Rodenticides are biocidal products that are used in order to control rats and mice. This screening study aims at investigating whether chemical substances belonging to the group anticoagulant rodenticides can be detected in Swedish non-target biota, and to investigate if the levels are different compared with the results from a previous study.

The levels of anticoagulant rodenticides detected in the present screening study are similar to those found in earlier studies in Sweden and elsewhere. The literature indicates that toxic effects can occur in birds at levels > 100 ng/g (liver) whereas the level > 200 ng/g has been proposed to be a threshold level in foxes. Some individuals of raptors (n =2) and several foxes (n = 7) exceed these levels in the present study. These data suggest that anticoagulant rodenticides that are transferred in the food web may cause secondary toxicity in non-target mammals and birds in Sweden. However, no pathology has been performed for the individuals of the present study that can confirm any concentration-effect relationship or reason for mortality.

Blodprover (600 st.) från deltagare i matvaneundersökningen Riksmaten ungdom 2016-17 har analyserats med avseende på akrylamid och dess metabolit glycidamid. Analyserna har gjorts med masspektrometri av reaktionsprodukter med hemoglobin (Hb-addukter) som biomarkör för exponering för akrylamid. I denna rapport redovisas resultaten från dessa analyser. Skillnader i exponering mellan kön och mellan åldersgrupper (årskurs 5, årskurs 8 och årskurs 2 på gymnasiet) har undersökts samt association med bostadsort (stadsmiljö eller landsbygd) och föräldrars utbildningsnivå. Exponeringen har också undersökts i relation till uppskattat intag av akrylamid från mat, baserat på enkätsvar om matvanor från ungdomarna. 

Akrylamid kunde detekteras i nästan alla prover (99 %). Medianhalten var 34 pmol/g Hb. Ingen signifikant skillnad i Hb-addukthalt av akrylamid kunde observeras mellan pojkar och flickor. Inte heller kunde någon signifikant skillnad observeras mellan åldersgrupperna för akrylamid. Vid jämförelse av Hb-addukter av glycidamid samt summan av akrylamid och glycidamid uppvisade barnen i årskurs 5 högre halter jämfört med ungdomarna i årskurs 8 och i årskurs 2 på gymnasiet. Vid jämförelse mellan bostadsort på landsbygd jämfört med i stadsmiljö observerades inga signifikanta skillnader i Hb-adduktnivåer av akrylamid eller glycidamid för någon åldersgrupp. Inte heller observerades någon association mellan Hb-adduktnivåer och föräldrarnas utbildningsnivå i någon åldersgrupp. Omkring 10 % av studenterna rapporterade att de röker, dagligen eller ibland, och dessa individer hade signifikant högre Hb-adduktnivåer av glycidamid samt av summan av akrylamid och glycidamid. 

Förutom rökning utgör livsmedelskonsumtion den största källan till akrylamidexponering. De uppmätta adduktnivåerna jämfördes med uppskattat intag av akrylamid från livsmedel som är kända att innehålla akrylamid. Jämförelsen gjordes både med data från enkätsvar om generella matvanor samt från data från kostregistrering under två dagar. Ingen signifikant korrelation observerades mellan adduktnivå av akrylamid och det totala medelintaget från kostregistreringen, sannolikt för att adduktnivåerna motsvarar exponeringen som skett under de senaste ca fyra månaderna, vilket är hemoglobinets livslängd. Dock observerades signifikanta korrelationer mellan adduktnivå och registrerad konsumtion av chips och bröd för studenterna i årskurs 5. Också observerades en signifikant skillnad mellan adduktnivåer och konsumtion av chips från enkätdata om generella konsumtionsvanor. 

En framtida studie om matvanor som designats med avseende på akrylamidexponering skulle ge en bättre förståelse för korrelationen mellan konsumtion och exponering, och ge en ännu bättre uppskattning om bidraget av akrylamid från mat till den totala cancerrisken. 

Vi har utrett i vilken utsträckning en kombination av trendstationer och omdrevsstationerkan svara upp till ramdirektivets krav avseende den kontrollerande övervakningen avförekomster som inte bedömts vara utsatta för risk att inte nå målen.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) har fått i uppdrag av länsstyrelsen i Blekinge

län att utvärdera länets nuvarande program för övervakning av grundvatten. Programmet

omfattar regelbundna analyser av grundvatten från 13 brunnar vid vattenverk, 21 privata

brunnar i jordbruks- eller skogsmark samt 30 källor. I uppdraget ingår att bedöma

grundvattenstatusen enligt Naturvårdsverkets ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet –

Grundvatten” samt att göra tidseriestudier av vissa parametrar. Ett förslag till framtida

övervakningsprogram lämnas. Uppdraget redovisas i denna rapport och som underlag

har legat mätdata tillgängliga i mars 2001.

Länsstyrelsens mål med programmet är att kunna kontrollera att grundvattnet kan ge en

tillräcklig mängd dricksvatten med fullgod kvalitet. Tyngdpunkten ligger på övervakning av

försurning av grundvattnet. Genom att bevaka både grunda grundvattentäkter med snabb

omsättning av grundvattnet samt djupa med långsam omsättning är avsikten att både

långtidseffekter och tidiga miljöförändringar skall kunna spåras. Detta syfte illustreras av att

den genomsnittliga alkaliniteten för lokalerna ligger inom hela intervallet 0 till 236 mg/l.

Enligt bedömningsgrunder för miljökvalitet – Grundvatten finns tre geografiska regioner

representerade inom Blekinge: A – Sydsveriges sedimentära berggrundsområde, B –

Sydsvenska höglandet och C – Väst- och sydostkusten. Efter indelning i grundvattenmiljö

och djup hamnade 20 av lokalerna i

B3g = ”grunda brunnar (<4 m) i öppna akviferer i

morän eller svallsediment i region Sydsvenska höglandet”. Vid indelningen erhölls för

övriga typområden-djup få lokaler. Resultaten visar ändå god samstämmighet med

referensvärden. Alkaliniteten för lokalerna i morän i både region B och C är dock låg vilket

visar på att övervakningsnätet bevakar grundvatten med mycket låg buffertförmåga.

Mätseriernas längd och frekvens i provtagning varierar för lokalerna i de olika

undersökningsprogrammen. För tolkningen av tidsmässiga förändringar används i första

hand lokaler med tidsserier från en 15 års-period och där minst åtta analyser har utförts. De

övriga, korta tidsserierna återspeglar främst tendenser från 90-talet. Resultaten visar att i

jonsvaga grundvatten har en viss ökning skett av pH, alkalinitet och färg medan halterna av

kalcium, magnesium och sulfat minskat. Förändringarna i halter som ger de signifikanta

trenderna är oftast små. Det finns inget tydligt mönster i förändringar av klorid och

konduktivitet. Halterna av kväve och fosfor minskar i flera lokaler.

Det är av värde att de analyser som utförs är så samstämmiga som möjligt inom hela

övervakningsprogrammet. För samtliga prov bör huvudkomponenterna kalcium,

magnesium, kalium, natrium, alkalinitet, sulfat, klorid och kväve ingå för att jonbalanser

skall kunna beräknas och kvaliteten i analyserna kunna kontrolleras. En översiktlig

prioritering av källor och brunnar har föreslagits. För slutlig bedömning av programmets

framtida omfattning behöver informationen om respektive lokal utökas, främst med en

hydrogeologisk dokumentation i fält.

Sammanfattning

Föreliggande rapport har tillkommit på uppdrag av Länsstyrelsen i Gotlands län. Syftet

med uppdraget var att utvärdera de vattenkemiska tillstånden och trenderna i gotländska

vattendrag samt belysa några specifika frågeställningar med avseende på belastning av

näringsämnen.

Rapporten behandlar resultaten från de fysikalisk-kemiska provtagningar som har utförts

vid 27 vattendragslokaler sedan 1988 inom den samordnade recipientkontrollen på

Gotland. Dessutom redovisas resultat från två nationella trendstationer där provtagning

och analys har utförts i regi av SLU. Utvärderingen omfattar främst en beskrivning av

tillstånd och trender för parametrarna totalfosfor, totalkväve, alkalinitet, organiskt material,

vattenfärg och grumlighet.

De provtagna vattendragen var under åren 2007-2009 genomgående mycket näringsrika.

Med avseende på fosforhalter uppvisade 24 av de 29 provpunkterna en måttlig, otillfredsställande

eller dålig status. Vad gäller kväve registrerades mycket höga till extremt

höga halter i 26 av de 29 provpunkterna. Vattenfärgen och grumligheten var måttlig till

betydande och halterna av organiskt material var generellt måttligt hög till hög. De

provtagna vattendragen hade samtliga mycket god buffertförmåga.

I hälften av provpunkterna uppvisar fosforhalterna en tydligt sjunkande trend sedan

mätningarna påbörjades i slutet av 1980-talet. För kvävehalterna finns inga tydliga trender

i merparten av vattendragen. Färgtalen, grumligheten, alkaliniteten och halterna av

organiskt material har inte förändrats nämnvärt under de senaste 20 åren.

I den nedre delen av Halorån minskade halterna av fosfor med 40 % från åren 1988-94

till tidsperioden 2004-2009. Sannolikt har de förbättringar av enskilda avlopp som inleddes

2003 i Haloråns avrinningsområde varit en starkt bidragande orsak till denna

förändring.

Vid Roma och Stånga finns bevattningsdammar med renat avloppsvatten. Resultaten

från recipientkontrollen tyder på att avloppsdammarna vid Roma endast obetydligt har

tillfört näringsämnen till den närliggande Gothemsån i samband med de provtagningar

som utfördes under åren 2000-2009. Vad gäller avloppsdammarna vid Stånga ger resultaten

från provtagningarna inte något bra underlag för en bedömning av eventuell tillförsel

av näringsämnen till den närliggande Närkån.

De gotländska miljömålen med avseende på övergödning anger att utsläppen av fosfor

skall minska från 1995 till 2010 medan utsläppen av kväve skall minska med 30 % under

samma tidsperiod. En sammanvägd beräkning av de flödesvägda halterna av fosfor

och kväve under åren 1994-2009 vid åtta åmynningar ger ett underlag för att bedöma

om dessa miljömål kommer att uppfyllas. Åmynningarna representerar utvecklingen i

ett sammanlagt avrinningsområde som utgör 40 % av Gotlands yta. Baserat på haltförändringarna

från 1994 till 2009 beräknas belastningen av fosfor ha minskat med knappt

30 % i de åtta provpunkterna sedan mitten av 1990-talet. Belastningen av kväve har

däremot varit oförändrad. Resultaten visar att miljömålet för fosfor, men inte för kväve,

kommer att uppnås till 2010.

Rapporten presenterar resultaten från övervakningen av växtskyddsmedel i ytvatten, grundvatten, sediment och regnvatten i Sverige under åren 2002-2008. Undersökningen genomförs inom ramen för den nationella miljöövervakningen på uppdrag av Naturvårdsverket (Jordbruksmark och Luft). Tidigare resultat har sammanställts i enskilda årsrapporter. Detta är första gången som resultaten har sammanställts för en längre tidsperiod (7 år), vilket ger ett underlag för att spegla utvecklingen över tiden.

Övervakningen av ytvatten omfattas av provtagningar i fyra typområden (Västergötland, Figur 2; Östergötland, Figur 5; Halland, Figur 8; Skåne, Figur 11) och två åar i Skåne (Skivarpsån och Vege å). Ytvattenprovtagningen står för den största andelen av alla enskilda analyser under perioden (ca 60 000). Provtagningarna i typområdena sker tidsintegrerat med hjälp av automatiska provtagare och i åarna tas manuella momentanprov. I typområdena har även provtagning av grundvatten och sediment genomförts. Regnvatten undersöks vid en lokal på Söderåsen i Skåne.

Antalet substanser som har analyserats varierar mellan provtyperna och i viss mån även mellan åren. Detta som en följd av att vissa substanser försvinner från marknaden och nya tillkommer. Även analysgränsen har förändrats under åren, främst för några substanser där den sänkts för att bättre motsvara de riktvärden som introducerats under tidsperioden.

Inom varje typområde samlas det varje år in omfattande informaion om grödval och vilka växtskyddsmedel som används. Även information om nederbörd och avrinning samlas in kontinuerligt. Denna information utgör ett värdefullt underlag vid tolkningen av resultaten.

Rapporten redovisar resultat från den nationella miljöövervakningen av växtskyddsmedel år

2007. Under året har ytvattenprover, grundvattenprover och sedimentprover tagits i fyra små

jordbruksdominerade avrinningsområden, s.k. typområden. Dessa är belägna i Östergötland,

Västergötland, Halland och Skåne. Det ingår också ytvatten- och sedimentprovtagning i två

åar i Skåne, och dessutom samlas regnvatten in från en plats på Söderåsen. Provtagningen

fungerade bra under året och totalt togs 112 ytvattenprover, 64 grundvattenprover, sex

sedimentprover och 12 regnvattenprover. Dessa analyserades på 46-82 olika

växtskyddsmedel. Inom typområdena intervjuades lantbrukarna för att samla in information

om grödor och användning av växtskyddsmedel.

I ytvatten från typområdena hittades mellan 30 och 45 % av de substanser som analyserades.

Varje prov innehöll minst två olika ämnen och som mest påträffades 23 ämnen i ett och

samma prov. Den högsta halt som påträffades i ett veckoprov var 12,8 μg/l och hittades i

Skåneområdet. Under den vecka som provet representerar kom det mycket nederbörd. De

flesta veckoprov hade en sammanlagd halt på under 4 μg/l. Transporten av växtskyddsmedel

från typområdena var i samtliga fall högre än år 2006. Det förklaras av att säsongen 2007 var

ovanligt nederbördsrik.

Växtskyddsmedel påträffades i grunvattnet från tre av de fyra typområdena. Östergötland var

det område där inga västdkyddsmedel detekterades. Flest ämnen hittades i Skåne, vilket följer

samma mönster som tidigare år. Metalaxyl påträffades i en halt över 0,1 μg/l vid ett tillfälle i

typområdet i Halland. Det var det enda tillfället då EU:s kvalitetsnorm för grundvatten

överskreds.

I vattenproverna från de två skånska åarna påträffades nära 50 % av de analyserade

substanserna. Den högsta sammanlagda halten var 4,7 μg/l.

Överskridanden av riktvärden skedde i 35 % av de analyserade ytvattenproverna (typområden

och åar sammantaget). Flest överskridanden uppmättes för ämnena diflufenikan och MCPA.

En av indikatorerna inom miljömålet ”Giftfri miljö” bygger på halter av bekämpningsmedel i

förhållande till sitt respektive riktvärde, beräkning av indikatorn för perioden 2002-2007 finns

i rapporten.

Regnvattenprovtagningen visade att 33 substanser påträffats under säsongen, vilket är något

färre än föregående år. Prosulfokarb var den substans som oftast påvisats i förhöjda halter i

nederbörd under perioden 2002-2007, ämnet har påträffats i en maxhalt på 1,6 μg/l under

årets provtagning.

Rapporten redovisar resultaten från 2005 års miljöövervakning av bekämpningsmedel.

Programmet omfattar vatten- och sedimentprovtagning i fyra jordbruksbäckar i s.k.

typområden belägna i Östergötland, Västergötland, Halland, Skåne, i två åar i Skåne samt

regnvattenprovtagning från ett skogsparti i nordvästra Skåne. Inom typområdena undersöks

också det ytliga grundvattnet. All provtagning skedde inom ramen för det nationella

programmet för miljöövervakning av jordbruksmark och luft.

Varje vattenprov har analyserats på 76-86 enskilda substanser och varje sedimentprov har

analyserats på 55 enskilda substanser. Totalt har 102 olika substanser analyserats varav 14 bioch

nedbrytningsprodukter. Av de undersökta substanserna var 62 substanser registrerade för

försäljning under 2005. Dessa utgjorde 87% av den totala försäljningen av ogräs-, svamp-,

insekts- och betningsmedel inom jordbruk och trädgård. I analyserna ingår de tio

växtskyddsmedel som finns upptagna på Bilaga 10 i Ramdirektivet för vatten (2000/60/EG),

varav tre fortfarande är registrerade för användning i Sverige. Totalt har 15 108 enskilda

mätningar genomförts.

Säsongen 2005 hade Västergötland och Östergötland en regnig försommar. September var en

torr månad i samtliga typområden och i övrigt låg nederbörden nära det normala. I

Skåneområdet var flödet i bäcken lågt under hela hösten, vilket gav en viss förskjutning i

provtagningen.

Lantbrukare verksamma inom de fyra typområdena har intervjuats och information om grödor

och bekämpningsmedelsanvändning har samlats in.

•

I jordbruksbäckarna i de fyra typområdena återfanns sammanlagt 57 substanser varav 6

nedbrytnings- och biprodukter vid ett eller flera tillfällen. Det är något fler än tidigare år.

Alla prover innehöll minst två substanser. Högsta koncentrationen av en enskild substans

(bentazon) var 7,4

μg/l som medelhalten under en vecka. Den sammanlagda halten i

bäckarna varierade mellan 0,02 och 17,3

μg/l.

•

I de två skånska åarna återfanns 33 substanser varav 3 nedbrytningsprodukter. Högsta

koncentrationen av en enskild substans var 2,0

μg/l (AMPA). I åarna hittades 10-22

substanser per provtillfälle och generellt var det fler substanser i Vege å än i Skivarpsån.

Vege å avvattnar ett större avrinningsområde än Skivarpsån och har därmed sannolikt

också en bredare användning av olika bekämpningsmedel.

•

De vanligast förekommande substanserna i ytvatten i halter över 0,1 μg/l var bentazon och

glyfosat, samma substanser som under tidigare år. Bentazon påvisades i samtliga

ytvattenprover och glyfosat i 88 av 106 prover.

•

Under 2005 överskred 21 bekämpningsmedel vid ett eller flera tillfällen de svenska

riktvärdena för ytvatten. Det är fler än tidigare år men samtidigt utökades antalet

substanser med riktvärde som inkluderas i undersökning med 17 stycken år 2005.

Isoproturon var, liksom tidigare år, den substans som överskred sitt riktvärde flest gånger

och återfanns i en majoritet av de undersökta vattendragen.

•

Rester av bekämpningsmedel påträffades i grundvatten från alla typområdena. Totalt

återfanns spår av elva substanser inklusive två nedbrytningsprodukter. Högst halt

7

påträffades av ogräsmedlet kvinmerak (0,15

μg/l) i februariprovet från området i

Västergötland. Den fortsatta provtagningen av lokalen under året visade på sjunkande

halter kvinmerak. Liksom tidigare år återfanns låga halter av atrazin och lindan samt två

nedbrytningsprodukter till dessa i grundvatten från en av lokalerna i Skåne, vilket tyder på

en långvarig förorening av grundvattnet i lokalens närområde. Glyfosat påträffades endast

som spår vid två tillfällen, från olika lokaler.

•

I sedimentprover som togs från bäckar och åar i slutet av augusti återfanns spår av nio

bekämpningsmedel och två nedbrytningsprodukt. Flest fynd gjordes i Skåneområdet där

alla elva substanserna detekterades. På fem av provplatserna påträffades glyfosat, med en

högsta halt av 400 μg/kg. Glyfosat är det mest använda bekämpningsmedlet i Sverige och

används bl.a. under sommaren för att bryta träda. I sedimentprovet från Skåneområdet

påträffades pyretrioden permetrin, 120 μg/kg, trots att substanen inte används inom

jordbruket.

•

I nederbörd från en lokal i Skåne återfanns 36 bekämpningsmedel och 2

nedbrytningsprodukter varav totalt 13 (inklusive två nedbrytningsprodukter) som inte är

registrerade för användning i Sverige. I samtliga prover detekterades minst tolv

substanser. Högst halt uppmättes av herbiciden prosulfokarb, 0,8 μg/l, det är den högsta

uppmätta halten av någon substans sedan undersökningen inleddes 2002. Depositionen

blev följaktligen också högst för prosulfokarb, sammanlagt 41,3 μg/m

2 under

provtagningsperioden. Fjorton procent av den beräknade depositionen kom från

substanser som inte längre används i Sverige.

•

Transportförluster av bekämpningsmedel i jordbruksbäckarna (som procent av använd

mängd på åkrar inom områdena) varierade mellan 0,01% och 0,63%. För enskilda

substanser varierade transportförlusten mellan noll och 2,25%. Området i Västergötland

hade en större transport än normalt pga. kraftigt regn kort efter att stora arealer besprutats.

Övriga områden hade transportförluster i samma storleksordning som föregående år, eller

lägre.

•

Halterna av bekämpningsmedel i vatten från Skåneområdet som undersökts sedan början

av 90-talet har minskat kraftigt sedan undersökningarna inleddes. Även under 2005 låg

medelhalten på samma låga nivå som under de senaste åren.

Rapporten redovisar resultat från nationell miljöövervakning av växtskyddsmedel år 2006. Programmet omfattar vatten- och sedimentprovtagning i fyra jordbruksbäckar i s.k. typområden belägna i Östergötland, Västergötland, Halland och Skåne, i två åar i Skåne samt regnvattenprovtagning från ett skogsparti i nordvästra Skåne. Inom typområdena undersöks också det ytliga grundvattnet. All provtagning skedde inom ramen för de nationella programmen för miljöövervakning av jordbruksmark och luft. Provtagningen fungerade bra under säsongen, det samlades in totalt 188 prov som analyserades på 48-81 substanser.

Lantbrukare verksamma inom de fyra typområdena har intervjuats och information om grödor och bekämpningsmedelsanvändning har samlats in. Odlingen utgörs till minst 50 % av spannmål i samtliga områden. Vårspridning av bekämpningsmedel dominerar i alla fyra områdena men spridningsperioden sträcker sig från maj till oktober.

• I typområdena hittades 62 % av de substanser som analyserades, av dessa var fyra stycken nedbrytningsprodukter. De flesta fynden utgjordes av herbicider (ogräsmedel). Fyndfrekvensen över 0,1 μg/l var endast nåra fåprocent, vilket innebä att halterna oftast lå under denna nivå Glyfosat och dess nedbrytningsprodukt AMPA var de enda substanser som åerfanns öer 0,1 μg/l i alla fyra områena.

•Den hösta uppmäta halten i ytvatten frå typområena detekterades i ett prov taget i Ötergöland i böjan av september. Den sammanlagda koncentrationen bekäpningsmedel var då22 μg/l. Tvåav substanserna som bidrog mest till den höa koncentrationen ingick i ett preparat som spreds strax innan det föl 25 mm regn. Eftersom regnet kom samma dygn som spridningen hann inte änena bindas fast i marken eller brytas ner utan transporterades med vattnet ut i bäken. I öriga typområen lå den sammanlagda halten generellt läre ä 2 μg/l under hela säongen.

•De vanligast föekommande substanserna i typområena ä de samma som tidigare å. Bentazon detekterades i alla ytvattenprov, inklusive de frå årna. De andra substanserna som hittas i de flesta proverna frå typområena ä herbicider som anväds i stor omfattning båe inom typområena och i landet som helhet.

•Utvecklingen i Skåe sedan böjan av 90-talet visar att koncentrationen av vätskyddsmedel ligger kvar påsamma relativt låa nivåsom de senaste åen, vilket ä en 90 %-ig minskning av koncentrationerna sedan mäningarna böjade 1990.

•Enstaka spå av bekäpningsmedel påräfades i grundvattnet i typområena. Flest substanser detekterades i Skåeområet, 13 stycken. Sex av dessa kommer frå preparat som ä föbjudna att anväda sedan flera å, substanserna har äen hittats tidigare å. Inte i nåot av proven öerskred halten 0,1 μg/l (gräsvädet fö dricksvatten).

•I de tvåskåska årna åerfanns 33 substanser, dvs. 49% av dem som analyserades. Hösta koncentrationen av en enskild substans var 2,3

μg/l (bentazon). Tre gåger var det nåon substans som öerskred sitt riktväde i årna, vilket ä färe ä föegånde å.

•I sedimentprover som togs frå bäkar och år i september åerfanns spå av sju bekäpningsmedel och tre nedbrytningsprodukt. Flest fynd gjordes i Vege å dä sju av substanserna detekterades. Glyfosat påräfades i fem av provlokalerna, och var dämed

6

den vanligaste substansen i sedimenten. Glyfosat ä det mest anväda bekäpningsmedlet i Sverige och anväds bl.a. under sommaren fö att bryta träan.

•Regnvattenproverna frå en lokal i Skåe innehöl mellan 14 och 31 substanser, totalt åerfanns 38 substanser. Tolv fynd gjordes i koncentrationer öer 0,1 μg/l. Vid ett tillfäle uppmätes 2 μg/l av MCPA, vilket kan tyda påen viss inverkan frå spridning i näområet. Depositionen fö de fyra måader som provtagningen påick var 1630 mg/ha, vilket ä den hösta siffran sedan mäningarna inleddes 2002. Ett flertal substanser som inte anväds i Sverige påräfades, vilket visar att en lågväa transport av bekäpningsmedel föekommer.

•Alla typområen hade en uttransport av bekäpningsmedel påunder 1,5 kg fö provtagningsperioden. Den procentuella fölusten (transporterad mägd i föhålande till anväda mägder påårar inom områena) varierade mellan 0,04 % och 0,14 %.

•I ytvatten påräfades 14 substanser nåon gåg under 2006 öer sitt riktväde, det ä färe ä föegånde å. Flest fynd öer riktvädet gjordes av metazaklor. Å 2006 var fösta ået som varken terbutylazin eller dess nedbrytningsprodukt DETA påräfades i koncentrationer öer sina respektive riktväden. Det tyder påatt halterna nu klingar av efter att substansen föbjös å 2003.

•Flöesproportionell provtagningen gjordes parallellt med ordinarie provtagning under höten 2006. Syftet var att studera hur halterna varierar under en vecka. Resultatet visade att det föekom variationer påupp till en tiopotens under en vecka. Isoproturon t.ex. hade en medelkoncentration på0,2 μgl/l under sista veckan av september, den flöesproportionella provtagningen visade att koncentrationen varierade mellan noll och 1,0 μg/l. Isoproturon har ett riktväde på0,3 μg/l och detta väde båe underskreds och öerskreds under veckan.

Två släkten av kräftdjur: Nitocra spinipes och Gammarus oceanicus resp zaddachiexponerades för sukralos i ekotoxikologiskt relevanta koncentrationer i kroniska tester. Viarbetade utifrån följande hypoteser: skalömsning hos kräftdjur störs av höga halter sukralos iomgivande vatten samt att sukralos inte biokoncentreras i exponerade organismer.Långtidsexponering resulterade i högre dödlighet hos juvenila gammarider. Sukralos syntesinte påverka skalömsningstiden för de adulta honorna i ett pre-copula experiment. Inga teckenpå biokoncentrering kunde märkas. Exponeringen av Nitocra resulterade i att de djur somexponerats för de lägre koncentrationerna av sukralos var längre jämfört med kontrolldjurenmedan för individer exponerade för de högre koncentrationerna minskade längden medökande sukraloskoncentration. De kortaste individerna återfanns i den positiva kontrollen ochhade exponerats för 50 μg/L lindan. RNA-innehållet varierade mellan exponeringarna och denvar lägst i 500μg/L och högst i 5000 μg/L exponeringen Vi fann däremot inget signifikantsamband mellan RNA-innehåll och tillväxthastighet hos Nitocra. Detta kan möjligen vara eneffekt av sukralosexponering, eftersom linjära responser från tidigare experiment har noterats.Inga skillnader avseende medelutvecklingstiden var signifikanta. Renat avloppsvatten frånHenriksalsverken innehöll relativt höga koncentrationer sukralos liksom ytvatten från trereningsverksrecipienter.

I Gävleborgs län finns fasta stammar av Sveriges samtliga stora rovdjur: björn, järv, kungsörn, lodjur och varg. Länsstyrelsen har det regionala ansvaret för rovdjursinventeringar, det vill säga att kartlägga rovdjursförekomsten i länet. I den här rapporten redovisas resultaten från rovdjurs-inventeringar samt länsstyrelsens bedömning av järvförekomst i Gävleborg inventeringssäsongen 2012/2013.

Syftet med inventeringarna är att övervaka rovdjursstammarnas storlek, status och utveckling. Inventeringsresultaten utgör ett viktigt underlag i länsstyrelsens arbete med att förvalta rovdjuren utifrån uppsatta nationella och regionala mål. Kunskap om rovdjursstammarnas utveckling kan också vara av betydelse inom övrig viltförvaltning.

 Jägares och allmänhetens rapportering av rovdjursobservationer till länsstyrelsen är till stor hjälp i arbetet med att göra så bra inventeringar som möjligt utifrån de resurser som finns. Rapporteringen gör enklast via hemsidorna www.rovobs.se och www.skandobs.se. Länsstyrelsens fältpersonal följer löpande upp inrapporterade observationer.

Inventeringsmetoderna i fält efter lo och varg är huvudsakligen snoking och mindre områdesinventeringar utförda av länsstyrelsens personal. Vid lodjursinventeringen 2012/2013 kvalitetssäkrades 21 lodjursföryngringar, det vill säga 21 honor som fött ungar 2012. Antalet lodjur i Gävleborg kan därmed uppskattas till cirka 137 vintern 2012/2013. Två av föryngringarna delades med Uppsala län och en med Dalarnas län.

 Gävleborg berördes av fem vargrevir vintern 2012/2013: Haverö, Prästskogen, Kukumäki, Sjösveden och Korså. I två av reviren, Prästskogen och Korså, bekräftades föryngringar 2012. Länsstyrelsen bedömer att föryngring också kan ha skett i Sjösvedenreviret, men det har inte kunnat bekräftas. Utifrån inventeringsresultatet kan länets vargpopulation vintern 2012/2013 uppskattas till 20-30 vargar.

Björn inventerades hösten 2012 genom en spillningsinventering genomförd av länsstyrelsen och Jägareförbundet. Det preliminära resultatet visar att björnstammen i Gävleborg och Dalarna uppgår till 700-800 björnar, jämt fördelade över de två länen. Inventeringen visar också att björnarna finns i hela Gävleborg med kärnområden i Ljusdals, Ovanåkers, Bollnäs och Ockelbo kommuner, och att stammen är glesare vid kusten och i de södra länsdelarna.

Ingen riktad järvinventering har gjorts i länet de senaste åren, men järvspår dokumenteras av länsstyrelsen under lodjurs- och varginventeringen. Vintern 2012/2013 dokumenterades järv och järvspår framför allt i länets nordliga och nordvästra delar. Länsstyrelsens bedömning är att järven ökar något i dessa områden och det finns indikationer på att stammen sprider sig söderut i länet.

 Kungsörn inventeras av Kungsörnsgruppen, på uppdrag av länsstyrelsen, genom besök vid kända boplatser under häckningstiden. Tre lyckade häckningar konstaterades i Gävleborg 2012.

Länsstyrelsen ansvarar för att årliga rovdjursinventeringar genomförs i Gävleborgs län. Syftet är att

övervaka rovdjursstammarnas storlek, utbredning, genetiska status och hur stammarna utvecklas

över tiden.

I den här rapporten redovisas resultaten från inventeringar av lodjur, varg, järv och kungsörn, samt

länsstyrelsens bedömning av förekomsten av björn i Gävleborg under inventeringssäsongen

2014/2015.

Vid lodjursinventeringen 2014/2015 kvalitetssäkrades 15 familjegrupper, det vill säga 15 honor som

fött ungar 2014. Lodjursstammen i Gävleborg kan därmed uppskattas till cirka 83 individer vintern

2014/2015. Fyra av familjegrupperna delades med angränsande län.

Gävleborg berördes av tio vargrevir vintern 2014/2015: Prästskogen/Haverö, Naggen, Kukumäki,

Sjösveden, Tandsjön, Lingbo, Åmot/Ockelbo, Bondskog, Björnås och Glamsen. I sju av reviren

bekräftades att föryngring skett våren 2014. Sex av reviren delades med andra län. Det innebär att

Gävleborg anses ha haft 4,7 familjegrupper vintern 2014/2015, enligt Viltskadecenters fördelning.

Vargarna i Korsåreviret, som tidigare delades mellan Gävleborg och Dalarna, har denna säsong vistats

väster om länsgränsen och har inte spårats i Gävleborg. Tandsjö-reviret försvann under

inventeringssäsongen genom skyddsjakt i februari 2015.

Ingen inventering av björn har genomförts denna säsong. Länsstyrelsen bedömer att björnstammens

storlek och spridning i länet sannolikt överensstämmer med resultatet från 2012 års spillningsinventering. Björnstammen uppskattades då till cirka 380 individer i Gävleborgs län.

En riktad järvinventering har för första gången på många år genomförts i Gävleborgs län vintern

2014/2015. Med hjälp av fotostationer har bilder på järv erhållits på flera ställen i hela norra delen av

Gävleborg och en föryngring 2014 har kvalitetssäkrats.

Vid inventeringen av kungsörn i Gävleborg 2014 konstaterades totalt 25 revir, varav 8 hade lyckade

häckningar och 3 av dessa var dubbelkullar, det vill säga kullar med två ungar. Storleken på länets

fasta kungsörnspopulation 2014 uppskattas till 50-65 individer.

Inventeringarna av lo, järv och varg utfördes av länsstyrelsens personal, medan kungsörn

inventerades av Kungsörnsgruppen Gävleborg på uppdrag av länsstyrelsen. Allmänhetens

rapportering av rovdjursobservationer har varit till stor hjälp i arbetet med att göra så bra

inventeringar som möjligt utifrån de resurser som finns.

Sammanfattning

Länsstyrelsen i Västmanlands län genomför årligen bottenfaunaundersökningar i kalkade och regionalt övervakade vattendrag. Under våren och sommaren 2015 utfördes bottenfaunaprovtagning i nio rinnande vatten i länets nordvästra del. Efter provtagningen analyserades bottenfaunan på Sveriges Lantbruksuniversitet och olika index som visar försurningspåverkan, ekologisk status och allmänt förorenande ämnen togs fram. Sju av de undersökta vattendragen är kalkade medan två är okalkade. Ett av de okalkade vattendragen är ett referensvattendrag som idag rinner genom det stora skogsbrandområdet.

Det främsta syftet med undersökningen är att bedöma om bottenfaunan är försurningspåverkad, att se om utförd kalkning gett önskvärd effekt och att få underlag för framtida kalkningsverksamhet. Bottenfaunan har bedömts enligt bedömningsgrunden för bottenfauna i vattendrag (Naturvårdsverket 2007), försurningsindex SI (Henriksson & Medin 1986) och BpHI (Lingdell & Engblom 2002), renhetsindex BMWP (Hellawell 1986) och föroreningsindex FOI (Degerman et al 1994). Som stöd för bedömningen av försurningspåverkan hos bottenfauna har resultat från vattenkemisk kalkeffektuppföljning använts. För att få information om bottenfauna på artnivå har en kartläggning av hotad och ovanlig bottenfauna även utförts.

Bottenfaunaundersökningen resultat, se tabell 1 sidan 4.

Försurningspåverkan hos bottenfauna Resultaten visar ingen eller obetydlig försurningspåverkan hos bottenfauna i sju av nio undersökta vattendrag (Forsån, Sandån, Valsjöbäcken, Håltjärnsbäcken, Jerån, Hedströmmen och Långängsbäcken). I två vattendrag bedöms försurningspåverkan som måttlig (Ulbobäcken och Gärsjöbäcken).

Bedömningen av försurningspåverkan tyder på att utförd kalkning inte gett tillräcklig effekt på bottenfaunan i Ulbobäcken. Kalkningen har däremot gett önskad effekt på bottenfaunan i Forsån, Sandån, Valsjöbäcken, Håltjärnsbäcken, Jerån och Långängsbäcken. Det är dock svårt att bedöma kalkningens effekter på bottenfauna i Håltjärnsbäckens, Valsjöbäckens och Jeråns nedre delar eftersom bottenfaunalokalerna ligger högt upp i bäckarna och relativt stora biflöden med låga pH-värden rinner in längre nedströms.

I det okalkade referensvattendraget Gärsjöbäcken, som ligger i skogsbrandområdet, stämmer bedömningen av försurningspåverkan relativt bra överens med tidigare bedömningar innan branden. På den relativt korta tid som gått från att skogsbranden startade hösten 2014 till bottenfaunaprovet togs våren 2015 har ingen ytterligare försämring av försurningspåverkan hos bottenfaunan skett. För mer långsiktiga effekter av skogsbranden på bottenfaunan i Gärsjöbäcken hänvisas till SLU:s övervakningsprojekt av ytvatten i brandområdet. Projektet kommer att pågå till år 2017.

Ekologisk status enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrund Bottenfaunans sammanvägda status var Hög vid alla lokaler utom Gärsjöbäcken, där det sammanvägda resultatet var God ekologisk status. Statusklassificeringarna baseras på M42-metoden istället för den rekommenderade sparkmetoden. I och med det frångås bedömningsgrundens krav på underlagsdata. Statusklassificeringarna enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrund bör därför hamna i kategorin ”låg tillförlitlighet” om de används för att bedöma bottenfaunans ekologiska status.

M42-metoden används bland annat för att visa förekomst av rödlistade arter, försurningsstatus och om den biologiska målsättningen med kalkningen uppfylls. Detta är också de främsta syftena med 2015 års bottenfaunaundersökning. Inventering med M42metoden gör det möjlig att beräkna BpHI och SI som i denna rapport utgör underlag för expertbedömning av försurningspåverkan hos bottenfauna (tabell 1).

Påverkan av allmänt förorenande ämnen hos bottenfauna Vid alla lokaler indikerade bedömningen av allmänt förorenande ämnen ”Relativt ostörda förhållanden”. Samtliga lokaler bedöms därmed vara relativt opåverkade av exempelvis höga närsaltshalter och syretärande ämnen.

Rödlistade och ovanliga arter som påträffades var: Den ovanliga nattsländan Adicella reducta (Forsån och Hedströmmen,Bernshammar) Den rödlistade flodkräftan Astacus astacus (Sandån) Den rödlistade bäcksländan Neumora dubitans (Håltjärnsbäcken och Jerån) Den ovanliga nattsländan Oecetis notata (Hedströmmen, Bernshammar) Den ovanliga bäcksländan Siphonoperla burmeisteri (Forsån)

Övervakningsprogrammet för bottenfaunan i Västerhavet har till syfte att påvisa långsiktigaförändringar i den marina miljön som en effekt av främst övergödning och syrebrist samt till vissdel även kartlägga förändringar i den biologiska mångfalden på sublittorala sedimentbottnar.Lokalerna inom programmet ska också tjäna som referenslokaler inom olika lokala program.Programmet är från och med år 2002 ett samordnat program mellan Naturvårdsverket, BohuslänsVattenvårdsförbund samt länsstyrelserna i Västra Götaland och Halland. De lokaler som ska liggatill grund för jämförelser mellan havsområdena Kattegatt och Skagerrak provtas med fyrabottenhugg per lokal. Lokalerna inom varje havsområde indelas i utsjö respektive kustnäralokaler. Jämförelserna mellan utsjö och kustnära lokaler inom varje havsområde baseras på tvåhugg per lokal (Lindegarth 2000).Programmet omfattar 33 lokaler varav Göteborgs universitet provtar 31 lokaler och länsstyrelsen iHalland två lokaler. Djupet på lokalen är mätt med ekolod som är kalibrerat till havsytan ochpositionen har bestämts med GPS i enlighet med koordinatsystem VGS 84. Vid deinomskärslokaler som tidigare ingått i PMK kontrolleras positionen även med enslinjer. Enöversikt över lokalernas fördelning längs kusten visas i figur 1. Deras exakta position, antalreplikat och när de tidigare är provtagna redovisas i tabell 1. Totalt omfattar programmet 96 huggvarav 86 provtas, analyseras och redovisas av Göteborgs universitet och resterande 10 ingår i detvå lokaler som provtas av länsstyrelsen i Halland. Vid de lokaler som tillkom i det nyasamordnade programmet har prover för analys av sedimentets vattenhalt, glödförlust tagits. Djupoch sedimentkaraktäristik för samtliga lokaler återges i tabell 2. I tabellen anges även en grovuppskattning av hur exponerat lokalerna är belägna. Kustlokaler är belägna i de typområden somHåkansson & Hansson (2003) har klassificerat som yttre och mellan skärgård, fjordlokalerna iallmänhet i inneskärgård och fjordar. Provtagningarna 2003 utfördes under perioden 6:e till 16:emaj.I föreliggande rapport redovisas data för de lokaler som ej var färdiganalyserade vid 2002 årsredovisning samt, de lokaler som provtas med fyra replikat från 2003 års provtagning.För de 31 lokaler i programmet som provtas av Göteborgs universitet har totalt har 27.488individer tillhörande 248 olika taxa registrerats vid 2002 års provtagning.Samtliga faunadata som analyserats under året redovisas stationsvis i appendix med angivandeav medelvärden och standardavvikelser. Varje art är också kategoriserad efter födostrategisk och2taxonomisk tillhörighet. För varje lokal har ett sammanfattande miljökvalitetsindex (BenthicQuality Index) beräknats (Blomqvist et al. 2004 och Rosenberg et al. 2004). Detta miljöindex ärframtaget för att bedöma miljökvaliteten enligt EU:s vattendirektiv längs Sveriges kuster. BQIbaseras på de på lokalen förekommande arternas känslighet eller tolerans mot miljöstörningar.Klassificeringen av arternas tolerans mot störning har beräknats ur alla tillgängliga data, frånnationella och lokala program, som kunnat uppbringas från Kattegatt och Skagerrak (Blomqvist etal. 2004). Totalt har det funnits underlag för att bedöma toleransen mot störning för ca 300allmänt förekommande arter.För att bedöma hur syresituationen i området har varit under året har dels data på syrehalten ibottenvattnet inhämtats från SMHI:s monitoringsprogram, dels har sedimentets redox-statusanalyserats vid varje lokal i samband med provtagning. Mätningar av syrehalten sker inom ramenför svensk samordnad miljöövervakning mellan Bohuskustens Vattenvårdsförbund och SMHI.

Övervakningsprogrammet för bottenfaunan i Västerhavet har till syfte att påvisa långsiktiga förändringar i den marina miljön som en effekt av främst övergödning och syrebrist samt till viss del även kartlägga förändringar i den biologiska mångfalden på sublittorala sedimentbottnar.Lokalerna inom programmet ska också tjäna som referenslokaler inom olika lokala program.Programmet är från och med år 2002 ett samordnat program mellan Naturvårdsverket, Bohusläns Vattenvårdsförbund samt länsstyrelserna i Västra Götaland och Halland. Vid de lokaler som ska ligga till grund för jämförelser mellan havsområdena Kattegatt och Skagerrak tas fyra bottenhugg per lokal. Lokalerna inom varje havsområde indelas i utsjö- respektive kustnära lokaler. Jämförelserna mellan utsjö- och kustnära lokaler inom varje havsområde baseras på två hugg per lokal (Lindegarth 2000).Programmet omfattar 33 lokaler varav Göteborgs universitet tar prover på 31 lokaler och länsstyrelsen i Halland två lokaler. Nedanstående metodbeskrivning gäller de lokaler som Göteborgs Universitet tar prover på. Djupet på lokalen är mätt med ekolod som är kalibrerat till havsytan och positionen har bestämts med GPS i enlighet med koordinatsystem VGS 84. Vid de inomskärslokaler som tidigare ingått i PMK kontrolleras positionen även med enslinjer. En översikt över lokalernas fördelning längs kusten visas ifigur 1. Deras exakta position, antal replikat och vilka år prover tidigare har tagits redovisas i tabell 1. Totalt omfattar programmet 96 hugg varav 86 prov tas, analyseras och redovisas av Göteborgs universitet och resterande 10 ingår i de två lokaler från vilka prover tas av länsstyrelsen i Halland. Djup och sedimentkaraktäristik för samtliga lokaler återges i tabell 2. I tabellen anges även en grov uppskattning av hur exponerat lokalerna är belägna. Kustlokaler är belägna i de typområden som Håkansson & Hansson (2003) klassificerade som yttre och mellan skärgård, fjordlokalerna i allmänhet i inneskärgård och fjordar. Provtagningarna 2005 utfördes under perioden 9: e till 25: e maj.I denna rapport redovisas data för de lokaler som ej var färdiganalyserade vid 2004 års redovisning samt, de 16 lokaler av 2005 års provtagning som var rapporterade till NV: s datavärd i mars i år.Totalt inom hela programmet, inklusive Hallandslokalerna, var det totala antalet individer och taxa något högre 2004 än vid 2003 års provtagning. Antalet individer var 26 522 fördelade på 248 olika taxa vid 2004 års provtagning medan antalet var 24 832 fördelat på 231 taxa år 2003.För samtliga 33 lokaler i programmet har 335 olika taxa registrerats under perioden 2002 t.o.m. 2004.Samtliga faunadata som analyserats under året redovisas stationsvis i appendix med angivande av medelvärden och standardavvikelser. Varje art är också kategoriserad efter födostrategisk och taxonomisk tillhörighet. För varje lokal har ett sammanfattande miljökvalitetsindex (Benthic Quality Index) beräknats (Blomqvist et al. 2004 och Rosenberg et al. 2004). Detta miljöindex är framtaget för att bedöma2miljökvaliteten enligt EU: s vattendirektiv längs Sveriges kuster. BQI baseras på de på lokalen förekommande arternas känslighet eller tolerans mot miljöstörningar.Klassificeringen av arternas tolerans mot störning har beräknats ur alla tillgängliga data, från nationella och lokala program, som kunnat uppbringas från Kattegatt och Skagerrak (Blomqvist et al. 2004). Totalt har det funnits underlag för att bedöma toleransen mot störning för ca 300 allmänt förekommande arter. På bottnar djupare än 20 m längs svenska västkusten föreslås följande intervall för bedömning av miljökvaliteten på lokalen. Lokaler med BQI >16 betraktas ha en hög miljökvalitet, lokaler med BQI 16 >12 god kvalitet, 12 > 8 måttlig kvalitet, 8 > 4 fattig eller otillfredsställande kvalitet och < 4 dålig kvalitet (Rosenberg et. al. 2004).För att bedöma hur syresituationen i området har varit under året har dels data på syrehalten i bottenvattnet inhämtats från SMHI: s monitoringsprogram SHARK, dels har sedimentets redox-status analyserats vid varje lokal i samband med provtagning. Mätningar av syrehalten sker inom ramen för svensk samordnad miljöövervakning mellan Bohuskustens Vattenvårdsförbund och SMHI.

Ett av de 15 miljömålen är ett rikt odlingslandskap. Ett delmål inom detta miljömål är att senast år 2010 ska samtliga ängs- och betesmarker skötas på ett sätt att deras värden bevaras. Natura 2000 är ett nätverk som byggs upp inom EU för att skydda värdefulla naturområden som är av särskilt intresse från naturvårdssynpunkt. Flera hävdberoende habitat ingår i nätverket. Öland med dess öppna odlingslandskap är unikt och flera aktiviteter pågår för att hålla landskapet på Öland öppet. Inom LIFE projektet ”Strandängar och våtmarker i det öländska odlingslandskapet” (2000-2004) som Länsstyrelsen i Kalmar driver är ett behov att få ett mått på hotbilden för markers förbuskning. Grad av förändringen skall vara 30% skillnad eller bättre i täckningsgrad av buskar och träd. Målet är att med satellitdata kartera förändrad täckningsgrad av buskar och träd med en metod tillämpbar för hela Sverige.

Ädellövskogar är ofta skyddsvärda skogar med avseende på biologisk mångfald,kulturmiljövärden och sociala värden. Kännedomen om ädellövskogens läge,skogstyp, areal, hur pass värdefull ädellövskogen är samt trender/förändringar avoch inom ädellövskog är idag bristfälliga. Denna studie är inriktad på att ta framett underlag för att avgränsa var ädellövskogen finns genom en heltäckande,aktuell och homogen kartering baserat på satellitdata.Målet är att med aktuell satellitdata identifiera och avgränsa ädellövskog inom enstörre region i Kalmar län med en operativ metod tillämpbar för hela ädellövskogsområdeti Sverige. Karteringen skall resultera i klasserna ”säker”ädellövskog/-hagmark (enligt skogsvårdslagen) och potentiell ädellövskog/-hagmark.

Den vitryggiga hackspetten Dendrocopos leucotos, som ursprungligen förekommit över nästan hela landet, har under de senaste hundra åren blivit allt sällsyntare och finns nu, förutom i några spridda förekomster av enstaka par eller ensamma fåglar, i landet endast kvar med en fast population i nedre Dalälvsområdet mellan Avesta och Älvkarleby.

De hotade hackspettarterna har sedan 1974 varit föremål för ekologisk forskning och inventeringsarbete. I bilagda ”information om projekt hackspettars ekologi” 1976-01-18 redovisas projektets syfte och kortfattad redogörelse för arbetet under 1975 ges. Hänvisning kan också göras till tidskriften Vår Fågelvärlds första nummer 1976 där resultat av 1973 års riksinventering av gråspett och vitryggig hackspett redovisas.

Våren 1991 undersöktes de två parallella vattendragen Bällstaån och lgelbäcken med avseende på vattenkemin. Naturhistoriska Riksmuseet har ansökt hos Länsstyrelsen i Stockholms län om att göra lgelbäcken till naturreservat. De har där bl a funnit den sällsynta fisken grönling. Samtliga berörda kommuner är positiva till att skydda lgelbäcken och förslag är lagt om att göra den och. dess närmiljö till naturvårds­område. Bällstaåns avrinningsområde är mer bebyggt än lgelbäckens och åvattnet har vid tidigare undersökningar visat sig starkt förorenat. Åtgärder har vidtagits men Bällstaån är alltjämt kraftigt. förorenad. Resultatet av denna undersökning visade att båda områdena var näringsrika. lgelbäcken hade förutom högre färgtal och COD än Bällstaån, lägre syrgashalt, pH och alkalinitet, alla tecken på att bäcken innehåller en hög halt organiskt material. lgelbäckens avrinningsområde består till största delen av skog, vilket tillför sura humusämnen som sänker pH. Denna tillförsel visades även genom hög färg och högt värde på COD (ett mått på totalhalten oxiderbart organiskt material). Bällstaån hade grumligare vatten och högre konduktivitet vilket visar transport av partiklar och salter. Bällstaån hade även högre halt kväve och fosfor (alla fraktioner). Av detta kan man dra slutsatsen att Bällstaån är klart påverkad. 

Miljöövervakningsprogrammen ger oss möjligheten att övervaka hur storskaliga förändringar,såsom klimatet och försurningen, påverkar våra sjöar och vattendrag. Det nationellasötvattensprogrammets delprogram "Trendstationer sjöar" och "Trendstationer vattendrag"kan tillsammans med regionala övervakningsprogram ge en övergripande bild av dennuvarande statusen samt fungera som ett verktyg för övervakning av potentiella förändringari våra sötvattenssystem.En faktor som kan framkalla stora förändringar är den pågående klimatförändringen, vilkenbland annat innebär en högre medeltemperatur och förändrade vädersystem. Till exempelleder dessa förändringar till en förlängd växtsäsong och en snabbare nedbrytning av organisktmaterial i marken. Samtidigt kommer de kraftigare regnen att öka på vissa platser, vilketleder till att mer organiskt material sköljs ut i våra sjöar och vattendrag. Den ökade temperaturenförändrar också spelreglerna för de organismer som är anpassade för kallt vattenoch det möjliggör att nya områden kan koloniseras av arter som är anpassade för varmareklimat.Det finns även andra antroprogena störningar som påverkar våra sjöar och vattendrag, tillexempel utsläppen av svaveldioxid som låg bakom den kraftiga försurning av mark och vattensom man än idag ser konsekvenserna av. Utsläppen av svaveldioxid har sedan 80-taletminskat kraftigt och nu börjar man se en långsam återhämtning i vissa sjöar och vattendrag. För att förstå mer om hur dessa direkta och indirekta effekter av klimatförändringarna ochförsurningen påverkar våra svenska vatten har denna studie utvärderat tidsseriedata för perioderna1995-2000 och 2009-2014 från svenska sjöar och vattendrag. Samtliga sjöar och vattendrag i denna studie ingår i den nationella eller regionala miljöövervakningenoch totalt har 177 sjöar och 121 vattendragslokaler inkluderats i analyserna. Generellaförändringar mellan perioderna i vattenkemi och biologiska parametrar har studerats. Likaså om dessa förändringar skiljer sig åt beroende på sjöarnas och vattendragensstorlek, vattenfärg och alkalinitet. Slutligen har även sjöarnas och vattendragens geografiskaplacering baserat på de så kallade ekoregionerna inkluderats i utvärderingen.De kemisk-fysikaliska parametrar från sjöarna och vattendragen som har undersökts är lufttemperatur,absorbans, TOC (totalt organiskt kol), järn, sulfat, totalkväve, totalfosfor samtpH och alkalinitet. Förändringar avseende växtplankton har studerats med hjälp av parametrarnatotal biovolym (mm3/l), trofiskt planktonindex (TPI), antalet växtplanktonarteroch andelen cyanobakterier. För bottenfauna har förändringar av kvotenOligochaeta/Chironomidae analyserats.Resultaten visar att siktdjupet i de undersökta sjöarna minskar mellan perioderna. Dennaminskning i siktdjup kan kopplas till den ökning av TOC, absorbans och järn som sker parallellt.För vattendragen sker en liknande utveckling med en generell ökning i absorbans,TOC och järn. Dessa förändringar har dels en direkt koppling till klimatförändringarna genomen förlängd växtsäsong och dels en koppling till ökad nedbrytning vilket leder till mertillgängligt organiskt material. Vidare så kan förändringar i nederbörden påverka hur mycket av detta organiska material som spolas ut i vattensystemen. Dessutom så spelar denminskade sulfatdepositionen en stor roll i den ökande vattenfärgen och i förlängningensiktdjupet genom kemiska förändringar i jordlagren som leder till att mer material blir tillgängligtoch kan sköljas ut i vattnet. Den minskade mängden sulfat i sjöarna och vattendragenär den tydligaste förändringen i datamaterialet och kan direkt kopplas till en minskadsulfatdeposition, men inte till klimatförändringarna. Denna minskning syns även i pH ochalkaliniteten som båda generellt ökar mellan perioderna. Förändringen för pH och alkalinitetär dock inte lika tydlig som för sulfat. Även om trenderna är desamma i vattendragensom för sjöarna är förändringen dock inte lika tydlig i vattendragen. Orsaken är de fysiskaskillnaderna mellan vattendrag och sjöar, där vattendragen ser mycket kraftigare variationeri flöde inom och mellan år och därmed också i de undersökta variablerna.För sjöarnas närsalter sker också signifikanta förändringar mellan perioderna, kväve minskargenerellt, medan fosfor minskar eller ökar beroende på vilken sjötyp man tittar på. Förvattendragen sker inte några generella förändringar i fosfor mellan de undersökta perioderna,däremot så minskar kväve generellt även i vattendragen. Kväveminskningen kandelvis härledas direkt till den minskning i atmosfärisk deposition som skett under perioden,men åtgärder inom skogs- och jordbruket för att minska kväve- och fosforläckaget påverkarantagligen också förändringen av närsaltskoncentrationerna. Här kan en mer lokal utvärderingdär man även inkluderar olika kväveminskande åtgärder samt markanvändning ianalyserna, ge en bättre förståelse för vad som drivit förändringen i näringssalter.Bland de biologiska variabler som har kunnat undersökas så ökar antalet växtplanktonartergenerellt i sjöarna mellan perioderna, vilket kan vara en respons på den minskade försurningen.Vidare så ökar det trofiska planktonindexet mellan perioderna, vilket indikerar attsjöarna blivit näringsrikare. En möjlig förklaring kan också vara den ökade mängden TOCoch därmed en tillförsel av mer organiskt bundna närsalter. Det är dock så att även om detsker en ökning i trofiska planktonindex så visar det fortfarande inte på att det finns någrakraftiga övergödningsproblem i de undersökta sjöarna. Vidare har andelen cyanobakterieroch den totala biovolymen växtplankton inte förändrats generellt under perioden. För bottenfaunanundersöktes Oligochaeta/Chironomidae-kvoten, som ökar generellt vid övergödningför att syrgashalten blir låg och/eller den organiska belastningen hög på sjöbotten.För kvoten sker inga generella förändringar, dock sker det förändringar när sjöarna delasupp i sjötyp. Det är svårt att hitta någon generell förklaring till dessa förändringar, men lokalaoch mer ingående analyser kan möjligen hitta förklaringar till dessa förändringar i O/Ckvoten. Det saknas mycket biologiska provtagningar i det datamaterial som låg till grundför denna studie, för vattenkemin finns det till exempel ca 170 sjöar, men för biologin endastca 50 sjöar som kan inkluderas i utvärderingen. Med tanke på de stora förändringar somsker i vattenfärg och sulfatkoncentrationer så skulle övergripande analyser av både bottenfaunaoch växtplankton vara av stor betydelse för miljöövervakningen av våra sjöar ochvattendrag. Sammanfattningsvis har klimatförändringarna i form av temperaturökningar och förändradenederbördsmönster påverkat våra sjöar och vattendrag under perioden 1995-2014.Men även andra faktorer, såsom den minskande sulfatdepositionen, påverkar våra sjöar ochvattendrag. Dels direkt genom högre pH och alkalinitet, men framför allt indirekt genomförändringar i exporten av TOC och järn. I förlängningen ökar denna export brunifieringenoch tillgången på kol och närsalter för djur och växter.

Byggsektorn är idag den näst största enskilda användaren av plast efter förpackningssektorn och förbrukar 262 000 ton per år. Kartläggningen av inflödet av plast till byggsektorn som har genomförts i detta projekt visar att av de flöden som har identifierats är plaströr, isolering samt golv- och väggmattor de största produktgrupperna och de vanligast använda polymertyperna är PVC följt av PE, PP och EPS. Sannolikt är förpackningar och emballage ett stort flöde även i byggsektorn då förpackningsbranschen är den enskilt största användaren av plast i samhället. Även fukt- och väderskydd samt elinstallationer är stora flöden då det används i många applikationer, men data på exakt hur stora dessa flöden är har inte kunnat fastställas. Slutligen finns det troligtvis även en stor mängd små komponenter av plast samt produkter som inte huvudsakligen består av plast men där dess komponenter är helt eller delvis av plast.

Eftersom det saknas data om tillförd mängd för flertalet produktgrupper bör upprepade och detaljerade kartläggningar möjliggöras. Vid dessa kartläggningar bör plastförpackningar och emballage prioriteras då flödet sannolikt är stort och då klimatbesparingar kan uppnås på kort sikt eftersom produktflödet generellt sett har fungerande materialåtervinningssystem. Vidare bör man även kartlägga fukt- och väderskydd närmare då de förekommer på flera ytor i en byggnation. Slutligen bör man även undersöka elinstallationer närmare.

Kartläggningar kan göras genom att samla in data från tillverkare och branschorganisationer, men undersökningen i detta projekt visar att de inte för statistik som på ett enkelt sätt kan sammanställas. Ett annat sätt är att utgå ifrån KN-koder men det är svårt att urskilja bransch och syfte för många produktgrupper med nuvarande struktur inom KN.

Drygt 150 000 ton plastavfall uppkommer inom byggsektorn varje år. Mindre än 1 procent av detta sorteras ut i rena plastfraktioner och materialåtervinns. Istället återfinns den största andelen plast i blandade, brännbara fraktioner som energiåtervinns.

Dock är det skillnad på byggavfall och rivningsavfall och dessa bör separeras och behandlas olika. Byggavfall innehåller en stor mängd plastförpackningar samt installationsspill, främst från rör, isolering och golv med känt innehåll. Installationsspill från dessa produkter är relativt enkla att separera från varandra och därför lämpar sig plastavfall från detta avfallsflöde för materialåtervinning. När det gäller rivningsavfall, som kan innehålla plast från flera tidsperioder och icke önskvärda ämnen, är det tekniskt möjligt att materialåtervinna plast även ur detta avfallsflöde, men en balanserad diskussion måste föras om vilken klimatnytta man uppnår i förhållande till risk för att oönskade ämnen cirkuleras.

Materialåtervinningen av plast från byggprodukter är låg och det är endast en mindre del återvunnen plastråvara som används i byggprodukter. Samverkan mellan insamling och materialåtervinning av plast från byggsektorn och efterfrågan av återvunnen råvara behöver undersökas ytterligare. Bland annat lyfter tillverkarna fram hinder som att prestandakrav, där standarder inte tillåter återvunnen råvara och att definitionen av vad som är en återvunnen råvara saknas.

Nedskräpning av plast kring byggarbetsplatser bidrar till spridning av mikroplast och åtgärder som minskar risken att skräp sprids från byggarbetsplatser minskar också risken för tillskott av mikroplast i dess närmiljö. En god avfallshantering med möjligheter att stänga till avfallskärl så att inte väder och vind kan sprida skräp är en enkel och effektiv åtgärd. Med inspiration från hur man arbetar med skyddszoner kring konstgräsplaner skulle man kunna skapa en tänkt barriär kring byggarbetsplatserna som tillåter spridning av mikroplaster ”hit men inte längre” genom att installera partikelfilter i närliggande dagvattenbrunnar. Genom att utveckla nya arbetsmetoder som hindrar att damm sprids samt undvika metoder som innebär att man våttorkar, spolar av eller rengör verktyg i vatten minskar man risken för spridning av mikroplaster (och andra icke-önskade ämnen) till vattenmiljön.

Utifrån de slutsatser man kunnat dra kring byggsektorns inflöde av plastprodukter respektive avfallsflöden har ett antal förslag på styrmedel och åtgärder tagits fram. Dessa syftar till att minska klimatpåverkan från byggsektorns plastanvändning genom att öka användandet av återvunnen och biobaserad plast, öka andelen plast som materialåtervinns och minska andelen plast som förbränns. Möjligheten att kunna kartlägga både inflödet och utflödet av plast inom byggsektorn är på många sätt centralt för de åtgärder och styrmedel som föreslås. Effekterna av en planerad åtgärd eller styrmedel bör kunna uppskattas innan eventuell implementering men också för att kunna se de faktiska effekterna efteråt.

Förslag 1 Materialåtervinningscertifikat

Ett materialåtervinningscertifikat innebär att plastproducenter får certifikat utfärdade motsvarande vikten återvunnen plast som de tillverkat. En statligt reglerad kvotplikt anger hur stor del av den totala plastanvändningen som ska bestå av återvunnen plast. Certifikaten kan sedan köpas och säljas på en fri marknad, likt det elcertifikatsystem som styr mot ökad produktion av förnyelsebar energi i Sverige. Företag som inte når sin kvot får betala en kvotpliktsavgift till staten. På detta sätt skapar systemet ett ekonomiskt incitament för en ökad användning av återvunnen plast.

Förslag 2 Återvinningskrav för plast inom byggsektorn

Förslag 2 består av tre delförslag med materialåtervinningskrav specifikt mot plastprodukten inom byggsektorn. Syftet är att öka materialåtervinningen och därmed minska andelen plast som går till förbränning. Det första delförslaget omfattar insamlingskrav på installationsspill från ett antal plastflöden. Det kan skapa flera slutna kretslopp där producenter får tillbaka installationsspill från deras egna produkter. Förslaget bygger på och samverkar med de befintliga insamlingssystem som finns i dagsläget för rör, isolering och golv- och väggmattor. Det andra delförslaget är ett återvinningsmål specifikt för plast inom byggsektorn (antingen all plast eller utvalda flöden). Detta ökar fokus på plaståtervinning och ger branschen ett långsiktigt mål att arbeta mot. Det tredje delförslaget, innebär att all plast som flödar in i branschen ska vara återvinningsbar år 2030. Detta skulle sätta ökad fokus på plastinflöde och design av produkten. Likande mål finns redan för plastförpackningar.

Förslag 3 Kravställande i offentliga och privata upphandlingar

Att stärka efterfrågan är centralt för att öka andelen av återvunnen och biobaserad plast, och större privata och offentliga upphandlingar kan spela en ledande roll i att stimulera detta. Förslag 3, ställer krav på att plast som används i byggprodukter inom offentliga/privata upphandlingar ska innehålla en minimum andel återvunnen och/eller biobaserad plast. Stora upphandlingar kan ta ledningen och därigenom ge stabilitet och tid för hela byggsektorn att ställa om.

Förslag 4 Producentansvar för byggprodukter av plast

Syftet med producentansvaret är att skapa ett finansiellt incitament för att öka återvinningsgraden av en produkt genom ett differentierat avgiftssystem, samt att finansiera kostnaden för insamling och materialåtervinning av densamma. Produktansvaret existerar i nuläget för fyra produktkategorier: förpackningar, elprodukter, fordon, och däck. Förslaget att införa producentansvar i byggsektorn, antingen för alla produkter med en vis andel plast, eller gradvis införande som i första hand bör gälla för de produkter som har störst förutsättning att samlas in och återvinnas, för att därefter utökas till andra produkter efter en testperiod. Producentansvaret ska samverka med och inte ersätta befintliga frivilliga insamlingssystem för installationsspill inom byggsektorn.

Övriga åtgärder som bör undersökas vidare

• Skatt på byggprodukter: En plastskatt läggs på ett urval av byggprodukter av plast. Detta gäller både importerade produkter och produkter som har tillverkats i Sverige. Biobaserad plast och återvunnen plast får sänkta skattenivåer.
• Krav på ökad information om produkter av plast: Olika tilltag som ökar information, stöd och guide till produktval och avfallshantering för plastprodukter i byggsektorn, samt digitala loggböcker för bättre inrapportering av plastflöde.
• Förändring av arbetsmetod och beteende på byggarbetsplatser: olika initiativ som skapar beteendeförändring och ökad fokus på plast på byggarbetsplatser.
• Förbjuda tillsatser av mikroplast i byggproduktioner: bygger vidare på liknande förbud för tillsatser av mikroplast i kosmetiska ”rinse-off” produkter.

Oavsett vilka styrmedel eller åtgärder som drivs igenom i framtiden så är det viktigt med transparens och långsiktighet så att man ger branschen tid att ställa om.

A pilot study 2002-2003 at turbines on land showed that certain locations in the landscape could explain some of the casualty risks and the main reasons for collisions were found. During the 2005 introductory studies and in the project 2006 on bats in offshore areas in Kalmarsund we could confirm earlier known flyways from coastal points and found an extensive activity of passing migrants but also of resident species coming from various directions to areas with an abundance of insects. Observations were made at Utgrunden and Yttre Stengrund in Kalmarsund in the Baltic Sea and in Öresund between Sweden and Denmark. The observers onboard the boats and at the coastal points where bats take off used ultrasound detectors, strong portable spotlights and at special times also thermal camera. Boxes for automatic recording of bats were used on land, were placed on the turbines, and on the boat's cap. These methods resulted in a total of 12 354 observations of bats, 3 830 over the sea and 8 524 on land. Bats fly over the sea in winds up to about 10 m/s, a major part of the activity took place at wind speeds less than 5 m/s. Bats of 10 species were observed on the open sea and all of them were foraging at suitable weather conditions, which means calm weather or light breeze. The bats did not avoid the turbines. On the contrary they stayed for shorter or longer periods hunting close to the windmills because of the accumulation of flying insects. Hunting close to the blades was observed, why the risk of colliding might be comparable to land-based turbines. Bats also used wind turbines for resting. 

Insects were collected at places and times when bats were observed feeding. Chironomids were dominating, but we also found many other flying species of other insect groups. Insects, but probably also crustaceans, were caught by bats in the water surface. Some terrestrial species occurred among the insects and spiders that were drifting in the air. At times we suppose that their origin was in the Baltic Republics or Russia. It was earlier completely unknown that many bat species, migratory and non-migratory, regularly use this food resource on the open sea far from the coasts in the late summer and early autumn. 

With radar on Utgrunden's lighthouse data on movements of the largest bat species, mainly Nyctalus noctula, could be studied. This gave data on flyways, directions, movement patterns when foraging, especially near the turbines. With the radar it was possible to measure altitude and the results showed that almost all activity took place below 40 m above sea level, while only a few cases of higher flight was recorded. Observations from boat showed that altitude was very variable according to the available insects. Bats were seen hunting from the water surface up to the upper part of the windmills. 

Need of further research and developing methods is discussed in the report. An updated risk assessment is presented. A standpoint today is that areas with concentrated flyways and foraging habitats with an abundance of flying insects must be very carefully examined if new windmills are planned. The collision risk at offshore wind power parks is impossible to study as long as there are no such parks. Investigations on bats needed for environmental impact assessments are suggested. 

To minimize the casualty risks at existing turbines further research is needed. Some measures to take have been discussed. In certain cases it is probably most effective to move a turbine a relative short distance because of the sometimes short edges of the flyways and also the insect rich habitats. Another method is to stop the turbine during periods of high risk. Because the accumulation of insects is the reason for bats hunting close to the blades methods to reduce the amount of flying insects at the turbines would be of interest. Methods to keep the bats away from the turbines do not exist and some such ideas might also have negative effects on other animals and also on humans.

En pilotundersökning 2002-2003 vid vindkraftverk på land i Sydsverige visade på lägen i landskapet där riskerna för kollisioner var förhöjda samt de viktigaste orsakerna till olyckorna. Under 2005 års förstudie och i projektet 2006 vid havsbaserade vindkraftverk kunde vi bekräfta tidigare utpekade utsträck över havet av fladdermöss i Kalmarsund och fann en omfattande aktivitet av passerande migranter men även av stationära arter som från olika håll flög ut till områden med mycket insekter. Observationer gjordes framför allt vid Utgrunden och Yttre Stengrund i Kalmarsund och i Öresund. Observatörerna på båtarna och på utsträcksplatser på land använde ultraljudsdetektorer, starka strålkastare och vid vissa tillfällen värmekamera. Automatiskt registrerande boxar användes på land, hängdes på vindkraftverken och placerades på båtens kapp. Metoderna resulterade i totalt 12 354 observationer av fladdermöss, varav 3 830 över havet och 8 524 på land. Fladdermöss flög över havet i vindstyrkor upp till ca 10 m/s, men en stor del av aktiviteten skedde vid vindstyrkor mindre än 5 m/s. Fladdermöss av 10 arter observerades ute till havs och alla sågs söka föda vid tjänlig väderlek, d.v.s. främst vid svaga vindar och blankvatten. Fladdermössen undvek inte vindkraftverken. Tvärtom stannade de ofta till för insektsjakt nära verken på grund den ansamling av insekter som förekom där. Jakt helt intill rotorbladen observerades, vilket innebär att kollisionsrisken kan vara jämförbar med landbaserade verk. Fladdermöss kan bevisligen också använda vindkraftverk som viloplats, vilket har skett i det mest insektsrika området vi undersökte.

Insamling av insekter gjordes på de platser och vid de tillfällen då fladdermöss sågs jaga. Fjädermyggor dominerade, men många andra flygande arter av andra insektsgrupper var också företrädda. Insekter, och troligen även några kräftdjur, togs också i havsytan. Några arter av landlevande arter förekom bland de mängder av insekter och spindlar som drev omkring i luftmassorna. Vid vissa tillfällen antar vi att de har kommit från Balticum eller Ryssland. Det har inte tidigare varit känt att många fladdermusarter, stationära och migrerande, regelbundet utnyttjar denna födoresurs långt ute i havet under eftersommaren och tidiga hösten.

Med radarn på Utgrundens fyr kunde data om de största arterna, troligen mest stor fladdermus, insamlas. Det gällde flygvägar, riktningar, rörelsemönster vid födosök, speciellt i närheten av vindkraftverken. Med radarn kunde fastställas att nästan all aktivitet skedde under 40 m höjd, endast enstaka fladdermöss flög högre vid sträckflykt. Direktobservationerna från båt visade att fladdermössen varierade höjd efter tillgången på insekter. Sålunda förekom flyghöjder från havsytan upp till verkens övre delar.

Behov av fortsatt forskning och utvecklingsarbete diskuteras i rapporten. Vidare görs en uppdaterad riskbedömning. Ståndpunkten är nu att områden med koncentrerade flygvägar och insektsrika födosöksområden är de som måste granskas extra noga inför lokalisering av nya vindkraftverk. Risken för kollisioner vid ren passage genom stora vindkraftsparker kan inte bedömas, eftersom det ännu inte hunnit uppföras några parker. Förslag ges om vilka undersökningar som bör föregå lokaliseringsbesluten. Några krav på vad kontrollprogram vid utbyggnad bör innefatta diskuteras också. 

För att minska riskerna vid befintliga vindkraftverk krävs fortsatt forskning och metodutveckling. Några åtgärder som diskuterats hittills redovisas i rapporten. I svåra fall är sannolikt den effektivaste åtgärden att flytta vindkraftverket. Det kan troligen räcka med relativt korta avstånd på grund av att flygvägarna kan ha skarpa gränser och att de insektsrika födosöksbiotoperna också kan vara ganska väl avgränsade. En annan åtgärd kan vara att låta vindkraftverket stå stilla vid de tider då risken för kollisioner är stor. Eftersom ansamling av insekter kring vindkraftverken kan vara en viktig orsak till jakt nära rotorbladen kan man också tänka sig åtgärder för att minska mängden flygande insekter runt verken. Fungerande metoder som kan få fladdermöss att väja för vindkraftverk finns inte och idéer som förekommit kan ha negativa effekter i form av störningar eller skador på andra djurarter och för människor.

Levels of 26 per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs) were measured in 502 water samples originat-ing from Swedish groundwater, surface water, sewage treatment plant (STP) effluents and landfill leachates. In drinking water source areas, the average Σ26PFAS concentration was 8.4 ng L-1. The national drinking water guideline value of 90 ng L-1 for Σ7PFASs was exceeded in 2% of these samples. In water not used for drinking water, Σ26PFASs average concentration was 142 ng L-1. PFOS concentra-tions exceeded the Annual Average Environmental Quality Standard (AA-EQS) of the EU Water Frame-work Directive in 42% of the surface water samples. Among the different water categories, the landfill leachates had the highest average concentration of Σ26PFAS with 487 ng L-1, followed by surface water (average 112 ng L-1), groundwater (49 ng L-1), STP effluents (35 ng L-1) and background screening lakes (3.4 ng L-1). The composition profile of the PFASs differed between the types of waters showing an even distribution of ΣPFCAs, ΣPFSAs and ΣPFAS precursors in groundwater, whereas in all other water categories, ΣPFCAs were dominant. As FOSA, PFNA, PFDA, and 6:2 FTSA were frequently detected in drinking water source areas (constituted 20%, 7.3%, 5.9%, and 4.4% of the Σ26PFASs, respectively), it is reasonable to consider the inclusion of these in the Swedish drinking water guideline.

Per- and polyfluoroalkyl substances (PFAS) were ubiquitously detected in the sludge, wastewater and surface water samples. ΣPFAS concentrations in sludge ranged from 25 to 111 ng/g dry weight (dw). PFAS concentrations ranged from 17 to 337 ng/L in the wastewater influent samples, and from 16 to 407 ng/L in the wastewater effluent samples in the dissolved phase. On the other hand, in the particulate phase, PFAS concentrations ranged from not detected to 5.8 ng/g dw in the wastewater influent samples, whereas no PFAS were detected in the wastewater effluent samples. Overall, the removal of ΣPFAS was low with an average of -11% comparing wastewater influent and effluent concentrations. The negative removal indicates degradation of PFAS precursors, which had an average removal of 34%. ΣPFAS concentrations ranged from 2.2 to 72 ng/L in the samples upstream of the waste water treatment plant (WWTP) samples, and from 2.3 to 172 ng/L in the samples downstream of the WWTP. Comparing ΣPFAS concentrations upstream and downstream of the WWTP, on average the ΣPFAS concentrations increased by 17%, but there were high variations ranging from a decrease by up to 71% and increase up to 138%. The environmental quality standard (EQS) value of 0.65 ng/L for the average annual PFOS concentration in inland surface waters of the EU Water Framework Directive (WFD) was exceeded in all surface water.

The effluent water was also screened for pesticides. Out of 26 analyzed substances 11 were detected. AMPA, diuron and imidacloprid were detected in 100% of the samples. Imidacloprid is a River Basin Specific Pollutant in Sweden and exceeded the national AA-EQS value of 5 ng/L in all samples. None of the other substances exceeded their EQS value.

The occurrence and effects of ubiquitously present persistent organic pollutants (POPs) in the environment is one of the challenges the society is facing today. Two categories of chemicals that have gained increased public attention during the last decades are organic flame retardants (FRs) and perfluoroalkyl substances (PFASs). Many representatives from these compound groups have bioaccumulative, persistent and toxic properties. This has led to a ban of some of these compounds based on international agreements.

FRs and PFASs end up in surface waters and sometimes also in ground water due to their widespread distribution, disinclination of getting removed at wastewater treatment plants (WWTPs), and persistence. However, the knowledge of the occurrence, fate, and effect in the environment of FRs and PFASs is still in great need of research, especially for recently introduced compounds (such as novel FRs). The objective of this project was to provide a snapshot of the current pollution situation of PFASs and selected novel FRs in Swedish surface waters. We sampled at 44 sites (representing 41 rivers and streams) along the whole coastline of Sweden and analysed their content of PFASs (all sites) and FRs (25 sites representing 23 rivers).

Among the 12 target FRs, 3 could be quantified (2,4,6-TBP, TCIPP, and TPHP). TCIPP was the predominant compound with a level up to 3 900 ng L

-1. The 2,4,6-TBP showed higher levels in southern rivers. The river with highest levels of ΣFRs was Fyrisån, and the total riverine input of the targeted FRs into the Baltic Sea was estimated to 38 kg day-1 with Ångermanlandsälven and Norrström as major contributors. It should be noted that these values only include the targeted, relatively novel FRs, while historically more important FRs such as the polybrominated diphenyl ethers (PBDEs), are not included.

In total 13 PFASs were detected (PFBA, PFHxA, PFHpA, PFOA, PFNA, PFDA, PFUnDA, PFDoDA, PFTeDA, FOSA, PFBS, PFHxS, PFOS) among the 25 target compounds. The mean ΣPFAS level of all sampled rivers was 9.5 ng L

-1 and the median 4.2 ng L-1, and the highest mean values were found for PFBS and PFHxS (~2 ng L-1 for each compound). Streams in the north (e.g. Alterälven, Öre älv, Gide älv, Lögde älv and Ljungan) showed generally higher fractions of the longer chained perfluoroalkyl carboxylic acids (PFCAs; i.e. PFNA, PFDA, PFUnDA, PFDoDA, PFTeDA) whereas in the south the fractions of PFHpA and PFOA were higher. The total riverine input of all PFASs into recipient seas was estimated to 3.2 kg day-1 (1150 kg yr-1).

PFOS exceeded the annual average Environmental Quality Standard (AA-EQS; 2013/39/EU) of 0.65 ng L

-1 at 12 of 44 sampling sites, which are located in all parts of Sweden (Ume älv at Gubböle, Ångermanälven, Delångersån, Fyrisån, Norrström, Nyköpingsån, Emån, Lyckebyån, Rönneån, Nissan, Viskan and Göta älv at Alelyckan).

As this study was a one-time grab sampling campaign for screening purposes, all values should be interpreted with care. A screening study like the current may, however, reveal hot spots. Verification and more detailed studies over a longer time period are recommended for sites with elevated levels. Our study also suggests that upstream monitoring is necessary to reveal important pollution sources.

Per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs) and phenolic compounds are emerging

organic pollutants characterized by their persistency, bioaccumulation and toxicity potential.

In this study, 28 PFASs and 10 phenolic compounds were investigated in 10 Swedish rivers

over four different seasons (October 2016, January 2017, April 2017 and July 2017). The

objective was to investigate the levels, composition profiles, sesonal trends and fluxes for

both compound classes. In total, 7 out of 28 PFASs and 9 out of 10 phenolic compounds were

detected in surface water from the 10 rivers. The average concentration in all samples was 3.2

ng L-1 for Σ28PFASs (median 2.4 ng L-1, n = 40), while 230 ng L-1 for the sum of the phenolic

compounds (median 0 ng L-1, n = 38). Highest average Σ28PFAS concentrations were found

in Rönneån with 10 ng L-1 (median 11 ng L-1), followed by Norrström with 9.0 ng L-1

(median 9.1 ng L-1), whereas no PFASs were detected in Umeå älv and Ångermanälven. On

the other hand, highest average of the sum of the phenolic compound concentrations were

found in Nyköpingsån with 1500 ng L-1 (median 57 ng L-1), while for the other rivers the

average ranged between 50 ng L-1 and 140 ng L-1, except for Emån where TBP was only

detected in one sample with 0.33 ng L-1. This indicates that PFASs and phenolic compounds

origin from different sources. The dominant PFASs were perfluorobutane sulfonic acid

(PFBS, 38 % of the Σ28PFASs), perfluorooctanoic acid (PFOA, 21 %), and perfluorooctane

sulfonic acid (PFOS (branched), 8.9 %), while the dominant phenolic compounds were 4-

nonylphenol (4-NP, 67 %), 4-tert-nonylphenol-diethoxylate (4-NP-EO2, 20 %), and 2,4,6-

tribromophenol (TBP, 10 %). The concentrations of PFASs and phenolic compounds were

relatively constant during the four investigated seasons which indicates a relatively steady

input of these two compound classes into the river systems. The daily fluxes of Σ28PFAS was

estimated to be in total 220 g d-1 (81 kg year-1), whereas the daily fluxes of phenolic

compounds was estimated to be 16000 g d-1 (5700 kg year-1) for all 10 investigated rivers.

The Annual Average Environmental Quality Standard (AA-EQS) of the EU Water

Framework Directive (WFD) was exceeded in 33% (n = 13) of the surface water samples for

the sum of linear and branched PFOS and in 13% (n = 5) of the surface water samples for 4-

NP. This indicates that there is a potential risk for the aquatic environment. The AA-EQS of

4-octylphenol (4-OP) and pentachlorophenol (PCP) was not exceeded in any surface water

sample.

Innovative solutions, like safe reuse, are required in water and sludge managementto achieve circular economy and to address the challenges of global waterscarcityand soil nutrient loss. In the research project “REASSURE”, the overall aimwas to enhance the understanding of the potentiality and sustainability of usingdomesticwastewater as a resource in Sweden and abroad, with a focus on hazardouspollutants,metals and microplastics. The project had the following specificobjectives:

1. Determine factors that influence or determine the reuse of wastewater and sludgeacross countries;

2. Characterize the current state of wastewater reuse in Sweden and the occurrenceof hazardous pollutants as obstacles to its reuse;

3. Evaluate the effectiveness of different advanced treatment techniques againsthazardous pollutants for a better effluent water quality;

4. Assess the risks of hazardous pollutants to environmental and health impactsassociated with wastewater as a resource.

This literature synthesis project presents insights into the influencing factors forcross-national differences in the reuse of wastewater and sludge. Data on nationalwastewater and sludge reuse was compiled along with relevant national statistics.Sludge data is compiled in this report for cross-national comparison only. Wastewaterreuse showed a positive correlation with fraction of wastewater treated, degreeof urbanization, level of water stress, and GDP per capita. The project also discussesthe situation of wastewater reuse in selected countries of interest, indicating thatreuse practices, policies, and applications vary across these countries.

A comprehensive compilation of hazardous contaminants in effluent water forSwedish domestic and municipal wastewater, greywater, and blackwater was performedfrom literature. A workflow for literature review, meta-analysis and risk andhazard evaluation of contaminants (based on 14 parameters) in effluent wastewaterwas established. In addition, criteria for risk-based scoring, ranking, and prioritizationof contaminants is also presented. This resulted in a priority list of 119 specificchemical contaminants of emerging concern (CECs) that can hinder sustainablewastewater reuse. Among the priority chemicals identified, 30 (primarily pharmaceuticals)had a risk quotient ≥ 1, indicating ecological risk. Additionally, 16 chemicalswere flagged as environmental hazards due to their persistence and mobility,while approximately 60 chemicals were associated with positive predictions for atleast four human health hazards. The 10 highest-priority chemicals were venlafaxine,bicalutamide, desvenlafaxine, diclofenac, amoxicillin, clarithromycin, diethyltoluamide,genistein, azithromycin, and fexofenadine. Although there can be a numberof different potential options for wastewater reuse, this report has primary focuson agricultural irrigation for wastewater reuse, given that agriculture is the largestconsumerof freshwater globally (United Nations, 2024). In Sweden, the reuse oftreatedmunicipal wastewater for irrigation could be especially advantageous forfarmersin areas that experience significant water shortages during the growingseason(Swedish Environmental Protection Agency, 2022)

The project also looks into available treatment technologies and their combinationsfor removal of these priority chemicals. Information on available advanced treatmenttechnologies and their targeted chemical contaminants are compiled from theSwedish literature, and removal efficiencies of five selected technologies (granularactivated carbon (GAC), ozonation, membrane bioreactor (MBR), nano-filtration(NF), and reverse osmosis (RO) for 38 priority chemicals, from international literature,were used to rank these technologies. Furthermore, it explores the link betweenadvanced treatment technologies and the pollutant properties, and provides a costanalysis of these selected technologies. Considering its effectiveness to remove CECsand the lower cost, GAC, or a combination of technologies, may be used for safewastewater reclamation.

The driving factors of wastewater and sludge reuse are useful for evaluating thepotential of reusing such resources and development of new water managementplans on recycling wastewater as sustainable water resource. Chemical pollutantsidentified as impediments to treated wastewater reuse can help in establishingcriteria for the risk management plans under the EU regulation on wastewater reuse(Regulation (EU) 2020/741). The risk characterization and policy support, are greatlyrelevant to the Swedish Environmental Protection Agency for providing guidelineson reducing the spread of hazardous pollutants to the environment due to wastewaterreuse. Advanced treatment options and strategies presented here will facilitatethe municipalities’ responsible for wastewater treatment facilities to considermodernizing their existing treatment facilities and even facilities on future planto purify the wastewaters for reuse to a greater extent. Future policy briefs shouldconsider to focus on reducing the presence of priority chemicals in effluent water byestablishing concentration limits and mandating advanced treatment technologies,based on removal efficiency and ecological risk assessments. These should be integralto future regulations. As the dataset is derived from available literature, furtherstudies and reanalysis using the meta-analysis workflow will be necessary to addresspotential unknown chemicals.

Innovativa lösningar, som säker återanvändning, krävs inom vatten- och slamhanteringför att uppnå en cirkulär ekonomi och för att hantera utmaningarna medglobal vattenbrist och förlust av näringsämnen i marken. I forskningsprojektet“REASSURE” var det övergripande målet att öka förståelsen för potentialen ochhållbarheten i att använda avloppsvatten som en resurs i Sverige och utomlands,med fokus på oönskade kemiska föroreningar så som organiska mikroföroreingar,metaller och mikroplaster. Projektet hade följande specifika mål:

1. Identifiera faktorer som påverkar eller bestämmer graden av återanvändningav avloppsvatten och slam i olika länder;

2. Beskriva det aktuella läget för återanvändning av avloppsvatten i Sverige ochförekomst av farliga föroreningar som hinder för återanvändning;

3. Utvärdera effektiviteten hos olika avancerade behandlingstekniker mot farligaföroreningar för bättre vattenkvalitet i utgående (renat) avloppsvatten;

4. Bedöma risker för miljö- och hälsoeffekter i samband med användning avavloppsvatten som en resurs.

För att uppnå mål 1 sammanställde vi data om nationell återanvändning av avloppsvattenoch slam tillsammans med relevant nationell statistik. Slamdata sammanställsi denna rapport endast för jämförelser över nationsgränserna. Återanvändningav avloppsvatten visade en positiv korrelation med andel behandlat avloppsvatten,urbanisering, vattenstress och BNP per capita. I rapporten jämförs också situationenför återanvändning av avloppsvatten i utvalda länder, och vi kunde konstatera attpraxis, policy och tillämpningar för återanvändning varierar mellan länder.

För att uppnå mål 2 och 4 utfördes en omfattande sammanställning av farligaföroreningar i avloppsvatten från svenska reningsanläggningar för kommunaltavloppsvatten, gråvatten och svartvatten genom sammanställning av data frånden öppna litteraturen. Ett arbetsflöde för systematisk litteraturgenomgång, metaanalysoch risk- och farlighetsbedömning av föroreningar (baserat på 14 parametrar)i utgåendeavloppsvatten etablerades. Dessutom utarbetade vi kriterier för enriskbaserad poängsättning, vilket möjliggjorde en rangordning och prioritering avföroreningarna. Detta resulterade i en prioriteringslista med 119 organiska mikroföroreningsom kan utgöra ett hinder för en hållbar återanvändning av avloppsvatten.Av de prioriterade kemikalier som identifierades hade 30 (främst läkemedel)en riskkvot ≥ 1, vilket indikerar en ekologisk risk. Dessutom flaggades 16 kemikaliersom miljöfarliga på grund av sin persistens och rörlighet, medan cirka 60 kemikalierförknippadesmed positiva prognoser för minst fyra hälsofaror för människor.De 10 högst prioriterade kemikalierna var venlafaxin, bicalutamid, desvenlafaxin,diklofenak, amoxicillin, klaritromycin, dietyltoluamid, genistein, azitromycinoch fexofenadin.Även om det kan finnas ett antal olika potentiella alternativ föråteranvändning av avloppsvatten, har denna rapport primärt fokus på bevattningav jordbruk för återanvändning av avloppsvatten, med tanke på att jordbruket ärden största konsumentenav sötvatten globalt (United Nations, 2024). I Sverige kanåteranvändning av renat kommunalt avloppsvatten för bevattning vara särskiltfördelaktigt för jordbrukare i områden som upplever betydande vattenbrist underväxtsäsongen (Naturvårdsverket, 2022).

För att uppnå mål 3 studerade projektet tillgängliga reningstekniker och kombinationerav dessa för att avskilja prioriterade kemikalier. Avskiljningseffektivitetenför kemiska föroreningar sammanställdes för olika reningstekniker från svensklitteratur, och effektiviteten för fem utvalda tekniker (granulärt aktivt kol (GAK),ozonering, membranbioreaktor (MBR), nanofiltrering (NF) och omvänd osmos(RO)) för 38 prioriterade kemikalier, från internationell litteratur, användes för attrangordna dessa tekniker. Dessutom undersöktes kopplingen mellan avanceradreningsteknik och föroreningarnas egenskaper, och en kostnadsanalys gjordesför de utvalda teknikerna. Med tanke på dess effektivitet när det gäller att avskiljaorganiska mikroföroreningar och den lägre kostnaden. Baserat på analysen kanGAK eller en kombination av olika tekniker med fördel användas för god reningoch säker återvinning av avloppsvatten.

Det är viktigt att skapa kunskap om de drivande faktorerna för graden av återanvändningav avloppsvatten och slam för att kunna utvärdera potentialen för dennatyp av återanvändning och för att kunna utveckla nya vattenförvaltningsplanerför återanvändning av avloppsvatten som en hållbar vattenresurs. Kunskap omkemiska föroreningar som identifierats som hinder för återanvändning av behandlatavloppsvatten kan bidra till att fastställa kriterier för riskhanteringsplanerenligtEU:s förordning om återanvändning av avloppsvatten (Förordning(EU) 2020/741).Riskkarakterisering och policystöd är mycket relevant för Naturvårdsverketför derasmöjlighet att kunna tillhandahålla riktlinjer för att minska spridningen av farligaföroreningar till miljön på grund av återanvändning av avloppsvatten. De avanceradebehandlingsalternativ och strategier som presenteras här kommer att underlätta förkommuner och andra problemägare att ta beslut kring modernisering och nyanläggningav avlopsreningsverk. I framtida policydokument bör man överväga att fokuserapå att minska förekomsten av prioriterade kemikalier i avloppsvatten genom attfastställa koncentrationsgränser och kräva avancerad reningsteknik, baserat påreningseffektivitet och ekologiska riskbedömningar. Detta bör vara en integrerad delav framtida regleringar. Eftersom datasetet härrör från tillgänglig litteratur kommerdet att krävas ytterligare studier och omanalyser med hjälp av arbetsflödet för metaanalysför att ta itu med potentiella okända kemikalier.

IVL har tillsammans med länen (Luftvårdsförbund och Länsstyrelser) och Naturvårdsverket utförtett projekt under tre år (1997 till 1999) där de framtida metoderna för att övervaka luftföroreningarmed regional upplösning har utretts och utvecklats. Utredningen har resulterat i ett förslag till framtidaregional miljöövervakning av luftföroreningar som omfattar en kombination av mätningar ochresultat från andra program. Samordningen innebär att resultatredovisningen blir mer komplett ochanpassad till nya krav på indikatorer och uppföljningsmått. Programmet omfattar följande moment;deposition, halter i luft och markvatten, modellberäkningar, lagring, bearbetning och utvärdering avdata, redovisning samt samordning, kvalitetssäkring och programutveckling. Samarbetsprojektet harutvärderat de olika momenten och utvecklat rutiner för lagring, bearbetning och redovisning avresultat i form av länsrapporter och en hemsida. Förbättrade metoder att mäta och beräkna den totaladepositionen av baskatjoner och kväve till skog har utvecklats inom projektet.

Under nio år (2001 ‒2009) har Svensk Naturförvaltning AB, på uppdrag av länsstyrelsen, initierat och utfört inventeringar av fåglar i Västra Götalands läns marina skärgård. Arbetet har syftat till att övervaka trender i antal och utbredningsmönster för olika fågelarter, samt att identifiera eventuella effekter av predation och miljöstörning på deras populationer. Vidare har målsättningen varit att ta fram underlag för att kunna utvärdera olika förvaltningsåtgärder och naturvårdsprojekt. Inventeringarna har gett information om förändringar i antal och utbredning för fågelarter som vistas längs Bohuskusten under häckningssäsongen. Liknande information har samlats in även för andra arter som är karaktäristiska inslag i denna miljö och/eller kan påverka fågelfaunan, såsom knubbsäl, mink och makaonfjäril. Information har även samlats in angående kullstorlek och döda fåglar.

I denna rapport redovisas resultaten av inventeringarna. Av samtliga 79 fågelarter som påträffades under inventeringarna var det sex (8%) som ökade påtagligt i antal. Den art som ökade mest var grågås, följd av vitkindad gås, silvertärna, storskarv, toppskarv och ängspiplärka. Ytterligare 22 arter (28%) uppvisade en positiv trend. Tolv arter (15%) uppvisade en påtaglig minskning.

Sånglärkan minskade mest, följd av, i tur och ordning, kråka, stare, berguv, näktergal, drillsnäppa, havstrut, gulärla, knölsvan, korp, gråsiska och strandskata. För ytterligare 39 arter (49%) påvisades en negativ trend. En analys av populationsutvecklingen för de 56 arter som påträffades i större antal under inventeringarna ger en liknande bild. Totalt sett har alltså fler arter uppvisat en negativ (64%) än en positiv (36%) trend under inventeringsperioden. En jämförelse mellan de 56 arternas populationsutveckling längs Bohuskusten och i landet i övrigt under de senaste tio åren visar att fler arter har haft en sämre än en bättre utveckling längs Bohuskusten jämfört med i övriga landet under 2000-talet. Kanadagås och tornfalk visar en starkt negativ skillnad, och ytterligare åtta arter avviker klart till Bohuskustens nackdel, nämligen knölsvan, strandskata, fiskmås, tordmule, gök, ärtsångare, kaja och korp. För tre arter är utvecklingen längs Bohuskusten betydligt bättre jämfört med landet i övrigt; vitkindad gås, gråtrut och ängspiplärka.

När det gäller förändringen i utbredning längs Bohuskusten finner man att en del arter som haft en negativ populationstrend trots allt har utvidgat sitt utbredningsområde. Däremot finns det ingen art som har ökat i antal samtidigt som dess utbredningsområde har minskat.

Artdiversiteten längs Bohuskusten ökade under inventeringsperioden. Detta som en effekt av att de vanligaste arterna minskade i antal snarare än att antalet arter ökade. Områden med någon form av skydd verkar inte ha någon generell effekt på artrikedomen. Däremot kan områden skyddas för att bevara en speciell biotop som förekommer i begränsad omfattning och som är viktig för vissa arter, t.ex. tobisgrissla. Skyddsområden är även viktiga för knubbsälen.

För 18 arter inventerades kullstorleken, vilken ökade för två arter, nämligen fisktärna och ängspiplärka. För tre arter minskade kullstorleken under inventeringsperioden; knölsvan, strandskata och skrattmås.

Antalet döda fåglar som hittades under inventeringsperioden minskade. För en art var minskningen statistiskt säkerställd, nämligen gråtrut

Under hösten och vintern 2002/2003 gjordes för första gången i landet ett försök att skatta minkpopulationens storlek längs Bohuskusten genom en regelrätt inventering och information från avskjutning. Resultaten av denna undersökning har redovisats i tidigare rapporter (Wallin m.fl. 2002, 2003). I övrigt har minkpopulationen varit stabil eller svagt ökande under inventeringsperioden.

Sommaren 2002 dog tusentals knubbsälar i en epizooti längs Västkusten. Följaktligen minskade antalet knubbsälar i skärgården med 33 % mellan 2002 och 2003. Därefter har populationen stabiliserats på en lägre nivå. Totalt sett kan endast en svag nedgång konstateras under inventeringsperioden.

Data om kvicksilver och cesium i insjöfisk i länet har sammanställts i syfte att beskriva tillståndet i länet som ett underlag för bedömning av konsumtionsmöjligheter enligt de kostråd som finns. Ett annat syfte har varit att systematisera befintliga data för senare uppföljningar inom ramen för den regionala miljöövervakningen.

Vi tackar länets kommuner samt Radiakgruppen i Nordanstig som har ställt sina analysresultat till förfogande. För äldre kvicksilverdata tackar vi Bert Karlsson på institutet för Miljöanalys.

Solbritt Alexandersson har sammanställt materialet. Handlare för projekt har varit Anna Helena Lindahl

Denna sammanställningsrapport bygger till största delen på resultat från 1990-1993.Under den tiden visade de delar av kustvttnet som ligger nära tätorter och större industrier en tydlig påverkan av de verksamheter som pågår där.Situationen är emellertid inom flera områden bättre idag än vad den har varit.Det beror främst på en minskning av utsläpp från industrier och kommunala reningsverk, men även på att enheter inom skogindustrin har lagts ner.Bottenfauna-undersökningar har gjorts i närheten av de större industrierna samt i Söderhamnsfjärden.Dessa undersökningar har visat på att bottenfaunan är störd. På vissa provtagningspunkter nära utsläppskällor saknades bottenfauna helt.På andra ställen bestod den endast av föroreningståliga djur såsom vissa fjädermygglarver och glattmaskar.På större avstånd från föroreningskällorna var bottenfaunan mer mångformig och även känsliga djur förekom.

Torvmark lagrar stora mängder organiskt kol som kan emitteras i samband med brukande. Vidare kan lustgas och metan släppas ut från torvmark och därför anses variabeln viktig ur ett klimatperspektiv. Vi har valt att definiera torvmark som att ”mer än halva arealen täcks av torv”. Riksskogstaxeringen har en mer detaljerad definition men normalt ska torvlagret vara djupare än 30 cm. Riksskogstaxeringen mäter alltid torvmark på ägoslagen Skogsmark, Naturbete, Myr, Fjällbarrskog och Annat klimatimpediment (men periodvis har mätningar även förekommit på andra ägoslag). Därmed saknas variabeln för vissa ägoslag. Om provytan är delad i mer än ett ägoslag mäts variabeln per delyta. Internt i nuvarande klimatrapportering redovisas torvmark utifrån en inventering per omdrev (2003-2007) fast variabeln registreras vid varje återinventering av samma provyta. Tanken är att undvika variation orsakad av personlig bedömning i fält samtidigt som vi tror att variabeln sällan ändras. Det finns nu en möjlighet att grovt komplettera variabeln torvmark för ägoslag där densamma inte registrerats av Riksskogstaxering. Tanken är att använda SGUs jordartskarta för ändamålet. Uppgiften går ut på att komplettera de provytor som saknar bedömning av variabeln torvmark med uppgifter från ett nyproducerat kartskikt. Vidare kommer en kontinuerlig registrering av variabeln torvmark per inventeringstillfälle vägas mot att, som idag, enbart basera mätningen på ett inventeringstillfälle.

Riksskogstaxeringen bedömer markanvändning (i Riksskogstaxeringen kallat ägoslag) i fält och ibland är det svårt att avgöra om markanvändningen/ägoslaget verkligen ändrats eller ej. Det är särskilt svårt att avgöra en gradvis förändring såsom när mark övergår till Skogsmark (F) från Våtmark (W) och omvänt. I detta fall rör det sig ofta om trädbevuxen myr som antingen torkats ut eller försumpats. Det är förstås alltid svårt att bedöma förändringar i markanvändning för ej trädbevuxen mark.

För att minska artificiella markanvändningsförändringar som beror på tveksamma bedömningar i fält så introducerades ett automatiskt rättningssystem i klimatrapporteringen för de första fyra inventeringarna. 

Artificiella markanvändningsförändringar har liten påverkan på skattningar av kolpoolsförändringar för levande biomassa då marken ofta är utan trädskikt eller håller ett trädskikt som växer långsamt. För kolpoolsförändringar i marken som oftast skattas indirekt utifrån markanvändningsarealer får dessa dock större konsekvenser för resultaten. Syftet med detta projekt var att så bra som möjligt eliminera artificiella markanvändningsförändringar i klimatrapporteringen och på så sätt förbättra skattningen av kolpoolsförändringar i förna och markkol.

Broschyren sammanfattar övervakning och resultat inom ett urval av delprogram inom den regionala miljöövervakningen i Kalmar län.

I denna rapport visas att flygbildstolkning med punktgittermetodik har stor potential för att ta fram tillförlitliga och kostnadseffektiva data på tillstånd och förändringar i fjällens vegetation. Projektet är finansierat av Naturvårdsverkets svenska miljöövervakning.

Inom denna studie har följande delmål nåtts

1) Utprovning av försöksdesign har gjorts med antal och fördelning av punkter, samt design och val av tolkningsvariabler.

2) Ett operativt tolkningssystem för punktgittertolkning har tagits fram.

3) Tolkningsprecisionen för olika variabler och Natura 2000-habitat är utvärderade mot fältdata.

4) Metodens kvaliteter är utvärderade.

5) Beräkning av tidsåtgång och kostnadsberäkningar är gjorda och ställda mot en polygonbaserad metod för översiktlig tolkning av NILS 5x5 km ruta.

Förutom dessa delmål har även säkerheten ytterligare undersökts via ett personvariationstest av tolkade data.

Resultaten från de tolkade fältpunkterna visar att överensstämmelsen med fältinventeringen är mycket god. Ett gott resultat fanns från testet med personvariation, med några få problemområden. Metoden har några begränsningar. För flygbildstolkning i punktgitter med den metodik som föreslås här förutsätts att det finns välutbildade tolkare. För en van vegetationstolkare krävs det i storleksordning en tilläggsutbildning på minst 1 månad i tolkning av fjällvegetation, inklusive fältbesök. En exempelsamling av bilder och ett antal nycklar för tolkning bör tas fram.

Punktgittermetoden är operativt användbar, vissa kompletterande fältstudier behövs. Metoden har följande generella kvaliteter.

1. Metoden är enkel att implementera.
2. Punktgittermetoden är en kostnadseffektiv metod för att fånga landskapsdata. Den är snabbare än polygontolkning.
3. Datafångst från en 5 x 5 km ruta kan göras på 1-3 dagar, beroende på antal punkter i gittret.
4. Det är enkelt att bearbeta och analysera punktgitterdata.
5. Precisionen i arealskattningarna kommer att kunna enkelt beräknas.
6. Tolkningen i punktgitter kan verifieras genom jämförelse med NILS fältdata.
7. Metoden är lämplig för förändringsstudier. Exempelvis kan den utgöra ett snabbt och effektivt sätt att statistiskt uppdatera information om area av vegetationstyper från vegetationskartorna över de svenska fjällen.
8. Metoden kan fånga upp ovanligare naturtyper i 5 x 5 km ytan förutsatt att många punkter tolkas.
9. Metoden kan användas för urval av objekt för riktade fältinventeringar till ovanligare habitat.
10. Resultaten från metoden kan utgöra viktiga data för annan forskning, exempelvis som träningsdata till satellitbildsklassificeringar.

It is known that driving of all-terrain vehicles during summer in can cause damage to both vegetation and the underlying ground. However, in the mountainous parts of Sweden it is poorly known if these problems are of general nature or occurring in patches. The aim with this study was to make a general investigation into occurrences of vehicle-tracks in the Swedish mountainous areas and adjoining sparse forests, using field investigations, interpretation of color infrared aerial photos and a questionnaire survey. A field survey was carried out at 28 permanent plots of 1 x 1 km by personnel of the NILS (National Inventory of Landscapes in Sweden) program during the summer of 2003 and in 8 of the plots (28 %), vehicle tracks were found. Two of the 8 plots have been interpreted in color infrared aerial photos as a larger area of 5 x 5 km and a multitude of linear elements were found. From field control of the interpretations we can conclude that many of the linear elements visible from the air, are very hard to see at ground level. The questionnaire survey shows that vehicle tracks occur scattered over the mountainous area and also that 4-wheeled motorcycles are the dominant type of vehicle. The answers also show that tracks stay long on the ground and can be seen long after vegetation covers the initial damage.

Denna rapport presenterar förslag till arbetsgång och rapporteringsformat för analys avmängden småbiotoper vid åkermark, baserat på flygbildstolkningen i det nationellamiljöövervakningsprogrammet NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige).Resultaten tas fram som underlag för Jordbruksverkets löpande uppföljning avmiljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap. Urvalsprinciperna för småbiotoper är utformadeför att överensstämma med definitionerna inom miljöersättningen till skötsel avlandskapselement. Utöver linje- och punktelement ingår också kantzoner mot åkermark, vilketinnebär utökade möjligheter att beskriva variationen i landskapet.Arbetet har utförts vid institutionen för skoglig resurshushållning och geomatik, Sverigeslantbruksuniversitet, Umeå och institutionen för naturvårdsbiologi, SLU, Uppsala. NILS är ettrikstäckande miljöövervakningsprogram som följer tillstånd och förändringar i det svenskalandskapet och hur dessa påverkar förutsättningarna för den biologiska mångfalden. NILSfinansieras av Naturvårdsverket, där NILS ingår i programområde Landskap. Ett viktigt syftemed NILS är att följa upp de nationella miljökvalitetsmålen för olika naturtyper och fungerasom underlag för att till exempel visa om genomförda miljövårdsåtgärder leder till önskadeförbättringar på nationell nivå eller landsdelsnivå.