De befintliga bedömningsgrunderna för makrofyter (BGM) i sjöar har hittills ansetts sompreliminära. Dessutom motsvarade de inte kraven enligt EUs Ramdirektiv för vatten medavseende på bl.a. typanpassningen och angivna gränser mellan olika klasser av ekologiskstatus.I det framlagda förslaget för revideringen av BGM i enlighet med EUs Ramdirektiv förvatten, lades stor vikt vid att utöka dataunderlaget av framför allt referenssjöar. Med hjälp avolika påverkanskriterier valdes 49 referenssjöar, dvs. sjöar som ansågs vara av hög ekologiskstatus. Som kriterier användes markanvändning, sjösänkning, koncentrationen avnäringsämnen samt pH i vattenfasen. Baserad på artsammansättningen bland makrofyternagjordes en klusteranalys-baserad typindelning i tre grupper. Dessa tre typologigrupper kundeskiljas åt med hjälp av främst två typologivariabler, nämligen Y-koordinat och h.ö.h. De tretypologigrupperna/regionerna var sjöar S om Limes Norrlandicus (LN), sjöar N om LN menunder högsta kustlinjen (HK) samt sjöar N om LN och över HK.För att bestämma sjöarnas ekologiska status, beräknades indikatorvärden längs Tot-Pgradientenför alla funna makrofytarter förutom helofyter. Indikatorvärdena viktades medarternas nischbredd längs Tot-P-gradienten. För varje sjö kunde på det viset ettmedianindikatorvärde, ett trofiskt makrofytindex (TMI), beräknas. Dessa trofiindex översattestill en femgradig skala enligt Ramdirektivets krav, dvs. de fem klasserna av ekologisk status.Denna konvertering gjordes med hjälp av Tot-P halter som prefereras av makrofytarter somansågs karakteristiska för respektive klass av ekologisk status. På grund av bristandedataunderlag kunde gränsvärden inte beräknas mellan klasserna otillfredsställande och dåligekologisk status.Trots ett heterogent datamaterial som är insamlat i olika syften, under olika decennier och tilloch med sekler och med varierande metodik mm., anses det föreslagna systemet kunnatillämpas i enlighet med EUs Ramdirektiv för vatten. Föreliggande utredning understrykerdock det stora behovet av kompletterande inventeringar samt av en revidering avundersökningsmetoden för inventering av makrofyter. Det föreslagna systemet bör verifierasmed datamaterial som inte användes för den här redovisade bedömningen. Därefter bör eneventuell revidering genomföras.

Vattenvegetation används nationellt och internationellt som indikator för att bedöma miljötillståndet, till exempel vattenkvalitet och naturvärden i sjöar och vattendrag. Det är av stor vikt att resultaten och analyserna från en makrofytinventering håller hög och tillförlitlig kvalitet. Den bedömning som grundar sig på kvalitetsfaktorn makrofyter kan få långtgående och kostsamma konsekvenser. Trots den stora mångfalden bland syften med makrofytinventeringar och tillgängliga inventeringsmetoder finns det i dagsläget ingen omfattande studie som har utvärderat olika inventeringsmetoder för makrofyter med avseende på en avvägning mellan syfte, karteringsmetodik, kvantifiering och resursbehov. Syftet med föreliggande utvärdering är att, baserat på en litteraturstudie och utvärdering av befintliga data, kunna rekommendera ett fåtal metoder för övervakningsinventering av sjöar för vidare fälttest.

Utvärderingen bygger på en genomgång av relevant nationell och internationell litteratur, diskussioner med kollegor verksamma inom det europeiska interkalibreringsarbetet kring bedömningen av ekologisk status enligt Ramdirektivet för vatten, samt en utvärdering av tillgängliga men hittills icke utvärderade, svenska makrofytdata. Studien har avgränsats till övervakningsinventering enligt Ramdirektivet för vatten och bedömning av naturvärden.

Den mest lovande metoden (enligt min bedömning) är krattning längs virtuella transekter med notering av täckningsgrad enligt en semikvantitativ skala. Metoden borde emellertid testas i minst 16 sjöar av olika biologisk och morfologisk karaktär. I ett antal sjöar (minst sex sjöar, t.ex. tre oligotrofa djupa och tre eutrofa grunda sjöar), bör krattmetoden jämföras med snorkling samt även med rutinventering med hjälp av dykning längs transekter. Dykningsmetoden är internationellt sett den mest använda övervakningsmetoden. För att undvika att de svenska data från en kommande miljöövervakningsmetod, baserad på krattmetoden, kommer att ifrågasättas, borde dykningsmetoden värderas mot krattningsmetoden. Hypotesen är att krattmetoden ger lika pålitliga resultat för bedömningen av vattenkvalitet enligt Ramdirektivet för vatten och bedömning av naturvärden som dykningsmetoden, i alla fall i de grunda sjöpartierna. Detta är dock bara ett antagande och bör verifieras med en gedigen fältstudie. Utvärderingen krävs för att kunna rekommendera krattmetoden baserat på vetenskaplig grund.

Metoderna bör fälttestas under sommaren 2007, med fördel enligt faktorisk design, där hänsyn tas speciellt till sjöarnas trofistatus, bottensubstrat, sjödjup och sjöstorlek, samt med krav på att belägga effekten av antal undersökta transekter, olika typer av kratta, olika kvantifieringsmetoder, förhållandet mellan informationsvinst och resursbehov vid användning av olika karterings- och kvantifieringsmetoder.

Under 1930-talet analyserade Gunnar Lohammar makrofytvegetationen och biogeokemin i 151 svenska sjöar. Detta material, kompletterat med data från återinventeringar ger en unik möjlighet att studera sambandet mellan makrofytvegetation, biogeokemi och markanvändning. Sommaren 2005 återinventerades 17 av Lohammar-sjöarna (åtta i Uppland och nio i Norrbotten) med målet att förstå de ovan nämnda sambanden samt förändringen i dessa.

Makrofyterna visade tydliga preferenser längs de biogeokemiska gradienterna. Responsen längs gradienterna av isoetiderna och lemniderna var enhetlig inom respektive grupp medan arterna inom elodeiderna och flytbladsväxterna visade en varierad respons. Preferenserna kunde användas för att utveckla preliminära makrofytbaserade indikatorvärden. Dessa avvek från de befintliga engelska indikatorvärden som för närvarande används i Sverige.

Både makrofytvegetationen, biogeokemin och markanvändningen har genomgått stora förändringar mellan 1930-talet – 2005. Generellt ändrades mellan 1930 – 2005 enbart antalet flytbladsväxter. Skillnaderna i makrofytabundansen visade sig dock främst mellan regionerna. Sjöarna i Norrbotten hade under 1930-talet ett större antal isoetider jämfört med Uppland, medan de uppländska sjöarna hade ett större antal lemnider. Skillnaderna mellan regionerna förstärktes mellan 1930 – 2005 och kan förklaras med ökade näringshalter i allmänhet och ökade tot-N halter i synnerhet.

Näringshalterna (främst tot-N, men även tot-Na och konduktivitet) ökade både i Uppland och Norrbotten och förklarades med bl.a. ökad kvävedeposition och ökad användning av hushålls- och vägsalt. Tot-P halter förändrades inte signifikant mellan 1930 – 2005 men visade en koppling till respektive avrinningsområdets markanvändning, t.ex. avstånd till närmaste tätort.

Makrofytabundans och sjöarnas biogeokemi påverkades av markanvändningen inom sjöarnas avrinningsområden och inom 1-km breda buffertzoner kring sjöarna. Anmärkningsvärt är det positiva sambandet mellan dikeslängd samt areal jordbruksmark och makrofytarter som föredrar näringsrika förhållanden. Makrofytabundans kunde förklaras med en kombination av markanvändning och sjöarnas biogeokemi. Den ökade hyggesarean under den studerade tidsperioden ledde antagligen till en minskning av arter som föredrar bl.a. näringsfattiga förhållanden och låga TOC-halter.

Korrelationerna mellan näringsämnenas och spårmetallernas fraktionering tyder på att det antagligen är den biotillgängliga delen av ämnena som antagligen styr abundansen bland lemniderna.

Resultaten visar effekterna av markanvändningen och dess förändring på både makrofyterna och biogeokemin. Resultaten borde anses som ett första steg för att bättre förstå kopplingen mellan markanvändning, makrofyter och biogeokemin.

Vindkraften påverkar samhällsekonomin, inte bara genom sitt bidrag till produktionen av elektricitet och de värden som det innebär, utan också via dess påverkan på lokal eller regional ekonomi och sysselsättning, på andra näringar och genom de positiva och negativa externa effekter som uppstår i samband med elproduktion i vindkraftverk.

Vindkraftens bidrag till nya arbetstillfällen uppstår främst under etableringsfasen medan de är mera begränsade under driftsfasen. Hur mycket sysselsättningen och inkomsterna på lokal/regional nivå påverkas när ny vindkraft etableras beror på det lokala utbudet av de tjänster och den kompetens som efterfrågas. Hur samhällsekonomin påverkas beror också på huruvida det finns ledig kapacitet (arbetslöshet), annars innebär en sysselsättningsökning i vindkraftsindustrin att sysselsättning och produktion i annan verksamhet trängs undan. I de fall arbetskraften i huvudsak rekryteras lokalt och inte tränger undan annan verksamhet bidrar vindkraften till den lokala/regionala ekonomin och till ökade skatteunderlag för berörda kommuner.

Det finns omfattande vetenskapligt stöd för att kostnaderna för utsläpp av växthusgaser kommer att generera betydande kostnader för samhället. Kostnaderna för ett förändrat klimat är globala och varierar mellan regioner. Kommande generationer förväntas drabbas i högre utsträckning än dagens generationer, och fattiga länder förväntas drabbas värre än rika. En viktig fördel med vindkraft är att den är relativt miljövänlig och inte medför några utsläpp av växthusgaser eller andra skadliga ämnen. Hur stort ekonomiskt värde positiva egenskaper hos vindkraft i Sverige ska tillmätas är dock mycket svårt att avgöra, dels på grund av mycket stor osäkerhet om vilka effekter som kommer att uppstå, och dels för att de negativa effekterna av utsläpp av växthusgaser är globala och att det därför inte spelar någon roll var på jorden de uppstår eller begränsas. I Sverige, där merparten av elproduktionen redan är fossilfri, begränsar vindkraften dessutom i första hand framtida utsläpp av växthusgaser eller kärnkraft. Det är dock också möjligt att exportera el producerad i vindkraftverk och att i någon mån ersätta fossileldad kraft i andra länder.

Trots att vindkraft är en relativt miljövänlig energikälla uppstår negativa externa miljökostnader också i samband med elproduktion i vindkraftverk. Miljöekonomiska studier visar att externa miljökostnader uppstår till följd av vindkraftens inverkan på landskapsbilden och på djurlivet. Studier på hur buller värderas är mindre vanliga och någon miljövärderingsstudie som fokuserar på skugg- och ljuseffekter från vindkraftverk har inte kunnat identifieras. De uppskattade externa kostnadernas storlek och relativa betydelse varierar kraftigt, både med hur den faktiska förväntade påverkan varierar mellan olika anläggningar men också med hur förändringar presenteras i olika studier (Mattmann et al., 2016). Valet av plats för vindkraftsanläggningar är centralt eftersom storleken på de externa kostnaderna i mycket hög grad är fallspecifika. När det gäller de rättsliga förutsättningarna för att beakta vindkraftens påverkan på samhällsekonomin och miljön visar undersökningen följande. Miljöbalkens mål om en hållbar utveckling i 1 kap. 1 § och de förtydliganden som görs beträffande tillämpningen av balken (1 kap. 1 § 2 st.) ger utrymme för att beakta såväl vindkraftens positiva som negativa miljöeffekter. Å ena sidan kan målet sägas innebära ett starkt stöd för användningen av förnybar energi, inte minst ur klimatsynpunkt då investeringar i vindenergi kan ersätta såväl nuvarande som framtida utsläpp från fossileldad kraft. Vindkraftens bidrag till en hållbar utveckling (och därmed förenlighet med miljöbalkens portalparagraf) har också spelat en avgörande roll i praktiken; sedan 2005 har såväl underinstanserna som miljööverdomstolen/mark- och miljööverdomstolen vid ett stort antal tillfällen angett vindkraftens positiva, globala, miljöegenskaper som viktiga faktorer i prövningen. Även i konkreta avvägningssituationer har vindkraftens miljöfördelar ofta spelat en avgörande roll i beslutet att meddela tillstånd till vindkraftsetableringar. Å andra sidan kan vindkraftens negativa miljöeffekter i det enskilda fallet även anses motverka en hållbar utveckling, eller åtminstone inte vara det intresse som bäst främjar en sådan, vilket kan anges som skäl för att inte tillåta, eller begränsa, verksamheten på den aktuella platsen.

Den målsättning som uttrycks i miljöbalkens portalparagraf är emellertid inte en lagregel i materiell mening och spelar därför ingen självständig roll i exempelvis tillståndsprövningen av vindkraft. Av detta följer alltså att det inte finns någon garanti för att den miljömässiga nyttan av en vindkraftsetablering kommer att beaktas vid tillståndsprövningen eftersom den tillståndsprövande myndigheten inte har någon skyldighet att göra detta. Paragrafen utgör ett tolkningsimperativ, som visserligen kan åberopas som stöd i beslutsfattandet, i synnerhet om övriga bestämmelser inte lämnar tydligt besked, men som varken föreskriver rättigheter eller skyldigheter för individer. Det är alltså främst i tveksamma fall som innebörden i målregeln kan bli utslagsgivande. Det finns alltså inget absolut utrymme för att ta hänsyn till exempelvis vindkraftens fördelar ur ett hållbarhetsperspektiv; om till exempel vetorätten i 16 kap. 4 § åberopas, försvinner tolkningsutrymmet i prövningen. Möjligheten att i tillståndsprövningen fästa avseende vid det allmänna intresset av att bygga ut vindkraften för att främja en hållbar utveckling är alltså inte ovillkorligt. Om och i så fall hur intresset beaktas är alltså högst osäkert.

De allmänna hänsynsreglerna i miljöbalkens andra kapitel uppställer krav på verksamheter och icke-försumbara åtgärder i förhållande till den yttre miljön i syfte att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter. Hänsynsreglernas utformning innebär således att det i första hand är eventuella negativa miljöeffekter som uppmärksammas i samband med reglernas tillämpning. En vindkraftsetablering kan till exempel medföra buller och skuggor och syftet med hänsynsreglerna är då att säkerställa att tillräckliga försiktighetsmått vidtas för att motverka skador och olägenheter av den ökade bullernivån och skuggbildningen. Det kan exempelvis röra sig om krav på användning av viss teknik, eller gällande driftstider för vindkraftverken. Kraven formuleras ofta som villkor för tillståndet och utgör därmed de faktiska gränserna för den operativa verksamheten. Vindkraft behandlas alltså i detta avseende, trots sina relativa miljöfördelar, som vilken industriell verksamhet som helst.

Hänsynsreglernas syfte innebär att det explicita utrymmet för att beakta vindkraftens positiva, globala, effekter är litet. Det uttryckliga stödet för förnybar energi som ges av 2 kap. 5 § kan visserligen användas som ett argument för användning av vindkraft i allmänhet, men har knappast någon betydelse för den individuella prövningen av en ny vindkraftsanläggning. Bestämmelsen har troligtvis större betydelse för utbyggnaden av vindkraft i Sverige som helhet under förutsättning att regeln kan sägas innebära att man vid exempelvis tillståndsprövning av annan industriell verksamhet kan kräva att en viss del av elförsörjningen kommer från förnybara källor.

Även när det gäller valet av plats för verksamheten handlar bedömningen främst om att minska miljöpåverkan genom att föreskriva den plats som medför minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön i det enskilda fallet. Lokaliseringen av verksamheter styrs dock inte endast av platsvalsregeln i 2 kap. miljöbalken, utan även av hushållningsbestämmelserna i 3–4 kap. miljöbalken och den fysiska planeringen i enlighet med plan- och bygglagen. Förutom att områdets lämplighet ska bedömas med utgångspunkt i dess beskaffenhet, läge och föreliggande behov ska företräde lämnas till en sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Detta innebär att det åtminstone i ett tidigt skede finns möjlighet att ta hänsyn till samhällsekonomiska faktorer som till exempel verksamhetens bidrag till ökad sysselsättning och regional tillväxt. Utpekandet av områden av riksintresse (för exempelvis energiproduktion) tycks dock få störst effekt när de överförts till den kommunala fysiska planeringen och ingår i exempelvis en översiktsplan. Det är alltså i dessa sammanhang som det finns störst utrymme att lyfta fram vindkraftens samhällsnytta.

Om vindkraften i stället ska byggas till havs (eller i vattenområden), aktualiseras även den särskilda bestämmelse som gäller för vattenverksamhet och som syftar till att hindra tillkomsten av vattenverksamheter/-anläggningar som inte är samhällsekonomiskt motiverade. Underlaget för bedömningen ska tas fram av verksamhetsutövaren och enligt förarbetena baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning (Prop. 1997/98:45 s. 129). På kostnadssidan nämns uppskattningar av anläggningskostnader och kostnader för direkta skador. Även indirekta skador omfattas av bestämmelsen. Den samhällsekonomiska nyttan av produktionsinriktad verksamhet bedöms vara relativt enkel att uppskatta, men det framhålls att även förlustbringande verksamhet bör kunna medges om den exempelvis medför förbättringar för fisket eller dylikt. Det är alltså fullt möjligt att i denna bedömning även fästa avseende vid den nytta som följer av exempelvis minskade utsläpp av växthusgaser, förutsatt att det är möjligt att uppskatta värdet av dessa.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att statens mål om och insatser för en omställning av energisystemet, bland annat främjandet av nyinvesteringar i vindkraft, kan tas till intäkt för att vindkraften som sådan ska betraktas som samhällsnyttig. Även den rättsliga regleringens målsättningar, prioriteringar och avvägningar ger uttryck för ett sådant samhällsnyttoperspektiv. Det finns visst utrymme att beakta vindkraftens betydelse för den lokala/regionala ekonomin i lagstiftningen. Vindkraften erhåller emellertid inget explicit försteg gentemot andra prioriterade intressen. I jämförelse med vissa andra prioriterade intressen ges vindkraften till och med sämre förutsättningar (till exempel genom den kommunala vetorätten enligt 16:4 MB som ger kommunen rätt att – utan att redovisa några skäl – motsätta sig vindkraftsetableringar). Vi kan också konstatera att utrymmet för att beakta vindkraftens negativa effekter är tydligare i lagstiftningen än möjligheterna att ta hänsyn till de positiva effekterna, trots att ökad vindkraft anses angeläget av såväl det politiska systemet som allmänheten.

För att säkerställa att även vindkraftens positiva miljöeffekter ges tillbörligt utrymme i lagstiftningen behöver regelverket således ändras så att det explicit framgår att dylika effekter ska vägas in i prövningen. Vi föreslår därför ett tillägg till 2 kap. 7 § miljöbalken (se avsnitt 4) som innebär att en bedömning av den miljömässiga nytta som vindkraften (och andra liknande verksamheter) måste göras i prövningen av tillstånd. Detta skulle öka såväl transparensen och rättssäkerheten i besluten som dess vägledande kapacitet.

Transportsektorn står för en betydande del av utsläppen av växthusgaser i Sverige. Eftersom fossila bränslen fortfarande dominerar denna sektor är en omställning av transportsektorn en förutsättning för att nå de nationella och internationella klimatmålen. Det finns dock betydande skillnader i förutsättningar för transporter, både inom svenska kommuner, mellan de som bor i centrum och de som bor i ytterområden eller glesbygd, och mellan kommuner. De skilda förutsättningarna påverkar en omställning av privata transporter. I projektet har vi fokuserat på sådana skillnader genom att studera förutsättningarna i fem svenska kommuner, en storstad (Stockholm), två mellanstora städer (Örebro och Luleå), samt två små landsbygdskommuner (Gislaved och Arvidsjaur). Det övergripande syftet med projektet Regionala skillnaders betydelse för transportpolitiken har därmed varit att bidra med vetenskaplig kunskap om regionala skillnaders betydelse för transportpolitiken i Sverige. För att uppfylla syftet har vi översiktligt kartlagt vilka nationella och lokala styrmedel som används för att nå målet om fossilfria transporter, samt undersökt vilka faktorer som påverkar medborgares val av transportsätt och huruvida dessa skiljer sig åt för boende i kommuner med olika förutsättningar. Vidare har vi utifrån resultaten diskuterat vilka kostnadseffektivitets- och fördelningsimplikationer olika nationella och lokala styrmedel kan förväntas ha givet de regionala skillnaderna. Tre delstudier har genomförts där den första fokuserat på faktorer som förklarar skillnader i bilåkande till olika aktiviteter, den andra på förklaringar till aktiva transporter (gå/cykla) vid arbetsresor och den tredje delstudien fokuserar på inställning till transportpolitiska styrmedel.Resultaten av den första delstudien visar att respondenterna kör mer bil i alla andra studerade kommuner än i Stockholm. Skillnaderna i tillgång till kollektivtrafik och i städernas täthet innebär att omställningskostnaderna skiljer sig mellan de inkluderade kommunerna (lägst i Stockholm och högst i Gislaved och Arvidsjaur). I analysen av normers betydelse för hur respondenterna brukar transportera sig identifierades endast måttliga skillnader mellan kommunerna. Vi konstaterar även att det är svårare att identifiera vilka faktorer som förklarar resor i samband med fritidsaktiviteter och nöjen, vilket kan bero på att dessa resor skiljer sig tydligt med avseende på exempelvis syfte och tidpunkt. Icke desto mindre är det viktigt att förändra dessa resor för att uppnå målet om en hållbar transportsektor. Ur ett samhällsplaneringsperspektiv är det viktigt att utforma bostadsområden så att så många resor som möjligt kan genomföras inom begränsade avstånd. Att satsa på infrastruktur för alternativa transportsätt, inte minst gång- och cykelbanor, är också ett viktigt verktyg för att minska bilkörning.Den andra delstudien visar att det är relativt stora skillnaderna i hur vanligt det är att gå eller cykla till arbete/skola i våra kommuner, vilket indikerar att det finns potential att få fler människor att använda aktiva transportsätt. Det är dock en långt ifrån homogen grupp som går eller cyklar, så förutsättningarna för insatser riktade mot specifika grupper är sannolikt begränsade. Förändringar som gör aktiva transporter mera attraktiva har däremot potential. Sådana åtgärder inkluderar förbättrad infrastruktur för gående och cyklister, vilket kan öka komforten och säkerheten med gång och cykling. Även åtgärder som gör bilresor dyrare, som exempelvis trängselskatter, höjd bränsleskatt eller högre parkeringsavgifter, gör aktiva transportsätt mera attraktiva relativt. Resultaten från den tredje delstudien visar att det är skillnader i viljan att stödja olika kraftfulla åtgärder för att minska transportsektorns utsläpp av växthusgaser mellan kommuner, och att de som bor i områden som har högre omställningskostnad har lägre acceptans för högre skatter på bensin och diesel. Detta är i linje med vad vi ser i andra länder och indikerar att det är viktigt att ta hänsyn till detta vid förslag på ytterligare åtgärder (exempelvis ökad koldioxidskatt) för att inte riskera att politikens acceptans och legitimitet ska erodera. Möjligen kan ett förslag om återföring av skatten, likt det system som har införts i Kanada, bidra till ökad acceptans.Sammanfattningsvis visar resultaten att det är betydande skillnader i omställningskostnader för människor som bor i landsbygdskommuner, i glesbygd eller i centrala delar av städer. Det är betydligt enklare för hushåll som bor i centrala delar att ställa om till en hållbar transportsektor, detta eftersom avstånden generellt är kortare och utbudet av kollektivtrafik är mera utvecklat. Elektrifiering av transporter är sannolikt särskilt viktigt för små kommuner med litet befolkningsunderlag och långa avstånd, där förutsättningarna för kollektivtrafik är begränsade. Tillgång till infrastruktur för laddning av elbilar behöver därför finns i hela landet, och det är problematiskt att utbyggnaden av sådan infrastruktur främst sker i storstadsområden idag. Här ser vi ett utrymme för tydligare riktade statliga styrmedel för att denna infrastruktur ska utvecklas även i små kommuner med få alternativ till bilar. Det finns även åtgärder som möjligen är underutnyttjade i samtliga kommuner. En sådan är att utveckla infrastrukturen för att ytterligare underlätta för medborgarna att välja aktiva transporter (gå/cykla), inte minst eftersom aktiva transporter är tillgängliga även i små och relativt glesa kommuner. Aktiva transporter är fördelaktiga även ur ett hälsoperspektiv, men eftersom dessa hälsofördelar, både för den enskilda och för samhället, uppstår relativt långt fram i tiden och fördelarna tillfaller olika områden, är incitamenten svaga för exempelvis kommuner att enskilt finansiera åtgärder för ökad användning av aktiva transporter. Givet att hälsofördelarna av ökad fysisk aktivitet fördelas över hela samhället kan det finnas skäl för flera aktörer (stat, region och kommun) att i samverkan vidta åtgärder för att uppmuntra aktiva transporter både av miljö- och hälsoskäl.

nergieffektivisering är ett viktigt mål i den europeiska och nationella energipolitiken. Svensk industri påverkas idag av en rad viktiga klimat- och energipolitiska styrmedel, många med direkt relevans för målet om förbättrad energihushållning. Det övergripande syftet med denna rapport är att analysera hur dessa styrmedel påverkar industrins energianvändning. Speciell uppmärksamhet ägnas åt hur styrmedlen interagerar, dvs. hur de kan komplettera varandra genom att t.ex. adressera olika typer av marknadsmisslyckanden men även motverka varandra på grund av t.ex. överlappningar och konflikter mellan olika politiska mål. Vi belyser också svårigheterna med att åstadkomma en kraftfull politisk styrning i en sektor av ekonomin som är starkt konkurrensutsatt. I rapporten analyseras energiskatten, koldioxidskatten, utsläppshandeln (EU ETS), el-certifikatsystemet, program för energieffektivisering (PFE), samt miljöbalken (hänsynsregler, tillstånd och tillsyn). Viktigt är inte minst att öka kunskapen om interaktionen mellan miljöbalkens regler och PFE samt de mer renodlat ekonomiska (prisbaserade) styrmedlen. En stor del av studien utgör en syntes av: (a) hur industrins företrädare uppfattar nuvarande styrmedel med avseende på t.ex. ändamålsenlighet och överlappning; samt (b) vad tidigare empirisk forskning visar om styrmedlens effekter på industrin. Delar av studien bygger dessutom på egna empiriska undersökningar som utförts med hjälp av rättsliga och ekonomiska metoder. I ett teoretiskt kapitel analyseras energieffektivisering utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, samt behovet av politisk styrning. Energiprisernas roll för att åstadkomma en ekonomiskt effektiv hushållning med energi diskuteras, och kapitlet identifierar ett antal marknadsmisslyckanden som kan snedvrida energianvändningen i samhället. Speciell uppmärksamhet ägnas åt olika typer av informationsmisslyckanden samt åt förekomsten av icke-internaliserade externa effekter, och en viktig slutsats är att de politiska styrmedlen bör så träffsäkert som möjligt adressera dessa misslyckanden. Utifrån ett ekonomiskt effektivitetsperspektiv finns således inga skäl att ha explicita mål för energieffektivisering, men detta förhindrar inte att styrmedel för energieffektivisering kan vara nödvändiga för att hjälpa marknadsaktörerna att välja mellan t.ex. utrustning med olika energiegenskaper. Styrmedel för energieffektivisering kan också representera ändamålsenliga politiska åtgärder när det av konkurrensskäl är svårt att införa andra styrmedel, eller när dessa kan bidra till – uppfyllandet eller förbilligandet av – flera politiska mål såsom begränsad klimatpåverkan och försörjningstrygghet. Rapporten beskriver ovan nämnda styrmedels egenskaper och utformning, samt analyserar – bl.a. baserat på tidigare undersökningar – deras effekter på svensk industri. I dessa delar beskrivs också de åsikter om styrmedlen som ofta framförs av industrins företrädare. Dessa hävdar bl.a. att energieffektivisering bäst regleras genom generella styrmedel såsom PFE snarare än genom miljöbalkens regler. Krav på energihushållning är ett av miljöbalkens mål och ett självständigt hänsynskrav i 2 kap. 5 §. Energihushållning är även del i kravet på ”bästa möjliga teknik”, som är kopplat till begreppet ”bästa tillgängliga teknik” i IPPC-direktivet och det nyligen antagna industriutsläppsdirektivet. Miljööverdomstolen har i flera fall prövat och i villkor reglerat åtgärder för energihushållning i stora industrier. Villkoren är inte sällan allmänt hållna och därmed flexibla, men samtidigt rättsosäkra. Det finns även domar där villkoren är precisa, såsom när maximal energiförbrukning anges i siffervärden. I rapporten ägnas speciell uppmärksamhet åt att analysera följande viktiga styrmedelsinteraktioner: (a) EU ETS och styrmedel för energieffektivisering; (b) PFE och de ekonomiska styrmedel som påverkar elpriset; samt (c) miljöbalken och PFE. Analysen i det första fallet visar bl.a. att styrmedel för energieffektivisering i den handlande sektorn inte kan motiveras utifrån klimatsynpunkt. Detta är också ett skäl till varför den svenska miljöbalken anpassats i och med införandet av EU ETS; tillstånd enligt balken ska inte innehålla villkor om begränsning av koldioxidutsläppen eller liknande villkor (för t.ex. användningen av fossila bränslen) som syftar till att begränsa dessa utsläpp. EU-rätten medger att även energihushållning lyfts ut från en prövning enligt miljöbalken av vissa slags anläggningar, när åtgärden syftar till att minsta utsläpp av koldioxid, men Sverige har inte utnyttjat den möjligheten. Olika typer av informations- och beteendemisslyckanden kan samtidigt motivera införandet av t.ex. olika informativa styrmedel för förbättrad energihushållning, och om dessa implementeras på ett ändamålsenligt sätt kan de klimatpolitiska målen nås till en lägre kostnad. PFE innebär att industrin får sänkt skatt på el i utbyte mot att den inför ett systematiskt energiledningsarbete samt genomför de kostnadseffektiva energieffektiviseringsåtgärder som identifieras under programperioden. Våra egna ekonometriska analyser visar att de deltagande företagens självrapporterade elbesparingar tydligt överskrider de ökningar i elanvändningen som följer av skattereduktionen. Sammantaget visar analysen att medan PFE på många sätt har hjälpt de deltagande företagen att förbättra sitt energiledningsarbete har styrmedlet också nackdelar som de ekonomiska styrmedlen inte har, inte minst på grund av förekomsten av informationsasymmetrier mellan myndighet och företag vid baselinebedömningen, och risk för ineffektivt resursutnyttjande totalt sett. Detta gör att programmet är mindre ändamålsenligt ur kostnadseffektivitetssynpunkt; de problem med informationsmisslyckanden som finns är mest troligt mer vanliga bland de företag som inte väljer att gå med i programmet. Relationen mellan miljöbalken och PFE är omdiskuterad. I förarbeten och praxis ses PFE som ett komplement till villkorsreglering. Miljöbalken möjliggör dock krav på mer långtgående och andra slags åtgärder för energihushållning. EUrätten medger inte att ett frivilligt program, såsom PFE, ersätter villkorsregleringen enligt miljöbalken. Rättsläget är ett annat om de generella kraven görs rättsligt bindande. I så fall får en medlemsstat under vissa förutsättningar reglera ett visst hänsynskrav generellt i författning i stället för att myndighet prövar frågan individuellt. I ett snävt principiellt perspektiv är det enligt vår mening klart mer ändamålsenligt med en individuell prövning av energihushållning i stora industriella anläggningar, där förhållandena varierar mycket och där hushållningen har ett nära amband med utsläpp. Ersättande generella krav på energihushållning kan dessutom i många fall antas strida mot gällande rätt enligt miljöbalken och EU-rätten. Det är samtidigt viktigt att se frågan från ett vidare perspektiv där även praktiska omständigheter beaktas. En generell reglering är en enkel form av styrning, samtidigt som den individuella villkorsregleringen idag inte är rakt igenom effektiv. Behovet av att i komplexa situationer formulera allmänt hållna energivillkor är inte förenligt med HD:s principiella uttalanden om att villkor ska formuleras precist med hänsyn till rättsäkerheten. I detta avseende behövs en reviderad syn hos HD (även om tydliga villkor måste vara huvudregeln), alternativt bör en annan lagteknisk konstruktion övervägas (som dock måste följa EU-rättens krav). Vidare måste miljömyndigheterna ges de resurser som behövs för att uppmärksamma och belysa frågan om energihushållning i de enskilda prövningarna. Vi behöver även ett effektivare system för uppföljning och modernisering av tillståndsvillkor. Styrningen genom det s.k. BREF-systemet stärks genom det nya industriutsläppsdirektivet från EU. Det är dock ännu oklart om och i så fall hur energihushållning kommer att hanteras inom BREF. I rapportens avslutande kapitel diskuteras några viktiga vägval för den framtida politiska styrningen av industrins energianvändning. Bl.a. fördjupas analysen om krav på industrins energihushållning ska regleras efter individuell prövning eller i generella regler. Avslutningsvis presenteras en möjlig reformering av den existerande styrningen. Här betonas – som en första punkt – betydelsen av en effektiv prissättning på energi. PFE kan t.ex. inte ersätta den viktiga roll som prisbildningen spelar för att åstadkomma en effektiv energianvändning; det är i grunden energipriserna som skapar en efterfrågan på energieffektiviseringsåtgärder. Införandet av energiledningssystem kan hjälpa företagen att identifiera intressanta energieffektiviseringsprojekt samt göra effektiva val mellan dessa, men i slutändan är det möjligheterna att få ned energikostnaderna som driver företagens effektiviseringsarbete. Vår analys visar att det finns tydliga tecken på att miljöbalken och PFE för med sig en form av dubbelstyrning av energihushållningen i industrin, och det finns därför ett behov av att ”renodla” de båda styrmedlen. Vår bedömning är att förändringar är önskvärda på båda fronter. Miljöbalken kan i framtiden utgöra den huvudsakliga regleringen som bestämmer villkoren för drift av existerande och nya industrianläggningar. Det finns en flexibilitet i balken då det gäller att anpassa villkoren efter de speciella situationer som möter respektive företag. Industrins kritik mot balkens tillämpning bör samtidigt tas på stort allvar. Ett antal förändringar skulle kunna göra miljöprövningen mer ändamålsenlig, såsom t.ex.: (a) utformning av riktlinjer för hur olika avvägningar bör göras i fastställandet av villkor för industrins energihushållning; samt (b) tillsättandet av ett forum för mer konstruktiv dialog mellan industrin och de reglerande myndigheterna. I det senare ingår att myndigheterna behöver bli bättre på att överbrygga det kunskapsöverläge som industrin ofta har gentemot dessa. En ändamålsenlig individuell prövning bygger i hög grad på en gemensam förståelse av de problem, möjligheter och utmaningar som finns, och dagens situation kännetecknas med stor sannolikhet av omfattande informationsasymmetrier. 

Med ovanstående förändringar skulle miljöbalken på ett mer ändamålsenligt sätt kunna hantera många av de frågor som PFE lyft fram på ett bra sätt, inte minst kravet på ett ständigt sökande efter energieffektiviserande åtgärder. Myndigheternas roll bör i första hand vara att ställa krav på ett effektivt energiledningsarbete (t.ex. konkreta krav på införandet av energiledningssystem), men även att initiera mer genomgripande systemåtgärder för att förbättra energihushållningen. I det senare fallet finns ofta goda skäl att initiera en sökprocess och ge företaget tid att identifiera de mest kostnadseffektiva lösningarna. En möjlig utvecklingsväg för PFE är att utforma ett frivilligt avtal med industrin som har ett betydligt starkare fokus på långsiktig teknikutveckling (snarare än på anpassning av den nuvarande driften). Exakt hur ett sådant program kan utformas bör utredas vidare, men grundprincipen skulle kunna vara att industriföretagen får en (fiskal) skattenedsättning för att arbeta med att utveckla ny teknik. Ett konkret exempel skulle kunna vara s.k. CCS-teknik i syfte att avkarbonisera industrin. Ett mervärde med ett sådant avtal skulle kunna vara: (a) utvecklandet av mekanismer för att sprida ny kunskap mellan de deltagande företagen; samt (b) komponenter som gör att myndigheter och företag tillsammans kan arbeta fram den typ av innovationssystem som tekniken kräver. En effektiv introduktion av ny teknik kräver i regel såväl ingenjörsmässig forskning om teknikens egenskaper som forskning om eventuella nya institutionella arrangemang (inklusive lagstiftning) för att möjliggöra teknikens spridning. 

Hur bör viltförvaltningen organiseras för att vi ska få en adaptiv och effektiv skötsel av våra viltpopulationer som även upplevs som legitim? Den svenska förvaltningen av vilt varit föremål för en rad institutionella förändringar under de senaste årtiondena. Rapporten Adaptiva, effektiva och legitima förvaltningssystem? svarar mot ett behov att syntetisera den senaste tidens forskning om hur viltförvaltningens styrning och organisering påverkar dess kapacitet att hantera olika ekologiska och sociala utmaningar. 

Rapportens författare identifierar tre förvaltningssystem med olika resultat: gåsförvaltning, rovdjursförvaltning och klövviltsförvaltning. Det är tre områden med olika ekologiska förutsättningar, till exempel vad gäller arternas mobilitet och samverkan med andra arter, men även sociala konflikter och beslutsstrukturer skiljer sig åt. I rapporten lyfter författarna fram några frågor som forskningen har visat är viktiga att adressera i dagens viltförvaltningssystem, bland annat en ökad samordning av mål och intressen, en ökad kunskap om flernivåstyrning och en geografisk anpassning av mål och förvaltningsmodeller. 

et övergripande målet med en riskvärdering är att på basis av en gjort riskbedömning värdera möjliga utfall och scenarier. Det övergripande syftet med denna rapport är att ur ett begreppsanalytiskt perspektiv utreda den praktiskt-filosofiska grunden för värderingar av miljörisker, med särskilt fokus på marksaneringsområdet. Tre alternativa riskvärderingsperspektiv behandlas, nämligen: (i) Gränsvärdesbaserad riskvärdering, (ii) Ekonomisk riskvärdering, och (iii) Etisk riskvärdering. De gränsvärden/riktvärden man tillämpar inom marksaneringsområdet varierar efter vad marken ska användas till. Man skiljer mellan tre typer av markanvändning: Känslig Markanvändning (KM), Mindre Känslig Markanvändning med Grundvattenskydd (MKM GV), samt Mindre Känslig Markanvändning (MKM). För var och en av de tre marktyperna finns generella riktvärden framtagna. En fördel med att basera riskvärderingen på gränsvärden är att gränsvärden garanterar ett slags jämlikhet i tid och rum. Den föroreningsnivå som är acceptabel på en plats är det också på en annan, åtminstone så länge de bägge platserna är lika i relevanta avseenden. Ett problem med användandet av gränsvärden är emellertid de ofta framstår som godtyckliga. Varför har exempelvis Naturvårdsverket bestämt att gränsen för en acceptabel mängd föroreningar går vid halva den nivå som skyddar 50 % av arterna? I rapporten analyseras fyra möjliga svar på frågan om godtycklighet. Inom miljöekonomin, som sedan flera decennier är en etablerad del av ekonomiämnet, är utgångspunkten att bevarandet av en ren miljö ofta är förknippat med ekonomiska uppoffringar, och att det därför är angeläget att studera hur man kan uppnå en renare miljö till en given kostnad. Förespråkarna av en miljöekonomisk riskvärdering rekommenderar i regel inte användandet av gränsvärden, eftersom både kostanden och betalningsviljan för saneringsåtgärder kan variera kraftigt beroende på vilken plats det är fråga om. Precis som för vilken vara som helst finns det ett pris för hur mycket människor är beredda att betala för att inte bli utsatta för föroreningar, dvs. hur mycket annan välfärd de är beredda att avstå ifrån ifall föroreningarna begränsas. Det finns även ett pris för hur mycket varje företag är berett att betala för att få tillstånd att fortsätta förorena. Precis som för vanliga marknader bestäms marknadspriset på varan av utbudet och efterfrågan. Inom miljöekonomin har man föreslagit flera olika metoder för att fastställa individers betalningsvilja för ren miljö. I rapporten diskuteras de tre kanske vanligaste av dessa, nämligen contingent valuation, travel-cost valuation, samt hedonic pricing. Vi argumenterar för att ingen av de tre metoder som presenteras är invändningsfri. För att metoderna ska kunna tillämpas i praktiken måste beslutsfattaren förutsätta att vissa villkor är uppfyllda, som är långt ifrån okontroversiella. Den etiska diskussionen av miljöfrågor handlar först och främst om att klargöra vad det är som utgör den etiska grundvalen för vår förpliktelse att skydda naturen och den omgivande miljön. Vad är det som är värdefullt med naturen? På vilket sätt är den värdefull? Tre miljöetiska ståndpunkter som tillskriver naturen egenvärde behandlas, nämligen extensionism, holism, och djupekologi. Med extensionism förstås en position som utvidgar kretsen av varelser som kan ställa krav på moraliskt hänsynstagande för sin egen skull till icke-mänskliga individer. Holismen hävdar att den individuella infallsvinkeln i extensionismen är otillräcklig och att denna måste ersättas eller åtminstone kompletteras med en holistisk infallsvinkel. Det karaktäristiska med den holistiska infallsvinkeln är att den betraktar helheten, vanligtvis ekosystemet, som den fundamentala enheten för miljöetiskt intresse. Djupekologin hävdar att en rad miljöetiska intuitioner inte kan fångas av varken traditionell antropocentrisk etik, extensionistisk eller ej, och ej heller av holismen. Djupekologin kännetecknas av ett avståndstagande från ”människan-i-naturen” samt en acceptans för en biosfärisk egalitärism. 

Background: Knowledge of time trends in burdens of the heavy metals cadmium (Cd), lead (Pb) and mercury (Hg) are important to evaluate effects of preventive actions. This has previously been monitored in northern Sweden in samples from 1990-1999. Alpha-1-microglobuline (A1M) in urine is a potential biomarker of tubular dysfunction, presumed to be effected by body burdens of cadmium. It is unknown if elements from catalytic converters, platinum (Pt), rhodium (Rh) and palladium (Pd), cause human exposure.

Objective: To continue the time trend series of body burdens of Cd, Pb and Hg and to quantify levels of Pt, Rh and Pd and alpha-1-microglobuline in samples from northern Sweden.

Design: Biobanked blood samples from health screenings in the WHO MONICA-project in northern Sweden were analyzed for Cd, Pb and Hg, in two age-groups; 25-35 years and 50-60 years. In 2004, blood samples from 287 women were analysed and in 2009, blood samples from 150 men and 177 women were analyzed. Also, cadmium and A1M were analysed in urine for the 2004 and 2009 participants. Pt, Rh and Pd were analysed in blood for 26 women in ages 55-59 years from the 2009 screening.

Results: There was a decline in blood levels of Pb in both men and women. Blood levels of Cd did not change over time. However, in women, levels of U-Cd were lower in 2009 as compared to 2004, also in never-smokers in the younger age-group. Due to use of erythrocytes in the previous report on data from 1990-99, body burdens of Hg could not be compared to previous data. A decrease from 2004 to 2009 was detected in B-Hg in women in the older age-group. Levels of Pd could not be quantified due to high uncertainty in the analysis. Blood levels of Pt and Rh were at levels of about one thousandth of the heavy metals. Levels of protein A1M in urine could not be compared over time, due to changes in analytical method. Levels of the protein were higher in the older age-group and men had higher levels than women in samples from 2009.

Conclusion: The previously detected decline in body burdens of Pb continued from 1999 to 2009, while there is still no evident change in body burdens of Cd. We cannot evaluate the time trend of Hg body burdens after 1999 with these data. Levels of Pt and Rh are detectable. Surprisingly, men in the older age-group had higher levels than women of protein A1M. For Cd, there are indications of risk of adverse health effects at the reported levels. Efforts to reduce pollution and human exposure to all three heavy metals are important, but this is especially important for cadmium.

Background:

Knowledge of time trends in burdens of the heavy metals cadmium (Cd), lead (Pb) and mercury (Hg) are important to evaluate effects of preventive actions. This has previously been monitored in northern Sweden in samples from 1990-1999. Alpha-1- microglobuline (A1M) in urine is a potential biomarker of tubular dysfunction, presumed to be effected by body burdens of cadmium. It is unknown if elements from catalytic converters, platinum (Pt), rhodium (Rh) and palladium (Pd), cause human exposure.

Objective:

To continue the time trend series of body burdens of Cd, Pb and Hg and to quantify levels of Pt, Rh and Pd and alpha-1-microglobuline in samples from northern Sweden.

Design:

Biobanked blood samples from health screenings in the WHO MONICA-project in northern Sweden were analyzed for Cd, Pb and Hg, in two age-groups; 25-35 years and 50-60 years. In 2004, blood samples from 287 women were analysed and in 2009, blood samples from 150 men and 177 women were analyzed. Also, cadmium and A1M were analysed in urine for the 2004 and 2009 participants. Pt, Rh and Pd were analysed in blood for 26 women in ages 55-59 years from the 2009 screening.

Results:

There was a decline in blood levels of Pb in both men and women. Blood levels of Cd did not change over time. However, in women, levels of U-Cd were lower in 2009 as compared to 2004, also in never-smokers in the younger age-group. Due to use of erythrocytes in the previous report on data from 1990-99, body burdens of Hg could not be compared to previous data. A decrease from 2004 to 2009 was detected in B-Hg in women in the older age-group. Levels of Pd could not be quantified due to high uncertainty in the analysis. Blood levels of Pt and Rh were at levels of about one thousandth of the heavy metals. Levels of protein A1M in urine could not be compared over time, due to changes in analytical method. Levels of the protein were higher in the older age-group and men had higher levels than women in samples from 2009.

Conclusion:

The previously detected decline in body burdens of Pb continued from 1999 to 2009, while there is still no evident change in body burdens of Cd. We cannot evaluate the time trend of Hg body burdens after 1999 with these data. Levels of Pt and Rh are detectable. Surprisingly, men in the older age-group had higher levels than women of protein A1M. For Cd, there are indications of risk of adverse health effects at the reported levels. Efforts to reduce pollution and human exposure to all three heavy metals are important, but this is especially important for cadmium.

Syftet med denna rapport är att utifrån tidigare teoretisk och empirisk forskning analysera under vilka förutsättningar en kombination av styrmedel kan förbättra effektiviteten i klimatpolitiken samt vilka de viktigaste generella lärdomarna är för utformningen av olika styrmedel och styrmedelskombinationer. Fokus i rapporten ligger främst på uppfyllandet av långsiktiga klimatmål, inte minst en anpassning mot radikalt lägre utsläppsnivåer fram till år 2050. Detta innebär bl.a. att vi ägnar speciell uppmärksamhet åt hur politiken kan utformas för att främja teknisk utveckling på klimatområdet, samt hur förhållandetmellan en effektiv, legitim samt politiskt genomförbar politik kan utformas (inklusive behovet av s.k. second-best lösningar).Analysen utgår från att de styrmedel som införs ska främja den samhällsekonomiska effektiviteten. Med en samhällsekonomiskt effektiv klimatpolitik menas:•     en politik som säkerställer att en given reduktion av utsläppen avväxthusgaser kan ske till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad(s.k. kostnadseffektivitet) samt,•     att reduktionen drivs till den punkt där kostnaden för ytterligarereduktion är lika hög som värdet av den marginella skadan.En central uppgift för en effektiv politik är att identifiera situationer som gör att samhällsekonomiskt effektiva åtgärder inte realiseras spontant av marknadens aktörer. I en marknadsekonomi avgörs utfallet i ekonomin av de miljontals beslut som enskilda aktörer (hushåll och företag) gör i vardagen, och en central fråga blir därför om dessa aktörer möter de incitament som säkerställer effektiva val. Om så inte är fallet kan det vara resultatet av ett s.k. marknadsmisslyckande, och politikens roll blir att korrigera för detta misslyckande.Analysen bygger på ett antal viktiga avgränsningar. Rapporten utgörs av en litteratursyntes och vi gör t.ex. inga bedömningar av den empiriska betydelsen av olika motiv som kan ligga till grund för införandet av olika styrmedelskombinationer. Diskussionen rör heller inte explicit svenska förhållanden och ska inte läsas som en recension av den existerande klimatpolitiken i Sverige. En annan viktig avgränsning är att fokus ligger på behovet av styrmedelskombinationer för att nå långsiktiga klimatmål medan vi inte analyserar frågan om hur enskilda styrmedel kan bidra till uppfyllande av andra politiska mål (t.ex. försörjningstrygghet i energiförsörjningen). Vi argumenterar för att etablerandet av ett pris på koldioxid bör utgöra ”motorn” i klimatpolitiken. Detta styrmedel adresserar direkt det marknadsmisslyckande som är kopplat till utsläppen av växthusgaser. Det är ett sådant pris som i grunden genererar koldioxidreducerande åtgärder av olika slag och gör det mer lönsamt att investera i forskning och utveckling (FoU) samt i infrastruktur som syftar till att utveckla ny eller bättre klimatsnål teknik. I rapporten diskuteras kort valet mellan koldioxidskatt och utsläppshandel samt under vilka förutsättningar det ena styrmedlet är mer effektivt än det andra. I en situation där det råder osäkerhet om de framtida (marginella) reduktionskostnaderna kommer det effektiva valet mellan en skatt på utsläpp eller ett system med utsläppsrätter bl.a. att bero på hur skadorna av utsläppen varierar med förändrade utsläppsnivåer. De skador som följer av klimatförändringarna beror inte på flödet av utsläpp utan på den ackumulerademängden utsläpp under en lång period. Under dessa förhållanden kan en skatt vara att föredra framför ett handelssystem. Den ekonomiska litteraturen har i detta sammanhang ägnat stor uppmärksamhet åt att analysera hur en kombination av utsläppshandel och skatter kan komplettera varandra. Ett förslag är ett s.k. ’safety valve’-instrument där ett handelssystem kombineras med ett pristak. Marknadspriset på utsläppsrätterkan med andra ord inte överstiga detta tak. Det går också att kombinera pristaket med ett prisgolv, t.ex. i form av att staten är villig att köpa utsläppsrätter till ett förutbestämt pris. Pristaket begränsar utsläppsreduktionen om reduktionskostnaderna visar sig vara dyrare än förväntat. Prisgolvet ger företagen ett incitament att reducera sina utsläpp ytterligare, ifall reduktionskostnaderna blir oväntat låga. Rätt utformat kan ett sådant hybridinstrumentåstadkomma en bättre följsamhet mellan realiserad utsläppsnivå och effektiv utsläppsnivå.I Europa är utsläppshandelssystemet EU ETS det kanske viktigaste styrmedlet för att åstadkomma en reduktion av koldioxidutsläppen. Systemet omfattar alla medlemsländer, nästan 50 procent av EU:s koldioxidutsläpp, och inbegriper ca 12 000 anläggningar i energisektorn och industrin. Detta innebär dock långtifrån att detta styrmedel fungerar perfekt och i rapporten identifieras några viktiga svagheter i det rådande systemet. En svaghet med EU ETS hittills har varit det magra inslaget av auktionering av utsläppsrätter. Detta försvårar bl.a. möjligheterna till en teknikförnyelse i en koldioxidsnål riktning. Inom EU ETS finns dessutom en regel om att dra in det existerande innehavet av utsläppsrätter för de anläggningar som läggs ned. Detta innebär en implicit subvention för att driva äldre verksamheter vidare och därmed också ett hinder för introduktionen av nya och effektivare anläggningar. Den viktigaste utmaningen är dock att etablera ett långsiktigt trovärdigt system. Stora investeringar i t.ex. FoU och ny infrastruktur påverkas endast marginellt av det nuvarande utsläppsrättspriset. Minst lika viktigt är att de politiska beslutsfattarna kan ge garantier om ett långsiktigt stabilt och någorlunda förutsägbart system. Rapporten argumenterar för att det finns två huvudsakliga skäl för att klimatpolitiken behöver kompletterande styrmedel vid sidan om en effektivprissättning av koldioxid: a) Förekomsten av andra typer av marknadsmisslyckanden,b) Faktorer som begränsar möjligheterna att implementera en effektivklimatpolitik. Det ekonomiska argumentet för en innovationspolitik utgår från förhållandet att ny teknisk kunskap ofta är en kollektiv nyttighet. När den väl tillhandahållits kan den användas av flera aktörer till en låg kostnad. Den enskildeinnovatören kan därför inte tillgodogöra sig alla fördelar av investeringar it.ex. FoU, utan dessa ”spiller över” till andra aktörer. Incitamenten att investera i ny kunskap blir därmed för låga utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv. Kunskapsläckage förekommer såväl i kunskapsuppbyggnadsfasensom i kommersialiseringsfasen av en ny teknologi. I de situationer där en teknik med betydande s.k. läreffekter förblir omogen, uppkommer det som brukar benämnas teknisk inlåsning (technology lock-in). Ofta beror det på att dess marknadsintroduktion inte stöttats på något sätt. En annan form av teknikrelaterat marknadsmisslyckande, som också kan innebära att samhällsekonomiskt effektiva tekniker inte introduceras effektivt på marknaden, är s.k. nätverksexternaliteter. Här avses att en konsument gynnas av att andra konsumenter använder samma typ av teknik, samt att samma konsument inte tar hänsyn till nyttan för andra konsumenter i sitt val av teknik. Ett exempel på detta är tekniker som är beroende av ny infrastruktur och stödjande nätverk såsom distributionen av alternativa drivmedel för bilar (t.ex. el). Analysen visar att utformandet av en klimatinriktad innovationspolitik är en komplex uppgift eftersom vi har att göra med flera typer av marknadsmisslyckanden på samma gång. Innovationspolitiken kan dock inte ersättaklimatpolitikens ”motor” men behövs för att kunna köra motorn effektivare. Det finns en rad viktiga teknikneutrala åtgärder som kan utgöra fundament för en effektiv innovationspolitik inom klimatområdet. Detta utesluter inte att det också är viktigt med mer riktade stöd till specifika teknologier och energislag och beror bl.a. på att avkastningen på offentligt FoU-stöd ofta ökardå FoU-stödet planeras i samverkan med praktiska applikationer samt på förekomsten av nätverksexternaliteter. De genuina osäkerheter som finns om framtida teknologiers potential bör inte utgöra en ursäkt för en passiv politisk hållning. Den klimatrelaterade innovationspolitiken fungerar till stora delar som en försäkring mot höga reduktionskostnader i framtiden då den globala klimatpolitiken kan förväntas bli mer stringent.En annan typ av marknadsmisslyckande gäller skogens och jordbruksmarkens roll som s.k. kolsänka. Ökade skogstillgångar (via t.ex. minskad avverkning, plantering, gödsling etc.) innebär en positiv extern effekt genom ökat koldioxidupptag. Precis som koldioxidutsläppen från förbränningen av fossila bränslen uppbär ett pris, borde (idealiskt sett) skogsbruket ersättas för sitt nettoupptag av koldioxid. Det utgör dock en stor utmaning att utformastyrmedel som upplevs som rättvisa samtidigt som kostnaderna för att administrera styrningen hålls nere. Ett områdes kolupptag är mycket svårt att beräkna, och samma åtgärd kan ge mångfalt ökat årligt upptag på en plats jämfört med en annan. I rapporten diskuteras dessutom olika typer av informationsmisslyckanden, främst kopplade till incitamenten för att genomföra energieffektiviserande åtgärder. Vi diskuterar tre olika typer av informationsrelaterade marknadsmisslyckanden: a) förekomsten av asymmetrisk (snedfördelad) information,b) information som en kollektiv nyttighet (s.k. ’adoption externalities’),samt,c) beteenderelaterade misslyckanden på grund av t.ex. begränsadrationalitet. Styrmedel som hanterar informationsmisslyckanden kan motiveras utifrån effektivitetssynpunkt även i frånvaro av ett klimatproblem. Den klimatpolitiska relevansen härrör framförallt från det faktum att en effektiv internalisering av de marknadsmisslyckanden som snedvrider energianvändningen kan sänka kostnaderna för att nå klimatpolitiska mål.Överlag ger analysen i första hand stöd för införandet av informativa styrmedel, såsom märkningar och informationskampanjer som komplement till de incitament som marknadspriserna redan tillhandahåller. De viktigaste policylärdomarna är därför att så långt som möjligt utnyttja (och effektivisera)marknadens prissignaler i kombination med olika informativa styrmedel som ger det stöd som aktörerna behöver för att ta rationella beslut. I de fall där människor agerar utifrån tumregler, vanor etc. kan det också vara effektivt för myndigheterna att reglera omständigheterna kring beslutet. Det kan t.ex. göras genom att det ”önskvärda” valet är default-alternativet såsom en isoleringsstandard för nybyggen som man aktivt måste ansöka om undantag från. Klimatpolitiken kan driva fram en introduktion av ny teknik som i sin tur aktualiserar politiska beslut som möjliggör eller förenklar teknikens införande. Detta behov av kompletterande politiska beslut – t.ex. regeländringar, riktlinjer, reformering av tillståndsprövningar etc. – är antagligen mest framträdande om klimatpolitiken stimulerar fram helt ny teknik för vilken det inte finns några tidigare praktiska erfarenheter av. Ett exempel på en teknik som kan komma att kräva betydande institutionell uppmärksamhet är koldioxidinfångning och lagring (s.k. CCS-teknik). Om denna teknik blirkommersiell och därmed kan introduceras storskaligt i svensk basindustri, uppstår med stor sannolikhet ett behov av institutionella reformer, t.ex. nya regelverk och riktlinjer för såväl infångning, transport och lagring av koldioxiden. Det kan också finnas ett behov av offentlig information till allmänheten i de kommuner som berörs (utöver de obligatoriska samrådsförfarandena).Det andra motivet för en styrmedelskombination är att det ibland finns faktorer som begränsar (eller omöjliggör) implementeringen av en effektiv politik. Detta kan t.ex. innebära att i stället för att införa ett träffsäkert styrmedel kan den näst bästa lösningen vara att införa två trubbiga styrmedel. En anledning till att politikerna ”tvingas” till detta är att den effektiva politiken inte bedöms politiskt genomförbar, t.ex. på grund av negativt upplevda fördelningseffekter gällande bl.a. låginkomsthushåll eller konkurrensutsatt industri. roblemet med kolläckage där utsläppen av koldioxid ”flyttar utomlands” som ett resultat av en unilateral (nationell eller regional) klimatpolitik aktualiseras också i detta sammanhang. I bedömningen av klimatpolitikens roll för att åstadkomma en effektiv och samtidigt legitim övergång mot ett mer eller mindre utsläppsfritt samhälle är det därför viktigt att analysera effekterna – och ändamålsenligheten i – olika s.k. second-best lösningar. I rapporten betonas att merkostnaden av secondbest styrmedel kan variera mycket beroende på valet av styrmedel. Ofta är det mest effektivt att bibehålla en stark styrning via koldioxidpriset och kombinera detta med kompenserande styrmedel (t.ex. en sänkning av andra skatter för konkurrensutsatt industri), snarare än att acceptera ett lågt pris inom t.ex. EU ETS och subventionera in ny teknik. Tillgången på second-best lösningar får inte innebära att interaktionen mellan dessa lösningar och den existerandeklimatpolitiska styrningen förbises. En effektiv och samtidigt legitim klimatpolitik bygger dessutom inte enbart på bra incitament till handling utan ävenpå problemmedvetenhet och en god förankring hos befolkningen. Detta skapar acceptans och beredvillighet. Information är därför ett mycket viktigt komplement till ekonomiska styrmedel i klimatpolitiken.I andra fall begränsas den träffsäkra politiken inte av politisk hänsyn utan snarare av praktiska svårigheter och höga transaktionskostnader för att införa den. I rapporten diskuteras bland annat tre situationer som kan motivera styrmedelkombinationer i miljöpolitiken generellt: a) förekomsten av heterogena miljöskador (t.ex. skador som är beroendeav geografiskt läge) samt, b) förekomsten av beteenden som är för svåra (dyra) att följa upp och/eller mäta samt,c) osäkerhet om de marginella reduktionskostnaderna.Den första punkten är inte viktig i klimatpolitiken eftersom effekterna på klimatet av ett ton utsläpp är oberoende av geografisk plats. Den andra punkten rör bl.a. begränsningen av växthusgaser från jordbruket där det normalt är svårt att t.ex. beskatta utsläppen av lustgas och metan. Dessa utsläpp beror på naturliga processer och/eller är svåra att mäta eftersom de varierar med lokala förutsättningar samt mellan år. Den tredje punkten rör förekomsten av osäkerhet om de marginella reduktionskostnaderna. Detta gör det svårt att implementera en samhällsekonomiskt effektiv reduktion av t.ex. koldioxidutsläppen.Sammanfattningsvis visar rapporten att även om ett pris på koldioxid kansägas utgöra – och bör utgöra – motorn i klimatpolitiken är det minst lika viktigt med styrmedel som får denna motor att fungera effektivare samt (vid behov) olika second-best lösningar som minskar risken för ett klimatpolitiskt motorstopp.

Today Sweden has almost 70 market-based instruments in use. According to OECD’s country review, this means that Sweden probably has more economic instruments in use than any other country. However, environmental externalities are in most cases not fully refl ected in the prices due to the fact that the taxes are too low. This also means that signifi cant changes in behaviors are diffi cult to achieve.There is a growing interest among analysts and policymakers towards extending the environmental tax base to include new taxes on natural resources and chemical compounds.This report is the fi nal study from the project “Prerequisites for increased use of taxes on raw materials and chemicals” (Förutsättningar för ökad användning av skatter på råvaror och kemikalier), commissioned and fi nanced by the Swedish Environmental Protection Agency. The report’s main focus is to evaluate the effectiveness and the effi ciency of environmental taxes on selected natural resources and chemical compounds. And further more to analyze the future potential for increased implementation of such taxation policies in Sweden.

I denna rapport uppmärksammas den svåra avvägningen mellan ett effektivt uppfyllande av miljömålen å den ena sidan och farhågor om försämrad konkurrenskraft för en industrisektor å den andra. Rapporten syftar till att med utgångspunkt i tidigare forskning: (a) diskutera hur konkurrenskraft kan definieras och mätas för till exempel en industribransch; (b) analysera på vilka sätt miljöpolitikens stringens samt utformning kan påverka industrins konkurrenskraft; samt (c) redovisa och kritiskt granska tidigare studier där olika styrmedels konkurrenskraftseffekter utvärderats. Analysen resulterar bland annat i en syntes av viktiga lärdomar från litteraturen samt en enkel och översiktlig checklista/vägledning för hur en analys av miljöpolitikens konkurrenskraftseffekter kan genomföras (ex ante).Analysen bygger främst på en syntes av tidigare forskning och är indelad i tre huvudsakliga delar. I den första delen diskuteras den miljöpolitiska kontext i vilken industrins konkurrenskraft kan förstås och analyseras, och vi resonerar också kring hur konkurrenskraft kan definieras samt mätas. I rapporten argumenterar vi för att i allmänna termer kan begreppet konkurrenskraft definieras som ett företags eller industrisektors långsiktiga förmåga att tjäna pengar på marknaden. En analys av miljöpolitikens effekter på konkurrenskraften inbegriper därför: (a) en bedömning av i vilken mån samt hur miljöpolitiken påverkar företagens direkta och indirekta kostnader och produktivitet (dvs. tar andra produktiva resurser i anspråk), samt (b) i vilken mån dessa kostnadsökningar kan vältras över på företagens kunder (s.k. ’cost pass-through’). Effekterna av miljöpolitiken på konkurrenskraften bestäms dessutom inte endast av politikens ambitionsnivå utan i minst lika hög grad av dess utformning och implementering. Den andra delen av analysen består av en litteraturstudie där vi undersöker vilka metoder och angreppssätt som finns tillgängliga för analys av miljöpolitikens konkurrenseffekter. Vi redogör också för – samt granskar – en rad relevanta empiriska analyser av hur olika specifika styrmedel i miljöpolitiken påverkat (eller kan påverka) företagens konkurrenskraft. I ett separat kapitel redovisas dessutom hur tidigare statliga offentliga utredningar harförsökt utvärdera effekterna på industrin av olika regeländringar och styrmedel i den svenska kemikalie-, miljö- och energipolitiken. Tidigare empiriskaforskningsstudier av sambandet mellan miljöpolitik och konkurrenskraft har använt olika angreppssätt varav de vanligaste inkluderar effekterna på: (a) handelsmönster (nettoimport); (b) investeringsmönster och beslut; samt (c) företagens produktivitet, kostnader och vinstnivåer. De flesta av dessa studier är av ex post karaktär, och ett genomgående problem är att det visat sig svårt att fullt ut kontrollera för effekterna på konkurrenskraften av andra faktorer utöver miljöpolitiken. En annan viktig empirisk utmaning har varit att identifiera bra approximationer för miljöpolitikens stringens samt utformning. Detta talar för att det ofta är värdefullt att kombinera kvantitativa och kvalitativa angreppssätt. Vår genomgång av hur olika utredare har analyserat konkurrenskraftseffekterna av olika miljöpolitiska förslag visar att de flesta statliga offentliga utredningar (SOUs) innehåller kvalitativa bedömningar av effekterna. Oftanöjer sig t.ex. utredarna med att belysa de direkta effekterna på kostnader och företrädesvis de ökade administrativa kostnader som förslagen innebär. Å denandra sidan finns flera studier som i efterhand kastat mer kvantitativt ljus på de olika förslagens effekter, inte minst gäller detta de ekonomiska effekterna av den svenska klimatpolitiken. Dessa bedömningar bygger ofta på relativt djupgående analyser med hjälp av ekonomiska modeller av mikro- eller makrokaraktär.I en avslutande del presenteras samt illustreras sedan en skiss till en generisk checklista för hur framtida analyser av miljöpolitikens konkurrenseffekter kan genomföras (se figur). Denna checklista visar bl.a. vilka frågor som bör uppmärksammas i analysen samt på vilket sätt modellsimuleringar samt branschkompetens kan stödja denna. En bra analys av miljöpolitikens konkurrenskraftseffekter bygger med stor sannolikhet på en kombination av kvalitativa och kvantitativa angreppssätt, och det är en fördel om analysen kan belysa olika scenarier för såväl politikens ambitionsnivå som dess utformning. En checklista för analyser av miljöpolitikens effekter på industrins konkurrenskraftTyp av styrmedel (bl.a. med avseende på flexibilitet och implementering)Direkta effekterIndirekta effekterVilka företag påverkas?Effekter på företagens kostnader, vinster och produktivitetFörutsättningar för konkurrenskraft på internationella marknaderSammanfattande bedömningarEventuellt modellstöd i form av allmän jämviktsmodeller och/eller ekonometriska studier på industrinivå.Analys av hur politiken interagerar med existerandestyrmedelIndikatorer: merkostnadernas andel av produktionsvärdet och/eller andra kostnaderIndikatorer: exportpriselasticiteter och/eller bedömning av ’cost-pass through’från andra studierKomplettera analysen genom att konsultera relevant branschkompetensÅterkom till en analys av om – och i så fall hur – olika utformningar av politiken kan påverka industrinDet är viktigt att analysen belyser såväl de direkta som indirekta kostnaderna av miljöpolitiken. De direkta kostnaderna inkluderar merkostnaderna för t.ex. ny utrustning, administration (inklusive ny personal), produktionsstörningar, och dyrare insatsvaror. Dessa kostnader är dock inte alltid uppenbara utan kan vara förhållandevis dolda, åtminstone för den som utreder miljöpolitikens konsekvenser. Ett exempel är att den nya politiken kan medföra en högre frekvens av produktionsstörningar, vilket i sin tur leder till försämrad leveranssäkerhet gentemot företagets kunder. De försäljningsintäkter som företaget går miste om som ett resultat av detta kan vara svåra att bedöma. Ett företag kan också tvingas byta ut en insatsvara mot en annan; även om den nya insatsvaran är lika billig att köpa in som den utbytta kan effekterna på produkternas kvalitet likväl bli sämre och således implicera lägre vinster. De indirektakostnaderna uppstår därför att miljöpolitiken kan tränga undan produktiva investeringar i kapital och innovation, och därmed försämrar företagets långsiktiga lönsamhet. Om ett företag väljer att göra annorlunda prioriteringar i sin FoU-budget och lägga mer resurser på miljörelaterad FoU som ett resultat av nya regleringar är den direkta effekten på företagets kostnader noll, men de lägre utgifterna på konventionell FoU kan leda till negativa effekter på sikt. En annan kategori av indirekta kostnader är de kostnader som benämns allmänna jämviktskostnader. Då miljöpolitiska styrmedel införs i en sektor av ekonomin påverkar det kostnaderna och priserna för andra aktörer (t.ex. de som handlar med den direkt berörda sektorn)Då analysen av politikens kostnads- och produktivitetseffekter är slutförd bör analysen fokusera på om – och i så fall hur – eventuella kostnadsökningar kan resultera i minskad konkurrenskraft och reducerade marknadsandelar påde internationella marknaderna. Detta handlar dels om att förstå storleken på de marknader som företagen konkurrerar på, dvs. dess geografiska avgränsningar, samt på vilka premisser och villkor konkurrensen med andra företag sker (t.ex. pris kontra kvalitet). Även här finns det möjlighet att utifrån tidigare studier göra bedömningar av hur lätt olika industrisektorer kan vältra över ökade kostnader på sina kunder, t.ex. via skattningar av exportpriselasticiteter. Även i detta fall är det dock viktigt att komplettera analysen medinformation från branschkunniga experter. Ibland kan konkurrenskraften vara kopplad till specifika egenskaper i de produkter och tjänster som industrin erbjuder. I ett avslutande steg görs en sammanfattande bedömning av styrmedlets eventuella effekter på konkurrenskraften där konsekvenserna av olika ambitionsnivåer samt utformningar och/eller styrmedelspaket kan belysas på ett överskådligt sätt. Såsom beskrivs i rapportens avslutande kapitel kan ovanstående checklista också användas i två omgångar för att i ett första steg göra en preliminär bedömning, vilken i sin tur kan användas som grund för att bestämma behovet av fördjupade analyser (t.ex. med modellstöd).

Households play an essential role in Swedish environmental policy. Consequent upon the ever increasing focus on individual responsibility for environmental problems as internationally adopted through Agenda 21, Swedish environmental policy has an explicit objective to increase and maintain active, individual responsibility for the environment. The Swedish Environmental Protection Agency financed SHARP (Sustainable Households: Attitudes, Resources and Policy), a research program in the social science, with a view to studying: how environmental policy impinges on the everyday lives of households; the controlling factors behind households’ environmental choices; and which implications can be derived for designing future policy instruments. The SHARP program received additional funding from the Swedish Research Council Formas. The final report was written by SHARP researchers and edited by the program coordinator, Professor Patrik Söderholm (Luleå University of Technology). The researchers are solely responsible for the contents of the report, which does not necessarily reflect the opinions of the Swedish Environmental Protection Agency.The present report builds on a translation of the original Swedish report. The translation has been conducted by Proper English.

Stockholm, November 2011 Swedish Environmental Protection Agency

I Sverige pågår en omfattande utbyggnad av vindkraft som stöds av EU:s mål och nationella mål för en omställning till förnybar energi. Projektörer och lokala myndigheter arbetar med att identifiera platser som lämpar sig för vindkraftetablering. Utöver vindresurser och nätbegränsningar handlar det om att undvika potentiella intressekonflikter. Syftet med det här forskningsprojektet är att identifiera lokala förutsättningar som har betydelse för förankring av vindkraftsetableringar. Vårt grundantagande är att lokala förutsättningarna är viktiga för att förklara allmänhetens reaktioner på ett vindkraftsprojekt. Det inbegriper de aktiviteter som människor ägnar sig åt i miljön, kvaliteter som upplevs som viktiga i närmiljön och hur de eventuellt kommer att förändras i samband med en vindkraftsetablering. Samspelet mellan olika aktörer i processen och människors attityder är också en del i de lokala förutsättningarna. Detta kan samlas i en modell för samspelet mellan människa och miljö (den så kallade HEI-modellen; human-environment-interaction) där betydelsen av fysisk miljö, social miljö, aktiviteter och individuella förutsättningar för reaktionen förväntas variera mellan olika lokala sammanhang. För att spegla olika fysiska miljöer studeras fyra olika landskapstyper; Skog, Fjäll, Öppet landskap och Hav.

Projektet har genomförts av en tvärvetenskaplig forskargrupp med nationalekonomisk, miljöpsykologisk och sociologisk kompetens. Det består av tre delstudier. En nationell enkät har undersökt hur olika förutsättningar inverkar på allmänhetens reaktion på tänkta vindkraftsetableringar. En lokal enkät ger en bild av reaktionen hos människor som bor i miljöer där vindkraftsparker faktiskt projekteras och en lokal intervjustudie ger fördjupad förståelse för lokalbefolkningens syn och de lokala sammanhangen. 

Resultaten visar att det nationellt finns starkare stöd för att placera vindkraftverk i miljön Hav, jämfört med Skog. Samtidigt uppfattas miljön Fjäll som ett sämre alternativ än Skog. För miljön Öppet landskap går det inte att fastställa att den uppfattas som ett bättre eller sämre alternativ än vindkraft i Skog. De lokala studierna visar dock på stora likheter i hur lokalbefolkningen reagerar på vindkraft i de olika miljöerna. Det går alltså inte att med stöd i studien säga att vindkraft passar bättre i någon särskild typ av miljö.

Resultaten pekar på HEI-modellens användbarhet för att förstå det lokala sammanhanget. Genom att beakta de olika förutsättningarna (fysisk miljö, social miljö, aktiviteter och individuella förutsättningar) på platsen och föra en dialog med lokalbefolkningen, ökar förståelsen för lokalbefolkningens reaktion på en föreslagen vindkraftsetablering. Det är viktigt att projektörer bemöter hela den komplexa bilden av lokala förutsättningar och att de förmedlar detta till myndigheterna. 

• För fysisk miljö visar resultaten att det är viktigt med tydliga visualiseringar och tillförlitliga bullerberäkningar samt, inte minst, att ha en dialog kring människors upplevelser av detta. Exempelvis kan en obruten horisont eller en orörd natur vara avgörande för en viss upplevelse på platsen. Det hot mot denna upplevelse som vindkraften eventuellt innebär, behöver då tydliggöras och diskuteras.
• När det gäller den sociala miljön behövs god tillit och lokal delaktighet under hela processen. Det bör inkludera alla som känner sig berörda av etableringen, att löpande informera (även när inget händer) och att föra en dialog kring de synpunkter som finns. Det är viktigt att vara medveten om att en vindkraftsetablering även kan få konsekvenser för det lokala sociala samspelet, exempelvis för grannrelationer och synen på varandra.
• För aktiviteter visar resultaten att det är viktigt att ta reda på lokala utvecklingsmöjligheter och intressen, att identifiera lokala värden och att föra en dialog kring möjligheten att samordna vindkraftsprojektet med övriga intressen. Finns det exempelvis verksamheter som är beroende av tystnad för sin fortlevnad, ställer detta stora krav på hur vindkraften integreras i det lokala sammanhanget.
• När det gäller individuella förutsättningar visar resultaten att det är viktigt med tydliga redogörelser för ett vindkraftsprojekts nytta och kostnad, miljömässigt och samhällsekonomiskt. Människors erfarenhet av vindkraft, lokalsamhället där vindkraft projekteras samt hur vindkraftverken ägs, har avgörande betydelse för inställningen till ett planerat vindkraftprojekt.
• För att förstå reaktionen handlar det dessutom om att ta reda på lokalbefolkningens olika förhållningssätt till ett föreslaget vindkraftsprojekt och att arbeta för att nå och inkludera samtliga. Här är det viktigt att vara medveten om att människors reaktion delvis är känslomässig.

Det finns ett stöd för utbyggnaden av vindkraft, men samtidigt en osäkerhet kring exempelvis hur landskapet och lokala värden kommer att påverkas. För att hitta rätt plats för etablering är det nödvändigt att identifiera och väga samman den fysiska och sociala miljön, aktiviteter och individuella förutsättningar samt att förstå reaktionen hos lokalbefolkningen. Betydelsen av att skapa delaktighet i planeringsprocessen och att öppna för en uttömmande och inkluderande dialog med samtliga berörda, stöds av samtliga delstudier.

Detaljerad kunskap om hur länsstyrelserna i praktiken hanterar överlåtelse och återtagande av miljötillsyn enligt miljöbalken saknas idag och därför är det av yttersta vikt för såväl operativa som tillsynsvägledande myndigheter att kunskapsbasen ökar gällande denna fråga. Denna studie syftar därför till att (a) kvantitativt belysa omfattningen av länsstyrelsernas överlåtelse och återtagande av miljötillsyn till kommunala nämnder, samt (b) initiera en studie av de drivkrafter och överväganden som ligger bakom överlåtelse och återtagande av miljötillsyn. Studien som rapporten baseras på består huvudsakligen av två delstudier, dels en kartläggning av den dagsaktuella situationen i landet gällande överlåtande respektive återtagande av operativ tillsyn enligt miljöbalken och dels identifiering och analys av de avgörande drivkrafter och andra faktorer som gör att länsstyrelserna överlåter eller inte överlåter respektive återtar tillsyn samt de överväganden som länsstyrelserna gör. I den första delen har relevanta uppgifter samlats in från länsstyrelserna i form av förteckningar över tillsynsobjekt samt mer allmänna uppgifter kring vilken tillsyn som överlåtits respektive återtagits. Den andra delen har utgjorts av fallstudier som genomförts på två länsstyrelser som skiljer sig markant avseende graden av överlåtelse. Den mer kvantitativa kartläggning som genomförts tillsammans med de mer kvalitativa fallstudierna ger en relativt tydlig övergripande bild av situationen där landets länsstyrelser generellt är villiga att överlåta tillsyn inom samtliga tillsynsområden till kommunerna. Överlåtelse av tillsyn inom andra tillsynsområden än miljöfarlig verksamhet sker i relativt begränsad omfattning. Inom området miljöfarliga verksamheter råder den motsatta situationen. Här är överlåtelse av tillsynen den normala situationen inom stort sett samtliga branscher. Övergripande är tillsynen i nästan sju fall av tio överlåten till kommunal nämnd. De undantag från en hög överlåtelsegrad som kan identifieras kan förklaras med branschspecifika faktorer, företrädesvis omfattningen på verksamheternas miljöpåverkan. Variationerna gällande graden av överlåtelse är stor i landet, från en situation där omkring en tredjedel av verksamheterna är överlåtna till ett läge där kommunerna tagit över i stort sett alla verksamheter som är möjliga att överlåta. Det är mycket sällan, i förhållande till överlåtelseärenden, som länsstyrelserna återtar tillsynsansvar. När tillsyn återtas verkar det i normala fall ske odramatisk i samförstånd mellan länsstyrelse och kommun Generellt kan konstateras utifrån studiens resultat att skillnaderna mellan länsstyrelserna är betydligt mindre än de stora likheterna. Trots att studien har fokuserat på överlåtelse och återtagande av tillsyn utifrån ett länsperspektiv är det tydligt att graden av överlåtelse avgörs till övervägande del av kommunernas vilja att överta tillsynen. I praktiken kännetecknas tillsynsarbetet av en stor del informella kontakter länsstyrelsen och kommunerna emellan som komplement till organiserade dialogmöten som sker löpande över året samt mer formaliserade kontroller som också används. Den kunskap som länsstyrelsen därigenom erhåller utgör en god grund för överlåtelsebeslut samt utgör även en central del i uppföljningen av överlåtelsebeslut.

Studiens resultat visar att länsstyrelserna redan före den nya miljötillsynsförordningen i praktiken arbetade i stort sett i enlighet med de mer preciserade bestämmelserna som senare introducerades i den nya förordningen. I praktiken verkar alltså den nya förordningens utökade faktorer att ta hänsyn till vid överlåtelse och återtagande av tillsyn vara en anpassning till redan tillämpad praxis. 

Microplastics are commonly defined as plastic debris ranging in size from 1 μm to5 mm. They have been studied in marine and coastal waters since the early 1970s.Several studies have reported that microplastics in the marine environment originatefrom land-based sources and are released with stormwater and wastewater.For this reason, increasing attention is being paid to urban water systems. 

In this project, the pathways of microplastics from terrestrial to aquatic environmentswere investigated and mapped. Special attention was paid to severalaspects of urban stormwater. A conceptual model of a city was developed, toillustrate and map the flows of microplastics in the city and identify the measuresthat could be taken to control these. The following research questions were investigated:1) How does the most common plastic (macro) litter from streets break downinto microplastic particles? 2) What types and concentrations of microplastics arefound in urban stormwater from different catchments? 3) What types and concentrationsof microplastics are retained by commonly used stormwater treatmentfacilities? 4) What types and concentrations of microplastic particles are retainedby, and found in effluents from, on-site and small-scale wastewater treatmentfacilities? 5) Where are microplastics found in urban areas, and what measures canbe taken to control microplastic pollution? 6) How do local public actors view theirown responsibilities with regards to microplastics in stormwater, and which othersocietal actors do they perceive to be responsible? 

The results showed that microplastics concentrations in stormwater runofffrom the road, the parking lot, and the roof top ranged between 267-11400 N/L,95-1690 N/L and 467-1220 N/m3, respectively (where N is the number of particles).The three most common polymer types at all three sites were polypropene (PP) >polyethene (PE) > polyesters (including PET). However, it is reasonable to assumethat other types of microplastics were present in high concentrations, althoughthese were not detected with the applied analytical method: these include tyreand road wear particles, which were not detected because black particles were notincluded with the analytical technique applied to these samples. Concentrations ofmicroplastics in sediments from stormwater gully pots and bioretention systemsvaried between 720-25300 N/100 g dry matter (DM) and <9-17300 N/100 g DM.The four most common microplastics in both plant types were PP, EPDM rubber,ethylene vinyl acetates (EVA), and polystyrenes (PS), and a large fraction of theparticles were black. Four litter items commonly discarded in the urban environmentwere exposed to UV light for up to 56 days, corresponding to approximately2 years of UV radiation in Sweden – a plastic bag (PE-LD), chocolate bar wrapper(PP), a plastic coffee cup lid (PS), and a bottle (PET). The results indicated cleardegradation of PS, PP, and PET, and an increased release of microplastics withlonger exposure times. For the PE-LD item (a grocery bag), degradation due to UVexposure was not observed over the exposure times used because the numbers ofparticles released from exposed and unexposed (control) samples were in the sameorder of magnitude. The emissions of microplastics in the model city wereestimated as 7.2 kg/year originating from treated wastewater and 1kg/year for combined sewer overflows. The estimated load to stormwater was 13 000-17 000kg/year for microplastics and 2 100 kg/year for tyre wear particles. The largestsources were cigarette butts, followed by paint and tyre wear for stormwater andlaundry for wastewater. Tap water, roof runoff, and dust made small contributions.Most of the actors who were identified as having a responsibility could influenceemissions to stormwater, either by influencing the introduction of microplasticsinto society or by affecting the emissions of microplastics to stormwater. Theconcentrations of microplastics in the different greywater treatment plants variedwidely; from non-detected to 1100 μg/L, 130 μg/L, 1000 μg/L, 150 μg/L for PS, PVC,PET and PA respectively. The concentrations in the outgoing water were generallylow, indicating relatively good treatment efficiency. 

The results in this report can be used to identify which plastics are present indifferent parts of the urban environment and will facilitate further efforts to identifyupstream pollution sources. The flow analysis gives an overview of the flowsof microplastics at a city level, highlighting larger and smaller flows, and can beapplied to other cities with different characteristics. 

There are still several uncertainties when estimating sources of microplastics,and the polymers found in the samples were sometimes not consistent with whatwould be expected based on the source estimates. This raises the question ofwhether some sources have been missed, while others might be overestimated.Future research should include field studies of additional treatment techniquesand stormwater from catchments with other land use patterns, and cover all seasonsof a year. Such studies should also include black particles and tyres and roadwear particles in the microplastics analysis, since these represent a significantfraction of the microplastics released from the urban environment.