Rapportering av normalårskorrigerade fossila koldioxidutsläpp (CO2) utgör inget krav inom rapporteringen till UNFCCC, men de rapporterade länderna uppmuntras att genomföra en sådan rapportering. I Sverige finns starka önskemål från Miljödepartementet att genomföra denna rapportering. Genom en av SMED utvecklad metodik, har Sverige årligen fr.o.m. submission 2001 redovisat normalårskorrigerade utsläpp från fastighetsuppvärmning och elproduktion för perioden 1990-”aktuellt år”.
Metoden har successivt utvecklats sedan år 2004. Metoden omfattar en normalårskorrigering av utsläppen av fossil koldioxid som sammanhänger dels med svenska väderförhållanden som påverkar den totala fastighetsuppvärmningen, dels med variationer i tillgången på vattenkraft som påverkar elproduktionen.
Väderförhållandena i Sverige varierar mycket mellan åren. Temperatur, instrålning och vind påverkar hur mycket energi som krävs för att värma upp fastigheter för att hålla normal inomhustemperatur. Nederbörden påverkar hur mycket vatten som rinner i vattendragen och därmed möjligheten att producera el med vattenkraft. Med SMHI:s ENLOSS-modell som grund görs beräkningar över hur behovet av fastighetsuppvärmning varierar för olika delar av Sverige och mellan olika år. Energibehovet ett visst år, jämfört med en 30-årig normalperiod (1965-1995), uttrycks i form av ett s.k. EnergiIndex. Dessa beräkningar kombineras därefter med bränslestatistik för fastighetsuppvärmning och elproduktion samt emissionsfaktorer för fossil CO2 för olika bränslen.
För samtliga år under perioden 1990 – 2013, utom 1996 och 2010, har den summerade normalårskorrigerade fossila CO2-emissionen från fastighetsuppvärmning och elproduktion varit större än den verkliga. Detta sammanhänger med att milda vintrar och nederbördsrika år dominerat under perioden, som lett till ett mindre uppvärmningsbehov, mindre behov av fossileldad elproduktion och därmed mindre utsläpp av koldioxid än under ett normalt år.
Trenden för den verkliga fossila CO2-emissionen är i stora drag fortsatt nedåtgående och ligger på sin lägsta nivå år 2013 (sedan 1990). Den normalårskorrigerade årliga fossila CO2-emissionen låg ungefär konstant under perioden 1990-1999. Värdena halverades i det närmaste under den efterföljande 10-årsperioden (alltså fram till 2009). Detta orsakades av bland annat en successivt ökad användning av icke-fossil energi, främst baserad på biobränsle. Trenden bryts av en ökning av den normalårskorrigerade årliga fossila CO2-emissionen 2010 och 2011, men resultaten för 2012 och 2013 visar återigen en nedåtgående trend. År 2013 är utsläppen de lägsta under hela tidserien.
Norrköping: Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut , 2014. , p. 20