Förekomsten av många humlearter håller på att minska, och klimatförändringarna är en starkt bidragande orsak. Humlornas utbredning flyttar norrut, i takt med att lämpliga klimatzoner också förflyttas geografiskt. Några av de mest sårbara arterna återfinns i Arktis och har därmed ingen möjlighet att flytta längre norrut. En viktig indikator på en populations livskraft är genetisk mångfald, som kan uppskattas över tid genom genetisk övervakning för att identifiera populationer som minskar eller är i riskzonen. Arktiska humlearter hemmahörande i de svenska fjällen anses vara högprioriterade för inkludering i genetisk övervakning, på grund av dess utsatthet för klimatförändringar. I den här rapporten använder vi helgenomsekvensering för att undersöka genetisk variation hos sju humlearter som lever i de svenska fjällen. Sex av arterna är begränsade till arktiska- och fjällmiljöer, medan en är utbredd i hela Europa. Totalt sekvenserade vi 333 prover av dessa arter från hela deras utbredningsområde i Sverige. Uppskattningar av effektiv populationsstorlek (NE), beräknade från genetisk variation, varierar mellan ~55 000 för de arter som har den mest begränsade högalpina utbredningen, till 200 000 för de vanligare fjällarterna och 220 000 för de utbredda arterna. Populationsfragmenteringen är i allmänhet mycket låg, eller omöjlig att upptäcka, i de svenska fjällen, vilket tyder på att det saknas hinder för genflöde mellan delpopulationer. Ingen av arterna verkar ha omedelbar risk för negativa genetiska effekter på grund av höga mängder av genetisk drift. Rekonstruktion av historiska fluktuationer i NE indikerar att den arktisk specialistarten Bombus hyperboreus redan har undergått betydande populationsminskningar sedan den senaste istiden och vi upptäckte en mycket inavlad individ av denna art, vilket tyder på att arten kan vara särskilt sårbar. Utbredningsområdena för alla fjällhumlearter förväntas krympa drastiskt på grund av klimatförändringarnas effekter. Framtida genetisk övervakning skulle vara ett effektivt sätt att upptäcka om populationer har påverkats negativt av nedgångar eller fragmentering som kan hota deras förmåga att överleva. De data som presenteras här fungerar som ett viktigt första steg mot framtida genetiska övervakningsprogram för de inblandande arterna.

The abundance of many species of bumblebees is declining and climate change is a major contributing factor. The distributions of bumblebees are shifting northwards to track suitable climates across continents. Some of the species that are most vulnerable inhabit the Arctic and have no possibility to move further north. An important indicator of the viability of animal populations is genetic diversity, which can be tracked over time by genetic monitoring to identify populations that are declining or at risk. Species of arctic bumblebees found in the Swedish mountains are considered high priority for inclusion in genetic monitoring due to the threats they face from climate change. In this report we use whole-genome sequencing to assess genetic variation in seven species of bumblebee that inhabit the Swedish mountains. Six of the species are restricted to arctic and mountain environments, whereas one is widespread throughout Europe. In total, we sequenced 333 samples of these species from across their ranges in Sweden. Estimates of effective population size (NE) predicted from levels of genetic variation vary between ~55,000 for the species with the most restricted high alpine distributions, to 200,000 for the more common mountain species, and 220,000 for the widespread species. Population fragmentation is generally very low or undetectable in Swedish mountains, suggesting an absence of barriers to gene flow between sub-populations. None of the species appear to be at immediate risk of negative genetic effects due to high levels of genetic drift. Reconstruction of historical fluctuations in NE indicate that the arctic specialist species Bombus hyperboreus has already experienced substantial population declines since the last ice age and we detected one highly inbred sample of this species, suggesting it may be particularly vulnerable. The ranges of all of the mountain bumblebee species are predicted to shrink drastically due to the effects of climate change. Future genetic monitoring would be a useful way to detect whether populations have been adversely affected by declines or fragmentation that could threaten their viability. The data presented here serves as an important first step towards future genetic monitoring programs for these species.