Denna rapport om hur den hälsorelaterade miljöövervakningen (HÄMI) kan utvecklas med hänsyn till pågående klimat-förändring utgör redovisningen av ett utrednings-uppdrag inom HÄMI, där Britta Hedlund varit ansvarig vid Naturvårdsverket och Bertil Forsberg vid Umeå universitet genomfört utredningen. Inför rapportens slutförande har underlag och övervägande presenterats vid miljöövervakningens utförarmöte i Stockholm den 26 november 2008. I de miljöpolitiska propositionerna (Prop. 1990/91:90 & 1997/98:145) beskrivs regeringens krav på en effektiv miljöövervakning. Övervakningen ska: • beskriva tillståndet i miljön • bedöma hotbilder • lämna underlag för åtgärder • följa upp beslutade åtgärder • ge underlag för analys av olika utsläppskällors nationella och internationella miljöpåverkan Dessutom gäller att miljöövervakningen: • ska vara anpassad till kommande lagstiftning om miljö-kvalitetsnormer • ska inriktas mot uppföljning av de nationella miljö-kvalitetsmålen Inom miljöövervakningen har frågor ställts kring vad detta betyder med hänsyn till det varmare klimatets potentiella direkta och indirekta effekter på människors hälsa. Ska man inom miljöövervakningen bedöma hotbilder och lämna underlag för åtgärder så att klimatrelaterade miljöeffekter på människors hälsa kan överblickas och motverkas? Eller kan man vänta med aktiviteter inom ramen för miljöövervakningen och hänvisa till forskningsbehov eller specifika myndigheters kompetens och ansvar? Syftet med utredningen har varit att belysa potentiella hälsokonsekvenser av ett varmare klimat i Sverige, deras koppling till miljön och förändrade miljöförhållanden samt framförallt möjliga indikatorer för övervakning.

Som ett specialprojekt om hälsorelaterad miljöövervakning har studerats om hälsoundersökningsdata avseende fibrinogenhalt i blod kan användas som en indikator på luftföroreningspåverkan. Bakgrunden är att det under senare år har publicerats flera studier i vilka samband konstaterats mellan dygnets eller de senaste dygnens luftföroreningshalt (främst partiklar eller avgaskomponenter) och det dygnsvisa antalet dödsfall eller sjukhusinläggningar p g a hjärtsjukdom. Mekanismerna bakom effekterna är inte helt klarlagda, men mycket talar för att en mekanism kan vara kroppens inflammationssvar som inducerar förändringar i blodets koaguleringsbenägenhet. Fibrinogen är en av de viktigaste faktorerna bakom blodets viskositet. Ökad fibrinogenhalt i blodplasma har tidigare konstaterats dels i samband med en luftföroreningsepisod i Tyskland och när hälsoundersökningsdata från London korrelerats till kvävedioxidhalten dygnet innan blodprovet togs. I denna undersökning har vi använt data om fibrinogenhalten (g/l) i blodprover som tagits i den befolkningsbaserade MONICA-undersökningen i Norr- och Västerbotten under januari-april 1990 och 1994, och utifrån undersökningsdatum påfört individerna uppgifter om halten av ozon respektive sot samma och intilliggande dygn. För närmare 3400 personer vars blodprov kunnat sammankopplas med aktuell ozonhalt, konstaterar vi att fibrinogenhalten ökar med stigande ozonvärde. Sambandet är statistiskt säkerställt vid en analys med hänsyn till individfaktorer av betydelse för fibrinogenhalten. En ökning av ozonhalten med 50 μg/m3 (från 10:e till 90:e percentilen) leder till en i genomsnitt 3 % ökad fibrinogenhalt.

Denna studie inom den hälsorelaterade miljöövervakningen har genomförts på uppdrag av Naturvårdsverket för att belysa eventuella korttidseffekter av luftföroreningar på akutbesök för astma och andra sjukdomar i andningsorganen, vilka ofta medför ökad känslighet för luftföroreningar. Halternas samband med sjukhusinläggningar för andningsorganens sjukdomar har tidigare studerats inom miljöövervakningen. För att underlätta jämförelser har metodiken anpassats till dessa tidigare studier av sjukhusinläggningar, där betydelsen av halterna de två senaste dygnen beräknas. Övervakning av denna typ av direkta samband med halter i miljön är mindre känslig för trender och förändringar i diagnostik och vårdresurser än enklare epidemiologisk bevakning av antalet fall per år etc., eftersom totala antalet fall i sig kan påverkas av en rad olika typer av faktorer utan koppling till luftföroreningssituationen. Uppgifter om den skrivna befolkningens akutbesök under åren 2001 till och med 2005 för andningsorganens sjukdomar inklusive astma vid akutsjukhusen i StorStockholm (8 sjukhus), Göteborg och Mölndal respektive Malmö har inhämtats från Socialstyrelsens Patientregister. Uppgifterna från registret avser avidentifierade akutbesök med diagnoser dygn för dygn under perioden. Luftföroreningsdata i form av urbana bakgrundshalter har hämtats från Stockholm luft- och bulleranalys (SLB) vid miljöförvaltningen i Stockholm, Göteborgs miljöförvaltning respektive Malmö miljöförvaltning. Vi har studerat partikelhalten som PM10, avgashalten indikerad med kväveoxider (NOx) samt ozon. Tidsserieanalyserna har utförts med Poisson-regression. I dessa analyser tas hänsyn till tidstrender, årstidsmönster, influensaperioder, väderförhållanden, pollenhalt, veckodag, helgperioder mm. De inkluderade luftföroreningarna är ozon, kvävedioxid och partiklar. Alla luftföroreningsvariabler kan ses som indikatorer på olika typer av luftföroreningar, och har i kombinationer beaktats i de slutliga analyserna. Vi fann att sambanden inte skiljer sig signifikant mellan studieområdena varken beträffande effekterna för partikelhalten som PM10 eller för NOx, medan vi för ozon fann kraftigare effekter i Göteborg. När resultaten vägdes ihop för de tre studieområdena beräknas att antalet akutbesök för andningsorganen ökar med 1,4% (95% KI= 0,4-2,4%) per 10 μg/m3 PM10, medan akutbesök för astma ökar med 2,8% (95% KI= 1,8-3,7%). Motsvarande sammanvägda resultat för NOx visar en ökning av totala antalet akutbesök för andningsorganen med 0,5% (95% KI= 0,1-1,0%) per 10 μg/m3 och akutbesök för astma med 1,2% (95% KI= 0,4-2,1%). Eftersom föroreningssituationen som indikatorerna representerar kan förändras med tiden, bör analyserna upprepas med viss periodicitet.

Stockholm och Göteborg ingår som svenska städer bland de 26 europeiska städer som ingår i APHEIS. Beräkningarna inom APHEIS 3 visar att en sänkning av den urbana bakgrundshalten av partiklar med 5 mikrogram per kubikmeter mätt som PM10 (eller 3,5 μg/m3 av dess finare fraktion PM2.5) på sikt bedöms minska antalet dödsfall med ungefär 2 %. Detta innebär per år cirka 80 dödsfall färre i Göteborg och cirka 220 i Stockholm. Mer än ¾ av dessa för tidiga dödsfall sker i hjärt-och lungsjukdomar, medan lungcancer svarar för en liten andel. Drygt ¼ av de tidigarelagda dödsfallen bedöms vara relaterade till partikelhalten under de senaste 40 dygnen, och skulle därför kunna påverkas tämligen omgående om partikelhalten minskades. Ungefär vart 7:e av dessa dödsfall beror av halten samma dag eller dagen innan. Tre fjärdedelar av dödsfallen som är tidigarelagda på grund av luften, tycks dock sammanhänga med längre tids exponering och kan huvudsakligen påverkas först på många års sikt. Luftföroreningarna får naturligtvis olika personers hälsa och livslängd att påverkas mer eller mindre, men de förtida dödsfall i Stockholm och Göteborg som skulle undvikas med 5 μg/m3 lägre långtidshalt av PM10 (eller 3,5 μg/m3 av PM2.5) beräknas motsvara en livslängdsförlust med i genomsnitt cirka 2,5 månader för städernas invånare. En haltminskning av diskuterad storlek kan åstadkommas såväl genom minskade utsläpp i vår omvärld, som genom lokala åtgärder mot främst trafikens avgaser, slitagepartiklar och damm. Storleken på de förväntade hälsovinsterna beror troligtvis även på hur partikelhalten minskas. Det är sannolikt så att en sänkt halt av avgaspartiklar har större betydelse räknat per μg/m3 än en sänkt halt på grund av andra källor. Det finns även andra luftföroreningar i städerna som är av betydelse bl.a. för dödligheten och som inte täcks av dessa beräkningar baserade på den urbana bakgrundshalten av PM10 och PM2.5. Inom APHEIS har även beräknats hur antalet akuta inläggningar på sjukhus skulle minska med sänkta partikelhalter. Dessa beräkningar har klara begränsningar. Här finns kunskap bara om hur antalet vårdfall beror av halterna de senaste två dagarna, vilket troligen leder till en stor underskattning av hur luftföroreningarna totalt påverkar antalet fall. Dessutom har de faktiska analyserna inom APHEIS 3 visat att den genomsnittliga effekt som partikelhalten i konsekvensberäkningarna för alla 26 städer antas ha på inläggningar för andningsorganens sjukdomar är mycket lägre än den verkliga effekt vi nu funnit i Stockholm och Göteborg. Detta är sannolikt inte ett slumpbetingat resultat, utan kan motivera att vi antar starkare effekter per haltökning vid beräkningar för svenska städer. Förklaringen kan finnas i såväl befolkningens känslighet och möjlighet att få vård, som i partiklarnas sammansättning och toxiska egenskaper.

Denna studie har genomförts på uppdrag av Naturvårdsverket för att belysa luftföroreningars eventuella akuta effekter på luftvägssjuka personer i Göteborgsområdet. För att underlätta internationella jämförelser har metodiken anpassats till ett pågående europeiskt projekt. Uppgifter om sjukhusinläggningar för luftvägsdiagnoser dygn för dygn 1988-1996 har hämtats från Patientregistret, luftföroreningsdata från Göteborgs miljöförvaltning och IVL samt meteorologiska data från SMHI. I studien har analyserats luftföroreningarnas betydelse för samtliga luftvägsinläggningar (i genomsnitt 6,6 per dygn), luftvägsinläggningar bland äldre (65 år och däröver) samt inläggningar för astma och kronisk obstruktiv luftvägssjukdom (KOL) bland äldre. I analyserna tas hänsyn till tidstrender, årstidsmönster, influensaperioder, väderförhållanden, veckodag, helgperioder mm. De studerade luftföroreningarna är ozon, kvävedioxid och tre olika mått på partiklar. Alla luftföroreningsvariabler kan ses som indikatorer på olika typer av luftföroreningar. För astma- och KOL-inläggningar är halten av fotokemiskt bildad ozon en signifikant (p<0,05) riskfaktor oavsett vilket partikelmått som används i modellen, och avgasindikatorn kvävedioxid har signifikant betydelse utom med sulfat som partikelmått, då effekten dock nästan är signifikant. För samtliga luftvägsinläggningar bland personer 65 år och äldre är partikelhalten en signifikant riskfaktor oavsett vilket partikelmått som används. Resultaten talar för att flera typer av luftföroreningar, såväl storskaliga som sulfat och ozon liksom lokalt genererade bilavgaser, har viss betydelse för luftvägsinläggningarna. Det totala antalet luftvägsinläggningar ökar enligt undersökningen med 3,7 % vid en haltökning från 25%- till 75%-ilen (percentilen) såväl för sulfatpartiklar som ”inandningsbara partiklar” (PM10), vilket för PM10 motsvarar 10 μg/m3 ökad halt. De akuta effekterna per μg/m3 ökad halt är i denna studie genomgående starkare än vad som vanligtvis rapporterats i tidigare studier från främst nordamerikanska städer, vilket talar för att det är viktigt med ytterligare undersökningar som beskriver svenska förhållanden.

In this study population exposure to annual mean concentrations of NO2, PM10 and PM2.5 in ambient air has been quantified, and the health and associated economic consequences have been calculated based on these results. To allow application of known exposure-response functions for assessment of health effects this study exclusively focus on regional and urban background concentrations. Nearly the entire Swedish population was exposed to concentrations below the environmental standards, and 97 %, 78 % and 77 % was exposed to concentrations below the respective specifications of the environmental objective for NO2, PM10 and PM2.5. The highest concentrations of NO2 and PM were found in the most polluted central parts of our largest cities.

Excess mortality was used as the main health indicator. The total number of excess deaths due to air pollution exposure was estimated to be 7600 in 2015. Of these, we estimated that approximately 3600 deaths per year were associated with exposure to regional background, 900 from local wood burning, 215 due to road dust and approximately 2850 deaths per year from vehicle exhaust.

Based on these results the health impacts from exposure to NO2 and PM2.5 were conservatively estimated to cause socio-economic costs of ~56 billion Krona in 2015. Just absence from work and studies was estimated to cause socio-economic costs of ~0.4% of GDP in Sweden.

Sexton spårelement bestämdes i blodkroppar från 600 kvinnor och män i åldrarna 25-74 år från Västerbotten och Norrbotten. Med Induktiv kopplad plasma (ICP-MS) bestämdes aluminium (Al), vanadin (V), mangan (Mn), kobolt (Co), nickel (Ni), koppar (CU), zink (Zn), selen (Se), rodium (Rh), palladium (Pd), kadmium (Cd), antimon (Sb), wolfram (W), platina (Pt) och bly (Pb). Dessutom bestämdes med atomfluorescens kvicksilver (Hg). Cd-koncentrationerna är av en nivå som kopplats samman med lätt toxicitet. Medianhalterna av Pb och Hg ligger långt under de som satts i samband med toxiska effekter. Variationen var emellertid hög; de högsta halterna är i nivå med dem som anses kunna orsaka ogynnsamma effekter. I en multivariat modell utvärderades effekter av kön, ålder, rökvanor och kalenderår. Framför allt för Cd, men i viss mån också för Hg, hade rökare högre halter än icke-rökare. Kvinnor hade högre halter av Cd och Pb än män. Det fanns klart stigande halter av Cd och Hg med stigande ålder. Vid jämförelse mellan prover tagna 1990, 1994 och 1999 hade en markant sänkning skett av Pb (ca 6% per år), Hg (ca 6% per år) och Cd, men i det fallet bara för män (6% per år), inte för kvinnor. Detta beror sannolikt på minskade utsläpp av dessa metaller, med sjunkande exponering som följd. För Pb och Cd bör sänkningen i exponering ha varit högre än 6% per år, eftersom tidigare ådragen kroppsbörda har en tendens att fördröja en sänkning i blodkroppar. Det finns skäl att även fortsättningsvis följa utvecklingen av metallhalter i blod. För halterna av Al, V, Mn, Co, Ni, Cu, Zn, Se, Rh, Pd, Sb, W och Pt i prover tagna 1999 finns mindre möjligheter att jämföra med andra studier. De funna halterna är emellertid i paritet med det fåtal andra undersökningar som finns. Det fanns en rad associationer mellan halter av olika element. Av särskilt intresse är korrelationerna mellan Pt, Pd and Rh, vilka har spritts i miljön genom användning av katalytiska avgasrenare i bilar. Detta fynd förtjänar vidare undersökningar. Se och Hg var också relaterade, troligen p g a gemensam källa i form av fisk, möjligen också gemensamma bindningar i kroppen.

Denna studie inom den hälsorelaterade miljöövervakningen har genomförts på uppdrag av Naturvårdsverket för att belysa eventuella korttidseffekter av luftföroreningar på akutbesök för astma samt för alla sjukdomar iandningsorganen. Dessa sjukdomar medför ofta ökad känslighet för luftföroreningar. Halternas samband med akutbesök för andningsorganens sjukdomar har tidigare studerats inom miljöövervakningen. För att underlätta jämförelser har metodiken anpassats till tidigare studier där betydelsen av halterna de två senaste dygnen beräknas. Övervakning av denna typ av korttidssamband med halter i miljön är mindre känslig för trender och förändringar i diagnostik och vårdresurser än enklare epidemiologisk bevakning av antalet fall per år etc., eftersom totala antalet fall i sig kan påverkas av en rad olika typer av faktorer utan koppling till luftföroreningssituationen.

Uppgifter om den skrivna befolkningens akutbesök (vid akutmottagning samt akuta (inte planerade) inläggningar) under åren 2005 till och med 2013 för andningsorganens sjukdomar inklusive astma vid akutsjukhusen i StorStockholm, Göteborg/Mölndal respektive Malmö/Burlöv har inhämtats från Socialstyrelsens Patientregister. Uppgifterna från registret avser avidentifierade akutbesök med diagnoser dygn för dygn under perioden.

Luftföroreningsdata i form av urbana bakgrundshalter har hämtats från Stockholm luft- och bulleranalys (SLB) vid miljöförvaltningen i Stockholm och från IVL Svenska miljöinstitutet data för Göteborg respektive Malmö. Vi har studerat effekterna av partikelhalten (PM10 ~ partiklar mindre än 10 mikrometer i diameter), avgashalten indikerad med kväveoxider (NOx) samt ozon. Analyser har gjorts av akutbesök totalt för alla åldrar samt i olika åldergrupper: barn, vuxna och äldre.

Tidsserieanalyserna har utförts med Poisson-regression. I dessa analyser tas hänsyn till tidstrender, årstidsmönster, influensaperioder, väderförhållanden, pollenhalt, veckodag, helgperioder mm. De inkluderade luftföroreningarna är ozon, kvävedioxid och partiklar (PM10). Alla luftföroreningsvariabler kan ses som indikatorer på olika typer av luftföroreningar, och har simultant beaktats i de slutliga analyserna.

I alla tre städer hade ozon effekten på akutbesök för andningsorganens sjukdomar totalt och för astma totalt. Effekten av ozon på akutbesök för andningsorganen samt på astma finns även för barn respektive vuxna separat i Stockholm och Göteborg.

Effekter av ozon kan ses som inte skiljande sig mellan de tre olika studieområdena och därför har även en sammanvägd skattning för ozon beräknats gällande antalet akutbesök för andningsorganen totalt, akutbesök för astma totalt samt akutbesök för astma bland barn. När resultaten vägdes ihop för de tre studieområdena beräknas att antalet akutbesök för andningsorganen totalt ökar med 1,6% (95% KI=1,1-2%) per 10 g/m3 haltökning av ozon, akutbesök för astma totalt med 2,5% (95% KI=1,5-3,6% ) per 10 g/m3 haltökning, medan akutbesök för astma bland barn med 3,9% (95% KI=1,7- 4%) per 10 g/m3 haltökning av ozon.

Eftersom föroreningssituationen som indikatorerna representerar kan förändras med tiden har analyserna gjorts även för två olika tidsperioder: 2005-2008 samt 2009-2013. Analysen för Malmö visade på vissa statistiskt säkerställda skillnader. Effekten av ozon på akutbesök för andningsorganen totalt var högre under den senare tidsperioden, 2009-2013. Denna trend finns även för barn respektive vuxna separat.

Att analysera variationen i telefonsamtal till 1177-Vårdguiden har tidigare visat sig vara en fördelaktig metod vid studier gällande magsjuka och den mest lämpliga metoden för att tidigt detektera utbrott av magsjuka. Till följd av detta var det angeläget att undersöka om denna relativt nya databas innehållande 1177-samtal även kan vara lämplig att använda i studier som avser akuta hälsoproblem av sjukdomar i andningsorganen som kan påverkas av luftföroreningshalterna.

Som tillägg har en pilotstudie gjorts i Göteborg, där uppgifter om dygnsvisa antal samtal medkontaktorsakerna andningsproblem respektive hosta från 1177-Vårdguiden under perioden 2007-11-30 - 2013-12-01 har använts för att jämföra sambanden till luftföroreningshalter. Även här är antalsuppgifter uppdelade i olika åldersgrupper. I likhet med besöksdata påvisades effekter av luftföroreningar där ökning av PM10-halten ökade antalet samtal gällande andningsbesvär och hosta bland barn. Samtal gällande andningsbesvär hos vuxna ökade med ökande halter av ozon. Studien visar att denna typ av data kananvändas för att övervaka luftföroreningsexponeringens effekter.

Exponeringen för ett antal cancerframkallande ämnen undersöktes i ett slumpmässigt urval av allmänbefolkningen i Umeå, 2001. Den huvudsakliga studien genomfördes från slutet av september till mitten av oktober som personburna 7-dygns mätningar på totalt 60 personer, medan några av mätningarna genomfördes i januari 2002. Parallellt med de personburna mätningarna genomfördes även mätningar vid två stationära platser i Umeå, bibliotekstaket och E4:an. Mätningarna omfattade bensen, 1,3-butadien, formaldehyd, acetaldehyd, PAH (polyaromatiska kolväten) samt kvävedioxid (NO2). Mätningarna genomfördes med passiva provtagare med undantag för PAH där provtagningen genomfördes med hjälp av en pump. Resultatet från de personburna provtagningarna av bensen gav medianvärdet 1,5 μg/m3, vilket kan jämföras med resultatet från fjolårets studie i Göteborg (1μg/m3) och den av Institutet för miljömedicin (IMM) föreslagna lågrisknivån 1,3μg/m3. Exponeringen för bensen var signifikant associerad till tiden som deltagarna vistats inomhus, utomhus på arbetsplatsen, i rum med rökning samt om de var rökare. Det var marginell skillnad mellan medianhalten uppmätt vid E4:an och den personburna halten (1,6 μg/m3 och 1,5 μg/m3) medan halten på bibliotekstaket låg lägre (1,0 μg/m3). Medianvärdet för butadien var 0,4 μg/m3, vilket är samma som halten uppmätt vid E4:an men högre jämfört med halten på bibliotekstaket (0,12 μg/m3). Det var signifikant skillnad mellan rökare och icke-rökare (p=0,007), och tid som tillbringats i rum med rökning var signifikant förknippat med ökad exponering för butadien. Mätningar genomfördes för både formaldehyd och acetaldehyd, dock redovisas enbart resultaten för formaldehyd på grund av problem med provtagningen av acetaldehyd. Bland mätningarna som genomfördes personburet var medianhalten formaldehyd 15 μg/m3 vilket kan jämföras med resultaten från samma studie i Göteborg förra året (19 μg/m3). Resultatet ligger inom det intervall som angivit som lågrisknivå (IMM, 12-60 μg/m3). Halterna som uppmättes vid E4:an och Biblioteket var nästintill lika (3,5 μg/m3 och 3,0 μg/m3), dock var de betydligt lägre jämfört med den halt som uppmättes personburet. Bostadstyp (villa alt lägenhet), framstod som den enda variabeln som var signifikant associerad till den personburna halten formaldehyd. PAH-mätningarna genomfördes stationärt hemma hos 10 deltagare ur befolkningsurvalet, samt personburet och stationärt på 10 personer i anknytning till forskargruppen. Mediankoncentrationen av bens(a)pyren, mätt personburet, var 0,08 ng/m3 vilket är i nivå med resultaten från Göteborg. Halterna hemma hos personerna från befolkningsurvalet samt de med anknytning till kliniken var 0,17 respektive 0,07 ng/m3. De stationära utomhusmätningarna visade att halten vid E4:an var betydligt högre jämfört med halten på Bibliotekstaket (0,3 respektive 0,1 ng/m3). Kvävedioxid (NO2) mättes som ett lokalt tillägg i syfte att undersöka samband mellan NO2, som trafikindikator, och övriga ämnen. Median halten för mätningarna som gjordes personburet var 8 μg/m3 medan resultaten från de stationära mätningarna var betydligt högre. NO2 uppvisade ingen signifikant korrelation till övriga ämnen mätta personburet. Vidare sågs inga samband till vistelse i specifika miljöer.

Exponeringen för ett antal cancerframkallande ämnen undersöktes i ett slumpmässigt

urval av allmänbefolkningen i Umeå, 2001. Den huvudsakliga studien genomfördes

från slutet av september till mitten av oktober som personburna 7-dygns mätningar på

totalt 60 personer, medan några av mätningarna genomfördes i januari 2002. Parallellt

med de personburna mätningarna genomfördes även mätningar vid två stationära

platser i Umeå, bibliotekstaket och E4:an. Mätningarna omfattade bensen, 1,3-

butadien, formaldehyd, acetaldehyd, PAH (polyaromatiska kolväten) samt

kvävedioxid (NO

2). Mätningarna genomfördes med passiva provtagare med undantag

för PAH där provtagningen genomfördes med hjälp av en pump.

Resultatet från de personburna provtagningarna av bensen gav medianvärdet

1,5 μg/m

3, vilket kan jämföras med resultatet från fjolårets studie i Göteborg (1μg/m3)

och den av Institutet för miljömedicin (IMM) föreslagna lågrisknivån 1,3μg/m

3.

Exponeringen för bensen var signifikant associerad till tiden som deltagarna vistats

inomhus, utomhus på arbetsplatsen, i rum med rökning samt om de var rökare. Det

var marginell skillnad mellan medianhalten uppmätt vid E4:an och den personburna

halten (1,6 μg/m

3 och 1,5 μg/m3) medan halten på bibliotekstaket låg lägre (1,0

μg/m

3).

Medianvärdet för butadien var 0,4 μg/m

3, vilket är samma som halten uppmätt vid

E4:an men högre jämfört med halten på bibliotekstaket (0,12 μg/m

3). Det var

signifikant skillnad mellan rökare och icke-rökare (p=0,007), och tid som tillbringats i

rum med rökning var signifikant förknippat med ökad exponering för butadien.

Mätningar genomfördes för både formaldehyd och acetaldehyd, dock redovisas enbart

resultaten för formaldehyd på grund av problem med provtagningen av acetaldehyd.

Bland mätningarna som genomfördes personburet var medianhalten formaldehyd

15 μg/m

3 vilket kan jämföras med resultaten från samma studie i Göteborg förra året

(19 μg/m

3). Resultatet ligger inom det intervall som angivit som lågrisknivå (IMM,

12-60 μg/m

3). Halterna som uppmättes vid E4:an och Biblioteket var nästintill lika

(3,5 μg/m

3 och 3,0 μg/m3), dock var de betydligt lägre jämfört med den halt som

uppmättes personburet. Bostadstyp (villa alt lägenhet), framstod som den enda

variabeln som var signifikant associerad till den personburna halten formaldehyd.

PAH-mätningarna genomfördes stationärt hemma hos 10 deltagare ur

befolkningsurvalet, samt personburet och stationärt på 10 personer i anknytning till

forskargruppen. Mediankoncentrationen av bens(a)pyren, mätt personburet, var 0,08

ng/m

3 vilket är i nivå med resultaten från Göteborg. Halterna hemma hos personerna

från befolkningsurvalet samt de med anknytning till kliniken var 0,17 respektive 0,07

ng/m

3. De stationära utomhusmätningarna visade att halten vid E4:an var betydligt

högre jämfört med halten på Bibliotekstaket (0,3 respektive 0,1 ng/m

3).

Kvävedioxid (NO

2) mättes som ett lokalt tillägg i syfte att undersöka samband mellan

NO

2, som trafikindikator, och övriga ämnen. Median halten för mätningarna som

gjordes personburet var 8 μg/m

3 medan resultaten från de stationära mätningarna var

betydligt högre. NO

2 uppvisade ingen signifikant korrelation till övriga ämnen mätta

personburet. Vidare sågs inga samband till vistelse i specifika miljöer.

Denna dagboksstudie utgör en del i Naturvårdsverkets hälsorelaterade miljöövervakning, och

syftar till att studera om och hur symtom och besvär bland astmatiker samvarierar med

korttidsvariationer i luftföroreningshalter i utomhusluften.

Studien bygger på tre paneler med totalt 64 vuxna astmatiker (16-70 år) fördelade på städerna

Umeå, Uppsala och Göteborg. Deltagarna identifierades via en bredare miljöenkät där de som

svarade ja på frågan om läkardiagnostiserad astma inbjöds att delta i dagboksstudien.

Deltagarna besvarade dagligen under 11 veckor ett dagboksblad bestående av 15 frågor

rörande astmarelaterade symtom, astmamedicinering, upplevda besvär osv. Halten av

luftföroreningar beskrivs som dygnsmedelhalterna av kvävedioxid (NO

2) och partiklar mätt

som PM

10 i urban bakgrundsluft och har inhämtats från respektive kommun.

Resultaten visar då samtliga städer inkluderades i analysen på ett statistiskt säkerställt

samband mellan NO

2-halten samma dag (lag 0) och att man behövt stanna hemma på grund

av luftvägsbesvär samt att man haft pip i bröstet. Motsvarande resultat sågs även då NO

2-

halten beskrevs som medelvärdet av dagens och gårdagens halt (lag 01). I de separata

analyserna för respektive stad sågs också ett säkerställt samband mellan NO

2-halten (lag01)

och risken att få stanna hemma på grund av luftvägsbesvär samt att ha pip i bröstet i Umeå,

men inte i de två övriga städerna. För PM

10 sågs inga säkerställda samband.

I norra Sverige är en högre konsumtion av viltkött vanligare än i södra delarna av landet. Syftet med detta projekt var att genom en kunskapssammanställning undersöka om det finns anledning att mäta nivåer av miljöföroreningar hos högkonsumenter av viltkött.

Sammanställningen ger inte belägg för att högkonsumenter av viltkött skulle vara i riskzonen för höga intag av miljöföroreningar, i någon större utsträckning än högkonsumenter av nötkött eller fisk. En reservation finns: Renkött innehåller mer HCB än annat kött och fisk. Nivåerna av HCB i renkött är dock betydligt lägre än gränsvärdet för kött. Långt ifrån alla organiska miljöföroreningar finns uppmätta i livsmedel, men de data vi har funnit visar på att hög konsumtion av förorenad fet fisk (från Vänern, Vättern och Östersjön) utgör den största risken för höga intag av flera organiska miljöföroreningar. P.g.a. tidstrender blir det lättare att jämföra framtida mätningar i olika köttslag om jämförelser görs på kött slaktat vid ungefär samma tidpunkt samt att omräkningar görs till halt i kött, i de fall mätningarna har gjorts i fett. Vid eventuella mätningar av organiska miljöföroreningar eller kvicksilver hos människor med hög konsumtion av viltkött är det viktigt att ha kunskap om deltagarnas fiskkonsumtion.

Flera studier har visat på samband mellan halter av persistenta organiska miljöföroreningar (POPar) och ökad risk för diabetes typ 2, men endast ett fåtal av studierna är prospektiva. Det är då osäkert om POPar orsakar diabetes eller om sjukdomen i sig påverkar halter av POPar. Det är rimligt att det totala intaget av POPar är relaterat till mängden mat man äter och därmed skulle ett stort matintag både kunna leda till ett högt BMI och höga halter av POPar. Syftet med studien var att ta reda på hur vikt och BMI samt kostfaktorer av betydelse för diabetesrisk är kopplade till halter av POPar. Kan de samband som setts mellan POPar och diabetesrisk förklaras av att halter av POPar är kopplade till någon/några av dessa faktorer? Korrelationer mellan olika POPar och kostfaktorer (energiintag, energiprocent protein, fett och kolhydrater) samt BMI, vikt och skattat energibehov beräknades hos 845 deltagare i Västerbottens hälsoundersökningar. Halter jämfördes också för de med högst respektive lägst fysisk aktivitet på arbetet, då en hög fysisk aktivitet rimligen bör medföra ett högre energiintag. Positiva korrelationer kunde ses mellan DDE, HCB, lågklorerade PCBer (PCB-118 och 138) och BMI respektive vikt samt skattat energibehov. Korrelationerna var starkare för män jämfört med för kvinnor. Korrelationer mellan vikt respektive BMI och högklorerade PCBer (PCB-156, 170 och 180) var negativa för kvinnor, medan inga sådana korrelationer

kunde ses för män. För energiintag eller energiprocent av protein, fett, respektive kolhydrater kunde endast ett fåtal svaga korrelationer ses. Det fanns inte någon signifikant skillnad i POP-halter mellan de med högst respektive lägst nivå av fysisk aktivitet på arbetet. Fynden angående samband mellan POPar och BMI stämmer relativt väl överens med resultat från tidigare studier. Vi har försökt finna ut om POP-koncentrationer är ett mått på stort matintag. Det enda som tyder på att det skulle kunna vara så är korrelationerna med skattat energibehov. Däremot ger inte självrapporterat energiintag stöd för detta, och inte heller en jämförelse av personer med samma BMI men olika fysisk aktivitetsnivå. Därmed är det fortfarande oklart om det samband som setts mellan halter av POPar och diabetesrisk kan förklaras av ett högre energiintag eller högre intag av protein- eller fettrika livsmedel. Alltså kvarstår möjligheten att POPar orsakar en ökad diabetesrisk.

Det är viktigt att följa halter av miljöföroreningar hos människor, för riskvärdering och för att få kunskap om hur exponeringen kan minskas.

Organiska miljöföroreningar (ftalat-metaboliter, bisfenol A, bisfenol F, triklosan, pesticiderna 3-PBA och TCP samt PAH-metaboliten 1-HP) analyserades i urin hos 204 unga i Skåne (gymnasieelever, år 2013) och hos 143 unga i MONICA-studien i norra Sverige (25-35 år, år 2014). Koncentrationer jämfördes statistiskt mellan studierna och kopplingar till levnadsvanor som efterfrågades i båda studierna undersöktes (rökning, fiskintag, intag av mat från konserver och typ av golv i sovrum). En kompletterande enkätstudie gjordes på deltagarna i MONICA-studien som uppgav att de hade plastgolv i sovrummet (n=65), för att utröna om golvvärme under plastgolv i sovrummet kan öka exponering av "plast-ftalaten" MBzP.

De statistiskt säkerställda skillnader som uppdagades var att de unga i norr hade högre koncentration av de flesta ftalat-metaboliter och av pesticiden 3-PBA medan de unga i söder hade högre koncentration av triklosan.

Ftalat-metaboliten MBzP kunde kopplas till att ha plastgolv i sovrummet i båda studiepopulationerna. Då endast fyra personer i MONICA-studien uppgav golvvärme under plastgolv och den gruppen inte hade anmärkningsvärt hög MBzP-koncentration i urin kan inte högre användning av golvvärme i norr vara förklaringen till högre koncentration av MBzP i norra Sverige.

Skillnader i levnadsförhållanden av betydelse för exponering av miljöföroreningarna som beror på den åldersskillnad som fanns mellan studiepopulationerna i norr och söder, och inte undersöktes i den här studien, kan inte uteslutas. Framtida geografiska jämförelser av miljöföroreningar hos människor bör om möjligt göras på människor i samma åldersintervall

Sammanlagt 501 kvinnor i åldrarna 20-35 år (unga) och 50-60 år (medelålders) från Skåne (2006-07) samt Norr- och Västerbotten (2004) undersöktes med avseende på exponering för de toxiska metallerna kadmium (Cd), bly (Pb) och kvicksilver (Hg). Exponeringen bedömdes genom analys av halter i blod (B) och urin (U).

258 kvinnor som aldrig rökt hade signifikant lägre B-Cd (P<0,001) och U-Cd (P<0,001) än de som någonsin rökt. Medelålders kvinnor hade signifikant högre B-Cd (P<0,001)och U-Cd (P<0,001) än de unga.

B-Cd var högre hos kvinnorna i Skåne än i Norr- och Västerbotten, både bland de unga (median 0,20 mot 0,16 μg/L) och medelålders (0,36 mot 0,27 μg/L) kvinnorna. Bland icke-rökare var skillnaden signifikant (unga: 0,17 mot0,14; medelålders: 0,31 mot0,23 μg/L; P=0,001). U-Cd var också högre i Skåne och Norr- och Västerbotten (unga: 0,13 mot 0,11 μg/L; medelålders: 0,27 mot 0,22 μg/L; densitets-justerade värden). Skillnaden var signifikant bland icke-rökare (unga: 0,12 mot 0,10; medelålders: 0,20 mot 0,19 μg/L; P=0,019).

Vid jämförelse med mätningar av 1999 hade de medelålders kvinnorna i Skåne inte sjunkit signifikant i B-Cd och U-Cd. Vid jämförelse med undersökningar av kvinnor i Norr- och Västerbotten 1990-99 hade Cd i erytrocyter inte heller sjunkit. Vad gäller B-Cd hos unga kvinnor hade ingen förändring skett i jämförelse med mätningar 2003-04 Västerbotten, antagligen inte heller i Skåne 2002-03.

Det förefaller således som om exponeringen för Cd i den känsligaste delen av populationen inte visat någon gynnsam utveckling. Detta är betänkligt, eftersom de Cd-nivåer som uppmättes hos de medelålders kvinnorna i tidigare studier har visats ge risk för sub-kliniska, toxiska effekter på njurar och skelett.

Medelålders kvinnor hade signifikant högre B-Pb (P<0,001) och U-Pb (P<0,001) än de unga. B-Pb var inte signifikant beroende av rökvanor, medan U-Pb var högre hos rökare.

B-Pb skiljde sig mellan de medelålders kvinnorna i Skåne samt Norr- och Västerbotten (19 mot 15 μg/L; P=0,013), men inte mellan de unga kvinnorna (9,7 mot 10 μg/L). Även för U-Pb hade de medelålders kvinnorna i Skåne högre värden än de i Västerbotten (0,94 mot 0,83 μg/L; P=0,008), medan U-Pb inte skiljde sig signifikant för de unga kvinnorna (0,67 mot 0,62 μg/L).

Vid jämförelse med mätningar av 1999 hade de medelålders kvinnorna i Skåne sjunkit signifikant i B-Pb och U-Pb. Vid jämförelse med undersökningar av kvinnor i Norr- och Västerbotten 1990-99 hade Pb i erytrocyter sjunkit. B-Pb hos unga kvinnor hade inte tydligt sjunkit jämfört med mätningar hos gravida i Skåne 2002-03 och Västerbotten 2003-04.

Endast enstaka av de B-Pb som uppmättes hos kvinnorna har i tidigare studier visats ge risk för sub-kliniska, toxiska effekter på foster och blodtryck. Dessutom är, som sagt, exponeringen på väg nedåt.

B-Hg var högre hos äldre än hos yngre (P<0,001).

B-Hg skiljde sig inte signifikant mellan medelålders kvinnor i Skåne samt Norr- och Västerbotten (1,4 mot 1,5 μg/L), men unga kvinnor i Skåne hade signifikant lägre nivåer än de i Norr- och Västerbotten (0,54 mot 0,78 μg/L; P=0,006).

Vid jämförelse med mätningar av 1990-90 synes kvinnorna i Norr- och Västerbotten inte ha sjunkit i Hg i erytrocyter, även om jämförelsen inte är lika säker som för Cd och Pb. Vid jämförelse av B-Hg hos unga kvinnor hade inte heller någon tydlig förändring skett i jämförelse med mätningar 2002-04 hos gravida i Skåne och Västerbotten.

De B-Hg som uppmättes hos kvinnorna ligger under de som i tidigare studier visats ge risk för sub-kliniska, toxiska effekter på foster samt hjärtinfarkt.

De aktuella resultaten bör ligga till grund för fortsatt uppföljning av förändringar över tid av exponering för toxiska metaller; särskilt viktigt är det att hålla Cd-exponeringen under övervakning. Resultaten kommer också att utgöra en del i den geografiska kartläggning, med samma metodik, av exponering i Europa och vissa andra delar av världen, som ingår i EU-projektet PHIME (Public health impact of long-term, low-level mixed elemen exposure in susceptible population strata), vilket koordineras från Lunds och Umeå Universitet.

High exposure to mercury have been found in populations living in circumpolar areas, due to high consumption of sea food and accumulation of mercury closer to the north pole. The developing fetus is especially sensitive to effects of mercury. Exposure to mercury has previously been examined in pregnant women in Sweden, but not in pregnant women residing in Sweden north of the polar circle.

In the years 2015-2016, mercury was measured in whole blood from 51 pregnant women living in the city of Kiruna in circumpolar Sweden, taking part in an international comparison between eight circumpolar countries. This report presents the Swedish results on mercury concentrations and associations with some exposure determinants. Also, compliance to dietary advice on fish consumption, appointed to fertile women, was examined.

The median concentration of total-Hg in whole blood was 0.40 μg/L (min, max; <0.40, 1.88) among the 51 pregnant women in Kiruna. This is similar or lower compared to concentrations of mercury in pregnant women in other parts of Sweden. None of the women in the study had concentrations of mercury that are considered as dangerous.

Mercury concentrations were associated with total fish consumption but not to consumption of predatory fish, known to be higher in mercury. All of the women in the study had knowledge about dietary advice on fish consumption. One woman exceeded the recommended consumption of predatory fish, limited due to risk of high mercury content, but this woman did not have high concentrations of mercury. While the vast majority of women thus followed the recommendations of not eating too much polluted fish, only 15 % of the women reported sufficient fish consumption to comply with the dietary advice (2-3 times/week).

In conclusion, pregnant women in circumpolar Sweden have low exposure to mercury, and do not deviant from pregnant women in other parts of Sweden. Knowledge about dietary advice on fish consumption appointed to fertile women is very good. The public health concern though, is that pregnant women in circumpolar Sweden do not eat enough fish.