Det har varit svårt att bedöma övergödningssituationen i Bottniska viken eftersom kunskapen om närsaltsförhållandena och växtplanktonens respons på miljöförändringar i området är begränsad. De befintliga bedömningsgrunderna för övergödning visar sig ofta ge motsägande svar. Målsättningen med detta projekt var därför att klarlägga närsaltsdynamik och eventuella effekter av mänsklig aktivitet på begränsande ämne och eutrofiering i Bottniska viken. Vi använde oss av tillgänglig litteratur samt av befintliga data från miljöövervakning och forsk­ning. I projektet undersöktes vad som är det mest begränsande ämnet i olika delar av Bottniska viken, hur eutrofiering bäst kan undersökas, om förändrade utsläpp av kväve och fosfor skulle påverka kustområdena samt i vilken grad vatten­transporten över bassängtrösklarna påverkar närsaltssituationen i Bottenhavet och Bottenviken.

1.      En tydlig geografisk variation i begränsande ämne kunde observeras. Resul­taten visar att fosfor är det mest begränsande ämnet i Bottenviken, men experi­ment indikerade dock sambegränsning med kväve vid DIN/DIP kvoter upp till 60. Bottenhavets utsjö är numera tydligt kvävebegränsad. Bottenhavets kustområden, däremot, visade ett mosaikartat mönster, med områden som är fosforbegränsade och andra som är kvävebegränsade. Kvoten mellan oorganiskt kväve och oorganiskt fosfor (DIN:DIP) minskar dock över tid i hela Bottniska viken, vilket framförallt beror på ökande fosforhalter härrörande från Egentliga Östersjön. I stora delar av Bottenhavet har den molära gränsen på <16 underskridits, medan data från Bottenviken antyder att den kan nås inom några decennier. När DIN:DIP kvoterna understiger intervallet 12-20 kan övergödningseffekter uppkomma med ökande cyanobakterieblomningar och minskande syrehalter, vilket kan observeras i Bottenhavet. Med ökande temperaturer kan man förvänta att fosfor som finns lagrad i Bottniska vikens bottnar kommer att frisläppas, vilket kan leda till svårartade övergödningsproblem.

2.      Det var inte möjligt att spåra direkta effekter av utsläpp från reningsverk i ned-ströms vatten eller i kustområdena, sannolikt beroende på utspädningseffekten i våra stora älvar samt att provtagningsfrekvens och design inte tillät noggrann utvärdering av denna fråga. Undersökningen av transport över bassängtrösklarna visade att närsalter, och då framför allt fosfor, transporteras in från Egentliga Östersjön till Bottenhavet via södra Kvarken, medan vattenutbytet i nordlig riktning mellan Bottenhavet och Bottenviken via norra Kvarken var lågt. Dock indikerar långsamt ökande fosforhalter i Bottenviken att visst utbyte sker mellan dessa bassänger.

Klorofyllhalten i växtplanktonen visade sig vara högre i Bottenviken än i Bottenhavet, vilket korrelerar med det brunare vattnet i norr. Dessutom är klorofyllhalten i växtplanktonen även signifikant stigande över tid i Bottenviken, en trend som inte syns i Bottenhavet. Växtplankton verkar därmed kompensera genom att producera mer klorofyll i det mörkare vattnet i Bottenviken för att fånga tillräckligt med ljus för fotosyntesen. Vattenförvaltningen bör därför fortsätta att använda sig av olika klassgränser i Bottenviken och Bottenhavet i bedömning avhavsmiljötillståndet. Detta visar även att enbart klorofyll kan vara en osäker indi­kator att använda för bedömning av eutrofiering. Andra parametrar som biomassa och humusämnen kan även vara nödvändiga att inkludera.

Vi kan inte säkerställa i vår analys att kvävefixerande cyanobakterier (inom Nostocales, släkte Aphanizomenon) särskilt gynnas vid mycket låga DIN:DIP kvoter (<6) jämfört med DIN:DIP kvoter mellan 6-12. Detta betonar den specifika tillgången på fosfor samt temperaturens roll för dess förekomst. Med tanke på den konstaterade nuvarande eutrofieringen i Bottenhavet samt den framtida risk som föreligger i Bottenviken, råder vi havsmiljöförvaltande organisationer att noggrant övervaka miljön och att vidta erforderliga åtgärder. Eftersom den stora källan av fosfor kommer från Egentliga Östersjön och havsbottnarna, vilket är mycket svårt att kontrollera och påverka, är vårt råd att begränsa utsläppen från reningsverken i Bottniska viken regionen för både kväve och fosfor. Men en bedömning om hur stor positiv effekt kväverening maximalt skulle kunna få borde vidare utredas, eftersom kväve förflyttas mellan vatten och atmosfär beroende på ekologiska omständigheter såsom tillgången på fosfor och förekomsten av kvävefixerande cyanobakterier.