Projektet Beräkningsmetodik för mindre punktkällor har löpt under 2002 och 2003 och syftat till att ta fram ett bättre dataunderlag för utsläpp av kväve och fosfor från små punktkällor, det vill säga C- och U-anläggningar, enskilda avlopp och dagvatten. Vidare har syftet varit att skapa en effektiv metodik som förenklar och minskar de manuella arbetsinsatserna och därmed kostnaderna för att upprätthålla ett kontinuerligt datavärdskap. De nya informationsunderlag som tagits fram har eliminerat stora delar av osäkerheterna inom de tre delområdena. De ger också en avsevärt bättre geografisk fördelning vilket gör att noggrannheten vid beräkning per havsbassäng såväl som per TRK- och delavrinningsområde har förbättrats och användbarheten för vattendistrikt och andra regionala användare stärkts.

Elva C- och U-branscher med icke negligerbara utsläpp av kväve och/eller fosfor har identifierats och metodik har utvecklats som beräknar utsläppen per kommun med hjälp av statistik på arbetsställen och schablonvärden för varje sektor. För vissa av sektorerna har ett gott underlag för ansättning av schablonvärden funnits, för andra har en skattning baserad på enstaka värden och expertråd varit nödvändig.

De flesta av C- och U-branscherna står för relativt små utsläpp. Den största sektorn är Mindre avloppsanläggningar (25-2000 pe) som har betydande utsläpp och helt dominerar utsläppen från C- och U-anläggningar. För den sektorn kvarstår osäkerheter eftersom teknikuppgifter från SCBs teknikstudie inte kunnat läggas in. Dessutom är uppgifterna om antalet anläggningar i storleken 25-200 pe mycket osäkra, men dessa står dock för en mindre del än anläggningarna av storleken 200-2000 pe. Totalt är C- och U-anläggningarnas utsläpp beräknade till ca 4400 ton N och ca 260 ton P. Av detta kommer merparten, för fosfor ca 210 ton, från mindre avloppsanläggningar.

För enskilda avlopp finns nu uppgifter om ungefärlig fördelning av anläggningstyper (infiltrationsanläggningar, markbäddar, slamavskiljare etc.) för mer än hälften av Sveriges kommuner. Detta ger tydligt förbättrade beräkningar. Dock rekommenderas en kompletterande insamlingsinsats gentemot resterande kommuner. Andelen infiltrationsanläggningar bland de kommuner som svarat är ca 41%, vilket är mer än väntat.

Rekommenderad och testad metodik för enskilda avlopp bygger på kommunvis information om anläggningstyper, antalet permanentboende med enskilt avlopp samt antal fritidshus med enskilt avlopp, schablonhalter uppdaterade med nya mätningar vilka dock inte gav några större förändringar. Det har inte varit möjligt att mäta på de markbäddar som Naturvårdsverket tidigare mätt på, eftersom deras lokalisering inte kunnat spåras. Resultat från mätningar på två markbäddar och en infiltrationsanläggning har i enlighet med tidigare mätningar inte tytt på en försämrad reningseffekt för anläggningar av 20-30 års ålder. Inte heller har några geografiska skillnader i reningseffekt kunnat spåras. Rent teoretiskt är detta heller inte att vänta eftersom alla anläggningar ska ligga under tjäldjup oavsett var i landet de är lokaliserade.

Beräkningarna för enskilda avlopp ger avsevärt lägre utsläppsvärden än TRK-beräkningarna, för fosfor ca 340 ton jämfört med 640 ton för TRK. Till en del kan detta förklaras av att kommuninformationen visat att andelen infiltrationsanläggningar är högre än vad TRK antagit och andelen slamavskiljare är lägre. Detta förklarar dock inte hela skillnaden.

Trots omfattande litteratursökningar har mycket begränsad information om retention mellan enskilt avlopp och vattendrag återfunnits. En teoretisk metodik har formulerats, men en mätinsats är nödvändig för att kunna åsätta retentionsfaktorer.

Dagvattenberäkningar baserade på djupstudier har utförts för 15 av de 20 största kommunerna samt för ett mindre antal medelstora och små kommuner. För medelstora och små kommuner har utvecklats och utvärderats en beräkningsmetodik som bygger på markanvändningsstatistik för tätorter från SCB, data om andel dagvatten som går till recipient, samt nederbörd, avrinning, och deposition. De totala utsläppen från dagvatten har inte beräknats eftersom beräkningen inte applicerats på alla kommuner, men baserat på resultaten från de 15 största kommunerna kan de uppskattas till 900-1000 ton kväve och 90-110 ton fosfor, vilket är i paritet med TRK för kväve, men lägre för fosfor, där TRK-beräkningen låg på 170 ton.

Beräkningsmetodiken är för alla de tre delområdena (C- och U-anläggningar, enskilda avlopp och dagvatten) utvecklad för att automatiserat kunna beräkna utsläpp per TRK-område och/eller delavrinningsområde. Resultatet avses levereras som utdata-filer till HBV-N vad gäller kväve och för beräkning av bruttoutsläpp vad gäller fosfor (fosfor beräknas inte i HBV-N). Identifiering av de mjukvarufunktioner som måste utvecklas vid implementering i en modul för beräkning av mindre punktkällor har utförts. Rekommendationer om en strategi för återkommande uppdatering av informationsunderlaget har presenterats.

Viss kompletterande utveckling syftande till att förbättra återstående luckor i dataunderlaget rekommenderas. Detta rör komplettering av kommunvis information om vilka anläggningstyper för enskilda avlopp som dominerar, samt hur stor del av dagvattnet som avleds till recipient. Vidare bör teknikuppgifter från SMED&SLUs utredning om teknikuppgifter för mindre reningsverk (200-2000 pe) inkluderas i beräkningsmetodiken samt en genomgång av antalet anläggningar i storleken 25-200 pe utföras. En mindre mätinsats syftande till att förbättra underlaget för retention mellan enskilt avlopp och vattendrag behövs liksom en skattning av andel täckdikad mark.