vägbyggen och liknande.

På uppdrag av Mälarens vattenvårdsförbund har Institutionen förmiljöanalys, SLU utfört provtagning, analys och utvärdering av vatten iMälarens fjärdar och sund under år 2000. Biologiska, kemiska och vissafysikaliska förhållanden har undersökts. Denna broschyr är en sammanfattningav ”Miljövervakning av Mälarens fjärdar och sund 2000”.

Jaktturism anses ofta spela en viktig roll i hållbar landsbygdsutveckling. Turismen kan skapa arbeten, samt bidra till att traditioner och miljöer bevaras. En kommersiell jakt som riktar sig till lokala såväl som inresande jägare kan innebära att viltet kan användas som resurs på flera och nya sätt. När jakten ramas in och paketeras som turismprodukt, där boende, måltider och guidning ingår, kan jaktens värde som holistisk naturupplevelse bli mer uttalat. Att arbeta med och utveckla kommersiell jaktturism innebär emellertid en del utmaningar. Det är en typ av verksamhet som är inflätad i relationer och sociala sammanhang som inte främst karaktäriseras av en marknadslogik, utan av ett ansvar för förvaltning av både natur och kulturarv, samt ett upprätthållande av sociala relationer och ömsesidiga utbyten. Den som bedriver en jaktturismverksamhet behöver därför navigera på en komplex arena. Jaktturismen karaktäriseras av ständiga etiska och moraliska överväganden, i relation till viltet men också till kunder, andra företagare, grannar och markägare. Det här synliggör ideologiska, politiska och ekonomiska spänningar, både bland jägare själva och mellan jägare och andra aktörer i samhället. Den här studien visar vilka betydelser och värden jaktturismföretagare själva tillskriver sitt företag och sin produkt, samt hur de arbetar med service, relationer och iscensättning av jaktupplevelser. Projektet är framför allt baserad på ett heterogent urval av 30 samtalsintervjuer med 28 företagare från olika delar av Sverige med fokus på företagarnas egna berättelser och redovisningar. Studien lyfter fram begreppen ”balansarbete” och ”moralisk ekonomi” vilket synliggör jaktföretagandets relationsarbete i en komplex ekonomi, där många hänsyn och avvägningar – ekonomiska, moraliska och sociala – görs i det vardagliga arbetet. Resultatet av analysen sammanfattas i följande teman: Jaktturismens olika värden, Att iscensätta en jaktupplevelse, Jaktföretagandets relationsarbete. Avslutningsvis diskuteras betydelsen av att förstå jaktturismen som en moralisk ekonomi, samt hur begreppet ”tjänstefiering” kan användas för att belysa jaktturismen som upplevelsenäring.

Denna rapport redovisar resultatet av ett samarbete mellan två projekt, dels ett projekt inom fortlöpande

miljöanalys på SLU, lett av Artdatabanken, dels ett projekt som letts av Länsstyrelsen i Jämtland

tillsammans med Artdatabanken och Skogsstyrelsen. Det senare drivs som ett så kallat miljömålsprojekt,

med medel från Naturvårdsverket. I båda projekten är Riksskogstaxeringen en samarbetspartner.

Grundtanken i båda projekten är att undersöka vilka parametrar i Riksinventeringen av skog (RIS) som

bäst speglar tillståndet för biologisk mångfald.

I ett första steg har arbetsgruppen valt ut ett antal parametrar som bör tas fram och undersökas. I ett andra

steg har SLU tagit fram ett bakgrundsmaterial som diskuterats vidare inom gruppen. Därefter har gruppen

tagit fram ett preliminärt förslag på vilka parametrar som kan vara lämpliga att prioritera för uppföljning

av miljömålen. Förslaget har remitterats till forskare och myndigheter som kan tänkas ha intresse av

innehållet och inkomna synpunkter har inarbetats i föreliggande slutrapport. Innehållet kan utgöra

lämpligt bakgrundsmaterial om tillståndet i skogen, men också som indikatorer och andra mått som kan

användas på olika sätt i uppföljning av biologisk mångfald.

Övergripande kan det konstateras att RIS ger värdefull kunskap om främst utvecklingen av skogliga

strukturer som trädens ålder, trädslag, beståndsålder och andra kvaliteter. Denna information kan bidra till

att beskriva förutsättningarna för den biologiska mångfalden. Ett flertal av parametrarna har haft en

positiv utveckling under miljömålsperioden. Det är däremot inte liktydigt med att utvecklingen för den

biologiska mångfalden utvecklats i en positiv riktning. Detta på grund av att de nivåer som vi har att utgå

från (1999) ofta ligger på en så låg nivå jämfört med många arters behov att det krävs kraftiga

förändringar för att arterna ska kunna utvecklas i positiv riktning.

Projektet har hitintills prioriterat drygt ett tjugotal skogliga parametrar för uppföljning av biologisk

mångfald inom miljömålssystemet. Av de skogliga parametrarna har följande föreslagits få hög prioritet:

•

Antal gamla träd över 121 år per kvadratkilometer, indelat i åldersklasser

•

Areal gammal skog fördelad på skogstyper; tall, gran, barr (ädel, barrädel, barrlöv)

•

Volym död ved av olika trädslag; tall, gran, löv

•

Volym död ved av olika grovlek

•

Areal ädellövskog indelad i åldersklasser

•

Areal ädellövskog fördelat på olika klasser för mängden död ved

De arter och spårtecken från inventeringen som särskilt uppmärksammats är:

•

Hackmärken

•

Vedsvamp

•

Tickor

•

Mjölkört

•

Hänglavar; man- och skägglav

Denna rapport är en översiktlig genomgång av de idag tillgängliga, delvis publicerade, experimentella erfarenheterna av kemiska och biologiska effekter vid återförsurning i ytvatten där kalkning avbrutits. Sammanställningen har genomförts i avsikt att bredda kunskapsunderlaget för diskussioner om tänkbara effekter i samband med att kalkningen upphör i vissa ytvatten. Som bakgrundsdokument är dessutom en litteraturöversikt bifogad, vilken även inkluderar övrig litteratur rörande försurning - kalkning som kan anses ha en viss allmän relevans för kunskapsläget avseende återförsurning av kalkade vatten (se Appendix). 

Resultatet från hittills genomförda fältstudier av återförsurning, endast tre stycken av någon större omfattning i Sverige, visade att stora förändringar inträdde snabbt. Utvecklingen gick mot förhållanden liknande de i det sura tillståndet, med både negativ utveckling av ekosystemet och en påtaglig haltökning av aluminium m.fl. metaller i vattnet. Experimentell försurning av vattnet över sedimentproppar visade att tidigare deponerade metaller kan lösas ut från sedimenten. De hittills genomförda återförsurningsstudierna utfördes mestadels i gravt försurningsskadade sjöar, i ett fall också efter relativt kortvarig kalkning, och kan därför vara ett otillräckligt underlag för att kunna generalisera de effekter som kan uppstå vid återförsurning av kalkade sjöar. Många av de observerade biologiska förändringarna sammanfaller med vad som generellt observerats i samband med försurning av sjöar men vissa biologiska förändringar var dock avvikande och i några fall av delvis oväntad natur. Omfattningen och hastigheten i de senare fallen indikerade att de aktuella organismsamhällena saknade vissa reglerande mekanismer (interaktioner) och därför genomgick en utveckling präglad av instabilitet under återförsurningen. 

Det sura svavelnedfallet har minskat med ca. 60 % sedan 70-talet vilket medfört en proportionell återhämtning av vattenkemi och även biota i vissa ytvatten inom regioner som haft kortvarigt eller litet överskridande av den kritiska försurningsbelastningen (ringa markförsurning). Däremot har den minskade belastningen på ytvattnen hittills resulterat i små positiva förändringar inom de mest försurade områdena i södra Sverige. Trots en halvering av sulfathalt och surhet i många sjöar och vattendrag, har få biologiska förändringar observerats, då pH värden <5 och toxiska aluminiumhalter fortfarande medför negativa effekter på de flesta känsliga organismer. Modellsimuleringar har visat att återhämtningen inom sådana områden kommer att ta mycket lång tid (10- tals till kanske 100 år) eftersom försurningen av marken varit omfattande. Inom dessa områden, med en låg kritisk belastningsgräns, krävs ytterligare reduktion av belastningen samt i vissa fall t.o.m. kompletterande åtgärder som markkalkning. Även depositionen av flera tungmetaller har minskat kraftigt under de senaste decennierna, särskilt den långdistanstransporterade andelen, men hur stora förändringar detta medfört på ytvattnens innehåll av tungmetaller är i dagsläget osäkert, eftersom längre tidsserier från skogssjöar saknas inom miljöövervakningen.

Av de kalkade sjöarna i Sverige, ca. 7500 st, beräknas mer än 1700 sjöar kunna få pHvärden under 5,4 och förlora alkaliniteten om kalkningar upphör i nuläget. De flesta sjöarna som kan komma att återförsuras till pH-värden under 5,4 är belägna inom de områden i sydvästra Sverige som är mest försurningsskadade. Stoppad kalkning i dessa sjöar skulle medföra långtgående återförsurning inom en tidsrymd av ca. 2 - 3 gånger den teoretiska omsättningstiden, för många sjöar motsvarande 3 till 9 år. Sannolikt skulle många av de effekter som observerats i de här genomgångna återförsurningsstudierna uppstå. Även sjöar som skulle återförsuras till pH-värden mellan 5,4 och 6,0 kan riskera att få skador på populationer av känsligare arter. Drygt 4000 sjöar skulle få pH-värden under 6,0 vid en stoppad kalkning. I sjöar med från början måttlig försurning kan en återförsurning förväntas resultera i tämligen marginella eller inga effekter med hänsyn till minskad försurningsbelastning och ringa markförsurning. Denna grupp omfattar en del av de ca. 3500 sjöar som åtminstone på längre sikt inte skulle riskera att få pH-värden <6,0 vid en stoppad kalkning. I de flesta sådana fall skulle endast de allra känsligaste arternas populationer riskera att påverkas. 

Surstötar, d.v.s. episodisk tillförsel av markant surare vatten i samband med kraftiga regn, snösmältning eller efter längre torrperioder, utgjorde i försurningens inledningsskede en viktig faktor för uppkomsten av biologiska skador eftersom särskilt höga halter av toxiskt oorganiskt aluminium förekom i samband med sådana situationer. Sannolikt kan surstötarna utgöra ett betydande problem även under återhämtningsfasen, då risk föreligger för fortsatta utflödena av höga aluminiumhalter i många sjöar och framförallt vattendrag inom de områden där markförsurningen kvarstår länge varvid en positiv biologisk utveckling kommer att motverkas. Problem kan även fortsättningsvis uppträda inom vissa nordligare lågbelastade regioner där främst hydrologiska faktorer samt kraftiga utflöden av organiska syror bidrar till uppkomsten av surstötar med inflöden av förhöjda halter av aluminium. Högre halter av komplexbildande organiska anjoner kan dock i sådana fall bidra till en lägre toxisk effekt. 

I denna rapport föreslås en översyn av kalkningsverksamheten, liksom rekommendationer av urvalskriterier för olika ytvatten om det blir aktuellt med åtgärder som medför en minskad kalkning. Slutligen föreslås forskningsinsatser för att belysa en del av de oklarheter som för närvarande råder om effekterna i samband med återförsurning.

En inventering av sandödla (Laverta agilis) utfördes i gävleborgs län under sommaren 2001, som ett led i naturvårdsverkets åtgärdsprogram för atrens bevarande i Sverige.Syftet var att fastställa atrens eventuella förekomst och hotstatus i länet.Inga sandödlor kunde påvisas, ej heller några särskilt troliga lokaler med eventuell förekomst. En orsak till att sandödlan sannolikt saknas i länet kan vara att storleken på de största flygsandområdena är mindre än i de närmast belägna nordliga länen med sandödla (Dalarna och Värmland).

Det senaste decenniets utveckling i egentliga Östersjön visar på kvarvarande luckor i vårkunskap om de mycket komplicerade biogeokemiska processer som reglerar vårahavsekosystem. Efter flera decenniers ökning av mängden näringsämnen i egentligaÖstersjöns ytvatten vände trenden i början av 1990-talet, då koncentrationerna av bådefosfor och kväve minskade under flera år. Men de senaste åren har koncentrationen avfosfor åter ökat snabbt och nått rekordnivåer, medan kväve fortsatt minska. Ingen avdessa förändringar kan kopplas till ändrad belastning från land, utan beror på variationer iinterna biogeokemiska processer med fluktuationer i tillgången på syre som en styrandefaktor. Syresituationen i egentliga Östersjöns djupvatten bestäms av balansen mellanbehovet av syre för att bryta ner det organiskt material som sedimenterar frånvattenmassan ovanför salthaltssprångskiktet och tillförseln av syre med det vatten somströmmar in genom Öresund och de danska sunden och blir Östersjöns djupvatten. Närsalthalten och därmed tätheten hos det inströmmande vattnet är tillräckligt hög jämförtmed befintligt bottenvatten rinner det inströmmande vattnet längs botten och lyfter uppdet syrefattiga bottenvattnet, annars sker inlagringen på en mellannivå. Stora inflöden avvatten med hög salthalt som förmår ersätta djupvattnet i hela egentliga Östersjön ärsällsynta. Däremot tillförs djupvattnet varje år stora mängder vatten som lagras ingrundare. Det senaste stora saltvatteninflödet skedde i januari 2003 och har nu medfört attdet finns syre i djupvattnet i hela egentliga Östersjön, utom i västra Gotlandsbassängen,medan syrefritt vatten med svavelväte fortfarande finns kvar strax under haloklinen. Närinflödet kom 2003 hade det gått ett decennium sedan de förra stora inflödena som skeddevintern 1993/94 och hösten 1994. Syresituationen förbättrades tillfälligt efter dessainflöden, men försämrades åter snabbt till den värsta sedan mätningar påbörjades på1890-talet.Inflödet av djupvatten till egentliga Östersjön styrs av vädret, varför tiden mellan storainflöden kan variera avsevärt. Följderna kan bli stora och långvariga (flera decennier)variationer i mängd och fördelning av näringsämnen i egentliga Östersjöns vattenmassa.Enkla antaganden om att förhållandena i ytvattnet direkt återspeglar belastningen påÖstersjön behöver modifieras och analysen av miljöövervakningsdata fördjupas. Modernforskning betonar, liksom Havsmiljökommissionen (SOU 2003:72), vikten av en ’adaptivförvaltning’ av havet där effekterna av insatta åtgärder kontinuerligt övervakas ochutvärderas. För detta behövs en fördjupad kunskap om hydrodynamiska ochbiogeokemiska processer, med utveckling av avancerade modeller för att kunna särskilja ivad mån observerade förändringar beror på mänskliga åtgärder eller på förändrat klimat.

Den allmänna befolkningens exponering för bensen, butadien, formaldehyd,

kvävedioxid samt partiklar PM 2,5 i Lindesberg har studerats från oktober 2005

till och med januari 2006. Totalt ingick 40 personer och 60 personburna mätningar

(exponeringsmätningar) av olika cancerframkallande ämnen genomfördes i

sjudygnsperioder. Ökat intresse för de partikulära luftföroreningarnas betydelse

vid bland annat hjärt-kärlsjuklighet innebar att mätningar av partiklar PM 2,5

genomfördes stationärt i hemmen under 2 dygn. Parallellt med exponeringsmätningarna

genomfördes även bakgrundsmätningar av samtliga ämnen vid

byggnaden där Bergslagens Miljö- och Byggförvaltning är inhysta (Kungsgatan)

och vid trafikerad gata på Räddningstjänstens tak (Kristinavägen) av samtliga

ämnen med mätperiod totalt uppgående till fem veckor. Liknande studier i större

tätorter har tidigare genomförts i Göteborg, Umeå, Stockholm och Malmö.

Resultaten från undersökningarna i Lindesberg kan sammanfattas i följande tabell:

Lufthalter för olika ämnen i Lindesbergs kommun hösten 2005

Ämne Personburna mätningar Bakgrundsmätningar

μg/m³

Kristinavägen

μg/m³

Kungsgatan

μg/m³

Bensen

1,6 0,4 0,4

Butadien

0,5 0,04 0,05

Formaldehyd

27 3 2

Kvävedioxid

6 10 7

Partiklar PM 2,5

9,3 9 9,7

Vi har inte kunnat konstatera någon säkerställd påverkan på lufthalter av enskilda

miljöfaktorer eller levnadsmönster. För enskilda individer sågs god korrelation

mellan lufthalter vid olika mätomgångar. Skillnader i exponering kunde inte

konstateras då rökvanor eller boendeform jämfördes, för pendlare sågs dock

skillnader i bensen-, butadien- och kvävedioxidexponering.

Korrelationen mellan exponeringsmätningar och bakgrundsmätningar var låg för

samtliga ämnen utom för bensen, motsvarande samvariation mellan olika ämnen i

enskilt prov erhölls endast för bensen och butadien.

De uppmätta lufthalterna av olika ämnen i Lindesbergs kommun är väl i nivå med

de olika nationella och internationella rikt- och gränsvärden som finns antagna.

Inom Naturvårdsverkets programområde

Hälsorelaterad miljöövervakning

(HÄMI), delprogram

Luftförorening – exponeringsstudier ingår personburen

mätning av vissa cancerframkallande och luftvägsirriterande ämnen i tätortsluft.

De övriga orter som ingår i projektet är Göteborg, Umeå, Stockholm och Malmö.

Lindesberg får här representera en

mindre inlands kommun.

Mätningarna genomförs för att försöka skatta allmänbefolkningens exponering för

hälsoskadliga ämnen och samtliga orter har nu genomfört två mätomgångar från

starten år 2000. De ämnen som ska mätas är bensen, butadien, formaldehyd,

kvävedioxid, pratiklar PM 2,5 och benso(a)pyren.

Lindesberg genomför inga egna mätningar av bakgrundshalter och vi har därför

även vid denna mätomgång valt ut samma två platser som vid föregående mätning.

Räddningstjänstens tak (Kristinavägen) som representerar en trafikerad central

gata och Bergslagens Miljö- och Byggförvaltning (Kungsgatan). De uppmätta

lufthalterna är på samma låga nivåer som vid mätningen år 2005.

Bakgrundhalterna i Lindesberg är i jämförelse med övriga orter lägre, vilket känns

troligt då det rör sig om en mindre tätort.

För de personburna mätningarna är nivåerna lika med eller i vissa fall något högre

jämfört med de övriga orterna. Det uppmättes några höga bensen- och

butadienhalter med det beror på en yrkesmässig exponering.

Studier av effekter av konstruktionsljud från havsbaserade vindkraft på fisk har helt nyligen aktualiserats av forskare, myndigheter och av industrin. När ett fundament pålas ner i botten genererar väldigt höga ljudnivåer som potentiellt kan hindra fisk från att nå lekområden, hitta föda eller partners. Detta kan på lång sikt påverka reproduktion och andra biologiskt viktiga parametrar. Dessutom kan fisk reagera med ett undvikande beteende från viktiga fiskeområden vilket leder till minskad fångst om den akutiska störningen blir för stor. Men hur fisk reagerar på pålningsljud och vid vilka ljudnivåer en beteendereaktion kan uppstå är i stort sätt okänt i dagsläget.

Denna studie beskriver ett experiment där inspelat pålningsljud återspelades med hjälp av en stor undervattenshögtalare för torsk (Gadus morhua) och plattfisken sjötunga (Solea solea) hållna i två stora nätburar med en diameter på 40 m. Fiskarnas rörelse registrerades med ett telemetrisystem varefter deras beteendemönster analyserades. Ljudnivåer av både ljudtryck och partikelrörelse mättes under experimentet som utfördes i en bukt i västra Skottland med låg nivå av bakgrundsbrus.

Av studiens resultat framgår att båda arterna visade tydliga beteendereaktioner på ljudet, redan vid relativ låga ljudnivåer (sjötunga: 144–156 dB re 1μPa_(toppvärde); torsk: 140–161 dB re 1 μPa_(toppvärde); partikelrörelse mellan 6,5 10^-3 och 8,6 10^-4 m/s² _(toppvärde)). Sjötunga reagerade med en signifikant ökad simhastighet under perioden då de utsattes för ljudet jämfört men de tysta perioderna innan och efter ljudexponering. Torsk reagerade på liknade sätt men resultaten var inte signifikanta eftersom reaktionerna varierade stort mellan de olika individerna. Torsk reagerade även med att ”stelna till” (eng. freezing response) när ljudbilden förändrades. Det fanns indikationer på att en del individer av båda arterna simmade bort från högtalaren när ljudet sattes på. Resultaten visar även en viss reduktion i reaktioner efter upprepade exponeringar, dock ej signifikant. Generellt sett varierade beteendereaktionerna på ljuduppspelningarna hos olika individer av samma art.

Detta är den första studien som visar en tydlig beteendereaktion hos fisk som utsätts för uppspelning av pålningsljud av hög intensitet. Resultaten visar att beteendereaktioner kan uppstå inom ett intervall av olika nivåer av ljudtryck och partikelrörelser och inte vid ett specifikt tröskelvärde. Detta betyder att dessa reaktioner kan uppstå inom en relativ stor omkrets vid en pålningsaktivitet. Varför fiskar reagerar och vad det har för betydelse på längre sikt måste undersökas ytterligare även om delar av resultaten i denna studie kan påvisa en eventuell tillvänjning till ljuduppspelningarna.

Resultaten från denna studie kan användas vid planering av och under byggnationen av havsbaserad vindkraft för att minska miljöpåverkan. Vi föreslår även att våra gränsvärden för beteendereaktioner beaktas i bedömningarna av effekter av havsbaserad vindkraft. Ytterligare förebyggande åtgärder bör diskuteras för att minska utsläpp av akustisk energi i vattenmassan och på så sätt minska påverkan på fisk.

I framtiden bör fler studier undersöka hur fisk reagerar på ljud vid kritiska tidpunkter (t.ex. parning och lek) och om effekterna av pålning kan påverka fiskarnas akustiska kommunikation. Man bör även studera om fisk kan vänja sig vid ljud och vad detta har för betydelse på lång sikt för att kunna förutse och minska eventuella skadliga effekterna av pålningsljud på fisk.

Sedan lång tid tillbaka står den kommersiella fartygstrafiken för det största bidraget av antropogent ljud till den marina miljön. Konstruktion och drift av havsbaserad vindkraft gör att ytterliga ljud tillförs och än så länge vet vi lite om hur detta påverkar fisk. Denna studie syftar till att öka vår kunskap om vilken typ av ljud och vilka ljudnivåer som en vindkraftspark genererar under olika vindhastigheter. Ljudnivåer mellan enskilda turbiner och hela parken jämförs samt andra ljudkällor från Öresundsområdet som t.ex. fartyg. Vidare beskriver studien den potentiella påverkan på fisk som ljudet från en vindkraftpark kan ha. 

Studien är utförd i Öresund vid Lillgrunds vindkraftspark som byggdes 2007 och består av 48 turbiner (Siemens Mk II) med en individuell effekt av 2,3 MW. Parken ägs och drivs av Vattenfall. Två hydrofonsystem, ett batteridrivet och ett inkopplat på elnätet i en turbin, användes under den flera veckor långa mätperioden. Mätningar utfördes på olika avstånd till enskilda turbinerna liksom på längre avstånd från hela parken samt på ett kontrollområde (Sjollen) 10 km norr om parken. För att få en bättre förståelse av parkens bidrag till Öresunds ljudlandskap utvecklades en numerisk modell för parken där driftseffektivitet varieras. Vidare utvecklades en numerisk modell för det av fartyg utstrålande bullerbidraget för att jämföra fartygsgenererade ljudet från den närbelägna farleden Flintränna med vindkraftsparkens ljud.

Resultaten visar att vindkraftverken producerar ett bredbandigt ljud under 1 kHz samt ett par toner där 127 Hz tonen är den kraftigaste. Den maximala beräknade ljudnivåerna som vindkraftverken genererar var 136 och 138 dB re 1μPa_(RMS) vid en meter vid full effekt (12 m/s) för den av turbinerna dominanta 127 Hz (integrerad över 123-132 Hz) tonen respektive vid fullt spektrum (integrerad över 52-343 Hz). Denna ljudnivå ligger mellan 33-55 dB över bakgrundsnivån. På ett avstånd av 100 m från en turbin har ljudnivåerna gått ner till 104-106 dB re 1μPa_(RMS) vilket är nära det lokalt uppmätta bredbandiga bakgrundsljudet, men ljudnivån ligger fortfarande omkring 23 dB över bakgrunden för 127 Hz tonen.

Denna studie är vad man vet den första som påvisar en parkeffekt där varje enskild turbin ökar ljudnivån i området. På längre avstånd än 80 meter från en turbin kommer ljudnivån att få ett ej försumbart bidrag från närliggande turbiner. Ljudets utbredning beräknades att minska med 17×log (avståndet) på nära håll (80 m) och vid avstånd större än sju kilometer. På grund av att den mesta av ljudenergin är fokuserad till 127 Hz tonen kommer ljudet att skära igenom det fartygsdominerade ljudlandskapet och på så sätt blir hörbart för fisk på längre avstånd än vad annars skulle vara fallet.

De uppmätta och beräknade ljudnivåerna vid Lillgrunds vindkraftspark har i andra studier inte gett några fysiska skador på fisk. Det är endast inom ca 100 meter från en turbin och vid höga vindstyrkor som nivåerna är tillräckligt höga för att det finns risk att fisk påverkas negativt i form av flyktbeteende eller möjlig maskering av kommunikation. För lax och ål blev detektionsavståndet för 127 Hz tonen 250 meter respektive en kilometer för en driftseffektivitet på 60 och 100 %, vilket motsvarar vindstyrkorna på ca 6 och 12 m/s. Dessa beräknade avstånden begränsas av arternas hörselförmåga. För sill och torsk däremot är deras detektionsavstånd av vindkraftsljudet begränsat av bakgrundsbruset och är då beräknat till mellan 13 och 16 kilometer. Detta är ett långt avstånd och är beräknad med den uppmätta utbredningsförlusten som gäller i vindkraftsområdet. Men lokala variationer av bottendjup och fysiska hinder som t.ex. halvön Falsterbonäset ändrar förutsättningarna för ljudutbredningen och som resultat gäller inte antagandet för ljudutbredningen för större avstånd från parken. Som exempel detekterades inte 127 Hz tonen i inspelningarna vid Sjollen som ligger 10 kilometer norr om vindkraftparken. I dagsläget finns det inget som tyder på att bara för att ljudet är hörbart skulle det vara förenat med några negativa konsekvenser för fiskarna på populationsnivå.

abellen nedan kan ses som en starkt förkortad sammanfattning av rapporten Land management meeting several environmental objectives – minimizing impacts on greenhouse gas emissions (Olsson et al). De miljökonsekvenser som varje diskuterad åtgärd ger upphov till, redovisas utifrån det referensläge som rapporten utgår från. Klimateffekterna är antingen direkta (kollager eller kolsänka), eller indirekta (genom någon substitutionseffekt). Generellt sett är det mer effektivt att använda biomassan (virket) som konstruktionsmaterial än som bränsle, om målet är att begränsa utsläppen av växthusgaser. Används virket som konstruktionsmaterial, förblir ju det inlagrade kolet bundet (i konstruktionen). Tabellen säger ingenting om åtgärdernas eller effekternas omfattning; för sådana detaljer hänvisas till den engelskspråkiga, mer vetenskapligt utförliga rapporten. Tabellen säger heller ingenting om hur effekterna av de olika åtgärderna ska kunna mätas, och således heller ingenting om hur de ska kunna jämföras med varandra. Det mest troliga är att svaren på frågor som dessa varierar från fall till fall, men också från person till person, beroende på vad som tillskrivs mest vikt – eller värde – i olika situationer.