Denna rapport redovisar resultatet av ett samarbete mellan två projekt, dels ett projekt inom fortlöpande

miljöanalys på SLU, lett av Artdatabanken, dels ett projekt som letts av Länsstyrelsen i Jämtland

tillsammans med Artdatabanken och Skogsstyrelsen. Det senare drivs som ett så kallat miljömålsprojekt,

med medel från Naturvårdsverket. I båda projekten är Riksskogstaxeringen en samarbetspartner.

Grundtanken i båda projekten är att undersöka vilka parametrar i Riksinventeringen av skog (RIS) som

bäst speglar tillståndet för biologisk mångfald.

I ett första steg har arbetsgruppen valt ut ett antal parametrar som bör tas fram och undersökas. I ett andra

steg har SLU tagit fram ett bakgrundsmaterial som diskuterats vidare inom gruppen. Därefter har gruppen

tagit fram ett preliminärt förslag på vilka parametrar som kan vara lämpliga att prioritera för uppföljning

av miljömålen. Förslaget har remitterats till forskare och myndigheter som kan tänkas ha intresse av

innehållet och inkomna synpunkter har inarbetats i föreliggande slutrapport. Innehållet kan utgöra

lämpligt bakgrundsmaterial om tillståndet i skogen, men också som indikatorer och andra mått som kan

användas på olika sätt i uppföljning av biologisk mångfald.

Övergripande kan det konstateras att RIS ger värdefull kunskap om främst utvecklingen av skogliga

strukturer som trädens ålder, trädslag, beståndsålder och andra kvaliteter. Denna information kan bidra till

att beskriva förutsättningarna för den biologiska mångfalden. Ett flertal av parametrarna har haft en

positiv utveckling under miljömålsperioden. Det är däremot inte liktydigt med att utvecklingen för den

biologiska mångfalden utvecklats i en positiv riktning. Detta på grund av att de nivåer som vi har att utgå

från (1999) ofta ligger på en så låg nivå jämfört med många arters behov att det krävs kraftiga

förändringar för att arterna ska kunna utvecklas i positiv riktning.

Projektet har hitintills prioriterat drygt ett tjugotal skogliga parametrar för uppföljning av biologisk

mångfald inom miljömålssystemet. Av de skogliga parametrarna har följande föreslagits få hög prioritet:

•

Antal gamla träd över 121 år per kvadratkilometer, indelat i åldersklasser

•

Areal gammal skog fördelad på skogstyper; tall, gran, barr (ädel, barrädel, barrlöv)

•

Volym död ved av olika trädslag; tall, gran, löv

•

Volym död ved av olika grovlek

•

Areal ädellövskog indelad i åldersklasser

•

Areal ädellövskog fördelat på olika klasser för mängden död ved

De arter och spårtecken från inventeringen som särskilt uppmärksammats är:

•

Hackmärken

•

Vedsvamp

•

Tickor

•

Mjölkört

•

Hänglavar; man- och skägglav

Fjällområdet utgör en stor del av Jämtlands län geografiskt sett, har betydelse för länets identitet och är dessutom en väsentlig del av kulturlandskapet. Fjällen har de mest opåverkade naturmiljöerna i länet, i Sverige och även sett i ett europeiskt perspektiv. Detta trots att det är ett landskap som nyttjats av människan i årtusenden. Djupa och breda kunskaper om fjällmiljön är en förutsättning för en hållbar utveckling. Syftet med detta arbete har varit att samla befintlig kunskap om tillståndet för naturmiljön i länets fjällområden. Syftet har även varit att sprida den kunskap och fakta som finns om fjällmiljön. Avsikten är att komplettera med fakta angående hur människan och samhället nyttjar fjällområdet i ett nästa skede.

Miljömålet Storslagen fjällmiljö anger att fjällen ska ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Denna sammanställning ska ses som ett underlag i arbetet med att nå miljökvalitetsmålen. Dessutom berörs de globala målen för hållbar utveckling i Agenda 2030, inte minst målet för ekosystem och biologisk mångfald.

Information om naturmiljön i fjällen har, där det har varit möjligt, samlats i och presenterats i form av faktablad. Kvalitet och skillnader i insamling av data och redovisning gör att kunskapsunderlaget är varierande och i vissa fall bristfälligt för att säkra slutsatser ska kunna dras. Dock finns god kunskap om tillståndet för flera arter och parametrar.

Klimatets utveckling och förändring har stor betydelse för tillståndet för naturmiljön. Därför har Länsstyrelsen givit i uppdrag till SMHI att genomföra en sammanställning och analys av klimatets utveckling utifrån befintliga mätstationer i fjällområdet. I tillägg finns även en beskrivning av klimatet i ett tusenårigt perspektiv utifrån dendrokronologi, studier av trädens årsringar, baserat på prover från Jämtlandsfjällen.

Förändringar av miljötillståndet för en rad olika parametrar relateras i första hand till förändrat klimat och mer storskaliga regionala förändringar. Att förutspå framtida effekter av ett förändrat klimat är dock komplext och kräver mer avancerade analyser än vad detta arbete har omfattat. Effekter av påverkan från punktkällor eller lokal verksamhet fångas endast upp i begränsad omfattning. Nedan följer en kort sammanfattning av vad de faktablad som tagits fram och de analyser som gjorts visat på.

• Klimatet i fjällen förändras. Temperaturen ökar liksom nederbördsmängden. Vegetationsperioden förlängs, antalet isfria dagar på sjöar ökar medan vårfloden tidigareläggs. Länets glaciärer har dragit sig tillbaka sedan början av förra seklet.
• Vegetationen i fjällen förändras. Trenden är att antalet arter av kärlväxter ökar på kalfjället. Trädgränsen förskjuts uppåt i höjdled. En stor del av detta går att koppla till ett förändrat klimat men variationen i vegetationsutveckling mellan olika områden är stor. Andra processer som exempelvis förändringar i renskötsel och avslutat fäbodbruk torde också inverka.
• Långväga transporterade luftföroreningar i form av ämnen innehållande svavel och kväve har reducerats kraftigt under de senaste decennierna. Som en följd av detta har försurningen av ytvatten minskat men i vissa av länets fjällområden kvarstår omfattande försurningsproblem.
• Långväga luftburna miljögifter återfinns också i fjällvattnen men halterna av de vanligaste av miljögifterna i fisk i är generellt låga och de underskrider aktuella gränsvärden med marginal. ”Nyare” eller senare uppmärksammade miljögifter som exempelvis flamskyddsmedel och PFAS registreras också i fjällvatten. I dagsläget är undersökningarna få och kunskaperna begränsade om omfattning och effekter.
• I fjällsjöarna förskjuts sammansättningen av fiskbestånden. I sjöar med öring och röding minskar andelen röding.
• I länets fjällområden uppvisar rovfåglar, som kungsörn och jaktfalk, relativt stabila populationsnivåer. Mängden ripor varierar mellan åren där fjällripa har haft en stabilare utveckling än dalripan över tid. De grupper av fågelarter som häckar i fjällen och används som indikatorer på tillståndet i fjällmiljön, har haft en negativ trend fram till början av 2010-talet. Men sedan dess ökar nu båda dessa grupper av fjällfåglar.
• Björn- och järvpopulationerna har en stabil situation i fjällområdet, medan däremot lodjuren minskat kraftigt de senaste åren. Järv har även spridit sig till områden utanför fjällområdet.
• Fjällräv har haft en positiv utveckling och ökat i antal och spridit sig till fler fjällområden. Ett resultat av intensivt naturvårdsarbete genom olika EU-finansierade projekt.
• Variationer mellan år är stora i fjällmiljön. Exempelvis varierar antalet smågnagare kraftigt mellan åren vilket ger följdeffekter på andra djur, fåglar och vegetation. Även vädret varierar, vilket bland annat påverkar snömängder och snölegors förekomst under sommaren.

Påverkan och förändringar utanför fjällområdet ger även effekter i fjällmiljön. Luftföroreningar kan färdas långt, från andra länder och världsdelar. Fåglar som häckar i fjällmiljön flyttar ut från fjällområdet och tillbringar stora delar av året långt utanför Sveriges och ibland Europas gränser. En negativ trend för en art behöver således inte vara kopplad till en negativ påverkan inom fjällområdet.

De slutsatser som presenteras speglar aktuellt kunskapsläge utifrån tillgängliga data. Ytterligare inventeringar och mätningar, framför allt inom ramen för längre tidsserier är önskvärda. Likaså löpande sammanställningar, analyser och presentation av befintliga data. Befintliga data är ofta på regional nivå. Ett behov finns av mer riktade insatser inom begränsade områden för att kunna ge bättre stöd i förvaltningsperspektiv.

Under lång tid har det bedrivits inventering, övervakning, forskning och andra undersökningar av flertalet arter i fjällmiljön.Resultaten sammanställs ibland på nationell nivå och ibland på regional nivå, beroende på vem som ansvarar för arbetet.De olika projekten presenterar sina resultat i olika former av rapporter.Många aktörer och olika inriktning på projekt och övervakningsinsatser gör det ofta svårt att finna enkla regionala sammanställningar.

För att lättare få en regional överblick och för att underlätta uppföljningen av de regionala miljömålen startades ett gemensamt delprogram inom den regionala miljöövervakningen för Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län – Nyckelarter i fjällen.Initiativtagare var Länsstyrelsen i Norrbotten som har genomfört liknande presentationer för Norrbottens län under några år.Med nyckelarter avses arter som på olika sätt skapar viktiga förutsättningar för andra arter i ett ekosystem.Förlust av en nyckelart kan till exempel medföra att andra arter försvinner alternativt hotas, eller ökar i en omfattning som i sin tur hotar andra arter.Naturligtvis finns fler nyckelarter i fjällen än de som presenteras här, en fördjupad undersökning skulle förmodligen visa på flera nyckelarter och komplexa samband i fjällekosystemet.

Målet med programmet är att kontinuerligt sammanställa presenterade resultat på en översiktlig nivå.Har länen likartade data blir underlaget ännu bättre för utvärderingar.Det ska vara lätt att få svar på frågor som hur många järvar har vi i länet, eller hur såg fjolårets tillgång på smådäggdjur och ripor ut? För de utvalda arterna där relevant data finns har tidsserier upprättas bakåt i tiden.De resultat som redovisas i delprogrammet kommer ofta att vara av översiktlig karaktär.För att få bättre upplösning på resultaten eller fördjupade analyser kan man vända sig till de olika projektens/åtgärdsprogrammens rapportering.

Fjällområdet har en stor betydelse för länets identitet och intresset för fjällen är stort hos såväl länsbor som besökare. Fjällens storslagenhet, natur och kultur medför även ett ansvar att förvalta för framtiden.Men hur står det då till med fjällmiljön idag? Larmen duggar tätt ibland – exploatering av olika slag, hotade arter, klimatförändringar – listan kan göras lång över den miljöpåverkan som berör fjällmiljön. Frågorna ställs, och svaren varierar, ofta beroende på vilket perspektiv man utgår ifrån. Men vad vet vi då om fjällmiljön?Goda kunskaper om tillståndet i fjällen är en förutsättning för att lösa flertalet av Länsstyrelsens uppdrag och för samhället i övrigt. Med denna rapport vill vi bidra till att öka denna kunskap och ge en samlad bild över den bredd av miljödata som kan användas för att beskriva miljötillståndet i fjällområdet. De faktablad som tagits fram och presenteras i denna rapport bygger på resultat från regional och nationell miljöövervakning, olika inventeringar, uppföljningar och andra undersökningar som görs av fjällområdets vatten-, luft-, och landmiljöer. Vi har också låtit SMHI sammanställa och analysera klimatets utveckling i länets fjällområden utifrån de mätningar som pågått de senaste 100 - 150 åren.Arbetet påbörjades 2021 som ett prioriterat strategiskt verksamhetsområde för Länsstyrelsen i Jämtlands län. Vattenenheten har samordnat arbetet tillsammans med representanter från berörda enheter. Vårt gemensamma arbete med att ta fram aktuella planerings- och kunskapsunderlag är en viktig del i Länsstyrelsens arbete med att uppnå miljökvalitetsmålen och de globala hållbarhetsmålen inom Agenda 2030. Tillsammans hjälps vi åt att förvalta vår storslagna fjällmiljö och nå en hållbar utveckling.

Att se spår eller lämningar efter utter är i dag inte en unik företeelse. Den som är uppmärksam och har kunskapen kan se spår lite varstans utmed vattendragen i länet. Det har under de senaste tio åren genomförts inventeringar och registreringar av observationer av utterspår och dessa visar att uttern finns spridd över så gott som hela länet.

I syfte att kunna upptäcka eventuella förändringar i utbredningen och att få kunskap om förekomsten i nuläget genomfördes en mer systematisk inventering i länet under hösten 2013. Inventeringen genomfördes på barmark och inriktades på att finna markeringar från utter i anslutning till broar. Inventeringen omfattade såväl tidigare besökta lokaler som nya.

Rapporten är inriktad på att redovisa resultaten från denna inventering. För den som vill veta mer om utterns biologi och levnadssätt hänvisas till annan litteratur.

I syfte att kunna upptäcka eventuella förändringar i utbredningen och att få kunskap omaktuell förekomst genomfördes den första mer systematiska inventeringen i länet underhösten 2013. Under hösten 2019 upprepades denna inventering. Inventeringengenomfördes på barmark och inriktades på att finna markeringar från utter i anslutning tillbroar. Inventeringen 2019 gick ut på att återbesöka de närmare 190 lokaler som ingick iinventeringen för sex år sedan.Under hösten 2020 genomfördes en mindre inventering i Gimåns avrinningsområde.Inventeringen är en del av projektet Rivers of LIFE, ett EU-projekt som syftar till att återställaoch förbättra vattenmiljöer, och då även utterns livsmiljöer. Resultatet finns som en bilagatill denna rapport.

För att följa utvecklingen av växter på fjälltoppar anslöt sig miljöövervakningen vidLänsstyrelsen Jämtlands län till det internationella nätverket GLORIA (GLobal ObservationResearch Initiative In Alpine environments) för att på ett enhetligt arbetssätt följautvecklingen av vegetationen i alpina miljöer.Etableringen sker genom att välja ut fyra toppar från trädgränsen upp till den högsta toppeninom ett begränsat område. Vegetationen inventeras noggrant med standardiserademetoder avseende förkommande kärlväxter. Resultatet kommer att kunna användas iinternationellt och i regionalt perspektiv. Den första inventeringen skedde 2010 och undersommaren 2019 genomfördes en uppföljning. Resultaten tyder på förändringar och att flerarter etablerat sig på högre höjder.

Åreskutans vegetation ovanför subalpin zon har inom samma provytor studerats vid två tillfällen med

5 års mellanrum (2006 och 2011) med hjälp av en inventeringsmetodik som är hämtad och utvecklad

från NILS‐projektet. En jämförelse mellan åren visar att fältskiktets täckning totalt sett minskade

något framförallt beroende på ett omfattande sorkbete 2011. Gräsväxterna minskade i fem av de sex

undersökta transekterna, medan en svag ökning skedde i en transekt (C). Sorkbetets betydelse för

nedgången 2011 visas av en kraftig ökning av förna detta år. På provytor med karg vegetation, som

visar få eller inga tecken på sorkbete, har istället gräs‐ och ljungväxter ökat mellan åren.

Genomgående för alla transekter är en tydlig ökning av dvärgviden. Denna ökning blir speciellt tydlig

i provytor ovanför 1100 meter över havet. Fältskiktets täckning minskade generellt mellan åren i ytor

under 1100 meter, men ökade ovanför denna nivå. I bottenskiktet minskade andelen övriga mossor,

speciellt på låg höjd, troligen som en följd av att mossorna överlagrats av förna från sorkbetade

växter. På karga ytor med svagt utvecklat fältskikt, och därmed lite påverkat av sorkbete, har

mossorna istället ökat sin täckning mellan åren. Busklavarna minskade tydligt i alla transekter och

speciellt i provytor under 1250 meter över havet. Antalet provytor med trädförekomst ökade med

två ytor (4%) mellan åren. Gran tillkom i en yta 2011 jämfört med 2006, medan glasbjörk försvann

från en yta under samma period. Totalt sett hittades fler kärlväxtarter 2011 än 2006 i alla transekter

(lika antal i en transekt) och i alla höjdintervall. Den vanligaste arten 2006 var kråkbär, medan

styvstarr var vanligast 2011.

Vid bearbetningen av data från de båda åren har det framgått hur svårt det är för inventeraren att

hålla samma bedömningsnivå för täckningsgrad vid olika inventeringstillfällen separerade i tid. Detta

medför svårigheter att utvärdera eventuella skillnader mellan olika år. I rapportern föreslås att

täckningsgradsbedömningar utesluts för fält‐ och bottenskikt i de större, och därmed mer

svårbedömda provytorna (10m‐ytorna), vid framtida inventeringar. Istället föreslås att antalet

småytor utökas eftersom dessa är mer lättbedömda och där det också kommer att finnas ett bra

bildmaterial som gör det möjligt att verifiera täckningsgradsbedömningar bakåt i tiden, åtminstone

gäller detta för fältskiktet.

Studiens syfte var att studera vegetationens utveckling i höjdgradienter ovanför subalpin zon på Hundshögen (1 372 meter över havet) i Jämtland, för att se eventuella klimatrelaterade effekter på floran. Från fjällets topp utplacerades 49 provytor fördelade i fem transekter i ett stjärnsystem med 250 meters mellanrum mellan provytorna. De permanent markerade provytorna inventerades vid två tillfällen med fem års mellanrum (2007 och 2012). Fältskiktets totala täckningsgrad skilde sig obetydligt mellan åren, men förändringar hade skett i några av dess komponenter.

Graminidernas täckning visade en tydligt minskande trend mellan åren, till skillnad från ljungväxterna, framförallt kråkbär, och dvärgvide som ökade sin täckning. Förändringarna kan i första hand relateras till en mycket omfattande sorktopp under åren 2010–2011. I bottenskiktet ökade andelen förna/humus mellan åren, medan mossor och busklavar minskade något, framförallt beroende på en överlagring av förna. I buskskiktet har dvärgbjörk och enbuskar spritt sig till nya ytor under femårsperioden, i synnerhet för dvärgbjörk har spridningen skett i dess övre utbredningsområde.

För träden (glasbjörk och tall) har det skett en markant nyetablering av plantor i höga lägen. Plantor av glasbjörk hittades 2012 på drygt 300 meter högre höjd än 2007, tall saknades helt i provytorna 2007. Den biologiska mångfalden har ökat, fler arter har tillkommit, än de som försvunnit under perioden.

Flera av de befintliga arterna 2007 har spridit sig till nya provytor 2012. Några arter visar en negativ trend till exempel lopplummer och axfryle. Framförallt förändringar i busk- och trädskikt, samt förändringar i biologisk mångfald, bör kunna relateras till de pågående klimatförändringarna som leder till en förlängd växtsäsong.

Påverkan och status av näringsämnen på sjöar och vattendrag i Jämtlands län är i dagslägetförhållandevis okänd. Den provtagning av kiselalger som skett i länet har visat på god ellerhög status gällande näringsämnen, medan vattenkemiprovtagning har visat på höga halterav totalfosfor i länets oligotrofa vattendrag. Rapporten syftar till att lyfta problematiken omhur vi kan komma fram till en säker statusklassning i dessa näringsfattiga vatten.

Genom att övervaka vattendrag i området runt Storsjöbygden, med olika påverkanstryck iform av jordbruksmark, gjordes statusklassning för dessa vattendrag både utifrån biologiskakvalitetsfaktorn för kiselalger samt näringsämnen utifrån kemiska analyser. Dessa gav dockolika resultat, vilket gör det svårt att bedöma vilken status vattendragen har och omvattendragen är påverkade av övergödning eller inte. Det gör det även svårt att bedömaåtgärdsbehovet utifrån vattenförvaltning eller avgöra vid tillståndsprövningar hurvattendragen skulle påverkas av ytterligare belastning av näringsämnen.

De olika metoderna som finns för att beräkna referensvärden för klassningen avnäringsämnen genom kemiska analys ger olika resultat. Modellen som används har tidigarevisat sig kunna ge en överskattning av referensvärdet vid låga fosforhalter och att dettidigare påpekats att det finns ett behov för en bättre bedömning för ultraoligotrofa vatten.Miljöövervakningen har visat halter runt 5 µg/l totalfosfor i många ytvatten i länet, varfördet även har använts som referensvärde i vattenförvaltningens senaste klassning.

Resultaten av projektets provtagningar visar också på att det i samband med snösmältningunder våren ofta uppmäts höga halter av fosfor. I de vattendrag med större andeljordbruksmark i tillrinningsområden syns en relativ större ökning av fosforhalterna isamband med snösmältning. I en av bäckarna har halter upp till 500 µg/l totalfosforuppmätts under vårflödet. De höga halterna under korta perioder kommer dock att öka årsmedelvärdet för fosforhalten. När provtagning sker, och vilka data som inkluderas iklassningen kommer därför att ha en stor påverkan på vilken status vattnet klassas med. 

Fjället Anjeskutan i Jämtland har övervakats med fem års mellanrum, år 2008 och år 2013, med avseende på fjällvegetationen och resultaten presenteras i denna rapport. Metodiken går i korthet ut på att provytor i sex transekter i olika riktningar med utgångspunkt från fjällets topp inventeras där variabler inom bottenskikt, fältskikt, buskskikt och trädskikt noteras. Metoden är hämtad och utvecklad från NILS-projektet.

Resultaten visar att inom bottenskiktet har busklavarna minskat lite, i övrigt är har inga stora förändringarna skett. Fältskiktet visar på en svag ökning. Det är främst graminiderna som har ökat något medan örterna uppvisar en svag minskning. Ljungväxterna har också ökat ytterst lite. Dvärgvide har ökat i de flesta transekter och höjdintervall. Antalet provytor med buskar var detsamma båda åren. Träd har bara noterats i fyra provytor år 2008 och tre provytor år 2013. Det enda trädslaget som har påträffats i provytorna är glasbjörk.

Totalt antal kärlväxter som påträffades var 97 arter år 2008 och 105 arter år 2013. En svag ökning av antalet arter har skett i alla transekter. Den vanligaste kärlväxtarten på Anjeskutan var dvärgvide år 2013 och styvstarr år 2008. Styvstarr var också den vanligaste graminiden vid båda inventeringstillfällena. Den vanligaste ljungväxten var kråkbär och den vanligaste örten var fjällnoppa, båda åren. Några arter som har ökat kraftigt var fjälltåtel, fjällven, ripstarr och dvärgdunört. Den art som minskat mest är slidstarr.

Fjället Buarkantjahke i Jämtlands län har övervakats med sex års mellanrum, år 2010 och år 2016, med avseende på fjällvegetationen och resultaten presenteras i denna rapport. Metodiken går i korthet ut på att provytor i sex transekter i olika riktningar med utgångspunkt från fjällets topp inventeras där variabler inom bottenskikt, fältskikt, buskskikt och trädskikt noteras. Metoden är delvis hämtad och utvecklad från NILS-projektet.

Jämförelser mellan åren 2010 och 2016 visar på små skillnader för de flesta variabler. Störst förändringar i bottenskiktet uppvisar renlavarna, som har minskat från 5,1 procent täckningsgrad till 2,8 procent. För övriga dominerande variabler i bottenskiktet var förändringarna mycket små. Fältskiktet uppvisar små skillnader. I buskskiktet kan en ökning av dvärgvidets täckningsgrad konstateras, från till 4,7 till 7,4 procent (gäller diffus täckning i 10-metersprovytorna).

Fjället Lillskarven i Härjedalen i Jämtlands län har övervakats med fem års mellanrum, år 2009 och år 2014, med avseende på fjällvegetationen och resultaten presenteras i denna rapport. Metodiken går i korthet ut på att provytor i sex transekter i olika riktningar med utgångspunkt från fjällets topp inventeras där variabler inom bottenskikt, fältskikt, buskskikt och trädskikt noteras. Metoden är delvis hämtad och utvecklad från NILS-projektet.

Resultatet för bottenskiktet visar att täckningsgraden av mossor har ökat med 17 procent och andelen humus/torv minskat med 24 procent. Förändringarna är likartade i alla transekterna utom i A som visar motsatt resultat. Täckningsgraden av busklavar har minskat något medan andelen sten, block och häll är relativt lika mellan åren.

Fältskiktet har ökat i samtliga transekter. Den grupp som ökat mest i täckningsgrad är ljungväxter följt av graminider, medan örterna har minskat något. Den största procentuella ökningen har skett närmast toppen.

Det totala antalet arter som påträffades i 10-metersprovytorna var 182 arter år 2009 och 196 arter år 2014. Det motsvarar en ökning med 14 procent. Ökningar i artantal har skett i samtliga transekter. Den vanligaste artgruppen år 2014 var örter med 97 arter. De vanligaste kärlväxtarterna på Lill-Skarven år 2014 var lappljung och kråkbär, som påträffades i samtliga 60 provytor.

Alla de fyra trädslag som påträffades, gran, tall, glasbjörk och rönn, har ökat i höjdled.

Sammanfattning

På uppdrag av Länsstyrelsen i Jämtlands län har IVL Svenska Miljöinstitutet AB tagit fram förslag

till revision av Miljöövervakningsprogram för Jämtlands län vad gäller de delar som omfattar

övervakning av deposition av svavel, kväve och tungmetaller samt halter av luftföroreningar i

bakgrundsmiljö och tätort. En genomgång har gjorts av nuläge och tidsutveckling vad gäller halter

och deposition. Två olika förslag till förändringar av luftövervakningsprogrammet har utformats för

vardera tätortsmiljö och bakgrundsmiljö i enlighet med ”Riktlinjer för regionala

miljöövervakningsprogram 2009-2014” samt med utgångspunkt från de krav som ställs i

miljökvalitetsnormerna (MKN) och i Naturvårdsverkets MIKSA-utredning.

Klimatet förändras i Jämtlands län. Modelleringar förutsäger att nederbördsmängderna i länet

kommer att öka med den största ökningen i länets fjälltrakter. Observationerna för de senaste 15

åren visar en nederbördsökning främst för sommaren, medan det för övriga årstider varit

oförändrat eller minskat. Totalt för året har dock nederbörden ökat i större delen av länet.

Lufttemperaturerna kommer att öka i länets alla delar och under alla årstider. Resultaten av dessa

klimatförändringar syns redan i länet i form av en tidigare start av växtsäsongen samt att

trädgränsen i fjällen förflyttas mot högre höjder.

Lufthalterna av svavel, nitrat- och ammoniumkväve samt sot i länet har sedan 1990 legat under 0,5

μg/m

3, vilket är lågt jämfört med södra Sverige. Halterna har dessutom för de flesta av

komponenterna minskat över tiden. Undantag är sot och partikelbundet ammonium, som under

perioden legat relativt konstant eller i fallet sot möjligen ökat på senare tid. Ozonförekomsten inom

länet är bland de lägsta i landet. Trots detta har det målvärde som enligt MKN inte bör överskridas

till 2010, överskridits under två av de totalt tre år som mätningar med ozoninstrument pågått inom

länet. De målvärden som anges i generations-perspektivet inom miljökvalitetsmålet

Frisk Luft

överskrids varje år inom länet, i likhet med alla övriga mätplatser inom landet. Halterna av

tungmetaller har inom länet mätts i luft under endast ett år. Dock är lufthalterna av tungmetaller i

luften över Jämtland sannolikt långt under de nedre tröskelvärden som anges inom MKN.

Nedfallet av svavel till skogsekosystemen uppmätt under trädens kronor (krondropp) eller över

öppet fält, är i länet avsevärt lägre jämfört med södra Sverige. Svavelnedfallet över Jämtland

minskar över tiden, i synnerhet vid platser i skogslandet och vid trädgränsen vid fjällnära platser.

Nedfallet av kväve som krondropp och över öppet fält i länet är i storleksordning 5-10 gånger lägre

jämfört med södra Sverige. Nedfallet av nitratkväve över Jämtland minskar över tiden i skogslandet

och medelhöga fjällnära platser, medan nedfallet av ammoniumkväve ökar. Det årliga sammanlagda

nedfallet av oorganiskt kväve i nederbörden på hög höjd uppgår till över 2 kg N per hektar, vilket

skulle kunna ha en viktig växtekologisk betydelse i kombination med klimatförändringarna. Det kan

inte uteslutas att kvävenedfallet på nuvarande nivå kan påverka känsliga växtsamhällen på hög höjd.

Ovanligt höga lufthalter av sot och ammoniumkväve och ovanligt hög deposition av

ammoniumkväve uppmättes vid olika platser runt om i Jämtlands län under senvåren och

sommaren 2006. En analys visar att detta till mycket stor del orsakades av omfattande bränder i

Ryssland och kringliggande länder under april och maj 2006. Långväga transporterade

luftföroreningar kan således på ett betydande sätt påverka luftkvaliteten i Jämtlands län.

Den nuvarande luftövervakningen i bakgrundsluften i Jämtlands län får i stort anses vara relativt väl

utformad i relation till luftföroreningsproblematiken inom länet. Det regionala delmålet för

Jämtlands län anger att minst 99 % av antalet sjöar och 95 % av sträckan i vattendragen skall vara

opåverkade av försurning. Tillsammans med det faktum att det sura nedfallet överskrider kritisk

belastning vid en viss andel av skogsmarken i Jämtland, motiverar detta en fortsatt övervakning av

nedfallet av försurande ämnen i nederbörd och krondropp på nuvarande nivå. Även om nedfallet

av kväve till växtekosystemen för närvarande ligger på låga nivåer, motiverar kvävets potentiellt

stora betydelse för växtsamhällenas sammansättning en fortsatt övervakning av kvävenedfallet.

Förekomsten av partiklar, PM

10, i bakgrundsluften i länet är dock dåligt känd. Från och med 1

januari, 2009 kommer Naturvårdsverket att starta upp mätningar av såväl PM

2,5 och PM10 vid

Bredkälen, vilket kommer att förbättra kännedomen om partiklarna i länets bakgrundsluft avsevärt.

De längsta mätserierna avseende tätortsluft i länet är från mätningarna i Östersunds urbana

bakgrund. Haltutvecklingen har, liksom i övriga landet, varit nedåtgående för såväl NO

2, SO2 som

bensen. Under 2007/08 var halten av NO

2 10 μg/m3. För bensen var halten ca 1 μg/m3.

Vinterhalvårsmedelvärdena för SO

2 ligger under 1 μg/m3. Uppmätta halter av SO2 och NO2 i

tätorter indikerar att det inte föreligger någon risk för överskridande av vare sig MKN eller övre

utvärderingströskel (ÖUT) för årsmedelvärdet för dessa ämnen. Halter av PM

10 i urban bakgrund

under vinterhalvår har mätts i tre av länets kommuner under 2000-talet. Mätningarna indikerar att

man på dessa platser ligger långt ifrån antalet tillåtna dygn som överskrider MKN, maximalt 10

jämfört med tillåtna 35. ÖUT överskrids dock i Östersund redan under en sexmånaders period i

urban bakgrund. Sannolikheten att Ragunda och Strömsund också överskrider ÖUT i urban

bakgrund är stor.

Den nuvarande luftövervakningen i tätorter i Jämtlands län är begränsad till mätningar under

vinterhalvår i Östersunds urbana bakgrund. Mätningar i gaturum samt under helt kalenderår, vilket

föreskrivs enligt MKN, saknas helt. Enligt MIKSA-förslaget krävs i ett län med Jämtlands

invånarantal endast en kontinuerlig mätstation. Om man endast har en mätstation ska denna vara

placerad i gaturum enligt Naturvårdsverkets föreskrifter om kontroll av miljökvalitetsnormer för

utomhusluft. För att få en så heltäckande bild som möjligt över luftkvaliteten i tätorter i Jämtlands

län föreslås utökade mätningar i de i länet förekommande typorterna ”större stad” och

”landsbygdstätort” såväl i gaturum som i urban bakgrund av främst

NO2, PM10 och bensen.

Vi redovisar två olika förslag till luftövervakningsprogram för bakgrundsluft samt två förslag till

luftövervakningsprogram för tätorter. Programmen är i huvudsak avsedda att pågå under perioden

2009-2014, men vissa delar kan behöva utvärderas under perioden. I rapporten redovisas två olika

förslag på omfattningen av en regional luftövervakning i Jämtlands län vad gäller bakgrundsmiljö,

en med ökad och en med minskad ambition jämfört med de mätningar som för närvarande bedrivs

inom länet. Båda förslagen förutsätter att Naturvårdsverket under perioden fortsätter med sin

luftövervakning i länet i sin nuvarande omfattning, inklusive utökade mätningar vid Bredkälen vad

gäller partiklar och metaller. I förslaget med en ökad ambition för mätningar i bakgrundsmiljö

föreslår vi att de kontinuerliga mätningarna av ozon med instrument utökas med ytterligare en plats

som kan ge representativa mätningar för hög höjd i fjällvärlden. Vidare föreslår vi en utökning med

depositionsmätningar över öppet fält i skogslandet inom Krondroppsnätet. För att förstå

mekanismerna för kvävedeposition bl.a. med avseende på våt- och torrdeposition är det av stort

värde att ha parallella mätningar av krondropp och mätningar över öppet fält vid samma plats. I

förslaget med minskad ambition föreslår vi att mätningarna av krondropp och över öppet fält vid

fjällnära platser inom Krondroppsnätet dras ner. För närvarande mäts krondropp på medelhög höjd

vid tre platser medan mätningar över öppet fält bedrivs på två höjder vid vardera två platser. Vi

föreslår att detta dras ner till mätningar av krondropp vid två platser på medelhög höjd samt en

mätning över öppet fält på hög höjd. Att behålla en mätning av depositionen på hög höjd motiverar

vi med att växtekosystemen på dessa höjder kan vara mycket känsliga för förändringar i

kvävetillgången.

Klimatet påverkar våra ekosystem i olika grad och fjällen är ett område där klimatförändringar skulle kunna orsaka stora och snabba förändringar. Genom att studera de övre träden på fjällsluttningar kan man följa hur klimatet bidrar till en förändrad trädgräns. Med trädgräns menas på vilken höjd över havet som träd kan finnas utifrån rådande klimat på platsen. I denna rapport redovisas förändringar i trädgränsen i Dalarna, Härjedalen och Jämtland mellan perioderna 2006-2007 och 2010-2013. Resultaten sammanfattas och utvärderas översiktligt i relation till meteorologiska data under samma tidsintervall. Dessutom diskuteras hur man kan utveckla projektets inriktning och metodik i framtida miljöövervakning.

Rapporten visar att inga förändringar av trädgränsens position kan påvisas under det studerade tidsintervallet, även om tidigare studier över ett längre intervall visat på en stigning av trädgränsen. Orsaken till denna uteblivna ökning under det senaste tidsintervallet diskuteras i rapporten.

Trädgräns i fjällen är ett gemensamt delprogram inom den regionala miljöövervakningen mellan Länsstyrelserna i Dalarna och Jämtland. Programet påbörjades 2006 som ett utvecklingsprojekt i syftet att utveckla en metod för övervakning av den alpina trädgränsen för att indikera klimatförändringar i fjällen. Uppföljningen av förändringar i trädgränsens position grundar sig på äldre data (från 1915) och tidigare studier av trädgränsernas läge och förändringar i olika tidsskalor genomförda av Leif Kullman vid Umeå universitet från 1970-talet och framåt. De alpina trädgränserna är viktiga i avseende att tidigt upptäcka förändringar i det biologiska fjällandskapet och för att förstå de klimatberoende ekologiska processer som på sikt kan påverka den biologiska mångfalden. Resultaten bidrar till att följa upp miljömålet Storslagen fjällmiljö.

Mjukbottenfauna i Regional Miljöövervakning längs Norrlandskusten.En utvärdering av tidigare program och förslag till framtida strategi.

Sedan 2002 pågår ett samarbetsprojekt mellan CBM (forskningsprogrammet Naturvårdskedjan) och länsstyrelsen i Norrbotten rörande miljömålsuppföljning och övervakning av biologisk mångfald i fjällen. Sedan 2004 har även länsstyrelsen i Jämtlands län deltagit i projektet, som därmed vidgats till att också innefatta uppföljning i Natura 2000-habitat. Uppföljning av biologisk mångfald, miljömål eller liknande, kan i många avseenden ses som ett mellanting mellan forskning och praktisk naturvård. Praktiska aspekter är krav på naturvårdsrelevans, tillämpbarhet samt på anpassning till naturvårdens organisation och medel. Vetenskapliga aspekter är krav på kunskapsbaserade frågeställningar, samt på metoder som ger analyserbara data. Projektets utgångspunkt är att det behövs ett samarbete mellan praktisk och vetenskaplig expertis för att kunna utforma relevant och fungerande uppföljning. Samarbetet fokuserar här på uppföljning i fjäll, men det långsiktiga målet är utvecklat utbyte mellan forskare och naturvårdare även i andra naturvårdssammanhang. Genom sådant samarbete i projektet räknar vi med att höja kvalitén på den kedja av överväganden är basen för all uppföljning: 1. Formulering av frågeställningar och uppföljningsbehov, baserat på tillgänglig kunskap om fjällens processer, strukturer/funktioner och arter. 2. Prioritering av uppföljning, biotoper etc. baserat på tillgänglig kunskap och tillgängliga medel. 3. Framtagande av indikatorer som är relevanta för dessa frågeställningar och prioriteringar. 4. Utveckling av metoder som både fungerar praktiskt och ger sådana data att förändringar hos indikatorerna verkligen kan avläsas. Vidare ger projektet möjlighet till fördjupad analys av miljömålen, exempelvis av målkonflikter och av deras relevans för biologisk mångfald. Slutligen ges möjlighet att utvärdera och utveckla samarbete mellan forskare och naturvårdare i exempelvis övervakningssammanhang. Arbetssätt I ett första steg identifieras biotoper och eventuella geografiska områden som har en nyckelroll för bevarande av biologisk mångfald i fjällen — man kan kalla dessa biotoper ett slags nyckelbiotoper. Ett sådant arbete påbörjandes genom ett seminarium om fjällbiotoper i Uppsala januari 2004. Seminariet syftade till att identifiera fjällbiotoper med särskilt hög eller hotad biologisk mångfald, både inom och utanför Natura 2000-habitat. Syftet var vidare att belysa vad som krävs (ekologiska processer, substrat etc.) för att vidmakthålla naturvärdena samt hoten mot biotoperna. Frågeställningarna belystes från olika organismgruppers synvinkel och från markanvändningshistorisk synvinkel. I ett andra steg görs ett urval av lämpligt antal biotoper för utveckling av uppföljningsmetoder inom, baserat på ekologisk kunskap i kombination med hot och de krav som ställs av miljömålsuppföljning och Natura 2000. I ett tredje steg undersöks i vad mån delar av den ekologiskt motiverade uppföljningen redan utförs eller kommer att utföras av annan verksamhet, exempelvis NILS. De delar som inte omfattas av annan uppföljningsverksamhet kan alltså komma på fråga för miljömålsuppföljning, uppföljning av Natura 2000, eller regional miljöövervakning. Under arbetets gång har det blivit uppenbart att fjällbjörkskogen måste behandlas på ett särskilt seminarium. Seminarium och kunskapssammanställning om fjällbjörkskog Den svenska fjällbjörkskogen är ett av våra största sammanhängande lövskogsbälten. Biotopen är tillsammans men många andra biotoper i fjällen ett av de mest okända habitaten under det europeiska nätverket Natura 2000 vad gäller detaljerade kunskaper om biologisk mångfald. Avgörande för naturvärdena är biotopspecifika processer och strukturer, vilka ger upphov till livsmiljöer för arter. Liksom för många andra alpina och subalpina biotoper är sambanden mellan processer, substrat/strukturer, arter, hot ofullständigt kända eller ofullständigt sammanställda, jämfört med de flesta låglandsbiotoper. Några viktiga frågor vi hoppas belysa under seminariet är: • Till vilka substrat är egentligen naturvärdena i fjällbjörkskog knutna? Mark, ved eller andra substrat? • Hur påverkas biotopen och dess arter av renbete, fjällbjörkmätare och andra störningar? • Vilken betydelse har tidigare markanvändning för dagens naturvärden - på gott och ont? Hur ser de regionala skillnaderna ut i markanvändningens påverkan? • Hur viktiga är olika typer av fjällbjörkskog för exempelvis renbete, smågnagare och reproduktion av ripa? • Biotopen består av olika vegetationstyper, men vilken indelning är mest relevant från naturvårdssynpunkt? • Vilka typer av fjällbjörkskog har högst naturvärden, är mest hotade, och vilka typer bör prioriteras i Natura2000-arbetet? • Vilka är hoten mot fjällbjörkskogens värden och vilka åtgärder är viktiga att vidta? • Vilka är fjällbjörkskogens nyckelarter och nyckelfunktioner (om sådana finns)? Under hösten kommer, utöver seminariet, en kunskapssammanställning om fjällbjörkskogens naturvärden att göras. Detta arbete bekostas av Naturvårdsverket.

2)==, 8

3 : # 　

12C1 D# 1 (

0 155C1

5D(

(1

"

)=*=(.

0

(1

#)===(

6 　 -< (2

(

1

(

(1

(

3

#)===",=;=CD(

(5 EF"

*=G #)===

(

4

　 ( "

(

;"*=)=*=(

Den regionala miljöövervakningen ska ge kunskap om tillståndet i miljön, långsiktigt följa förändringar och trender i miljön, samt varna för nya miljöhot. Den har också som roll att samordna den övervakning eller uppföljning av miljötillståndet som bedrivs av andra aktörer i länet. Det grundläggande för regional miljöövervakning är att den ska fånga in mer storskalig regional påverkan och effekter, så att resultaten kan vara ett underlag för regional och kommunal planering för att nå en hållbar utveckling, samt för uppföljning av miljömål och miljökvalitetsnormer. Som ett av fyra fjällän har vi också ett särskilt ansvar för att förändringar i fjällens naturmiljö upptäcks och dokumenteras, både kopplat till klimatförändringar och till ett förändrat påverkanstryck.

Den regionala miljöövervakningen revideras med jämna mellanrum för att anpassas till samhällets behov och önskemål. Förändringarna i programmet blir trots det inte så stora mellan programperioderna då fokus främst ligger på en långsiktighet i övervakningen. Under 2014 har Länsstyrelsen, på uppdrag från Naturvårdsverket, arbetat med att ta fram ett förslag på nytt länsprogram för regional miljöövervakning som ska gälla under åren 2015–2020. Programmet beskriver den miljöövervakning Länsstyrelsen avser samordna och bedriva under programperioden, och omfattar prioriterad miljöövervakning, utvecklingsbehov och samordning. De delprogram som ingår i miljöövervakningsprogrammet presenteras.

Programmet är framtaget av Annika Lundmark och Ingemar Näslund på Vattenenheten, Tomas Bergström och Per-Olof Nystrand på Naturvårdsenheten, Anna Löfholm och Gunbritt Nilsson på Miljöskyddsenheten. Dessutom har personal vid andra enheter inom Länsstyrelsen bidragit med värdefulla synpunkter. Följande program för regional miljöövervakning i Jämtlands län är fastställt av landshövding Jöran Hägglund.

Under 2012-2013 har Länsstyrelsen i Jämtlands län undersökt förekomsten av ett stort antal miljögifter i totalt 4 provpunkter i Storsjön. Syftet med undersökningen var att förbättra kunskapen om vilka miljögifter som förekommer i Storsjön och genera mätdata inom den regionala miljögiftsövervakningen och för vattenförvaltningsarbetet med statusklassning av vattenförekomster. Undersökningen utgör ett led inom miljömålsarbetet inom Giftfri miljö. Undersökningen har utgjorts av passiv provtagning under tre veckor och stickprovtagning vid ett tillfälle i ytvatten. Även aborre provtogs och analyserades för ett antal ämnen utanför Gövikens avloppreningsverk

I denna rapport redovisas data över antalet undersökta uttrar, dödsorsaker samt resultat av miljögiftsanalyser i utter från Jämtlands län. Det gäller metallanalyser (muskel), klorerade ämnen som PCB, DDT, DDE, HCH och HCB i muskel, bromerade flamskyddsmedel (PBDE och HBCDD) i muskel samt perfluorerade ämnen (PFC) inklusive det omdiskuterade ämnet PFOS i lever. Miljöövervakningen vid Länsstyrelsen i Jämtlands län har stått för kostnaderna för de kemiska analyserna och rapporten är en uppdatering av den rapport som skrevs år 2005 [1].

Uttern tillhör lagparagrafen Statens vilt (JL §25, JF §33,36). Påträffas en död utter ska det rapporteras till polisen, som skickar den till Naturhistoriska riksmuseet (NRM) i Stockholm. Om dödsorsaken är okänd skickas utter istället till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) i Uppsala, och efter obduktion till NRM. Antalet döda uttrar som skickats in till myndigheterna har ökat sedan 1990, även från Jämtlands län, något som indikerar en ökning av populationen. Inventeringar visar på samma positiva trend [2]. 86 uttrar som dött mellan 1972 och 2015 har skickats in från länet. Troligen har inte alla uttrar som dött 2015 (eller tidigare) ännu skickats till museet då rapporten skrevs (oktober, 2016), siffrorna kan därför komma att ändras något. Av de uttrar som skickats in till museet har 69 uttrar dött i trafiken (80%), två har bifångats i fiskeredskap och femton har dött av andra orsaker. Flera av dessa har svultit ihjäl, och några har funnits döda där trafik inte kan uteslutas. Trafikdödade uttrar har naturligtvis en större chans att bli inrapporterade till myndigheterna, och återspeglar inte de verkliga proportionerna av dödsorsaker hos utter. Generellt är de flesta uttrarna i god kondition, och en stor andel av de vuxna honorna visar tecken på reproduktion.

Halterna av PCB och DDE, som är en trolig orsak till den tidigare populationsnedgången hos utter, har inte förändrats över tid i utter från länet insamlade mellan 1992-2014. Det är lite förvånansvärt eftersom dessa ämnen minskar i övrig biota från Sverige, men en förklaring kan vara att tidsserien börjar sent (1992) och att den största minskningen i skedde innan 1990-talets början efter förbuden som kom på 1970-talet samt att det är relativt få djur som analyserats från ett stort område. Fortfarande, på 2000-talet har enstaka uttrar halter av PCB som ger reproduktionsnedsättning hos mink [3] och halterna generellt är avsevärt mycket högre än t.ex. PBDE trots att PCB varit förbjudet sedan 1970-talet (det gäller inte bara i utter från Jämtland). Bromerade flamskyddmedel som har analyserats i 37 uttrar från 1992 och 2014 visar inte heller på någon trend, varken ökande eller minskande.

Ingen av metallerna visade någon förändring i halt över tid i muskel (kadmium, total-kvicksilver, bly, selen och zink). I denna studie har den totala halten kvicksilver mätts i utter. Halterna av kvicksilver låg under det värde som visat sig ge toxiska effekter hos flodutter (Lontra canadensis) i laboratorieförsök. Femton av uttrarna från Jämtlands län har analyserats för både kvicksilver och selen. Selen binds till kvicksilver i levern och kan därmed göra kvicksilvret oskadligt. De binds 1:1 på molviktsbasis. Dock överskreds kvoten Hg:Se på molviktsbasis 1 i de flesta uttrarna (13 av 15 uttrar), det vill säga att det att det är ett överskott av kvicksilver i muskel hos uttrarna, jämfört med selen. Det är okänt vad det har för eventuella komplikationer, men halterna är låga i utter och djuren är i god kondition så antagligen har det ingen allvarlig negativ konsekvens vid dessa halter. Liknande höga halter kvicksilver jämfört med selen har setts i utter från andra områden i Sverige också [4,5]. Selen är ett viktigt essensiellt ämne som behövs till annat. Halterna av kadmium och bly är mycket låga i utter (muskel) från länet, ofta under detektionsgränsen.

Nio uttrar från länet insamlade mellan 2005 och 2014 har analyserats för PFCs i lever. Det ämne som fanns i de högsta halterna var PFOS. Halterna varierade stort, mellan 81-1676 ng/g våtvikt (vv, medlevärde 462). Snittet för PFOS i utter från södra Sverige de senaste tio åren (2006-2015) var 1000 ng/g vv, och för utter i norra Sverige 313 ng/g vv [6]. I Jämtlands uttrar låg fem av nio uttrar 5

över snittet för norra Sverige. Högst halt PFOS (1676 ng/g vv) hade en hane från 2012 som trafikdödades på E14 vid Gimån, i Bräcke kommun.

Halterna av summa 7PFCA (PFOA+PFNA+PFDA+PFUnDA+PFDoDA+PFTrDA+PFTeDA) låg mellan 115-1073 ng/g vv i Jämtlands uttrar, med en medelhalt på 474 ng/g vv, dvs högre än för övriga landet (som är för de senaste tio åren 286 ng/g vv). Tre av uttrarna hade bland de högsta halterna av perfluorerade karboxylater (summa 7PFC) uppmätta i utter från hela Sverige. Högst halt 7PFC i hela Sverige (1037 ng/g vv) hade en utter från Hackås (år 2006), näst högst hade uttern som trafikdödades på E14 Gimån, i Bräcke kommun (986 ng/g vv år 2112). En tredje utter med höga halter kom från från Mörsil, år 2011 (760 ng/g vv).

Sammanfattning av verksamheten 2008

Peter Carlsson och Johan Råghall

Skådardagen

Ett femtiotal personer deltog i dagens olika aktiviteter,

vilka inleddes med morgonskådning i Ånn

och Handöl. På eftermiddagen hölls öppet hus på

fågelstationen, varefter många åt middag på Handöls

Värdshus innan kvällens guidningar till dubbelbeckasinspel

inleddes. Vädret var strålande hela dagen.

Stationen firade 20-årsjubileum vilket märktes bland

annat i tipsfrågor och ett uppskattat föredrag om

stationens historia i samband med middagen.

Projekt Dubbelbeckasin

Grundläggande inventering av vårt undersökningsområde

avslutades i och med sommarens arbete. Tre

helt nyupptäckta lekar samt fynd av en ruvande hona

var några glädjande resultat. Arbetet med att radiomärka

och pejla beckasiner fortsatte med gott resultat.

Totalt märktes 15 beckasiner på två lekar och dessa

gav oss intressanta uppgifter om bland annat

dagvisten. Manuell och automatisk pejling kompletterade

varandra väl vid Stråtön, där stationens nya

automatiska utrustning testades för första gången.

Myrinventering

För tjugonde året i

rad inventerades

myrarna i vårt mest

långsiktiga inventeringsprojekt.

Alla 16 myrar inventerades.

Kvadratrutor och fjällrutter

Endast fyra fjällrutter och ett fåtal kvadratrutor inventerades

sommaren 2008 inom fågelstationens undersökningsområde.

Glädjande nog inventerades

utöver detta ett par kvadratrutor i Ottsjöfjällen av en

privatperson.

Nätfångst och ringmärkning

Totalt 1 449 fåglar ringmärktes, varav 270 boungar.

De flesta av boungarna var holkhäckande flugsnappare

och mesar, men också fyra ringtrastar, fyra

strömstarar och en hornuggla ringmärktes som boun-

gar utanför vår standardiserade nätfångst. Tyvärr

lyckades vi inte värva tillräckligt med personal för

kontinuerlig nätfångst under säsongen. I augusti var

näten uppe endast fyra dagar, vilket naturligtvis bidrar

till den låga totalsiffran för säsongen 2008.

Informationslokalen

Byggandet av lokalen gick starkt framåt under projektets

avslutande år. Tak, väggpanel och fönster uppfördes

och nu återstår inredning och en

observationsplattform på taket.

Informationslokalen

Bygget av informationslokalen fortskred under främst vår

och höst. Utvändig målning av panelen, ramp till ingången

och golv inne i lokalen är några av momenten som utförts

under året.

Ånnsjödagen

Den 4 juni var det återigen dags för skådardagen vid

Ånnsjön. Den inleddes med förmiddagsskådning vid torn

och gömslen i Ånn, dit ett trettiotal personer sökt sig.

Enligt tradition har det sedan varit öppet hus på fågelstationen,

men eftersom föreningen i år hade bygghelg samtidigt,

och det var fullt med målare, snickare och

markarbetare i farten i och kring stationen, så blev nästa

programpunkt i stället en informationsträff i Handöls värdshus.

Där presenterade Marie Berglund och Lisa Öberg från

Länsstyrelsen en sammanställning av arbetet med

Åtgärdsprogrammet

för dubbelbeckasin

, varpå Johan Råghall berättade

om fågelstationens forskning kring samma art. Lokalen

var roligt nog mer än fullsatt av både ortsbor och tillresta,

och flertalet av dessa ca 50 personer stannade kvar för att

äta den goda och trivsamma middagen som värdshuset traditionsenligt

ordnade.

Senare under den vackra och sköna försommarkvällen guidades

ca 30 personer till dubbelbeckasinleken på Högåsen.

När fåglarna kom igång på riktigt bjöds vi besökare på ett

mäktigt skådespel med minst 30 spelande beckasiner.

Projekt Dubbelbeckasin

För tredje året i rad besökte flyttfågelforskarna från Lunds

Universitet oss i slutet av maj för att försöka återfå fler ljuspositionsmätare.

Precis innan hade de fascinerande resultaten

från förra året publicerats och blivit rejält uppmärksammade

i media. Inga nya mätare lyckades dock återfås

i år, men 39 dubbelbeckasiner fångades och ringmärktes.

20 av dessa försågs med ljuspositionsmätare och 13

honor försågs med radiosändare. Genom radiopejling återfanns

nio bon samt en helt ny lek.

Fjällruttsinventering

Alla rutter utom två inventerades av entusiastiska inventerare

i slutet av juni. Den sällsynt rika lämmeltillgången

avspeglades inte så mycket i resultatet som man kanske

kunnat förvänta sig i form av främst rovfåglar och ripor.

Myrinventering

Samtliga 16 myrar omkring Ånnsjön och Storlien inventerades

i mitten av juni. Det var 23:e året i följd som inventeringen

utfördes, och resultaten i denna långtidsserie blir

bara mer och mer värdefulla för varje år som går.

I samband med myrinventering på Ånnsjöns östra sida

genomfördes även en sjöinventering från båt. Sjöns södra

del förblev dock oinventerad pga. försämrat väder.

Ringmärkning

Tack vare god bemanning under nästan hela säsongen ringmärktes

fler fåglar än på många år, totalt 2 272 st. Grönsiskan

var den vanligaste fågeln i näten, följt av bergfink och

lövsångare. Under säsongen ringmärktes fågel nummer

50 000 inom stationens verksamhet som startade 1988.

Övrig verksamhet

Nya storholkar, dvs. avsedda för i första hand pärlugglor,

började tillverkas under året, och tio stycken sattes upp i

och i närheten av Handöl under årsmötes- och bygghelgen i

oktober.

Länsstyrelsens Life to ad(d)mire-projekt som vi berättade

om i förra årets rapport, och som syftar till att restaurera

våtmarkerna i Ånn, fortsatte under året med förberedande

träffar och arbete, där fågelstationen deltog som en av flera

parter i diskussionerna. De praktiska åtgärderna (bl.a. röjning

och igenpluggning av diken) ska inledas under 2012.

SAMMANFATTNING

Kunskap om trädens svar på dokumenterade klimatändringar ger indikationer om var och med

vilken frekvens framtida miljöövervakningsinsatser beträffande trädgränsvegetationen bör

koncentreras. Som ett viktigt komplement till den regionala trädgränsövervakningen och för

att ge en totalbild av klimatets effekter på hela ekosystemet föreslås även ett objekt lämpligt

för detaljerad strikt lokal övervakning (

monitoring) av träd- och fältskiktsvegetationen. På så

sätt skapas en mer fördjupad förståelse av de ekologiska mekanismer som orsakar de

förändringar som dokumenteras i fjällandskapet.

Omfattande landskapsekologiska förändringar, bl.a. stigande artgränser och förändrade

utbredningsmönster för olika växtarter pågår idag i Jämtlands- och Dalafjällen. Den

klimatuppvärmning som konstaterats under 1900-talet och fram till idag framstår som den

främsta anledningen till fjällandskapets pågående omvandling. Trädgränserna för fjällbjörk,

gran och tall har avancerat inom hela det undersökta området, både fenotypiskt (tillväxt) och

genotypiskt (nyetablering). Trenden är tydlig med vissa regionala och artspecifika skillnader.

Förändringar av trädgränsens läge har tidigare visat sig indikera även förskjutningar av andra

arters utbredningsgränser när klimatet och andra geoekologiska förutsättningar som t.ex.

snöförhållanden, vegetationsperiodens längd och markfuktighet förändras. Ett viktigt resultat

av projektet är att trädgränsen svarar på klimatets förändring direkt och utan nämnvärt

dröjsmål (jfr. Kullman 2007, in press). Detta understryker dess styrka och användbarhet som

miljöövervakningsindikator för klimatändringars ekologiska effekter på vegetationen i fjällen.

Trädgränsens dynamik har också ett stort pedagogiskt värde, eftersom den är lätt identifierbar

och förändringar av trädgränsens läge i fjällandskapet är lätta att förstå och visualisera.

SAMMANFATTNING

Kunskap om trädens svar på dokumenterade klimatändringar ger indikationer om var och med

vilken frekvens framtida miljöövervakningsinsatser beträffande trädgränsvegetationen bör

koncentreras. Som ett viktigt komplement till den regionala trädgränsövervakningen och för

att ge en totalbild av klimatets effekter på hela ekosystemet föreslås även ett objekt lämpligt

för detaljerad strikt lokal övervakning (

monitoring) av träd- och fältskiktsvegetationen. På så

sätt skapas en mer fördjupad förståelse av de ekologiska mekanismer som orsakar de

förändringar som dokumenteras i fjällandskapet.

Omfattande landskapsekologiska förändringar, bl.a. stigande artgränser och förändrade

utbredningsmönster för olika växtarter pågår idag i Jämtlands- och Dalafjällen. Den

klimatuppvärmning som konstaterats under 1900-talet och fram till idag framstår som den

främsta anledningen till fjällandskapets pågående omvandling. Trädgränserna för fjällbjörk,

gran och tall har avancerat inom hela det undersökta området, både fenotypiskt (tillväxt) och

genotypiskt (nyetablering). Trenden är tydlig med vissa regionala och artspecifika skillnader.

Förändringar av trädgränsens läge har tidigare visat sig indikera även förskjutningar av andra

arters utbredningsgränser när klimatet och andra geoekologiska förutsättningar som t.ex.

snöförhållanden, vegetationsperiodens längd och markfuktighet förändras. Ett viktigt resultat

av projektet är att trädgränsen svarar på klimatets förändring direkt och utan nämnvärt

dröjsmål (jfr. Kullman 2007, in press). Detta understryker dess styrka och användbarhet som

miljöövervakningsindikator för klimatändringars ekologiska effekter på vegetationen i fjällen.

Trädgränsens dynamik har också ett stort pedagogiskt värde, eftersom den är lätt identifierbar

och förändringar av trädgränsens läge i fjällandskapet är lätta att förstå och visualisera.

Sammanfattning

Sammanställningen av data från projektets första del, där merparten av lokalerna är belägna i Jämtlands län, visar att den största förändringen av björkens trädgräns ägde rum mellan 1915 och 1975 (Figur 5-6). Ett exempel på snabb tillväxt under 1900-talets senare del utgör den idag trädgränsbildande unga björken i Hårdeggens norra sluttning (Figur 7). Även i Molnets SSE-sluttning har björkens trädgräns flyttats upp mest under perioden 1975-2006 (Figur 8). I Brattriets sydvästra sluttning finns den trädformiga björk som bildar den högsta (hittills kända och dokumenterade) trädgränsen i Sverige (Figur 9).

Även för granens trädgräns var altitudförändringen något större mellan 1915 och 1975 (Figur 10-11 respektive 14-15) jämfört med 1975-2006. I Lill-Skarvens SE-sluttning (Figur 12) höjdes emellertid granens trädgräns 165 m mellan 1975 och 2006, vilket är den allra snabbaste förändringen i denna delstudie. Granens trädgräns i Nipfjällets sydvästra sluttning (Figur 13) flyttades upp 26 m under 1900-talets senare del jämfört med 20 m mellan 1915 och 1975.

Största altitudförändringen för tallens trädgräns ägde rum 1975-2006 (Figur 14-15). Den allra största höjningen har skett i Molnets SSE-sluttning med 128 m under perioden 1915-2006 (Figur 16). Här höjdes emellertid trädgränsen mest mellan 1915 och 1975 (105 respektive 23 m). Det kan jämföras med tallens trädgräns i Hårdeggens N-sluttning (Figur 17) där förändringen endast var 5 m mellan 1915 och 1975 och helt oförändrad mellan 1975 och 2006.

De högsta trädgränserna för björk (1137 m ö.h.), gran (1029 m ö.h.) och tall (1044 m ö.h.) har uppmätts på Brattriet (SW) i västra Härjedalen (Figur 18). Här går också tallens trädgräns högre än granens. Detta förhållande tenderar att bli vanligare mot söder, där klimatet får en ökad grad av kontinentalitet. Samtliga trädgränser stiger mot söder, men allra tydligast är detta för tallen (Figur 19).

Stor-Skarvens ESE-sluttning och Hårdeggens NW-sluttning är de enda lokaler där trädgränserna för samtliga arter (björk, gran och tall) har höjts under båda mätperioderna (Figur 20-22). I de undersökta objekten i Dalarna, med undantag av Molnets SSE-sluttning, har förändringarna varit relativt små jämfört med övriga delar av undersökningsområdet.

De största enskilda uppmätta trädgränshöjningarna för respektive art är 190 m för björk på Brattriet SW (Figur 9) mellan 1915 och 2006, d.v.s. 2,3 m/år och för gran i Lill-Skarvens SE-sluttning (Figur 12) mellan 1975 och 2006, d.v.s. 5,3 m /år. Tallens trädgräns uppvisade den största förändringen med 165 m under perioden 1975-2006, d.v.s. 3,7 m /år, i Lill-Skarvens SSE-sluttning.