Per- och polyfluoralkylsubstanser (PFAS) utgör en grupp syntetiska kemikalier som orsakat miljöproblem på grund av deras persistens, bioackumulerande egenskaper och potentiella negativa hälsoeffekter. PFAS har identifierats i miljön globalt, och kontaminerat sediment kan fungera som en reservoar och utgöra ekologiska risker för akvatiska ekosystem. Studier av PFAS i ytsediment från Bottenhavet och Bottenviken har visat på betydligt högre PFAS-nivåer jämfört med havssediment från andra regioner. Dessutom visar analys av oxiderbara prekursorer i sediment från Västkusten förhöjda nivåer av prekursorer som kan brytas ned till skadliga PFAS. Denna studie syftar till att öka förståelsen för dessa mönster genom att analysera PFAS inklusive prekursorer i utvalda sedimentprover från olika platser, fokuserat på 56 PFAS, oxidativ omvandling av prekursorer och extraherbart organiskt fluor. Sedimentkärnor från fyra platser, inklusive ytskikt och två djupare kärnsediment, som representerar olika regioner och tidsperioder valdes ut för analys. Perfluoroktansulfonsyra (PFOS) och långkedjiga perfluoralkylkarboxylsyror (PFCA) detekterades med den högsta frekvensen. Prekursorer detekterades i alla prover utom ett. En minskande trend av PFAS koncentrationen från ytsediment till djupare kärnprover observerades för proverna från östkusten, medan prover från Nordsjön visade konsekventa halter. PFAS-nivån i ytskiktet var i genomsnitt 5,5 gånger högre i norr, med summan PFAS 17,5 och 18,6 ng/g torrsubstans (t.s.). i Bottenviken respektive Bottenhavet jämfört med 3,3 ng/g t.s. i södra Östersjön. Nordsjön var mindre förorenad med en summa PFAS runt 1 ng/g t.s.. PFOS-prekursorer, inklusive FOSAA, EtFOSAA och diSAmPAP, hittades uteslutande i prover från Bottenviken och Bottenhavet. Flera fluortelomerprekursorer detekterades, inklusive 6:2 FTSA, 6:2 mono-PAP och långkedjiga diPAPs (8:2, 8:2/10:2, 10:2 och 10:2/12:2). Förändringen i koncentrationer efter oxidation, uttryckt som ΔPFCA, ökade med djupet vilket indikerar en högre historisk frisättning av prekursorer. Den största ΔPFCA observerades i södra Östersjön (93-716%) och Nordsjön (392-560%), jämfört med Bottenviken (38-224%) och Bottenhavet (5-160%). Den mest signifikanta ökningen efter oxidation observerades för kortkedjiga PFCA (C4-C7), vilket bidrog med 56-80% till ΔPFCA. Sammantaget bekräftar studien högre PFAS-koncentrationer i Bottenviken och Bottenhavet jämfört med Östersjön och Nordsjön. Kortkedjiga PFCAs uppvisade betydande ökningar efter oxidation, vilket tyder på närvaron av kortkedjiga prekursorer i alla prover. Dessa prekursorer ingick inte i de 56 PFAS som studien inkluderade.