På uppdrag av Naturvårdsverket har avdelningen för polymera material på KTH genomfört en översiktsstude (en review) om vattenlösliga plaster. Det övergripande målet med studien var att ge god översikt över vilka vattelösliga plaster som finns, vad de används till, i hur stora mängder de produceras och vilken effekt de bedöms ha på miljö och hälsa idag och i framtiden. Studien skulle också besvara hur vattenlösliga plaster definieras, hur graden av vattenlöslighet kan mätas samt vilka åtgärder och policies som rekommenderas för att minska den negativa påverkan på miljö och hälsa från vattenlösliga plaster.

Mer specifikt försökte studien också besvara följande miljörelaterade frågor: Vilken miljöpåverkan kan en ökad introduktion av vattenlösliga plaster medföra? Innehåller vissa vattenlösliga plaster farliga ämnen och/eller bildas farliga ämnen när de löses upp? Bildas mikroplast, och i vilka mängder? Om fullständig upplösning sker, hur lång tid tar det och under vilka förhållanden händer det, och I vilken utsträckning och under vilka förhållanden är plasten biologiskt nedbrytbar?

Vattenlösliga plaster används inom en rad olika tillämpningar, från vattenrening, kosmetika, hygienprodukter, blöjor, tvättmedel, målarfärg, lim, diskmaskinstabletter och läkemedel till produktion av livsmedel, papper och fossil gas och olja. Ofta används vattelösliga plaster som förtjockningsmedel och konsistensgivare (tex i målarfärg), ibland utnyttjas deras förmåga att lösas upp i vatten (tex i medicintabletter och diskmedelstabletter) och ibland används deras egenskap som flocculant och fällningsmedel (tex vid infångning av tungmetaller i vattenreningsverk). Naturliga vattenlösliga polymerer, som dock inte är plaster, används ofta som konsistensgivare inom livsmedelsindustrin.

Det som i dagligt tal kallas för vattenlösliga plaster är främst syntetiska polymerer såsom polyakrylamid (PAM), polyakrylsyra (PAA), polyetylenglykol (PEG), polyetenoxid (PEO) och polyvinylalkohol (PVA). Dessa är vattelösliga men vanligtvis inte biologiskt nedbrytbara. Det finns också halvsyntetiska biobaserade polymerer som kan vara vattenlösliga och/eller nedbrytbara, t.ex. termoplastisk stärkelse (TPS), karboximetylcellulosa (CMC), polykaprolakton (PCL), polylaktid (PLA) och polyhydroxialkanoat (PHA). Dessa brukar räknas som plaster. Slutligen finns också naturliga vattenlösliga polymerer såsom pektin, amylopektin, kasein, alginat och xantangummi. Dessa räknas inte som plaster, men ingår ändå i studien eftersom de fyller delvis samma funktion och ibland kan fungera som mer miljövänliga ersättningsmaterial till vattenlösliga plaster.