I detta arbete behandlas två kvantitativa metoder för beskrivning av fältskiktet; nålsticksmetoden samt art/area-analys. Tyngdpunkten ligger på utvärdering av nålsticksmetoden vad gäller dess lämplighet vid miljöövervakning. En mätmetod måste vara så känslig att den, efter en längre tids mätningar, kan särskilja större trender vad gäller förändringar i artsammansättningen från de variationer som naturligt förekommer i vegetationssamhällen. Lämpligheten avgörs inte bara av hur väl en metod speglar de faktiska förhållandena, utan är också till stor del avhängig av krävd arbetsinsats och tidsåtgång. Nålsticksmetoden utfördes i betesmarker i torra till fuktiga vegetationstyper. Mätningar utfördes även i områden där röjningsingrepp nyligen föreslagits, i syfte att följa utvecklingen i fältskiktets artsammansättnningar. För att med mista möjliga arbetsinsats kunna urskilja täckningsgradsförändringar ska nålsticksmätningar utföras i enhetliga vegetationstyper. Växtarter förekommer ofta aggregerat även i enhetliga vegetationstyper. Detta innebär att större arbetsinsats krävs på grund av den därvid uppkomna heterogeniteten. I del 2 visas hur stora förändringar som kan upptäckas med en viss arbetsinsats, samt hur stor arbetsinsats som krävs för att upptäcka en förändring av en viss storlek. Beräkningarna är baserade på provtagningsresultaten från Norra Bäck, Grovmossen samt Högmossen. Dessa lokaler bestod i fältskiktet av vegetationstyperna friskäng, kalkfuktäng respektive kalkfuktäng av gräsrik typ. Beräkning skedde av de antal stick som krävdes för att upptäcka en tjugoprocentig täckningsgradsförändring för de sju vanligaste arterna vid de olika lokalerna. Resultatet visade att för att upptäcka denna förändring, skulle så många som 950 respektive 1100 stick behövas vid de två lokalerna Högmossen och Grossmossen. Att nålsticksmätningar kräver i storleksordningen tusen stick innebär att mer än två fältdagar får läggas på vissa lokaler. Nålsticksmetodens användbarhet blir därmed starkt begränsad av denna icke föraktliga arbetsinsats och tidsåtgång. Nålsticksmetoden har, som visas i detta arbete, en för låg upplösning för att med tillräcklig säkerhet kunna kvantifiera populationsförändringar vad gäller lågfrekventa arter. Eftersom en del arter kommer att missas, ges inte heller någon tillfredsställande bild av antalet förekommande arter i ett vegetationsavsnitt. Metoden fungerar alltså endast för de mest frekvente arterna. Vidare diskuteras möjliga alternativa utföranden vid nålsticksmätningar, tänkbara alternativa metoder, skillnader mellan välhävdade och svagt hävdade fållor samt alternativ markering av mätställen. Art/area-analysen behandlas, på grund av det begränsade material på vilken undersökningen bygger, mer översiktligt i denna skrift. Försiktighet måste vidtas vid artdiversitetsjämförelser mellan olika områden och därvid, utan att känna till hävdhistoriken, dra slutsatser av detta angående skillnader i hävdkvalitet mellan dessa områden. Vid denna undersökning tenderade artrika vegetationstyper att uppvisa en tydligare skillnad mellan välhävdade och svagt hävdade områden. Den relativa skillnaden, orsakad av en i de sista delytorna nytillkommen art, blir större artfattigare miljöer. Då kärlväxter ofta förekommer aggregerat är det även av betydelse, för kurvans utseende och därmed möjligheterna till jämförelser med avseende på artdiversiteten, var i en vegetationstyp en art/area-analys läggs ut.