Sedan 1996 har Livsmedelsverket regelbundet samlat in blodprover från förstföderskor i Uppsala för analys av persistenta halogenerade organiska miljöföroreningar (POP). Poly- och perfluorerade alkylsyror (PFAS) är en sådan substansgrupp. I följande rapport redovisas halter av PFAS i urin från förstföderskor, provtagna 2009-2011. Totalt analyserades urinprov från 40 kvinnor där hälften av kvinnorna i tidigare studier haft detekterbara halter av Perfluorbutansulfonsyra (PFBS) i serum och hälften hade halter under detektionsgränsen. PFAS har förekommit i dricksvattnet i Uppsala, detta upptäcktes 2012 och sedan dess har åtgärder vidtagits för att rena dricksvattnet. Eftersom PFBS har en relativt kort halveringstid (ca 26 dagar) visar förekomst av denna homolog i serum att drickvattenexponeringen var pågående när serum- och urinproven togs. Syftet med projektet var att 1) undersökaurin som matris för analys av ultra-kortkedjiga PFAS jämfört med analys i serum, 2) bedöma bidraget av ultrakortkedjiga PFAS till extraherbart organiskt fluor (EOF) och totala fluornivåer i urin och 3) att jämföra nivåerna mellan kvinnor som har druckit PFAS-förorenat dricksvatten och kvinnor som inte har det. Resultaten visade att de flesta av de PFAS som analyserades i denna studie låg under detektions-/kvantifieringsgränserna. Slutsatsen är därmed att urin sannolikt inte är en effektiv matris för biomonitorering av ultra-kortkedjiga PFAS, åtminstone inte med de volymer som använts i denna studie (~2mL). EOF-analysen visade på detekterbara nivåer i 35 % av urinproverna, vilket tyder på att vissa individer kan exponeras för andra, okända PFAS. Exponering för PFAS-kontaminerat dricksvatten resulterade inte i förhöjda halter av PFAS eller EOF i urin från förstföderskor i Uppsala