Välkommen till en vattenvårdsplan för Vänern. Planen har antagits av Vänerns vattenvårdsförbund och ska bli ett levande dokument som ska användas under många år och som ska bidra till att förbättra och bevara sjöns vatten och natur.I vattenvårdsplanen för Vänern ingår ett kortare dokument om Mål och åtgärder och tre bakgrundsdokument (figur 1). Bakgrundsdokumenten2 och 3 kommer 2006. Arbetet med vattenvårdsplanen kommer att fortsätta efter att alla dokument är klara. Åtgärder behöver prioriteras och en handlingsplan behövs för hur vattenvårdsplanens mål och åtgärder ska nås. I och med att arbetet fortsätterkan vattenvårdsplanen bli ett fortsatt levande dokument. Vi tror att på detta sätt kan engagemanget och intresset för Vänern fortsätta och fördjupas.

Året 2002 var ett ovanligt varmt år. Allamånader från januari till september hadetemperaturer överstigande det normala.Sommaren 2002 blev till och med den varmastesom hittills uppmätts, och i Karlstadslogs ett nytt värmerekord för augusti. Förstunder årets sista tre månader var det kallareän normalt. Nederbördsmängderna varstörre än normalt i början av året, samt undermaj/juni, medan därefter blev det torrare ännormalt. I Såtenäs föll det endast 5 mm regnunder hela september. Året avslutades kalltoch nederbördsfattigt.Vattenkvaliteten i StorvänernVattenkvaliteten har överlag varit stabil iStorvänern under senare år, även om väderförhållandenmånga gånger har varieratavsevärt. Totalhalten av fosfor och mängdenorganiskt material har varit på stabilanivåer, medan totalhalten av kväve har minskatnågot. Klorofyllhalten har varierat ganskamycket och förefaller inte följa något tydligtmönster. Siktdjupet har på senare år minskatnågot som en följd av att förekomsten avväxtplankton stundtals varit stora.VäxtplanktonKiselalgsmängderna under våren var högaoch bestod nästan uteslutande av släktetAulacoseira. Under sensommaren var detdäremot kiselalgen Tabellaria flocculosasom dominerade.DjurplanktonDjurplankton undersöks två gånger per år,i juni och augusti. År 2002 togs proven 2-3veckor senare än normalt och därför fångadesinga typiska vår- och försommarhjuldjurvid den tidiga provtagningen och höstensavklingningsfas kan redan ha börjat vid densenare provtagningen. Biovolymerna i norraVärmlandssjön har sedan 1997 varit högrei augusti, jämfört med tidigare år, och detsammagäller 2002 års prov.Mellanårsvariationen av biovolymerna vidden första provtagningen varje år förefallerfölja samma mönster vid stationerna Tärnanoch Megrundet. Vid den andra årliga provtagningenfinns däremot inte samma mönstermellan de två stationerna, även om biovolymernai medeltal når samma nivå.

Sammanfattning

För sjunde året i följd inventerades Vänerns fågelskär, dvs. skär med kolonihäckande

sjöfåglar, som en del av miljöövervakningen i Vänern. Ett tjugotal ornitologer inventerade

knappt 640 fågellokaler i mitten av juni enligt en metod som utarbetats speciellt för Vänern.

Inventeringen utfördes på uppdrag av Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Västra

Götalands län samt Vänerns vattenvårdsförbund. Uppgifterna från åren 1993-1999 finns

inlagda i speciell databas som byggts upp för detta ändamål.

Med hjälp av det växande

inventeringsmaterialet kan bl.a. långsiktiga förändringar hos Vänerns sjöfågelbestånd spåras med

allt större säkerhet, förändringar

som indikerar hur väl en viktig del av Vänerns ekosystem

fungerar.

Vänerns två talrikaste måsfåglar fiskmås och gråtrut inräknades i större antal än något tidigare

år sedan inventeringsstarten 1993. Detsamma gäller den sparsamt förekommande silvertärnan.

Skrattmåsarna var betydligt färre jämfört med närmast föregående år, men ändå mer än

dubbelt så många som de två första inventeringsåren. Förekomsten av fisktärna låg nära

genomsnittet för inventeringsåren. Endast en av Vänerns måsfåglar, havstruten, uppvisade en

direkt svag förekomst jämfört med tidigare år.

Silltrut och skräntärna är två måsfåglar som, förutom i Vänern, nästan enbart häckar vid

havskusterna. För andra året i rad ökade antalet silltrutar kraftigt. På fågelskären inräknades

närmare 200 individer. Liksom de tre föregående åren häckade skräntärna med tre par, två i

Västergötland och ett i Värmland. Vänerns få par häckar oftast troget i samma skärgårdar år

efter år.

Mellanskarven är en ny häckfågel på Vänerns fågelskär. Arten konstaterades för första gången

häcka 1989 och har därefter successivt ökat i antal och bildat nya kolonier. År 1999 fanns

totalt knappt 1 100 par fördelade på 15 kolonier i olika delar av sjön. Ökningstakten har dock

mer än halverats de senaste åren, och ingen ny koloni tillkom 1999. Kanske är artens

expansionsfas i Vänern snart till ända.

Vänerns skarvkolonier studeras närmare i denna rapport. Flertalet kolonier har funnits på

fågelskär med större buskage eller glest stående äldre träd, övriga på mer eller mindre kala

fågelskär. Samtliga skarvskär är sedan länge kända som häckplatser för måsfågelkolonier och

är därmed inte attraktiva för landstigning. Någon konfliktsituation med friluftslivet har

sålunda inte uppkommit på häckplatserna.

Det förefaller som om skarvarna söker sig till fågelskär med trutkolonier för att häcka.

Trutarnas antal och den övriga fågelfaunan på skarvskären tycks i genomsnitt inte ha

förändrats påtagligt jämfört med på andra fågelskär sedan skarvarna dök upp. Speciellt

skyddsvärda fågelarter som storlom och skräntärna har regelbundet häckat i anslutning till

skarvkolonier i Vänern.

Vitkindad gås var tidigare känd som en rent arktisk fågelart, men har under senare år börjat

häcka längre söderut, främst i Östersjöområdet. Sedan 1993 har häckning årligen konstaterats

i Vänern. Vid 1999 års inventering inräknades totalt 19 vuxna fåglar. Häckningar

konstaterades på tre lokaler, därav en i norra Vänern och två i Dalbosjön. Liksom sina

artfränder i Arktis häckar Vänerns vitkindade gäss gärna kolonivis i anslutning till trutar som

ger ett visst skydd mot rovdjur.

För roskarlen, en vadare som i Vänern alltid häckar i måsfågelkolonier, är läget nu

katastrofalt. Arten påträffades endast på fyra fågelskär jämfört med tio år 1998. Även från

delar av östkusten, som förutom Vänern är artens enda nuvarande häckningsområde i Sverige,

kommer rapporter om minskning. Från västkusten har arten försvunnit. Mot denna bakgrund

är det inte självklart att huvudorsaken till roskarlens nuvarande situation står att finna i

häckningsområdet.

Våren 1999 nådde Vänerns vattenstånd över högsta dämningsgränsen och var klart högre än

under något tidigare inventeringsår. Ett antal tidigare häckningsskär för tärnor och skrattmås

var vattendränkta. Vid utvärderingen av inventeringsresultatet måste detta beaktas. De lägre

inventeringssiffrorna för några av arterna kanske främst avspeglar förändrade

häckningsförhållanden på grund av högt vattenstånd. Oavsett om så är fallet visar årets

inventering att tillståndet för Vänerns kolonihäckande sjöfåglar, med undantag för roskarl, för

närvarande är gott.

På uppdrag av Vänerns vattenvårdsförbund och Länsstyrelserna i Västra Götalands och Värmlands län genomfördes denna utvärdering av metoden för inventering av kolonihäckandesjöfåglar i Vänerns skärgårdar. Thomas Landgren har varit samordnare förprojektet och tillsammans med Erik Landgren skrivit denna rapport. Projektet har finansieratsav regionala miljöövervakningsmedel (”specialprojekt”).Inventeringar av kolonihäckande sjöfåglar i Vänern ingår i Program för samordnad nationellmiljöövervakning i Vänern. Inventeringarna är årliga och inventeringen har genomförtsi en del av Vänern sedan 1982 och för hela sjön sedan 1993.

Föreligande arbete utgör basen i ett kontrollprogram för att följa vegetationsutvecklingeni Vänerns strandnära områden. Tanken är att återinventeringar skall ske regelbundet medca 5 års intervall.Inventeringen har inriktats på växter av igenväxningskaraktär, d v s vedartade växter samtvass, säv och flytbladsväxter. Vegetationen har inventerats i stråk, 1 m breda och med enlängd varierande mellan ca 30 m och 150 m. Totalt har 61 stråk fördelat på 25 områdeninventerats. Områdena har valts ut i IR-flygbilder och med tanke på att de skall varalättillgängliga samt att mänsklig påverkan inte skall vara allt för stor. Områdena är avskiftande typ och exponeringsgrad. Stråkens placering och riktning inom de olika områdenaär markerade med i marken nedslagna kopparrör. Vidare är placering och riktning inmättamed GPS-mottagare i Rikets nät RT 90 och dessutom finns stråken beskrivna i bildoch text. Vid stråkinventeringen har förekommande vegetation noterats liksom dess utbredningoch avstånd från startpunkten.

En utvärdering har gjorts avseende Vänerns vattenvårdsförbundets miljöövervakningsprogram av miljögifter i fisk. De ämnen som regelbundet har mätts i abborre sedan 1996 är As, Cd, Cr, Cu, Ni, Pb, Zn, Hg, PCB samt DDT vid fyra lokaler (Torsö, Millesvik, Åsunda samt Köpmannebro) samt Hg i gädda vid en lokal. Dessutom har punktinsatser gjorts avseende vissa andra ämnen såsom dioxiner, pesticider samt vattendirektivets prioriterade ämnen. Trender har analyserats och visar på ökande halter av PCB, Ni, och DDT i abborre vid 1-2 stationer. I jämförelse med andra svenska lokaler uppvisar Vänern likartade eller lägre koncentrationer av Cd, Cr, Cu, Ni, Pb, Zn, samt DDT och något högre halter av As samt PCB. Halterna av PCB ligger långt under det uppsatta gränsvärdet. Vattendirektivets prioriterade ämnen i vänernfisk ligger i allmänhet under detektionsgränsen, eller under nivåer som kan betraktas som säkra för konsumtion. En analys har även gjorts avseende möjligheten att detektera trender förutsatt förändringar i programmet. Rekommendationer för framtida övervakning presenteras också.

Behovet av att dokumentera och att se förändringar och miljöpåverkan i naturen har ökat.I de miljöpolitiska propositionerna (Prop. 1990/91:90 & 1997/98:145) framgår att regeringens krav på eneffektiv miljöövervakning är att den ska:- beskriva tillståndet i miljön,- bedöma hotbilder,- lämna underlag för åtgärder,- följa upp beslutade åtgärder,- ge underlag för analys av olika utsläppskällors nationella och internationella miljöpåverkan.På land finns metoder för att dokumentera förändringar på landskaps- och biotopnivå. Metoderna för attdokumentera miljöer under vattnet har främst skett med dykare och med provtagning från båt. På senare århar det tillkommit flygtolkning av vegetation som flyter ovan vattnet och olika sorters ROV farkoster som kanfotografera undervattensvegetationen. Metoderna har olika fördelar och nackdelar. Svårigheterna har oftavarit att täcka större ytor och med god kvalité och säkerhet kunna se förändringar ute i den akvatiska miljön.Dessutom har bildkvalitén endast medgivit att bedöma täckningsgraden och ej art karakterisering.