Flodpärlmusslan är en art som varit på stark tillbakagång under det senaste århundradet. I Västerbottens län finns bara nio kända vattendrag med fungerande föryngring. Undersökningen 2001 syftar till att utveckla en metod som gör det möjligt att jämföra resultat från inventeringen 1986 och därmed kunna se utvecklingen i bestånden och möjligen också finna orsaker till eventuella förändringar. Vidare är förhoppningen att utifrån bestämda tätheter kunna göra förutsägelser om förekomst av föryngring samt status på vattendraget. I samtliga sju vattendrag som ingick i 2001 års studie konstaterades föryngring, till skillnad från inventeringen 1986 då ett av vattendragen saknade föryngring men ändå bedömdes vara ett av de bättre vattendragen i länet. Studien är i grunden baserad på att jämföra maxtätheter mellan inventeringarna, vilket går ut på att hitta största antalet flodpärlmusslor inom en, en kvadratmeter stor yta. Resultaten visar på ökad maxtäthet i fem av vattendragen medan en nedgång konstateras i två. Statusklassificeringen mellan 1986 och 2001 värderas upp i två vattendrag medan ett värderas ned. Tyvärr är det svårt att utifrån en given maxtäthet dra långtgående slutsatser om status för vattendragen. Exempelvis Paubäcken som med en maxtäthet på 40 individer per m2 bara klassas som ett medelgott bestånd med den tidigare metoden har med Naturvårdsverkets klassificeringsmetodik ett mycket högre skyddsvärde, vilken är den högsta klassning ett vattendrag kan få. Att utifrån en given maxtäthet dra slutsatser om föryngring förekommer eller inte förekommer är vanskligt utifrån det tillgängliga materialet men uppträder det fler än 120 individer inom en kvadratmeter är det troligt att nyrekrytering av små musslor äger rum. Fler vattendrag i studien hade möjligen i större utsträckning visat på samband mellan maxtäthet, föryngring och status. Det verkar i alla fall som att den negativa trenden för musselbeståndens fortlevnad är bruten.