Länsstyrelsen har som ett led i arbetet att upprätta gynnsam bevarandestatus

för brandpräglade naturtyper och arter utarbetat denna strategi för naturvårdsbränning

i skyddade områden. Skogsbränder är en naturlig ekologisk

process som haft stor inverkan på skogens utformning. Brandhistoriska

studier visar på att bränder varit ett återkommande störningsmoment i

skoglandskapet. I dag brinner bara ca 0,01 % av den skogsareal som brann

årligen historiskt sett. Många av skogens arter har anpassat sig efter den

naturliga brandstörningen och de strukturer som skapas av branden, såsom

solöppna tallskogar, god tillgång på bränd död ved, bränd mark och stora

mängder lövträd. När branden uteblir växer de brandpräglade tallskogarna

igen och blir allt mer grandominerade. Många brandgynnade arter får svårt

att överleva i denna miljö.

Brandhistoriska studier i Gävleborgs län visar på att de brunnit i genomsnitt med

40 års mellanrum i skogarna med ett möjligt undantag i Orsa finnmarks myrrika

landskap. Där kan ett något längre brandintervall skönjas med ca 70 år mellan

bränderna. De täta brandintervallen indikerar att bränderna troligtvis var ganska

lågintensiva och lämnade stora delar av trädskiktet intakt.

Ett 50-tal rödlistade brandgynnade arter har återfunnits i Gävleborgs län sedan

1980. Tre områden som utmärker sig som speciellt viktiga för brandgynnade

insekter är Orsa Finnmark, Norra Hälsingland och ett mindre område kring järnvägsträckan

Storvik-Hofors. Andra brandgynnade miljöer värda att omnämna är

länets många mosippelokaler och lövbränneområden. Nedre Dalälven utmärker

sig då detta område är av nationell betydelse för bevarande av den vitryggiga

hackspetten som gynnas av stora mängder löv och bränd död ved.

Länsstyrelsen har i och med denna strategi delat in skyddade områden utifrån

deras förutsättningar för naturvårdbränning. För att optimera nyttan med naturvårdsbränningar

har tio bränningslandskap pekats ut. En geografisk koncentration

av bränningarna ökar chansen för brandgynnade insekter att sprida sig

mellan de olika bränningsobjekten. Men även för andra hotade arter knutna till

brandpräglad skog är det troligen nödvändigt att skapa tillräckligt mycket av deras

livsmiljö, tillräckligt ofta, inom ett begränsat område. Bränningslandskapen

har pekats ut där det finns tydliga koncentrationer av skyddade områden som

lämpar sig för naturvårdsbränning. Fynduppgifter om brandgynnade arter liksom

trakter med rik sentida bränningskontinuitet har också i viss mån påverkat

deras placering och avgränsning.

För varje bränningslandskap bör brandplaner utarbetas där enskilda bränningsområden

beskrivs samt en önskvärd bränningsordning utformas. Intervallen

mellan bränderna och rotationsmönstret bör anpassas dels efter den historiska

brandhistoriken i landskapet men också efter de biologiska målsättningar man

har med naturvårdsbränningarna.

Vid planering av bränningar i bränningslandskapen bör en dialog ske med

de övriga bränningsaktörerna (främst de stora skogsbolagen) för att få en

lämplig spridning av bränningarna i tid och rum. Ett samarbete mellan Länsstyrelsen,

Skogsstyrelsen och de större skogsbolagen bör inledas där man för

en fortlöpande dialog kring bränningslandskapens utbredning och brandrotation

inom dessa.

Naturvårdsbränning är en högriskverksamhet och skall därför utföras med

största aktsamhet efter mycket noggrann planering. En god kommunikation

med kommunens räddningstjänst, andra berörda kommunala nämnder samt

Länsstyrelsens interna beredskapsfunktioner är ett måste, liksom en tydlig

dialog med allmänheten och kringliggande markägare. I bränningsstrategin

anges riktlinjer för hur planering, utförande och uppföljning av naturvårdsbränning

skall ske.