Vi har beräknat dödligheten för fladdermöss och fåglar vid oreglerade vindkraftverk i skogsmiljö i Sverige. Vidare har vi jämfört dödligheten vid oreglerade vindkraftverk med den vid driftreglerade verk med syftet att utvärdera hur väl en driftreglering fungerar som skydd för fladdermöss, enligt de parametrar som föreslogs i den uppdaterade syntesrapporten 6740 inom Vindval (Rydell m.fl. 2017). De metoder vi har använt är dels att söka efter döda fladdermöss och fåglar i området runt vindkraftverk med hjälp av hund, dels att mäta fladdermusaktivitet under perioden juli–september genom ultraljudsinspelningar. Totalt har vi under åren 2021 till 2023 genomfört 1 910 eftersök med hundekipage. Vidare har vi monterat ultraljudsmikro­foner vid 47 individuella vindkraftverk, varav vissa har följts under samtliga år och andra under några eller ett av åren. Eftersök har gjorts i sex av oss indelade regioner, från norr till söder. Ljudövervakning har genomförts i fem av dessa regioner (ej i region 6, inre Norrland). För att beräkna dödlighet för fladdermöss och fåglar har vi kontrollerat för avsökt yta, hundarnas sökeffektivitet och hur länge kadaver ligger kvar i naturen. Utifrån inspelningsdata har vi jämfört dödlighet och aktivitet av fladdermöss mellan regioner samt kontrollerat för temperatur och vindstyrka. 

Fladdermöss 

Under de tre årens eftersök är augusti den månad där samtliga vindparker och verk blivit besökta under hela månaden. Som helhet täcker eftersöksstudien framför allt perioden 15 juli–15 september. Då fladdermusdödligheten i Sverige främst sker under cirka två månader, från mitten av juli till mitten av september och med en topp under augusti, menar vi att två månader högst sannolikt omfattar majoriteten av den fladdermusdödlighet som förekommer inom respektive område. Dödlig­heten i skogslandskap i region 1, södra Sverige (Skåne, Blekinge och Kalmar län), har vi beräknat till ett medianvärde av 3,0 (90 % KI: 1,9–4,8) individer per oreglerat vindkraftverk och månad. Vår uppskattade dödlighet i region 1 motsvarar då ett medianvärde av cirka 6 individer per oreglerat verk och år (säsong). För resterande undersökta regioner är dödligheten avsevärt lägre med medianvärden motsvarande 0,03 (90 % KI: 0,01–0,07) individer i inre Halland (region 2), 0,1 (90 % KI: 0,0–1,1) individer på småländska höglandet (region 3), 0,4 individer vid norra Vättern (90 % KI: 0,2–1,3) (region 4) och slutligen ett medianvärde av 0,04 fladdermöss per verk och månad i Dalarna (90 % KI: 0,0–0,5) (region 5). Vår uppskattade dödlighet för dessa regioner motsvarar en mediandödlighet på 0,2–0,8 individer per oreglerat verk och år. I region 6 har vi inte hittat några döda fladdermöss och har därför inte kunnat beräkna någon dödlighet. 

De kadaver vi fann tillhörde någon av arterna större brunfladdermus, gråskimlig fladdermus, nordfladdermus, dvärgpipistrell eller trollpipistrell. Vi hittade också några kadaver som inte kunde bestämmas längre än till släktet Pipistrellus (dvärg-, troll-, eller sydpipistrell) samt några rester av en fladdermus som inte kunde artbestämmas alls. Inga döda fladdermöss utanför gruppen som brukar klassificeras som högriskarter har hittats. I rapporten grupperar vi ihop de riskutsatta fladdermusarterna i tre grupper: nyctaloider (större-och mindre brunfladdermus, gråskimlig fladdermus och sydfladdermus, där större brunfladdermus dominerar kraftigt), nordfladdermöss och pipistreller (dvärg-, troll-och sydpipistrell, där dvärgpipistrell dominerar kraftigt). 

Både antalet funna kadaver och beräknad dödlighet visar att större brun­fladdermus är den art som är mest utsatt för vindkraftsdödlighet, tätt följd av dvärgpipistrell. Dessa står för runt 40 procent vardera av kadaverfynden. Medan dvärgpipistrell är allmänt förekommande i södra Sverige är större brunfladdermus fläckvis förekommande. Studien visar också att i de områden där större brunfladdermus uppvisar en hög aktiviteten förekommer även en hög registrerad dödlighet. Vidare visar resultaten att nordfladdermus inte förefaller vara så riskutsatt som tidigare befarats. Arten står för 10–15 procent av den funna dödligheten, trots att nordfladdermus ofta dominerar aktiviteten vid vindparker i skogsmiljö. 

Fladdermusaktiviteten återspeglar grovt resultaten från beräkningarna av dödlighet och var sålunda påtagligt högre i region 1, där också inspelningar av större brunfladdermus dominerade. Större brunfladdermus förekommer även i de andra regionerna men med en betydligt lägre aktivitet. Detta återspeglas också i den betydligt lägre beräknade dödligheten för regionerna 2 till och med 5. Även dvärgpipistrell visade en högre aktivitet i region 1 jämfört med region 2, 3 och 5 (men inte jämfört med region 4). Det är dock inte samma tydliga koppling mellan hög aktivitet och mortalitet som när det gäller större brunfladdermus. Aktiviteten för nordfladdermöss var lägre i region 2 jämfört med region 1, men likartad i övriga regioner. Större brunfladdermus och nordfladdermus uppvisade högre aktivitet vid högre temperatur och lägre vind, medan dvärgpipistrells aktivitet enbart ökade med lägre vind, vilket innebär att de är aktiva vid lägre temperaturer. Den högre aktiviteten i region 1 kunde korreleras med för fladdermöss gynnsamt väder. Det vill säga att regionen har fler nätter med låg vind och högre nattemperaturer, vilket ger en högre aktivitet och därmed också en högre dödlighet. 

Vi fann ingen statistiskt signifikant skillnad i dödlighet mellan oreglerade och driftreglerade vindkraftverk. Vi kunde dock se en tendens i region 1, med en 30-procentig minskning av dödligheten vid reglerade verk. Orsaken menar vi beror på att flertalet av de driftreglerade verk som ingår i region 1 har haft problem med den teknik som styr driftregleringen och/eller inrapporteringen. I slutändan innebär det att det blev betydligt färre reglerade verk i region 1 än vad som hade planerats från början. Detta gör att vi har fått för få mätpunkter där vi har kunnat jämföra oreglerade verk mot driftreglerade, vilket ger osäkerhet i analysen. Detta gäller även för region 2 där tekniska problem med regleringen rapporterades under både 2022 och 2023, vilket medförde att vissa reglerade verk i stället körde oreglerat under delar av de två säsongerna. I region 3 och 4 fungerade regleringen som avsett och ett bättre statistiskt underlag erhölls. 

Vi menar att de få kadaverfynd som hittades i regionerna 2 till 5, oavsett drift­reglering eller inte, ger större felmarginaler i analysen och därför slumpmässiga skillnader och att resultaten inte ska tolkas som att en driftreglering inte fungerar utan snarare som att dödligheten är låg och slumpartad i dessa regioner. 

De driftreglerade vindparkerna/verken som ingår i analysen har reglerats vid endera 5 m/s eller 6 m/s. Det varierar även inom och mellan regioner. Studien visar att en reglering i region 2 till 4 tillämpad vid dessa vindstyrkor inte leder till någon statistiskt säkerställd minskad dödlighet. Vi har i vår studie inte kunnat analysera om mortaliteten skiljer mellan om verken är reglerade vid 5 eller 6 m/s. Tidigare studier har dock funnit en högre dödlighet vid 5 jämfört med 6 m/s, vilket kan ha gjort att vi överskattat dödligheten vid de verk som reglerats vid 5 m/s, då vi i analysen utgått från en reglering vid 6 m/s. 

De allt fler utländska studier som genomförts visar att driftreglering är en effektiv metod för att minska dödligheten hos fladdermöss. Även om inte denna studie kan ge klara besked föreligger det enligt oss ingen anledning att tro att drift­reglering inte är en fungerande skyddsåtgärd även i Sverige. Vi har därför sökt och erhållit medel för en förlängning av studien med en säsong som omfattar framför allt region 1 men även verk i region 2, med syftet att genomföra en statistiskt väl underbyggd studie som kan visa att en driftreglering även fungerar i Sverige. Vi planerar att presentera resultaten i början av 2025 i en kompletterande rapport. 

Utifrån våra resultat föreslår vi att alla vindkraftverk i skogsmiljöer i region 1 ska driftregleras. Vi är medvetna om att vår indelning i de sex regionerna är generell och att förutsättningarna för fladdermöss och aktiviteten kan variera mellan olika platser inom respektive region. Region 1 sticker dock ut med en dödlighet beräknad till cirka sex fladdermöss per verk och år. Genom att tillämpa en driftreglering i Skåne, Blekinge och Kalmar län (region 1) menar vi att dödligheten av fladdermöss vid vindkraftverk reduceras i den region i landet där dödligheten är, eller riskerar att vara som högst. Vi menar vidare att enda alternativet till ett villkor om driftreglering vid framtida projekt i denna region är om ägaren under prövotid kan visa att fladder­musdödligheten inte utgör ett problem inom vindparksområdet och att en reglering därmed inte är nödvändig. Om detta alternativ väljs anser vi att det bör ske genom ett minst tre-årigt kontrollprogram framtaget i samråd med berörd myndighet utifrån de metoder som presenterats och föreslagits i denna rapport. 

I regionerna 2–5 är vår bedömning att dödligheten är låg, färre än en död fladdermus per verk och år, i vart fall i de skogsmiljöer och geografiska områden som ingått i vår studie. Denna nivå på dödligheten menar vi är så låg att en driftreglering sannolikt inte är nödvändig. Vi är medvetna om att dödligheten varierar mellan år och att vissa år kan uppvisa en högre dödlighet såsom visat i enstaka vindparker i region 2 i en annan studie och i region 4 under ett år i den här studien. Vi menar dock att tre år är tillräckligt för att fånga upp årliga variationer i dödlighet. 

I region 6 (och Vindpark 12 i region 5) påträffades ingen död fladdermus i vår studie. Vi menar att en driftreglering inte är nödvändig i dessa nordliga inlands­områden, där nordfladdermus är enda förekommande högriskart. Detta baserat på att någon dödlighet inte kunnat registreras, vilket visar att fladdermuskadaver från dödliga olyckor är ovanliga och därmed högst sannolikt är mycket sällan förekommande. Resultaten stöds också av inspelningsdata i såväl denna som andra studier. 

Vi är samtidigt medvetna om att det finns en kunskapsbrist kring vindkrafts­dödlighet av fladdermöss i andra delar av Sverige, vilka inte representeras av denna studies skogsmiljöer. I dessa områden anser vi att en långtidsövervakning av fladdermusaktiviteten (juli–september) kan vara en lämplig första kontroll i ett uppföljningsprogram. Om aktiviteten inom vindparken indikerar att en förhöjd risk för dödlighet föreligger anser vi att kadavereftersök inom vindparken är en lämplig ytterligare uppföljning. Företrädesvis med tränad hund, men eftersöken kan även genomföras manuellt. Huvudsaken är att det genomförs på ett sätt så att en uppskattad dödlighet inom området och studieperioden kan beräknas. Utifall resultaten visar på en i sammanhanget hög fladdermusdödlighet bör verken då regleras.

Fåglar 

Dödligheten av fåglar i skogslandskap har vi under perioden 15 juli – 30 september beräknat till 1,1 individer (0,6–2,3) per oreglerat vindkraftverk och månad i region 1 (Skåne, Blekinge och Kalmar län). För resterande undersökta regioner är tendensen att dödligheten per verk och månad är lägre: 0,8 individer (0,3–1,8) i inre Halland (region 2), 0,5 individer (0,2–1,6) på småländska höglandet (region 3), 0,6 individer (0,3–1,4) vid norra Vättern (region 4), 0,5 individer (0,2–1,2) i Dalarna (region 5) och 0,3 individer (0,2–0,9) i Västerbottens och Västernorrlands inland (region 6). Inter­vallen ovan visar 90%-iga konfidensintervall för mediandödligheten per verk och månad för de olika regionerna. Det finns inga statistiskt säkra skillnader i fågeldöd­lighet mellan olika delar av landet. 

De funna kadavren tillhörde någon av 32 arter där tornseglare, ringduva och morkulla utgjorde 40 procent av samtliga fynd. Av rovfåglar påträffades en kungs­örn, två havsörnar, två röda glador, tre ormvråkar, två duvhökar och tre sparvhökar. Merparten av funna rovfåglar gjordes vid det första eftersöket och hade förolyckats före 15 juli. Flest rovfåglar hittades i region 1 där tätheten av rovfåglar är som högst i landet. Hönsfåglar (orre och tjäder men också en järpe) påträffades främst i region 5 och 6 med ett undantag i region 3. Noterbart är att ingen uggla eller nattskärra påträffades. 

Generellt är fågeldödligheten låg vid vindkraftverk i skogsmiljö. Detta kan vi säga även om eftersök gjordes under en relativt begränsad period av året. Det förvånande i den här studien är att tornseglare var den fågelart som låg högst upp på listan över antal förolyckade individer. Så som var fallet med rovfåglarna, hittades flest tornseglare i region 1. Tornseglare har uppvisat en dramatisk minskning i Sverige sedan 1970-talet och är i dag rödlistad som Starkt hotad. Artens minskning började dock före utbyggnaden av vindkraft i Sverige och vindkraftsdödlighet kan därför historiskt inte vara förklaringen till den negativa utvecklingen för arten. Antalet fynd i vår studie var totalt sett relativt få men det kan inte uteslutas att dödligheten vid vindkraftverk kan bidra till att ytterligare försämra populationsutvecklingen i landet. 

 I region 1 var fladdermusdödligheten som högst och även med flest fynd av rov­fåglar och tornseglare. Vi rekommenderar därför att kontrollprogram vid vindparker i region 1 omfattar eftersök av både fladdermöss och fåglar. Syftet med insamling av förolyckade fåglar är uppföljning av rovfåglar och tornseglare i första hand. Dödlig­het av rovfåglar var som högst på våren medan tornseglare förekommer i landet från mitten av maj till slutet av augusti med en aktivitet som till stor del överlappar med fladdermössens aktivitet. För att täcka dödlighet av rovfåglar krävs därför eftersök även under perioder på året då fladdermöss inte förväntas vara olycksdrabbade. Det finns ett behov av beräkningar av eventuell populationspåverkan av vindkraftdödlig­het för rovfåglar och tornseglare. Det är i dagsläget svårt att se vilka skyddsåtgärder som kan vara praktiskt genomförbara för tornseglare, men sådana bör utredas.