Vindkraften står av allt att döma inför en kraftig utbyggnad och det är antagligen ofrånkomligt att fåglar och fladdermöss kommer att dödas eller på annat sätt påverkas negativt av vindkraftverk i framtiden. Vi menar dock att planeringsramen (30 TWh fram till 2020) inte står i konflikt med att livskraftiga bestånd av fåglar och fladdermöss bevaras. Riskerna för negativ påverkan går att begränsa betydligt med hjälp av planering och samarbete och genom att använda den kunskap som redan finns. Det finns å andra sidan också betydande kunskapsluckor som behöver fyllas för att ytterligare minska osäkerheten vid kommande vindkraftsprojekt.

Vi har gått igenom den litteratur som behandlar effekter av vindkraft på fåglar och fladdermöss i Europa och Nordamerika. Resultatet har analyserats med avseende på arter och grupper av arter, deras förekomst och beteende samt vindkraftsparkernas och vindkraftverkens placering och storlek. Effekterna kan vara antingen direkta, genom att djuren dödas, eller indirekta, genom att deras livsmiljö förändras eller blir oattraktiv i samband med etablering eller drift av vindkraftverk. De indirekta effekterna bedöms generellt som små när det gäller fladdermöss, men de är förmodligen de viktigaste när det gäller fåglar. I det här arbetet har vi inte studerat effekter som beror på dragning av kraftledningar, materialutvinning, ändrad hydrologi och liknande.

Ett vindkraftverk i Europa och Nordamerika dödar i genomsnitt 2,3 fåglar och 2,9 fladdermöss per år (medianvärden), men variationen är stor (0-60 fåglar och 0-70 fladdermöss) och fördelningen ojämn (bimodal). De flesta verk dödar få eller inga fåglar och fladdermöss, medan några få verk dödar många. Verkens placering i relation till topografi och omgivande miljö i övrigt har avgörande betydelse för hur många fåglar och fladdermöss som riskerar att dödas.

Den överlägset viktigaste och samtidigt enklaste åtgärden när det gäller att minimera risker för negativa effekter på fåglar och fladdermöss är att identifiera de riskabla lägena och undvika placering av vindkraftverk där. För fåglar sker olyckor i första hand där de koncentreras, som vid våtmarker och vatten, och i höjdlägen som åsryggar och krön. Riskområden för fladdermöss utgörs i första hand av kustlinjer och distinkta höjder. Ledlinjer i landskapet såsom sjöstränder, floder, dalgångar och större vägar, och i mindre skala även alléer, skogsbryn, stenmurar och liknande, bör också betraktas som risklägen. I produktionsskog i flack terräng och på öppen jordbruksmark är påverkan oftast liten både när det gäller fåglar och fladdermöss.

Större delen av den framtida vindkraftsutbyggnaden i Sverige kommer antagligen att ske i höjdlägen i barrskogsområden. Detta är generellt inte någon riskabel miljö när det gäller fåglar, men uppgifter från Tyskland och USA visar att vindkraftverk i sådana lägen ibland är mycket farliga för fladdermöss. Det finns emellertid ingen kunskap om hur fladdermöss reagerar på vindkraftverk i höjdlägen i barrskog i Sverige. Detta behöver undersökas snarast.

Alla flygande fåglar kan i princip tänkas kollidera med vindkraftverk. Rovfåglar, hönsfåglar, måsar, trutar och tärnor kolliderar oftare än vad man kan förvänta med utgångspunkt från deras antal. Fåglar som häckar, rastar eller övervintrar, det vill säga spenderar längre tid inom ett visst område, löper större risk att kollidera med vindkraftverk än de som enbart passerar området under flyttning. Kollisionsfrekvensen i en vindkraftspark minskar vanligen inte med tiden, vilket innebär att fåglar inte lär sig att hantera faran.

Det finns för närvarande inget som tyder på att den befintliga vindkraften, eller den som ryms i planeringsramen 30 TWh, kommer att påverka beståndet av någon fågelart på nationell nivå. Örnar och andra större rovfåglar samt vissa vadare kan möjligen komma att påverkas lokalt eller regionalt. Det krävs särskild försiktighet i områden där koncentrationer av rovfåglar förekommer och i miljöer med högre tätheter av häckande vadare, det vill säga havsstrandängar, fågelskär samt vissa myrmarker och fjällområden.

Fåglar, möjligen med undantag för svalor och seglare, attraheras normalt inte till vindkraftverk, utan de snarare undviker eller ignorerar dem. Detta gäller både på land och till havs. Under häckningstiden är störningsavståndet vanligen ringa eller otydligt, men mer påtagligt för vadare än för andra fåglar. Det är också mer uppenbart under andra årstider och särskilt tydligt när det gäller fåglar som lever i flockar vid vatten (lommar, gäss, änder och vadare). Undvikandet sträcker sig i regel mellan 100 och 500 meter från kraftverket, men för vissa arter (lommar) kan avståndet vara större.

När det gäller hur vindkraftetablering påverkar tätheten av fåglar lokalt är resultaten inte entydiga, trots att många och noggranna undersökningar har gjorts. Detsamma gäller tillvänjning, det vill säga om störningseffekten av vindkraftverk på fåglar ökar eller minskar med tiden. Det går inte att se några generella mönster. Effekterna tycks snarare variera beroende på fågelart och mellan olika områden.

Flyttande sjöfåglar undviker som regel att flyga nära vindkraftverk både på dagen och på natten. På dagen ses tydliga förändringar av flygriktningen 1-2 km (ibland 5 km) från vindkraftverk, men på natten förändras flygriktningen först på 0,5-1 km avstånd. Det kan leda till barriäreffekter och således en förlängning av fåglarnas flygväg förbi parken. Kollisioner med flyttande sjöfåglar vid marina vindkraftsparker är i gengäld mycket få.

Fladdermöss dödas vid vindkraftverk i samband med att de jagar insekter som ansamlas kring tornen. De omkommer antingen genom direkt kollision med rotorbladen eller genom att de sugs in bakom dem och då drabbas av inre blödningar, som uppstår på grund av tryckfallet. Olyckorna sker oftast (90 procent) under varma nätter med svag vind på sensommaren och hösten (slutet av juli - september) och ibland (10 procent) även på våren (maj - början av juni). På högsommaren och under vinterhalvåret dödas däremot mycket få fladdermöss vid vindkraftverk. Även seglare och svalor dödas när de jagar insekter vid kraftverken, men omfattningen av detta behöver undersökas närmare.

Olyckor med fladdermöss vid vindkraftverk är förutsägbara med avseende på tidpunkt och väderförhållanden och de sker dessutom under en begränsad del av året (sensommaren). Ingetdera verkar vara fallet när det gäller fåglar, vilka kolliderar året runt utan uppenbar koppling till årstid och väderlek. Denna skillnad mellan fladdermöss och fåglar är grundläggande och gör att de båda djurgrupperna i vindkraftsammanhang behöver hanteras var för sig. Ett vindkraftverk som placerats olämpligt med avseende på fladdermöss bör normalt kunna drivas vidare, förutsatt att man utarbetar ett schema för tillfällig avstängning av verket under vissa perioder då riskerna är som störst. Ett motsvarande schema är svårare att upprätta när det gäller fåglar, eftersom deras kontakt med vindkraftverk, beroende på art och omständigheter, är mer oförutsägbar. I det här fallet är det alltså viktigare att lokaliseringen övervägs noga från början.

Fladdermöss jagar under vissa förhållanden flyttande eller drivande insekter som bildar lokala svärmar vid vindkraftverk även långt ute till havs. Det har inte gjorts någon undersökning av dödligheten av fladdermöss vid marina vindkraftsparker. Fladdermössens beteende till havs är emellertid likartat det vid landbaserade vindkraftverk, så vi får åtminstone tills vidare utgå ifrån att risken att dödas av vindkraftverk är ungefär densamma till havs som på land.

Risken att fladdermöss dödas vid vindkraftverk varierar kraftigt mellan olika arter. Många dödas endast i undantagsfall, medan andra är mer utsatta. Högriskarterna är anpassade för jakt på insekter på relativt hög höjd i fria luften och utgörs av stor-, gråskimlig-, nordisk- och dvärgfladdermus samt deras lite ovanligare släktingar Leislers fladdermus, pipistrell och trollfladdermus. De här arterna utgör tillsammans 98 procent av dödsfallen vid vindkraftverk i Europa. Övriga arter, av vilka en del är mycket vanliga, vistas av allt att döma sällan på sådan höjd att de riskerar att kollidera med rotorbladen. Några arter (exempelvis barbastell) är dock svåra att kategorisera. Att de sällan hittas döda vid vindkraftverk kan i huvudsak bero på att de förekommer med få individer.

Högre vindkraftverk dödar i genomsnitt fler fladdermöss än lägre verk, men de dödar inte fler fåglar (utom vissa rovfåglar). Modernisering av äldre vindkraftverk, vilket innebär installation av högre, effektivare och färre verk, kommer därför att leda till något minskade risker för fåglar generellt men samtidigt potentiellt ökad risk för fladdermöss och möjligen vissa rovfåglar. I övrigt verkar inte olycksfrekvensen (antal kollisioner per verk) påverkas nämnvärt av verkens konstruktion, belysning och inbördes placering och inte heller av rotorbladens höjd (frigång) över marken eller vindkraftsparkernas storlek (antal verk).

För att bedöma om den planerade utbyggnaden av vindkraften i Sverige kan komma att påverka antalet fladdermöss på nationell nivå har vi använt en matematisk modell. Demografiska uppgifter om de aktuella arterna från Sverige saknas dock, så vi har använt siffror från Tyskland. Detta gör resultatet av analysen mer osäkert. Analysen visar att det inte kan uteslutas att den planerade utbyggnaden (30 TWh fram till 2020) kan innebära negativa effekter för en del arter i Sverige.

Sammantaget är risken att fåglar eller fladdermöss dödas av vindkraftverk antagligen liten i förhållande till risken att de omkommer på grund av annan mänsklig påverkan. Olyckor vid vindkraftverk och annan dödlighet slår emellertid ofta helt olika med avseende på arter och åldersgrupper och kan därför inte på förhand avfärdas som obetydlig.

Det finns en modell (Ahlén 2010a) som kan vara behjälplig vid handläggning av vindkraftärenden. Föreslagna lokaliseringar bedöms som a) högriskläge, där man redan från början kan förutse betydande negativa effekter på fåglar eller fladdermöss, b) osäkert läge, där man inte kan göra någon kvalificerad bedömning utan fältundersökning och/eller kontrollprogram, eller c) lågriskläge, där riskerna bedöms som ringa.

Vi presenterar förslag om vad som med avseende på fåglar och fladdermöss bör ingå i en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) i samband med vindkraftetableringar och hur inventeringar och kontrollprogram bör utformas. Det är viktigt att dessa utförs på ett standardiserat sätt och att dokumenten så snabbt som möjligt görs allmänt tillgängliga på nätet och därmed blir öppna för diskussion. De här förslagen utgör viktiga kvalitetssäkringar.

Kvinnor har tidigare visats ha högre halter av flera organiska miljöföroreningar i kroppen än män och skillnader har visats mellan människor i norra och södra Sverige. Organiska miljöföroreningar har inte tidigare undersökts bland utlandsfödda kvinnor.

Syfte med studien var att jämföra halter i urin av organiska miljöföroreningar hos svenska kvinnor i Stockholm, Göteborg, Lund och Västerbotten (n=192 i ålder 50–61 år) samt i en grupp utlandsfödda kvinnor boende i Skåne (n=67 varav 41 i ålder 50–61 år) samt att relatera halter till kända exponeringskällor som plastgolv, dricksvattenkälla, mat från konserver och kostvanor.

Utlandsfödda kvinnor hade generellt högre halter av flera ftalatmetaboliter jämfört med svenska kvinnor, undantaget plast-ftalaten MBzP där kvinnor i norr hade högre halter, vilket även visats i tidigare studier. Kvinnor i norr hade högre halter än övriga grupper svenska kvinnor av pyren-metaboliten 1-HP. Metabolit av bekämpningsmedlet klorpyrifos (TCP) samt av organofosfatiskt flamskyddsmedel (BBOEP) var högre hos utlandsfödda kvinnor jämfört med en eller flera grupper svenska kvinnor.

Skillnader i halter av organiska miljöföroreningar mellan kvinnor i olika delar av landet samt en grupp utlandsfödda kvinnor kan inte förklaras genom skillnader i de exponeringskällor som undersöktes i den här studien. Viktigt för framtida studier angående exponering av organiska miljöföroreningar är att bättre kartlägga inomhusmiljö (boendetyp, ålder på byggnad, tid som tillbringas inomhus, renovering, vedeldning i hemmet), socioekonomi och etnicitet hos deltagarna samt att insamlingar görs under samma årstid och veckodag (helg/vardag) då det handlar om kortlivade ämnen. Om möjligt bör rekryteringen göras på ett representativt urval av befolkningen.

This study focused on measuring extractable organofluorine (EOF) in 24 blood samples from a cohort of high and low fish consumers. Using mass balance analysis, the fluorine concentration from the targeted PFAS (n=52) measured in the same plasma extract was calculated and compared with the EOF data, revealing a substantial amount of unidentified fluorine in human plasma.

Findings showed that EOF varied from <10.1-21.9 to 1736 ng/mL F, with average and median EOF concentration in the high fish consumer group of 214 and 25 ng/mL, respectively, and in the low consumer group 26 and 18 ng/mL, respectively. The majority of EOF could not be explained by identified PFAS in both high and low fish consumer groups, suggesting the presence of other organofluorine compounds. Variations in EOF levels and unidentified fraction were seen across gender and fish consumption habits, though no clear trend could be identified. 

Naturvårdsverket fick 2022 ett uppdrag av regeringen att med stöd av Livsmedelsverket och Statens jordbruksverk förbättra kunskapen om PFAS i livsmedel och miljö. Inom ramen för regeringsuppdraget har en kartläggning av PFAS-halter i livsmedel på den svenska marknaden utförts. I denna rapport redovisas halterna av PFAS i de analyserade livsmedlen, följt av intagsberäkningar och exponeringsuppskattningar i den svenska befolkningen. Prover från Livsmedelsverkets matkorgsstudie analyserades (n=51), där halter påträffades i tre av 17 livsmedelsgrupper; i ägg samt fet och mager fisk. Ytterligare enskilda prover av fisk och skaldjur (n=50), kött (n=31), ägg (n=4), frukt (n=8) och grönsaker (n=14) analyserades. PFAS detekterades i samtliga fiskprover samt i vildsvin, ren, leverpastej och ekologiska ägg. Inga kvantifierbara halter påträffades i frukt- och grönsaksprover, övriga köttprover eller konventionella ägg.

Bakgrundsexponeringen beräknades baserat på uppmätta halter i livsmedel och konsumtionsdata från tre av Livsmedelsverkets matvaneundersökningar; Riksmaten vuxna 2010-2011, Riksmaten ungdom 2016-2017 och Riksmaten småbarn 2021-2023. Resultaten visar att medianexponeringen ligger under TVI, både när halter från matkorgsgrupperna används samt enskilda fiskhalter. Andelen som hamnar över TVI utifrån bakgrundsexponeringen var 16-24 % för små barn, 2-22 % för ungdomar och 1-14 % för vuxna. I jämförelse med tidigare intagsberäkningar av PFAS-4 från den svenska befolkningen visar denna studie på ett lägre intag. Mindre barn har en högre exponering, vilket är väntat, då barn äter mer i förhållande till sin kroppsvikt än vuxna. Även Efsa konstaterar detta förhållande i sin riskvärdering från 2020, och menar att detta inte behöver innebära en risk då barnen passerat den känsliga perioden (foster och amningsperioden) och halterna i kroppen kommer att sjunka när barnet växer. Ungefär 60 % av exponeringen från mat av summa PFAS utgörs av PFAS-4, vilket visar på behovet av riskvärderingar av fler PFAS.

Scenarioberäkningar visar att det finns utrymme för större delen av befolkningen för konsumtion av dricksvatten vid det kommande svenska gränsvärdet (4 ng PFAS-4/L) samt fisk enligt Livsmedelsverkets rekommendation, 2,5 ggr/v, utan att TVI överskrids. Ytterligare scenarioberäkningar gjordes för konsumtion av livsmedel med halter vid gränsvärden för PFAS-4 i fisk, skaldjur, ägg, kött, vilt samt vid åtgärdsgränsen för mjölk. Exponeringen beräknades även med den uppmätta medelhalten i ekologiska ägg samt vildsvin. Resultaten visar att det finns utrymme för att 50-100 % av konsumtionen av insjöfisk och ägg har halter vid gränsvärdet, utan att TVI överskrids, sett till medianexponeringen. Konsumtion av mjölk vid åtgärdsgränsen för PFAS-4 innebär inte heller att TVI överskrids om denna konsumtion står för 50-100 % av det totala intaget för mjölk, förutom för 12-åringar och de minsta barnen som överskrider TVI redan vid en konsumtion av 10-20 %. För kött och vilt är däremot utrymmet mindre, då konsumtionen är relativt hög, och enbart en liten andel av det kött som äts kan ha en halt vid gränsvärdet innan TVI överskrids för större delen av befolkningen. Då inga halter av PFAS kunnat kvantifieras i varken matkorgsgrupperna fet och mager mejeri, eller i kött är sannolikt exponeringen från dessa livsmedel låg i den genomsnittliga svenska befolkningen.

Per- and polyfluoroalkyl substances (PFAS) were ubiquitously detected in the sludge, wastewater and surface water samples. ΣPFAS concentrations in sludge ranged from 25 to 111 ng/g dry weight (dw). PFAS concentrations ranged from 17 to 337 ng/L in the wastewater influent samples, and from 16 to 407 ng/L in the wastewater effluent samples in the dissolved phase. On the other hand, in the particulate phase, PFAS concentrations ranged from not detected to 5.8 ng/g dw in the wastewater influent samples, whereas no PFAS were detected in the wastewater effluent samples. Overall, the removal of ΣPFAS was low with an average of -11% comparing wastewater influent and effluent concentrations. The negative removal indicates degradation of PFAS precursors, which had an average removal of 34%. ΣPFAS concentrations ranged from 2.2 to 72 ng/L in the samples upstream of the waste water treatment plant (WWTP) samples, and from 2.3 to 172 ng/L in the samples downstream of the WWTP. Comparing ΣPFAS concentrations upstream and downstream of the WWTP, on average the ΣPFAS concentrations increased by 17%, but there were high variations ranging from a decrease by up to 71% and increase up to 138%. The environmental quality standard (EQS) value of 0.65 ng/L for the average annual PFOS concentration in inland surface waters of the EU Water Framework Directive (WFD) was exceeded in all surface water.

The effluent water was also screened for pesticides. Out of 26 analyzed substances 11 were detected. AMPA, diuron and imidacloprid were detected in 100% of the samples. Imidacloprid is a River Basin Specific Pollutant in Sweden and exceeded the national AA-EQS value of 5 ng/L in all samples. None of the other substances exceeded their EQS value.

Denna utvärdering är en del av Sveriges regionala miljöövervakning som genomförs av länsstyrelserna. Utvärderingen gäller miljöövervakningsprogrammet ”Exploatering av stränder i Sverige”, ett delprogram där länsstyrelserna samarbetar för att miljöövervakningen ska bli enhetlig. Utvärderingen av metoden har finansierats av medel från Naturvårdsverket.

Över 80 procent av de ytor som granskades i utvärderingen var korrekt skattade vid samtliga typer av stränder uppdelat på fastlandskust, havsöar, sjöar och breda vattendrag. Vi bedömer därför att metoden som används i miljöövervakningsprogrammet fungerar bra.

Det verkar vara exploateringsgraden som främst avgör hur väl metoden fungerar. Om exploateringen är låg, som exempelvis vid en ensam lada vid en sjö, så blir exploateringen överskattad enligt metoden. Är exploateringen hög, som exempelvis vid ett industriområde, så underskattar metoden exploateringen. Förutsatt att användaren av resultaten i miljöövervakningsprogrammet är medveten om att metoden inte fångar in alla typer av påverkan så fungerar metoden bra för att bedöma graden av exploatering vid stränder.

Syftet med Rambolls uppdrag för Naturvårdsverket var att analysera om och i så fall hur ett specifikt återvinningsmål för plastavfall kan öka materialåtervinningen av plast från byggsektorn, där både bygg- och rivningsavfall ingår. En viktig fråga för uppdraget var om målet kan ge relevant styreffekt. I uppdraget ingick också att föreslå ett etappmål för återvinning av plast från byggsektorn och konsekvensutreda detta.

Bakgrunden till projektet är att det nuvarande återvinningsmålet för byggsektorn inte styr mot ökad återvinning av plast, utan styr istället i första hand mot att återvinna tunga avfall med hög densitet. Målet har också blivit kritiserat för att det råder viss osäkerhet kring vad som definieras som avfall respektive återvinning, vilket gör att exempelvis betong som används till fyllnadsmaterial i vägkonstruktioner räknas som återvinning. Detta leder till att styrningen mot giftfria eller resurseffektiva kretslopp är mycket svag och att det går att nå höga återvinningsgrader trots en relativt lågvärdig materialåtervinning. Det befintliga etappmålet är således otillräckligt för att öka materialåtervinningen av plast.

Rapporten är disponerad enligt följande: kapitel 1 ger en inledning till uppdraget och beskriver metod och avgränsningar; kapitel 2 innehåller en problemanalys som beskriver miljöproblemet samt existerande styrmedel och hur implementeringen av dessa påverkar graden av materialåtervinning; kapitel 3 ger en övergripande beskrivning av aktörerna i bygg- och rivningsbranschen med fokus på dess ekonomi; kapitel 4 ger en redogörelse för resultaten av den enkät och intervjuer som gjorts med entreprenörer i branschen; kapitel 5 beskriver olika nivåer på etappmål, presenterar olika förslag på styrmedel och åtgärder samt vilka de styrmedelspaket som bedöms behövas far att uppnå respektive nivå; kapitel 6 belyser de mest betydande konsekvenserna av styrmedelspaketen. I kapitel 7 presenteras slutligen de viktigaste slutsatserna av analysen.

Utifrån problemanalysen konstaterade Ramboll att ett etappmål i sig har en väldigt begränsad styreffekt, då det föreligger allt för många problem och hinder för materialåtervinning av plast (både generellt och för byggavfall specifikt) som ett mål av detta slag inte kan övervinna. Ett sådant hinder är att det saknas standarder för återvunnen plast. Så som ett etappmål formuleras är det inte heller tydligt vem som skulle bära ansvaret för att målet nås, eller vad efterföljderna blir vid ett misslyckande. Även om etappmålet har fördelen att det skickar en tydlig signal om fokus på materialåtervinning av branschens avfall, ger det inte tillräckliga incitament för det enskilda företaget att ta ökade kostnader för att bidra till målet. Målet behöver därför kompletteras med styrmedel som leder till konkreta åtgärder med en ansvarig part. En annan viktig slutsats från problemanalysen är att det kan bli svårt att följa upp efterlevnaden av målet med den avfallsstatistik som finns idag. Dels är den inte heltäckande eftersom ej tillståndspliktiga avfallsbehandlingsanläggningar inte omfattas av rapporteringskrav, dels görs ingen kontinuerlig uppföljning av hur avfall från ett visst bygg- eller rivningsprojekt vidarebehandlas.

Kartläggningen av styrmedel visar i sin tur att det finns befintliga styrmedel med god potential att hantera ett antal av de identifierade hindren för materialåtervinning men att implementeringen behöver stärkas. Ett problem som vanligen nämns är att avfallet behöver vara bättre sorterat för att det ska vara ekonomiskt intressant att vidarebehandla. Det nyligen införda kravet om separat utsortering samt förbud mot att direkt förbränna sådant utsorterat avfall är viktiga styrmedel för att avhjälpa detta problem. Kunskapen om dessa nya regler måste dock stärkas, samt att det tas fram riktlinjer för hur bedömningen av om avfallet får förbrännas eller ej och vem ska har mandat att göra denna bedömning. Det saknas också i nuläget sanktionsmöjligheter mot den som inte lever upp till dessa krav. Problemet med att inte kunna följa upp etappmålet bedöms kunna Ramboll - Återvinningsmål för plast inom byggsektornhanteras inom ramen för de kontrollplaner som tas fram vid bygg- och rivningsprojekt. De ger förutsättningar att kunna få en heltäckande statistik över mängd uppkommet avfall samt hur det sedan behandlas, särskilt eftersom ett slutbesked ska lämnas till tillsynsmyndighet efter genomförd åtgärd.

I uppdraget har tre hypotetiska etappmålsnivåer satts upp för år 2030, vars procentsatser motsvarar en viss mängd materialåtervunnet avfall. De tre målnivåerna är 5, 15 och 25 procent som indikerar låg, medelhög respektive hög ambition för etappmålet. För varje målnivå diskuteras lämpliga styrmedel som ska bidra till att målnivån uppfylls. Det måste dock poängteras att det inte är möjligt att beräkna effekten av de flesta av de föreslagna styrmedlen, och att paketen med styrmedel endast ska tolkas som en indikation på den ambition om krävs. De styrmedel som föreslås har till största del diskuterats i andra uppdrag inriktade mot bygg- och rivningsbranschens avfall generellt, plastavfall i stort eller specifikt för bygg- och rivningsplast.

Låg ambitionsnivå (5 procent):

·       − Utökad tillsyn och riktade tillsynsprojekt (Naturvårdsverket, tillsynsmyndigheterna; nytt förslag baserat på Gap-analys), och

·       − Förändrat rapporteringskrav för byggherrar (byggherren; nytt förslag baserat på Gap-analys), och

·       − Standard för materialåtervinning (aktörer i hela värdekedjan), och

·       − Informationskampanjer (Naturvårdsverket, tillsynsmyndighet, branschorganisationer), och

·       − Underlätta separat utsortering (byggherren), och

·       − Sanktionsavgift på osorterat avfall (byggherren).

Medelhög ambitionsnivå (15 procent):

·       − Ovanstående och dessutom

·       − Offentlig upphandling (offentlig sektor), och

·       − Krav på design för återvinningsbarhet (produkttillverkare), och

·       − Digital loggbok (byggherren).

Hög ambitionsnivå (25 procent):

·       − Ovanstående och dessutom antingen

·       − Krav på materialåtervinning i kombination med straff (byggherren), eller

·       − Cirkulär kvotplikt vid byggande (byggherren), eller

·       − Kvotplikt byggprodukter (produkttillverkare).

Styrmedelspaketet för låg ambitionsnivå fokuserar på att förbättra grundförutsättningarna för materialåtervinning, samt att hantera det genomförande-gap som konstaterats kring utsorteringskravet och förbudet mot förbränning av utsorterat material som finns i Avfallsförordningen. Låg ambition motsvarar att förlita sig på befintliga och redan beslutade styrmedel (och de marknadskrafter som nu styr mot en allt mer cirkulär resurshantering), och att detta kan generera en ökad materialåtervinning från dagens 1 procent till runt 5 procent vid år 2030 givet att det genomförande-gap som identifierats åtgärdas. Styrmedelspaketet för låg ambitionsnivå syftar vidare till att ansvaret för att etappmålet uppnås koncentreras till bygg- och rivningsbranschen. För att uppnå medelhög respektive hög ambitionsnivå behövs i större uträckning nya och mer avancerade styrmedel, som också riktar sig mot andra delar av plastens värdekedja. Genomförbarheten av dessa styrmedel bedöms därför som sämre, särskilt kopplat till EUs regler om fri handel.

Konsekvensutredningen visar på potentiellt stora kostnader för genomförande av åtgärder och särskilt för omfattande administration. Branschen har dock haft en positiv utveckling med ökade siffror i antal företag, anställda, omsättning och lönsamhet det senaste decenniet. I relation till Ramboll - Återvinningsmål för plast inom byggsektornbyggbranschens nettoomsättning och resultat för år 2020 är de förväntade kostnaderna för att genomföra styrmedelspaket 1 mycket små. Det bedöms därför att branschen i stort har god förmåga att hantera ökade åtgärds- och administrationskostnader av denna storlek. Det innebär dock inte att enskilda företag kan få problem med lönsamheten. Särskilt små företag som erbjuder mer homogena tjänster och är hårt konkurrensutsatta och därmed inte i lika stor utsträckning kan överföra kostnaden på kunden. Rivningsfirmor är inte heller lika ekonomiskt välmående som övriga branschen.

Styrmedelspaketen (som innebär både nya och stärkande av befintliga styrmedel) kan införas även utan ett etappmål. Ett argument för detta är att ett etappmål kan tolkas som att målnivån är bra nog, och att inga fler ansträngningar tas för att nå en högre grad av materialåtervinning. Att införa ett etappmål kan därför vara en risk innan vi vet den fulla potentialen av utsorteringskrav och förbud mot förbränning. Ett annat argument är att de höga administrativa kostnader som uppskattats som en följd av förändrad rapportering, för att kunna följa upp etappmålet, då kan undvikas.

Vid ett beslut om att sätta ett etappmål rekommenderar Ramboll att målet sätts enligt låg ambitionsnivå och att i första hand införa, eller stärka genomförandet av, de styrmedel som ingår i motsvarande paket. Ramboll föreslår att dessa implementeras så snart som möjligt och att det görs en utvärdering senast år 2028 för att bedöma om målet kan klaras till år 2030 eller ej, och i så fall ta till fler åtgärder. Låg ambitionsnivå ger utrymme att undanta projekt under en viss omsättning, vilket skulle minska bördan för enmans- och mikroföretagen som utgör 94 procent av antalet företag men inte en lika stor del av mängden avfall som genereras. Vidare rekommenderas att rivningsavfall undantas, då det är betydligt svårare att återvinna och rivningsfirmor generellt är mindre företag med sämre ekonomi än övriga branschen.

Enligt ovanstående resonemang föreslår Ramboll följande utformning på ett specifikt etappmål för plastavfall från byggbranschen

Materialåtervinning alternativt förberedande för återanvändning av icke-farligt byggavfall av plast ska årligen senast år 2030 uppgå till minst 5 viktprocent. 

Det största motivet för att inte föreslå högre ambitionsnivåer är att kostnaderna för åtgärder och särskilt administration uppskattas öka mer än den ytterligare klimatnytta som de högre nivåerna ger. En annan orsak är att fokusera ansvar och genomförande av styrmedlen till byggbranschen. Styrmedelsförslagen i medelhög och hög ambition belastar i större utsträckning andra delar av värdekedjan. Om etappmålet ska uppnås genom ett ökat krav på cirkularitet vid offentlig upphandling, blir följden att det finansieras med offentliga medel (indirekt skattebetalarnas pengar) istället för ur byggbranschens fickor. Ytterligare orsaker är att genomförbarheten bedöms vara låg särskilt för styrmedel inom medelhög och hög nivå som innebär krav på utformning och innehåll i byggprodukter. Att starta med låg nivå innebär att Sverige kan invänta beslut inom EU vad gäller t.ex. byggproduktförordningen och möjligheten att sätta nationella kvoter på plastprodukter som går över krav inom EU. Efter år 2030 kan sedan målnivån höjas succesivt, och undantag minimeras.

Användningen av plast bidrar till klimatförändringar, spridning av farliga ämnen, utarmning av biologisk mångfald och nedskräpning på land och i hav. Den globala plasttillverkningen använder ungefär åtta procent av den olja som produceras i världen, och av de fossila utsläppen från avfall som går till energiåtervinning i Sverige kan 92–97 procent härledas till plast. Därutöver är plast en utmaning utifrån ett cirkulärt perspektiv eftersom det är svårt att materialåtervinna effektivt. Idag återvinns endast 8 procent av det plastavfall som hanteras i Sverige. Den kraftigt ökade materialåtervinning som behövs för att bättre hantera miljöutmaningarna hämmas av låg efterfrågan på återvunnen plast vilket förklaras bland annat av att återvunnen råvara är dyr i förhållande till jungfrulig plast, att kvaliteten på återvunnen råvara är bristfällig, tekniska utmaningar samt bristande styrning.

Naturvårdsverket vill analysera olika styrmedel som – genom att främja utbud och efterfrågan på återvunnen plast – kan styra mot ökad materialåtervinning. Styrmedlen är kvotplikt, materialåtervinningscertifikat och ett bonus-malussystem för plastavfall. En statligt reglerad kvotplikt anger hur stor del av den totala plastanvändningen som ska bestå av återvunnen plast. Ett certifikatsystem innebär i tillägg till en ”ren” kvotplikt att plastproducenter får certifikat utfärdade motsvarande vikten återvunnen plast som de använt. Bonus-malus handlar om att ge ekonomiskt incitament till förändring från beteenden som motarbetar materialåtervinning genom malus (straff) och premiera skapande och/eller användande av återvunnen råvara genom bonus.

Syftet med Rambolls uppdrag för Naturvårdsverket är att utforma, analysera, rangordna och presentera styrmedelsförslag för en ökad materialåtervinning av plast. De konsekvenser som styrmedlen bedöms medföra för olika aktörer i samhället analyseras kvalitativt. Projektets resultat kan ligga till grund för de styrmedelsförslag som Naturvårdsverket lämnar till regeringen i Regeringsuppdraget om ökad materialåtervinning av plast.

Problemanalys 

Många av de styrmedel som finns idag riktar sig mot avfallshantering. Styrmedel för en förändrad hantering av plastprodukter när det blivit avfall påverkar dock inte några av de grundläggande hindren för ökad materialåtervinning – nämligen att det ofta inte är tekniskt möjligt att materialåtervinna, inte tillåtet att använda i nya produkter eller att det finns osäkerheter om avfallets innehåll och att det är svårt och dyrt att ta reda på. Utöver de ekonomiska styrmedel som finns i början och slutet av plastens värdekedja – EU ETS och skatt på förbränning – gör Ramboll bedömningen att det finns ett behov av administrativa styrmedel. Dessa styrmedel behöver: i) ställa krav på användande av återvunnen råvara (i kombination med sanktioner för de som inte uppfyller kraven) eller ii) ge incitament för ökad efterfrågan på återvunnen råvara för att säkerställa en högre grad av måluppfyllelse vad gäller att kraftigt öka materialåtervinningen. Ramboll gör även bedömningen att miljöproblemet är betydande nog för att hanteras. De användningsområden som denna studie riktar in sig på är bygg, fordon samt hushåll, sport och fritid. Dessa utgör grovt uppskattat 35 procent av tillförd mängd plast och 16 procent av uppkommet plastavfall.

Prioritering och förslag till detaljerade styrmedel 

Analysen utgick från ett flertal förslag på kombinationer av styrmedel och plastflöden för att sedan förkasta, prioritera och slutligen förfina de med bäst potential. Inledningsvis diskuterades förslag på styrmedel riktade mot fordonsindustrin, men eftersom styrmedel för ökad plaståtervinning kommer att ingå i uppdateringen av ELV-direktivet bedöms inte ett nationellt styrmedel vara prioriterat i nuläget. Dessutom råder en speciell marknadssituation i Sverige med endast en personbilstillverkare. En nationell styrning skulle därför få implikationer för Ramboll - Styrmedel för ökad materialåtervinning av plast konkurrensen på den internationella marknaden. Som en följd av denna bortprioritering går analysen vidare med fyra olika förslag:

Kvotplikt på produkter av PE-film

Kvotplikt på PE/PP-rör

Materialåtervinningscertifikat för PVC-produkter inom byggsektorn

Ett bonus-malus system för hushållsprodukter.

I den detaljerade styrmedelsanalysen beskrivs samtliga prioriterade styrmedelsförslag utifrån ett antal huvudrubriker:

definition av produkt (inklusive exempel på produkter och undantag)

definition av producent (inklusive undantag)

anmälan, kvotnivå samt startår

För samtliga styrmedel föreslås undantag för produkter tillverkade i Sverige som säljs till den utländska marknaden. Anledningen till detta är att svenska produktproducenter inte ska missgynnas gentemot utländska. Följden av definitionen blir att återförsäljning av svensktillverkade produkter till den svenska marknaden omfattas av plastproducentens kvotplikt, samt att en importör motsvaras av ett svenskt företag som köper produkter direkt från en utländsk tillverkare.

Förslaget på materialåtervinningscertifikat innehåller utöver ovanstående delar även en beskrivning av hur ackreditering, tilldelning av certifikat och redovisning, handel med certifikat samt uppföljning och utvärdering ska gå till. Förslaget på ett bonus-malussystem innehåller i tillägg till den grundläggande beskrivningen även ett förslag på vad bonusen respektive malusen ska baseras på.

KriterieanalysEn kriterieanlalys genomförs som stöd för rangordning av styrmedelsförslagen. Resultatet av analysen sammanfattas i tabellen nedan med hjälp av trafikljus, där 5 (mörkgrön) är det bästa betyget och 1 (röd) är det sämsta. I korthet visar denna att de rena kvotplikterna på PE-film och PE/PP-rör presterar särskilt väl avseende måluppfyllelse, genomförbarhet och statsfinansiella kostnader. Materialåtervinningscertifikat på byggprodukter av PVC presterar genomgående bra i kriterieanalysen men sämre när det kommer till genomförbarhet och statsfinansiella kostnader. Förklaringen till detta är att ett system för materialåtervinningscertifikat bedöms bli mer komplext att sätta upp och administrera jämfört med de rena kvoterna. Kriterieanalysen visar även att ett bonus-malus system för hushållsprodukter bedöms prestera särskilt väl vad gäller kostnadseffektivitet, koldioxidläckage samt incitament till teknisk utveckling, men sämre beträffande måluppfyllelse, genomförbarhet och statsfinansiella kostnader.

Det avfallsförebyggande arbetet har en stor potential i omställningen till en cirkulär ekonomi som idag inte nyttjas fullt ut. Genom att använda våra resurser smartare och effektivare kan vi bidra till att minska miljöpåverkan, nå miljömålen och de globala målen i Agenda 2030 samt bidra till Sveriges strategi för cirkulär ekonomi. Vår försörjningstrygghet ökar då vi blir mindre beroende av inflöde av material och produkter.

Den totala materialkonsumtionen i Sverige fortsätter att öka per person, från redan höga nivåer, vid en internationell jämförelse. Klimatutsläppen från svensk konsumtion ökade 2022 för andra året i rad.1 Växande avfallsvolymerna gör att värdefulla resurser spills eller sprids ut i naturen och förlorar sitt ekonomiska värde. För att uppnå en effektiv resursanvändning i en cirkulär ekonomi behöver insatser göras utifrån ett helhetsperspektiv. Förståelse för var och varför de stora miljöproblemen uppkommer är en central utgångspunkt för att konkretisera åtgärder som främjar hållbar utveckling. Det är ofta i produktionsfasen som den mest betydande miljö-och klimatpåverkan sker. Att minska resursåtgången vid produktion av material och produkter för att tillgodose våra behov bidrar till att förebygga att avfall uppkommer.12 Vi behöver därför designa produkter rätt från början, i högre grad förlänga livslängden på produkter med hållbara affärsmodeller och konsumtionsmönster som grund samt förbättra tillgången till information.

Och kanske viktigast av allt – vi behöver arbeta tillsammans! Allas insatser är viktiga och nödvändiga. Alla kan göra mer för att material och produkter ska få en lång aktiv livslängd i en hållbar cirkulär ekonomi med minskad mängd avfall.

Från köp och släng till resurssmart användning 

Att förebygga att avfall uppkommer innebär att behålla värdet av resurserna i alla led av värdekedjan från design och produktion till användning. Det innebär att tiden mellan köp och släng (för materialåtervinning) förlängs genom att vi använder resurserna smartare. Det innebär också att behovet av konsumtion av nyproducerade varor minskar genom att förlänga livslängden på de produkter som redan är tillverkade. 

Designa rätt från början 

Val som görs i samband med designfasen är grundläggande för att produkter som sätts på marknaden är anpassade för lång livslängd, återanvändning och giftfria och resurseffektiva kretslopp. Designmässiga beslut om materialval, färg, tillsatser och hur produkterna kan underhållas och repareras påverkar den teoretiska livs­längden. För att nå giftfria kretslopp behöver särskilt farliga ämnen3 fasas ut och farliga ämnen ersättas med mindre farliga alternativ när så är möjligt. Ämnen som i ett senare skede försvårar eller omöjliggör återanvändning och materialåtervinning bör undvikas.

Lång användning – hållbara affärsmodeller och mer hållbar konsumtion 

Det behöver bli enklare för konsumenter, organisationer och företag att arbeta med avfallsförebyggande åtgärder. Det finns bland annat behov av nya affärsmodeller och kommunikativa åtgärder som leder till förlängd aktiv livslängd av produkter genom att uppgradera och reparera. Det behöver gå hand i hand med nya konsumtions­mönster så att vi använder de produkter som finns på ett mer resurssmart sätt. Det kan göras exempelvis genom att underhålla, vårda och reparera det som redan inhandlats samt att dela, låna och hyra i högre grad och inte minst att handla begagnat i stället för nyproducerat.

Bättre tillgång till information 

Kunskapshöjande information är en viktig del för att kunna agera mer hållbart. Tillgång till relevant information om materialsammansättning, innehåll av farliga ämnen, livslängd och reparerbarhet hos en produkt behöver förbättras. Förbättrad information om produktens miljö och klimatpåverkan i tillverknings-och användningsledet ger konsumenten (både offentliga som privata) förbättrade möjligheter att göra mer hållbara val i inköpsögonblicket.

Mycket görs redan idag av kommuner och andra aktörer för att förebygga avfall, varför det finns behov av att dela och sprida goda exempel för att mana till handling. 

Om innehållet i det avfallsförebyggande programmet 

Avfallsförebyggande kan ses som en naturlig del för att bidra till det övergripande målet för Sveriges strategi för cirkulär ekonomi: att bidra till nå miljö-och klimat­målen, samt de globala målen i Agenda 2030. Det kommer att kräva insatser över tid och längs hela värdekedjor och det finns behov av nya styrmedel.

Det finns också åtgärder som kan vidtas här och nu. Här vill det avfallsförebyggande programmet bidra med kunskap och inspiration till det fortsatta arbetet. I programmet finns åtgärdsförslag på vad olika samhällsaktörer kan göra som bygger på samlad information om hur Sverige ligger till och en övergripande problemanalys om hinder och utmaningar. Det avfallsförebyggande programmet innehåller även fördjupningar i ett flertal olika material-och produktströmmar samt förslag på åtgärder kopplade till de bakomliggande problemen. I uppdraget att revidera det avfallsförebyggande programmet ingår inte att föreslå nya styrmedel eller mål även om problemanalysen pekar på behov av nya styr­medel. Programmet beskriver främst situationen och vad som behöver förändras och uppmuntrar till handling. Konsekvensanalyserade styrmedelsförslag tas fram i andra processer som regeringsuppdrag, fördjupade utvärderingar eller andra utredningar. 

Programmet innehåller åtgärdsförslag och understryker vikten av att samtliga aktörer genomför insatser och medverkar till lösningen. Alla kan och behöver bidra till ett samhälle med resurseffektiva och giftfria kretslopp som medför att både resursuttag, nykonsumtion och avfallsvolymerna minskar.

Sverige har idag svårt att klara flera av målen på avfallsområdet, både vad gällerEU:s mål och de nationella målen inom miljömålssystemet. För att nå målen ochförbättra förutsättningarna för miljö och hälsa behöver takten öka och viktiganyckelaktörer få bättre insikt i vad de kan och bör göra. Att ta oss högre uppi avfallshierarkin är en viktig del i arbetet med cirkulär ekonomi.

Designa rätt från början Valen som görs i samband med designfasen är grundläggande för att produkterska hålla längre och för att de i slutändan ska kunna materialåtervinnas när de bliravfall. Materialval, färg, tillsatser och hur produkterna kan demonteras påverkarhur återvinningsbara de är. För att nå giftfria kretslopp behöver särskilt farligaämnen1 fasas ut och farliga ämnen ersättas med mindre farliga alternativ när såär möjligt. Sådana ämnen som i ett senare skede försvårar eller omöjliggör återanvändningoch materialåtervinning bör undvikas.Vi måste designa rätt från början så att de produkter som sätts på marknadenär anpassade för lång livslängd, giftfria och resurseffektiva kretslopp med ökadmaterialåtervinning. Det bidrar till att säkra livsmiljön för framtiden.

Bättre sortering och tillgång till information omfarligaämnenSortering är ett viktigt första steg i avfallshanteringen. Det betyder att den somger upphov till avfall ska sortera det och att den som samlar in avfallet behöverupprätthålla utsorteringen och i den mån det går bidra till ännu bättre sorteradeavfallsfraktioner. Utebliven eller bristande sortering medför att avfall inte kannyttjas fullt ut genom att förberedas för återanvändning eller materialåtervinnastill högkvalitativa råvaror. Tillgången och efterfrågan på återvunnet material avgod kvalitet behöver öka och efterfrågan på jungfruligt material minska. För att kunna materialåtervinna avfall till råvaror av god kvalitet som kan användasi nya produkter, så behöver information om förekomst av farliga ämnen i material,produkter och varor vara tillgänglig och användbar för avfalls- och återvinningsledet.Bättre sortering av avfall och ökad tillgång till information om farliga ämneni material och produkter är nyckelfrågor för att hålla kvar värdefulla resurser ikretsloppet.

Innehållet i den nationella avfallsplanenI avfallsplanen finns samlad information om hur Sverige ligger till på avfallsområdet,en övergripande problemanalys om hinder och utmaningar samt åtgärdsförslag påvad olika samhällsaktörer (utifrån nu rådande policylandskap) kan göra. Avfallsplaneninnehåller även kunskap om miljöpåverkan, behandlingsmetoder ochtvärgående ämnen så som gränsöverskridande transporter, och beredskap samtdjupdykningar i olika avfallsströmmar.Den nationella avfallsplanen innehåller inga nya förslag till styrmedel eller mål.Syftet är i stället att belysa problembilden och skapa en gemensam bas för bättreförståelse av nuläget. Planen innehåller åtgärdsförslag och understryker vikten avatt samtliga aktörer genomför insatser och medverkar till lösningen. Alla kan ochbehöver bidra till ett samhälle med resurseffektiva och giftfria kretslopp som göratt avfall hanteras högre upp i avfallshierarkin.

I Västra Götalands län undersöktes vattenkvaliteten med hjälp av kiselalger på 13 vattendragslokaler år 2024 inom regional miljöövervakning.För statusklassning med avseende på påverkan av näringsämnen och lättnedbrytbar organisk förorening användes kiselalgsindexet IPS. Stödparametrarna TDI (mängden näringskrävande arter) och %PT (andelen föroreningstoleranta arter) har beaktats vid bedömningen. För surhetsklassning användes ACID-index. Riskflaggning för att andra typer av påverkan, än de som IPS och ACID är utvecklade för att visa, gjordes med stödparametrarna missbildningsfrekvens, antal räknade taxa och diversitet. Förekomst av missbildningar kan tyda på någon miljögiftspåverkan (t.ex. bekämpningsmedel, metaller eller liknande).Inom den regionala miljöövervakningen 2024 visade IPS-indexet i hög status med avseende på påverkan av näringsämnen och organisk förorening i 10 Grannebyån och 11 Pineboån. Pineboån riskflaggades dock för att diversiteten var mycket låg, vilket kan betyda att en störning ägt rum och det kan påverka klassningarna som bör tolkas med försiktighet. I God status hamnade 2 Örekilsälven, 9 Bakerödsbäcken och 13 Lövbrobäcken-Sandsjöbäcken. Måttlig status konstaterades i 13 Lövbrobäcken-Sandsjöbäcken, 7 Mjölån och 8 Stallbackaån. IPS-indexet motsvarade otillfredsställande status i 4 Storebergsån, 5 Kämpegårdsån, 6 Gundleboån och 10 Grannebyån. I Storebergsåns och Grannebyån låg indexvärdet mycket nära respektive nära gränsen mot måttlig status, men stödparametrarna TDI och %PT visade stark respektive mycket stark påverkan av näringsämnen och organisk förorening vilket stärker klassningen. Kämpegårdsån och Gundleboån låg indexvärdet relativt nära gränsen mot måttlig status och Gundleboån riskflaggades för att antalet räknade arter var mycket låg, vilket kan betyda att en störning ägt rum och det kan påverka klassningarna som bör tolkas med försiktighet.Samtliga lokalerna hade ett surhetsindex (ACID) som indikerade alkaliska (årsmedelvärde för pH över 7,3) eller nära neutrala (årsmedelvärde för pH 6,5-7,3) förhållanden, vilket bör innebära att inga surhetsproblem föreligger.På de flesta lokalerna var andelen missbildningar mindre än 1,0 %, vilket betyder att det inte finns några belägg för påverkan av miljögifter men i 5 Kämpegårdsån, 10 Grannebyån och 13 Lövbrobäcken-Sandsjöbäcken indikerade missbildningsfrekvensen en svag påverkan av miljögifter, t.ex. bekämpningsmedel, metaller eller liknande. Lokal 6 Gundleboån och 11 Pineboån riskflaggades på grund av mycket lågt antal räknade arter respektive mycket låg diversitet.

I denna studie mättes personburen exponering via luften för de cancerframkallande ämnena bensen,1,3-butadien, formaldehyd samt kvävedioxid. Provtagning genomfördes i centrala Malmö under envecka hösten 2023, och omfattade 41 slumpvis tillfrågade personer i åldrarna 20–60 år (20 kvinnor och21 män). Svarsfrekvensen för studiedeltagare var 26 % och deltagarfrekvensen 13%. För 20 av dessagenomfördes även mätningar under en andra mätvecka. Parallellt under mätperioden genomfördes ävenstationära mätningar på två platser utomhus.

Medianhalten för personburna mätningar av bensen och 1,3-butadien var 0,6 μg/m3 respektive 0,03μg/m3, vilket är lägre än tidigare mätomgångar i Malmö och under respektive miljökvalitetsmål. Rökarevar signifikant högre exponerade för bensen och 1,3-butadien (för 1,3-butadien även personer somutsatts för passiv rökning). För formaldehyd var medianhalten 14,2 μg/m3 och för kvävedioxid 12,0μg/m3, vilket är i samma storleksordning som tidigare mätkampanjer i Malmö 2014, 2008 och 2003.Deltagare med gasspis hade signifikant högre kvävedioxidexponering.

De stationära mätningarna genomfördes vid kommunens urbana bakgrundsstation samt vid en tungttrafikerad korsning. Medelhalten av bensen och 1,3-butadien i den urbana bakgrunden var lägre jämförtmed tidigare år. För formaldehyd och kvävedioxid var medelhalten tämligen oförändrad jämfört medsenaste mätkampanjen 2014. För samtliga ämnena var den personliga exponeringen högre än halter iurban bakgrund.

Projektet ”Verktyg för att bedöma kumulativa effekter på Östersjöns ekosystem – BalticCAT” haft till syfte att stödja arbetet med kumulativa miljöbedömningar för Östersjöns ekosystem i havs- och fiskeriförvaltning samt havsplanering. Projektet har studerat vilka stressfaktorer som samverkar för att förklara den dåliga situationen för torsk i den östra delen av Östersjön och utvärderat hur en spatio-temporal näringsvävsmodell kan användas som verktyg för kumulativa miljöbedömningar för öppna Östersjön. Vi har även utvärderat hur näringsvävsmodellering kan integreras med och komplettera de metoder som används idag för kumulativ miljöbedömning i Östersjön. 

Resultaten från tidsserieanalyser av kumulativ påverkan på östersjötorsken visade att syrebristen i Östersjöns djupa områden kan förklara förlusten av reproduktionsområden, men inte entydigt den minskande produktivitet och försämrade kondition som observerats under de senaste 25 åren. I beståndets kärnområde i södra Östersjön har utbredningen av syrefattiga områden varit oförändrad under de senaste tre decennierna och detsamma gäller tillgången på bottenfauna som utgör bytesdjur för ung torsk. Analyser av kväveinnehåll i otoliter visar inte heller tecken på minskande födointag under denna tidsperiod. Det behövs fortsatt forskning för att förstå vilka miljöfaktorer som ligger bakom den drastiska minskningen av produktivitet i det östra torskbeståndet. 

Projektet har utvecklat en näringsvävsmodell för hela Östersjön i Ecopath with Ecosim. Den utvecklade modellen kan bidra till utvärdering av policy och förvaltningsåtgärder för Östersjön och till arbetet med bedömning av god miljöstatus för födo­vävar. Genom scenarieanalyser med en rumslig näringsväv för en del av Östersjön visar vi exempel på hur en sådan rumslig modell för hela Östersjön skulle kunna komplettera de förvaltningsverktyg som används idag för kumulativa miljöbedöm­ningar i Östersjön (Sveriges Symphony och HELCOMs BSII). Det förutsätter dock att modellen för hela Östersjön vidareutvecklas till en rumslig Ecospace-modell. 

Tillsammans visar studierna både möjligheter och utmaningar med kumulativa miljöbedömningar i ett ekosystem under snabb och kraftig förändring. Resultaten visar att en kombination av fiske, övergödning och klimatförändringar troligen är viktiga för att förklara många av de förändringar vi ser i Östersjöns födovävar, vilket betyder att åtgärder mot dessa hot är av stor vikt för att upprätthålla biologisk mång­fald och ett hållbart fiske. Men de snabba förändringarna gör det svårt att utnyttja tillgänglig kunskap om födoväven för simuleringar av framtida scenarier, eftersom grundläggande samband i födoväven kan förändras. Det betyder att kumulativa miljöbedömningar som bygger på modellsimuleringar måste kompletteras med en försiktighetsansats och en välplanerad och långsiktig miljöövervakning som kan upptäcka förändringar och att förvaltningen anpassas efter dem.

Fjällen värms upp och förändras fort. För det finns både bildbevis och bevis i kli­mat- och miljöövervakningsdata. Projektet REFINE har haft som syften att (1) bidra med ny kunskap om påverkan av klimatet och andra lokala/regionala påverkans­faktorer som påverkar näringsämnesbelastningar av fjällsjöar och (2) att bidra till förbättringen av beslutsstödjande verktyg och bedömningskriterier. 

Våra analyser visar att fjällsjöar har blivit alltmer näringsfattiga sedan slutet av 1980-talet när miljöövervakningen startade, med medelkoncentrationer av total-fosfor (tot-P) som numera för de allra flesta sjöarna ligger under 5 μg/L. Analys av grönhet (satellitdata, NDVImax) för fjällsjöarnas avrinningsområden visar att dessa i snabb takt blir allt grönare. Våra analyser visar att mängden kväve (N) och fosfor (P) lagrat i vegetationen i fjällsjöars tillrinningsområden ökar i medel med mellan 12–110% för P och 10–74% för N mellan perioden 1983–1994 och 2001–2020. Ökningen var statistiskt signifikant för samtliga avrinningsområden. Förutom näringsämnena N och P sker också en snabb inlagring av kol (C) i fjällvegetationen. Analyserna visar också tydligt att fjällvegetationens ökade grönhet går fortare i den södra delen av fjällkedjan och långsammare längre norrut. Förändringar i renbetes-tryck kunde inte ge någon tydlig förklaring till den snabbt ökande grönheten av fjällvärlden. 

Avrinningsområdenas grönhet (mätt som NDVImax) visar också ett tydligt nega­tivt samband med sjöarnas total-P koncentrationer. Av detta drar vi slutsatsen att vegetationens utbredning i ett allt varmare fjällandskap binder upp allt större del av de viktiga näringsämnena P och N. Slutsatsen bekräftas även av vegetationsdata från databasen NILS där vegetationstäckningen har ett starkt negativt samband med total-P vattenkoncentrationerna i fjällsjöarna. De ökade fastläggningen i vege­tationen (t.ex. i marken) leder till en allt mindre avrinning av näringsämnen till sjöar och vattendrag, vilket har uppenbara ekologiska konsekvenser. 

En ökad fastläggning i vegetation i stora avrinningsområden som dränerar fjällen och det boreala skogslandet ned till Östersjön tros även vara förklaringen till minskande total-P koncentrationer i flodmynningarna. Även här minskar total-P koncentrationen markant över tiden och minskningen korrelerar starkast med uppvärmningen. 

Vår analys av näringsomsättningen i fjällsjöarna visar att det inte oväntat fanns en låg risk för internbelastning i dagsläget och att potentialen för att klara en för­höjd internbelastning av P från sedimenten var stor för de flesta av sjöarna. Undan­taget var Funäsdalssjön där inkuberingen av en av sedimentpropparna visade en något förhöjd frigörelse av P från sedimentet. Modelleringen av sjöarnas P-status visade att ökad extern eller internbelastning av P skulle försämra vattenkvaliteten, men att detta var ytterst beroende av sjöarnas omsättningstid. I sjöar med längre omsättningstider hade en ökad internbelastning av P från sedimentet en större effekt. I sjöar med korta omsättningstider, påverkade i stället den externa P-belast­ningen vattenkvaliteten mest, även om internbelastningen också var förhöjd.

En modellerad fortsatt minskning av P-tillförsel till sjöarna skulle i stället ha en motsatt effekt med väldigt låga P-koncentrationer i vattnet om de trenderna för minskade P-koncentrationer i vattendrag fortsätter nedåt. Däremot kan eutro­fiering av dessa vattenförekomster vara ”dold” som följd av en kombination av klimatpåverkan och ökad utveckling och bebyggelse runt sjöarna. Det betyder att en klimatbetingad minskning av P-transporten till sjöarna kan kompensera för en ökning av P-transporten som följd av en vidare exploatering runt dessa sjöar. 

Antalet taxa av litoralbottenfaunan visade en ökande trend i fjällsjöar och ökade i medel med 2–3 taxa per decennium. Endast en av 16 undersökta sjöar visade en minskning i antalet taxa. Långsiktiga förändringar i litoralbottenfaunans sammansättning var påtagliga över tidsintervallet, medan temperatur, nederbörd, koncentrationen av totalt organiskt kol (TOC), total-P, total-N och kvoten mellan löst oorganiskt kväve och total-P (DIN/TP) var variabler som signifikant bidrog till de observerade förändringarna. Detta visar på den tydliga samvariationen av kli­matbetingade och vattenkemiska variabler (främst näringsämnen). Bland litoral-bottenfauna identifierade vi även taxa som hade dykt upp eller försvunnit under åren 2015-2019 jämfört med perioden 1995-1999. Dessa resultat speglar den på-gående förskjutningen i bottenfaunasamhällen i de svenska fjällsjöarna. 

Den snabba uppvärmningen, landskapets förändringar och sjöarnas uppvärm­ning och oligotrofiering innebär pågående och kommande ekologiska förändringar som dagens bedömningsgrunder inte täcker. Vi ser till exempel en fara att värme­älskande bentiska cyanobakterier kan breda ut sig när sjöarna blir allt varmare (då många taxa är värmeälskande och kan orsaka blomningar - även på bottnarna) och mer näringsfattiga (då många taxa kan fixera kväve och lagra P). Analysresultat visar att cyanobakterier är mycket vanliga på steniga bottnar i litoralzonen, men den befintliga miljöövervakningen kvantifierar inte detta. Projektet föreslår ett större fokus på analys av bentiska alger, av andelen mixotrofer bland växtplankton (dvs arter som har förmåga till fotosyntes men som även intar näringspartiklar), införandet av e-DNA för att analysera fiskförekomst, samt användningen av satellit-data (NDVI, LIDAR) för att följa upp igenväxningen av fjällen, samt för klorofyll­mätningar i större sjöar.

Exponering av PFAS sker främst från livsmedel. Dricksvatten och fisk kan vara betydande källor till exponering. I denna studie har samband mellan PFAS-halter i blodplasma och insjöfiskkonsumtion undersökts. Studiepersoner har rekryterats från Glasbrukskohorten, där urvalet av deltagare har identifierats via enkätuppgifter om fiskkonsumtion. Totalt ingår blodplasma från 134 individer i studien där 66 högkonsumenter köns- och ålders-matchats med 68 icke-konsumenter av insjöfisk.Högkonsumenterna av insjöfisk hade generellt högre koncentrationer av PFAS i plasma, och L-PFOS, PFNA, och PFECHS var statistiskt signifikant högre i högkonsumenterna jämfört med icke-konsumenter. Summan av 11 PFAS-ämnens koncentrationer ökade med ålder, och var signifikant högre hos män jämfört med kvinnor.Studien bekräftar att konsumtion av insjöfisk kan vara en bidragande exponeringskälla till PFAS i allmänbefolkningen. Konsumtion av skaldjur och annan fisk bidrar sannolikt också till exponeringen, vilket vi avser att undersöka vidare.

I det aktuella projektet har Sveriges totala utsläpp av icke-avgas-partiklar från vägtrafik beräknats för år 2019 med hjälp av NORTRIP-modellen. Emissionerna från vägarna har sedan summerats till den nationella databasens grid om 1*1 km, och jämförts med emissioner för Sverige, som tidigare har rapporterats till Luftvårdskonventionen (CLRTAP) och EU. Den nya emissionsuppskattningen är uppdelad i broms-, asfalts- och däckpartiklar och den nationella totalen är beräknad som summan av den geografiskt fördelade emissionen.

För de 6 vägar där mätdata finns tillgängligt 2019 för såväl gaturumshalter som bakgrundshalter har ett lokalt bidrag beräknats från uppmätt gaturumshalt – bakgrundshalt. Sedan har spridningsberäkningar utförts med NORTRIP-emissionen och gaturumsmodellen OSPM. Resultaten har jämförts men osäkerheten i metodiken är stor, vilket bland annat kan ses på att total lokal halt ibland är lägre än bakgrundshalten.

Sveriges totala emission, i denna studie, av PM10 för 2019, av slitagepartiklar från däck, vägbana och bromsar var totalt 10 688 ton varav 1 012 ton tillhör fraktionen PM2,5. Detta är betydligt mindre än den totala PM10-emissionen 16 318 ton varav 3 264 ton tillhör fraktionen PM2,5, rapporterat för 2019 enligt den metod som används i nuvarande nationella inventering.

The main aim of the project was to investigate the occurrence of selected EU Water Framework Watch List substances (n=21) which include sulfametoxazol, trimetoprim, venlafaxin, O-desmetylvenlafaxin, clindamycin, metformin, guanylurea, fluconazole, clotrimazole, imazalil, ipconazole, metconazole, miconazole, procloraz, tebuconazole, penconazole, fipronil, tetraconazole, butyl methoxydibenzoyl-methane (avobenzone), octocrylene and benzophenone-3 in seven Swedish river catchments impacted by WWTPs. Other OMPs were also included, such as pharmaceuticals, personal care products, industrial chemicals, and PFASs, due to potential of their adverse effects at low doses to the environment. Compounds such as sulfamethoxazole, trimethoprim, venlafaxine, and fluconazole were consistently detected downstream, indicating incomplete removal during wastewater treatment. Seasonal factors, such as reduced water flow in summer, appear to increase contaminant persistence. Metformin and its byproduct, guanyl urea, were found in high concentrations due to widespread use and environmental persistence. The highest PFAS levels were found in Sagån, with PFHxA, PFHxS, PFHpA, and PFBS being the dominant compounds. PFAS concentration variability was linked to factors like snowmelt dilution and the limitations of grab sampling. High levels of OMPs, particularly tolytriazole, were detected in WWTP effluents, along with common pharmaceuticals such as tramadol and metoprolol. 1,4-Dioxane was present at all sites, indicating its persistence in aquatic environments. The detection of 6PPD and 6PPD-quinone, particularly in surface waters from road runoff, raises concerns due to their toxicity to aquatic organisms. The study highlights the need for more frequent, comprehensive monitoring to better understand the behavior and environmental risks of persistent contaminants like 1,4-Dioxane and 6PPD-quinone.

Vi har beräknat dödligheten för fladdermöss och fåglar vid oreglerade vindkraftverk i skogsmiljö i Sverige. Vidare har vi jämfört dödligheten vid oreglerade vindkraftverk med den vid driftreglerade verk med syftet att utvärdera hur väl en driftreglering fungerar som skydd för fladdermöss, enligt de parametrar som föreslogs i den uppdaterade syntesrapporten 6740 inom Vindval (Rydell m.fl. 2017). De metoder vi har använt är dels att söka efter döda fladdermöss och fåglar i området runt vindkraftverk med hjälp av hund, dels att mäta fladdermusaktivitet under perioden juli–september genom ultraljudsinspelningar. Totalt har vi under åren 2021 till 2023 genomfört 1 910 eftersök med hundekipage. Vidare har vi monterat ultraljudsmikro­foner vid 47 individuella vindkraftverk, varav vissa har följts under samtliga år och andra under några eller ett av åren. Eftersök har gjorts i sex av oss indelade regioner, från norr till söder. Ljudövervakning har genomförts i fem av dessa regioner (ej i region 6, inre Norrland). För att beräkna dödlighet för fladdermöss och fåglar har vi kontrollerat för avsökt yta, hundarnas sökeffektivitet och hur länge kadaver ligger kvar i naturen. Utifrån inspelningsdata har vi jämfört dödlighet och aktivitet av fladdermöss mellan regioner samt kontrollerat för temperatur och vindstyrka. 

I oktober 2025 publicerades en bilaga till rapport 7169. Bilagan ”Kompletterande studie av dödlighet för fladdermöss vid vindkraftverk med respektive utan driftreglering” bygger på en ettårig, kompletterande studie i region 1 och 2 med syfte att analysera och utvärdera effekten av driftreglering. Resultaten visar att dödligheten för fladdermöss var 60 procent lägre vid driftreglerade verk, jämfört med vid oreglerade.

Part 1 of this report on contaminated sites is one of six in a series of reports issued by the Swedish Environmental Protection Agency under the general heading of Environmental quality criteria. The others are entitled The Forest Landscape, The Agricultural Landscape, Groundwater, Lakes and Watercourses and Coasts and Seas. 

The purpose of the series is to enable local and regional authorities and others to make accurate assessments of environmental quality on the basis of available data, thus providing a more solid foundation for environmental planning and the establishment of environmental objectives. Each of the reports includes assessment criteria for a selection of parameters relating to objectives and threats that are associated with the main subject of the report.

A contaminated site is a landfill site or area of soil, groundwater or sediment which is so contaminated by a point source that concentrations significantly exceed local or regional background levels. The environmental quality criteria described in this report may be used to assess individual contaminated sites. They are a tool for assessing the risk associated with a contaminated site on the basis of limited information. The area is assigned to one of four risk classes as a result of the assessment.

The risk classification is an overall assessment of the degree of hazard posed by the contaminants, the level of contamination, the potential for migration of the contaminants as well as the degree to which protection of human health and the environment is required in the area. Criteria, questionnaires and tables have been provided to assist in various aspects of the assessment. Only a small part of the information required for risk classification is derived from environmental monitoring programmes. Most of the data is generated by special studies and investigations conducted at each site.

Part 2 of this report provides guidance regarding the requirements that must be met by the input data used in order to classify the risks associated with contaminated sites with an adequate degree of reliability. The guidance also explains how to collect the necessary data, plan and carry out the required sampling and analysis. Together, parts 1 and 2 comprise a complete guide for all the steps involved in conducting inventories of contaminated sites.

The model thus described is entitled MIFO, which, in Swedish, stands for Methods for Inventories of Contaminated Sites, and consists of two phases. The first phase is a preliminary survey, which begins with the identification of relevant objects for assessment and industries, followed by data-collection from maps and archives, together with on-site inspection and interviews. The preliminary inventory concludes with descriptions, evaluations and a final report.

The second phase is a preliminary site investigation that begins with an on-site inspection and the drawing up of a geological profile and sampling plan. Samples are then taken at strategically selected locations and analysed to quantify the relevant parameters. The preliminary site investigation concludes with descriptions, evaluations and a final report.

This report also contains information on quality assurance and safety issues.

Del 1 i denna rapport om förorenade områden är en av sex delar i Naturvårdsverkets serie Bedömningsgrunder för miljökvalitet. Övriga delar i serien är Skogslandskapet, Odlingslandskapet, Grundvatten, Sjöar och vattendrag samt Kust och hav. Syftet med Bedömningsgrunder för miljökvalitet är att länsstyrelser, kommuner och andra ska kunna göra kvalificerade bedömningar av miljökvaliteten utifrån insamlade data om tillståndet i miljön, och därmed få bättre underlag för miljöplanering och målstyrningsarbete. Varje rapport innehåller bedömningsmallar för ett urval parametrar som motsvarar de mål och hotbilder som finns inom det område som rapporten behandlar.

Ett förorenat område är en deponi, mark, grundvatten eller sediment som är så förorenat av en punktkälla att halterna påtagligt överskrider lokal/regional bakgrundshalt. Bedömningsgrunder för förorenade områden används för att bedöma enskilda förorenade områden. De är ett hjälpmedel för att, med begränsat underlag, kunna göra bedömningar av de risker ett förorenat område kan ge upphov till. Resultatet av bedömningen är att objektet inordnas i en av fyra riskklasser.

Riskklassningen är en samlad bedömning av föroreningarnas farlighet, föroreningsnivån, spridningsförutsättningarna och känsligheten och skyddsvärdet. Till hjälp för bedömningarna ges principer, blanketter och tabeller med indelning av de olika momenten. Det underlag som behövs för riskklassningen kommer till liten del från miljöövervakningen. Istället görs riktade undersökningar och utredningar för varje objekt.

Del 2 av rapporten är en vägledning som anvisar dels vilka krav på underlagsdata som Måste ställas för att förorenade områden skall kunna riskklassas med rimlig säkerhet, dels hur dessa uppgifter samlas in. I del 2 redovisas hur planering, provtagning och analyser bör genomföras. Tillsammans med del 1 erhålls en vägledning för samtliga steg i en inventering av förorenade områden.

Modellen som beskrivs kallas MIFO, Metodik för Inventering av Förorenade Områden. Den är indelad i två faser. Orienterade studier inleds med identifiering av objekt och branscher. Därpå följer uppgiftsinsamling där tillgänglig information via kart- och arkivstudier används tillsammans med intryck från platsbesök och intervjuer. Orienterande studier avslutas med sammanställning, utvärdering och rapportering.

Översiktliga undersökningar inleds med rekognosering på platsen och upprättandet av en så kallad geokarta och en provtagningsplan. Sedan görs provtagningar på strategiskt utvalda punkter och analyser på relevanta parametrar. Översiktliga undersökningar avslutas med sammanställning, utvärdering och rapportering.

Rapporten innehåller även information om kvalitetssäkring, skyddsutrustning och säkerhetsfrågor.

Det pågår en stor industriell utveckling i norra Sverige, där byggandet av en av Europas störstabatterifabriker i Skellefteå utgör en del. Det pågår även motsvarande etablering på andra platser iSverige. Syftet med mätprojektet var att mäta metaller i luft vid uppstarten av en ny industrietablering föratt sedan kunna följa upp mätningarna när verksamheterna är i full drift.Veckomätningar av PM10 genomfördes under totalt 8 veckor, fördelat mellan två olika mätpunkter. Filtrenanalyserades sedan för ett antal metaller (litium, vanadin, krom, mangan, kobolt, nickel, koppar, zink,arsenik, bly, kadmium). Resultatet visade på detekterbara halter av samtliga analyserade metallerförutom nickel. De uppmäta halterna av vissa metaller låg lägre jämfört med tidigare mätningar i centralaSkellefteå, men högre jämfört med regionala bakgrundsmätningar vid mätstationen Bredkälen iJämtland. För de metaller som är reglerade via luftkvalitetsförordningen låg samtliga under gällandemiljökvalitetsnormer.Uppföljande mätningar bör genomföras när industrietableringen kan anses vara klar, sannolikt tidigast år2025.

The abundance of many species of bumblebees is declining and climate change is a major contributing factor. The distributions of bumblebees are shifting northwards to track suitable climates across continents. Some of the species that are most vulnerable inhabit the Arctic and have no possibility to move further north. An important indicator of the viability of animal populations is genetic diversity, which can be tracked over time by genetic monitoring to identify populations that are declining or at risk. Species of arctic bumblebees found in the Swedish mountains are considered high priority for inclusion in genetic monitoring due to the threats they face from climate change. In this report we use whole-genome sequencing to assess genetic variation in seven species of bumblebee that inhabit the Swedish mountains. Six of the species are restricted to arctic and mountain environments, whereas one is widespread throughout Europe. In total, we sequenced 333 samples of these species from across their ranges in Sweden. Estimates of effective population size (NE) predicted from levels of genetic variation vary between ~55,000 for the species with the most restricted high alpine distributions, to 200,000 for the more common mountain species, and 220,000 for the widespread species. Population fragmentation is generally very low or undetectable in Swedish mountains, suggesting an absence of barriers to gene flow between sub-populations. None of the species appear to be at immediate risk of negative genetic effects due to high levels of genetic drift. Reconstruction of historical fluctuations in NE indicate that the arctic specialist species Bombus hyperboreus has already experienced substantial population declines since the last ice age and we detected one highly inbred sample of this species, suggesting it may be particularly vulnerable. The ranges of all of the mountain bumblebee species are predicted to shrink drastically due to the effects of climate change. Future genetic monitoring would be a useful way to detect whether populations have been adversely affected by declines or fragmentation that could threaten their viability. The data presented here serves as an important first step towards future genetic monitoring programs for these species.

Havsbotten är utsatt för påverkan från en mängd olika verksamheter, som konstruktioner, muddring, fartygstrafik och bottentrålning vilka kan samverka både med varandra och med effekter från klimatförändringar, övergödning och andra mänskliga belastningar. Havsbottens status är en av 11 så kallade deskriptorer i EU:s havsmiljödirektiv som används för att bestämma miljöstatus. Enligt havsmiljödirektivet ska havsbottnens integritet bedömas som andel havsbotten per huvudsaklig livsmiljötyp som påverkas negativt av mänskliga aktiviteter. 

Carambha-projektet har undersökt olika sätt att bedöma de fastställda kriterierna för havsbottnens integritet i dess rumsliga sammanhang. Vi har sammanställt och utvärderat befintliga biologiska data samt miljö-och påverkansdata. Dessa har använts för att kvantifiera aktiviteter och påverkan som leder till förändring och förlust av livsmiljöer, samt utveckla metodik för att uppskatta andelen påverkande och förlorade livsmiljöer i svenska kust-och utsjöområden. Vi har också tagit fram principer för hur data och indikatorer på olika skalor ska kunna aggregeras till en samlad bedömning av havsbottnens status. 

Bottentrålning är en viktig påverkansfaktor i bedömningen av havsbottnens integritet, och effekterna på sammansättning och diversitet av bottenlevande arter är väl studerade. Dock låter sig inte resultat från andra havsområden alltid direkt översättas till svenska förhållanden. Dessutom påverkar bottentrålningen också ekosystemprocesser och funktioner, vilket inte är lika väl undersökt. Vi har undersökt om det för svenska havsområden finns ett samband mellan den fysiska påverkan som orsakas av bottentrålning och fyra indikatorer för miljötillstånd, de strukturella indikatorerna Margalef D och BQI och de funktionella indikatorerna BPc och IPc. I Skagerrak påverkades alla indikatorer negativt av bottentrålning, medan effekterna var mer diffusa i de övriga områdena. 

Utifrån tusentals dropvideoobservationer av vegetation och epibentisk fauna har vi använt ett antal olika statistiska metoder samt maskininlärning för att identifiera samband mellan en modell över kustnära påverkan respektive trålningsintensitet och arternas täckningsgrad eller abundans. Vi använde denna ansats för att visa hur man kan skatta total påverkan på en population, samt modellera hur stor restaureringspotential det finns i ett område. Våra pilotstudier visar att det går att ta fram statistiskt relevanta resultat som stämmer överens med tidigare uppfattning om olika arters känslighet. 

De huvudsakliga livsmiljötyperna är abiotiska habitat som är definierade baserat på substrat och djupzon. För att kunna bedöma deras status med avseende på struktur och funktion har vi i denna studie utgått från Eunis-systemet för habitatklassificering och kopplat dessa generellt definierade abiotiska habitat till betydligt mer specifika ekosystemkomponenter enligt det svenska naturvärdesbedömningssystemet Mosaic. Den resulterande listan utgör ett underlag för vilka arter, artgrupper och biotoper som bör prioriteras när det gäller datainsamling och kartering. 

Vi redovisar också principer för sammantagen bedömning av havsbottnens integritet, i relation till gränsvärden för god status. Den föreslagna processen utgår från att där det finns lämpliga övervakningsdata på relevant skala ska dessa väga tyngst i den övergripande bedömningen. I de fall där sådana data saknas eller på olika sätt inte är tillräckliga, stöds bedömningen av en kombination av tillstånds­indikatorer under andra deskriptorer eller policyområden, och/eller riskbaserade metoder, alternativt bedömning av påverkan. Bedömning av fysisk förlust inkluderas som ett sista steg i processen. 

Sammantaget bidrar arbetet i Carambha till bedömningen av havsbottnens integritet enligt EU:s havsmiljödirektiv genom att vi undersökt mänsklig påverkan och dess effekter på den bentiska miljön i svenska hav, samt utvecklat vidare, testat och utvärderat data och metoder som gör framtida bedömningar mer träffsäkra och robusta.

Hur mycket vet vi egentligen om maten vi äter och dess eventuella miljöpåverkan? Hur kan vi minska de negativa effekterna på miljönfrån maten vi äter? Och hur kan vi komma fram till ett mer hållbart svenskt livsmedelssystem?

Det är frågorna forskargruppen ställer sig i en kunskapssyntes som miljöeffekter och policyalternativ för en mer hållbar livsmedelskonsumtion. Vi vet sällan exakt var maten kommer ifrån och den datasom är tillgänglig är ofta begränsade. Därför blir det svårt att utvärdera livsmedelskonsumtionens miljöpåverkan enbart baserat på  enskilda livsmedelsprodukter – istället är det rimligt att även utvärdera matens miljöpåverkan utifrån ett kostperspektiv, med noga utvalda indikatorer för att fånga målkonflikter mellan olika miljöpåverkansaspekter. För att vi ska bli bättre på att utvärdera miljöpåverkan från maten vi äter behöver vi bättre grunddata att utgå ifrån. Men den bristen bör inte hindra oss ifrån att redan idag använda olika styrmedel föratt minska livsmedelskonsumtionens negativa miljöpåverkan, då det finns evidens för positiva effekter av en rad olika styrmedel för att minska miljöpåverkan från matkonsumtionen.

Det är några av forskargruppens slutsatser i kunskapssammanställningen av forskningsläget, vilken ingår i Naturvårdsverkets satsning på hållbar konsumtion.

Projektet har finansierats med medel från Naturvårdsverkets miljöforskningsanslag som finansierar forskning till stöd för Naturvårdsverkets kunskapsbehov.

Närsalttransporter i små vattendrag, eller allmänt kallat ”Bohusbäcksprogrammet” är ett delprogram inom Länsstyrelsen Västra Götalands regionala övervakning som startade 1988. Syftet med denna miljöövervakning är bland annat att ge underlag för åtgärdsarbetet i att begränsa kväve- och fosforbelastningen till vattendrag och havet. I dag ingår mätning av näringsämnen i 35 kustmynnande vattendrag från Hallandsgränsen i söder till norska gränsen i norr. Programmet genomförs i nära samarbete med kustkommunerna, som ombesörjer vattenprovtagningen. I denna rapport redovisar vi generella trender för näringsämnen och kiselalger, status enligt vattendirektivet, källfördelning och säsongsmässiga variationer i länets kustmynnande vattendrag. Vidare diskuteras upplägget av programmet och eventuella förbättringsförslag tas fram.

This report presents a graphic and statistical overview of temporal trends and spatial variations within the Swedish National Monitoring Programme for Contaminant in freshwater biota. Each monitored contaminant has been examined in pike, perch or Arctic char from 32 lakes from the north to the south in Sweden. 

Den här sammanfattande rapporten utgör en syntes av den tillgängliga kunskapen och erfarenheterna i Sverige kring återvinning och återanvändning av resurser från avlopp. Sammanställningen är resultatet av ett omfattande arbete av Projekt­gruppen i dialog med en stor mängd olika aktörer inom relevanta områden, som myndigheter, kommunala VA-organisationer, högskolor med flera. Tillsammans med de delsynteser som rör olika temaområden, är denna kunskap tänkt att stödja både offentliga och privata aktörer som är centrala för omställningsprocessen till en mer cirkulär hantering av resurser från avlopp. Det långsiktiga målet är ett hållbart och, framför allt, mer motståndskraftigt samhälle där resurser ur avlopp kan utgöra en viktig pusselbit. Rapporten är avsedd att hjälpa till att hitta, navigera och tolka den stora mängd kunskap som redan finns, samt att utforska möjliga lösningar och vägar framåt mot en ökad implementering av cirkulära lösningar.

Avloppsvatten innehåller inte bara näringsämnen som kan möta många av de behov som finns inom svenskt jordbruk, utan också betydande mängder energi. Denna energi används idag bara i begränsad omfattning, men den har potential att bli en viktig komponent i Sveriges framtida förnybara energimix. Utöver dessa resurser utgör också vattnet en livsviktig resurs, inte bara för oss människor utan även för de ekosystem vi är beroende av. Även vi i Sverige behöver återvinna och återanvända vattenresurserna i större utsträckning för att möta utmaningar som vattenbrist och försämring av våra naturliga vattenresurser, bland annat orsakad av klimatförändringar. Avloppen innehåller även andra resurser som samhället till viss del redan har uppmärksammat som potentiella alternativ för att möta våra behov. I kombination med en effektivare resursanvändning kan en återvinning och återanvändning av resurserna som finns i avloppet göra Sverige mindre beroende av import av ofta fossila resurser, vilket ökar Sveriges motståndskraft i kristider. Omställningen kan också bidra till att säkra kritisk infrastruktur och till att mer hållbara cirkulära lösningar som tillgodoser våra planetära gränser tillämpas.

Förutom resurserna så innehåller avlopp även föroreningar eftersom avlopp är en naturlig samlingspunkt för många utsläpp i samhället, från både hushåll, industri och andra utsläppskällor. Hit räknas exempelvis läkemedelsrester och andra organiska och oorganiska mikroföroreningar, som samhället redan har identifierat som problematiska för både miljön och människors hälsa. En holistisk hantering av avloppsfraktioner som möjliggör återvinning och återanvändning av värdefulla resurser samtidigt som föroreningar kan tas bort från kretsloppet är således vägen framåt för svensk avloppshantering. Här föreslår projektgruppen en samhällsanpassad kombination av källsorteringssystem och resursanläggningar som kan utvecklas i takt med samhällets utveckling och omställning för en allt högre grad av resursåtervinning. Denna lösning ger en reell möjlighet att börja med en implementering av resursåtervinning nu eftersom befintlig infrastruktur kan nyttjas och kompletteras eller byggas om successivt med samhällets omställ­ning. Införandet av olika källsorterande eller resursåterbrukande åtgärder i vissa hushåll eller bostadsområden och återvinning av resurser i befintliga avloppsreningsverk kan realiseras parallellt och gynnar direkt både en cirkulär resurs-användning och ett bättre resursutnyttjande i avloppshanteringen.

Syntesrapporten visar att det redan idag finns både tekniker och lösningar för att återvinna och återanvända olika resurser från avlopp. Dessutom pågår mycket forskning och utveckling kring teknikoptimering och innovation som med en tydlig satsning skulle kunna ge Sverige ett teknologi- och innovationsförsprång i den omställningsprocess som flera länder har initierat. Genomgången av erfarenheter visar också att acceptansen för användning av resurser som utvinns från avlopp till stor del redan finns idag, men att det finns en stor potential att öka denna acceptans bland annat genom ett tydligare arbete från myndigheternas sida. Här kan det nämnas att trots att existerande regelverk på en övergripande nivå redan främjar en utökad användning av avloppsresurser så kvarstår brister på vägledning och juridiska osäkerheter som några av de största hindren för en ökad återvinning och återanvändning av resurser från avlopp. För att övervinna hinder inom återvinning och återanvändning krävs ett bättre samarbete och ökad kunskap hos svenska myndigheter. Olika initiativ för att främja kunskapsutbyte och kunskapsuppbyggnad kan hjälpa till att uppnå detta. Projektgruppen hoppas att även denna syntesrapport delvis kan bidra till det. 

Syntesen visar att det även finns olika verktyg tillgängliga för att bedöma even­tuella risker med återanvändning eller återvinning av resurser, eller för att välja de bästa lösningarna bland flera alternativ. Dessa verktyg kan ge ett värdefullt stöd i beslutsprocesser även framöver, dock behöver det beaktas att det alltid kommer finnas aspekter som inte kommer kunna kvantifiera eller bedömas. Det är därför av vikt att alla involverade aktörer har en viss kunskap och förståelse om de möjligheter och risker som finns för att kunna ta Sverige framåt mot en hållbar och cirkulär avloppshantering. Vidareutveckling av verktygen för att bättre kunna fånga upp de värden som är svåra att kvantifiera, eller sätta monetära värden på, behövs också. 

Vägen framåt för en hållbar utveckling i framtidens Sverige kräver en tydlig förändring av samhällets hantering av resurser i avlopp. Inte bara krävs en attityd­förändring för att betrakta avlopp som resurs och inte avfall. Genom helhetstänk kan flera resurser samtidigt nyttjas och tillgodose samhällets behov och samtidigt hjälpa att bemöta olika utmaningar samhället står inför såsom exempelvis klimat­förändringen och annan negativ miljöpåverkan. En aktiv samverkan mellan olika myndigheter och andra aktörer krävs. Sveriges unika öppna arbetssätt, där erfaren-heter och kunskap som tas fram av en aktör, öppet delas med alla andra aktörer, utgör i detta sammanhang en enorm styrka som bör nyttjas genom ett brett nationellt samarbete. Ännu mer kunskap behöver tas fram eller syntetiseras för en effektivare implementering av de bästa lösningarna för en cirkulär resurshante­ring. Till sist kommer den omställningen som behövs inte kunna ske utan att det finns en tydlig samhällsinriktning som ger förutsättningar för aktörer att verka i. Här behöver incitament och styrmedel komma på plats i form av tydliga regelverk, uppdragsformulering, riktade utlysningar och eventuella ”fyrtornsprojekt” i natio­nell samverkan som skapar en kunskaps- och referensbas för implementering.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har samarbetat med Mittuniversitetet för att försöka få en tydligare bild av var skogar med höga naturvärden finns kvar i Norrbottens län och hur dessa är sammankopplade, det vill säga hur den ekologiska konnektiviteten ser ut. Vi har även tittat på konnektiviteten mellan våtmarker med höga naturvärden och ingen eller låg påverkan på hydrologin, enligt våtmarksinventeringen (VMI).

Arbetet är en del av Länsstyrelsen i Norrbottens arbete med Grön infrastruktur och ett underlag för framtida arbete med bevarande, restaurering och även uppföljning av förändringar i landskapet.

För att få en tydligare bild av sambanden har vi använt oss av befintligt underlag och befintliga metoder. I arbetet har det ingått en hel del metodutveckling då befintliga metoder inte varit möjliga att använda rakt av.

De metoder som använts är:

1. en täthetsanalys som visar var det finns områden som till stor del utgörs av skogar med höga naturvärden
2. en konnektivitetsanalys som visar vilken väg som det är mest troligt att en fiktiv art som föredrar naturskogar och skyr fysiska ingrepp helst skulle välja för att röra sig genom landskapet.
3. en konnektivitetsanalys som speglar förutsättningarna för en fiktiv art att röra sig mellan våtmarker med höga naturvärden och ingen eller låg påverkan på hydrologin. När den fiktiva arten rör sig söker den liknande livsmiljöer och markfuktighet samt skyr fysisk påverkan.

Resultaten av täthetsanalysen av skog visar att det fortfarande finns kvar tätheter av skogar med kända höga naturvärden längs hela fjällkedjan. De når som närmast kusten vid Granlandets naturreservat i de centrala delarna av länet. Inkluderas kontinuitetsskogar så faller fler tätheter ut. Här finns dock en osäkerhet kring skogarnas naturvärde, eftersom kontinuitetsskogar utanför kända värdekärnor enbart är flygbildstolkade.

Arter som är beroende av skogar med höga naturvärden behöver inte bara tillgång på habitat, alltså en tillräcklig täthet av livsmiljöer. De behöver även förutsättningar att röra sig mellan dessa, en tillräckligt stark konnektivitet, för att överleva på lång sikt. Konnektivitetsanalyserna visar troliga rörelsemönster i landskapet. De visar inte var konnektiviteten är högst i länet utan var konnektiviteten är högst inom det närmaste området.

Konnektivitetsanalysen av skog visar vilken väg som det är mest troligt att en fiktiv art som föredrar naturskogar och skyr fysiska ingrepp helst skulle välja för att förflytta sig genom landskapet. Analysen visar att konnektiviteten är påfallande stark i de fjällnära skogsområdena. Det syns även tydliga stråk genom fjälldalar över hela länet. Man kan dessutom tydligt utröna flertalet skyddade områden, till exempel Muddus nationalpark och naturreservaten Reivo och Granlandet, samt hur konnektiviteten ser ut inom dessa områden.

Konnektivitetsanalysen av våtmarker speglar förutsättningarna för en fiktiv art att röra sig mellan våtmarker med höga naturvärden och ingen eller låg påverkan på hydrologin. Den fiktiva arten vill förflytta sig till en liknande miljö och väljer väg utifrån hur det ser ut i närområdet. Den begränsas därför av fysiska ingrepp i landskapet. Även här syns vissa tydliga mönster. Stråk av stark konnektivitet följer hydrologiska flöden över länet, i huvudsak i sydostlig riktning. Ett stort område med stark konnektivitet löper från naturreservatet Torneträsk-Soppero fjällurskog hela vägen till Överkalix. Ett annat stort område löper från söder om Torne träsk hela vägen till naturreservatet Granlandet. Ett tredje område utgörs av naturreservatet Pärlälvens fjällurskog och Udtja naturreservat.

När täthets- och konnektivitetsanalyserna kombineras kan vi få en bättre bild av var i landskapet det finns bättre eller sämre förutsättningar för långsiktig funktionalitet. Vi kan få en bild av vilka stråk som kan vara viktiga mellan skogar och våtmarker med kända värden. Samtidigt bör användaren vara medveten om att analyserna har begränsningar som både beror på underlagen och på metoderna.

Täthetsanalysen av skog är så pass tillförlitlig att den går att använda mer brett som planerings- och kunskapsunderlag av myndigheter och andra aktörer under förutsättning att användaren förstår hur analysen är gjord. I konnektivitetsanalyserna finns däremot för stora begränsningar både i dataunderlagen och metoden för att de ska vara användbara som ett tillförlitligt planeringsunderlag. Dessutom finns det i nuläget inga metoder för att på ett tillförlitligt sätt validera analyserna, vilket innebär att vi inte vet till vilken grad resultaten återspeglar den faktiska konnektiviteten i länet. Analyserna kan däremot utgöra ett bra underlag för den som är väl insatt i metoden och dess begränsningar.

Analyserna är möjliga att uppdatera med nya eller uppdaterade underlag. Det är även möjligt att justera själva metoderna allt eftersom vi får mer kunskap. Redan nu fungerar förmodligen metoden för konnektivitetsanalyserna bra i mer geografiskt begränsade områden där det finns mer detaljerade kartunderlag.

Kartunderlagen som tagits fram i analyserna har publicerats av Mittuniversitetet via Svensk Nationell Datatjänst.

Här tydliggörs den senaste kunskapen som finns om tjäder och dess utveckling och behov i Sverige, ur ett förvaltningsinriktatperspektiv.Författarna gör även en analys av de olika inventeringsmetoder som används för att visa på vilka metoder som är bäst lämpade utifrån geografiskt läge. Utblickar görs även genom hela rapporten till våragrannländer Norge och Finland. Utöver sammanställning av ny kunskap och analys av inventeringsmetoder, identifieras även inom vilka olika områden det idag föreligger kunskapsbehov och vad de består i. Uppdraget avslutades med ett seminarium där författarna informerade om vad de kommit fram till samt bjöd in till dialog och frågor. En sammanställning av seminariet ligger med som avslutande del i rapporten. Arbetet har finansierats via Naturvårdsverkets anslag för åtgärderför värdefull natur.

Elevated PFAS concentrations have consistently been found in perch from the Kvädöfjärden monitoring station (Original station) since monitoring of this chemical group started in 2016. In this project we 1) investigated the temporal variability of PFAS in Kvädöfjärden by retrospective analysis of perch from 1981 until 2015, 2) investigated the spatial variability of PFAS concentrations in perch from ten locations collected in the Kvädöfjärden region in 2023 and 3) mapped various harmful activities in the surrounding area of Kvädöfjärden.

The results show that PFOS and several PFCAs has continuously increased from the 1980s. We further see a change in the PFAS homologue fingerprint between 2005 and 2010 that suggests a change from a more marine influence to the influence of a local source.

All perch from the spatial survey have a fractional pattern of the PFAS homologues similar to the Original station, but the PFAS concentrations show high spatial variability. The Original station has the highest PFAS concentrations but elevated concentrations were also seen in perch in Licknevarpfjärden, north of the Original station. The ratio of PFUnDA/PFDA suggest that firefighting foam is not the source of the increasing PFAS concentrations. Moreover, we could not identify any harmful activities in the Kvädöfjärden region that potentially could affect the PFAS concentrations. We are therefore not able to identify the exact source of the elevated PFAS concentrations.

To track a possible source area, we suggest perch samples are collected between the Original station and Licknevarpfjärden. In addition, we suggest that water samples could be collected in the region as a supplement.

En sammanställning över industri- och kommunalt avfall i Sverige 2022. Rapporten ger siffror över hur mycket avfall som genererades i olika sektorer, beskriver avfallsflödena i samhället och hur avfallet behandlades. Den kan användas vid uppföljning och utvärdering av de mål som satts upp för avfallsområdet, och som utgångspunkt för diskussioner om hur vi ska nå dem.

Avfall i Sverige 2022 – uppkomst och behandling ges ut av Naturvårdsverket och utgår från avfallsstatistik som rapporterades i juni 2024 i enlighet med Avfallsstatistikförordningen (2150/2002/EC).

Kommunerna har en nyckelroll i friluftslivsarbete. Genom kommunal planering kan tillgång till natur för friluftsliv, och särskilt den vardagsnära naturen, samt attraktiva livsmiljöer säkerställas. Barn och ungdomar kan genom skolan få lika möjligheter att utöva friluftsliv, lära sig om allemansrätten och få en naturförståelse. Friluftsliv kan bidra till både fysisk och psykisk hälsa. Vi vill stimulera kommunernas arbete och därför genomför vi undersökningen och delar ut pris till Sveriges friluftskommun och uppmärksammar Årets förbättrare. Priset delas ut av Naturvårdsverket i samarbete med Svenskt Friluftsliv och Sveriges Fritids- och kulturchefsförening. Enkätundersökningen har gjorts sedan 2010 och vi följer utvecklingen. I årets enkät har vi samlat in flera inspirerande exempel på hur kommunerna arbetar med tillgång till vardagsnära natur som bidrar till folkhälsa.

Naturvårdsverket har i flera sammanhang, bl.a. i ”Aktionsplan för biologisk mångfald ” (1995) framhållit vikten av att utarbeta och genomföra åtgärdsprogram för hotade arter och biotoper. Åtgärdsprogrammen och deras genomförande är nu ett av flera verktyg för att nå det av riksdagen beslutade miljökvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv (prop 2004/05:150 Svenska miljömål- ett gemensamt uppdrag) och samtliga sex ekosystemrelaterade miljömål (prop. 2000/01:130 Svenska miljömål - delmål och åtgärdsstrategier). Miljömålet slår bland annat fast att antalet hotade arter ska minska med 30% till 2015 jämfört med år 2000. Dessutom ska förlusten av biologisk mångfald vara hejdad till år 2010. Den sistnämnda målsättningen lades också fast vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 och världstoppmötet ”Rio+10” i Johannesburg 2002.

 Åtgärdsprogrammet för bevarande av kronärtsblåvingen (Plebejus argyrognomon) har på Naturvårdsverkets uppdrag upprättats av Håkan Elmquist. Programmet presenterar Naturvårdsverkets syn på vilka åtgärder som behöver genomföras för kronärtsblåvingen. Åtgärdsprogrammet är ett vägledande dokument och inte formellt bindande. Det innehåller en kortfattad kunskapsöversikt och presentation av åtgärder som behövs för att förbättra kronärtsblåvingens bevarandestatus i Sverige under perioden 2009-2013 Åtgärderna samordnas mellan olika intressenter, varigenom kunskapen om och förståelsen för arten eller biotopen ökar. Förankringen av åtgärderna har skett genom samråd och en bred remissprocess där myndigheter, experter, kommuner och intresseorganisationer haft möjlighet att bidra till utformningen av programmet.

 Det här åtgärdsprogrammet är ett led i att förbättra bevarandearbetet och utöka kunskapen om kronärtsblåvingen. Det är Naturvårdsverkets förhoppning att programmet kommer att stimulera till engagemang och konkreta åtgärder på regional och lokal nivå, så att kronärtsblåvingen så småningom kan få en gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket tackar alla de som har bidragit med synpunkter vid framtagandet av åtgärdsprogrammet och de som kommer att bidra till genomförandet av detsamma.

Blodprover (600 st.) från deltagare i matvaneundersökningen Riksmaten ungdom 2016-17 har analyserats med avseende på akrylamid och dess metabolit glycidamid. Analyserna har gjorts med masspektrometri av reaktionsprodukter med hemoglobin (Hb-addukter) som biomarkör för exponering för akrylamid. I denna rapport redovisas resultaten från dessa analyser. Skillnader i exponering mellan kön och mellan åldersgrupper (årskurs 5, årskurs 8 och årskurs 2 på gymnasiet) har undersökts samt association med bostadsort (stadsmiljö eller landsbygd) och föräldrars utbildningsnivå. Exponeringen har också undersökts i relation till uppskattat intag av akrylamid från mat, baserat på enkätsvar om matvanor från ungdomarna. 

Akrylamid kunde detekteras i nästan alla prover (99 %). Medianhalten var 34 pmol/g Hb. Ingen signifikant skillnad i Hb-addukthalt av akrylamid kunde observeras mellan pojkar och flickor. Inte heller kunde någon signifikant skillnad observeras mellan åldersgrupperna för akrylamid. Vid jämförelse av Hb-addukter av glycidamid samt summan av akrylamid och glycidamid uppvisade barnen i årskurs 5 högre halter jämfört med ungdomarna i årskurs 8 och i årskurs 2 på gymnasiet. Vid jämförelse mellan bostadsort på landsbygd jämfört med i stadsmiljö observerades inga signifikanta skillnader i Hb-adduktnivåer av akrylamid eller glycidamid för någon åldersgrupp. Inte heller observerades någon association mellan Hb-adduktnivåer och föräldrarnas utbildningsnivå i någon åldersgrupp. Omkring 10 % av studenterna rapporterade att de röker, dagligen eller ibland, och dessa individer hade signifikant högre Hb-adduktnivåer av glycidamid samt av summan av akrylamid och glycidamid. 

Förutom rökning utgör livsmedelskonsumtion den största källan till akrylamidexponering. De uppmätta adduktnivåerna jämfördes med uppskattat intag av akrylamid från livsmedel som är kända att innehålla akrylamid. Jämförelsen gjordes både med data från enkätsvar om generella matvanor samt från data från kostregistrering under två dagar. Ingen signifikant korrelation observerades mellan adduktnivå av akrylamid och det totala medelintaget från kostregistreringen, sannolikt för att adduktnivåerna motsvarar exponeringen som skett under de senaste ca fyra månaderna, vilket är hemoglobinets livslängd. Dock observerades signifikanta korrelationer mellan adduktnivå och registrerad konsumtion av chips och bröd för studenterna i årskurs 5. Också observerades en signifikant skillnad mellan adduktnivåer och konsumtion av chips från enkätdata om generella konsumtionsvanor. 

En framtida studie om matvanor som designats med avseende på akrylamidexponering skulle ge en bättre förståelse för korrelationen mellan konsumtion och exponering, och ge en ännu bättre uppskattning om bidraget av akrylamid från mat till den totala cancerrisken. 

Det finns brunlångöra i drygt 60 procent av de gotländska kyrkorna men tittar man enbart på kyrkor utan fasadbelysning är siffran högre (75%) och i kyrkor med fasadbelysning från flera sidor är siffran endast 32 procent. Ljuset från en strålkastare mot en kyrkvägg överstiger den ljusmängd som brunlångöra tolererar med ungefär tio gånger. Det är alltså tydligt att belysning och mängden belysning påverkar fladdermössen, precis som har konstaterats i tidigare studier i Västergötland. Även artantalet vid kyrkorna verkar minska med antal strålkastare, något som också har konstaterats i andra delar av landet. Problemet verkar dock vara något mindre på Gotland, så till vida att det fortfarande finns ett stort antal kolonier kvar, även i belysta kyrkor. En anledning är att flera pastorat reglerar belysningen genom att framför allt släcka efter en viss tid på kvällen. Detta ger fladdermössen fortsatt möjlighet att flyga ut. Belysningen överlag på Gotland är också förhållandevis sparsam med avsaknad av gatljus längs många vägar. Vi vet dock inte om populationen är stabil eller på väg ner. Flera av de funna kolonierna var små och det finns undersökningar som tyder på att långvarig belysning sakta gör kolonierna mindre. Detta utgör dock ett bra underlag för fortsatt övervakning så att populationen av brunlångöra och i viss mån övriga fladdermöss kan följas över en längre tid. Med kunskap om ljusets påverkan kan vi också planera för bättre, det vill säga mer faunaanpassad belysning. I bilaga 3 finns en sammanställning över åtgärder för att minska ljusföroreningar.

Med stöd av miljöövervakning i Gotlands län bedömer Länsstyrelsen hur det går för miljömålen. De två målen för luft är regionalt nära att nås. Bedömningen för de övriga målen är att de inte kommer att nås till år 2030. Mål kopplade till biologisk mångfald bedöms röra sig i negativ riktning. Övriga mål har en neutral eller oklar utveckling. Det tar lång tid innan effekter av olika åtgärder som restaurering och minskade utsläpp ger återspegling i miljön. Det krävs fler åtgärder, en omställning i samhället samt en uthållighet i arbetet för att nå miljömålen.Klimatförändringens påverkan på biologisk mångfald, ytvatten och grundvattnet innebär stora utmaningar. Gotlands höga natur- och kulturvärden utgör en viktig resurs och ständiga avvägningar behöver göras mellan bevarande, brukande och utveckling.

Vatten i samhällsplanering kan ses ur många olika perspektiv. Vatten är ett allmänt intresse som ska beaktas och tillgodoses i all planläggning. En god bebyggd miljö ska skapa förutsättningar för god vattenkvalitet i våra vattendrag, sjöar, grundvatten och hav och ge möjlighet till en hållbar vattenförsörjning. Vattenmyndigheten lyfter fram att det i Södra Östersjöns vattendistrikt finns stora utmaningar i alla typer av vatten och det gäller såväl vattenkvalitet, förändrade flöden och onaturliga konstruktioner som påverkar växt- och djurlivet i vatten som att det ska finnas vatten i tillräcklig mängd –varken för lite eller för mycket på en gång.Förväntade konsekvenser av klimatförändringar såsom ökad nederbörd och fler perioder med torka innebär stora utmaningar för vattenförvaltning och dricksvattenförsörjning samt för hantering av dag- och spillvatten. Gotlands vattenförsörjning är mycket sårbar och redan idag utgör torka och vattenbrist problem som dessutom förväntas förvärras i takt med ett förändrat klimat.Syftet med vägledningen är att underlätta för planhandläggare att integrera vattenfrågorna i såväl detaljplaner (DP) som översiktsplaner (ÖP) och fördjupade översiktsplaner (FÖP). Vägledningen är tänkt att underlätta för att i samhällsplaneringen ta hänsyn till och bidra till flera av de nationella miljömålen och målen i Agenda 2030.I vägledningen finns en checklista för hantering av olika vattenfrågor i samhällsplaneringen så som miljökvalitetsnormer, dagvatten, skyfall och översvämning. Checklistan med referenser till olika planeringsunderlag är tänkt att hjälpa planhandläggare att säkerställa att nödvändiga utredningar och frågor i planarbetet finns med i ett tidigt skede.

WSP Sverige AB har på uppdrag av länsstyrelsen i Gotlands län utfört fältinventering med fokus på undervattensvegetation i nio grunda vikar på Gotlands östkust i augusti 2022. Med hjälp av insamlade data samt ortofoton har WSP även karterat marina bevarandevärden i de nio vikarna. Syftet med undersökningen var att kartlägga marina naturvärden i grunda miljöer som är svåra att inventera från vanlig båt. Bottnar på 0–3 m djup inventerades med snorkling, vattenkikare eller dropvideo. Med hjälp av inventeringsdata och högupplösta ortofoton skapades detaljerade kartor över marina naturtyper, bottenvegetation och naturvärden. Resultaten visar på varierad bottenvegetation med vidsträckta kärlväxtängar och tångbälten. De undersökta vikarna har olika exponeringsgrad vilket i hög utsträckning avgör vegetationssamhällenas sammansättning. I många grunda skyddade vikar är förekomst av kransalger god medan ålgräsängar är vanliga på några meters djup i de mer exponerade vikarna. På vissa platser, framför allt i skyddade vikar är dominansen av borstnate hög och påväxt av fintrådiga alger kraftig. Många skyddade vikar med begränsad vattenomsättning och mycket undervattensvegetation uppvisar goda fysiska möjligheter att fungera som rekryteringsområden för kustlekande rovfisk.

Mikroplasters förekomst i miljön har rönt uppmärksamhet de senaste åren. Det märks inte minst på den stora mängd initiativ, forskning, projekt ochåtgärdsarbeten som pågår både internationellt och i Sverige. Naturvårdsverket ser förekomsten av mikroplaster i miljön som en fortsatt viktig fråga. Samtidigt som vi är beroende av att synkronisera och ibland avvakta resultat inom EU och andraländer behöver vårt eget arbete i Sverige fortsätta. Med de åtgärder som föreslås här bedömer Naturvårdsverket att förutsättningarna för att minska spridningen av mikroplaster i miljön förbättras. För att kunna ta ytterligare steg behöver kunskapen om källor, spridning och effekter öka.

ÅtgärdsförslagNaturvårdsverket föreslår att regeringen:* Inför anmälningsplikt för anläggningar med konstgräs, gjutet granulat och ridanläggningar som innehåller gummi eller plast.

Naturvårdsverket åtar sig att vara nationell kunskapsnod för mikroplast i miljön.De kommande åren bedöms behovet av att samla in och sprida kunskap vara som störst. Åtgärderna nedan skulle kunna ingå som en del i nod-arbetet och till stor delfinansieras via den ökning som äskas i Naturvårdsverkets budgetunderlag.* Insatser för tillsynsvägledning av konstgräsplaner och andrautomhusanläggningar för idrott och lek.* Fortsatt finansiering av beställargrupp konstgräs.* Verka för ändrade kriterier i ekodesigndirektivet för tvättmaskiner.* Främja användning av filterlösningar för hushåll.* Insatser för tvätterier.

Naturvårdsverket åtar sig också att som kunskapsnod stötta andra myndigheter genom att hämta in, samla och sprida ny kunskap, Naturvårdsverket ser det som lämpligt att åtagandet utvärderas och omprövas efter fem år.

UppdragetNaturvårdsverket har fokuserat på kvantifierade landbaserade källor. Vi minskar kunskapsluckorna och lämnar åtgärdsförslagen ovan. En viktig utgångspunkt i arbetet med det nuvarande uppdraget är den lista på de största utsläppskällorna och viktiga spridningsvägar som Naturvårdsverket presenterade i det första uppdraget, i maj 2017. Den största kvantifierade källan, vägtrafik, hanteras av VTI i ett separatuppdrag. De andra och fjärde största källorna, konstgräsplaner och tvättvatten,hanteras i detta uppdrag. Arbetet med den tredje största källan, båtskrov, koordineras av Transportstyrelsen.

Nedskräpning är sannolikt en stor källa till mikroplast – kanske den största – men mycket svår att kvantifiera. Med tanke på EU:s omfattande arbete, exempelvis med plaststrategin, det nyligen beslutade engångsplastdirektivet, samt pågående nationella insatser, såsom informationsspridning, strandstädning och den nyligen avslutade utredningen om hållbar plastanvändning, har Naturvårdsverket valt att inte utreda denna källa närmare i detta uppdrag.

Naturvårdsverket redovisar nya källor som bygg- och rivningsavfall och annan användning av konstgräs.

Naturvårdsverket har med sina åtgärdsförslag inte velat förekomma resultat från utredningen Giftfri och cirkulär återföring av fosfor från avloppsslam, ochuppdragen till Statens väg- och trafikinstitut (VTI) respektive Livsmedelsverket.

Ny kunskap om förekomst och effekterKunskapen om förekomst och vilka effekter mikroplasterna kan ha i ytvatten i sjöar och hav har ökat de senaste åren. Förekomst och effekter i mark och luft liksom hälsoriskerna för människor är däremot mindre kända. Det finns en samstämmighet bland forskarna att de negativa effekterna ökar ju mindre partiklarna är.

EU-kommissionens vetenskapliga rådgivningsfunktion, SAM , publicerade den 30 april 2019 en ”scientific opinion”. Där framgår en ökad oro för förekomst avmikroplaster i luft, mark och sediment. Man konstaterar också att även omekologiska risker är sällsynta för närvarande så finns det åtminstone några områdenlokalt, i kustvatten och sediment, där effekter skulle kunna förekomma. Om framtida utsläpp ligger kvar på samma nivå som idag, eller ökar, kan riskerna bli omfattande inom ett århundrade. I rapporten har man också listat möjliga åtgärdersom att införliva mikroplaster i relevanta direktiv eller minska utsläpp vid källan.

Ny kunskap om konstgräsplaner, utomhusanläggningar och textilKunskapen om utsläpp från konstgräsplaner, textilproduktion och tvätterier har ökat. Vi kan med större säkerhet kvantifiera utsläppen från konstgräsplaner som innebär lägre, men alltjämt stora, totala utsläpp än enligt tidigare uppskattningar. Däremot är kunskapen om utsläpp från andra utomhusanläggningar för idrott och lek jämförelsevis låg. Hur stora ytor det handlar om, hur stora de totala utsläppen är, livslängd med mera är områden där mer kunskap behövs. Textilproduktionens utsläpp beräknas vara betydligt lägre än de från tvätterier, bland annat beroende på att antalet produktionsanläggningar är få jämfört med antalet tvätterier i Sverige. De största mängderna mikroplaster från textiltvätt antas fortfarande komma från hushållens tvättande. Det finns redan idag exempel på filterlösningar som kan monteras på tvättmaskiner med syfte att minska utsläppen av mikroplaster i utgående vatten, men hur väl de fungerar behöver verifieras. Det finns också behov av att säkerställa att användningen av filterlösningar inte bidrar till målkonflikter mellan olika miljöpåverkanskategorier såsom ökad energiåtgång och klimatpåverkan. Här ser Naturvårdsverket behov av ytterligare analyser.

Det har alltså inte framkommit några nya rön som skulle omkullkasta eller drastiskt förändra vare sig den tidigare bilden av vilka de stora källorna är eller vilken storleksordning det är på utsläppen. Däremot har kunskapen på sina ställen fördjupats.

Ny kunskap om spridningsvägarKunskapen om vad som händer med mikroplaster i avloppsreningsverken har ökat. En ny studie påvisar att mikroplaster förekommer i fler reningssteg än tidigare noterats och att det fortfarande finns stora osäkerheter i mätresultaten. Tidigare analyser av en reningsgrad på 95–99 % i utgående vatten verifieras. För dagvatten visar en studie av dagvattenbrunnar i Göteborg förekomst av mikroplaster som till stor del antas komma från däckslitage och vägbeläggning.

Regulation (EU) 2019/1021 on persistent organic pollutants (POP:s-regulation) amended through regulation (EU) 2022/2400, stipulates that the member states are requested to collect data on the levels of dioxins (PCDD/Fs) and PCBs from biomass combustion units. In the present report, results from a screening study on PCDD/Fs and PCBs in ash and soot from Swedish household small-scale biomass combustion units, are presented. An assessment of toxic equivalents (TEQs) in bottom ash and fly ash from biomass heat and power plants was performed based on existing data. The result shows low levels TEQs, below 0.5 μg TEQ WHO2005/kg in bottom ash and fly ash from larger biomass combustion units, as well as low levels of in wood ash from small-scale units. Soot samples from household small-scale biomass combustion show more variable concentrations with the highest TEQ-levels detected in the range 1-2 μg TEQ/kg soot. The data is in line with results reported from other EU states. The investigated small-scale units were typical and representative for Swedish conditions. Thus, the monitored TEQs from the present study is deemed to be representative for ash and soot from small-scale wood heating units in Sweden. The results indicate that ash and soot should not be classified as POPs-waste since TEQ-levels are significantly lower than the limit value of 5 μg TEQ WHO2005/kg set out in annex IV to the POP:s regulation. 

DNA-baserade metoder för att identifiera och upptäcka arter kommer att få en allt större betydelse i miljöövervakningen. Flertal studier visar på att de kan ersätta traditionella metoder som provfiske, elfiske och visuella observationer. DNA-baserade metoder kan idag användas för att påvisa förekomst av art/arter, men ännu inte för skattning av populationers exakta storlek, sprid­ning och reproduktiva förmåga. Detta är dock aktiva forskningsområden. Fiskar är generellt stora och rörliga, vilket leder till att de släpper ut mängder med DNA, arter som är mindre och mer stationära släpper ifrån sig mindre DNA. Det leder till att man kan få både falska positiva och falska negativa resultat med DNA-baserade metoder. 

Forskarna har genom jämförande studier, försök i fält och mesokosmexperiment undersökt hur många prover som behöver tas, hur provtagningen ska gå till samt hur lätt arter kan identifieras genom att fånga upp dess DNA. Studierna har genomförts både i den limniska och marina miljön och berör flera olika arter och djurstammar. 

Forskningen visar att eDNA som metod är bättre på att hitta arter i vissa fall, medan traditionella metoder är att föredra för andra arter då dessa är svåra att upptäcka med eDNA. Att förstå när och hur DNA-baserade metoder kan användas är viktigt ur ett bevarandeperspektiv för de som arbetar med miljöövervakning. 

Projektet har finansierats med medel från Naturvårdsverkets miljöforskningsanslag som finansierar forskning till stöd för Naturvårdsverkets och Havs- och vattenmyndighetens kunskapsbehov.

Exponering för låga halter av kadmium via kosten kan ge upphov till benskörhet, ökad risk för frakturer samt hjärtkärlsjukdom. Kvinnor utgör en riskgrupp. Syftet med studien vara var att jämföra halter av kadmium i urin hos svenska icke-rökande kvinnor i åldern 50–59 år boende i olika delar av landet samt att relatera kadmiumhalterna i urin till kända exponeringskällor. Medianhalten av kadmium i urin bland de undersökta kvinnorna (N=130) var 0,21 μg/g kreatinin respektive 0,20 μg/L (justerat för densitet). Åtta procent av kvinnorna hade en kadmiumhalt som överskred 0,5 μg/g kreatinin och 3 % av kvinnorna hade en halt som överskred 1 μg/g kreatinin och som visat skadlig påverkan på skelettet respektive njurarna. Kvinnor bosatta i Västerbotten och Norrbotten hade lägre kadmiumhalter i urin än kvinnor i Skåne, Stockholm och Västra Götaland. Kvinnor som var födda i ett land utanför Europa hade högre kadmiumhalter i urin än kvinnor födda i Europa. Med avseende på olika typer av livsmedel så hade kvinnor som sällan åt kött och bröd högre kadmiumhalter i urin. Likaså hade kvinnor med högre intag av baljväxter högre kadmiumhalter än kvinnor som rapporterade att de aldrig åt baljväxter. Vi fann inga signifikanta samband med andra typer av livsmedel, kosttillskott, eller källor till dricksvatten. Vi fann geografiska, etniska och kost-relaterade skillnader i kadmiumhalter i urin hos icke-rökande medelålders kvinnor i Sverige. Åtta procent av kvinnorna överskred den kadmiumhalt i urin som har kopplats till skador på skelettet. Vid jämförelse med kadmiumhalterna i urin från den föregående undersökningen 2018–2019 bland icke-rökande kvinnor i åldern 50–59 år så fanns det ingen indikation på att exponeringen har minskat över tid. Därför rekommenderas en fortsatt biomonitorering av kadmiumhalterna i känsliga grupper och insatser för att minska kadmiumexponering i befolkningen är nödvändiga. 

Mot bakgrund av bristen på exponeringsdata för toxiska metaller och vissa essentiella spårelement bland små barn i Sverige har vi undersökt dessa exponeringar hos 4-åringar inom födelsekohorten NICE (”Nutritional impact on the Immunological maturation during Childhood in relation to the Environment”) med södra och östra Norrbotten som upptagningsområde. Gravida kvinnor rekryterades i graviditetsvecka 18–19, vartefter både kvinnorna och deras barn följdes upp vid flera tillfällen. Vid uppföljningen vid 4 års ålder erhölls blod och/eller urin från 443 barn för analys av toxiska metaller och essentiella spårelement. Analyserna av blod (erytrocyt-fraktionen) omfattade totalhalter av arsenik, bly, kadmium, kobolt, koppar, kvicksilver, mangan, selen och zink. Analyserna av urinproverna omfattade totalhalter av antimon, arsenik, bly, kadmium, kobolt, jod, selen och zink. Urinprov med mer än 10 μg arsenik/L analyserades även för arsenobetain och olika metaboliter till oorganisk arsenik [oorganisk arsenik, metylarsonsyra (MMA) och dimetylarseniksyra (DMA)]. Alla analyser genomfördes med ICP-MS, arsenikföreningarna först efter separation på jonbytare.

Den genomsnittliga exponeringen för de toxiska metallerna var generellt sett låg, men variationerna var betydande. Medianhalten av kadmium i NICE-barnens erytrocyter var 0,16 μg/kg (range <0,016–0,42 μg/kg), vilket motsvarar ca 0,06 μg/L i helblod och speglar den pågående exponeringen. Denna koncentration är ungefär hälften av den som uppmättes bland 12-åringar i den nationella undersökningen Riksmaten ungdom 2016–2017. Halten av bly var 15,8 μg/kg (range 5,4–85,7 μg/kg), vilket motsvarar ca 6,1 μg/L i helblod. Detta är något lägre än den i Riksmaten ungdom (median 7,1 μg/L i helblod). Medianhalten av kvicksilver, som i erytrocyter framför allt utgörs av metylkvicksilver från fisk, var 1,5 μg/kg (ca 0,6 μg/L i helblod) med stor variation (range <0,04–14,7 μg/kg). Medianhalten är väldigt lik den i Riksmaten ungdom (median 0,75 μg/L i helblod). Medianhalten av kobolt var 0,12 μg/kg (ca 0,05 μg/L i helblod), vilket är ungefär hälften av den i Riksmaten ungdom (median 0,12 μg/L i helblod). Halten av antimon, som analyserades i urin, var generellt sett låg (median 0,04 μg/L, range 0,003–0,78 μg/L, justerat för densitet). Medianhalten av metaboliter till oorganisk arsenik var 4,4 μg/L (range 0,9–41,0 μg/L, vilket tyder på låg exponering för oorganisk arsenik för de allra flesta barnen. Endast två barn hade över 20 μg/L, vilket sannolikt överskattarexponeringen för oorganisk arsenik. Andelen DMA i dessa urinprov var ca 95%, vilket styrker att det inte är en metabolit till oorganisk arsenik. Halten av DMA var dessutom korrelerat till halten arsenobetain, som härrör från intag av fisk och skaldjur. Totalhalten arsenik i urin (och erytrocyter) påverkades starkt av halten arsenobetain från fisk och skaldjur. Medianhalten av arsenobetain i urin var 21,5 μg/L (range 1–649 μg/L).

Barnens medianhalt av mangan var 18,4 μg/kg, (ca 7 μg/L i helblod) vilket är något lägre än i Riksmaten ungdom (10,5 μg/L i helblod). Medianhalt av selen i erytrocyter var 110 μg/kg (range 75–247 μg/kg), och det är oklart om det reflekterar bristande intag. Medianhalten av koppar i erytrocyter var 718 μg/kg (range 488–1032 μg/kg) och den av zink 8,9 mg/kg (range 5,3–28,5 mg/kg). Medianhalten av jod i urin, en biomarkör för intag av jod på gruppnivå, var 111 μg/L (9,7–543 μg/L), vilket tyder på adekvat intag. Världshälsoorganisationen anger att medianhalten hos skolbarn bör vara lägst 100 μg/L, med färre än 20% under 50 μg/L (endast 4% inom NICE).

Sammantaget var den genomsnittliga exponeringen för toxiska metaller låg bland 4-åringarna i NICE-studien, men undersökningen visar även på stora variationer i koncentrationerna av toxiska metaller i blod, varför det är viktigt att följa barns exponering över tid. Detsamma gäller halterna av essentiella element då kostmönster kan komma att ändras inom en snar framtid pga. nya kostrekommendationer som förutom hälsa även tar hänsyn till förändringar i miljön och klimatet. 

Översyn av programområdena inom den nationella och regionala miljöövervakningen görs regelbundet som ett led i att förbättra miljöövervakningen. Målet är att miljöövervakningen ska kunna användas för att följa miljötillståndet, bidra som underlag för att följa upp nationella och regionala miljömål, åtgärdsarbete, upptäcka nya miljöhot samt följa miljöstatus enligt EU:s Ramdirektiv för vatten (vattendirektivet) och Ramdirektivet om en marin strategi (havsmiljödirektivet). 

Kraven på miljögiftsövervakningen har ökat de senaste åren och det finns brister i förhållande till behoven. Trots vissa anpassningar inom olika programområden kan den statligt finansierade övervakningen inte uppfylla kraven från EU-direktiv och andra internationella rättsakter. 

Det finns behov av fortsatt harmonisering mellan EU-lagstiftning och den statligt finansierade övervakningen. Återkommande översyner av vilka ämnen som övervakas behöver göras i takt med att EU-direktiv och annan internationell lagstiftning utvecklas och omfattar andra ämnen än i dagsläget. Kopplat till detta finns behov av att kunna följa effektiviteten av begränsningsförslag som beslutas och om de åtgärder som genomförs leder till tillräckliga minskningar i exponering för människa och miljö. 

Många delar av samhället bidrar till påverkan och alla aktörer i systemet har sin roll att fylla. Tolkningen av kraven i lagstiftningen och den praktiska hanteringen i förvaltningen har stor betydelse för hur väl kraven på övervakningen kan uppfyllas och vad det kommer att kosta för olika aktörer. Den statligt finansierade övervakningen måste sträva efter att se till att det finns tillräckligt med information för att på ett relevant och tydligt sätt kunna ställa krav, vägleda och förvalta den information och kunskap som tas fram. 

Förutsättningarna måste förbättras för att nationell och regional övervakning samt samordnad recipientkontroll ska kunna ge den helhetsbild som behövs. Miljöövervakningen behöver också kompletteras med andra aktörers information, till exempel lokal övervakning som utförs av kommuner och verksamhetsutövare. För att kunna ta tillvara och centralt förvalta olika aktörers data behövs på kort sikt en förbättrad förvaltning och harmonisering av dagens datavärdskap. På lång sikt behövs en plan för mer sammanhållen miljödataförsörjning för både miljöövervakning och påverkansdata. För att få en helhetsbild av miljötillståndet bör all data från miljöövervakning, inklusive recipientkontroll, rapporteras till nationella datavärdar. 

Resultaten från miljögiftsövervakningen behöver kommuniceras i rätt format och till rätt målgrupper så att kunskapen både bidrar till att utveckla miljöarbetet, uppfylla rapporteringskrav samt förbättra genomförandet av miljöövervakningen.

För att den akvatiska miljögiftsövervakningen ska kunna uppfylla lagkrav och andra behov ges följande rekommendationer baserat på arbetet med översynen (Rekommendationerna redovisas i sin helhet i slutet av rapporten): 

För att utveckla samordningen bör Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket eftersträva att underlätta regional förtätning av nationella delprogram och tillsammans med länsstyrelser och andra regionala aktörer bidra till gemensamma prioriteringar inom nationell och regional miljöövervakning. Myndigheterna behöver samordna utvärderingar av delprogram som genomförs samt öka förutsättningarna för att arbeta programområdesöverskridande och samarbeta med vattenvårdsförbunden. 

Datavärdskap och miljögiftsövervakning bör arbeta tätare genom att Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten i sin roll som beställare av datavärdskap i större utsträckning samordnar sina beställningar så att dessa bidrar till att harmonisera datavärdarnas förvaltning och tillhandahållande av data. Samtidigt behöver ansvariga för datavärdskap respektive miljöövervakningssamordning i större utsträckning samverka för att öka förutsättningarna för förenklad och bättre spridning av miljöövervakningsdata. 

För att resultat och kunskap ska komma till bättre nytta bör Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket ta fram en kommunikationsstrategi så att viktiga resultat från miljögiftsövervakningen kommuniceras till interna och externa aktörer, i flera kanaler och i större utsträckning än idag. 

Berörda nationella myndigheter bör sträva efter att i större utsträckning inkludera eller stödja regionala och kommunala aktörer att delta i relevanta projekt, exempelvis genom deltagande i referensgrupper och styrgrupper. Viktiga resultat kan på detta sätt tillgängliggöras för andra än de direkt involverade inom projekten. 

För att öka kvaliteten på resultaten från miljöövervakningen bör Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten se till att delprogrambeskrivningar finns, är uppdaterade och ses över årligen och i enlighet med beslutade kvalitetsrutiner. Dessutom behöver man i arbetet med övervakningsmanualer fortsatt utveckla harmoniseringen och användning av begrepp och definitioner, bidra till att lämpliga krav på kvantifieringsgränser fastställs utifrån syftet med undersökningen. Myndigheterna behöver också säkerställa kompetens hos provtagare genom uppföljning och uppmuntran till deltagande i utbildningsinsatser av provtagningsförfarande. 

En sammanhållen miljödataförsörjning ger en bättre bild av tillståndet i miljön. Därför bör Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten stödja och vägleda verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter i arbetet med att inkludera relevanta parametrar vid revidering av kontrollprogram, i både utsläppskontroller och recipientkontroller, utifrån verksamheternas utsläpp. Det behöver också genom stöd och vägledning förtydligas vem som förväntas göra vad. Myndigheterna bör även arbeta för att initiera övervakning i påverkade områden när ansvaret är otydligt. 

Länsstyrelsernas ansvariga för miljöövervakning bör sträva efter att öka den interna kommunikationen med andra sakområden som till exempel vattenförvaltning, prövning, tillsyn, efterbehandling av förorenade områden och miljömålsuppföljning. Länsstyrelserna bör även ta initiativ till dialog med kommunerna i syfte att anpassa den lokala övervakningen så att den kan vara en del av en helhetsbild med regional och nationell övervakning. 

Miljöövervakningen behöver utvecklas genom att Havs- och vattenmyndigheten med stöd av Naturvårdsverket tar initiativ till att skapa ett nytt gemensamt delprogram för miljögiftsövervakning i vatten och sediment. Berörda nationella och regionala myndigheter bör också se till att det görs analyser av grundämnen i relevanta områden, kopplat till den gröna omställningen och behovet av sällsynta jordartsmetaller, i syfte att öka förståelsen för riskbilden kopplat till dessa ämnen. Sveriges geologiska undersökning, Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, vattenmyndigheterna och länsstyrelserna bör se till att det görs återkommande screeningsinsatser eller motsvarande mätkampanjer i grundvatten. 

Sveriges geologiska undersökning, Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten och Livsmedelsverket bör göra gemensamma satsningar riktade mot enskild vattenförsörjning såsom informationskampanjer, utökad vägledning framför riktat mot hushåll med speciella riskgrupper som exempelvis barn och gravida. 

Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten bör följa utvecklingen av nya metoder och vid behov genomföra insatser i syfte att upprätthålla en optimerad undersökningsmetodik inom miljöövervakningen. 

Rapportering av data till datavärd måste bli enklare genom att Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten tydliggör vilka data som ska rapporteras var och tar fram anpassade instruktioner som underlättar för datarapportören. 

Kvaliteten på data behöver höjas. Naturvårdverket och Havs- och vattenmyndigheten bör utveckla kvalitetskontrollerna av data till datavärdskap genom utvecklade rutiner vid beställning av undersökningar, utvecklad kontroll av inkommande data till datavärd, testning av inrapporterade data i samband med rapportering samt möjliggöra kontinuerlig rättning och uppföljande kontroll av felaktigheter. 

Datavärdskapens användarvänlighet måste förbättras. Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten bör skapa förutsättningar för förbättrade utsökningsmöjligheter. Förutsättningar för detta är att fler datavärdar använder sig 10

av stödsystem för hantering av stationer och provtagningsplatser (Stationsregistret) samt system för att hantera gemensamma koder och begrepp som används för att märka upp data i datavärdskapen (Register för miljödatakoder). På sikt bör myndigheterna planera för att skapa en gemensam tjänst för inrapportering och uttag av data från de nationella datavärdskapen, så att rapportering och användning av data underlättas. 

Användningen av data kan ökas genom att skapa anpassade tjänster kopplade till datavärdskapen. Detta är inte datavärdarnas uppgift utan varje användare behöver identifiera sina egna behov och ta initiativ till att beställning och utveckling av anpassade tjänster görs. Områden där det finns behov för detta är t.ex. inom miljömålsarbetet, vattenförvaltningen, nationella utvärderingar och sammanställningar, nationella och internationella rapporteringar. 

Förutsättningarna för att ta emot mer data från andra aktörer behöver förbättras. Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten bör gemensamt se till att det finns en samordnad flexibilitet i myndigheternas olika datavärdskap genom att skapa ett myndighetsgemensamt forum för kontinuerlig bedömning av vilka data, nya och befintliga, som bör tas emot, förvaltas och tillgängliggöras genom datavärdskapen. Detta skulle leda till ökad tillgänglighet av sammanhållna miljödata på ett för samhället väldigt kostnadseffektivt sätt. 

SGU, Havs och vattenmyndigheten och Vattenmyndigheterna bör gemensamt fortsätta framhålla råvattenkontrollens betydelse för vattenförvaltningen, samordningen med dricksvattendirektivet, miljömålsuppföljning och den akvatiska miljöuppföljningen i sin helhet. Resultaten från råvattenkontrollen står för en betydande andel av det nationella underlag samlas in om förekomst och spridning av miljögifter i grundvatten.

This project focuses on developing a measurement instrument to assess the per­ceived value of the tourism experience at destinations where there is wind power infrastructure visible in nature. The research involved developing a survey based on literature review, a qualitative study, and insights from sustainable consumer behaviour research. Notably, earlier research established that wind power infra­structure does not deter tourists to visit a destination. In the literature, four factors that influence tourist reactions to wind turbines are identified: visual impact, destination characteristics, tourist’s origin and familiarity, and value judgments. The findings of this project reveal that tourists value judgments on sustainability transitions and sustainable consumption influence their perceptions of wind power infrastructure in nature areas. This is shown in both qualitative and quantitative data. 

The qualitative research included interviews at four Swedish destinations (i.e., the High Coast destination, Ånge municipality, Dalarna County and Kalmar County), and the findings suggest that tourists generally do not view wind turbines negatively, appreciating them for their contribution to sustainable development and energy independence. Preferences include having few turbines spaced apart and people seem to rely on information gained through social interaction to make judgments on their impact. Furthermore, our study of relevant hashtags on Instagram shows a positive depiction of wind turbines. The qualitative results were used to develop the conceptual framework behind the survey. 

The survey was developed to measure pro-environmental and responsible tourism behavior. A short film was included in the survey to enhance familiarity with a destination with wind turbines in its nature. Opinions on wind power are analysed to understand respondents’ preferences. The survey also gauges the perceived value of tourism experience in nature areas, incorporating emotional, epistemic, eudemonic, and sustainable destination dimensions. The survey was tested with a panel of Swedish participants with 300 final responses. Results reveal significant relationships between various factors, affirming the survey’s validity. Major themes from qualitative analysis persist in quantitative data, emphasizing habituation, sustainability associations, concerns about negative impacts, and the influence of social context on opinions on wind power and its infrastructure in nature areas. Positive opinions on wind power shape attitudes, anticipated emotions, and inten­tions to visit nature areas at destinations with wind power infrastructure. The survey results show that participants who engage more in outdoor activities tend to have positive opinions on wind power. Those with favourable views of wind power attribute higher value to emotional, epistemic, spiritual and sustainability factors. Results align with the emerging concept of energy tourism, indicating interest in visiting wind power facilities, particularly among those with positive opinions on wind power. The conclusion chapter offers a discussion of the results and of the implications of adapting the survey tool in the real-life context of destinations where tourists might encounter wind power infrastructure in nature areas.

Miljöledningsguiden är utarbetad av miljöenheten vid Göteborgs universitet påuppdrag av Naturvårdsverket. En referensgrupp bestående av representanter frånBanverket, Länsstyrelsen i Gävleborg, Naturvårdsverket, Räddningsverket, Statensfastighetsverk, Sveriges lantbruksuniversitet och Verket för högskoleservice har gett värdefulla synpunkter under arbetets gång. Miljöstyrningsrådet har gettsynpunkter på texten om upphandling och inköp. Naturvårdsverket har gjort enslutlig bearbetning av hela guiden.

This report has been commissioned by the Swedish Environmental Protection Agency (Naturvårdsverket) with the aim to investigate the potential influence of yarn construction on the fragmentation of microplastic fibres (MPF) in textile fabrics. The analyses were conducted on multiple fabrics with identical constructions but utilizing different types of yarn, such as spun yarn and filament yarn. These fabrics underwent various test simulating the wear experienced throughout a fabric’s lifecycle, including washing, abrasion, and pilling. The research findings highlight the significant influence of yarn type on shedding behaviour. Specifically, spun yarn demonstrates a heightened propensity to shed fibre fragments compared to filament yarns, particularly noticeable during flat abrasion test such as pilling and Martindale, as well as during laundry processes. In contrast, regardless of being spun- or filament yarn, viscose yarn demonstrated lower fibre shedding rates compared to polyester yarn. Furthermore, the chemical recycled polyester yarn showed a tendency to shed more fibre fragments than primary polyester yarn. The conclusions drawn from this report underscores the importance of incorporating yarn quality considerations into eco-design requirements, as suggested by the EU Commission, to effectively mitigate environmental impacts. Further research is essential to enhance our understanding of the factors influencing fibre shedding and to develop efficient strategies for sustainable product design and regulation.

Nord2000 har en annan referensvägytaän Nordisk beräkningsmodell reviderad1996 (Nord96). Nyare mätningar medCPX-metoden för ett antal svenskavägbeläggningar utgör underlag föruppdaterad översättning mellan densvenska referensvägytan och den somingår i Nord2000 samt korrektioner förövriga vanligt förekommandevägbeläggningar.

Via enkät och workshop samlades erfarenheter från arbetet med den senaste strategiska bullerkartläggningen in. Sammanfattningsvis har mycket fungerat bra, men denna rapport fokuserar på vad som kan förbättras till nästa gång. Problemen har ofta handlat om att det inte har gått att få fram relevanta kart- och trafikdata eller att dataformaten har varit svårbearbetade. Fortsatt harmonisering av underlag och anvisningar är därför viktiga. Kommunerna upplever bullerkartläggningarna som svåra då handläggarna normalt inte är experter på bullerkartläggning. Särskilda kartläggningsanvisningar för kommuner skulle kunna vara en god hjälp, även för kommunens långsiktiga arbete med att tillhandahålla rätt underlag.

Denna rapport beskriver emissionsdata för beräkningav buller från spårtrafik i Sverige med den Nordiskaberäkningsmetoden Nord2000. Emissionsdata ärframtagna för olika tågtyper utifrån mer än 700uppmätta tågpassager fördelade över 9 mätplatser,samt från mätningar av ytråheten på rälhuvudet pådessa platser. Totalt presenteras indataparametrar för8 motorvagnar (inklusive X2) och godståg medgjutjärnsblock skapade genom statistisk analys avmätresultaten i enlighet med ett utkast tilleuropastandard (prEN 17936). För motorvagnen ER1,godståg med skivbroms eller K-block och för lokdragnapersontåg var mätunderlaget för litet och deframtagna indata är istället baserade på bådeuppmätta passa ger och/eller äldre indata.