Under 1950-talet började uttern minska drastiskt i både antal och utbredning. Trots att man fridlyste uttern år 1968 fortsatte den att minska. Inventeringar under 1980-talet visade att utterbestånden var glesa och isolerade. Sedan dess har man inventerat utter i olika omgångar och inventeringarna visar att utterpopulationen är ökande. Numera förekommer uttern spritt i hela länet från fjällen i väster och till skärgården i öster.Länsstyrelsen följer utvecklingen av utterpopulationen genom regional miljöövervakning. Vi övervakar uttern genom att vi söker spår och spillning på barmark vid 828 lokaler. Dessa lokaler är fördelade på 215 utslumpade kvadratmilsrutor i länet. Varje lokal besöker vi vart sjätte år. Vi har inventerat alla lokaler under åren 2011-2013 och 2015-2020. Vissa av lokalerna har manäven inventerat under åren 1986-1987, 2002 och 2006.Under senaste inventeringsperioden 2015-2020 hittade vi spårtecken av utter på 49 % av lokalerna jämfört med 14 % på 1980-talet. Inom kvadratmilsrutorna fann vi spårtecken inom 83 % under åren 2015- 2020 jämfört med 19 % under åren 1986-87. Detta är ett tydligt tecken på att uttern har ökat i länet.En annan indikation på att uttern har ökat är att antalet döda uttrar som Naturhistoriska riksmuseet har fått in från Norrbottens län har ökat de senaste 20 åren.Det ökande antalet uttrar beror på förbättrade livsmiljöer. De ämnen som var orsaken till att uttern minskade på 1950-talet är framför allt PCB och DDT.Studier visar att dessa miljögifter nu har minskat i vår natur.Framtiden för uttern är oviss då vi ser nya hot, exempelvis nya sortersmiljögifter som PFAS och PFCA. Uttern är en så kallad toppredator och befinner sig högst upp i den akvatiska näringskedjan. Som toppredator ackumulerar uttern allt gift som bytesdjuren i alla led i näringskedjan fått i sig och därför kan den få i sig stora mängder miljögifter.

Miljöövervakning av våtmarker bedrivs inom Naturvårdsverkets programområde våtmark med syfte att långsiktigt följa utvecklingen av våtmarkernas tillstånd vad gäller hydrologiskorördhet och biologisk mångfald. För ett av delprogrammen används en satellitbaserad metodik för att upptäcka markanvändningsbetingade vegetationsförändringar i öppna myrar. Metoden baseras på antagandet att spektralt och vegetationsmässigt homogena myrtyper uppträder likartat med avseende på normal variation i fenologi och väder. Detta innebär att om grupper av homogena myrtyper avgränsas vid tidpunkt 1 så kan spektralt avvikande myrar, dvs förändrade myrar, sökas genom riktad förändringsanalys inom grupperna vid tidpunkt 2. Förändringsriktningen som analyserats är ökad biomassa/igenväxning. Förändringarna redovisas i två klasser; säker och potentiell. Analysen kommer att genomföras i hela landet nedanför fjällen från norr till söder med ett omdrev på tio år.

Under 2008 utfördes denna förändringsanalys i Norrbottens län. Satellitscenerna som har använts är för tidpunkt 1 från 1984, 1987 samt 1990 och för tidpunkt 2 från 2000. Analysen har resulterat i en mängd ytor inom öppen myr där indikationer på förändring finns. De förändrade ytorna omfattar ca 16 800 ha, vilket motsvarar 1,22 % av arealen öppen myr i undersökningsområdet, dvs hela Norrbottens län med undantag av fjällen

Vid en utvärdering av resultatet från förändringsanalysen ingick totalt 300 ytor varav 250 förändrade ytor och 50 referensytor. Referensytorna slumpades ut inom den oförändrade delen av den öppna myrmasken. Utvärderingen utfördes mha flygbilder och fältbesök för att verifera förändringar. Utvärderingen visade att säkerheten i förändringsanalysen var mellan 48-91 %. I 48 % av ytorna kunde förändring verifieras. I ytterligare 43 % av fallen var det svårt att bedöma om en förändring skett, men möjlighet fanns att biomassa kan ha ökat under aktuell tidsperiod, dvs säkerheten i analysen kan vara upp till 91%. Förändringsytorna skiljde sig från referensytorna genom att de i högre grad låg i anslutning till vattendrag, sjöar och dråg samt hade fler ingrepp i omgivningen. Vanligast förekommande ingrepp inom 100 m från de förändrade ytorna var dikningar, ungskogar och upphörd myrslåtter. I de östra delarna kunde förändringarna i högre grad verifieras jämfört med i de västra delarna. I väster fanns fler svårbedömda fall. Med andra ord kan man säga att förändringsanalysen har en högre säkerhet och i högre grad kan kopplas till markanvändning i de östra jämfört med de västra delarna. En möjlig orsak till denna skillnad kan vara att fenologiska effekter påverkar analysresultatet i mer höglänta områden med kortare vegetationsperiod.

Markanvändning i anslutning till de förändrade myrarna har analyserats med hjälp av flygbildstolkning av de förändrade ytornas tillrinningsområde. Flygbilderna som användes var från tre olika tidsperioder : 1960-, 1980- och 2000-tal. Markanvändningen i anslutning till de förändrade ytorna hade ökat i högre grad jämfört med referensytor. Ökningen har framförallt skett under perioden 1980 till 2000. Diken för skogsbruk stod för den största delen av ökningen.

Kring ytor med säker förändringsindikation fanns en större andel skogsdiken jämfört med ytor som hade potentiell förändringsindikation. Det fanns fler rester av lador och hässjor sedan myrslåtterepoken kring de förändrade ytorna jämfört med referensytorna. Markanvändningsanalysen gav oss ytterligare en bekräftelse på att resultatet från förändringsanalysen fångat upp ytor där snabba förändringar i form av igenväxning skett pga ingrepp.

Ett förslag på indikator för att följa miljökvalitetsmålet för Myllrande våtmarker har tagits fram baserat på resultatet från förändringsanalysen. Förslaget är att man använder måttet andel förändrad öppen myr av den totala arealen öppen myr som indikator på snabba förändringar.

Vi föreslår att indikatorn används dels på länsnivå och dels på kommunnivå.

This report presents an investigation of levels of metals in sediments from 11 lakes in

Norrland, Sweden (see map, Figure 4.1), along with a literature review of metals in

Swedish lake sediments. The report focuses on lakes in anthropogenically non-impacted (or

relatively non-impacted) areas and its main objective is to map the distributions of metals in

the sediments of these lakes. The levels of arsenic, cadmium, copper, mercury, nickel, lead

and zinc i the sediments of the investigated lakes are compared with the Swedish

Environmental Protection Agency (EPA) guidelines for metals in sediments.

The natural metal content of sediment is mainly dependent on the local geological

conditions. However, large amounts of metals are deposited annually through the

atmosphere. The anthropogenic activities which contribute to the atmospheric deposition is

among other things the combustion of coal, oil and gasoline, and also pyrometallurgical

processes in different industries.

Commonly, metal levels in sediments increase the further south in Sweden one travels and

it is considered that Sweden receives its largest atmospheric deposition of metals from

Europe. Small variations in (natural) levels of metals within the same area is thought to

originate from differences in geochemical conditions, rather than from differences in local

anthropogenic emissions.

I the northern parts of Sweden large parts of the ground is covered by tills, as a result of the

most recent ice age. Till is naturally low in heavy metals, which leads to generally very low

natural levels of metals in Norrland. According to the guidelines erected by the Swedish

EPA levels of metals in this investigation are in most cases very low (class 1), even though

there are certain exceptions (the levels of copper, for instance, are labelled as low (class 2)

to moderate/high (class 3)).

It is clear that several metals are connected to the organic matter in the sediment, as the

covariation is large (see profile diagrams in Appendix 5). Some metals (for instance

titanium and aluminium) show the opposite pattern and instead covariate with the total

solids content. This owes to the way these metals are bound to mineral particles, which

implies that they are not affected by redox processes to the same extent as other metals.

Many metals show local maxima in the upper 10 cm of the sediment, which in previous

reports have been related to different peak industrial emissions. Such relationships are not

as clear in this investigation. A decrease in metal levels in the top sediments may be the

result from reduced metal deposition and/or changes waterchemical conditions. Several of

the metals have probably been redistributed by redox processes and bound to different

compounds at different depths in the sediment.

I Sverige finns olika program för att övervaka miljöförhållandena i landets sjöar och

vattendrag. Målet med övervakningen är att följa tillståndet i vattenmiljön med avseende på

surhet, näringsämnen och i vissa sjöar även metaller och organiska ämnen samt biologisk

mångfald. Genom att följa utvecklingen i sjöarna och vattendragen kan vi upptäcka

förändringar i miljötillståndet och söka förklaringar till det och sätta in åtgärder som behövs

för att bibehålla eller förbättra miljötillståndet ytterligare.

I Norrbottens län övervakas 13 sjöar och 9 vattendrag inom olika program för fortlöpande

miljöövervakning. De sjöar som övervakas fungerar som referenslokaler för länet och de ska

representera olika sjötyper som kustsjöar, skogssjöar och fjällsjöar. Gemensamt för sjöarna är

att de är relativt små och att de inte är direkt påverkade av mänsklig aktivitet som utsläpp eller

intensiv markanvändning. Syftet med denna rapport är att göra en bedömning av tillståndet i

dessa så kallade referenssjöar, genom att sammanställa och utvärdera de resultat som

miljöövervakningen genererat. Åtta av sjöarna ingår i ett nationellt miljöövervakningsprogram

och övriga ingår i länets regionala program. För ett flertal av sjöarna finns data från

1980-talets början.

Miljötillståndet i Norrbottens sjöar är generellt sett bra. Varken försurning eller övergödning

är stora problem i länet. Tillgången till vatten av god kvalitet är allmänt sett mycket bra i

Sverige och det gäller i synnerhet vattnet i Norrbottens län. Det är dock få vattenmiljöer i

länet som är helt opåverkade av mänskliga aktiviteter som t.ex. dämningar och skogsbruk.

Fjällsjöarna i länet karaktäriseras av näringsfattiga förhållanden och de har ett ofärgat, mycket

klart vatten. Avrinningsområdena domineras av fjällhed och blockrik mark. Naturligt för

många fjällsjöar är att de har surt vatten, d.v.s. lågt pH-värde, och många sjöar har en väldigt

låg jonstyrka och buffertkapacitet. Variationen inom länet är dock stor. Det finns fjällsjöar

som har bland de högsta uppmätta pH-värdena och den högsta jonstyrkan av länets sjöar.

Växt- och djurplanktonsamhällena i fjällsjöarna kännetecknas av låga biomassor och det är

tillgången till näringsämnen och klimatet som är de begränsande faktorerna för organismerna.

Röding är den fiskart som är bäst anpassad till högfjällsmiljön, medan öring, harr och i viss

mån lake och sik kan förekomma högt upp i fjällens vattensystem. Många högt belägna

fjällsjöar är naturligt fisktomma, men tidigare var det vanligt att fisk planterades ut i sjöarna.

Skogssjöarnas avrinningsområden utgörs främst av barrskog och våtmark, vilket gör att

vattnet är mer färgat och innehåller betydligt mer partiklar än fjällsjöarna. Skogssjöarna har

också högre näringshalter, men de flesta klassas ändå som näringsfattiga. Många av länets

skogssjöar har ett naturligt svagt surt till surt vatten och är känsliga för ökad belastning av

försurande föroreningar. Detta beror på att sjöarna ofta har svag buffertkapacitet bl.a. till följd

av tillförseln av organiska syror från de skogs- och våtmarksdominerade avrinningsområdena.

Även de tunna jordlagren och den svårvittrade berggrunden bidrar till att en stor del av länets

sjöar har en relativt dålig förmåga att neutralisera försurande ämnen. De låga näringshalterna

ger en liten tillväxt av växt- och djurplankton i sjöarna. Fisksamhällena utgörs främst av

abborre, mört och gädda, men även sik är vanligt förekommande.

De kustnära sjöarna ligger i områden som tidigare varit havsbotten, men miljön i sjöarna är i

stort sett lika som i inlandets skogssjöar. Deras avrinningsområden utgörs också mest av

barrskog och de har ett färgat vatten och vanligtvis ett litet siktdjup.

Sammanfattning

Vi rekommenderar att dyktransekter enligt den nationella undersökningstypen

för

Vegetationsklädda bottnar, ostkust (Naturvårdsverket 2004) används vid

övervakning av makrovegetation. Metoden ger möjlighet till hög taxonomisk

noggrannhet och kan svara upp mot i stort sett alla förvaltningsuppdrag. Den

fungerar bra för att beskriva djuputbredning och täckningsgrad av arter.

Skattningarna kan även omräknas till täckningsindex. Tyvärr finns det ingen

fullständig metodbeskrivning. För att säkerställa kvalitén i nationella databaser

och underlätta upphandling av inventeringsuppdrag för myndigheterna bör en

tydlig metodbeskrivning omgående tas fram. Av samma orsaker behövs även

metodikkurser anordnas och i kombination med kontinuerlig interkalibrering av

täckningsgradsskattning och artbestämning kan en ackreditering av utförare

genomföras.

När det gäller att designa ett miljöövervakningsprogram så bör syftet med

övervakningen först definieras. Att övervaka klimatförändringen, övergödningen

eller följa upp ekologisk status i vattenförekomster styr hur programmet sätts

upp. Ett brett program med transekter spridda från inner till ytter skärgård dvs. i

skärgårdsgradienten och en metod som har bra taxonomisk (och rumslig)

upplösning ger möjlighet att nyttja data för fler syften.

Vår rekommendation när det gäller att designa ett övervakningsprogram för att

följa upp storskaliga förändringar är att inte lägga stationerna alltför nära lokala

utsläppskällor. Om stationerna ska användas som referens till recipienter ska de

dock inte placeras för långt ut, så att de enbart beskriver förhållanden längst ut i

skärgårdsgradienten.

Vi rekommenderar att programmet bör följa upp flera responsvariabler t.ex.

djuputbredning av arter, täckningsgrad, och diversitet. På detta sätt ökar chansen

att programmet fångar upp framtida, okända förändringar. Det är också en

förutsättning för att nyttja transekterna för fler förvaltningssyften.

Bottensubstrat är en av de faktorer som har störst betydelse för

makrovegetationens sammansättning och täckningsgrad. Det är viktigt att ta

hänsyn till detta när framtida analyser av data görs. Det är troligtvis en mycket

viktig faktor när det gäller att stratifiera placering och bestämma antalet stationer

vid uppbyggnad av ett övervakningsprogram. I Bottniska viken är det mycket

vanligt med transekter med blandade substrat eller att transekterna relativt snabbt

övergår från hårdbotten till mjukbotten eftersom kusten är på många ställen

flack. Detta är probelmatiskt för övervakning av ekologisk status kopplat till

djuputbredning av arter.

Våra analyser av djuputbredning och täckningsindex inom fyra skärgårdsområden

visar att man med fördel kan stratifiera sina provpunkter utifrån

vågexponering. Syftet med undersökningen bestämmer dock var i skärgården

dessa lokaler bör ligga.

Miljöövervakning av våtmarker bedrivs inom Naturvårdsverkets programområde våtmark med syfte att långsiktigt följa utvecklingen av våtmarkernas tillstånd vad gäller hydrologisk orördhet och biologisk mångfald.

För ett av delprogrammen används "Satellitbaserad övervakning av våtmarker" för att upptäcka markanvändningsbetingade vegetationsförändringar i öppna myrar. Metoden baseras på antagandet att spektralt och vegetationsmässigt homogena myrtyper uppträder likartat med avseende på fenologi och väder. Detta innebär att om myrtyperna avgränsas vid tidpunkt 1 så kan spektralt avvikande myrar, dvs. förändrade myrar, sökas genom riktad förändringsanalys inom grupperna vid tidpunkt 2. I "Satellitbaserad övervakning av våtmarker" görs en basklassning av öppen myr i den äldre satellitscenen. Basklassningen särskiljer spektralt homogena våtmarksenheter som utgör grunden för den riktade förändrings-analysen som genomförs i nästa steg.

"Kartering av vegetation på öppna myrar" syftar till att ta fram en vegetationskarta för myrtyper genom att översätta basklassningens våtmarksenheter (via en översättningstabell) till välkända hydrologiska vegetationstyper.

På uppdrag av Naturvårdsverket genomförde Länsstyrelsen i Norrbottens län år 2016 en basinventering av alpina rasmarker, för att få bättre kunskap om Natura 2000-naturtypen 8120 Kalkrasmarker och dess förekomst. Femton rasmarker i Sarek, Stuor Muorkke /Stora Sjöfallet och Badjelánnda /Padjelanta nationalparker valdes ut med hjälp av olika kartunderlag. I rapporten beskrivs de besökta rasmarkerna som låg ca 1000 m.ö.h. och dess flora. Där beskrivs även svårigheter med att prediktera och avgränsa naturtypens förekomster samt förslag på att ta fram en naturtypsnyckel och komplettera vägledningarna för att underlätta naturtypsbestämning av alpina naturtyper.

Våtmarker täcker stora ytor i Sverige. Det finns ett behov av att kunna följavåtmarkernas tillstånd, dels generellt över landet men även för särskilt utpekadeområden, t.ex. områden som ingår i EUs nätverk Natura 2000. Denna rapport villbelysa satellitdatas roll för uppföljning av våtmarker.Målen är att:· Studera hur små linjära objekt som syns i satellitdata· Testa metoder som kan detektera om en våtmark utsätts för fysiska ingrepp /hydrologisk påverkan· Resonera kring förutsättningarna för operativ satellitövervakning avvåtmarker

Strandområden är viktiga miljöer för många djur och växter, men de är även attraktiva för bebyggelse och friluftsliv. Det finns behov av att följa trender i strändernas exploateringsgrad för kommuner, län och hela landet. I denna rapport presenteras resultatet av en landstäckande kartering av inlandsstränders strandzon och av exploateringspåverkade ytor i strandzonen. Karteringsmetoden kan användas för att med ca fem års intervall följa upp exploatering av strandzonen på nationell, regional och lokal nivå. Metoden som använts går ut på att använda befintliga geografiska data och lägga samman dessa för att skapa en indikator som ger ett mått på hur stor arealandel av strandzonen som är exploaterad. Motsvarande kartering har även gjorts för havsstränder, vilket redovisas av Länsstyrelsen Norrbotten (Engdahl och Nilsson 2014).

Karteringen redovisar kartor och arealer för stränder vid tre olika kategorier av sötvatten- sjöar, breda vattendrag och smala vattendrag. För varje vattenkategori finns 3 olika bredder på strandzoner – 30 meter bred, 100 meter bred respektive 300 meter bred. Sammanlagt får man alltså 3x3 = 9 olika kategorier strandzon. Inom strandzonerna karteras påverkansytor vid byggnader (50 m runt varje byggnad) och vägar (2,5 gånger vägbredden på varje sida). Andelen påverkad areal inom de olika strandzonskategorierna har beräknats kommunvis. Som en extra information har även påverkansytor av jordbruk (åker respektive betesmark) och skogsbruk (nya och gamla hyggen) karterats och arealandelarna beräknats.

Karteringen var i stort sett framgångsrik, men det finns en del brister och förbättrings-möjligheter som redovisas i rapporten.

Karteringen kompletterar Statistiska centralbyråns (SCB) redan pågående övervakning av bebyggelse vid stränder. I Länsstyrelsens exploateringsindikator ingår förutom byggnader även vägar. SCB mäter andelen exploaterad längd strandlinje, medan länsstyrelse-övervakningen mäter andelen exploaterad yta i strandzonen. En enkel statistisk jämförelse mellan de olika metodernas mått visar att korrelationen mellan de två måtten är god, men att SCB:s mått generellt sett ligger ca 1,5 gånger högre än länsstyrelse-övervakningens mått. SCB:s övervakning har möjlighet att använda mer detaljerade uppgifter om byggnaderna, men kan av sekretess-skäl inte redovisas annat än som siffror, på kommunnivå eller liknande. Länsstyrelse-övervakningen presenterar heltäckande kartor över resultatet, och det finns möjlighet att göra egna analyser av GIS-materialet. Det bör därför kunna få en bred användning inom uppföljning och planering

Mjukbottenfauna i Regional Miljöövervakning längs Norrlandskusten.En utvärdering av tidigare program och förslag till framtida strategi.

Sedan 2002 pågår ett samarbetsprojekt mellan CBM (forskningsprogrammet Naturvårdskedjan) och länsstyrelsen i Norrbotten rörande miljömålsuppföljning och övervakning av biologisk mångfald i fjällen. Sedan 2004 har även länsstyrelsen i Jämtlands län deltagit i projektet, som därmed vidgats till att också innefatta uppföljning i Natura 2000-habitat. Uppföljning av biologisk mångfald, miljömål eller liknande, kan i många avseenden ses som ett mellanting mellan forskning och praktisk naturvård. Praktiska aspekter är krav på naturvårdsrelevans, tillämpbarhet samt på anpassning till naturvårdens organisation och medel. Vetenskapliga aspekter är krav på kunskapsbaserade frågeställningar, samt på metoder som ger analyserbara data. Projektets utgångspunkt är att det behövs ett samarbete mellan praktisk och vetenskaplig expertis för att kunna utforma relevant och fungerande uppföljning. Samarbetet fokuserar här på uppföljning i fjäll, men det långsiktiga målet är utvecklat utbyte mellan forskare och naturvårdare även i andra naturvårdssammanhang. Genom sådant samarbete i projektet räknar vi med att höja kvalitén på den kedja av överväganden är basen för all uppföljning: 1. Formulering av frågeställningar och uppföljningsbehov, baserat på tillgänglig kunskap om fjällens processer, strukturer/funktioner och arter. 2. Prioritering av uppföljning, biotoper etc. baserat på tillgänglig kunskap och tillgängliga medel. 3. Framtagande av indikatorer som är relevanta för dessa frågeställningar och prioriteringar. 4. Utveckling av metoder som både fungerar praktiskt och ger sådana data att förändringar hos indikatorerna verkligen kan avläsas. Vidare ger projektet möjlighet till fördjupad analys av miljömålen, exempelvis av målkonflikter och av deras relevans för biologisk mångfald. Slutligen ges möjlighet att utvärdera och utveckla samarbete mellan forskare och naturvårdare i exempelvis övervakningssammanhang. Arbetssätt I ett första steg identifieras biotoper och eventuella geografiska områden som har en nyckelroll för bevarande av biologisk mångfald i fjällen — man kan kalla dessa biotoper ett slags nyckelbiotoper. Ett sådant arbete påbörjandes genom ett seminarium om fjällbiotoper i Uppsala januari 2004. Seminariet syftade till att identifiera fjällbiotoper med särskilt hög eller hotad biologisk mångfald, både inom och utanför Natura 2000-habitat. Syftet var vidare att belysa vad som krävs (ekologiska processer, substrat etc.) för att vidmakthålla naturvärdena samt hoten mot biotoperna. Frågeställningarna belystes från olika organismgruppers synvinkel och från markanvändningshistorisk synvinkel. I ett andra steg görs ett urval av lämpligt antal biotoper för utveckling av uppföljningsmetoder inom, baserat på ekologisk kunskap i kombination med hot och de krav som ställs av miljömålsuppföljning och Natura 2000. I ett tredje steg undersöks i vad mån delar av den ekologiskt motiverade uppföljningen redan utförs eller kommer att utföras av annan verksamhet, exempelvis NILS. De delar som inte omfattas av annan uppföljningsverksamhet kan alltså komma på fråga för miljömålsuppföljning, uppföljning av Natura 2000, eller regional miljöövervakning. Under arbetets gång har det blivit uppenbart att fjällbjörkskogen måste behandlas på ett särskilt seminarium. Seminarium och kunskapssammanställning om fjällbjörkskog Den svenska fjällbjörkskogen är ett av våra största sammanhängande lövskogsbälten. Biotopen är tillsammans men många andra biotoper i fjällen ett av de mest okända habitaten under det europeiska nätverket Natura 2000 vad gäller detaljerade kunskaper om biologisk mångfald. Avgörande för naturvärdena är biotopspecifika processer och strukturer, vilka ger upphov till livsmiljöer för arter. Liksom för många andra alpina och subalpina biotoper är sambanden mellan processer, substrat/strukturer, arter, hot ofullständigt kända eller ofullständigt sammanställda, jämfört med de flesta låglandsbiotoper. Några viktiga frågor vi hoppas belysa under seminariet är: • Till vilka substrat är egentligen naturvärdena i fjällbjörkskog knutna? Mark, ved eller andra substrat? • Hur påverkas biotopen och dess arter av renbete, fjällbjörkmätare och andra störningar? • Vilken betydelse har tidigare markanvändning för dagens naturvärden - på gott och ont? Hur ser de regionala skillnaderna ut i markanvändningens påverkan? • Hur viktiga är olika typer av fjällbjörkskog för exempelvis renbete, smågnagare och reproduktion av ripa? • Biotopen består av olika vegetationstyper, men vilken indelning är mest relevant från naturvårdssynpunkt? • Vilka typer av fjällbjörkskog har högst naturvärden, är mest hotade, och vilka typer bör prioriteras i Natura2000-arbetet? • Vilka är hoten mot fjällbjörkskogens värden och vilka åtgärder är viktiga att vidta? • Vilka är fjällbjörkskogens nyckelarter och nyckelfunktioner (om sådana finns)? Under hösten kommer, utöver seminariet, en kunskapssammanställning om fjällbjörkskogens naturvärden att göras. Detta arbete bekostas av Naturvårdsverket.

Strandområden är viktiga miljöer för många djur och växter, men de är även attraktiva för bebyggelse och friluftsliv. Det finns behov av att följa trender i strändernas exploateringsgrad för kommuner, län och i hela landet. I denna rapport presenteras en landstäckande kartering av exploatering i strandzonen. Karteringen följer upp exploatering av strandzonen på nationell, länsoch kommunnivå med cirka fem års intervall.Metoden som använts går ut på att använda befintliga geografiska data och lägga samman dessa för att skapa en indikator som ger ett mått på hur stor arealandel av strandzonen som är exploaterad. Motsvarande karteringar har utförts 2013 för kust- och havsöstränder samt för sötvattenstränder, vilket har redovisats av Länsstyrelsen Norrbotten (Engdahl A & Nilsson T, 2014) och Länsstyrelsen Gävleborg (Kellner O, 2016).Karteringen redovisar ytor och statistik för stränder vid två olika kategorier av havsvatten (fastlandskust och havsöar) samt tre olika kategorier av sötvatten (sjöar, breda vattendrag och smala vattendrag). För varje vattenkategori/strandtyp finns tre olika bredder på strandzoner, 30 meter, 100 meter respektive 300 meter.Inom strandzonerna karteras påverkansytor vid byggnader, vägar och järnvägar med hjälp av buffertzoner. Andelen påverkad areal inom de olika strandzonskategorierna har beräknats länsoch kommunvis.Då metoden justerats sedan 2013 vad gäller underlagsdata för strandtyperna så ingår analyser av strandexploatering för både 2018 och 2013 i denna studie. Resultatet av analyserna för 2018 och 2013 visar en liten ökning i strandexploatering. De största exploateringsökningarna återfinns inom fastlandskustzonen.

En undersökning av kvicksilverhalt i gädda har genomförts i sju kommuner i Norrbotten län under1997. Dessa är Arjeplog, Arvidsjaur, Boden, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk samt Kiruna kommun.Sammanlagt har 158 gäddor från 33 sjöar fångats och analyserats. Vattenprov har tagits i samtligasjöar. I gäddproven från Haparanda kommun har även nickel, zink och krom analyserats medanledning av utsläppen från AvestaPolarit Stainless Oy (f.d Outokumpu) i Torneå i Finland.Resultaten visar att en majoritet av sjöarna hade god buffertkapacitet och höga pH-värden. Ingen avsjöarna uppvisade surt eller mycket surt vatten vid provtagningstillfället. Drygt hälften av sjöarna hadeklart vatten och endast två sjöar var mycket humösa. Långträsket i Haparanda kommun hade lägst pHoch buffertförmåga medan Gemträsket i Bodens kommun och Myllyjärvi i Haparanda kommun var demest humösa.Kvicksilverhalterna ligger i genomsnitt på 0,47 mg/kg i 1-kilos gäddor vilket betecknas som lågahalter, klass 2 enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet, men ligger straxt undergränsen för måttligt höga halter, klass 3. Endast en sjö hade en halt över 1,0 mg/kg vilket betecknassom mycket hög halt, klass 5. Halterna var högre i kustområdet än i inlandet och gäddorna iLångträsket i Haparanda kommun uppvisade det högsta kvicksilverupptaget.Analyserna av nickel, zink och krom i gäddorna i Haparanda kommun visar att fiskarna i Långträskethar det högsta upptaget av dessa ämnen.

Som ett led i miljöövervakningen av sötvatten i Norrbottens län har inventering av makrofyter

genomförts under sensommaren 2005 i två av länets regionala referenssjöar, Bergträsket och

Valkeajärvi. Syftet var i första hand att få en bild av sjöarnas växtsamhällen samt att utvärdera

inventeringsmetoderna.

Inventeringsmetoder

En kvalitativ och en kvantitativ inventeringsmetod användes. Den kvalitativa metoden går ut

på att beskriva växtsamhället i en hel sjö och upprätta en artlista, en metod som ger

information om sjöns nuvarande status utan att jämförelser med tidigare inventeringar av sjön

är nödvändiga. Resultatet blir än mer värdefullt om man gör en översiktskarta över växtsamhällena

i sjön. Metoden visade sig ge en bra koppling till vattenkemiska data som tidigare

insamlats. Genom den kvantitativa metoden mäts arters frekvens och täckning i en lokal, en

metod som inte säger något om sjöns nuvarande status om man inte har tillgång till tidigare

inventeringsresultat att jämföra med. Den kvantitativa metoden måste alltså följas upp under

flera år. Dessutom är den svårare att utföra och efterarbetet mer tidskrävande i jämförelse med

den kvalitativa metoden.

Bergträsket

Bergträsket är en ganska artrik sjö. Artsammansättningen indikerar att sjön är naturligt något

sur. Detta bekräftas av långa tidsserier vattenkemiska data från miljöövervakningsprogrammet.

Artsammansättningen varierar mycket mellan olika delar av sjön. Bestånd av gul

näckros återfinns på alla platser med tillströmmande vatten och lös finsediment- eller

gyttjebotten. Bestånd av vekt braxengräs finns där bottnen är något fastare. Några arter

(strandranunkel, en kransalg, plattbladig igelknopp, två olika arter näckmossa, hästsvans,

sjöfräken och sylört) bildar bara tydligt definierade bestånd på vardera en plats i sjön. I den

lokal som inventerades kvantitativt dominerar vekt braxengräs både med avseende på

frekvens och täckning.

Valkeajärvi

Valkeajärvi är en ganska artfattig sjö, vilket är vad man förväntar sig med tanke på dess

storlek och geografiska belägenhet. Det finns ingen antydan till varken eutrofiering eller

försurning. Artsammansättningen varierar mellan olika delar av sjön, men är inte lika

heterogen som i Bergträsket. Vekt braxengräs förekommer över hela sjön ner till cirka 2,5 m

djup, men är inte beståndsbildande på platser med lös dybotten. Gul näckros förekommer

endast på dybotten, men bildar tydligt definierat bestånd endast på en plats i sjön. Bestånd av

andra arter förekommer på flera ställen i sjön. I den lokal som inventerades kvantitativt

dominerar vekt braxengräs både med avseende på frekvens och täckning.

I samband med den - av naturvårdsverket föranledda sjöinventeringen hösten 2000, tog

länsstyrelsen tillfället i akt att även insamla kvalitativa håvprover av zooplankton. Av totalt

besökta 669 sjöar kunde prov tas från 584.

Syftet med undersökningen var att dels fylla ut luckor i tidigare regionala undersökningar av

zooplanktons utbredning i länet, dels att söka möjliga samband mellan samtidigt analyserade

miljöparametrar och olika arters uppträdande. I sista hand var målsättningen att få fram

huruvida zooplankton kunde användas som miljöindikator.

I allt identifierades.71 zooplanktonarter, varav rotatorierna p.g.a. årstiden måste anses vara

underrepresenterade. Cyclopoiderna blev i huvudsak endast summariskt behandlade p.g.a. den

oproportionerligt stora arbetsinsatsen som artbestämningen i denna grupp skulle ha krävt.

Fördelningskartor kunde tas fram för alla viktiga arter. Dessa visade generella mönster som

dels speglade naturförhållandena (högfjäll, lågfjäll, skogslandet, nedre

Tornedalen/kustlandet), dels också kolonisationsvägar och vandringsbarriärer (postglacial

västlig invandring: t.ex.

Arctodiaptomus laticeps, generell invandring söderifrån: t.ex. de

flesta cladocererna, överlevnad i sjöar som genom landhöjningen blev skiljda från Östersjön:

t.ex.

Eudiaptomus gracilis, sentida invandring österifrån: t.ex. Eubosmina coregoni samt

t.o.m. invandring norrifrån:

Acanthodiaptomus tibetanus.)

Medan olika arters invandringshistoria i många fall synes ha haft större betydelse för

nuvarande fördelningsmönster än de berörda sjöarnas miljökvalitet kan dock också urskiljas

samband mellan kemiskt-fysikaliska betingelser och zooplanktons preferenser. Dessa är i

regel intimt kopplade till naturgeografiska villkor: temperatur - höjd över havet, pHvärde -

skogs- och myrland, näringsämnen - odlingsbygder. Förekommande extremvärden verkar

allmänt fortfarande ligga inom gränserna för arternas tolerans.

Starkare än av de kemiskt-fysikaliska betingelserna tycks artförekomsten styras av biologiska

faktorer, främst näringstillgången. Växt- och partikelätarna, som utgör majoriteten av

planktondjuren, är i hög grad beroende av växternas primärproduktion. Den kan vara

autokton, alltså relaterat till fytoplankton, eller allokton, relaterat till importerat organiskt

material. Det förstnämnda fallet gäller främst i eutrofa sjöar, det senare i humusrika eller

starkt genomrunna sjöar.

Högre upp i näringskedjan verkar näringskonkurrens och predatorer och i sista led även

fiskbestånden vara beståndsreglerande. Detta samband har här inte kunnat studeras, eftersom

för de allra flesta undersökta sjöar föreligger inga uppgifter om fiskbestånden. Emellertid kan

det kända faktum bekräftas att i fisktomma vatten (mestandels små tjärnar) främst

cladocererna (

Daphnia, Bosmina) växa fram till särskilt stora individ, medan den

genomsnittliga storleken i populationen pressas ner där fiskarnas predationstryck är starkt.

Inga direkta indikationer har kunnat tas fram för zooplankton som indikator för specifika

former av antropogen förorening, som t.ex. försurning. Åtminstone vad gäller deras

zooplanktonbestånd måste länets sjöar betraktas som helt naturliga. Möjligen skulle relativa

förändringar av artsammansättningar och mängder kunna lämna information om pågående

miljöförändringar. Men för detta ändamål skulle behövas regelbundna upprepningar av

jämförbara undersökningar.

7

Därmed är det inte sagt att zooplankton inte på ett meningsfullt sätt skulle kunna sätts in i

miljökontrollen. Bättre än stora regionala inventeringar med stora tidsintervaller kan täta

provtagningar i lämpliga referenssjöar ge upplysningar om naturliga fluktuationer och

eventuella trender. Även planktondjurens produktivitet mätt t.ex. i äggantal, eller sjukdomar,

som t.ex. infektioner, eller biokemiska analyser av protein- och fetthalter- eller analys av

främmande ämnen i torrsubstansen bör kunna prövas som miljöindikatorer.

Denna undersökning är veterligen den först av sitt slag och med sitt syfte. Den kan inte ge

mer än ideer eller ansatspunkter för fortsatta undersökningar men förhoppningsvis kan den

rikta uppmärksamheten på en lucka i miljökontrollen som kan vara värt att bättre beaktas och

att fyllas med kunskap.

Denna rapport beskriver exploateringen av Sveriges stränder. Det är en kartering på nationell nivå, med upplösning även på läns- och kommunnivå. Studien är en del av Sveriges regionala miljöövervakning som genomförs av länsstyrelserna.

Metoden som används går ut på att lägga samman befintliga geografiska data för att skapa en indikator som ger ett mått på hur stor andel av strandzonen som är exploaterad. Tidigare karteringar har utförts 2013 och 2018. Då metoden justerats sedan 2013, så ingår nya analyser av strandexploatering för både 2018 och 2013 i denna studie. Karteringen redovisar resultat i form av ytor och statistik för stränder vid havsvatten och sötvatten, indelat i fastlandskust, havsöar, sjöar, breda vattendrag och smala vattendrag. För varje strandtyp finns tre bredder på strandzoner, 30 meter, 100 meter respektive 300 meter.

Denna utvärdering är en del av Sveriges regionala miljöövervakning som genomförs av länsstyrelserna. Utvärderingen gäller miljöövervakningsprogrammet ”Exploatering av stränder i Sverige”, ett delprogram där länsstyrelserna samarbetar för att miljöövervakningen ska bli enhetlig. Utvärderingen av metoden har finansierats av medel från Naturvårdsverket.

Över 80 procent av de ytor som granskades i utvärderingen var korrekt skattade vid samtliga typer av stränder uppdelat på fastlandskust, havsöar, sjöar och breda vattendrag. Vi bedömer därför att metoden som används i miljöövervakningsprogrammet fungerar bra.

Det verkar vara exploateringsgraden som främst avgör hur väl metoden fungerar. Om exploateringen är låg, som exempelvis vid en ensam lada vid en sjö, så blir exploateringen överskattad enligt metoden. Är exploateringen hög, som exempelvis vid ett industriområde, så underskattar metoden exploateringen. Förutsatt att användaren av resultaten i miljöövervakningsprogrammet är medveten om att metoden inte fångar in alla typer av påverkan så fungerar metoden bra för att bedöma graden av exploatering vid stränder.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har samarbetat med Mittuniversitetet för att försöka få en tydligare bild av var skogar med höga naturvärden finns kvar i Norrbottens län och hur dessa är sammankopplade, det vill säga hur den ekologiska konnektiviteten ser ut. Vi har även tittat på konnektiviteten mellan våtmarker med höga naturvärden och ingen eller låg påverkan på hydrologin, enligt våtmarksinventeringen (VMI).

Arbetet är en del av Länsstyrelsen i Norrbottens arbete med Grön infrastruktur och ett underlag för framtida arbete med bevarande, restaurering och även uppföljning av förändringar i landskapet.

För att få en tydligare bild av sambanden har vi använt oss av befintligt underlag och befintliga metoder. I arbetet har det ingått en hel del metodutveckling då befintliga metoder inte varit möjliga att använda rakt av.

De metoder som använts är:

1. en täthetsanalys som visar var det finns områden som till stor del utgörs av skogar med höga naturvärden
2. en konnektivitetsanalys som visar vilken väg som det är mest troligt att en fiktiv art som föredrar naturskogar och skyr fysiska ingrepp helst skulle välja för att röra sig genom landskapet.
3. en konnektivitetsanalys som speglar förutsättningarna för en fiktiv art att röra sig mellan våtmarker med höga naturvärden och ingen eller låg påverkan på hydrologin. När den fiktiva arten rör sig söker den liknande livsmiljöer och markfuktighet samt skyr fysisk påverkan.

Resultaten av täthetsanalysen av skog visar att det fortfarande finns kvar tätheter av skogar med kända höga naturvärden längs hela fjällkedjan. De når som närmast kusten vid Granlandets naturreservat i de centrala delarna av länet. Inkluderas kontinuitetsskogar så faller fler tätheter ut. Här finns dock en osäkerhet kring skogarnas naturvärde, eftersom kontinuitetsskogar utanför kända värdekärnor enbart är flygbildstolkade.

Arter som är beroende av skogar med höga naturvärden behöver inte bara tillgång på habitat, alltså en tillräcklig täthet av livsmiljöer. De behöver även förutsättningar att röra sig mellan dessa, en tillräckligt stark konnektivitet, för att överleva på lång sikt. Konnektivitetsanalyserna visar troliga rörelsemönster i landskapet. De visar inte var konnektiviteten är högst i länet utan var konnektiviteten är högst inom det närmaste området.

Konnektivitetsanalysen av skog visar vilken väg som det är mest troligt att en fiktiv art som föredrar naturskogar och skyr fysiska ingrepp helst skulle välja för att förflytta sig genom landskapet. Analysen visar att konnektiviteten är påfallande stark i de fjällnära skogsområdena. Det syns även tydliga stråk genom fjälldalar över hela länet. Man kan dessutom tydligt utröna flertalet skyddade områden, till exempel Muddus nationalpark och naturreservaten Reivo och Granlandet, samt hur konnektiviteten ser ut inom dessa områden.

Konnektivitetsanalysen av våtmarker speglar förutsättningarna för en fiktiv art att röra sig mellan våtmarker med höga naturvärden och ingen eller låg påverkan på hydrologin. Den fiktiva arten vill förflytta sig till en liknande miljö och väljer väg utifrån hur det ser ut i närområdet. Den begränsas därför av fysiska ingrepp i landskapet. Även här syns vissa tydliga mönster. Stråk av stark konnektivitet följer hydrologiska flöden över länet, i huvudsak i sydostlig riktning. Ett stort område med stark konnektivitet löper från naturreservatet Torneträsk-Soppero fjällurskog hela vägen till Överkalix. Ett annat stort område löper från söder om Torne träsk hela vägen till naturreservatet Granlandet. Ett tredje område utgörs av naturreservatet Pärlälvens fjällurskog och Udtja naturreservat.

När täthets- och konnektivitetsanalyserna kombineras kan vi få en bättre bild av var i landskapet det finns bättre eller sämre förutsättningar för långsiktig funktionalitet. Vi kan få en bild av vilka stråk som kan vara viktiga mellan skogar och våtmarker med kända värden. Samtidigt bör användaren vara medveten om att analyserna har begränsningar som både beror på underlagen och på metoderna.

Täthetsanalysen av skog är så pass tillförlitlig att den går att använda mer brett som planerings- och kunskapsunderlag av myndigheter och andra aktörer under förutsättning att användaren förstår hur analysen är gjord. I konnektivitetsanalyserna finns däremot för stora begränsningar både i dataunderlagen och metoden för att de ska vara användbara som ett tillförlitligt planeringsunderlag. Dessutom finns det i nuläget inga metoder för att på ett tillförlitligt sätt validera analyserna, vilket innebär att vi inte vet till vilken grad resultaten återspeglar den faktiska konnektiviteten i länet. Analyserna kan däremot utgöra ett bra underlag för den som är väl insatt i metoden och dess begränsningar.

Analyserna är möjliga att uppdatera med nya eller uppdaterade underlag. Det är även möjligt att justera själva metoderna allt eftersom vi får mer kunskap. Redan nu fungerar förmodligen metoden för konnektivitetsanalyserna bra i mer geografiskt begränsade områden där det finns mer detaljerade kartunderlag.

Kartunderlagen som tagits fram i analyserna har publicerats av Mittuniversitetet via Svensk Nationell Datatjänst.

Denna sedimentstudie visar att metaller generellt visar förhöjda halter längs med hela

norrbottenskusten. De högsta halterna av zink, kvicksilver, bly och kadmium återfanns i

Vargödraget (Piteå skärgård), de högsta halterna av krom i Skomakarfjärden (Haparanda

skärgård), och de högsta halterna av kobolt och nickel samt arsenik och koppar återfanns i

referensområdena i Rånefjärden och Kinnbäcksfjärden (länsgränsen Norrbotten/Västerbotten)

respektive. Vid en jämförelse med Naturvårdsverkets avvikelsevärden från naturliga

bakgrundsvärden så visar metallerna bly och kvicksilver på låga avvikelsevärden, koppar,

kobolt och nickel på tydliga avvikelsevärden samt kadmium, zink, arsenik och krom på stora

avvikelsevärden. Hela undersökningen visar på en spridning av metallerna bly och kvicksilver

mellan Naturvårdsverkets avvikelseklasser 1 till 2 (”ingen” till ”liten” avvikelse), koppar,

kobolt och nickel mellan avvikelseklasserna 2 till 3 (”liten” till ”tydlig” avvikelse), kadmium

och zink mellan avvikelseklasserna 2 till 4 (”liten” till ”stor” avvikelse) samt arsenik och

krom mellan avvikelseklasserna 2 till 5 (”liten” till ”mycket stor” avvikelse).

I referensområdena visar metaller ofta på halter som ligger högre än Naturvårdsverkets

jämförvärden för ”ingen eller obetydlig avvikelse” från naturliga bakgrundsvärden. Inom

referensområdena är det endast metallerna kvicksilver, nickel och bly som visar på halter som

ligger inom Naturvårdsverket avvikelseklasser 1 och 2, d v s ”ingen eller obetydlig”- samt

”liten” avvikelse. Metallerna arsenik, kadmium, kobolt, koppar, krom och zink visar alla på

högre avvikelseklasser inom referensområdena. En anledning till att höga metallhalter

återfinns i referensområdena är att det är skyddade områden för vågpåverkan och att sediment

därför kan ackumuleras relativt ostörts där under långa perioder. Genom anrikning av metaller

i organiskt material och i järn- och manganoxidhyrdoxider blir metaller som sprids storskaligt

i Bottenviken därför anrikade på ackumulationsbottnar. Det område som generellt visar lägsta

metallhalter och goda ackumulationsförhållanden är Repskärsfjärden i Kalix skärgård.

Repskärsfjärden skulle därmed kunna fungera som ett referensområde för metallhalter i

Bottenviken. I och med att Repskärsfjärden ligger i anslutning till pappersindustrin i Kalix

bör eventuell påverkan därifrån först utredas innan området ses som en referens för metaller i

sediment.

Länsstyrelsens miljöövervakningsprogram för metaller i kustabborre visar på

Naturvårdsverkets avvikelseklasser 1 till 2 (”ingen eller obetydlig” till ”tydlig” avvikelse) för

metallerna kvicksilver, krom, koppar och nickel. Metallerna bly, zink och kadmium visar på

de högre avvikelseklasserna 1 till 3, 1 till 3 och 5 respektive (d v s ”ingen” till ”tydlig”

avvikelse samt ”mycket stor” avvikelse). Av dessa metaller är det zink och kadmium som

även visar på förhöjda halter i sediment. Krom som visade mycket förhöjda halter i

sedimentet i den norra delen av skärgården visar inte på förhöjda halter i kustabborre samt bly

som visar förhöjda halter i kustabborre visar inte på förhöjda halter i sediment.

Kustens strandområden är viktiga miljöer för många djur och växter, men de är även attraktiva för bebyggelse och friluftsliv. Sveriges kuster blir alltmer exploaterade och antalet orörda kuststräckor minskar. En ökande exploatering kan skada livsmiljöerna för många arter och därmed även hota de ekosystemtjänster som kustområdet förser oss människor med. Det finns därför ett behov av att följa trender i exploateringsgrad på kommunal‐, läns‐ och riksnivå. Kunskapen behövs som underlag för t ex miljömål, detaljplaner, tillståndsgivning och

områdesskydd. Att kartera och följa exploateringen i kustnära områden har tidigare gjorts på många olika sätt, baserat på olika variabler och i olika geografiska områden. Resultaten är därmed inte jämförbara. För att kunna analysera det egna området i relation till andra områden krävs att samma metod appliceras över hela landet. En enhetlig metod krävs även för en relevant

kvalitetssäkring av resultaten. Denna studie är en del av landets regionala miljöövervakning som finansieras av naturvårdsverket. Syftet med studien har varit att presentera en enkel och kostnadseffektiv metod för att kartera och följa upp exploatering av strandzonen på nationell nivå, med resultat

som också är användbara på regional och lokal nivå. Metoden som förordas går ut på att använda befintliga geografiska data och lägga samman dessa för att skapa kunskapsunderlag som indikerar exploatering. Metoden omfattar inte all exploatering utan ett antal variabler som ska ge oss en bild av den exploatering som kan vara

negativ för växt‐ och djurlivet i kustens strandområden. Resultaten är lämpliga att följa upp med ca fem års intervall. Inom den tidsperioden har alla terats nationel

aktuella databaser hunnit uppdalt. Rekomm

läggande uppföljning av exploatering är:

rade variabler för

grund

er (fastighetskartan)  )

VDB och fastighetskartan

 Kraftledningar (fastighetskartan) Variablerna kan antas spegla en generell exploateringsutveckling och de är lätt tillgängliga och väl dokumenterade. Metoden baseras på vektoranalys, vilket ger mer exakta avgränsningar än nalyse

rasterar. För en

utökad uppföljning kan ovanstående variabler kompletteras med bryggor, pirar och hamnar genom manuell digitalisering. Genom att detta redan är gjort krävs endast en

uppdatering av digitaliseringen var 5:e år. Sjöfartsverket och Lantmäteriet har inlett ett samarbete för att ta fram en gemensam strandlinje, så kallad nationell strandlinje (NSL). Tidigare har strandlinjen skiljt sig åt mellan sjökort och kartor från lantmäteriet. När Nationell strandlinje är färdigställd kan variabler från denna till iss del ersätta den manuella digitaliseringen, t ex bryggor och pirar längre än 10 meter.

v

Metodes är att buffra ytor, linjer och punkter enligt följande:

m rekommendera

er 50 meter 

edd multiplicerat med 2,5  meter baserat på typ

ngar 25, 50 och 100 

 Hamnområden, marinor 50 meter Samtliga variabler läggs

därefter samman till en gemensam yta som representerar den xploaterade ytan.

e

d

Som analysområde rekommenderas i första hand strandzonen eftersom detta ger en mer robust yta för uppföljning jämfört med en strandlinje. Strandzonen skapas utifrån strandlinjen i lantmäteriets grundläggande geografiska data (GGD) i kombination med SMHI:s havsområden

som avgränsar sötvatten från hav. Strandlinjen buffras 100 respektive 300 meter upp på land. En strandzon på 100 respektive 300 meter skapas genom att strandlinjen enligt fastighetskartan buffras. För att avgränsa sötvatten från hav används SMHI:s havsområden som grund. Från denna zon maskas ytor bort som är vatten enligt fastighetskartan så att strandzonen enbart

omfattar landyta.

Andel ech kommun beräknas.

ploaterad yta (%) per län o

m strandzon 100 meter 

m strandzon 300 meter  Fördelat på fastland och öar

Vill man dessutom följa upp de rent marina variablerna bör en marin zon också inkluderas. Här rekommenderas en minsta zon på 100 meter i överensstämmelse med strandskyddet. En större zon än detta bör endast beaktas i de fall många variabler avseende den marina miljön inkluderas

i analysen. I samband med att variablerna sammanställs för regionen bör alltid kunskap om utbredning och samvariation mellan de olika variablerna sammanställas. På detta sätt kan eventuella trender

bedömas bättre. Variablerna kan presenteras på olika sätt. De kan överlagras enskilt eller grupperat i teman så att "hotspots" med fler korsande intressen, verksamheter och exploateringar bildas. Enskilda buffrade variabler och hotspots överlagras strandzonen, strandlinjen och eventuellt markslag vilket visar hur stor andel strand och strandzon som är exploaterad eller påverkad. Vidare är det möjligt att analysera gröna korridorer för att hitta exempelvis bristande eller viktiga

migrationskorridorer längs stränderna.Ovanstående analyser kan genomföras

nationellt med tillhörande statistik på kommunnivå till en uppskattad kostnad av ca 120 000 SEK (exklusive moms) per omdrev. Detta motsvarar .

ungefär 10 000 SEK per kustlän, vilket inkluderar rekvirering av data, bearbetning och analysAtt även inkludera uppdatering av bryggor, bryggliknande pirar och hamnar skulle innebära

län.

Våtmarksinventeringen är en landsomfattande inventering av Sveriges våtmarker. Syftet är bl a att erhålla en naturvärdesbedömning på landets alla större våtmarker. Den samlade kunskapsbasen skall utgöra ett underlag för prövning av ärenden som berör våtmarker. Inventeringen inleddes 1981 av Naturvårdsverket, på uppdrag av regeringen. För Norrbottens län startade våtmarksinventeringen 1995. I Norrbotten finns ca 2 miljoner ha våtmark, vilket utgör en tredjedel av Sveriges våtmarksareal. För att möjliggöra en inventering av länets stora arealer har det varit nödvändigt att utveckla en GIS-baserad inventeringsmetodik som bygger på den nationella inventeringsmetodiken. Den metodik som utvecklats i Norrbotten har möjliggjorts tack vare tillgången till en länstäckande vegetationskarta i digital form. Genom att använda GIS har insamlandet av data blivit effektivare och tillgängligheten till resultatet har ökat. Inventeringen avslutades 2004 med färdigställandet av denna rapport.

Alla våtmarker nedanför fjällregionen, med en areal om minst 50 ha, har inventerats. Totalt har 5343 våtmarksobjekt inventerats med en sammanlagd våtmarksareal på ca 1,5 miljoner ha. En naturvärdesbedömning har gjorts för varje objekt. Varje objekt har bedömts objektivt utifrån definierade naturvärdeskriterier såsom storlek, mångformighet, orördhet och representativitet. Av de objekt som förts till naturvärdesklass 1 har de flesta inventerats i fält. Totalt har 558 våtmarksobjekt med en samlad areal på ca 650 000 ha har fältinventerats. Beskrivningar med artlistor har gjorts på drygt 10 000 växtsamhällen, vilket resulterat i 110 675 kärlväxtnoteringar fördelade på 525 arter, 56 460 mossnoteringar fördelade på 299 arter, samt 3 943 fågelobservationer fördelade på 146 arter. Flera nya arter för länet har upptäckts under fältinventeringen. De arter som noterats flest antal gånger är rosling Andromeda polifolia, blek skedmossa Calliergon stramineum och ängspiplärka Anthus pratensis.

Våtmarkstypernas fördelning i länet skiljer sig markant mellan de olika naturgeografiska regionerna. Som exempel kan nämnas att sumpskogarna är betydligt vanligare i länets sydöstra delar, medan blandmyrarna är vanligare i de norra och västra delarna. Många av Norrbottens våtmarker är förhållandevis opåverkade och hyser därmed naturliga ekosystem som har utvecklats sedan den senaste istiden. I länet finns fortfarande stora sammanhängande myrmarker som inte är fragmenterade av vägar. Norrbottens stora och orörda strängflarkmyrar är unika i Europa, likaså palsmyrarna. Norrbotten är det län som har störst järnockraförekomst vilket ger upphov till en speciell myrtyp som hyser en mycket speciell flora. Vid kusten sker en kontinuerlig bildning av nya våtmarker då vikar och fjärdar avsnörs från havet på grund av landhöjningen.

Våtmarkerna har varit av stor betydelse för den äldre lanthushållningen och för koloniseringen av Norrlands inland. I dag har många våtmarker höga kulturhistoriska värden som vittnar om alla de verksamheter som förekom för en inte allt för länge sedan svunnen tid. Man kan se spår av till exempel lador, hässjor, spänger, dammar, sildiken och myrodlingar. Vid våtmarksinventeringen har kulturhistoriska spår registrerats. Spår efter slåtter har registrerats på 832 av inventeringens totalt 5 343 objekt.

De största hoten mot Norrbottens våtmarker kommer från dikning, skogsbruk och vägbyggen. I länet är myrarna generellt mer orörda ju längre mot inlandet man kommer. Vid kusten och längs älvdalarna där befolkningstätheten är högre har också våtmarkernas utnyttjande varit högre genom tiderna. Av de inventerade objekten är 1 272 hydrologiskt opåverkade våtmarker. 3 322 objekt är lokalt hydrologiskt påverkade. Det innebär att upp till ca 25% av arealen har ett hydrologiskt ingrepp. 587 objekt är starkt hydrologiskt påverkade av ingrepp. Denna grupp utgör inventeringens klass 3 och klass 4 objekt.

Palsar är kullar, ryggar eller mer vidsträckta upphöjningar i myrmark med torv i ytan vilka innehåller perenn tjäle och har bildats genom tjällyftning. Tre huvudtyper av palsar före­kommer, nämligen kupolformade palsar, flacka palsflak och strängformade palsar. Palsar av dessa tre typer uppträder ofta sammanvuxna till palskomplex. Det gäller särskilt stora palsar.  

Lithalsar liknar palsar, har en frusen kärna och har bildats genom tjällyftning i denna men består enbart av mineraljord. De förekommer på många håll i eller i anslutning till palsmyrar, framför allt i deras randzoner.  

Palsar kan uppstå i primära myrpartier, i myrpartier där helt försvunna palsar tidigare funnits samt i tuvor eller strängar. Palsbildning initieras sannolikt genom att tjälen på vissa ställen (exempelvis där snötäcket är tunnare) tränger djupare ner och orsakar större tjällyft­ning än i omgivningen. Om tjälen kvarstår över sommaren blir den upphöjda myrytan på-följande vinter mer utsatt för frost och en ytterligare höjning i förhållande till omgivningen äger rum. Därigenom bildas en embryonal pals med ett ytligt skikt av perenn tjäle som kan bli mäktigare genom tillväxt mot djupet. När tjälen nått ner till mineraljorden under torven, kan denna – om den är tjällyftande (dvs. finkornig) – delta i den fortsatta palsbildningen. Om så inte är fallet avstannar tillväxten vilket i allmänhet innebär lägre palsar.  

Palsar har tidigare tenderat att genomgå ett cykliskt utvecklingsförlopp, mer uttalat i myrar med högre palsar. Dessa anläggs i en myr, tillväxer, uppnår ett mognadsstadium och börjar så småningom brytas ner. Nedbrytningen resulterar i en öppen vattensamling som efter hand växer igen. Därvid kan den ursprungliga myren återskapas så att förutsättningar för palsbildning ånyo inträder. Detta förlopp har i dag till största delen upphört och ersatts av en ensidig nedbrytning.  

Nedbrytning av palsar kan ske genom olika processer som ofta uppträder tillsammans och kan leda till fullständig förintelse. De två viktigaste processerna är blockerosion och allmän upptining (som i sin tur leder till hopsjunkning av en pals). Blockerosion inne­bär nedbrytning av en pals från sidan genom att torvblock lossnar och faller ner så att en erosionsbrant uppstår. Öppet vatten är både en agent för och ett resultat av denna process. Den kan fortsätta tills den berörda palsen är helt borta, men många gånger (särskilt i pals­komplex och vidsträckta palsar) upphör nedbrytningen och erosionsbranterna växer igen. Palskomplex med djupa inskärningar vittnar ofta om att sådan nedbrytning har ägt rum.  

Blockerosion förutsätter – eller åtminstone underlättas av – öppet vatten vid och sprickor i palssidorna. Bådadera är vanligt förekommande. I samband med blockerosion tinar den frusna palskärnan och sjunker ihop allt eftersom erosionsbranten äter sig in i palsen. Mer allmän upptining och hopsjunkning av palsar, utan samtidig blockerosion, är ett vanligt fenomen i palsmyrar, särskilt vad gäller unga och låga palsar. Det har blivit mer och mer vanligt under de senaste tre – fyra decennierna. Även stora, mogna palsar har på många håll sjunkit ihop märkbart under senare tid utan tecken på andra former av nedbrytning. 

 Palsbildningen innebär att den hydrofila myrvegetationen successivt ersätts av ristuve-vegetation med arter anpassade till en torrare miljö. Mossor etablerar sig tidigt. Något senare kommer hjortron och andra blomväxter. Därefter kommer dvärgbjörk och andra ris. Kråkris etablerar sig sent men blir ofta en dominerande art tillsammans med dvärgbjörk och hjortron. Högre palsar är ofta kala eller har sparsam vegetation som domineras av lavar.

I denna rapport redovisas den inledande dokumentationen av Sirččám, ett palsmyrområde vid Kaitumälven i norra Lappland som föreslagits att ingå i ett övervakningsprogram för svenska palsmyrar. Bakgrunden till detta program är palsmyrarnas stora värde från naturvårdssynpunkt och det hot mot palsarnas existens – genom att deras kärna av permafrost riskerar att tina upp – som pågående klimatförändringar innebär.

En inledande dokumentation av här presenterat slag är det första steget i övervakningen av de områden som avses ingå i programmet. Sirččám är ett större våtmarkskomplex som är utsträckt på båda sidor av Kaitumälven. Dokumentationen omfattar en beskrivning av palsmyrarnas natur (morfologi, hydrologi, vegetation m.m.) och bygger på litteratur, flygbilder, en laserbaserad höjdmodell och fältstudier. Fokus ligger på faktorer som har påverkat palsarnas status fram till dagens situation och kan påverka deras bevarande framöver.

En mer ingående dokumentation har skett i två områden i Sirččám. Den redovisas i bild (kartor, foton, transekter med morfologi, vegetation, djup till tjälytan m.m.) och text. Palsarna är över lag låga och flacka vilket torde hänga samman med grovkorniga mineraljordar och tunt torvtäcke. Det senare är särskilt uttalat i det södra området. Även rena lithalsar (palsartade bildningar utan torv i ytan) förekommer i dess nordligaste del. Här är morfologin tydligt präglad av såväl pågående som tidigare nedbrytning av palsar/lithalsar. Även palsarna i den södra delen liksom i hela det norra området är tydligt påverkade av tidigare nedbrytning men i allmänhet endast i ringa mån av pågående sådan, med ett undantag. Det gäller de embryonala palsar som förekommer i det norra området och i flera fall försvunnit helt mellan 2010 och 2016.

Palsarna/lithalsarna i det södra området hade kring 2010 en total areal av 16,1 ha och en volym av 89 200 m³. Medelhöjden var 0,55 m och den maximala höjden 2,19 m. I det norra området var motsvarande siffror 3,49 ha, 10 970 m³, 0,31 m och 0,85 m.

Både det södra området (utom längst i norr) och i än högre grad det norra (utom vad gäller de embryonala palsarna) bedöms vara mindre känsliga för pågående klimatförändringar än flertalet andra palsmyrar i övervakningsprogrammet. Tillgängliga klimatuppgifter tyder dock på att det redan är tveksamt om dagens temperaturförhållanden i Sirččám är sådana att förutsättningar för palsförekomst kommer att finnas kvar på sikt. Pågående klimatförändringar riskerar att ytterligare försämra dessa förutsättningar. Prognosen på sikt för bevarandet av palsarna – och lithalsarna – i Sirččám är således inte gynnsam.