I den här rapporten presenteras resultaten från en studie genomförd på uppdrag av Naturvårdsverket. Arbetet med rapporten har finansierats av Tillväxtverket inom uppdraget Industrins konkurrenskraft och gröna omställning (KN2024/01855), i samarbete med Accelerationskontoret. I studien undersöks handläggningstiderna vid ansökningar om tillstånd, eller ändring av tillstånd för miljöfarlig verksamhet i mark[1]och miljödomstolar och miljöprövningsdelegationer. Syftet med studien har varit att utreda när och hur tidsutdräkt uppstår i tillståndsprocesser för miljöfarlig verksamhet. Rapporten bygger på en kombination av kvantitativ analys av över 500 prövningsärenden och kvalitativa intervjuer med 11 tjänstepersoner från prövningsmyndigheterna. Den prövningsprocess som har undersökts omfattar tiden från att en ansökan har inkommit till prövningsmyndigheten i första instans till att samma myndighet har fattat ett beslut i tillståndsfrågan. Studiens utformning har möjliggjort en analys och diskussion om förutsebarheten i tillståndsprocesser och vad det är i handläggningen av ett ärende påverkar om det tar lång tid eller inte. Analysen visar att antalet handlingar i ett ärende har visst samband med handläggningstiden, men att detta samband är något svagare hos miljöprövningsdelegationerna än hos domstolarna. Mer avgörande verkar enskilda handlingars hantering vara, särskilt hos miljöprövningsdelegationerna, där den längsta hanteringstiden i ett ärende förklarar en betydande del av den totala tiden. I domstolarna är sambandet mellan en enskild lång tid mellan två handlingar och den totala handläggningstiden något svagare. Den handlingstyp som i störst utsträckning återkommer i de mest tidskrävande ärendena är kompletteringsförelägganden från prövningsmyndigheten. I de ärenden hos miljöprövningsdelegationerna som tillhör den tiondel som tagit längst tid är det just dessa som i stor utsträckning tagit över 100 dagar att handlägga, vilket tyder på att det är i detta skede av processen som mycket av tidsutdräkten uppstår. Samtidigt visar intervjuerna att handläggare ofta anser sig kunna förutse vilka ärenden som kommer att ta längre tid redan när ansökan inkommer. Det handlar främst om ansökningar som är bristfälliga, antingen därför att de inte beaktat synpunkter från (57) 5 samrådsfasen eller för att utredningar, särskilt säsongsberoende naturvärdesinventeringar, saknas. Även om intervjuerna pekar ut sökandens ansvar för ansökans kvalitet som den främsta förklaringen till långa handläggningstider, visar den kvantitativa analysen att det ofta är hos prövningsmyndigheten, framför allt miljöprövningsdelegationen, som den faktiska tidsutdräkten sker. Det rör sig då inte nödvändigtvis om att sökanden dröjer med att svara på kompletteringsförelägganden, utan snarare om att myndigheten i sig tar lång tid på sig att formulera och hantera dessa. I intervjuerna framkommer också att samordningen mellan myndigheter, framför allt kommuner som kräver nämndbeslut för yttranden, kan bidra till viss fördröjning, även om detta enligt studiens näranalys inte är en avgörande faktor för de mest tidskrävande ärendena. Vad gäller möjligheten att förbättra förutsebarheten och minska handläggningstiderna, tyder resultaten på att de största vinsterna kan göras i förarbetet, det vill säga innan ansökan lämnas in. Eftersom det är i kompletteringsfasen som mycket av tidsutdräkten uppstår, och eftersom denna ofta grundar sig i brister i ansökan, framstår det som centralt att samrådsförfarandet stärks. En tydligare medverkan från prövningsmyndigheten i samrådsfasen skulle kunna höja kvaliteten på ansökan redan från början och därmed minska behovet av kompletteringar, vilket skulle förkorta den totala handläggningstiden.