I maj 2018 antog Europaparlamentet och EU-rådet en ny förordning avseende Skog och marksektorn (hädanefter kallad LULUCF -sektorn) (EU) 2018/841 (2018/841/EU). Förordningen är en del av EU:s klimatramverk som gäller från 2021.

Denna rapport beskriver eventuella behov av metodförändringar, kompletterande information och behov av ytterligare aktivitetsdata och uppdatering av emissionsfaktorer att utifrån LULUCF-förordningen (både tekniskt och avseende det specifika specificerade åtagandet). I flera avseenden är det avgörande för påverkan på det faktiska rapporteringsarbetet hur man väljer att tolka förordningen. En central detalj är om bara brukad mark ska ingå i bokföringen eller om även mark som idag anses obrukad också ska ingå. Vår tolkning är att all mark där det finns metodik enligt IPCC bör ingå, dvs. samma krav som ställs inom UNFCCC. Effekten av att ta med en del av den mark som anses obrukad är marginell eftersom utsläpp/upptag från dessa marker antas vara försumbara.

En annan viktig del i tolkningen rör hur markanvändning och markanvändningsförändringar ska hanteras eftersom redovisningen enligt LULUCF-förordningen skiljer sig från de ramar som satts av Kyotoprotokollet. Användningen av data från Riksskogstaxeringen bedöms även under perioden 2021-2030 fullgöra kraven som ställs. Framförallt handlar det om att de kategorier som redan redovisas under UNFCCC allokeras på ett nytt sätt enligt LUULCF-förordningen.

Länderna ges enligt LULUCF-förordningen möjlighet att använda 20 eller 30 års konverteringstid för beskogad mark. Tidigare har man i Sverige gjort bedömningen att det skulle vara fördelaktigt att använda 30 år men i den analys som presenteras här är det inte lika tydligt och osäkerheterna i jämförelsen är stora. Dessutom behöver en förändring motiveras och godkännas av granskarna inom rapporteringen under UNFCCC. Det kan också medföra omfattande teknisk revidering av databashanteringen.