I regleringsbreven för 2006 avseende Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Statens Jordbruksverk och Fiskeriverket anger regeringen att ”Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk och Fiskeriverket skall, i samråd med Tullverket, ta fram en gemensam nationell strategi och handlingsplan som skall syfta till att etablera ett system för hantering av införsel, förflyttning och utsättning av främmande arter och genotyper.” Uppdraget har samordnats av Naturvårdsverket och samarbetet mellan myndigheterna ovan utfördes genom en styrgrupp och en arbetsgrupp där även ArtDatabanken (SLU) och Sjöfartsverket har ingått (Sjöfartsverket endast i arbetsgruppen). Detta dokument presenterar ett förslag till övergripande nationell strategi och handlingsplan för arbetet med främmande arter och genotyper nationellt och internationellt. Under 2009 avser myndigheterna som genomfört detta regeringsuppdrag samt ArtDatabanken att bibehålla det nätverk som etablerats genom arbetet med regeringsuppdraget, i avvaktan på kommande ställningstagande om bl.a. organisationen. Arbetet inom nätverket kan emellertid endast bedrivas inom befintliga budgetramar, men bedöms ändå delvis kunna fylla den samordningsfunktion som samverkansgruppen för främmande arter föreslås få i regeringsuppdraget. Ökad global handel, fler och snabbare transporter i kombination med en förmodad förändring mot ett varmare klimat i Sverige, bidrar starkt till ökad risk för introduktion av nya invasiva främmande arter. Invasiva främmande arter, som avsiktligt eller oavsiktligt introduceras av människor, anses av IUCN (Internationella naturvårdsunionen) idag vara ett av de största hoten globalt mot biologisk mångfald. Effekterna av invasiva främmande arter kan vara ekologiska, genom tillbakagång eller utslagning av inhemska arter, eller genetiska, i form av förändringar av inhemska arters genuppsättning. Introduktion av invasiva främmande arter leder ofta till samhällsekonomiska kostnader och kan även innebära negativa effekter på människors hälsa. Hittills har cirka 2000 främmande arter rapporterats i Sverige. Av dessa har 1461 etablerat reproducerande bestånd, 462 arter är tillfälliga och för 77 arter är det okänt om de är etablerade eller inte. En invasiv främmande art som på allvar kan ha etablerat sig i Sverige under 2008 är mårdhunden. Det är en särskilt oönskad art eftersom den äter det mesta och bl.a. utgör ett särskilt hot mot groddjur och markhäckande fåglar. Mårdhunden kan också sprida rabies och en för människan mycket farlig inälvsparasit, Echinococcus multilocularis. Förståelsen för vilka problem som är associerade med mårdhunden har varit bristfällig och eftersom ansvaret delas mellan flera myndigheter har arbetet med att sätta in åtgärder försenats. Ett exempel på en särskilt oönskad art där det förebyggande arbetet har kommit igång på ett tidigt stadium är tallvedsnematoden, som regleras av växtskyddslagstiftningen. Arten har, efter vad som är känt, ännu inte etablerat sig i Sverige. Att bekämpa redan etablerade invasiva främmande arter är ofta mycket svårt och i vattenmiljöer kan det vara näst intill omöjligt. Hur Östersjöns ekosystem till exempel kommer att påverkas av den nyligen introducerade amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi är ännu för tidigt att säga – det är bara att hoppas att den inte får sådana effekter som i Svarta havet där den bidrog till utslagningen av det kommersiella ansjovisfisket. Den amerikanska kammaneten har troligtvis introducerats via barlastvattenutsläpp, vilket kanske hade kunnat undvikas om barlastvattenkonventionen hade varit ikraft. Konsekvensanalysen, som har tagits fram inom regeringsuppdraget, visar att det finns stora ekonomiska fördelar med att arbeta förebyggande när det gäller invasiva främmande arter. Kostnader för förebyggande åtgärder för en art som befaras kunna komma in i landet varierar i storleksintervallet 1–2 miljoner kr per art och år, varav risk- och konsekvensanalyser utgör en särskilt stor kostnadspost. Detta ska jämföras med i storleksordningen 15–70 miljoner kr per art och år för en redan etablerad art (beräknade utifrån kostnader för kontroll och bekämpning av jätteloka [Heracleum mantegazzianum], vresros [Rosa rugosa] och sjögull [Nymphoides peltata]). Kostnaderna för bekämpning av svårbekämpade arter som till exempel tallvedsnematoden kan uppgå till avsevärt högre belopp. Jordbruksverket har under 2008 tagit fram en konsekvensanalys av ett potentiellt angrepp av tallvedsnematoden. Under givna förutsättningar uppskattas nuvärdet av kostnaderna (d.v.s. den ackumulerade kostnaden över tiden omräknat till dagens penningvärde med en räntesats på 2,5 %) för skogsskador i södra och östra Sverige kunna uppgå till mellan 30 miljoner och knappt 1 miljard kronor. Förutsättningarna är bekämpning av ett angrepp antingen genom utrotning genom att hugga ner alla barrträd i ett angripet område med en 10 kilometers radie och hålla det fritt från barrträd i 20 år eller inneslutning genom att anlägga en värdväxtfri zon på 3 km runt det angripna området och hålla zonen fri från barrträd i 20 år. Om spridningen underlättas av människan, t.ex. genom virkesförflyttning, beräknas kostnaderna mer än fördubblas. Det finns få uppskattningar av kostnaderna för att bekämpa etablerade arter. De kostnadsuppskattningar som gjorts omfattar ett begränsat urval av arter och inkluderar inte kostnader som t.ex. förlust av biologisk mångfald eller kulturella värden. En undersökning har uppskattat kostnaderna i Sverige för kontroll och skador för tolv invasiva främmande arter till 1,1–4,5 miljarder kr per år. Kostnaderna inkluderar ekonomiska förluster i form av förlorad vinst och arbetstid. En annan undersökning har uppskattat kostnaden för invasiva arter i Europa till 9,6 miljarder euro per år, där kostnaderna i huvudsak omfattar kontrollåtgärder och skador orsakade av invasiva främmande arter. I USA har kostnaderna för kontroll och ekonomiska skador till följd av främmande arter i USA uppskattats till ca 100 miljarder dollar per år.