Fjällen värms upp och förändras fort. För det finns både bildbevis och bevis i kli­mat- och miljöövervakningsdata. Projektet REFINE har haft som syften att (1) bidra med ny kunskap om påverkan av klimatet och andra lokala/regionala påverkans­faktorer som påverkar näringsämnesbelastningar av fjällsjöar och (2) att bidra till förbättringen av beslutsstödjande verktyg och bedömningskriterier. 

Våra analyser visar att fjällsjöar har blivit alltmer näringsfattiga sedan slutet av 1980-talet när miljöövervakningen startade, med medelkoncentrationer av total-fosfor (tot-P) som numera för de allra flesta sjöarna ligger under 5 μg/L. Analys av grönhet (satellitdata, NDVImax) för fjällsjöarnas avrinningsområden visar att dessa i snabb takt blir allt grönare. Våra analyser visar att mängden kväve (N) och fosfor (P) lagrat i vegetationen i fjällsjöars tillrinningsområden ökar i medel med mellan 12–110% för P och 10–74% för N mellan perioden 1983–1994 och 2001–2020. Ökningen var statistiskt signifikant för samtliga avrinningsområden. Förutom näringsämnena N och P sker också en snabb inlagring av kol (C) i fjällvegetationen. Analyserna visar också tydligt att fjällvegetationens ökade grönhet går fortare i den södra delen av fjällkedjan och långsammare längre norrut. Förändringar i renbetes-tryck kunde inte ge någon tydlig förklaring till den snabbt ökande grönheten av fjällvärlden. 

Avrinningsområdenas grönhet (mätt som NDVImax) visar också ett tydligt nega­tivt samband med sjöarnas total-P koncentrationer. Av detta drar vi slutsatsen att vegetationens utbredning i ett allt varmare fjällandskap binder upp allt större del av de viktiga näringsämnena P och N. Slutsatsen bekräftas även av vegetationsdata från databasen NILS där vegetationstäckningen har ett starkt negativt samband med total-P vattenkoncentrationerna i fjällsjöarna. De ökade fastläggningen i vege­tationen (t.ex. i marken) leder till en allt mindre avrinning av näringsämnen till sjöar och vattendrag, vilket har uppenbara ekologiska konsekvenser. 

En ökad fastläggning i vegetation i stora avrinningsområden som dränerar fjällen och det boreala skogslandet ned till Östersjön tros även vara förklaringen till minskande total-P koncentrationer i flodmynningarna. Även här minskar total-P koncentrationen markant över tiden och minskningen korrelerar starkast med uppvärmningen. 

Vår analys av näringsomsättningen i fjällsjöarna visar att det inte oväntat fanns en låg risk för internbelastning i dagsläget och att potentialen för att klara en för­höjd internbelastning av P från sedimenten var stor för de flesta av sjöarna. Undan­taget var Funäsdalssjön där inkuberingen av en av sedimentpropparna visade en något förhöjd frigörelse av P från sedimentet. Modelleringen av sjöarnas P-status visade att ökad extern eller internbelastning av P skulle försämra vattenkvaliteten, men att detta var ytterst beroende av sjöarnas omsättningstid. I sjöar med längre omsättningstider hade en ökad internbelastning av P från sedimentet en större effekt. I sjöar med korta omsättningstider, påverkade i stället den externa P-belast­ningen vattenkvaliteten mest, även om internbelastningen också var förhöjd.

En modellerad fortsatt minskning av P-tillförsel till sjöarna skulle i stället ha en motsatt effekt med väldigt låga P-koncentrationer i vattnet om de trenderna för minskade P-koncentrationer i vattendrag fortsätter nedåt. Däremot kan eutro­fiering av dessa vattenförekomster vara ”dold” som följd av en kombination av klimatpåverkan och ökad utveckling och bebyggelse runt sjöarna. Det betyder att en klimatbetingad minskning av P-transporten till sjöarna kan kompensera för en ökning av P-transporten som följd av en vidare exploatering runt dessa sjöar. 

Antalet taxa av litoralbottenfaunan visade en ökande trend i fjällsjöar och ökade i medel med 2–3 taxa per decennium. Endast en av 16 undersökta sjöar visade en minskning i antalet taxa. Långsiktiga förändringar i litoralbottenfaunans sammansättning var påtagliga över tidsintervallet, medan temperatur, nederbörd, koncentrationen av totalt organiskt kol (TOC), total-P, total-N och kvoten mellan löst oorganiskt kväve och total-P (DIN/TP) var variabler som signifikant bidrog till de observerade förändringarna. Detta visar på den tydliga samvariationen av kli­matbetingade och vattenkemiska variabler (främst näringsämnen). Bland litoral-bottenfauna identifierade vi även taxa som hade dykt upp eller försvunnit under åren 2015-2019 jämfört med perioden 1995-1999. Dessa resultat speglar den på-gående förskjutningen i bottenfaunasamhällen i de svenska fjällsjöarna. 

Den snabba uppvärmningen, landskapets förändringar och sjöarnas uppvärm­ning och oligotrofiering innebär pågående och kommande ekologiska förändringar som dagens bedömningsgrunder inte täcker. Vi ser till exempel en fara att värme­älskande bentiska cyanobakterier kan breda ut sig när sjöarna blir allt varmare (då många taxa är värmeälskande och kan orsaka blomningar - även på bottnarna) och mer näringsfattiga (då många taxa kan fixera kväve och lagra P). Analysresultat visar att cyanobakterier är mycket vanliga på steniga bottnar i litoralzonen, men den befintliga miljöövervakningen kvantifierar inte detta. Projektet föreslår ett större fokus på analys av bentiska alger, av andelen mixotrofer bland växtplankton (dvs arter som har förmåga till fotosyntes men som även intar näringspartiklar), införandet av e-DNA för att analysera fiskförekomst, samt användningen av satellit-data (NDVI, LIDAR) för att följa upp igenväxningen av fjällen, samt för klorofyll­mätningar i större sjöar.