Projektet Samverkansplaner för värdefulla kust- och havsområden startades 2008 på initiativ av Naturvårdsverket utifrån behovet att utveckla förvaltningsformer för bevarande och hållbart nyttjande av större värdefulla kustoch havsområden. Det övergripande syftet med projektet var att bidra till att uppfylla Sveriges åtaganden inom Helsingforskommissionen (HELCOM) och Oslo-Paris konventionen (OSPAR), samt åtagandet inom FN:s konvention om biologisk mångfald. Projektet har bestått av fem regionala pilotprojekt som drivits av länsstyrelserna i Västernorrlands, Stockholms, Östergötlands, Blekinge och Västra Götalands län. Fyra av projektområdena är helt eller delvis klassade som Baltic Sea Protected Areas (BSPA). Det femte är delvis klassat som Marine Protected Area (MPA). Samtliga områden saknade en plan för framtida förvaltning. Pilotprojektens uppdrag var att utveckla samverkansplaner för respektive område med ekosystemansatsen som vägledning. SLU har fått i uppdrag att utvärdera projektet av Naturvårdsverket. Utvärderingen fokuserar på processerna i pilotprojekten, dvs. hur projekten kom igång och hur arbetet med samverkansplanerna genomförts. Utvärderingens ansats är kvalitativ och har som huvudsaklig inriktning att undersöka hur viktiga aspekter av ekosystemansatsen förståtts och operationaliserats i de olika piloterna. Syftet är också att undersöka på vilket sätt detta givit avtryck i det fortsatta arbetet med samverkansplanerna. De enskilda piloterna har analyserats var och en för sig. Analysen har varit inriktad på att ringa in piloternas 1) förutsättningar, 2) arbetsprocess och 3) resultat (samverkansplanerna) med avseende på centrala aspekter av ekosystemansatsen. Dessa aspekter har speglats i tre begreppspar: delaktighet och samverkan, förankring och legitimitet, samt lärande och adaptivitet. Analysen av de enskilda pilotprojekten ligger till grund för en jämförande analys av de olika pilotprojekten, och därefter för rapportens slutsatser och rekommendationer. Dessa finns sammanfattade i kapitel 6.Det finns ett fortsatt behov av att undersöka, praktiskt pröva och utveckla förståelse för hur vi kan utveckla nya förvaltningsformer för bevarande och hållbart nyttjande av naturresurser, med ekosystemansatsen som bas. Men det finns inga entydiga svar på frågor om hur man skapar ett brett och kontinuerligt deltagande, hur man initierar och upprätthåller ett adaptivt, reflekterat och lärande arbetssätt, hur man organiserar flernivåförvaltningen eller vilken roll myndigheter och andra berörda kan och ska ha. Därför måste nya förvaltningsformer fortgående prövas, samtidigt som det är viktigt att utnyttja lärdomar från tidigare projekt.