Utterbeståndets numerär har varierat kraftigt under det senaste århundradet. Stundtals har den beskrivits som sällsynt medan den några år senare ansetts vara allmän. Uttern sågs tidigare som ett rovdjur och konkurrent om fiskbestånden och jagades därför intensivt. Skinnet betingade även det ett värde, men uttern var av olika orsaker inte det mest betydelsefulla pälsviltet. Liksom i Sverige i övrigt minskade antalet uttrar i Jämtlands län drastiskt från 1950-talet för att nå sin absoluta botten under 1980-talet, då förekomsten begränsades till några isolerade områden. Det finns dock inget som tyder på att uttern har varit helt försvunnen från länet. Huvudorsaken bakom nedgången anses vara höga halter av miljögifter. Men utterbeståndets nedgång sammanfaller med en allmän försämring av dess livsmiljö. Flottning av timmer bedrevs i stort sett i alla större vattendrag nedanför fjällområdet och många vattendrag byggdes ut för vattenkraftändamål. Till detta kommer effekter av försurning och skogsbruk. Sammantaget har vattendragen drabbats av långtgående fysiska och kemiska förändringar, vilka lett till att fiskbestånden minskat rejält. Den minskade födotillgången för uttern, framför allt under vintern, kan därmed vara en minst lika viktig faktor som miljögifter, för att förklara utterbeståndets minskning. Under 1990-talet vänder utvecklingen. Observationerna blir allt vanligare, både av ensamma djur och av familjegrupper. Även antalet inrapporterade trafikdödade uttrar ökar. Därtill återkoloniseras lokaler där uttern saknats under årtionden. Denna positiva trend har fortsatt in på 2000-talet och i dagsläget har uttern en utbredning som omfattar stora delar av länet. Under arbetet har det framkommit några kärnområden, där förekomsten varit sammanhängande över tiden. Framförallt har övre Ljungan och Ljusnans dalgångar visat sig vara goda miljöer för utter. Under denna tidsperiod minskar mängden försurande ämnen vilket tillsammans med återställande av vattendrag och annan vattenvård gynnar fiskbestånden. Artantal och täthet hos strömlevande fisk ökar drastiskt. Det ger i sin tur ett bättre födounderlag för uttern och kan därmed i högsta grad ha medverkat till utterns positiva utveckling. Uttern är en god indikatorart för miljömålsarbete och miljöövervakning. Övervakningen kan delas i två ansvarsområden, nationellt och regionalt. Den nationella övervakningen bör omfatta övervakning av miljögifter samt datavärdskap och samordning. Den regionala övervakningen bör omfatta tillståndsbeskrivning och beståndsövervakning. Viktigt är att övervakningen genererar data som kan hanteras och uppfylla syftet – att följa långsiktiga förändringar och på ett tidigt stadium upptäcka hot. Genom att göra övervakningen enkel och oberoende av yttre omständigheter, samt att kombinera den med annan verksamhet, så blir den också kostnadseffektiv.