SMED har på uppdrag av Naturvårdsverket analyserat vilka utsläpp och vilken deposition av försurande som hade kunnat bli resultatet om Sverige och Europa inte infört styrmedel för att begränsa utsläpp av försurande ämnen. Studiens främsta syfte var att ge kunskapsunderlag om vilka styrmedel som kan antas fungera i framtida nationellt arbete med miljömålet ”Bara Naturlig Försurning”.

Studiens huvudbudskap och rekommendationer från författarna är följande:

• Styrmedel med det direkta syftet att minska utsläppen av SO₂ har sedan 1990 svarat för över hälften av Sveriges utsläppsminskningar, och ~17 % av den minskade svaveldepositionen över Sverige.
• Utsläppskrav i transportsektorn har haft stor betydelse för att minska utsläppen av NO_x och effekten förväntas fortsätta vara stor till 2030. Av utsläppsminskningen NO_x mellan 1990 och 2010 svarade mobila källor för 77 %. Denna andel beräknas öka till 83 % till 2030. Om Danmark, Finland, Polen, Sverige och Tyskland INTE genomfört åtgärder för att minska utsläpp från mobila källor skulle medeldepositionen av oxiderat kväve över Sverige kunnat vara ~18 % högre än beräknat år 2010, och ~33 % högre än prognosticerat år 2030.
• Strukturomvandling och resurseffektivisering inom processindustrin har påverkat utsläpp även under perioden 1970-2012. Denna påverkan beaktas inte särskilt vid utformande av utsläppsprognoser och utformande av styrmedel. Denna möjlighet till utsläppsminskning skulle kunna uppmärksammas mer vid utformning av framtida styrmedel
• I dagens Sverige har klimat- och energipolitiken, som fokuserar på förbränning och användning av biobränsle, mycket liten påverkan på utsläpp av SO₂. En ändrad inriktning på klimat- och energipolitiken med mer fokus på sol- och vindenergi och energieffektivisering skulle dock ge en betydande potential för samverkansfördelar mellan växthusgaser och SO₂. För att uppnå detta behöver dagens styrmedel korrigeras. Samma förutsättningar gäller även för NO_x.
• Hälften av Sveriges kvarstående utsläpp av SO₂ år 2030 (knappt 15 000 ton) beräknas härstamma från industriella processer och här kan finnas potential för fortsatta åtgärder. Eftersom det idag saknas tillfredsställande underlag beträffande såväl möjligheter som deras kostnader föreslår vi en grundligare genomgång kring möjligheterna. Utsläppsminskningspotential från en ytterligare ökad återvinning/insamling av avfall och restprodukter bör ingå i en sådan studie och internationella jämförelser bör göras.
• Resten av Sveriges SO₂-utsläpp kan till största del hänföras till energisektorn (stationär förbränning). Som komplement till fortsatta reningstekniska åtgärder kan man här inrikta sig mot klimatåtgärder som innebär minskad förbränning.
• För NO_x, där utsläppen med nuvarande åtgärder beräknas minska från dagens cirka 140 000 ton till drygt 80 000 ton 2030, beräknas de återstående utsläppen till 35 % komma från mobila källor och återstoden från stationär förbränning. För ytterligare åtgärder för mobila källor vill vi lyfta transporteffektivisering samt övergång till andra energibärare (el, laddhybrid) som två viktiga åtgärdsmöjligheter, där åtgärderna dessutom kan drivas av klimatpolitik.
• För att fortsätta minska utsläpp av NO_x från stationära källor kan förutom minskad förbränning även installation av reningsanläggningar vara viktiga åtgärder. Den nuvarande NO_x-avgiften utgör inte en tillräcklig drivkraft för dessa åtgärder. Klimatstyrmedel som innefattar stöd till investeringar i förnybar energi bör också ses över så att de inte ger ökade NO_x-emissioner.