I Gävleborgs län finns fasta stammar av Sveriges samtliga stora rovdjur: björn, järv, kungsörn, lodjur och varg. Länsstyrelsen har det regionala ansvaret för rovdjursinventeringar, det vill säga att kartlägga rovdjursförekomsten i länet. I den här rapporten redovisas resultaten från rovdjurs-inventeringar samt länsstyrelsens bedömning av järvförekomst i Gävleborg inventeringssäsongen 2012/2013.

Syftet med inventeringarna är att övervaka rovdjursstammarnas storlek, status och utveckling. Inventeringsresultaten utgör ett viktigt underlag i länsstyrelsens arbete med att förvalta rovdjuren utifrån uppsatta nationella och regionala mål. Kunskap om rovdjursstammarnas utveckling kan också vara av betydelse inom övrig viltförvaltning.

 Jägares och allmänhetens rapportering av rovdjursobservationer till länsstyrelsen är till stor hjälp i arbetet med att göra så bra inventeringar som möjligt utifrån de resurser som finns. Rapporteringen gör enklast via hemsidorna www.rovobs.se och www.skandobs.se. Länsstyrelsens fältpersonal följer löpande upp inrapporterade observationer.

Inventeringsmetoderna i fält efter lo och varg är huvudsakligen snoking och mindre områdesinventeringar utförda av länsstyrelsens personal. Vid lodjursinventeringen 2012/2013 kvalitetssäkrades 21 lodjursföryngringar, det vill säga 21 honor som fött ungar 2012. Antalet lodjur i Gävleborg kan därmed uppskattas till cirka 137 vintern 2012/2013. Två av föryngringarna delades med Uppsala län och en med Dalarnas län.

 Gävleborg berördes av fem vargrevir vintern 2012/2013: Haverö, Prästskogen, Kukumäki, Sjösveden och Korså. I två av reviren, Prästskogen och Korså, bekräftades föryngringar 2012. Länsstyrelsen bedömer att föryngring också kan ha skett i Sjösvedenreviret, men det har inte kunnat bekräftas. Utifrån inventeringsresultatet kan länets vargpopulation vintern 2012/2013 uppskattas till 20-30 vargar.

Björn inventerades hösten 2012 genom en spillningsinventering genomförd av länsstyrelsen och Jägareförbundet. Det preliminära resultatet visar att björnstammen i Gävleborg och Dalarna uppgår till 700-800 björnar, jämt fördelade över de två länen. Inventeringen visar också att björnarna finns i hela Gävleborg med kärnområden i Ljusdals, Ovanåkers, Bollnäs och Ockelbo kommuner, och att stammen är glesare vid kusten och i de södra länsdelarna.

Ingen riktad järvinventering har gjorts i länet de senaste åren, men järvspår dokumenteras av länsstyrelsen under lodjurs- och varginventeringen. Vintern 2012/2013 dokumenterades järv och järvspår framför allt i länets nordliga och nordvästra delar. Länsstyrelsens bedömning är att järven ökar något i dessa områden och det finns indikationer på att stammen sprider sig söderut i länet.

 Kungsörn inventeras av Kungsörnsgruppen, på uppdrag av länsstyrelsen, genom besök vid kända boplatser under häckningstiden. Tre lyckade häckningar konstaterades i Gävleborg 2012.

Länsstyrelsen ansvarar för att årliga rovdjursinventeringar genomförs i Gävleborgs län. Syftet är att

övervaka rovdjursstammarnas storlek, utbredning, genetiska status och hur stammarna utvecklas

över tiden.

I den här rapporten redovisas resultaten från inventeringar av lodjur, varg, järv och kungsörn, samt

länsstyrelsens bedömning av förekomsten av björn i Gävleborg under inventeringssäsongen

2014/2015.

Vid lodjursinventeringen 2014/2015 kvalitetssäkrades 15 familjegrupper, det vill säga 15 honor som

fött ungar 2014. Lodjursstammen i Gävleborg kan därmed uppskattas till cirka 83 individer vintern

2014/2015. Fyra av familjegrupperna delades med angränsande län.

Gävleborg berördes av tio vargrevir vintern 2014/2015: Prästskogen/Haverö, Naggen, Kukumäki,

Sjösveden, Tandsjön, Lingbo, Åmot/Ockelbo, Bondskog, Björnås och Glamsen. I sju av reviren

bekräftades att föryngring skett våren 2014. Sex av reviren delades med andra län. Det innebär att

Gävleborg anses ha haft 4,7 familjegrupper vintern 2014/2015, enligt Viltskadecenters fördelning.

Vargarna i Korsåreviret, som tidigare delades mellan Gävleborg och Dalarna, har denna säsong vistats

väster om länsgränsen och har inte spårats i Gävleborg. Tandsjö-reviret försvann under

inventeringssäsongen genom skyddsjakt i februari 2015.

Ingen inventering av björn har genomförts denna säsong. Länsstyrelsen bedömer att björnstammens

storlek och spridning i länet sannolikt överensstämmer med resultatet från 2012 års spillningsinventering. Björnstammen uppskattades då till cirka 380 individer i Gävleborgs län.

En riktad järvinventering har för första gången på många år genomförts i Gävleborgs län vintern

2014/2015. Med hjälp av fotostationer har bilder på järv erhållits på flera ställen i hela norra delen av

Gävleborg och en föryngring 2014 har kvalitetssäkrats.

Vid inventeringen av kungsörn i Gävleborg 2014 konstaterades totalt 25 revir, varav 8 hade lyckade

häckningar och 3 av dessa var dubbelkullar, det vill säga kullar med två ungar. Storleken på länets

fasta kungsörnspopulation 2014 uppskattas till 50-65 individer.

Inventeringarna av lo, järv och varg utfördes av länsstyrelsens personal, medan kungsörn

inventerades av Kungsörnsgruppen Gävleborg på uppdrag av länsstyrelsen. Allmänhetens

rapportering av rovdjursobservationer har varit till stor hjälp i arbetet med att göra så bra

inventeringar som möjligt utifrån de resurser som finns.

Data om kvicksilver och cesium i insjöfisk i länet har sammanställts i syfte att beskriva tillståndet i länet som ett underlag för bedömning av konsumtionsmöjligheter enligt de kostråd som finns. Ett annat syfte har varit att systematisera befintliga data för senare uppföljningar inom ramen för den regionala miljöövervakningen.

Vi tackar länets kommuner samt Radiakgruppen i Nordanstig som har ställt sina analysresultat till förfogande. För äldre kvicksilverdata tackar vi Bert Karlsson på institutet för Miljöanalys.

Solbritt Alexandersson har sammanställt materialet. Handlare för projekt har varit Anna Helena Lindahl

Denna sammanställningsrapport bygger till största delen på resultat från 1990-1993.Under den tiden visade de delar av kustvttnet som ligger nära tätorter och större industrier en tydlig påverkan av de verksamheter som pågår där.Situationen är emellertid inom flera områden bättre idag än vad den har varit.Det beror främst på en minskning av utsläpp från industrier och kommunala reningsverk, men även på att enheter inom skogindustrin har lagts ner.Bottenfauna-undersökningar har gjorts i närheten av de större industrierna samt i Söderhamnsfjärden.Dessa undersökningar har visat på att bottenfaunan är störd. På vissa provtagningspunkter nära utsläppskällor saknades bottenfauna helt.På andra ställen bestod den endast av föroreningståliga djur såsom vissa fjädermygglarver och glattmaskar.På större avstånd från föroreningskällorna var bottenfaunan mer mångformig och även känsliga djur förekom.

En inventering av sandödla (Laverta agilis) utfördes i gävleborgs län under sommaren 2001, som ett led i naturvårdsverkets åtgärdsprogram för atrens bevarande i Sverige.Syftet var att fastställa atrens eventuella förekomst och hotstatus i länet.Inga sandödlor kunde påvisas, ej heller några särskilt troliga lokaler med eventuell förekomst. En orsak till att sandödlan sannolikt saknas i länet kan vara att storleken på de största flygsandområdena är mindre än i de närmast belägna nordliga länen med sandödla (Dalarna och Värmland).

Inventering av marksvamp i Gävleborgs kalkbarrskogar och sandtallskogar

Skogsmiljöer och arter i den utvidgade Hamra nationalpark- inventeringsrapport(RS)

Arbetet med förorenade områden är ett led i arbetet med att uppnå miljömålet ”Giftfri

miljö”. Inventering av förorenade områden utgör ett prioriteringsunderlag inför det fortsatta

arbetet med att undersöka och vid behov åtgärda förorenade områden. Miljöproblematiken i

samband med tjärfabriker består generellt i att tjära och tjärämnen har släppts ut i

närliggande vattendrag. Tjäran kan sedan ligga kvar i sediment under väldigt lång tid. Runt

fabrikerna finns ofta kolrester i marken som kan innehålla polycykliska aromatiska kolväten

(PAH).

Inventeringen av tjärfabriker har huvudsakligen pågått under 2008 och 2009. Områdena har

riskklassats i enlighet med Naturvårdsverkets ”Metodik för inventering av förorenade

områden” (MIFO). Totalt har 36 tjärfabriker identifierats, varav 33 har riskklassats med

följande resultat:

Riskklass 1 (mycket stor risk)                                         0 områden

Riskklass 2 (stor risk)                                                      12 områden

Riskklass 3 (måttlig risk)                                                  11 områden

Riskklass 4 (liten/ingen risk)                                            10 områden

Därutöver har ytterligare sju områden där det förekommit tjärtillverkning, men även kan ha

förekommit annan verksamhet, inventerats och riskklassats sedan tidigare. Resultatet av

detta arbete är ett av skälen till att branschen tjärtillverkning prioriterats för inventering i

länet:

Riskklass 1 (mycket stor risk)                                           2 områden

Riskklass 2 (stor risk)                                                        3 områden

Riskklass 3 (måttlig risk)                                                   2 områden

Riskklass 4 (liten/ingen risk)                                                 -

Flest inventerade tjärfabriker finns i Ovanåkers kommun. Här återfinns Räkåfors tjärfabrik i

riskklass 2 som finns med bland de 30 högst prioriterade förorenade områdena i länet.

Arbetet har också visat att det funnits ytterligare ca 40 namngivna tjärfabriker i länet. Det

har dock inte varit möjligt att lokalisera dessa geografiskt.

En viktig del vid inventeringen av tjärfabriker har varit fältbesöken. I fält bedömdes bland

annat förekomsten av synliga föroreningar, troliga utsläppspunkter och förorenade sediment

där det varit möjligt. Vid platsbesöken har stickspjut använts för att se hur det ser ut under

markytan. För att kunna göra en riskbedömning enligt MIFO uppskattades bland annat

markens genomsläpplighet, avståndet till skyddsobjekt som recipienter, bostäder och

vattentäkter.

Syftet med denna rapport är att utreda och beskriva historisk fiskvandring i Gavleån och den ”naturliga”, historiska utbredningen av migrerande fiskarter som vandrar mellan havet och vattendrag i inlandet. Studien syftar att besvara frågor som; hur högt upp i vattensystemet har exempelvis ålen och laxen nått och hur har de påverkats av byggen av kraftverk? Gavleån rinner från Storsjön i mellersta Gästrikland genom Gävles centrala delar och ut i Gävlebukten. Gavleån är ett relativt stort vattensystem med ett avrinningsområde på 2459 km2 och här finns flera sjöar såsom Storsjön, Ottnaren, Öjaren, Hyen, Hinsen och Logärden. Gavleån har ett flertal biflöden som Jädraån, Gavelhytteån och Borrsjöån. Gavleåns avrinningsområde är rikt på fisk och har länge varit en viktig ekonomisk källa till de omgivande samhällena (Gävledraget, 2012). Man har sedan århundraden tillbaka haft fällor och fångstanordningar för att ta tillvara de migrerande fiskarterna. Gavleån är ett viktigt vattendrag för många fiskarter (Länsstyrelsen Gävleborg, 2007) och framförallt ålen har haft en stor ekonomisk betydelse för hela Gästrikland genom historien. Gavleån fungerar även som länk mellan havet och sjöarna inåt landet för de arter som vandrar mellan söt- och saltvatten under olika perioder av sina livscykler (Lantbruksstyrelsen, 1923). Liksom många andra stora vattendrag i Sverige har Gavleån tidigt börjat nyttjas för vattenkraft (Ekman, 2014) och idag finns åtta kraftverk i Gavleån mellan Storsjöns utlopp och Gävlebukten (Calles et al 2015)

Länsstyrelserna har i uppdrag att ansvara för åtgärdsprogram för miljömålen på länsnivå men uppdraget är inte så tydligt när det kommer till hur arbetet ska genomföras. Det finns därför inte något självklart sätt att arbeta med miljömålsarbetet på regional nivå. När Länsstyrelsen i Gävleborgs län tog fram åtgärdsprogrammet baserat på de regionala miljömålen var man en av de första länsstyrelserna i landet att arbeta på det sättet. Idén med överenskommelsen uppstod då man funderade på hur ansvaret för genomförandet skulle kunna struktureras. Under 2009 tecknade alla länets kommuner samt Region Gävleborg, Gästrike Återvinnare, Gävle Energi, Landstinget Gävleborg, Naturskyddsföreningen och länets samlade taxibolag överenskommelser med Länsstyrelsen.

 Vid undertecknandet samlades landshövdingen och några av de högst ansvariga politikerna och tjänstemännen på slottet. Länsstyrelsen bjöd i samband med detta in media som också uppmärksammade det hela. Den här utvärderingen av arbetet med överenskommelserna

bygger på intervjuer med någon representant, beslutsfattare eller tjänsteman, i de organisationer som

deltagit. I rapporten utvärderas arbetssättet med överenskommelser. Utvärderingen utgör en viktig grund för fortsatt arbete med det nya åtgärdsprogram som kommer att gälla från 2014–2020.

I de flesta fall har överenskommelsen inte bidragit till att ytterligare miljöåtgärder har genomförts. En förklaring är att överenskommelsen inte föregicks av någon demokratisk process. Allt gick lite för fort

Tjänstemän på kommun och länsstyrelse tvingades göra det enkelt för sig och valde därför att ta med de åtgärder som kommunerna redan jobbade med. Beslutet blev en formsak och dokumentet var inte bindande på något sätt. En annan förklaring är Länsstyrelsens bristande resurser.

 På grund av ekonomiskt svåra år tvingades Länsstyrelsen skära ner på verksamheten som helhet

under några år och då drabbades även miljömålsarbetet. Det har inte förekommit någon aktivitet relaterad till överenskommelserna under de här åren, förutom den uppföljning som gjordes vintern 2011. De flesta är trots detta positiva till överenskommelsen som arbetsmetod.

En förklaring är förmodligen att man tror på idén som sådan. Det är dock inte självklart hur överenskommelsen ska integreras i det befintliga miljöarbetet ute i de olika organisationerna. Några menar att det skulle ha varit bättre att göra en överenskommelse kring en eller ett par frågor där det finns tydliga behov av regional samverkan. Om arbetet med överenskommelserna fortsätter tycker de flesta, såväl politiker som tjänstemän, att det ska kombineras med någon form av aktiviteter kopplade till miljömålen till exempel föredrag eller workshops.

Förutom att bidra till det konkreta förändringsarbetet var Länsstyrelsens mål att synliggöra miljöarbetet i länet. Detta uppfattar i princip alla som något positivt. Det tycks dock inte finnas någon tydlig idé om vad det är som ska synas och vem som ska nås? Är det allmänheten? Eller är det politiker och tjänstemän som ska inspireras av varandra? Man kan fråga sig om det faktum att det pågår ett miljöarbete i länet är värt att synliggöra, oavsett hur bra eller bristfälligt det är, och vem som i så fall vinner på det.

Den svenska skogspolitiken innebär att biologiska mångfald ska bevaras, både i from av hållbara produktiva ekosystem och bevarande av livskraftiga populationer av alla förekommande arter. Givet en lång historia av intensivt nyttjande av skogarna för produktion av virke, och en konkurrens mellan arealer för produktion och naturvård, så är det angeläget att utveckla kostnadseffektiva och verksamma tekniker för strategisk och taktisk planering.

Detta gäller såväl skydd av natur, men även skogsskötsel och återskapande av funktionella ekosystem.

Som en praktisk tillämpning av utvecklingsarbetet inom forskningsprogrammet ” Fjärranalys för miljö” genomfördes under 2002 en regional bristanalys presenteras sedan en rumslig analys av var trakter av speciellt intresse för bevarande av av olika skogstyper ligger, i vilken grad är de skyddade och om de utgör fungerade nätverk av livsmiljöer för olika artar.

 Inledningsvis presenteras en metodik för regional bristanalys.

I det andra avsnittet presenterar vi ett angreppssätt för att utvärdera funktionen av de arealer som det enligt den regionala bristanalysen är brist på. Detta baseras på kvalitativa och kvantitativa kunskaper om arter med olika landskapsekologiska krav som är specialiserade på olika skogstyper, och en kartering av olika skogstyper.

Flodkräftan(Astacus) är vår enda inhemska sötvattenskräfta. Sedan början av 1900-talet har den minska starkt i utbredning och antal. Det största hotet mot flodkräftan är signalkräftan (Pasifastacus leniusculus), främst på grund av kräftpesten som är en mycket smittsam sjukdom som signalkräftan i princip alltid bär på. Signalkräftan är mycket utbredd över hela södra Sverige och flodkräftan har trängts undan till begränsade lokaler på otillgängliga plaster. Läget är inte full så kritiskt i vårt län men det krävs ett aktivt arbete för att situationen inte ska förvärras. Signalkräftan etableras ofta i nya vattendrag genom att människor planterar ut den illegalt.

Flodkräftan är mycket känslig mot försurning och har specifika krav på boplatser och jaktmarker. Därför räcker det inte med att bara hindra spridning av signalkräfta och kräftpest. Andra nyckelfrågor är biotopvård och kalkning för att återskapa bra områden för flodkräftor som blivit förstörda.

För att kunna arbeta på ett bra sätt med att bevara flodkräftorna i länet är det mycket viktigt att frågan är lokalt förankrad. Det är avgörande att fiskerättsägare och boende är delaktiga i arbetet för att det ska bli framgångsrikt.

Målsättningen med det här projektet är att ha friska och fiskbara flodkräftbestånd inom alla skyddsområden och en positiv utveckling för flodkräftan i länet. Förhoppningen är att en ökning av antalet välmående flodkräftbestånd i länet ska minska intresset, och därmed risken, för illegala utsättningar av signalkräftor. För att uppnå detta har Länsstyrelsen kartlagt alla kända flodkräftlokaler i länet och börjat utarbeta en strategi för bevarandet av flodkräftan i länet. I denna rapport beskrivs problembilden omkring flodkräftor och hur man planerar att arbeta för att främja flodkräftan.

Rapporten redogör för resultat av inventering av fiskyngel i sex grunda

vikar i Långvinds- och Harkskärsområdet, Gävleborgs län 2013.

Inventeringen utfördes av Naturvatten AB på uppdrag av Länsstyrelsen i

Gävleborgs län. Syfte var att undersöka fiskyngelförekomsten.

Inventeringen utfördes under perioden 7-9 augusti i Yttra Storhamn,

Åskärsviken, Mjölkviken och Fågelviken i Långvindsområdet samt i viken

syd S:t Olofs sten och Näsviken i Harkskärsområdet. Provtagningen

utfördes med 10-gram sprängladdningar enligt metodik framtagen av

Fiskeriverket. Åskärsviken inventerades för första gången vid

föreliggande undersökning medan övriga vikar inventerats ett flertal

gånger sedan 2002.

Inventeringen 2013 visar på mycket låg förekomst av yngel, framförallt

när det gäller gädda men även av övriga varmvattensarter i flera av

vikarna. I Yttre Storhamn dominerades yngelfångsten av storspigg och

endast ett fåtal abborrar och ett gäddyngel noterades. I Åskärsviken

dominerades fångsten av abborre men även gädda och mört noterades.

Fångsten i Mjölkviken dominerades av storspigg men även abborre och

mört noterades. I Fågelviken utgjordes hela fångsten av storspigg.

Fångsten i viken syd S:t Olofs sten dominerades av karpfisk men även ett

fåtal abborrar noterades samt både små- och storspigg. Även i Näsviken

dominerades fångsten av storspigg och endast ett par abborrar och en

björkna/braxen noterades.

Resultaten visar på allvarliga rekryteringsproblem för flera av de

varmvattenskrävande arterna i de flesta vikarna. Generellt sett tyder

inventeringen 2013 på en fungerande om än svag rekrytering av abborre

och mört i Mjölkviken och Åskärsviken samt av björkna/braxen och löja i

viken syd S:t Olofs sten.

Under perioden 2002-2013 har rekryteringen av abborre och mört minskat

i Långvindsvikarna. Samtidigt syns en uppgång i antalet storspigg under

de senaste åren. Samma trend kan ses i Harkskärsvikarna. Här är dock

mellanårsvariationerna betydande för abborre och mört och trenden är inte

statistiskt signifikant. Trenderna måste dock tolkas med försiktighet på

grund av osäkerheter i och med konvertering av äldre resultat.

I Mjölkviken (Långsvindsområdet) ses sedan 2008 en uppåtgående trend i

abborrens förekomst, troligtvis tack vare ökad utbredning av

undervattensvegetation.

Besök har sommaren 2017 skett vid samtliga kända kolonierna i landskapets kustområde. Undersökningen har gjorts på så sätt att antalet par gråtrut som inleder häckning först bedömts genom ett eller flera tidiga besök. Vid ett senare tillfälle längre fram i häckningscykeln har eventuella döda fåglar räknats.

Vid besöken på häckningslokalerna 2017 hittades bara en enda död gammal gråtrut med riktigt typiska symptom på den tidigare grasserande trutsjukan. Fågeln hittades döende på östra delen av Eggegrund. Inte heller hittades särskilt många individer av andra skärgårdsfågelarter som uppvisade sjukdomssymptom utan predation. Ännu sommaren 2017 kunde Gävlebukten därmed i stort sett friskförklaras med avseende på förlamningsepidemier. Inte sedan 2006 har trutsjukan grasserat i större omfattning i området.

Summering av totalpopulationen i undersökningsområdet visade på ett ökande bestånd av gråtrut. Efter tre år av nedgång från toppnivån på 720 par 2013 kom nu en ökning på 8% jämfört med 2016 upp till 633 par.

Ejdern har fortfarande en gynnsam utveckling med ökningar i antal och god förekomst av kullar med ungar. Situationen är därmed mer positiv vid Bottenhavet än i skärgårdarna från Roslagen och längre söderut.

Massdöd hos gråtrutar, kopplad till karaktäristiska förlamningssymptom, upptäcktes år 2000 i

södra Sveriges kusttrakter. Denna onormala sjöfågeldöd med oklar orsak har varit föremål för

flera speciella studier i landet. För Gävleborgs läns del har fältstudier gjorts under alla år från

och med 2002. Detta år dog så mycket som ca 35% av de adulta gråtrutarna vid södra delen av

länets kust. Fortsatta kontroller har visat att andelen döda gråtrutar vid gästrikekusten under

åren 2003-2006 minskade till en lägre nivå på ca 7-8%. Denna andel klingade av ytterligare

till nära 0% under åren 2007-2008 och har hållit sig kvar på denna harmlösa nivå även

sistlidna sommar 2009.

Efter utbrottet 2002 minskade antalet häckande par gråtrut efter gästrikekusten påtagligt

(antalet kolonihäckande minskade från uppskattningsvis 715 par till 595 par år 2003). Denna

nedgång fortsatte ytterligare till sommaren 2004 (då 483 par räknades in). Därefter har de

skattade totalerna från räkningar i kolonierna pendlat i storleksordningen 500 till 600 par.

Båda åren 2007 och 2008 låg siffran på runt 550 par, men 2009 hade den sjunkit med ca 40

par. En generell minskning av den lokala gråtrutstammen har alltså nu kunnat dokumenteras.

Trutsjukans roll i dessa sammanhang är svår att bedöma. Populationsutvecklingen bestäms

naturligtvis också av många andra faktorer, som t ex tillgången till föda, inte minst under höst

och vinter i övervintringsområdena i södra Östersjön, vilket i sin tur är kopplat till samhällets

avfallshantering samt omfattningen av yrkesfiske.

Liksom 2008 hittades inte en enda förlamad (levande) trut under sommarens fältarbete 2009.

Ett i sammanhanget obetydligt antal om två sedan länge döda adulta gråtrutar påträffades

under alla besök i kolonierna. Någon hypotes beträffande dödsorsak var inte möjlig att ange

för dessa fåglar. Därmed måste man sammanfatta läget med att den observerade dödligheten i

trutsjukan stannade på i princip 0% av den häckande populationen.

Tre nyligen döda fåglar av andra arter (en vardera av havstrut, grågås och knölsvan) verkade

emellertid ha kunnat drabbats av trutsjukan. Den slutsatsen var näraliggande genom att de var

nersmetade med rester av gulgrön spillning runt kloaköppningen.

Flera kustfågelarter har under 2000-talet drabbats av vad som betraktas som överdödlighet

under normal häckningstid. En art som särskilt uppmärksammats i detta avseende är gråtruten.

Stora mängder av gråtrutar har hittats döda vid häckplats och många har påträffats i

förlamningstillstånd. Sedan 2002 har gråtrutarna årligen undersökts i Gävlebukten. Efter

konstaterad massdöd i detta område 2002 avklingade andelen döda adulta åren 2003-2006 för

att 2007-2009 hamna nära noll.

Uppföljningarna har gjorts på så sätt att samtliga kända kolonier i Gävlebukten har besökts

först i ett tidigt skede för att bedöma antalet par gråtrut som inleder häckning. Vid ett senare

besök i slutfasen av häckningscykeln har eventuella döda fåglar räknats. Med tillgång till

detta material kan dels totalpopulationen kolonihäckande bestämmas och dels även andelen

av de adulta fåglarna som drabbats av ”trutdöden”.

Från alla besök 2010 har endast registrerats tre döda gamla gråtrutar där man kan

misstänka den tidigare grasserande trutsjukan som orsak. Detta motsvarar en obetydlig

andel på ca 0,3% av de häckande adulta. En summering av totalpopulationen i

undersökningsområdet hamnar på 529 par jämfört med 512 par 2009. I stort sett låg

populationen alltså på oförändrad nivå.

Man kan dock se tendenser till en liten men mer tydlig ökning i kolonierna i söder (+13%)

och en tydlig minskning i de nordliga kolonierna (-20%). Materialet är litet men inbjuder ändå

till spekulationer om att mink kan förklara en del geografisk omfördelning. De nordliga

kolonierna ligger nämligen på minkbesökta skär och flera av de sydliga på minkfria öar.

Detta är en ny årsrapport från GLOF:s örngrupp. Här redogörs för det regionala arbetet inom projekt Havsörn i Gävleborgs län fram till och med sommaren 2017.

Beräkningen av totalt antal besökande havsörnar (inklusive omärkta) vid de två kontinuerligt drivna vinterutfodringarna landar på 400 individer, betydligt lägre än förra säsongens 656.

Under våren-sommaren 2017 undersöktes 62 olika kända havsörnsrevir inom örngruppens traditionella område (Hälsingland-Gästrikland-Nedre Dalälven samt Älvkarleby kommun). Inom kärnområdet kunde häckningsförsök konstateras i 45 av reviren av vilka hela 37 (66%) ledde till lyckade häckningar. I dessa producerade örnarna 59 flygga ungar, varav 45 kunde ringmärkas.

Räknat på häckningarna i kärnområdet utföll alltså andelen lyckade till höga 82% (jämfört med fjolårets mycket låga 66% och åren innan dess 87% 2015, 74% 2014, rekorddåliga 54% 2013, 75% 2012, 67% 2011, och 72% 2009). Antalet ungar per lyckad häckning blev för regionen det nära normala 1,6 (mot 1,45 ifjol,1,5 år 2015, 1,7 år 2014, 1,6 år 2013, 1,7 år 2012 och bara 1,3 år 2011).

Det främsta syftet med inventeringen 2007 var att kartlägga förekomsten av häckande

kustfåglar detta år, för att genom jämförelse med motsvarande siffror från tidigare

inventeringar få en uppfattning om populationsutvecklingen. Andra syften var att samla in

data om onormal fågeldöd och om olika aspekter på skötsel av skyddade områden, t ex status

för skyltning.

De kustfåglar som inventerats är främst fågelarter som är knutna till vattenmiljön, dvs

sjöfåglar, måsar, tärnor och vadare. Därutöver inkluderades andra arter utanför dessa

kategorier som har sin regionala utbredning begränsad till just skärgårdsmiljö (t ex

skärpiplärka) samt gråhäger och ängspiplärka som är relativt lättinventerade arter med en

faunistiskt intressant förekomst i skärgården.

För storskarv och häger skedde (liksom 1997) en systematisk boräkning. I övrigt användes

antalet närvarande fåglar som underlag för uppskattningar av antalet häckande par.

För att tillfredsställa möjligheterna till goda jämförelser tio år bakåt i tiden användes nu,

liksom 1997, en metodik innebärande tre räkningstillfällen. Den första räkningen var inriktad

på sjöfåglar (men noteringar gjordes för alla observerade fåglar) och genomfördes

tidsperioden 28 april – 13 maj. Den andra räkningen genomfördes i huvudsak 31 maj – 16

juni. Vid båda dessa taxeringsomgångar genomkorsades länets skärgård av de två författarna

tillsammans i en öppen båt från länsgränsen mot Uppland i söder till gränsen mot Medelpad i

norr. Den tredje taxeringsomgången genomfördes under perioden 18 juni – 22 juli. Vid denna

omgång, som huvudsakligen syftade till att studera reproduktion, minkpredation och onormal

sjöfågeldöd, arbetade författarna parallellt på olika håll.

En jämförelse av resultatet för 2007 med tidigare inventeringar visar exempel på arter med en

uppseendeväckande populationsökning såväl som arter med en lika kraftig minskning inom

länets gränser.

Populationsökningarna kan bero på en ökad födotillgång till följd av eutrofiering. Även en

förbättrad miljögiftssituation och minskad jakt kan spela in. Minskningar av populationer

beror sannolikt på predation från framför allt mink.

Resultatet kan sammanfattas i nedanstående tabell, där förändringar mellan 1997 och 2007

samt möjliga orsaker till dessa redovisas för olika artgrupper.

Artgrupp

Trend

Möjlig orsak

Doppingar

Stark ökning

Eutrofiering

Storskarv

Explosionsartad ökning

Minskad jakt, ökad   födotillgång

Svanar & gäss

Ökning

Minskad jakt

Simänder

Ökning

Eutrofiering

Dykänder

Splittrad bild

Olika påverkan av mink

Vadare

Minskning (dock ej f.

strandskata

Eutrofiering? Mink?   Flyttning – övervintring?

Labb

Viss ökning

Fler tärnor

Skrattmås

Ökning

Omflyttning från   insjöar till skärgård,

eutrofiering

Övriga måsfåglar

Tämligen oförändrat

Fisk- och silvertärna

Ökning

Ökad födotillgång

Alkfåglar

Ökad födotillgång

Predation från mink   och ökad födotillgång

Återgivning av tabell 2 från avsnitt 6.1.2 i rapporten.

Ett intryck som förstärktes under fältarbetet våren-sommaren 2007 var skillnaden mellan

fågelrika och fågelfattiga skärgårdsavsnitt. I stort sett tycks samma geografiska skillnader som

noterades under inventeringen 1997-1998 kvarstå.

Resultaten visar att onormal sjöfågeldöd betingat av sjukdom och/eller toxiner endast

förekom i mycket ringa omfattning denna sommar. Betydande ungförluster förorsakade av

mink kunde dock dokumenteras för de markhäckande kustfåglarna och det kan konstateras att

problemet kvarstår i tämligen oförminskad omfattning.

Förslag på åtgärder för att minska hoten mot kustfåglarna inkluderar fortsatt övervakning av

skärgårdens toppkonsumenter och miljögifter, skapa säkrare farleder och navigationssystem

för att minska risken för oljeolyckor, fortsatt uppföljning av trutsjukan samt stimulera

decimeringen av mink. Även hänsyn vid planering och exploatering längs kusten anses

angeläget, liksom aktiva åtgärder för att minska igenväxningen av öppna strandängar och

vissa fågelskär utan högre vegetation. Slutligen bör häckfågellivet i skärgårdarna undersökas

även framöver med tanke på den förväntade klimatförändringen.

Sommaren 2008 genomfördes jämförande studier mellan två olika inventeringsmetoder för

kustfågeltaxering. Fältarbetet skedde efter en elva kilometer lång skärgårdssträcka i södra

Gävleborgs län. Syftet med studien var att studera skillnaden i utfall med att taxera kustfåglar

genom dels den s.k. Anderssons metod och dels en senare av länsstyrelsen i Gävleborg

beskriven förenklad metod. Båda metoderna innehåller en tidig andfågelräkning som inte

behandlades. Jämförelsen skedde bara mellan metodernas utfall i den senare inventeringsfasen,vilket för Anderssons metod innebar två inventeringstillfällen och för den nya metoden ett samlat inventeringstillfälle.

De arter som var föremål för räkning i Anderssons första inventeringstillfälle fick sammantaget en högre numerär där än i den nya metoden med en enda integrerad räkning (ca 25 % högre). Hela skillnaden kunde förklaras av en stor diskrepans för småskrak. De arter som var föremål för räkning i Anderssons andra inventeringstillfälle fick omvänt en högre sammanlagd numerär i den nya metoden (också ca 25 % skillnad).

Studien var upplagd med jämförande taxeringar med ganska stora tidsmellanrum. Det bedöms

som att båda de ovan beskrivna skillnaderna huvudsakligen kunde förklaras av säsongsmässiga

skillnader. Tidpunkten för inventeringen skulle alltså vara viktigare än vilken av de

två metoderna som väljs.

Även behovet av landstigning undersöktes genom jämförelser mellan observationer från båt

före landstigning på ön och efter landstigning. De arter som då främst studerades var

måsfåglar, tärnor och vadare. För samtliga dessa grupper gav landstigning inte oväntat något

högre numerärer än räkningar från båt. För måsfåglar och tärnor sågs dock från närgången båt

så mycket som 80-90% av antalet inräknade efter landstigning. För vadare indikerade

undersökningen ett lägre utfall från båt på runt 60%.

Vid kustfågelinventering kan ingen inventerare se alla häckande fåglar vid ett enda besök.

Den andel av de häckande fåglarna som en viss inventerare noterar vid ett visst tillfälle kan

kallas inventeringseffektivitet. Inventeringseffektiviteten skiljer sig mellan olika inventerare

och varierar under säsongen och mellan arter. Dessutom finns ett inslag av slumpmässiga

faktorer som tillfällig frånvaro av fåglar, inventerarens ”dagsform”, väder m.m.

Inventeringseffektiviteten undersöktes våren-sommaren 2007 genom en serie inventeringsbesök av sju olika observatörer vid tre fågelöar i Gävlebukten, huvudsakligen under perioden 23 maj – 2 juli. Sex av observatörerna saknade direkt erfarenhet av kustfågelinventering men hade alla mycket stora erfarenheter av fältornitologi och var därmed genomgående skickliga på artbestämning.

Rent generellt kan man säga att ca 70 % var ett vanligt värde på inventeringseffektiviteten.

För de mest lättinventerade arterna (t.ex. knölsvan, roskarl, rödbena) nåddes regelmässigt ca

90 % inventeringseffektivitet, medan det för svårinventerade arter (t.ex. gräsand, drillsnäppa)

snarare låg på 20-30 %.

Inventeringseffektiviteten minskade under studieperioden, särskilt mot slutet. Dessutom var

det en påtaglig slumpmässig variation mellan olika inventeringsdagar under samma vecka,

särskilt för kolonihäckande fåglar som kunde variera 10-20 procentenheter inom några dagar,

för de tre öarna i testet. Man kan dock anta att denna korttidsvariation spelar mindre roll i en

större inventering som sträcker sig över flera inventeringsdagar.

Skillnaderna mellan de olika inventerarna var som regel 5-10 procentenheter. När det fanns

risk för sammanblandning av arter var dock skillnaden större, särskilt för blandade fisksilvertärnekolonier. Även för änderna som är generellt svårinventerade blev det stora

personskillnader. Skillnaderna var också mycket större för en ”ringrostig” inventerare som

varit mindre aktiv under några år. Personskillnaderna var delvis systematiska. Det beror

troligen dels på ovana att räkna kolonihäckande fåglar (systematisk underskattning) samt

skillnader i bedömning av fåglarnas uppträdande (häckar anden här eller är den bara tillfällig

gäst vid ön). Dessa skillnader accentuerar värdet av att:

• använda samma inventerare helt eller delvis i manskapet mellan olika år
• introducera nya inventerare i problematiken med att särskilja förväxlingsarter
• koncentrera sig på ett urval av vissa arter vid ett inventeringsbesök
• använda fotografering som dokumentationsmetod vid större vitfågelkolonier
• styra upp fältanteckningarna med t ex strikt användning av protokoll

Slutsatser:

• Inventeringsresultat underskattar de verkliga populationsstorlekarna
• Det är viktigt att inventerarna är tränade i just kustfågelinventering, och nya

inventerare bör samkalibrera sig med mer erfarna.

• Även med tränad personal kommer ett visst fel att kvarstå, och små

populationsförändringar (10-20 %) är mycket svåra att säkert skilja från metodfel. För

svårinventerade arter är metodfelet ofta avsevärt större.

På uppdrag av länsstyrelsen i Gävleborgs län utfördes en naturvårdsinventering, som syftade till att samla beslutsunderlag i frågor om rörligt friluftsliv och fågelliv.

Inventeringen gällde kustområdet från länsgränsen i söder t.o.m. I ggön inorr och genomfördes somrarna 1971 och 1972 . fältarbetet bestod dels av en taxering av häckande fågla, dels av en intervjuundersökning jämte kompletterande iakttagelser i syfte att samla material om det  rörliga friluftslivet .

Den ornitologiska inventeringen avslöjade inte några anmärkningsvärda fågelförekomster i Gävle skärgård, med undantag för ett par av landets större kolonier av silver tärna. I området häckade dock arter som skräntärna (1971) ock labb. Av änder dominerade vigg med ca 170 par, följd av svärta och småskrake. Bland vadarna var strandskata, roskarl och rödbena särskilt väl representerade. Anmärkningsvärt mycket vitfågel häckade i området, mest fiskmås (ca 1000 par) men också en hel del silltrut och gråtrut. Den begränsade övärlden är i jämförelse med innanför liggande strand relativt

föreligganderapport behandlar fågellivet och förslag till skydd av detta på Torrön iDalälven, Sandvikens kommun, Gävleborgs län. Den bygger i huvudsak på eninventering enligt den s.k. punkttaxeringsmetoden som undertecknade genomfördevåren 1975. I den sammanfattande artlistan i att 4 är dock även observationerfrån tidigare besök på ön medtagna

Säsongsvariation och geografisk variation i koncentrationer av dioxiner,

dibensofuraner och dioxinlika PCB:er ,i strömming från Bottenhavet

Utterförekomsten i Gävleborgs län inventerades 2007 med samma metod som tidigare använts 1987 och 1997. Inventeringen kompletterades år 2009 eftersom resultaten var otydliga.

Genom att modifiera metodiken under 2009 och inventera utifrån 10x10 km-rutor kan utterövervakningen effektiviseras framöver. Samtidigt minskar risken att vissa vattendrag blir överrepresenterade. Inom varje ruta inventerades endast en lokal. I möjligaste mån valdes lokalen i respektive ruta så att lokalerna totalt sett fick så god spridning som möjligt bland länets större vattendrag med biflöden.

Utterns utveckling i Gävleborgs län är fortsatt positiv. Från en mycket begränsad förekomst islutet av 1980-talet hittas nu spår av utter över stora delar av länet. Endast i de nordöstradelarna och utmed kusten är förekomstfrekvensen begränsad. Den kraftigaste ökningen skedde mellan 1987 och 1997, då andelen förekomster i 10x10 km rutor nästan tredubblades.

Under det senaste decenniet har ökningen varit mindre.

Minkförekomsten har fortsatt att minska i länet under det senaste decenniet. Detta kan delvis bero på den ökande förekomsten av utter, men även på andra faktorer. Under 2007 års inventering påträffades sammanlagt 71 stycken minkfällor varav 17 fällor hade för stora ingångshål och därmed utgjorde en risk även för uttrar. Med information om minkfällans rekommenderade storlek kan antalet felfångster av utter minimeras.

Totalt 67 stycken broar undersöktes utifrån deras eventuella behov av utteranpassade faunapassager. Knappt hälften (32 stycken) av dessa broar ansågs behöva någon form av åtgärd.

Uttern är en utmärkt indikator för bra vattenkvalitet. Att arten har lyckats etablera sig så bra i Gävleborgs län är delvis ett bevis på ett lyckat miljöarbete. Det blir mycket intressant att följa utterpopulationens utveckling de närmaste 10 åren, eftersom arten kan stå inför ett ”språng” i utbredning och antal, liknande det som kunde ses i mitten av 1990-talet.

Vindkraften är på de flesta platser i länet ett nytt inslag i landskapet. Vindkraftverkens storlek

och rörelse kan göra att landskapsbilden förändras och därmed människors upplevelse och

relation till landskapet. För att diskutera och utreda vilka områden som kan vara känsliga

respektive tåliga för en vindkraftutbyggnad samt minimera en eventuell negativ påverkan på

landskapet är landskapsanalys ett bra verktyg att arbeta med i fysisk planering och

tillståndsprocesser. Syftet med denna rapport är att ta fram planeringsunderlag i form av en

översiktlig landskapsanalys på regional nivå

Arbete med förorenade områden är ett led i arbetet med att uppnå miljömålet ”Giftfri miljö”. Inventering av förorenade områden utgör ett prioriteringsunderlag inför det fortsatta arbetet med att undersöka och vid behöv åtgärda förorenade områden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har inventerat i huvudsak nedlagda områden som har sitt ursprung i gruvindustrin. Malmbrytning har till stor del skett i länets sydvästra del i Hofors kommun. Miljöproblematiken i samband med gruvavfall består generellt i att svavelhaltigt avfall lätt vittrar i kontakt med syre och ett försurande metallhaltigt lakvatten kan bildas.

Inventeringen av nedlagda gruvor med gruvavfall har huvudsakligen pågått under 2006.

Områdena har riskklassats i enlighet med Naturvårdsverkets ”Metodik för inventering av förorenade områden” ( MIFO) fas 1.

I fält bedömdes bland annat gruvavfallets vittringsgrad, sulfidinnehåll, vegetationstäckning och utbredning. För att kunna göra en riskbedömning enligt MIFO uppskattades bland annat även markens genomsläpplighet, avståndet till skyddsobjekt som recipienter, bostäder och vattentä

Reducing  the risk of floods in lower Dalälven by optimal reseroir operation

Svartån och dess omgivning- En beskrivning och sammanställning av befintligt material

Regionala miljömål med åtgärdsprogram för Gävleborgs län

Gävleborgs miljömål och åtgärdsprogram 2014-2020

Sammanfattning

Arbetet med förorenade områden är ett led i arbetet med att uppnå miljömålet ”Giftfri

miljö”. Inventering av förorenade områden utgör ett prioriteringsunderlag inför det fortsatta

arbetet med att undersöka och vid behov åtgärda förorenade områden. Miljöproblematiken i

samband med tjärfabriker består generellt i att tjära och tjärämnen har släppts ut i

närliggande vattendrag. Tjäran kan sedan ligga kvar i sediment under väldigt lång tid. Runt

fabrikerna finns ofta kolrester i marken som kan innehålla polycykliska aromatiska kolväten

(PAH).

Inventeringen av tjärfabriker har huvudsakligen pågått under 2008 och 2009. Områdena har

riskklassats i enlighet med Naturvårdsverkets ”Metodik för inventering av förorenade

områden” (MIFO). Totalt har 36 tjärfabriker identifierats, varav 33 har riskklassats med

följande resultat:

Riskklass 1 (mycket stor risk)                                         0 områden

Riskklass 2 (stor risk)                                                      12 områden

Riskklass 3 (måttlig risk)                                                  11 områden

Riskklass 4 (liten/ingen risk)                                            10 områden

Därutöver har ytterligare sju områden där det förekommit tjärtillverkning, men även kan ha

förekommit annan verksamhet, inventerats och riskklassats sedan tidigare. Resultatet av

detta arbete är ett av skälen till att branschen tjärtillverkning prioriterats för inventering i

länet:

Riskklass 1 (mycket stor risk)                                           2 områden

Riskklass 2 (stor risk)                                                        3 områden

Riskklass 3 (måttlig risk)                                                   2 områden

Riskklass 4 (liten/ingen risk)                                                 -

Flest inventerade tjärfabriker finns i Ovanåkers kommun. Här återfinns Räkåfors tjärfabrik i

riskklass 2 som finns med bland de 30 högst prioriterade förorenade områdena i länet.

Arbetet har också visat att det funnits ytterligare ca 40 namngivna tjärfabriker i länet. Det

har dock inte varit möjligt att lokalisera dessa geografiskt.

En viktig del vid inventeringen av tjärfabriker har varit fältbesöken. I fält bedömdes bland

annat förekomsten av synliga föroreningar, troliga utsläppspunkter och förorenade sediment

där det varit möjligt. Vid platsbesöken har stickspjut använts för att se hur det ser ut under

markytan. För att kunna göra en riskbedömning enligt MIFO uppskattades bland annat

markens genomsläpplighet, avståndet till skyddsobjekt som recipienter, bostäder och

vattentäkter.

förslag på havsmiljöåtgärder som Länsstyrelsen lämnade till Naturvårdsverket i november 2007.

Begreppet bräddning är i rapporten definierat på samma sätt som i föreskrifterna i SNFS 1990:14,

dvs som utsläpp av avloppsvatten på grund av hydraulisk överbelastning.

Målsättningen med projektet var att få en samlad bild av omfattningen och effekterna av

bräddning från avloppsreningsverk regionalt och nationellt. En annan målsättning var att utveckla

ett systematiskt arbetssätt för att utifrån ett regionalt perspektiv bedöma miljöeffekter av

bräddning. Detta för att kunna bedöma om åtgärder är kostnadseffektiva i förhållande till

miljönyttan.

För den regionala delen har data inhämtats direkt från kommunernas tekniska kontor eller VA-bolag,

för åren 2003-2007. För att beräkna hur mycket fosfor och kväve från bräddningar som når

havet har retentionsfaktorer från PLC5 används. Den rapporterade bräddningen i Gävleborgs län

åren 2003-2007 uppgår totalt till ca 1 350 000 m3. Det innebär en bräddning på ledningsnätet på

0,07 % av den totala tillrinningen, och en bräddning på avloppsreningsverken på 0,78 % av den

totala tillrinningen. Under dessa 5 år har bräddningar i Gävleborgs län orsakat nettoutsläpp på ca

21,7 ton kväve och 3,8 ton fosfor, vilket i genomsnitt motsvarar ca 4,3 ton kväve och 0,8 ton

fosfor per år.

I länets större vattendrag har utsläppen av bräddat vatten troligen ingen större betydelse, då det

förorenade vattnet snabbt spolas bort. Däremot kan vattendragets recipient, i många fall havet,

påverkas mer. I några känsliga inlandssjöar och vattendrag samt grunda vikar längs kusten kan de

lokala effekterna bli stora.

Uppgifter om bräddningar i Sverige 2006 har hämtats från olika källor. Den huvudsakliga källan

har varit emissionsregistret EMIR. När siffror saknats där har uppgifter om möjligt hämtats från

Svenskt Vatten. I ett fall har uppgifter hämtats in separat via mail, och för Gävleborgs län har

uppgifter från den regionala studien använts. Från flera kommuner har det saknats uppgifter om

bräddad volym eller den mängd fosfor och kväve som släppts ut genom bräddning. Vi har där

försökt uppskatta dessa genom olika metoder och antaganden som beskrivs i rapporten. För att

beräkna hur mycket fosfor och kväve från bräddningar som når havet har retentionsfaktorer från

PLC5 används.

Nationellt beräknas volymen bräddat vatten 2006 ligga mellan 26 och 30 Mm3. Bräddning vid

reningsverket uppgår till 1,53 % av den totala tillrinningen till verket, baserat på uppgifter från

103 reningsverk. Motsvarande siffra för ledningsnätet är 0,6 %, dock baserat på uppgifter från

endast 9 reningsverk. Bruttoutsläppen av fosfor från bräddningar 2006 beräknas ligga mellan 30

och 42 ton. Det är mellan 1,4 och 1,9 % av det totala utsläppet från antropogena källor till havet.

Bruttoutsläppen av kväve till havet 2006 beräknas ligga mellan 220 och 300 ton. Det är ca 0,3 %

av det totala utsläppet från antropogena källor till havet. Den mängd fosfor och kväve som

kommer från bräddningar beräknas uppgå till mellan 7,4 och 9,6 % (P) respektive 1,1 och 1,5 %

(N) av reningsverkens totala utsläpp till havet.

Det finns stora osäkerheter i beräkningen av bräddningen nationellt och dess utsläpp av fosfor och

kväve. Dels saknas uppgifter helt från en femtedel av landets kommuner, och mörkertalet för

bräddningar på ledningsnätet är troligtvis stort. Extrapoleringen av den saknade volymen är också

gjord med en väldigt grov metod. Dels innebär beräkningarna av fosfor och kväve flera delvis

grova antaganden och generaliseringar. Med bättre och mer heltäckande rapporteringar och bättre

kontroll på ledningsnätets bräddpunkter skulle man få en säkrare bild av bräddningens omfattning

och påverkan.

Det visade sig svårt att bedöma olika konkreta åtgärders kostnadseffektivitet. Kostnaderna skiljer

sig åt beroende på platsen och vad som är mest kostnadseffektivt måste därför utredas från fall till

fall. Ett sätt att arbeta med detta är att säkerställa att alla kommuner upprättar saneringsplaner av

god kvalitet. Detta kan göras i ett gemensamt tillsynsprojekt inom länet, där kriterier för hur

saneringsplaner ska tas fram fastställs.

Ett förslag på systematiskt arbetssätt för insamling av bräddningsdata har tagits fram. Ett

kostnadseffektivt arbetssätt är att prioritera arbetet utifrån miljönytta. I förslaget görs

bedömningen av bräddningens miljöeffekter utifrån recipienternas känslighet. För att djupare

kunna bedöma miljöeffekterna i en särskild recipient eller ett särskilt vattensystem behöver en

mer grundläggande modellering av näringsbelastningen göras.

En ytterligare slutsats som dragits under projektet är att man, eftersom det finns flera definitioner

av begreppet bräddning, måste vara väldigt noga med att tydliggöra vad man menar i

kommunikation med andra.

Storsjön provfiskades under sommaren 1998 och resultatet visade att sjön är mycket fiskrik. mest fisk fångades i den västra (Norrbyviken) delen av sjön.Fiskätande fisk utgjorde en förhållandevis stor andel av fångsten och den befarade dominansen av karpfiskar uteblev.Den fiskätande delen av fångsten dominerades av gös och fångsten av gös var ovanligt stor.De algblomningar som uppkommit under senare år tycks därför inte haft någon negativ inverkan på fiskbeståndet.Algblomningarna har troligen inte heller varit orsakade av fiskbeståndets sammansättning.De diskussioner som förts om att restaurera sjön genom sk biomanipulering kan därmed avslutas.Provfisket visade att Storsjöns fiskbestånd var förhållandevis opåverkat att miljöstörningar och fångsten avvek inte nämnvärt mot vad som var att förvänta.förlkaringen till de avvikelser som trots allt finns i Storsjöns fiskbestånd kan istället i hög grad förklaras av sjöns morfometri. Sjön är ovanligt grund i förhållande till storleken.

Föreliggande arbete gäller naturinventering av Holmarna inom Ljusdal kommun.

Uppdragsgivare har varit länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Målsättningen vid inventeringen har varit att undersöka Holmarnas flora och fauna samt att ge förslag till området skötsel.

Fältarbetet har utförts under maj-juni 1976 och sammanställningen gjordes under juli-september 1976.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) har på uppdrag av Länsstyrelsen i Gävleborgs län genomfört en sedimentkartering och provtagning inom det kustområde i Söderhamns- och Ljusnefjärdarna där Ljusnan-Voxnans Vattenvårdsförbund bedriver recipientkontroll.

Arbetet syftat till att kartlägga bottnens sammansättning och uppbyggnad, fördelningen mellan erosions- transport- och ackumulationsbottnar och eventuellt förekommande fiberbankar, samt att ta sedimentprov för miljökemiska analyser och föreslå lämpliga lokaler för kommande recipientkontroll.

Fältarbetet har genomförts   under tiden 2001-10-18 till 2001-10-13

På uppdrag av länsstyrelsen i Gävleborgs län har Medins Biologi AB analyserat ochutvärderat bottenfaunaprover från 34 lokaler. Proverna togs under sommaren och hösten2011. Fältarbetet utfördes av länsstyrelsen och Hudiksvalls kommun. Undersökningenomfattade nio lokaler i länets återkommande regionala miljöövervakningsprogram och25 lokaler ingår i kalkeffektuppföljngsprogrammet. Syftet är att övervaka miljötillståndeti länets vattendrag samt utgöra underlagsmaterial för statusbedömning av vattenförekomsterenligt vattendirektivet. Resultaten kan också användas för avstämning motmiljömålen "Levande sjöar och vattendrag", "Ingen övergödning", "Bara naturlig försurning"och "Biologisk mångfald".

Fyra referensvattendrag med fleråriga tidsserier av vattenkemi, 51 vattendrag provtagna en

gång under basflöde och 120 källsjöar i Gävleborgs län används i denna studie för att bredda

bilden av försurningsläget i länets vattendrag och sjöar. Denna rapport bottnar i att högst 15 %

av vattendragssträckan ska vara försurad år 2010 enligt de nationella miljömålen. Syftet med

denna rapport är därför att utveckla en metod för att beräkna den försurade vattendragssträckan

i Gävleborgs län. Förutom detta görs en regional analys av dagens och framtidens

försurningsläge.

Andelen försurade vattendrag i länet har beräknats till ca 2 %, vilket innebär att ca 400-500

km vattendrag i Gävleborg kan vara försurad. Olika vägar för att nå den försurade sträckan

har dock prövats och det värsta scenariot innebär att närmare 10 % av länets vattendragssträcka

skulle kunna tänkas vara försurat, vilket dock inte ses som realistiskt. Med dessa

beräkningar kan dock miljömålet ”högst 15 % försurad vattendragssträcka” anses vara uppnått

för Gävleborgs län.

Med hjälp av episodmodellen (BDM) har en bedömning av försurningsläget under vårfloden i

referensvattendragen varit möjlig. Depositionen har minskat kraftigt de senaste åren, vilket

har lett till en mindre försurningspåverkan i de undersökta vattendragen (vilket motsvarar det

man sett i andra delar av Norrland). Samtliga analyserade episoder (vårfloder) i referensvattendragen

klassades dessutom som obetydligt påverkade.

Resultaten från en enpunktsmodell av BDM (pBDM) med 51 vattendrag och med 120

källsjöar ger mycket liknande resultat. Båda dessa pekar på att andelen försurningspåverkade

områden i länet idag är liten, vilket gör det svårt att komma med förslag på områden som bör

övervakas noggrannare. Den minskande depositionen av försurande ämnen och den relativa

återhämtningen hos studerade vattendrag tyder också på att andelen försurade vattendrag

kommer att vara mycket liten år 2020.

Precisionen hos de nationella bedömningsgrunderna testades också under basflöde på

enpunktsvattendragen, vilket resulterade i att endast 68 % av vattendragen ansågs vara

obetydlig eller måttlig försurningspåverkat med stöd av pH och 74 % med stöd av alkalinitet.

Detta innebär att många vattendrag hamnar i en ’sämre’ klass än de borde. Klassningen av

toxiskt aluminium (Ali) ger däremot en trovärdigare bild av tillståndet, då 94 % av vattendrag

anses vara obetydligt eller måttligt försurat.

Även om miljömålet är uppnått i och med att mindre än 15 % av Gävleborgs vattendragssträcka

är försurad bör man ha i medvetande att de vattendrag som fortfarande är försurade

behöver åtgärdas. Dessutom är försurning inte det enda problem man har i vattendrag och

sjöar idag. Vandringshinder, flottledsrensningar och övergödning är exempel på andra

problem som kan behöva åtgärdas. Med en fungerande och kraftfull miljöövervakning kan

framtiden dock se ljus ut för Gävleborgs sötvattensekosystem.

En sammanställning av tidigare skogs- och naturinventeringar och kompletterande inventering under år 1997.

Länsstyrelsen gav ifebruari 1984 Gävleborgs Botaniska Sällskap i uppdrag att inventera den 12 millånga outbyggda delen av VOXNAN mellan klucksjön och Vallhagaforsens kraftverk.Inventeringen skulle omfatta naturvärdena i stort, och framför allt debotaniska. Inventeringen utfördes under maj-september av fyrauniversitetsstuderande i botanik och åtta medlemmar i sällskapet, under ledningav Anders Delin. Denna rapport redogör för resultaten.

Bevisat effektiva och internationellt erkända ex-situ och in-situ tekniker för att åtgärda alt. hantera

förorenade sediment finns att tillgå och bör kunna användas för efterbehandling av fibersediment.

Dessa innefattar: borttagning (muddring och grävning), förstärkt naturlig självrening (MNR), utökad

förstärkt naturlig självrening (EMNR), in-situ övertäckning och in-situ behandling.

Det finns både för- och nackdelar med varje åtgärdsteknik. En nackdel som är gemensam för alla

in-situ tekniker (MNR, EMNR, övertäckning och behandling) är att sedimentföroreningen finns

kvar, åtminstone delvis, och under en viss tid. Betydande nackdelar med tekniker som bygger på

borttagning är att de normalt är mer (ibland mycket mer) kostsamma än in-situ tekniker, och att

restföroreningar ofta finns kvar efter borttagning.

Det finns ingen generellt tillämpbar teknik som passar alla platser. Dessutom bör det inte finnas

någon förutfattad åsikt om att en särskild teknik, såsom muddring eller övertäckning, är mest

lämplig för en given plats utan att en platsspecifik utvärdering gjorts. Ett objektivt och systematiskt

val av vilken åtgärdsteknik eller kombination av åtgärdstekniker som är bäst lämpad och mest

kostnadseffektiv är en plats- och projektspecifik process.

Processen för att välja åtgärd måste beakta och väga flera, ibland motstridiga, faktorer: hastighet

• och nivå på riskreduceringen, föroreningstyper och koncentrationer, platsförhållanden, sedimentegenskaper, framtida förväntad platsanvändning, kostnad för alla delar av åtgärden.

Före sedimentåtgärder på en förorenad plats bör en riskbedömning göras för att: a) dokumentera

att sedimentföroreningen faktiskt innebär oacceptabla risker för miljön och/eller människors hälsa,

b) identifiera vilka sedimentföroreningar som styr riskerna på en plats. Även om många ex-situ

• och in-situ åtgärder kan vara lämpliga för en mängd olika föroreningstyper och koncentrationer

kan de specifika sedimentföroreningar som styr risken på en plats bestämma inte bara vilken som

är den lämpligaste åtgärden i stort, utan också specifik utformning av en åtgärd, som vissa typer av

övertäckning.

Att identifiera och ha kontroll över pågående föroreningar på en plats - innan åtgärder görs på

platsen om så är praktiskt möjligt - är avgörande för säkra att åtgärderna är framgångsrika även på

längre sikt. Föroreningskällor kan vara primära (från land), sekundära (från näraliggande sedimentområden,eller bådadera. Det är fullt möjligt att utforma och utföra en fungerande sedimentåtgärd, men om betydande ej åtgärdade föroreningskällor finns kvar efter åtgärdens genomförande, har den förmodligen åstadkommit föga vad gäller reducering av exponering för föroreningar och relaterade risker.

Järven anses vara ett av de djur i Skandinavien som har starkast bindning till fjällvärlden. Därför sågs det nästan som en mindre sensation när järvar i början av 1990-talet påträffades i skogslandet nära gränsen mellan Gävleborg och Västernorrlands län. Det visade sig snart att denna isolerade grupp av järvar inte bara levde kvar i området år efter år, den växte dessutom. Att föryngringen skett vid flera tillfällen har kunnat bekräftas. Järvarnas uppträdande i framför allt gävleborgs län har följts och studerats under många års tid med stöd av WWF, Naturvårdverket och Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Rune Wiklund, som med stort engagemang och kunnande utfört detta fältarbete, har kontinuerligt sammanställt resultatet av sina undersökningar om skogsjärvarna i fylliga och innehållsrika rapporter.Åsa Kihlström har i ett examensarbete gjort en sammanställning och utvärdering av Runes rapporter.Denna skrift är en sammanfattning av Åsas arbete

Eggegrunds styrka i dess egenskaper som flyttfågellokal. Man kan anta att Eggegrunds litenhet motverkar dess möjligheter som häcklokal. Endast de vanligaste kustfåglarna och ett litet antal tättingar förekommer som häckfåglar.

Denna utredning innehåller en översiktlig naturinventering med bifogad vegetations- och skyddsområdeskarta av Björnönområdet i Gävle kommun.

Orarna med omkringliggande övärld har sådana kvaliteter från naturvetenskaplig synpunkt, att området bedöms vara av riksintresse från den naturvetenskapliga naturvårdens synpunkt.

Det gäller följande:

1) stränder

2) kärrvegetationen

3) Havtornsnåren

4) Ädellövskogen

5) Barrskogsvegetationen, i de kustnära områdena.

Sedan år 2002 inventeras bottenvegetationen på ett antal dyktransekter längs Gävleborgs läns kust inom den regionala miljöövervakningen, programområde Kust och Hav. Syftet med programmet är att beskriva makrovegetationens artsammansättning, djuputbredning och långsiktiga förändringar. Undersökningen är en del av länsstyrelsens uppdrag att följa miljötillståndet i länet. Resultaten kan användas för miljömålsuppföljning, inom vattenförvaltning och havsplanering, samt som referensdata för verksamheters kontrollprogram. Tång (Fucus spp.), stora fleråriga brunalger som skapar en skogsliknande miljö på hårdbottnar i havet, ges särskilt fokus i miljöövervakningen. Tången är en nyckelart som skapar viktiga livsmiljöer för smådjur och många fiskar, vilka finner mat och skydd i tångskogarna. De fungerar även som uppväxtplatser för fiskyngel.

2016 års inventering utfördes under augusti månad av AquaBiota Water Research och Peter Hansson vid Kustfilm Nord AB och omfattade totalt 19 transekter längs länets kust. Resultaten visar att länets inventeringslokaler har god eller hög status. Samtidigt har en generell minskning av uppskattad yttäckning och djuputbredning av tång skett sedan 2014, om än inte statistiskt säkerställd. Minskningen i både yttäckning och djuputbredning kan bero av populationsdynamik där en minskning av tångutbredning är naturlig i samband med generationsväxlingar. Det går dock inte att utesluta antropogen påverkan i form av ökad näringsbelastning eller mer indirekt påverkan orsakade av rubbningar i ekosystemet. Möjligen kan minskningen kopplas till storskaliga förändringar som sker ute i havet då den negativa utvecklingen var begränsad till länets södra del i anslutning till utsjömiljö. Tångens utbredning i övriga delar av länet var i princip oförändrad sedan 2014. Positivt är dock att en viss återhämtning pågår, då en föryngring av tången noterades på de flesta lokaler.

En arbetsgrupp med företrädare för Länsstyrelsen i Gävleborg samt miljösakkunniga i Hudiksvalls, Ovanåkers och Bollnäs kommuner har sammanställt rapporten RENT SLAM 1995! Rapporten vänder sig tillsyn av kommunala reningsverk som miljöansvariga i industrier med miljöfarliga avloppsvatten.

Till rapporten finns en underlagsrapport, uppbyggd med ett lösbladssystem för att möjliggöra löpande revideringar. Materialet kan efterhand kompletteras med behandling av andra typer av vatten.

Underlagsrapporten finns tillgänglig i begränsad upplaga, avsedd för i första hand länets kommuner.  Den innehåller bl a lagstiftning, förslag på behandling av olika slags vatten, förslag på riktvärden för utsläpp till vatten, exempel på utbyten till mindre farliga produkter, checklista på 5& LKP (lagen om kemiska produkter) samt exempel  på verkstadsoljors och metallbearbetningsvätskors miljöfarlighet. Underlaget bygger till största delen på uppgifter från verkstads- och ytbehandlingsindustrin.

1995 få ett kommunalt avloppsreningsslam som i ett långsiktigt perspektiv kan användas på åkermark utan risk för negativ inverkan på gröda eller mark.

Utgångspunkter för gruppens arbete

1. Grundprincipen är att vi skall ha ett så rent avloppsreningsslam som möjligt. Detta med utgångspunkt från kravet att vi alltid skall välja den lösning som totalt sett är den bästa för miljön. Kostnaden för reningsåtgärderna bör läggas vid källan för föroreningen.
2. Strävan bör vara att vi i länet skaffar oss en genomsam och ” konkurrensneutral” syn på hur frågorna skall behandlas.
3. Bidragen från hushållen, dagvattnet och industrin bör kvantifieras bör det gällericke ned brytbara ämnen eller i övrigt oönskade ämnen i det allmänna spillvattnet.
4. Samarbetsformer för länet skapas för att lösa reningen av vissa specialvästskor. En genomsam lösning för vissa typer av avloppsvatten borde vara ekonomiskt intressant jämfört med transport till SAKAB eller egna små reningsverk.
5. Ett gemensamt dokument upprättas, innehållande förslag till policy för anslutning till kommunala avloppsreningsverk, åtgärdsförslag samt sammanställning av kunskapsläget.

Inventeringar i sumpskogar i södra Gästrikland.Med rapportbilaga 2:Artinventering - fotobilaga,bildnr:601-730,Artinventering - fältblanketterRapporten producerad av FORAN Sverige AB - forestry and nature consulting - på uppdrag av Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Det inventerade området utgår, Som ovan framhållits, i flera avseenden en enhet. Det besitter vissa naturvärden vilka måste betraktas som unika. Den geologiskt sett unga älvfåran där sjöliknande utvidgningar omväxlar med forssträckor, den pågående sedimentavlagringen och variationerna i vattenföring då vid högvattenperioder betydande delar av de flacka markerna sätts under vatten är kvartärgeologiska och hydrologiska särdrag, som tillsammantagna ger området ett stort värde.

Vad gäller de botaniska värdena skall särskilt framhållas de unika växtsamhällen som de S K älvängarna utgör samt framför allt att området billar nordgräns för den mellaneuropeiska floraprovinsen och därmed för ett stort antal växtarter med sydlig utbredning. Påfallande är den rika förekomsten av ädellövträd och åtskilliga näringskrävande örter. Delar av området, särskilt forsområdena, har varit och är fortfarande ganska otillgängliga, vilket har gjort skogsavverkning föga Lönande. Som en följd härav finns flera partier med urskog, stundom ädellövträdsdominerad. Förutom att urskogen är botaniskt mycket värdefull, utgör den en biotop av stort entomologiskt och ornitologiskt intresse. Fågellivet är överhuvudtaget rikt inom området och särskilt påfallande är förekomsten av såväl sydliga som nordliga arter.

Vissa områden kommer son ovan framhållis att påverkas av de planerade regleringsåtgärderna i Dalälven. För andra områden däremot är denna påverkan ringa eller ingen. Det måste ses som angeläget att man med utgångspunkt från den nu genomförda inventeringen överväger skyddsfrågan för de redovisade objekten.

Översiktlig utredning rörande högre vegetation och igenväxning i Ålsjön, Hille och Mårdängssjön av docent Curt Forsberg.              –” -               A

Vattenkemisk undersökning av Ålsjön, Hillesjön och Mårdängssjön av laborator Torsten Ahl.  –”-  B

Rapport om fågelobservationer 6-7/5 1970, speciellt med avseende på andfågelförflyttningar mellan Mårdängssjön och Hillesjön av fil stud.  Rolf Jacobson och Gunnar Fredriksson.  –”-  C

Efter att ha minskat kraftigt under mitten av 1900 talet är nu uttern på väg att återetablera sigi hela landet. Den här rapporten visar att utterförekomsten på provlokalerna i Gävleborgs länhar statistiskt signifikant ökat, jämfört med den inventering som gjordes 2009. Även om detinte är testat statistiskt så har utterförekomsten på provlokalerna ökat vid varje inventeringsedan 1987. Samtidigt har förekomsten av mink minskat vid varje inventering.