Förekomsten av odlad havsöring utefter Gotlandskusten har under de senaste åren blivit allt mera uppmärksammat. Sportfiskare som fört journal över sina fångade fiskar har visat att andelen öringar med odlingsursprung för dessa har legat mellan 30 och 40 %. Den tidigare utbredda uppfattningen att det gotländska havsöringsfisket bedrivs efter naturligt producerad fisk har efterhand fått revideras. För att på ett enkelt och säkert sätt kunna skilja odlad och vildproducerad fisk åt, infördes 2004 regeln att all öring och lax som sätts ut i svenska vattenskall fettfeneklippas. Detta ökade möjligheten att identifiera odlade fiskar utan att resultaten kan ifrågasättas. Var de märkta öringarna är utsatta är okänt och det är även okänt om de är utsatta som smolt i ett vattendrag eller om de är utsatta direkt i havet. Spekulationer om att odlade öringar, och då i synnerhet de som satts ut direkt i havet, har en större benägenhet attsimma längre sträckor och sedan stiga för lek i vattendrag där de inte hör hemma har framförts av många sportfiskare och fiskevårdare. Detta skulle, om det sker i betydandeomfattning, kunna leda till att den genetiska mångfalden hos de ursprungliga gotländska havsöringsstammarna på sikt påverkas negativt. Den gotländska öringen har till exempelbevisats anpassa sig till vattenbrist i bäckarna genom tidig yngelutvandring. Syftet med denna inventering var att försöka klarlägga i vilken omfattning de odlade havsöringarna som bevisligen befinner sig utefter den gotländska kusten även simmar upp i vattendragen och leker.Totalt påträffades under inventeringen 8 stycken öringar med odlingsursprung varav 6 stycken saknade fettfena, 1 saknade höger bukfena och 1 hade tydliga odlingsskador i form av ärr från fenröta. Samtliga individer var hanar. Därmed var 2 % av det totala antal öringar somkontrollerades under inventeringen av odlingsursprung. Sett till hanarna så var 3,5 % av odlingsursprung. Två av de odlade fiskarna påträffades i Ireån vilket motsvarar 1,9 % av det totala antalet öringar och 3 % av de kontrollerade hanarna i detta vattendrag. 4 styckenöringar med odlingsursprung påträffades i Lummelundaån vilket motsvarar 5 % av det totala antalet öringar och 6,6 % av de kontrollerade hanarna i detta vattendrag. 2 stycken odlade öringar påträffades i Själsöån vilket motsvarar 3 % av det totala antalet öringar och 6 % avantalet hanar. Enligt T. Järvi på Fiskeriverket (muntl.) så är det antagligen ingen stor fara när det handlar om så pass få fiskar med odlingsursprung som stiger i åarna. Men han tycker att det är alarmerande och påpekar att det finns en risk om mängden främmande lekfisk överstiger 2 %.Han påpekar även att skadan kan bli större om stigning av främmande lekfisk sker löpande under flera år. Han håller även med om att det sannolikt är ganska ovanligt med vilda öringar som härstammar från fastlandet som stiger i de gotländska vattendragen. Därmed kan dessa odlade öringar antagligen inte räknas in i den naturliga kvoten av felvandrande öringar. Även om det alltså var relativt få öringar med odlingsursprung som påträffades under inventeringen överstiger både Själsöån och Lummelundaån de 2 % som Järvi uppger som en gräns för vad som kan vara skadligt för populationen. Även Ireåns 1,9 % ligger nära denna gräns.