Förord

Ett av riksdagens miljömål är Giftfri miljö, och i detta mål ingår att efterbehandla och sanera förorenade områden. Brist på kunskap om risker med förorenade områden och hur de bör hanteras har identifierats som hinder för ett effektivt saneringsarbete. Naturvårdsverket har därför initierat kunskapsprogrammet Hållbar Sanering.Föreliggande rapport redovisar projektet ”Miljöprestanda och samhällsekonomi för saneringsmetoder” som genomförts inom Hållbar sanering. Följande personer har ingått i den projektgrupp som genomfört projektet och skrivit rapporten: Karin Andersson, SIK AB, Institutet för Livsmedel och Bioteknik/Akzo Nobel, Technology & Engineering, Sustainable Development, Johan Alm, WSP Environmental, Thomas Angervall, SIK AB, Institutet för Livsmedel och Bioteknik, Joakim Johansson, WSP Analys & Strategi, John Sternbeck, WSP Environmental samt Friederike Ziegler, SIK AB, Institutet för Livsmedel och Bioteknik.Följande personer har ingått i projektets referensgrupp: Jonny Bergman, Soilrem - Envirotech AB, Marcus Carlsson Reich, Naturvårdsverket, HenrikEkman, EkoTec AB, Tomas Ekvall, IVL Svenska Miljöinstitutet AB, Per Johansson, WSP Environmental samt Sverker Molander, Chalmers. Författarna riktar ett stort tack till referensgruppen! Stort tack också till SPIMFAB för tillgång till haltdata i förorenad jord! Kontaktperson för Hållbar Sanering har varit Knut Per Hasund, Sveriges Lantbruksuniversitet. Naturvårdsverket har inte tagit ställning till innehållet i rapporten. Författarna svarar ensamma för innehåll, slutsatser och eventuella rekommendationer. 

Naturvårdsverket februari 2008  

På uppdrag av Naturvårdsverket har förekomsten av bisfenol A (BPA), bis(4-klorfenyl)sulfon (BCPS) och 2,2’6,6’-tetra-butyl-4,4’-metendifenol (tetrabutyldifenol) undersökts i slam, spill-vatten/dagvatten, råvatten, luft, fisk (abborre) och sediment. Provtagningarna har utförts i tolv län i Sverige. BPA och BCPS används främst i tillverkningen av polymerer vilka är vanliga i konsumentprodukter. Tetrabutyldifenol används i tillverkningen av plaster, oljor och hartser. Samtliga ämnen är högvolymskemikalier. BPA är klassificerat som irriterande, men de övriga ämnena inte är klassificerade. Det finns dock studier som visar på att BPA med stor sannolikhet hormonstörande och att BCPS ackumuleras i näringskedjan. Denna screeningundersökning visar att BPA förekommer väl utspritt i samtliga provtagna matriser och provpunkter. Tetrabutyldifenol och BCPS påträffas i mer enstaka fall. Generellt sett förekommer studerade ämnen i låga halter. Det är dock relativt stora variationer i halter inom samtliga matriser. De förhöjda halterna i vissa prov speglar troligen lokal påverkan, till exempel utsläpp från tillverkningsindustri. Halterna bedöms dock inte avvika från tidigare studier. I fisk påträffades ämnena endast i fåtal exemplar. Det går inte att fastställa något samband mellan halter i fisk och sediment. I ett flertal prov från råvattentäkter har BPA påvisats i låga nivåer. Någon signifikant skillnad har inte kunnat påvisas mellan olika områden, platser eller matriser. En rekommendation är att bisfenol A studeras vidare i råvatten och i in- och utgående avloppsreningsvatten.

Samhällets kostnader för att sanera förorenad mark har ökat under senare år. Markundersökningar och saneringsprojekt kan sträcka sig över längre tidsperioder och skapa oro hos närboende och andra berörda. Effektiv och trovärdig kommunikation om riskerna är därför en viktig komponent i ett efterbehandlingsprojekt. WSP Environmental har på uppdrag av Naturvårdsverket (Hållbar sanering) gjort en litteraturgenomgång kring riskkommunikation med inriktning på förorenad mark, samt sammanställt erfarenheter från fem svenska fallstudier där kommunikationsfrågorna varit viktiga. Rapporten avslutas med råd och kommentarer till hur projektledningar och myndigheter kan hantera riskkommunikationen så att sannolikheten att det uppstår konflikter minskar. Projektet genomfördes under 2005-2006. Litteraturgenomgången visade att kommunikationskonflikter kring riskerna i ett saneringsprojekt är vanliga och kan röra fakta, tillit och värderingar. Både budbäraren och mottagaren har stor betydelse för hur situationen utvecklas och ”experterna” har inte tolkningsföreträde vad det gäller riskuppfattningen. Det gäller därför att tänka sig in i hur de olika intressenterna kan reagera och anpassa kommunikationen efter detta. Det gäller också för kommunikatören att vara flexibel och beredd på att ta hand om frågor och reaktioner som dyker upp från oväntat håll. De fem fallstudierna bekräftade att riskkommunikationen är viktig och att en väl genomförd kommunikationsinsats minskar friktionen mellan de olika aktörerna. Slentrianmässig eller dåligt samordnad kommunikation åstadkommer motsatsen. Fallstudierna visade också att massmedia kan ha en viktig roll som informatör men också påverka allmänhetens riskuppfattning. En intressant iakttagelse i några av studierna var att det var en oplanerad eller oväntad händelse som åstadkom kommunikationskonflikten. Finns det redan i början av projektet ett svagt förtroende för auktoriteterna (konsulter och myndigheter) kan en dålig kommunikationsinsats ytterligare försvaga tilliten. En utomstående expert kan bidra till ökad tillit genom att förmedla sin syn på riskerna. Följande komponenter identifierades som särskilt viktiga i samband med riskkommunikation kring förorenade områden: • Goda förberedelser, exempelvis genom att identifiera målgrupperna, planera kommunikationsinsatserna och tänka sig in i vad som kan skapa konflikter. • Att skapa en öppen och transparent process där dialogen mellan olika aktörer lyfts fram och betraktas som viktig. • Att inse att kunskap och rationalitet är olika begrepp. Enskilda personers riskuppfattning baseras på en blandning av tekniska, psykologiska, sociologiska, kulturella men även ekonomiska överväganden. • Att en genomtänkt kommunikationsplan ger bra förutsättningar för att kommunikationsfrågorna ges rätt prioritet i efterbehandlingsprojektet. När allmänheten och massmedia ringer ner telefonen är det ofta för sent för att åstadkomma en väl avvägd kommunikationsinsats. 

WSP Analys & Strategi har haft i uppdrag att genomföra en uppföljning av hur

markägare ser på processerna kring formellt skydd av skog. Uppföljningen är en

del i en löpande uppföljning som omfattar tre skyddsprocesser – biotopskyddsområden,

naturvårdsavtal samt naturreservat.

Uppföljningen har genomförts med hjälp av en enkätundersökning riktad till de

markägare som träffat överenskommelser eller tecknat avtal med myndigheterna

om formellt skydd av skog under 2008. Flertalet av de frågor som ställdes i enkäten

fanns också med i en studie som genomfördes för åren 2005–2007 vilket

har möjliggjort vissa jämförelser över tiden.

De markägare som svarat på enkäterna har en liknande ålders- och könsfördelning

för alla tre skyddsformerna. När det gäller de processer de genomgått för

att det formella skogsskyddet ska komma till stånd på deras mark, så är det inte

alla markägare som själva deltar eller har insyn i dessa processer. För 20-30

procent av de enskilda markägarna är det någon annan som skött kontakterna

med myndigheterna i frågan.

De markägare som deltagit i processerna är i varierande utsträckning nöjda respektive

missnöjda hur myndigheterna agerat.

I denna undersökning uppger sex

av tio markägare som fått ett biotopskyddsområde inrättat på sin mark att de

överlag är nöjda med Skogstyrelsens agerande under processen. Bland markägare

med naturvårdsavtal är motsvarande andel bortemot nio av tio. Av de

markägare som fått ett naturreservat bildat på sin mark säger sig lite drygt hälften

överlag vara nöjda med hur länsstyrelsen agerat i processen i stort.

För såväl naturvårdsavtal som naturreservat är detta en ökning i andelen markägare

som säger sig vara nöjda med myndigheternas agerande i processerna

jämfört med tidigare år. För biotopskyddsområden däremot går det inte att påvisa

någon förändring.

För alla tre skyddsformerna går det att identifiera samband mellan andelen

markägare som överlag är nöjda med myndigheternas agerande i processen och

hur markägarna upplever olika aspekter av processerna. Genomgående är andelen

markägare som överlag är nöjda med processen som helhet högre bland:

􀁸

Markägare med kortare processer (även om en kort p

process i sig inte

alltid är att föredra).

􀁸

Markägare som upplever att de fått tydlig information om områdets naturvärden,

varför området behöver skyddas samt hur den fortsatta processen

ser ut.

􀁸

Markägare som upplever att de fått ett gott bemötande och träffat kompetent

personal.

􀁸

Markägare som upplever att de fått lämna synpunkter, känt sig delaktiga

och upplevt att det skett ett samråd.

􀁸

Markägare som är nöjda med ersättning/förhandlingsresultat och säger

sig uppfatta den värdering som gjorts av deras mark som objektiv och

opartisk.

Resultatet kan tolkas som att myndigheternas rutiner och agerande i åtminstone

två av processerna har förbättrats på ett sätt som gör att markägarna upplever att

myndigheternas agerande överlag i processerna förbättrats under perioden.

Men, det kan också vara andra faktorer som påverkar hur markägarna väljer att

svara, som t.ex. regelförändringar, ändrade marknadspriser och skillnader i den

rådande samhällsdebatten mellan olika undersökningstillfällen.

Man kan också konstatera att även om fler markägare överlag är nöjda med

myndigheternas agerande under processerna finns det en stor förbättringspotential

när det gäller flera av de moment som ingår. Inte minst gäller det de moment

som rör information, kommunikation och bemötande.

Mycket har gjorts när det gäller tydligare regler och information kring hur avfallet ska

omhändertas men det som brister är den praktiska hanteringen vid rivning av byggnader.

En huvudorsak är att det är svårt att identifiera CFC vid rivning samt att det är dyrt att

transportera och destruera stora rivningsmassor. Det finns dessutom endast ett fåtal

anläggningar i Sverige som har möjlighet att ta hand om byggmaterial innehållande CFC.

Eftersom varje omhändertaget kilo CFC är mycket värt (i form av minskat behov av

kostnader för klimatanpassning samt kostnader för skador från ett tunt ozonskikt) ser vi

att det finns ett värde i att arbeta för en lösning som gör att insamlingen kommer igång så

fort som möjligt.

Utifrån IVL:s rapport (2012) uppskattas 8 ton CFC från isolermaterial lämnas in till

destruktion per år och att över 72 ton CFC från isoleringsmaterial inte lämnas in på

miljöriktig avfallshantering per år. WSP:s bedömning är att uppskattningarna i tidigare

studier är rimliga

42, men att mängden CFC som lämnas in till destruktion tyvärr är

överskattad.

En kunskapshöjning i branschen om i vilka typer av material CFC förekommer, hur man

identifierar det och vilka skador det orsakar, är grundläggande förutsättningar för en

bättre hantering av dessa material.

Beställare av rivningsarbeten har en viktig funktion i hur CFC-haltigt material hanteras.

Juridiskt är det byggherren/fastighetsägarens ansvar att ta reda på om FA, däribland CFC,

kommer att uppstå vid en rivning och se till att detta omhändertas på ett korrekt sätt. Det

finns redan idag ekonomiska drivkrafter vid fragmenterings- och

förbränningsanläggningarna som skulle kunna användas om bara kunskapsnivån hos

berörda aktörer var högre. Viljan att göra rätt ska dessutom inte underskattas. Vår

bedömning är att en kommunikationssatsning riktad till främst beställarledet skulle med

relativt små medel kunna ge en ganska stor effekt. Ökad kunskap hos fastighetsägare om

att CFC använts i fler applikationer än köldmedier kan bidra till en ökad förståelse för

högre avfallskostnader. Det offentliga kan ha en stor roll att spela när det gäller

kravställningar vid ombyggnation av allmännyttan, bland annat i miljonprogrammen.

Vasakronan, Jernhusen och liknande aktörer är också viktiga att nå inför stora

ombyggnader av kontorslokaler för att betona vikten av fungerande rutiner för rätt

omhändertagande av CFC vid ombyggnation. Genom sin storlek kan allmännyttan bli en

viktig aktör för att öka volymerna.

A broad range of instruments is available linked to public planning and municipal physical planning which are of importance in the work to facilitate achievement of the environmental quality objectives and the generational goal. In this study, we have reviewed 43 different instruments for managing building development planning linked to increases and decreases in urban density respectively and studied the consequences in relation to land use, resource efficiency, green infrastructure and atmospheric emissions/climate factors. In addition to the above, interviews were conducted with relevant employees within municipal authorities, county administrative boards and industry who are affected by the implementation of these instruments. The aim of these interviews was to obtain a better understanding of how the instruments work in practice and to identify what changes need to be made to the existing set of instruments, both individually and collectively. The results of the review and the interviews were then analysed based on obstacles and opportunities which impact on the opportunities to steer developments in the direction of achievement of the environmental quality objectives.

It is known that the effectiveness of an instrument is determined by how close the instrument is to the source of the problem and whether it is an absolute or a balancing instrument. To understand how effective and efficient instruments should be formulated, it is necessary to analyse the underlying reasons which govern developments. Many driving forces impact on the preconditions for achieving the environmental quality objectives, and the way in which various stakeholders decide to prioritise the issues will be of importance as regards future developments. To understand why existing instruments are not facilitating the achievement of the environmental quality objectives, it is not sufficient to simply look at instruments which are aimed at achieving the environmental quality objectives. It is equally important to analyse instruments which work counter to the objectives in order to assess what changes to instruments would be appropriate. One example is capital gains taxation, which is currently preventing the effective utilisation of existing housing stock.

Through the Planning and Building Act and the Environmental Code, combined with other instruments, municipal authorities have at their disposal a varied toolbox, which if used correctly, will enable developments to be managed. The analysis in this report indicates that existing instruments are not exerting sufficient influence on the driving forces behind building development. To better understand how the underlying driving forces impact on the environmental quality objectives in the planning process, municipal authorities need to better describe the external factors and understand their own role in the context. This reasoning suggests that there is no actual need to introduce new instruments, rather that there is a need to strengthen existing instruments. With the support of this report, we present three proposalsfor improvements which can be developed further in the authorities’ work relating to strategies and action plans concerning the environmental objectives. The proposals for improvements are as follows: conduct a review of the follow-up of environmental objectives, improve the available knowledge concerning relationship between the environmental objectives and other sectors aimed at local and regional decision-makers, and improve the guidance for handling conflicts both between environmental objectives and with respect to various social objectives.

WSP Environmental har på uppdrag av Naturvårdsverket, undersökt förekomsten av polybromeradedifenyletrar (PBDE) i prover från fisk (abborre) och sediment från tio referenssjöarsom ingår i miljöövervakningen i Sverige. I fisk påträffades endast låga halter av BDE-47(tetraBDE) och BDE-99 (pentaBDE) i tre sjöar i nivåer precis över kvantifieringsgränsen (1ng/g TS eller ca 30 ng/g fettvikt). I sediment påträffades inga halter av PBDE. I uppdragethar även PBDE-data från andra nationella och internationella undersökningar sammanställts.Resultaten visar att bakgrundshalterna av bromerade difenyletrar är låga i undersökta referenssjöar,vilket tyder på en begränsad belastning inom referensområdena. Föroreningshalternaligger i nivå med nationell och internationella undersökningar av opåverkade områden.De senaste decennierna har en tydlig ökning av bromerade flamskyddsmedel i miljön observeratsfrämst nära de industrier där flamskyddsmedel hanteras, men också i biota långt ifrånutsläppskällorna. Två sådana uppmärksammade exempel är upptäckter av PBDE:er i ägghos pilgrimsfalk och bröstmjölk hos svenska kvinnor.Den variant av bromerade flamskyddsmedel som studerats i den här undersökningen ärPBDE:er, polybromerade difenyletrar. De har en molekylär struktur som är mycket lik PCBoch man befarar att skadeeffekterna av PBDE:er är desamma som har noterats för PCB, t exstörningar i sköldkörtelhormonnivåerna. Ett antal undersökningar där musfoster och nyföddamöss matades med PBDE:er visade att lågbromerade PBDE:er inverkar negativt påfrämst motorik, beteende och inlärning. Idag är det ännu inte klarlagt huruvida högbromeradePBDE:er ger liknande effekter och/eller om de metaboliseras till lågbromerade PBDE:er.

Sammanfattning

WSP Environmental har på uppdrag av Naturvårdsverket, undersökt förekomsten av polybromerade

difenyletrar (PBDE) i prover från fisk (abborre) och sediment från tio referenssjöar

som ingår i miljöövervakningen i Sverige. I fisk påträffades endast låga halter av BDE-47

(tetraBDE) och BDE-99 (pentaBDE) i tre sjöar i nivåer precis över kvantifieringsgränsen (1

ng/g TS eller ca 30 ng/g fettvikt). I sediment påträffades inga halter av PBDE. I uppdraget

har även PBDE-data från andra nationella och internationella undersökningar sammanställts.

Resultaten visar att bakgrundshalterna av bromerade difenyletrar är låga i undersökta referenssjöar,

vilket tyder på en begränsad belastning inom referensområdena. Föroreningshalterna

ligger i nivå med nationell och internationella undersökningar av opåverkade områden.

De senaste decennierna har en tydlig ökning av bromerade flamskyddsmedel i miljön observerats

främst nära de industrier där flamskyddsmedel hanteras, men också i biota långt ifrån

utsläppskällorna. Två sådana uppmärksammade exempel är upptäckter av PBDE:er i ägg

hos pilgrimsfalk och bröstmjölk hos svenska kvinnor.

Den variant av bromerade flamskyddsmedel som studerats i den här undersökningen är

PBDE:er, polybromerade difenyletrar. De har en molekylär struktur som är mycket lik PCB

och man befarar att skadeeffekterna av PBDE:er är desamma som har noterats för PCB, t ex

störningar i sköldkörtelhormonnivåerna. Ett antal undersökningar där musfoster och nyfödda

möss matades med PBDE:er visade att lågbromerade PBDE:er inverkar negativt på

främst motorik, beteende och inlärning. Idag är det ännu inte klarlagt huruvida högbromerade

PBDE:er ger liknande effekter och/eller om de metaboliseras till lågbromerade PBDE:er.

WSP har fått i uppdrag av Naturvårdsverket att genomföra en studie av miljöhänsyn i detaljplaneringen. Syftet med studien har varit att belysa hur en del av det rättsliga styrmedlet miljöbedömning, infört i Miljöbalken (SFS 1998:808) och MKB-förordningen (SFS 1998:905), används i svensk förvaltning. Studien har även syftat till att ge underlag till förslag på vilka sätt man kan stärka tillämpningen av de rättsliga styrmedlen inom samhällsplaneringen för att uppnå de av riksdagen beslutade miljökvalitetsmålen och generationsmålet. I studien har vi försökt belysa och kartlägga hur en del av det rättsliga styrmedlet miljöbedömning används i svensk förvaltning med utgångspunkt från proceduren för behovsbedömning av detaljplaner. Studien ger en indikation om att verkningsgraden hos miljöbedömningar som styrmedel är lägre än vad som var den ursprungliga intentionen. Slutsatserna av studien kan sammanfattas med att:• kommunerna följer i mycket liten utsträckning bestämmelserna i MKBförordningen inklusive förordningens bilaga 4 vid bedömningar av betydande miljöpåverkan, • det finns vägledning från olika aktörer, men den är inte koordinerad i alla delar, • de studerade kommunerna använder i högre utsträckning Boverkets handbok och SKL:s checklistor än Naturvårdsverkets handbok, • beroende på vilka sökord som används vid sökningar på internet är Naturvårdsverkets handbok och allmänna råd inte lätta att hitta, • det är oftast personer med planbakgrund som genomför behovsbedömningarna i kommunerna, miljökompetens tillfrågas sällan i samband med bedömningarna av betydande miljöpåverkan,• det går inte att urskilja någon tydlig geografisk skillnad i kvaliteten av behovsbedömningar, • behovsbedömningarnas kvalitet beror i första hand på kunskapen och inställningen hos den enskilde som gör bedömningen. Ur diskussionerna och slutsatserna ovan har följande rekommendationer formulerats för att skapa förutsättningar för bättre behovsbedömningar: • det behöver arbetas fram konkreta och verksamhetsanpassade förklaringar av kriterierna i bilaga 4 (dessa finns idag i Naturvårdsverkets handbok och allmänna råd men behöver utvecklas vidare), • en standardiserad checklista som uppfyller alla bestämmelser och ”best practice” inom området behöver utarbetas (det finns idag en checklista i Naturvårdsverkets handbok men den behöver kompletteras med en genomgång av planernas karaktäristiska egenskaper), • naturvårdsverkets handbok och webbsida om miljöbedömning på internet behöver taggas med relevanta sökord,  naturvårdsverket behöver se över andra sätt att öka träffarna på handboken genom diskussioner med ägarna av de större sökmotorerna (till exempel Google och Bing) för att de ska prioritera sökningar som kopplar till handboken, • en utbildning om bedömning av betydande miljöpåverkan av detaljplaner riktad till planhandläggare på kommunerna men även konsulter som arbetar med att ta fram underlag och bedömningar bör utarbetas,• det fortsatta arbetet med att utveckla miljöbedömning som styrmedel behöver koordineras med Boverket, SKL och länsstyrelserna för att ge en bred förståelse för verktyget och samtidigt eliminera risken för dubbelstandarder.

Denna rapport analyserar ett förslag om differentiering av trängselskatten samt infrastrukturavgiften som innebär en halvering av skatten/avgiften för elfordon inklusive bränslecellsfordon. Utgångspunkten är att skatten eller avgiften ska höjas för fordon med förbränningsmotor i den utsträckning att intäkterna bibehålls. I beräkningarna har vi utgått från att den differentierade trängselskatten införs 2021 och ligger fast under tre år till och med 2023. I slutet av perioden utvärderas utfallet och avgiftsstorleken för övriga fordon och kan justeras utifrån bland annat utfallet för hur många elfordon som då förväntas trafikera betalsnitten underkommande treårsperiod.

Det analyserade förslaget om differentierad trängselskatt och infrastrukturavgift syftar till att öka andelen elbilar både via nybilsförsäljning och genom att begagnade elbilar stannar i Sverige. Fler elbilar kan minska växthusgasutsläppen samt förbättra miljön i det största tätorterna med avseende på luftkvalitet och buller. Eftersom kostnaden per passage är som högst för trängselskatten i Stockholm är det också där som en nedsättning kan ge störst effekter. För en bilist som dagligen gör två passager i Stockholms trängselskattesystem kan en halvering av trängselskatten ge en besparing på 6 000–10 000 kronor per år. För Göteborgs trängselskatt samt infrastrukturavgiften i Sundsvall och Motala är beloppen avsevärt lägre och i synnerhet i Motala och Sundsvall har differentieringen närmast en symbolisk effekt. Sett till den svenska fordonsflottan kan förslaget därför inte få mer än marginell påverkan. För de individer som reser mycket i Stockholms innerstad, de ca 26 000 fordon som gör mer än 400 passager per år, kan dock incitamentet ha betydelse. Incitamentet från halverad trängselskatt innebär för dessa bilister en kostnadsminskning vid övergång till eldrift som motsvarar ungefär halva den ekonomiska stimulans som ges via bonus-malus. Fördelen med en differentiering av trängselskatten jämfört med t ex bonus-malus är att den gynnar även köparna av begagnade elbilar. Idag sker en omfattande export av nyare begagnade elbilar. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning som förslaget kommer att minska exporten eftersom utvecklingen av exporten även beror på valutakursförändringar och andra länders styrmedel. Den ökning av betalningsviljan för begagnade elbilar som differentieringen ger är dock relativt liten jämfört med den prisskillnad mellan Norge och Sverige som uppstår på grund av den norska momsbefrielsen. För att hindra exporten av elbilar och laddhybrider är det också mer träffsäkert att direkt förändra bonus-malus systemet. Ökad attraktivitet för elbilar i främst Stockholm men till viss del även i Göteborg kommer att öka betalningsviljan för elbilar i dessa städer. I vilken utsträckning den ökade betalningsviljan räcker för att minska exporten är osäkert men den ökade betalningsviljan kan också leda till en omflyttning av begagnade elbilar inom landet.

Ökad andel eldrift innebär minskade utsläpp av avgaser och lägre bullernivåer. Eftersom nyttan av dessa lokala emissioner beror på hur många individer som påverkas har eldrift särskilt stora fördelar i tätbebyggda områden. Eftersom fordonsflottan av förbränningsmotorbilar förnyas år från år och kraven på avgasemissioner skärpts under en lång tid sjunker de genomsnittliga utsläppen över tiden. Detta innebär att de positiva hälsoeffekterna som uppstår från ökad eldrift är större idag än vad de kommer att vara om några år. I synnerhet skulle eldrift hos tunga fordon få positiva hälsoeffekter eftersom en stor del av dagens avgasemissioner kommer från tunga fordon.

Att nyttan av minskade avgasutsläpp och lägre buller är som störst i en tätbebyggd stadsmiljö kan motivera incitament för elbilar i storstäderna som är starkare än motsvarande incitament i resten av Sverige. Detta motverkas dock av att eldrift är förknippat med låga körkostnader och därmed kan leda till ett större trafikarbete med elbilar. Det är framför allt i just storstädernas centrala delar som ökat trafikarbete ger upphov till trängsel och försämrad tillgänglighet. Det är alltså just på de platser där differentieringen ger störst incitament till eldrift som också trängselproblemen riskerar att bli som störst. På landsbygden och i mindre städer leder ökat trafikarbete inte på samma sätt till trängselproblem. Ur ett tillgänglighetsperspektiv kan snarare elbilarnas låga körkostnader ge störst nyttor på landsbygden. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det också viktigt att uppmärksamma att trängselskatten bland annat syftar till att låta trafikanterna bära kostnaden av den trängsel de orsakar för att därigenom få dem att ta hänsyn till denna kostnad i sitt val av när och hur mycket de kör. När trängselskatten differentieras (utöver vad som kan motiveras av skillnader i buller och luftföroreningar) uppstår effekten att viss trafik möter en högre trängselskatt än vad som vore motiverat ur trängselsynpunkt medan annan trafik möter en för låg trängselskatt i förhållande till den trängsel de orsakar. Denna undanträngning av trafik respektive stimulans av trafik ger samhällsekonomiska kostnader även om effekterna tar ut varandra sett till trängseln i gaturummet.

Förslaget har också andra fördelningseffekter. Elbilar är generellt relativt dyra bilar, både genom att utbudet av begagnade elbilar är mycket begränsat och genom att bilarna även nya är dyrare än motsvarande bilar med förbränningsmotor. Detta gör att ett förslag som premierar elbilsägare riskerar att gynna framför allt personer med goda ekonomiska förutsättningar. Detta gäller i ännu högre grad dagens styrmedel bonus-malus och nedsättningen av förmånsvärdet eftersom de i praktiken enbart påverkar gruppen som köper nya bilar. En differentierad trängselskatt har bättre förutsättningar att även ge stimulanser till personer med lägre inkomster eftersom den stimulerar även köpare av begagnade bilar men har trots det en tyngdpunkt mot att gynna mer välbeställda bilister. Nedsättningen för elbilar kommer att finansieras genom högre trängselskatt för de bilister som använder bilar med förbränningsmotor, dvs individer med i genomsnitt lägre inkomster än elbilsägarna.

Denna rapport utgör en syntes av de sju projekt som finansierades inomNaturvårdsverketsoch Havs- och vattenmyndighetens forskningssatsning inomområdet ekologisk kompensation som pågick 2018–2021. Syntesprojektet har utgåttdels från slutrapporterna från de enskilda projekten, dels från myndigheternasuttryckta önskemål om belysning av vissa specifika aspekter inom tillämpningen avekologisk kompensation. Rapporten täcker därför inte in alla resultat och slutsatserfrån forskningsprojekten utan har inriktat sig på följande teman: (i) etiska argumentkring ekologisk kompensation, (ii) förutsättningarna för lagstyrd och frivilligkompensation,(iii) modeller för beräkning av miljöskador och kompensationseffekter,och (iv) uppföljning och utvärdering av kompensationsåtgärder.

Tillämpningen av ekologisk kompensation har idag en relativt begränsad omfattning,men skulle kunna utvecklas till ett mer använt styrmedel. I rapporten pekas dockpå en rad aspekter som behöver åtgärdas och utvecklas för att ekologisk kompensationska bidra till att förlusterna av biologisk mångfald och ekosystemtjänster stoppas ellervänds till en nettouppbyggnad av miljövärden. Syntesprojektet resulterade i en radolika förslag riktade till berörda myndigheter som förväntas vara avgörande förekologisk kompensation som styrmedel. Dessa summeras kortfattat nedan:

Lagstiftning och nationell policy

• Skadelindringshierarkin bör få ett starkt lagstöd och kopplingen mellan hierarkinoch principen om tvådelad prövningen bör klargöras
• Målet med ekologisk kompensation bör formuleras och uttryckas i lagstiftningoch nationella policydokument
• Lagstiftning bör tas fram gällande regler för när ekologisk kompensation inteska tillämpas utan exploatering i stället helt ska undvikas
• Utredning behövs kring om ett mål om nettovinst vid ekologisk kompensationbör formuleras i miljöbalken, respektive om det ska uttryckas tydligare som endel av de svenska miljökvalitetsmålen
• Krav på systematisk uppföljning bör ingå som standard för alla kompensationsåtgärderbaserade på beslut utifrån miljöbalken
• Nationella riktlinjer bör utvecklas för uppföljning och utvärdering av ekologiskkompensation, och dessa bör även förtydliga vem som bär ansvaret för att utföraoch bekosta dessa

Utveckling av kompensationspooler

• Ytterligare utredning bör göras kring förutsättningarna för att införa kompensationspooleri privat och offentlig regi, bland annat gällande ansvar samt socialaoch samhällsekonomiska effekter

Frivillig kompensation: kommunal och näringsliv

• Nationellt gemensamma riktlinjer och utökad vägledning för frivillig kompensationbör utvecklas för att klargörai. hur berörda aktörer kan och bör organisera arbetet med frivillig kompensationii. hur målet med kompensationen bör definieras och i samband med det hureffekterna av införda kompensationsåtgärder bör följas upp
• Tydligare stöd och riktlinjer bör utvecklas för vad som bör ingå i översiktsplaner,detaljplaner, grönplaner och naturvårdsplaner för att kunna skapa ett konsistent,transparent och mer strategiskt kommunalt arbete med kompensation, somockså går att följa upp och utvärdera

Beräkning och bedömning

• Policydokument och riktlinjer bör upprättas för att styra handlingsutrymmet vadgäller naturtypisk, rumslig och tidsmässig flexibilitet inom ekologisk kompensation
• Nationella riktlinjer bör av försiktighetsskäl förorda och rekommendera konkretamultiplikatorer för hantering av osäkerhet, även kopplat till samhällsekonomiskaaspekter
• Förslag bör tas fram på hur det går att förbättra möjligheterna att tillämpa ettlandskapsperspektiv vid genomförande av ekologisk kompensation
• Beräkningsmodeller som inkluderar samhällsekonomiska, sociala och ekologiskaperspektiv bör utvecklas vidare, och dessa bör även beakta juridiska aspekter
• Nationella riktlinjer bör utvecklas för vilka typer av mått på miljöegenskaper somföreträdesvis kan tillämpas i beräkningen av omfattningen av ekologisk kompensation,samt i vilka fall som enklare specifika schablonvärden kan användas

Delaktighet

• Deltagandeprocesser bör utvecklas som främjar inkludering av berörda samhällsgrupperi beslutsfattande kring ekologisk kompensation

Kunskap, uppföljning och utvärdering

• Riktlinjer bör utvecklas för hur data från initierade och genomförda kompensationsprojektska sammanställas och tillgängliggöras, samt en nationell databas tas framför att stödja detta
• En nationell geografisk databas bör tas fram för dokumentation av implementeradekompensationsområden för långsiktig uppföljning

Strandområden är viktiga miljöer för många djur och växter, men de är även attraktiva för bebyggelse och friluftsliv. Det finns behov av att följa trender i strändernas exploateringsgrad för kommuner, län och i hela landet. I denna rapport presenteras en landstäckande kartering av exploatering i strandzonen. Karteringen följer upp exploatering av strandzonen på nationell, länsoch kommunnivå med cirka fem års intervall.Metoden som använts går ut på att använda befintliga geografiska data och lägga samman dessa för att skapa en indikator som ger ett mått på hur stor arealandel av strandzonen som är exploaterad. Motsvarande karteringar har utförts 2013 för kust- och havsöstränder samt för sötvattenstränder, vilket har redovisats av Länsstyrelsen Norrbotten (Engdahl A & Nilsson T, 2014) och Länsstyrelsen Gävleborg (Kellner O, 2016).Karteringen redovisar ytor och statistik för stränder vid två olika kategorier av havsvatten (fastlandskust och havsöar) samt tre olika kategorier av sötvatten (sjöar, breda vattendrag och smala vattendrag). För varje vattenkategori/strandtyp finns tre olika bredder på strandzoner, 30 meter, 100 meter respektive 300 meter.Inom strandzonerna karteras påverkansytor vid byggnader, vägar och järnvägar med hjälp av buffertzoner. Andelen påverkad areal inom de olika strandzonskategorierna har beräknats länsoch kommunvis.Då metoden justerats sedan 2013 vad gäller underlagsdata för strandtyperna så ingår analyser av strandexploatering för både 2018 och 2013 i denna studie. Resultatet av analyserna för 2018 och 2013 visar en liten ökning i strandexploatering. De största exploateringsökningarna återfinns inom fastlandskustzonen.

Den här rapporten redovisar resultatet av en kartläggning av samhällsekonomiska analyser inom myndigheternas miljömålsarbete 2018-2019 och innebär en komplettering av tidigare kartläggningar. Syftet är dels att ge en översikt av vilka olika typer av samhällsekonomiska analyser som myndigheter gör, dels att göra en bedömning om de inkluderar en problemanalys i enlighet med Naturvårdsverkets handledning i samhällsekonomisk konsekvensanalys (2019).

Insamling av analyser som publicerats under 2018 och 2019 har skett genom kontaktpersoner på myndigheterna och genom sökningar på respektive myndighets hemsida. Urvalet baseras på de myndigheter som har ansvar i miljömålssystemet. Kartläggningen adderar analyser från år 2018 och 2019 till kartläggningen som påbörjades år 2008 och som även presenteras här. Kategoriseringen av analyserna utgår från Naturvårdsverkets handledning om konsekvensanalys (Naturvårdsverket 2019) där miljöpolitiken kan beskrivas som en följd av åtgärder eller styrmedel. Åtgärder är konkreta förändringar för att förbättra miljön som kalkning av sjöar och styrmedel är indirekta sätt att förmå aktörer på marknaden att vidta åtgärder för att förbättra miljön. Utifrån detta kan samhällsekonomiska analyser delas in i åtgärds- och styrmedelsanalyser. Åtgärdsanalyser betonar åtgärder för att förbättra miljön medan styrmedelsanalyser betonar de spelregler som behövs för att skapa drivkrafter och incitament för att förbättra miljön.

Av de insamlade analyserna är styrmedelsanalys den vanligaste huvudkategorin av samhällsekonomiska analyser som myndigheterna har genomfört. Mängden styrmedelsanalyser har ökat markant sedan kartläggningen började. Det görs fler analyser som berör förslag till nya styrmedel eller ändringar av befintliga styrmedel (ex ante) än utvärderingar av redan införda styrmedel (ex post).

Knappt hälften av ex ante-analyserna har en problemanalys, dvs. att miljöproblemet och dess orsaker beskrivs och analyseras. En tredjedel av ex anteanalyserna har delvis en problemanalys och resten saknar helt problemanalys. I de rapporter som har en problemanalys beskrivs miljöproblemet från ett naturvetenskapligt perspektiv samt ett samhällsvetenskapligt perspektiv. De rapporter som delvis har en problembeskrivning saknar vissa delar av problembeskrivningen eller gör den väldigt kortfattat. Några rapporter saknar helt en problemanalys trots att åtgärds- och styrmedelsförslag ges.

Av de rapporter som har en problemanalys finns oftast en tydlig koppling till de förslag på styrmedel och åtgärder som ges. I lite mindre än hälften av rapporterna utreds dock ett från början givet lösningsförslag. Detta gör att det är svårt att veta om kopplingen mellan problemanalys och förslag är konstruerad i efterhand eller om problemanalysen faktiskt har påverkat förslagets utformning. Detta kan vara ett problem eftersom det kan finnas effektivare eller kostnadseffektivare alternativ som inte undersöks. I några av rapporterna är det tydligt att Naturvårdsverkets handledning för samhällsekonomiska konsekvensanalyser har följts. Detta gäller främst de analyser som har gjorts under Fördjupad utvärdering av miljömålen.

Naturvårdsverkets utvecklingsarbete av samhällsekonomiska analyser påbörjades för flera år sedan och i februari 2019 publicerades en handledning. Detta arbete ser ut att ha fått visst genomslag. Att så många styrmedelsanalyser saknar eller har bristfälliga problemanalyser visar dock att det finns ett fortsatt behov av att utveckla myndigheternas analyskompetens. Ett annat utvecklingsområde är att öka antalet utvärderingar av befintliga styrmedel, det vill säga ex-post analyser.

Naturvårdsverket har gett WSP i uppdrag att ta fram goda exempel på projekt som kommuner, regioner och länsstyrelser genomfört i syfte att öka konsumenters medvetenhet kring hållbarhet och textilier. Naturvårdsverket ska sedan sprida dessa exempel till andra kommuner. Målet var att presentera 30 goda exempel. WSP presenterar i rapporten 33 exempel. Genom den sökning som WSP gjort på Sveriges kommuners hemsidor kan det konstateras att många kommuner har information på sin hemsida om återvinnings- och insamlingsplatser för textilier. Textilinsamling görs ofta i samarbete med ideella organisationer så som Human Bridge och Röda korset.

Vidare kan det konstateras att det är vanligare att kommuner driver textilprojekt än att regioner gör det. Bör dock nämnas att Västra Götalandregionen ligger långt fram när det gäller hållbara textilier. Bland annat har de tagit fram ett utvecklingsprogram där målsättningen är att bli en innovativ cirkulär arena för textil- och möbelbranschen. WSP har hittat en länsstyrelse, länsstyrelsen i Kalmar län, som arbetar aktivt med textilier. Utöver projekt genomförda av regioner, kommuner och länsstyrelser presenteras i rapporten tre exempel på projekt som genomförts av kommunala bolag: två projekt av Eskilstuna Energi och Miljö (återbruksgallerian ReTuna och textilsorteringssystemet Rosa påsen) samt kampanjen ”Köp inte skräp” genomfört av SYSAV (som ansvarar för den regionala avfallshanteringen och återvinningen i Skåne). Sannolikt finns det fler bra exempel på projekt genomförda av kommunala bolag, men som inte tagits med i denna rapport. Projekt med tema hållbarhet och textilier inkluderar ofta ett antal olika typer av aktiviteter, till exempel klädbyte, föreläsning och workshop. Ett exempel är Falun kommuns återkommande kampanj ”Helt sjukt”. År 2013 var kampanjens fokus på textilier. Det anordnades en klädbytardag och ett antal föreläsningar. Under kampanjperioden visades även en reklam/informationsfilm på biografen i Falun om mängden vatten som krävs för att tillverka en t-shirt. Ett annat exempel är ”Den Cirkulära Garderoben” som drivs av länsstyrelsen i Kalmar län. Projektets syfte är att inspirera till en hållbar konsumtion av textilier genom föreläsningar, events och workshops. ”Den Cirkulära Garderoben” samarbetar med kommuner i länet. Av de projekt och initiativ WSP hittat har majoriteten funnits i södra Sverige. Ungefär hälften av projekten har avslutats och hälften är pågående. På sidan 13 presenteras en karta med de projekt som inkluderats i genomgången av goda exempel.

Sverige har ett långsiktigt klimatmål om att nettoutsläppen av växthusgaser till atmosfären ska vara noll senast år 2045. Bygg- och anläggningssektorn står för åtta procent av Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser. Byggandet har en betydande påverkan på utsläppen i flera andra sektorer däribland cement och betong.

WSP har haft i uppdrag av Naturvårdsverket att belysa hinder för att klimatförbättrad och klimatneutral betong erbjuds på marknaden. Av särskilt intresse har varit att undersöka hinder och möjliga lösningar för att få till transformativa förändringar på systemnivå snarare än åtgärder för inkrementella förbättringar på projektnivå. Detta i syfte att möjliggöra klimatneutral betong. Då teknikerna för klimatneutral betong fortfarande genomgår pilotförsök är det även av intresse att studera vilka tidsramar som är troliga utifrån materialleverantörernas förutsättningar att få teknikerna på plats.

Genom intervjuer med branschaktörer, insamling av information från tidigare och pågående forskningsprojekt samt litteraturstudier har uppdraget sökt svar på ett antal frågor.

Hur kan krav driva på utvecklingen av klimatneutral betong?

Leverantörer av betong och bindemedelstillverkare har långsiktiga mål som styrsav fler omständigheter än krav i projekt. I intervjuer har exempelvis faktorer sombranschens färdplan och Sveriges Klimatlag lyfts som exempel.

Tidigare studier har kommit fram till att klimatkrav haft en begränsad påverkan på materialleverantörer. Under arbetets gång har det emellertid framkommit att branschen inom en snar framtid kommer att leverera betong som innehåller 20–30 procent alternativa bindemedel, vilket gäller all betong.

Samtidigt som klimatförbättrad betong inom en snar framtid kommer att täcka hela marknaden dröjer det fortfarande innan klimatneutral betong blir tillgänglig. Alternativa bindemedel tillsammans med exempelvis övergång till alternativa bränslen i cementugnarna och optimerade betongrecept bedöms kunna bidra till att göra det möjligt att minska utsläppen från betong med cirka 40 procent. Ska det vara möjligt att komma längre räcker det inte med kravställning i projekt.

Vad är viktigt för att komma längre?

För att komma längre kommer det att krävas klimatneutral betong och den kan bara åstadkommas genom att avskilja och lagra koldioxid genom CCS-teknik. CCS är en förkortning av Carbon Capture and Storage. Det finns flera CCS-tekniker, som kan avskilja koldioxidutsläpp i olika hög grad och som skiljer sig i teknisk mognad. Den CCS-teknik som är mogen för storskalig introduktion fångar in 50 procent av utsläppen av koldioxid. Den första fullskaleanläggningen beräknas stå färdig 2024 i Brevik i Norge. Förverkligande av en motsvarande anläggning i Sverige är i hög grad beroende av möjligheter till finansiering. För en anläggning som investerar i dagens CCS-teknik går det inte bara att bygga på med framtida bättre CCS-teknik. Högre upptag förutsätter andra processer, vilket kräver stora nyinvesteringar. Tekniker för att nå högre upptag har testats på pilotnivå, men är inte mogna än. För att de ska kunna introduceras till 2045 behövs fortsatt arbete med att utveckla dem. Tidsperspektivet för när framtida CCS-teknikerna blir tillgängliga är till stor del kopplad till investeringsvilja och möjligheter till finansiering.

Behovet av alternativa bindemedel kommer att kvarstå även när CCS introducerats, dels för att minska utsläppen av koldioxid från användningen av bindemedel, dels därför att man över tid behöver minska mängderna koldioxid som behöver lagras. Därutöver används alternativa bindemedel av många andra skäl än för att minska utsläpp av växthusgaser. De behövs för funktionella ändamål och är för vissa miljöer nödvändiga för att klara beständighetskrav.

Behovet att använda alternativa bindemedel kommer vara fortsatt stort i framtiden och det kan uppstå brist på dem. Det är därför viktigt att se över möjligheterna att använda ytterligare andra material. För att säkra tillgången behöver man arbeta på bred front. Standarder som styr byggande och tekniska specifikationer behöver omarbetas för att förbereda för andra alternativa bindemedel än slagg och flygaska. Användning av kalcinerade leror kommer att kräva att det finns brytning av dem. Idag ses utdragna tillståndsprövningar som hinder.

Vilka möjligheter finns för att driva på utvecklingen?

Ett hinder för CCS som har uppmärksammats är att tillgången till kapital är begränsad. Inrättande av en Grön omställningsfond redan innan CCS finns, har förts fram som lösning. Den gröna omställningsfornden innebär att köpare av cement och betong förbinder sig att betala ett påslag som samlas i en fond som kan användas för att exempelvis låna ut till cementindustri.

Gröna obligationer och Omställningsobligationer har nämnts som andra möjligheter, men här har basindustrin en nackdel eftersom kreditgivare är känsliga för risken för ”greenwash”. För att komma i fråga för gröna obligationer och krediter, behöver cement- och betongindustrin kunna kommunicera att den är viktig för såväl samhällets som närliggande branschers omställning och klimatanpassning - och göra det på ett sätt som är trovärdigt, förståeligt och relevant för finanssektorn. Bank- och finanssektorn vill idag se stor transparens i ESG-frågor (Environmental, Social, Governance). Eftersom CCS innebär en stor investering med lång avskrivningstid på minst 10 år, behöver obligationerna ha motsvarande löptid, men 10 år är betydligt längre än för andra lån som finansieras av obligationer. Genom den långa tidsperioden finns en osäkerhet som eventuellt skulle kunna täckas av en statlig garanti.

För att komma ifråga för lån behöver det även finnas säkerhet om den framtida efterfrågan på den dyrare produkten. De räkneexempel som tagits fram antyder att efterfrågan i enstaka projekt inte räcker långt. I intervjuerna har det uttryckts att om de stora offentliga aktörerna, exempelvis Trafikverket, Boverket och de tre-fyra största kommunerna skulle efterfråga klimatneutral betong kan det räcka. Ett sätt att få till en offentlig efterfrågan kan vara att konkretisera skrivningarna i LOU så att de i större grad liknar de norska och därmed föreskriver att offentliga aktörer alltid ska välja klimatbästa alternativ. Tydligare krav kan också bidra till att minska risken för koldioxidläckage genom att det blir svårare att runda regelverk för cement- och betongköpare som importerar billigare, icke-klimatförbättrad, cement istället för klimatneutral. 

Något som är osäkert är framtiden för lagringsmöjligheterna i utvecklingen av CCS i Sverige. Som det ser ut i dagsläget finns det inga planer på att upprätta nationella lagringsfaciliteter, tanken är istället att allt ska skeppas till Norge. Att koldioxiden måste exporteras är en osäkerhet. Om branschen inte kan vara helt säker på att man kommer att kunna göra sig av med koldioxiden efter avskiljning minskar investeringsviljan.

Klimatklivet är ett investeringsstöd till lokala klimatinvesteringar. De investerade medlen ska ge största möjliga klimatnytta och det huvudsakliga syftet med Klimatklivet är att varaktigt minska växthus­gasutsläppen. 

Denna rapport innehåller en utvärdering av stödet. Naturvårdsverket ska i enlighet med förordningen om stöd till lokala klimatinvesteringar följa upp och utvärdera stödet. 

Naturvårdsverket har gett WSP i uppdrag att utvärdera effekterna av Klimatklivet med fokus på perioden 2020–2022. Utvärderingen genomfördes under 2023. 

Ett särskilt fokus finns på att undersöka Klimatklivets additionalitet, indirekta effekter och stödets proportionalitet och lämplighet. Stödets additionalitet innebär hur stor del av investeringarna och utsläpps­minskningarna som har uppkommit till följd av stöd från Klimatklivet. 

För att undersöka vad som hade hänt utan Klimatklivet har rapport­författarna samlat in information från och analyserat tre grupper av aktörer: de som har beviljats stöd, de som har sökt stöd men fått avslag och övriga aktörer som utan stöd eventuellt genomför investeringar som liknar de åtgärder som får finansiering av Klimatklivet.

Det finns en stor mängd styrmedel som kan kopplas till hållbar mobilitet och planering av transportsystemet och som har betydelse i arbetet med att nå miljökvalitetsmålen och generationsmålet. De styrmedel som analyseras i rapporten baseras på tidigare kartläggningar. Utöver detta har fallstudier genomförts av den regionala planeringen. Regionala strategidokument och planer har studerats och intervjuer har genomförts med ansvariga för de regionala utvecklingsstrategierna i tre län. Insamlat underlag har sedan analyserats utifrån hinder och möjligheter att nå miljökvalitetsmålen och generationsmålet. Analyserna har gjorts utifrån ett miljömålsövergripande perspektiv inom dimensionerna resursutnyttjande, luftutsläpp/klimatfaktorer och gröna samband i landskapet.Det finns ett stort antal styrmedel som styr transportsystemet i önskvärd riktning avseende hållbar mobilitet och miljövänlig transportplanering. Samtidigt finns styrmedel för vilka det på förhand inte med säkerhet går att säga något om riktningen i förhållande till miljökvalitetsmålen. Detta beror på att den lagstiftning som styr planeringen i många fall är avvägningsstyrmedel. Avvägningen inom samhällsplaneringen har till syfte att väga intressen mot varandra och vara underlag för det demokratiska beslutsfattandet. Parallellt med de styrmedel som styr planeringen, styrs transportplaneringen av en komplex målstruktur som inte ger någon tydlig riktning. Det övergripande målet för svensk transportpolitik är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgare och näringsliv i hela landet. Detta mål har ett antal prioriterade områden som delas in i funktionsmål och hänsynsmål. Funktionsmålet handlar primärt om att skapa god tillgänglighet för människor och gods. Hänsynsmålet delas i ett antal delar som behandlar mål rörande ökad säkerhet, minskad miljöpåverkan och bidrag till förbättrad och hälsa. Om inte målkonflikter är identifierade och utklarade eller om inte anvisningar finns för principer för hantering av dem, är det svårt att målstyra genom en flermålsstruktur. Ett svar på frågan om vilka mekanismer som är avgörande för utvecklingen kan vara att det finns målkonflikter mellan de mål som planeringen har att ta hänsyn till och att dessa inte hanteras på ett transparent sätt. Dessutom saknas i många sammanhang metoder och processer för att hantera målkonflikter. En möjlig förändring kan vara en tydligare målstyrning för att säkerställa att utvecklingen inte sker på bekostnad av miljömålen. En planering där målstyrningen stärks innebär dock inte att man kan bortse från målkonflikter.Samhällets strukturer, bland annat lokalisering och utformning av bebyggelse och transportinfrastruktur, utgör viktiga grundläggande förutsättningar för hur transporterna, efterfrågan på att resa och fördelningen på transportmedel och färdsätt utvecklas. Tät funktionsblandad bebyggelse innebär större potential för gång, cykel och kollektivtrafik. Täta städer kan dock ge upphov till andra målkonflikter som gör att det blir svårt att få genomslag för en kraftig styrning i denna riktning. Utöver detta finns en mängd styrmedel som syftar till att förändra beteendet mot en mer hållbar mobilitet. Ekonomiska styrmedel har konstaterad effekt, men i den omfattning de används idag räcker de inte till för att nå miljömålen. Vissa mål, exempelvis buller och lokala luftföroreningar, kan påverkas genom lokala åtgärder i form av dubbdäcksförbud, trafikregleringar och miljözoner. Så kallade mobility management åtgärder används för att förändra människors beteenden när alternativa resmöjligheter finns. För att öka kommuners möjligheter att styra transportsystemet föreslås fortsatt utredning av kommunal parkeringsskatt och avtal om maxtak för transportintensiva verksamheter. De regionala utvecklingsstrategierna och programmen utgår från hållbar utveckling och arbetet med att ta fram dem följer de riktlinjer som finns i Förordning (2007:713) om regionalt tillväxtarbete. I arbetet med att ta fram strategin integrerar regionen den miljömässiga dimensionen av hållbar utveckling, men regionerna gör det på olika sätt och de har olika syn på hur den miljömässiga dimensionen ska hanteras. Gemensamt är dock att det inte tas fram alternativa målbilder eller utvecklingsscenarier, utan prioriteringarna mellan målen görs i diskussion och samråd under processen. Utöver detta saknas miljöbedömningar och behovsbedömningar, dock med undantag för Stockholms läns regionala utvecklingsplan som styrs av en annan lagstiftning. Arbetet med den miljömässiga dimensionen vid framtagande av de regionala utvecklingsstrategierna behöver stärkas. Det kan göras genom att komplettera Förordning (2007:713) om regionalt tillväxtarbete med hänvisningar till miljökvalitetsmålen och till lagstiftningen om miljöbedömningar.Det har i andra sammanhang förts fram förslag om att sammanföra länstransportplanerna med de regionala utvecklingsstrategierna och att göra tilldelning av medel beroende av om planen bidrar till uppsatta nationella mål om transportsnål samhällsplanering. Samtidigt som det finns behov av att knyta medel till måluppfyllelse finns det en risk för att transportfrågorna skulle komma att dominera de regionala utvecklingsstrategierna och att övriga områden blir underordnade, vilket i sin tur kan försvåra hanteringen av målkonflikter. Förslaget tjänar på en grundlig genomlysning och framtagande av förslag på hur de nämnda problemen kan hanteras. Med stöd av innehållet i denna rapport har vi identifierat behov av fördjupade studier. En sådan studie skulle behöva handla om metoder och processer för att tydliggöra målkonflikter och hantera dem, och hur dessa kan implementeras i planeringen. Vidare finns det behov av att ta fram konkreta delmål för miljövänlig och transportsnål planering och att lyfta fram goda exempel. Dessutom vore det värdefullt att ta fram ny kunskap om transportplaneringens effekter genom att studera vilken betydelse myndighetsprioriterade respektive politiskt prioriterade infrastrukturobjekt har i förhållande till miljökvalitetsmålen.

Klimatklivet är ett investeringsstöd till lokala klimatinvesteringar. De investerade medlen ska ge största möjliga klimatnytta och det huvudsakliga syftet med Klimatklivet är att varaktigt minska växthusgasutsläppen. Naturvårdsverket prövar ansökningar och beslutar om stöd samt har i uppgift att följa upp och utvärdera stödet. Naturvårdsverket har gett WSP i uppdrag att utvärdera effekterna av Klimatklivet under perioden 2016–2018.Syftet med utvärderingen är att:

• utvärdera additionella effekter av Klimatklivet
• analysera Klimatklivets effekter på dynamisk effektivitet
• analysera Klimatklivets effekter på övriga miljömål och
• bedöma Klimatklivets konkurrenseffekter.

Att utvärdera additionella effekter innebär att undersöka om Klimatklivet har gett mer utsläppsminskning av växthusgaser än vad som hade skett utan Klimatklivet. Dynamisk effektivitet uppstår om Klimatklivets åtgärder ger effekter som över tid genererar kostnadseffektivitet. Analysen handlar om att utreda om Klimatklivet bidragit till att liknande åtgärder kan genomföras till en lägre kostnad i framtiden. Analysen av effekter på övriga miljömål undersöker vilka effekter Klimatklivets åtgärder ger på andra miljömål än ”Begränsad klimatpåverkan”. Frågeställningen i Klimatklivets konkurrenseffekter är om investeringsstödet hämmat konkurrensen.Särskilt fokus i utvärderingen är att undersöka i vilken mån Klimatklivet bidragit till additionella effekter, det vill säga bidragit till mer utsläppsminskningar än utan Klimatklivet. Andra frågor i utvärderingen av additionalitet har varit om det faktiska utfallet av investeringen är lika stor som i ansökan och om utsläppsminskningarna i slutrapporterna skiljer sig från uppgifterna i ansökan samt om Klimatklivet tidigarelägger investeringar.Den slutsats som kan dras av granskningen av realiserade utsläppsminskningar i slutrapporter är att utsläppsreduktionen sällan avviker från uppgifterna i ansökan. Cirka 94 procent anger samma utsläppsreduktion i slutrapporten som i ansökan. Där avvikelser förekommer jämfört med ansökan kan avvikelsen avse en utsläppsreduktion som antingen är större eller mindre än den i ansökan. Kompletterande enkätsvar visar att andelen som anger att åtgärden motsvarar den i ansökan är 84 procent. Resultatet av granskningen av realiserade utsläppsminskningar bekräftar att uppgifterna i ansökningarna sällan avviker från senare bedömningar och att i avsaknad av mätdata är ansökningarna det bästa tillgängliga underlaget för kvantifiering av additionella effekter.Utvärderingen av additionalitet har utgått från frågan om stödet har varit avgörande för att den beviljade åtgärden har genomförts. För att undersöka vad som hade hänt utan Klimatklivet har tre grupper av aktörer valts ut för informationsinsamling: de som har beviljats stöd, de som har sökt stöd men fått avslag och övriga aktörer som utan stöd genomför investeringar som liknar de åtgärder som får finansiering av Klimatklivet. 

Utsläppsminskningarna som uppskattats av Naturvårdsverket baserat på ansökningarna är 1,1 miljoner ton växthusgaser (CO2-e) per år för åtgärder som beviljades mellan 2016 och 2018. I utvärderingen av additionella effekter är frågeställningen hur stor del av utsläppsminskningarna som har skett på grund av Klimatklivet. Kvantifieringen av de additionella effekterna för beviljade åtgärder baseras på en enkätstudie. Resultatet indikerar en total additionalitet på cirka 82 procent av de uppskattade utsläppsminskningarna av växthusgaser har varit additionella i den meningen att de inte hade realiserats utan Klimatklivet. I kvantifieringen kan cirka 72 procent av utsläppsminskningarna tillskrivas full additionalitet. Delvis additionalitet på grund av att åtgärderna genomförts i mindre omfattning uppskattats bidra med cirka 10 procent. Motsvarande beräkning för avslagna åtgärder ger en sammanlagd additionalitet på cirka 65 procent av de uppskattade utsläppsminskningarna. Vid beräkningen av additionella effekter skiljer sig andelen beroende på om de beviljade eller de avslagna ansökningarna används vid kvantifieringen. Skälen till att grunda uppskattningen av additionell effekt på beviljade åtgärder är att generaliserbarheten från enkätundersökningen är större för beviljade åtgärder eftersom svarsfrekvensen är högre. Ett annat är att det inte går att utesluta att det finns skillnader mellan beviljade och avslagna åtgärder som kan innebära att resultatet för avslagna inte direkt kan föras över till beviljade. Slutsatsen som kan dras är att åtminstone 65 procent av utsläppsminskningarna är additionella, men sannolikt är de större.Klimatklivet tidigarelägger genomförandet av åtgärder, men den tidsmässiga additionaliteten har inte kvantifierats. I enkäten framkommer att nära 60 procent av respondenterna bedömer att Klimatklivet tidigarelagt åtgärden. De flesta anger att tidigareläggningen är mellan 6 månader och 2 år. Endast en liten andel anger att åtgärden har tidigarelagts med 5 år eller mer. Åtgärder med kortast tidigareläggning gäller laddstationer för elfordon.Dynamisk effektivitet uppstår när en åtgärd ger upphov till effekter vilka över tid genererar högre kostnadseffektivitet. Till exempel kan genomförandet av en åtgärd bidra till att framtida åtgärder av samma typ kan genomföras till en lägre kostnad, varpå utsläppsminskningen per investeringskrona stiger. Tre effekter som är viktiga för dynamisk effektivitet har studerats. Det är läreffekter, nätverkseffekter och exponeringseffekter.Med läreffekter menas den process där de verksamma aktörerna i produktionskedjan av en produkt tillskansar sig erfarenheter under produktionen, vilket gör att de kan sänka produktionskostnaderna. En nätverkseffekt uppstår när nyttan av att äga en produkt ökar med antalet personer som använder produkten.Exponeringseffekter uppkommer genom informationsspridning om en innovation och är en viktig aspekt för att uppnå teknikspridning. I analysen av dynamisk effektivitet har åtgärder med koppling till flytande biogas studerats.Åtgärderna inom flytande biogas har inte varit verksamma länge nog för att läreffekter ska kunna observeras även om aktörerna på marknaden menar att läreffekter sannolikt har uppstått på marknaden för flytande biogas.De intervjuade aktörerna menar att det finns en nätverkseffekt på marknaden för flytande biogas. Det är en rimlig slutsats eftersom tre sammanlänkade åtgärder genomförts parallellt. Fler tankställen gör det mer attraktivt att införskaffa ett gasdrivet fordon och producera mer biogas. Fler gasdrivna fordon gör det mer attraktivt att anlägga fler tankställen. Att Klimatklivet understött indirekta nätverkseffekter är dock svårt att belägga empiriskt, men att påverkan sannolikt skett stärks genom den befintliga litteraturen. Exponeringen för de olika åtgärderna inom flytande biogas har varit hög. Klimatklivet har sannolikt bidragit till exponeringseffekter när det gäller flytande biogas.Bedömningen av Klimatklivets effekter på andra miljökvalitetsmål visar att åtgärder kopplade till biogas och laddinfrastruktur ger positiva effekter på många miljömål. Samma åtgärder uppvisar få eller inga negativa effekter. Påverkan på miljökvalitetsmålen beror på omfattning och vilka försöktighetsåtgärder som vidtas, där anläggning för produktion av biodrivmedel kan ha viss negativ inverkan på miljömålet Levande skogar om åtgärden skulle leda till ökat uttag av skogsråvara. Laddinfrastruktur kan försämra förutsättningarna för att nå En giftfri miljö och Storslagen fjällmiljö. Det senare gäller om åtgärden skulle innebära att gruvbrytningen ökar i fjällnära miljö. Åtgärderna avfallsanläggningar för ökad återvinning m.m. bidrar positivt till En giftfri miljö och En god bebyggd miljö. Åtgärder kopplade till energikonvertering och fjärrvärme kan ge antingen positiva eller negativa effekter på miljömålen, beroende på vilken typ av energikonvertering som genomförs. Undantaget är tillvaratagande av spillvärme som har en positiv inverkan på ett stort antal miljökvalitetsmål. Sammantaget bedöms klimatklivet ha haft en positiv inverkan på miljökvalitetsmålen.För sju typåtgärder har det varit möjligt att kvantifiera övriga miljöeffekter i förhållande till reduktionen av växthusgaser. Det gäller typåtgärderna anläggning för produktion av biogas, tankstation biogas, inköp tunga fordon och fyra typer av laddinfrastruktur. Störst effekt på kväveoxidutsläpp och lättflyktiga organiska föreningar och kolväten har anläggningar för biogasproduktion haft följt av tankstationer för biogas, på grund av att de beviljats mer stöd. Laddinfrastruktur minskar kväveoxidutsläppen i mindre utsträckning, men i relation till växthusgasreduktionen är minskningen hög.Analysen av konkurrenseffekter har undersökt om Klimatklivet har påverkat marknaden i form av antal företag, om det lett till inträdeshinder på marknaden, om företagens konkurrensförmåga har påverkats, om stödet lett till att offentliga aktörer konkurrerar med privata aktörer och om det är lönsamt att söka stöd från Klimatklivet.På marknaden för biogas har Klimatklivet inte medfört ökade hinder för att ta sig in på marknaden för nya företag. Däremot har stöden möjligen medfört att vissa barriärer har sänkts när det gäller till exempel produktion av flytande biogas som är lättare att transportera. Det är dock svårt att dra en tydlig slutsats om hur Klimatklivet påverkat aktörernas möjlighet att konkurrera. För att göra det behövs mer ingående information om utvecklingen på den danska marknaden som delar av den svenska marknaden är starkt integrerad med.

Denna utredning är enligt vår bedömning den första i sitt slag där man med hjälp av

ett omfattande geografiskt databasunderlag gör en rikstäckande analys av antal boende

utsatta för buller från väg-, tåg- och flygtrafik.

En kartläggning av hur många i Sverige som år 2006 exponerades för buller överstigande

55dBA ekvivalent ljudnivå vid bostad har genomförts.

Vägtrafik

Antalet utsatta för vägtrafikbuller över 55 dBA har beräknats till ca 1,73 milj. människor

år 2006. Vid en beräkning för år 2000 var motsvarande siffra ca 1,34 milj.

Förändringen påverkas av befolkningsförändringar samt trafikförändringar. Befolkningsökning

var ca 3 % mellan 2000 och 2006.

Total trafikförändring i hela vägnätet var ca 10 % för personbilstrafik och närmare

30 % för tung trafik mellan år 2000 och 2006. Befolkningsökningen tillsammans

med trafikförändringen är det som påverkar slutresultatet.

Tidigare utredning redovisade ca 1,46 milj. människor år 2000. Dock var metoden

då helt annorlunda och betydligt mer manuell.

Åtgärder för de värst utsatta (> 65 dB(A)) som Vägverket och flera kommuner prioriterar

i sin handlingsplan är ofta koncentrerade till fönster och fasadåtgärder vilket

inte påverkar utomhusnivåerna.

I detta fall har analys även genomförts för maximal ljudnivå. Antalet utsatta för vägtrafikbuller

över maximal ljudnivå 70 dBA har beräknats till ca 2,48 milj. människor

år 2000 och ca 2,56 milj. år 2006. Här är skillnaden mycket marginell. Detta beror

på att trafikflödet inte påverkar den maximala ljudnivån

Tågtrafik

Antalet utsatta för tågtrafikbuller över 55 dBA har beräknats till ca 225 000 människor

år 2006. Här finns ingen analys för år 2000 och uppskattningen har inte gjorts

tidigare inom programområdet hälsorelaterad miljöövervakning.

Flygtrafik

Antalet utsatta för flygbuller över 55 dBA har beräknats till ca 13 000 människor år

2004-2006. Här finns ingen analys för år 2000 och uppskattningen har inte gjorts

tidigare inom programområdet hälsorelaterad miljöövervakning.

Samhällsekonomiska kostnader av trafikbullerstörning i boendemiljö,

2000 och 2006

De samhällsekonomiska kostnaderna av bullerexponering från de tre trafikslagen

har beräknats och redovisas i sin helhet i bilaga 4. Syftet är att ge en

tydligare uppfattning om hur stora samhällskostnader buller innebär utifrån

aktuella och samlade data.

Den samhällsekonomiska kostnaden av bullerstörning från vägtrafiken,

55 dBA och uppåt, har med hjälp av ASEK-gruppens rekommenderade kalkylvärden

för buller värderats till 1,45 mdr kr för år 2000 och till knappt 2,1

mdr kr för år 2006, prisnivå 2006. Ökningen var utan konkurrens störst i

storstäderna följt av förortskommunerna. För järnvägstrafiken uppskattas

kostnaderna till drygt 100 mkr och för flygtrafiken till knappt 30 mkr.

Bisphenol A (BPA) is a high volume chemical with potential to interact with hormone systems in humans and wildlife. Previous studies in both Sweden and elsewhere have demonstrated the presence of BPA in freshwaters as well as in the marine environment, mostly in surface waters and sediments. In order to strengthen the knowledge on the environmental occurrence of BPA in Sweden, a study was undertaken where BPA was analysed in fish from background lakes, urban lakes, coastal sites and the marine environment. In total 23 samples were analysed. Bisphenol A was detected in most samples in the range of <0.24 to 4.7 ng/g ww in muscle. Liver from cod caught outside Gotland displayed concentrations in the range <0.24-1.77 ng/g ww. There were no pronounced differences in concentrations between different species or when urban sites were compared to background sites. With respect to possible risks for toxicological effects on fish or their consumers (e.g. humans), the concentrations are regarded as low.

A screening environmental monitoring study was performed on platinum, palladium, rhodium and silver. Other metals such as cerium and copper was also included. The study is part of the national environmental monitoring program run by the Swedish EPA. The major goals of the study were:

q To provide new data on the environmental levels of platinum groups elements and silver in urban and background areas in Sweden through analysis of sediments, surface water, stormwater, waste water, sludge and fish.

q To assess whether levels are higher in urban areas compared to rural areas.

q To assess whether there are indications of time trends.

q To assess human exposure.

The study consists of a national programme (60 samples) and three regional programs (14 samples). Major matrices were sediments and urine.

There were no pronounced indications that background lakes were affected by anthropogenic emissions of Pt, Pd or Rh. For silver, sediment concentrations indicate a possible increase in background lakes over the last decade or two. Data is however too limited to state this as a general phenomenon.

To elicudate possible emission sources analyses were performed on stormwater, urban runoff pond sediments, sewage sludge and waste water effluents. Platinum, Rh and Pd were enriched in stormwaters and runoff pond sediments, in agreement with road traffic as a major emission source of these metals. Data also consistently show that muncipal waste waters were enriched in Pt relative to the composition of stormwaters. The medical use of Pt is a suggested explanation.

In ten recipients affected by urban emissions or road traffic, sediment levels of Pd, Pt, Rh and Ag were generally higher than background levels. The platinum group elements (PGE) profile in these sediments were compared to the profiles for waste water effluent and stormwaters, respectively. Although several of these recipients were recipients to municipal waste water treatment plants, most sediments show profiles similar to stormwater. This indicates that vehicle catalysts still is the major source of Pt, Pd and Rh to these recipients.

Surface water and fish were also analysed from a few of these urban recipients. Palladium concentrations were detected in urban surface waters, but neither Pt, Rh nor Ag were detected.

Fish (perch) from these sites did not display concentrations of Pd, Pt or Rh above the analytical reporting limit. Silver in these fish samples occurred in similar or lower concentrations than in the background lakes.

To assess time trends, fish from background lakes sampled in 1985, 2000 and 2014 were analysed. Furthermore sediment from both background lakes and urban lakes were analysed at several depths, corresponding to at least the last 2-3 decades. Overall there were no indications of pronounced time trends.

None of the PGEs were detected in human urine from 20 individuals, except for two observations of platinum. Silver was detected in ca 50% of the urine samples and levels were similar to a 15 year old study.

The overall assessment of the data in this study is that neither Pt, Pd, Rh nor Ag give rise to a concern for ecotoxicological effects. It should though be considered that although some ecotoxicological data exist, effect criteria for the PGEs have not been established and the monitoring data presented are limited.

Förord 

Ett av riksdagens miljömål är Giftfri miljö, och i detta mål ingår att efterbehandla och sanera förorenade områden. Brist på kunskap om risker med förorenade områden och hur de bör hanteras har identifierats som hinder för ett effektivt saneringsarbete. Naturvårdsverket har därför initierat kunskapsprogrammet Hållbar Sanering. Föreliggande rapport redovisar projektet ”Strategi för miljöriskbedömning av förorenade sediment” som har genomförts inom Hållbar Sanering. Rapporten beskriver en generell strategi för att bedöma miljörisker från förorenade sediment. Denna strategi kan användas för olika föroreningstyper i sjöar, vattendrag och kustmiljöer. Arbetet är baserat på en omfattande litteraturgenomgång samt en norsk och ett antal svenska fallstudier. I rapporten redovisas även en övergripande beskrivning av metallers och organiska miljögifters uppträdande och spridning i sediment, exempel på riskfaktorer som är viktiga för att kunna bedöma spridning och exponering av förorenade sediment, en översiktlig genomgång av undersökningsmetoder som kan användas i en riskbedömning, samt exempel på hur den generella strategin kan tillämpas i några fiktiva men vanliga föroreningssituationer. Arbetet har utförts av konsultföretaget WSP Environmental, i samarbete med Envipro Miljöteknik. Rapporten har författats av John Sternbeck, Andrew Petsonk, Karin Aquilonius, Katarina Josefsson och Fredrick Marelius, samtliga vid WSP Environmental samt Per Björinger vid Envipro. Arbetet har följts upp av en referensgrupp bestående av Mark Elert (Kemakta Konsult AB), Carl Rolff (Länsstyrelsen i Stockholms län) och Tommy Hammar (Länsstyrelsen i Kalmar län) samt Cajsa Wahlberg (Stockholm Vatten, första delen av projektet), och Bertil Engdahl (Miljöförvaltningen i Stockholms Stad, andra delen av projektet). Kontaktperson för Hållbar Sanering har varit Ivars Neretnieks på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Naturvårdsverket har inte tagit ställning till innehållet i rapporten. Författarna svarar ensamma för innehåll, slutsatser och eventuella rekommendationer. 

Naturvårdsverket november 2008 

Bisfenol A (BPA) är en omdiskuterad högvolymkemikalie som bl.a. har hormonstörande egenskaper. Det har visat sig internationellt att när denna kemikalie fasas ut så kan den ersättas av andra bisfenoler, s.k. bisfenolanaloger. Genomgången av analogernas toxikologiska egenskaper visar dock att många av dessa ämnen ur toxikologiskt perspektiv liknar BPA. På uppdrag av Naturvårdsverket har en litteraturstudie om bisfenolanaloger utförts.

Studien omfattar:

􀁸 Identifiering av olika bisfenolanaloger

􀁸 Beskrivning av bisfenolanalogers användning och spridning

􀁸 Sammanställning av mätdata rörande bisfenolanalogers förekomst i miljön och i människa

􀁸 Översiktlig genomgång av bisfenolanalogernas ekotoxikologiska och toxikologiska egenskaper.

Användning beskrivs främst ur ett svenskt perspektiv, medan förekomst i miljö och människa beskrivs i ett internationellt perspektiv. I samtliga fall används BPA som referensämne.

Som direkt ersättare till BPA används bisfenol S, bisfenol S och bisfenol AP (BPF, BPS och BPAP). Därtill finns många bisfenolanaloger som delvis har andra tillämpningar. Totalt har vi identifierat ett 20-tal olika bisfenoler. Uppgifter om global produktion av dessa bisfenolanaloger saknas dock. För att beskriva de volymer som används i Sverige har Produktregistrets uppgifter om användning använts. Registret omfattar användning i kemiska produkter men inte import i varor, vilket sannolikt också är av betydelse för många av dessa ämnen. Sökningen omfattar bisfenolanaloger som förekommer som monomerer, i diglycidyletrar och som förpolymerer. Totalt fann vi uppgifter om följande fem bisfenolanaloger registrerade i produktregistret: BPF, BPS, BPAF, BPZ och BPL. Dessa förekom i ett stort antal kemiska produkter. Resultaten kan sammanfattas enligt följande:

􀁸 Bland monomerer, diglycidyletrar och polymerer dominerar BPA markant över övriga bisfenolanaloger.

􀁸 BPAF förekommer endast som monomer eller salt.

􀁸 BPS förekommer främst som polymer.

􀁸 BPF förekommer både som diglycidyleter och polymer i form av epoxi, och sannolikt även som monomer.

􀁸 Två former av BPF används: orto- och para-.

􀁸 Hydrogenerad BPA (HBPA) finns enligt produktregistret som sam- och blandpolymer, funktionen av denna är okänd. I strikt mening är HBPA dock inte en bisfenol.

􀁸 BPZ (polymer) och BFL (monomer) är registrerade i små mängder

􀁸 Följande monomerer har ej påträffats i produktregistret: BPB, BPP, BPE, BPC.

För några av de mängdmässigt mer betydande analogerna beskrivs hur den registrerade användningen förändats över perioden 1992-2012. Många av ämnena har varit registrerade sedan 1990-talet. Några tendenser till ökande användning under senare år kan ses för:

􀁸 BPAF som monomer

􀁸 BPF som digycidyleter (BFDGE)

􀁸 BPS och HBPA som polymer.

Sammantaget bedöms det inte som att användningen av bisfenolanaloger är fullständigt beskriven. Detta beror främst på att import via varor ej kunnat beskrivas och även på att det internationella kunskapsläget är begränsat.

Några svenska miljödata har ej påträffats för andra bisfenoler än BPA, och även internationellt finns få undersökningar av bisfenolanaloger. Som mest finns förekomst av åtta analoger beskrivna för sediment och slam. Allmänt är BPA vanligast, följt av BPF och BPS.

Studier av sedimentkärnor visar att BPF spridits under åtminstone några årtionden. I sediment från USA och Japan förekom BPF i nästan samma halter som BPA. Tyska sediment insamlade i slutet av 1990-talet visade större haltskillnader mellan BPA och BPF.

En omfattande kinesisk studie av åtta bisfenoler i slam visade mycket stora haltvariationer mellan enskilda reningsverk, med dominans av BPA, BPF och BPS (medianhalter var 9,4, 2,0 och 4,3 μg/kg ts, respektive). Betydligt lägre halter påvisades för BPAF och BPE, emedan BPAP, BPB och BPC ej detekterades.

Human exponering för BPA sker bl.a. via hudkontakt med kvitton, livsmedel och damm. Därför har uppgifter om bisfenoler i dessa matriser sammanställts. Mycket få data föreligger.

Livsmedel från Kina och USA har undersökts avseende BPA och sju analoger. Samtliga undersökta ämnen påträffades men i mycket varierande grad och i varierande halter.

Trots de stora variationerna inom respektive land så råder stora likheter mellan data från USA och Kina. BPA dominerar, tätt följd av BPF, BPS, BPP och BPAP m.fl.

I damm från bostäder och kontor i USA och Asien påvisades BPA och sex av sju undersökta analoger. Generellt var BPA vanligast, följt av BPS och BPF. Övriga analoger uppträdde i mycket låga halter. Som exponeringsväg för människor tyder dessa data på att livsmedel generellt är mer betydande än damm. Vad gäller BPS tyder data från USA dock på att för enskilda individer kan damm vara mer betydelsefull exponeringskälla än livsmedel.

I Sverige har data på BPA, BPF och BPS i urin nyligen presenterats. BPF uppträdde i ungefär tio gånger lägre halter än BPA, medan BPS endast detekterades i ett fåtal prov. Liknande resultat finns också från USA och sju asiatiska länder.

I rapporten presenteras också en översiktlig genomgång av ämnenas fysikalisk-kemiska, ekotoxikologiska och toxikologiska egenskaper. Flertalet bisfenoler har hög vattenlöslighet och liknande endokrinstörande egenskaper som BPA. En hälsoriskbedömning bör därför utföras för bisfenolanalogerna som en grupp ämnen, med hänsyn tagen till vissa skillnader inom gruppen beroende på substituerad funktionell grupp. Huruvida BPA utgör hälsorisker under rådande exponeringsförhållanden är omdiskuterat, framförallt beroende på tolkningenav s.k. lågdoseffekter. Om man accepterar att BPA kan ge effekter vid låga doser så förefaller det rimligt att även exponering för bisfenolanaloger skulle kunna bidra till dessa risker.

Sammanfattningsvis så tyder merparten av hittills genomförda undersökningar i andra länder, liksom svenska uppgifter om användning, på att BPA fortfarande dominerar den totala mängden bisfenoler i miljön eller i human exponering. Eftersom ämnenas egenskaper liknar de för BPA, och eftersom BPA i viss mån substitueras mot andra bisfenoler, bedöms det ändå relevant att följa några bisfenolanaloger i den svenska miljön eller i den svenska befolkningen. För human urin finns ett återkommande övervakningsprogram. Därutöver föreslår vi en bred undersökning av slam från ett större antal reningsverk som en första screening av bisfenolanaloger. Det kan dock förväntas att halterna kommer vara låga och att kontamineringsrisker föreligger.

Miljökontroll av omgivningspåverkan används för att kontrollera konsekvenser av utsläpp från en verksamhet eller ett förorenat område. Miljökontroll kan även användas för att påvisa förändringar över tid, t.ex. vid bedömning av måluppfyllelsen av en efterbehandlingsåtgärd eller vid diffus antropogen påverkan. För att miljökontroll på ett effektivt sätt ska kunna besvara dessa frågor krävs en sammanhållen strategi, med särskild tonvikt på målformulering. Här presenteras en strategi för miljökontroll av omgivningspåverkan från ett enskilt förorenat objekt, där föroreningskällan kan vara jord, sediment eller grundvatten. Strategin omfattar syfte, mätprogram, kontrollmål, tidsplan, utvärdering och åtgärdsplan. Kontrollprogrammet för ett efterbehandlingsobjekt ska utgå från föregående riskbedömning, åtgärdsutredning och riskvärdering. Kontrollen indelas i tre faser: 1) före, 2) under, och 3) efter åtgärd. Mätningar under fas 1 är väsentligt för att kunna bedöma förändringar över tid. Kontrollmål ska vara kvantitativa och kunna följas upp genom mätningar. Överskridanden av kontrollmål ska motsvaras av en åtgärdsplan. I rapporten redovisas hur kontrollmål kan utformas för att bedöma: • Risk • Ekologisk status • Tillfälliga avvikelser • Långsiktiga förändringar I rapporten ges förslag på enkla metoder för att bedöma tillfälliga avvikelser och långsiktiga förändringar, både för normalfördelade och log-normalfördelade data. För att beräkna dessa kontrollmål krävs kännedom om halternas variabilitet. Schablonvärden för variabilitet har tagits fram för olika föroreningar i ytvatten och fisk. Efterbehandling avses ofta medföra gradvis minskande föroreningshalter i omgivningen. Genom beräkning av teststyrka visas hur länge mätningar måste pågå för att man ska kunna påvisa en statistiskt säkerställd förändring. Vi visar också hur mätseriens längd är relaterad till provtagningsfrekvens, variabiliteten i data, och förändringens storlek. Denna kunskap används vid utformning av mätprogram och upprättande av tidsplan, för att säkerställa att ett föreslaget mätprogram verkligen förmår visa det programmet syftar till att visa. Den föreslagna strategin, särskilt avseende kontrollmål och utvärdering, bör även vara tillämpbar inom andra områden än efterbehandling, t.ex. recipientkontroll, egenkontroll och lokal eller regional miljöövervakning

Data från Naturvårdsverkets program för screening av miljögifter har inventerats och utvärderats i syfte att belysa miljögifter i urbana områden. Utvärderingen görs för slam från kommunala reningsverk och för prov från urban yttre miljö (luft, sediment, ytvatten, biota och jord). Det övergripande syftet är att undersöka om det är möjligt att förutsäga vilka kemikalier som kan förekomma i förhöjda halter i tätorter, baserat på kunskap om deras användning och deras egenskaper. Hypotesen är att många kemikalier sprids diffust från de varor och material som förekommer i tätorter, och att denna spridning påverkar halterna i den urbana miljön.

I slam har ca 240 av ca 310 undersökta ämnen påträffats. I yttre miljö har 44 av ungefär 110 undersökta ämnen påträffats i halter som är högre än i bakgrundsområden. De ämnen som identifierats är i hög grad sådana ämnen som förekommer i varor och material. Kemikalieinspektionen (2005) har med ett s.k. exponeringsindex skattat potentialen för diffus spridning för de ämnen som är registrerade i produktregistret. Denna utvärdering visar att det finns ett samband mellan dessa exponeringindex och de halter som uppmätts i sediment och slam, även om osäkerheten för enskilda ämnen är stor. Utvärderingen visar också att de ämnen som påträffas i höga halter i slam oftast också är förhöjda i den urbana yttre miljön samt att de ämnen som inte eller bara sällsynt påträffas i slam endast i ett fåtalfall visar en urban miljöpåverkan (3 av 25 ämnen). Sammantaget styrker dessa observationer hypotesen att diffus spridning är en viktig process som påverkar både slamkvaliteten och den yttre miljön i tätorter.

Baserat på ovanstående slutsatser föreslår vi att kemikaliers förekomst i slam kan användas för att identifiera ämnen som torde uppträda i förhöjda halter i tätorter. Utifrån de slamdata som här utvärderats kan vi identifiera t.ex. klorparaffiner, organiska fosforföreningar, siloxaner och pentabromerade difenyletrar, ämnen för vilka ytterligare screeningar krävs. Flera nationella och internationella undersökningar visar att dessa ämnen är starkt förhöjda i tätortsmiljön, vilket kan ses som en validering av den föreslagna metoden. I rapporten diskuteras också behovet av en regelbunden miljögiftsövervakning i tätorter.

De terrestra ekosystemen utgör knappt 90% av Sveriges yta. Borträknat bebyggda områdenkan de indelas i skog, fjäll, myr, jordbruksområden och gräsbevuxna hedområden (SCB, 2007). Dessa ekosystem exponeras för metaller och organiska föroreningar främst via storskalig spridning i atmosfären. Den storskaliga belastningen av metaller såsom bly, kadmium och kvicksilver har i Skandinavien minskat markant sedan 1970-talet (t.ex. Rühling, 2006), men halterna i skogs- och jordbruksmark är alltjämt förhöjda. Detta har bl.a. bidragit till att svenskarnas intag av kadmium från spannmål och potatis bedöms vara för högt (KemI, 2011).

De terrestra ekosystemen har även belastats av många organiska föroreningar under lång tid. Typiska organiska föroreningar som via atmosfären kan spridas till avlägsna bakgrundsområden än klorerade bekämpningsmedel såsom DDT, HCH och klordan, klorerade tekniska kemikalier såsom PCB samt förbränningsprodukter som PAH och polyklorerade dioxiner och furaner. Även om man genom internationella överenskommelser sökt

minska spridningen av många av dessa ämnen, t.ex. via UNEPs Stockholmskonvention, påträffas alltjämt nya exempel på organiska ämnen som via atmosfären belastar de terrestra ekosystemen. Här kan nämnas flera typer av bromerade flamskyddsmedel, perfluorerade ämnen och klorparaffiner. Den mest välkända effekten av organiska miljögifter på terrester Nordisk biota är kanske äggskalsförtunningen hos många rovfåglar, vilket relaterats främst till DDT/DDE (t.ex. Gjershaug m.fl., 2008).

I Sverige började man tidigt att övervaka miljögiftsituationen i landmiljön genom Programmet för övervakning av miljökvalitet (PMK). Mätningarna i biota syftade främst till att beskriva förändringar över tid, samt geografiska haltvariationer. Därutöver har nedfallet av tungmetaller följts genom undersökningar av landmossor (Rühling, 2006) och atmosfäriskt nedfall (t.ex. Kindbom m.fl., 2001). I huvudsak var mätningarna i biota inriktade mot metaller, även om en del organiska föroreningar också analyserades.

Syftet med denna rapport är att sammanställa och utvärdera främst svensk, men även internationell miljögiftsövervakning av landlevande biota. Rapporten ska ligga som underlag för framtagande av förslag till ett nytt nationellt övervakningsprogram för miljögifter i landlevande biota. Förslag till reviderat program presenteras i en separat rapport (WSP 2011).

The occurrence of complexing agents in the Swedish environment has been studied in a screening investigation. The studied complexing agents all belong to the group of aminopolycarboxylates:

􀁸 EDTA

􀁸 NTA

􀁸 DTPA

􀁸 1,3-PDTA

􀁸 ADA.

These chemicals are highly polar and certain are also environmentally persistent. This investigation is part of the national environmental monitoring programme, run by the Swedish EPA, but also includes the participation of 13 county administrative boards. The investigation includes a number of subprogrammes that addresses certain key questions:

􀁸 Whether these chemicals are present in lakes and watersheds

􀁸 To what degree these chemicals are present in domestic incoming and outgoing waste waters

􀁸 If releases from municipal waste water treatment plants influence the occurrence in their recipients

􀁸 If diffuse emissions occur in urban areas

􀁸 If the chemicals are released from certain industrial point sources

In total 149 samples were analysed. The sampling medias were, listed in decreasing number of samples: effluent waste water, surface water, incoming waste water, stormwater, groundwater, drinking water, sediment, sludge and a landfill leachate. This report aims at giving a general description of the results and provides a discussion in relation to the questions shown above.

EDTA and NTA were detected in most samples of incoming and outgoing municipal waste waters from muncipal waste water treatment plants (wwtp´s). DTPA was relatively commonly detected in those media, whereas 1,3-PDTA and ADA were detected only in a few of these samples. The concentrations of EDTA and NTA in incoming waste waters varied significantly among the different wwtp´s, with median levels of 47 μg/l (EDTA) and 93 μg/l (NTA). Concentrations of EDTA were generally similar in the incoming waste waters and effluents, indicating that EDTA is not ready biodegradable. In contrast, NTA levels in waste waters were on the average reduced ca five times in the wwtp´s, suggesting that biodegradation occurs.

In order to assess whether outgoing municipal waste waters influence their recipients with regard to these chemicals, surface waters from recipients of 16 wwtp´s were analysed for these complexing agents. Concentrations of EDTA and NTA were generelly higher in the recipients than in local background sites. In these recipients, EDTA ranged from 1-100 μg/l and NTA from 0,1-10 μg/l. The remaining three chemicals studied were generelly not detected in these wwtp recipients.

Very high EDTA levels, up to almost 10 mg/l, were detected in the effluents to a pulp and paper mill. Also the recipient to this point source contained high EDTA levels that progressively decreased as a result of dilution further downstream. Single spot samples of surface water were also taken in several other recipients to pulp and paper mills, but there was generally no pronounced influence of these industries. DTPA was, however, detected at elevated levels downstream two paper mills.

EDTA and NTA were also detected in treated and untreated drinking water, in urban groundwater and in urban stormwaters.

Roughly equal amounts of EDTA and DTPA are used in Sweden. The large difference regarding their environmental occurrence may be attributed to the much more disparate use of EDTA as compared to that of DTPA. The occurrence of complexing agents in wwtp´s and in surface waters is in agreement with the Swedish Exposure Indexes, that were calculated by the Swedish Chemicals Inspectorate and are intended to reflect the risk for diffuse emissions. The common occurrence of EDTA and NTA are matched by their high indexes; DTPA and 1,3-PDTA were detected less commonly, in agreement with their low indexes.

The detected concentrations of complexing agents are not apparently toxic to aquatic ecosystems of the health. Indirect effects may nevertheless be caused by their strong ability to influence the bioavailability of both essential and toxic metals in the aquatic environments.

When also considering that EDTA is environmentally persistent, the gener of EDTA and NTA in surface waters may still cause some concern.

Denna rapport redovisar en sammanställning och utvärdering av de mätningar av miljögifter som genomförts på prov från marin miljö, inom Naturvårdsverkets screeningprogram. Data från 25 rapporter som publicerats under perioden 2000-2007 har använts. Detta omfattar ca 30 ämnesgrupper och ca 200 enskilda ämnen som har undersökts i fisk eller annan biota, sediment eller ytvatten. Av dessa har 19 ämnesgrupper och ca 45 organiska ämnen plus 54 metaller kunnat detekteras i biota, sediment eller ytvatten. Data har indelats i två kategorier: bakgrund och potentiellt påverkade områden. Metallerna diskuteras inte i denna rapport. Utvärderingen är inriktad på att belysa 1) Vilken typ av ämnen som återfinns i marin miljö; 2) hur höga halterna är i relation till kända ämnen och andra studier; 3) i vilka matriser olika ämnen påträffas; 4) om resultatet kan användas för att bedöma risker. Flertalet ämnen med känd storskalig spridning och PBT-egenskaper har detekterats i bakgrundsområden. Många av de ämnen som inte kunde detekteras saknade känd storskalig spridning och/eller PBT-egenskaper. Till denna generella bild finns dock viktiga undantag, t.ex. att triclosan, bromfenoler och dietylhexyladipat påträffades i fisk från bakgrundsområden. Inget talar för att dessa ämnen sprids storskaligt och de är sannolikt inte starkt bioackumulerbara. Endast ett mindre antal ämnen kunde visas vara markant förhöjda i de potentiellt påverkade områdena, jämfört med bakgrunds-områden. Till dessa ämnen hör bl.a. tributyltenn, trifenyltenn och PCDT. I fisk är haltnivåerna av påträffade ämnen ofta i nivå med ΣDDT och för fyra ämnen i nivå med sPCB. För vissa ämnen föreligger jämförelsematerial från andra regioner. I många fall är halterna från screening-undersökningarna jämförbara med andra studiers resultat. Butyltennföreningar har detekterats i alla undersökta matriser, på många olika områden, och bl.a. i fisk uppträder TBT i relativt höga halter. Under beaktande av att detta är mycket toxiska ämnen får denna fyndbild betraktas som allvarlig. Det finns också viktiga diskrepanser där redovisade halter förefaller höga eller låga jämfört med andra undersökningar. Exempelvis uppträder dietylhexyladipat och triclosan bitvis i relativt höga halter i fisk. Kortkedjiga klorparaffiner och cykliska siloxaner är exempel på ämnen som inte detekterats i screening, men som påträffats i andra sammanhang och vars egenskaper skulle kunna gynna förekomst i marin miljö. Med ledning av den relativt goda överensstämmelsen mellan egenskaper, storskalig spridning och fyndfrekvens, ger vi några förslag till riktlinjer för marina mätningar i kommande screeningundersökningar. Screeningprogrammet har visat att bakgrundsmiljöer i Östersjön och Västerhavet är förorenade med ett stort antal organiska ämnen, och att dessa ämnen ofta återfinns i fisk. Sju ämnen har kunnat utvärderas avseende miljörisker. Ur detta perspektiv framstår TBT som mest problematisk, men även för TBBPA, triclosan och PFOS kan risker inte uteslutas. HBCD, pentaklorfenol och hexaklorbensen bedöms inte utgöra några risker.

Triclosan, di(2-etylhexyl)ftalat och klordan är tre ämnen vars förekomst i den svenska miljön undersökts vid skilda tillfällen, både inom ramen för den nationella miljöövervakningen och i andra sammanhang. Klordan ingår även i tidsserieövervakningen av luft, deposition och bröstmjölk. Triclosan har dessutom undersökts i två screeningstudier. Syftet med denna studie är att göra en samlad bedömning av dessa ämnens förekomst i miljön. I mindre utsträckning diskuteras även human exponering. Studien är en sammanställning av befintlig litteratur och data samt utvärdering av risker för miljö och hälsa. Varje ämne redovisas enligt: • Kortfattad beskrivning av ämnenas egenskaper med relevans för effekter på miljö och hälsa. • Översiktlig sammanställning av halter i miljön och i humana matriser, både från nationell miljöövervakning och enskilda studier. • Jämförelse av uppmätta halter med effektnivåer och gränsvärden för att bedöma eventuella risker. Sammanställningen av ämnenas egenskaper syftar till att identifiera kritiska effekter och receptorer för respektive ämne. Sammanställning av halter i olika matriser och typmiljöer (bakgrund, urban, industri) samt kunskap om ämnenas användning syftar till att identifiera vilka typområden som är mest påverkade, och där effekter följdaktligen först skulle uppträda. Risker för effekter på miljön bedöms genom att sammanväga kritiska effekter med förekomst i de mest påverkade typområdena. Risker för effekter på hälsa sammanfattas huvudsakligen utifrån tidigare nationella studier, och omfattar främst den exponering som sker via miljön. De huvusakliga slutsatserna är: 1. För triclosan bedöms de kritiska effekterna uppstå på alger eller mikroorganismer i påverkade områden, t.ex. i reningsverkens recipienter. Tillgängliga mätdata indikerar inte att triclosan utgör en risk för miljö. Human exponering för triclosan via miljön bidrar inte till hälsorisker. 2. De kritiska effekterna för DEHP bedöms uppstå i urban miljö hos fisk och akvatiska däggdjur. Tillgängliga mätdata indikerar inte att DEHP utgör en risk för miljön. Vid miljöriskbedömningen identifierades dock ett flertal osäkerheter. Vad gäller hälsorisker från DEHP är inte exponeringen i den svenska befolkningen tillräckligt väl karakteriserad, varför det är svårt att göra en riskbedömning. 3. De kritiska effekterna för klordan bedöms uppstå hos fiskpredatorer, t.ex. viss sjöfågel och rovfågel samt akvatiska däggdjur. Förslag till riktvärde i föda för skydd av predatorer har beräknats. Merparten av de uppmätta summahalterna i fisk i Sverige är något lägre än detta riktvärde. Dagens kunskap om klordans ekotoxicitet är dock otillräcklig för att helt kunna friskriva klordan från risk för effekter hos fiskätande predatorer. Likaså har man tidigare inte ansett sig kunna bedöma hälsorisker från t.ex. födointag av klordan.

The occurrence of three polar organic chemicals in the Swedish aquatic environment and in waste water treatment plants have been investigated by means of a screening investigation.

The studied chemicals are:

􀁸 triphenylphosphineoxide (TPPO),

􀁸 2,4,7,9-tetramethyl-5-decyne-4,7-diol (TMDD),

􀁸 tris(2-choroethyl)phosphate (TCEP).

Octylphenol, nonylphenol and their corresponding ethoxylates were used as reference substances. This investigation is part of the national environmental monitoring programme, run by the Swedish EPA, but also includes the participation of twelve county administrative boards. The investigation includes a number of subprogrammes that addresses certain key questions:

􀂉 Whether these chemicals are present in lakes and watersheds

􀂉 To what degree these chemicals are present in domestic incoming and outgoing waste waters

􀂉 If releases from municipal waste water treatment plants influence the occurrence in their recipients

􀂉 If diffuse emissions occur in urban areas

􀂉 If the chemicals are released from certain point sources: industries and landfills

In total 118 samples were analysed. The sampling medias were, listed in decreasing number of samples: sewage sludge, outgoing waste water, surface water, sediment, incoming waste water, stormwater, landfill leachate and industrial waste waters. This report aims at giving a general description of the results and provides a discussion in relation to the questions shown above.

TMDD and TCEP were commonly occurring in both incoming and outgoing municipal waste waters, whereas TPPO was detected less frequently. TMDD was the most abundant of these chemicals in the waste waters, and was also detected in a few of the sewage sludge samples; neither TCEP nor TPPO were detected in sludge. The rare occurrence in sludge is expected when considering the high water solubility and low K ow values of these chemicals. TCEP appears to pass the waste water treatment plant essentially unaffected whereas TMDD probably is degraded to a certain extent. These empirical observations are in agreement with model calculations performed.

Outgoing waste waters contained considerably higher concentrations of TMDD and TCEP than of nonylphenol. The concentrations of TCEP in waste waters were lower than in a former Swedish study, in agreement with the decreased use of this chemical.

In order to assess whether outgoing municipal waste waters influence their recipients with regard to these chemicals, surface waters and sediments from eight recipients were analysed. TMDD and TCEP were detected in surface waters from two of these recipients. Concentrations found in surface waters appear to be lower than what has previously been published from German rivers. This may be explained by a higher degree of waste water dilution in Swedish recipients, a consequence of the considerably lower population density in Sweden.

High concentrations of TMDD were also detected in landfill leachates; in one case also in the corresponding recipient. TMDD was also present at high levels in an industrial waste water. Both TMDD and TCEP were detected in one out of five urban stormwaters, and in one out of four urban surface waters. This suggests that urban stormwaters may be a source of TMDD and TCEP to urban recipients, but that waste water treatment plants probably are a more generally important source.

The concentrations found of TMDD and TCEP in surface waters are well below the  corresponding PNEC values, suggesting that they pose no immediate threat to the aquatic ecosystem.

Nevertheless, these and similar chemicals are cause for concern because they are persistent, highly soluble in water and only to a small degree reduced in conventional waste water treatment plants. Additionally, TCEP is classified as carcinogenic.

TMDD is suggested as the chemical of most concern in this study. This is motivated by the relatively high concentrations measured, the general occurrence and the fairly persistent properties. The abundance of TMDD in waste water treatment plants and the environment is in good agreement with the exposure index presented by the Swedish Chemicals Agency.

WSP har på uppdrag av Kronobergs länsstyrelse och Region Kronoberg uppdaterat länets energibalans från 2015 med 2016 års värden. Data baseras på SCB:s Kommunala och Regionala Energistatistik (KRE) vilken har kompletterats genom statistik genom kontakter med relevanta aktörer i länet. Energibalansen för länet som helhet och respektive kommun har sammanställts och presenteras i form av Sankey-diagram. Vidare har statistik för utsläpp av klimatpåverkande gaser sammanställts. Statistiken över energibalansen och utsläppsnivåer har sedan jämförts med regionens uppsatta miljömål.

En stor andel av Kronobergs läns användning av el kommer från importerad el, dessbättre är fjärrvärmen till stor del genererad med förnybara källor. Transporterna drivs fortfarande till allra största del av oljeprodukter och är också den del i samhället som orsakar störst utsläpp av växthusgaser. Kronoberg har många industrier och här börjar en energiomställning synas.

The filter media used in soil treatment systems, used for the treatment of domestic wastewater, traditionally consists of natural sand (also referred to as “natural sandand gravel”). Around half of the onsite wastewater treatment systems in Swedenare estimated to be soil treatment systems. At the same time, there is a nationalgoal to reduce the natural sand extraction, and it is not permitted to establish a site for excavation of natural sand if it is technically possible and economically reasonable to use an alternative material. This is because natural sand is considered a finite resource of great importance for Sweden’s drinking water supply, due to the ability of natural sand deposits to store water and the potential to thereby constitute drinking water sources. This project aimed to identify materials that could replace natural sand as filter media in soil treatment systems, as well as to assess the technical functionality and sustainability of these alternative materials. The assessment of sustainability has been divided into environmental, economic, and social aspects. The project’s main topics were:

1. Which materials have the highest potential as sustainable filter media in soil treatment systems?

2. What further studies are needed to better evaluate the potential of the respective material and optimize the use of these materials as filter media?

Initially, 35 potential filter materials were identified, based on the experienceof the project team but also by retrieving suggestions from external parties and by literature search. In order to limit the extent of the study, it was decided that seven materials would be selected for further investigations, here referred to as anin-depth study. The selection of material for the in-depth study was based on how much literature data was available regarding the respective material. Assessment of the amount of available literature data was based on a literature search via the scientific database Scopus, where articles that included the themes of sewage treatment and filtration were searched (1 529 articles were identified). The selectionof the seven materials was also based on whether it was possible to find an available expert who could answer questions regarding each material. The expertswere important to the project as it was considered difficult to obtain comprehensive information about the respective materials and sustainability aspects solely via literature sources. The literature searched was used as a database to investigate the technical functionality of the materials regarding treatment efficiency (considering organic matter, phosphorus, nitrogen, metals, bacteria and viruses as well as organic micropollutants). To assess the potential of the materials with respect to other criteria, further targeted information searches were carried out via scientific databases and broader search engines (to find “grey” literature and other reported experiences). Furthermore, workshops and interviews were organized with the identified experts.

The seven materials selected for the in-depth study were:• Ballast from washed excavation materials• Bark• Crushed rock• Biochar• Tire clippings• Crushed concrete• Coarse-grained moraine

Assessment of the materials was performed through multi-criteria analysis (MCA).MCA is a well-established decision support method that is used when different decision alternatives, in this case the choice of filter media, are evaluated with respect to several aspects and the aim is to be able to provide a summary overview of the alternatives’ pros and cons. When the alternatives to be compared in the MCAhave been identified, a decision follows on which aspects, i.e. criteria, to include inthe analysis. Then an assessment is made of each material based on the respective criteria. In this case, a total of 19 different criteria were defined, which means that a total of 133 individual assessments were made (=19 criteria × 7 materials). Each assessment was also linked to an uncertainty assessment to highlight which aspects are viewed to be most in need of further investigation. In order to calculate an overall assessment of each material, the points for the 19 criteria were added up to a final result. Before that, however, the project group, with contributions from the project’s reference group, carried out a weighting of the individual criteria, where certain criteria were judged to be more important than others for the overall sustainability of the materials.

Overall, the assessment found that all materials except biochar could have equivalent or larger sustainability than natural sand. The fact that biochar received a lower score is mainly associated with the fact that this material is currently estimated to cost significantly more than natural sand. All materials have both advantages and disadvantages compared to natural sand – from different aspects depending on the material. This means that the highest total score assigned to a material (0.35 points for bark) is significantly lower than the theoretically possible maximum score (3 points). The fact that several materials appear to have larger sustainability potential than natural sand seems promising for the future. An important point to note, however, is that this study has not aimed to determine which materials should be approved for actual application in soil treatment systems. For real-world application, most materials are judged to need further assessment, including the following aspects:• Modifications to adapt the materials for the current application.• Subsequent evaluation of the materials’ long-term treatment capacity.• How composition (e.g. grain size distribution) and risk minimization (leakageof e.g. organic micropollutants) prior to use/sale of the materials should bedetermined.

In addition, there is a need to investigate the regional availability of material indifferentparts of the country.

From a gross list of chemical substances, most of them considered as highly relevant for environmental screening, a selection filter was developed with the aim of scientifically transparently selecting substances for environmental screening in Sweden. The gross list itself was compiled by combining high quality scientifically annotated lists of chemical substances with either confirmed or highly SVHC properties, with normalised exposure index data for chemical substances (as such and in mixtures imported to or manufactured in Sweden), and data of tonnage used as well as data of environmental monitoring in Sweden 1900-2017.

The application of the filter on the gross list (all lists above mentioned combined) resulted in 16 substances merited for screening. One of the substances (a "high scorer") was disqualified for being used solemnly as intermediate (Anthracene oil, Anthracenelow") and another two substances ("Pitch, coal tar, high-temp." and "Anthracene oil", both "high-scorers" in the selection filter) were considered less suitable for screening since they are quite complex UVCB substances (substances with a less defined composition) containing a variety of polycyclic hydrocarbons (PAHs). The resulting 13 substances spans a variety of chemical functionalities, usages and tonnages in the EU (see Table 1).

Purposely omitted from the selection process were metals, metal salts and organo-metallic compounds. A rationale for this discriminatory treatment is provided within the report.

The gross filter and the corresponding data lists do not take chemical substances in articles into consideration due to lack of information. For the selected substances, some information on their use in articles has been compiled together with some relevant phys-chem data on the substances, primarily from the lead registrants REACH-registration.

Based on phys-chem data and recipients of highest predicted exposed from an exposure-tool provided by the Swedish Chemical agency (KemI), a list of suggested environmental matrices for sampling, has been compiled for the selected substances.

One drawback with the selection process and the filter tool is that it takes only chemical substances as such, as well as in chemical products into consideration. Chemical substances imported to Sweden in articles are not taken into consideration. Also chemical substances mainly being used as pharmaceuticals, cosmetics, as biocides or pesticides will not automatically be considered.

Possibly contradicting the overall purpose of the developed selection tool, screening candidate selection with minimal preconceptional bias, the project group has also taken the advantage to propose a couple of "wild card" alternatives (Table 2). These are substances that may have trajected "under the radar" and hence do not score high points in the selection tool, or does not even occur on any list.

Among the "wild card" substances there are one substitute substance for PFOA, often referred to as "GenX" (Ammonium perfluoro(2-methyl-3-oxahexanoate) and two substitute substances for PFOS; "F-53B" and the cyclic PFHCES (see Table 2).

Based on scientific literature, all these three PFAS-homologs may very well enter in to the EU in chemical products and in articles. Environmental monitoring efforts especially in China has shown that the new PFAS-homologs are frequently detected in environmental matrices as well as in human plasma.

Another suggested group to include in the screening selection is cyclic siloxanes (see Table 2). The group has been suspected to be used as replacement tensides class B fire-

fighting foams as well as in other hitherto, PFAS-tainted product groups. Cyclic siloxanes were included in a national screening program in Sweden in 2005 (screening conducted by IVL), but 14 years later the uses of this group of chemicals may have changed considerably in Sweden.

In annex 2 of the report, more specific information on the suggested screening candidates has been compiled such as molecular structure, type of substance, uses, tonnages etc. The data in annex 2 stems mainly from ECHAs registered substance database, reflecting key information from the lead registrant’s REACH registration.

I den klimatpolitiska handlingsplanen konstaterar regeringen att användningen av fossila drivmedel i både inrikes transporter och arbetsmaskiner i princip måste minska till noll om Sverige ska kunna nå det riksdagsbundna målet om nettonollutsläpp av växthusgaser senast 2045.

WSP har på uppdrag av Naturvårdsverket identifierat åtgärder för att minska klimatutsläppen från arbetsmaskiner och bedöma potentialen för att minska utsläppen och uppnå målen för klimatgaser. 

På kort sikt finns det en stor potential att minska utsläppen genom att byta till biobränsle för arbetsmaskiner inom industri- och byggsektorn, jordbruket och skogsbruket eftersom de allra flesta maskiner går på diesel. Ett problem är att priset på biobränslen fortfarande är högt jämfört med diesel. 

På längre sikt har elektrifiering av arbetsmaskiner störst potential inom industrin och därefter byggsektorn. Elektrifieringen kan ta tid men med effektiva styrmedel och utbyggnad av infrastruktur går det att påskynda utvecklingen. Inom jord- och skogsbruket är möjligheten till elektrifiering mer begränsad, men det kan finnas möjligheter i takt med en högre automatisering i framtiden. 

Med tanke på att utsläppen behöver minskas redan idag och byte till biobränsle är den enda åtgärden som har potential att sänka utsläppen på kort sikt är det viktigt att tillräckliga styrmedel införs för att främja användningen av biodrivmedel.

An environmental screening study was performed on organic pollutants in arable land where municipal sewage sludge is used as fertiliser. The study is part of the national environmental monitoring program run by the Swedish EPA. The major goals of the study were to:

q Provide data on environmental levels of organic contaminants in soil and biota from arable land amended with sewage sludge.

q Evaluate measured field levels of organic contaminants against previous results and model predictions.

The study consists of a national program with a total of 48 samples. Samples were collected from two experimental arable fields in Skåne: Igelösa and Petersborg, and two private farm fields, Taxinge and “Sörmland”. The three first fields represent long time sewage sludge addition and the last field a first time sludge addition. Major matrix was soil (n=42), but also samples of sewage sludge (n=2), crops (n=3) and earthworms (n=1) were studied.

The following substance groups were studied in all matrices except of earthworms; phthalates, LAS, alkylphenols, antibacterial substances (triclosan, triclocarban), musk compounds, organophosphates, perfluoroalkyls (PFOS, PFOA) and brominated flame retardants (PBDE). Musk compounds, perfluoroalkyls and brominated flame retardants were studied in earthworms.

The study shows that PFOS, PBDE (47, 99, 100 and 209), galaxolide, tonalide and DEHP are enriched in sludge amended soils, as compared to control soils. There are also single indications that concentrations of DIDP, nonylphenol and TCPP may increase, but these observations are uncertain as they are not generally observed.

The results indicate that the concentrations of certain contaminants increase with increasing sludge addition rate and that the impact primarily, but not exclusively, is in the upper most soil layers (0-0,3 m). Simple mass balance demonstrates that single additions of sludge will for many substances result in soil concentrations so low (sub μg/kg dw) that they cannot be detected at the analytical reporting limits used.

When comparing model predictions with the present field data, PFOS and BDE-209 behaves as expected, i.e. they accumulate in soil upon repeated applications of sludge over

time. The general non-detects of alkylphenols, dibutylphthalate and LAS are also in agreement with predictions and earlier findings. The non-detects of organophosphates is difficult to evaluate because of relatively high analytical reporting limits compared to maximum expected levels. The general presence of galaxolide in the present sludge amended soils is however in contrast to model predictions. At three sites, galaxolide is enriched in amended soils relative to control fields. Whether galaxolide accumulates or not, following repeated applications, cannot be assessed from this data due to contradictory results. Earlier model predictions and degradation studies do, however, suggest that galaxolide should not accumulate but persist for about one year.

Användningen av kemiska växtskyddsmedel vid golfbanor i Sverige har inventerats, i syfte att kunna värdera betydelsen av golfbanor för spridning av växtskyddsmedel till miljön. Uppgifter om använda preparat, doser, mängder och tider för användning samt eventuella mätprogram har samlats in genom kontakt med 27 tillsynsmyndigheter (kommuner) och åtta s.k. greenkeepers på golfbanor. I de undersökta kommunerna finns 117 golfbanor, vilket nästan är en fjärdedel av Sveriges golfbanor. Användning av kemiska växtskyddsmedel har anmälts vid 62 av dessa. Tio olika preparat förekommer och vanligast är fungicider följt av herbicider. Vi har inte fått in några uppgifter om faktisk användning av insekticider, trots att de i vissa fall anmälts. De mest frekvent använda preparaten är fungiciderna Chipco Green 75 WG och Baycore 25 WP samt herbiciden Starane 180, vars verksamma substanser är iprodion, bitertanol respektive fluroxipyr. Dessa preparat var anmälda för användning hos ca 30 % av undersökta golfbanorna. Registreringen av Chipco Green upphörde dock sista december 2007, men preparatet får användas till sista december 2009. De använda ämnena varierar stort i ekotoxicitet och persistens. Fungiciderna appliceras 1-3 gånger per år framförallt inom green och i stort sett över hela året, men främst höst och vinter. Herbiciden Starane används framförallt under sommaren inom fairway och ruff och appliceras 1-3 gånger på ett år, oftast med ett till några års mellanrum.Generellt överensstämmer den rapporterade användningen med de rekommenderade doserna, och är något högre än för motsvarande ämnen inom jordbruket. Utifrån insamlade data har vi skattat total användning av fungicider på golfbanor i Sverige till några hundra kg per år. Användningen av fungicider för jordbruksgrödor var totalt 170 ton år 2005/2006. Herbicider används på större områden inom golfbanorna och den skattade totala användningen på golfbanor i Sverige är några tusen kg per år. Användningen av herbicider för jordbruksgrödor var totalt 626 ton år 2005/2006. Endast i några enstaka fall har miljökontroll av ytvatten eller dräneringsvatten genomförts. I tre fall har växtskyddsmedel förekommit i detekterbara halter. Studier i andra länder visar också att växtskyddsmedel kan spridas från golfbanor, men det förefaller sällan orsaka en omfattande omgivningspåverkan. Rapporten innehåller några förslag till hur mätning av spridning till omgivningar skulle kunna genomföras.