På uppdrag av Mälarens vattenvårdsförbund har Institutionen förmiljöanalys, SLU utfört provtagning, analys och utvärdering av vatten iMälarens fjärdar och sund under år 2000. Biologiska, kemiska och vissafysikaliska förhållanden har undersökts. Denna broschyr är en sammanfattningav ”Miljövervakning av Mälarens fjärdar och sund 2000”.

Välkommen till en vattenvårdsplan för Vänern. Planen har antagits av Vänerns vattenvårdsförbund och ska bli ett levande dokument som ska användas under många år och som ska bidra till att förbättra och bevara sjöns vatten och natur.I vattenvårdsplanen för Vänern ingår ett kortare dokument om Mål och åtgärder och tre bakgrundsdokument (figur 1). Bakgrundsdokumenten2 och 3 kommer 2006. Arbetet med vattenvårdsplanen kommer att fortsätta efter att alla dokument är klara. Åtgärder behöver prioriteras och en handlingsplan behövs för hur vattenvårdsplanens mål och åtgärder ska nås. I och med att arbetet fortsätterkan vattenvårdsplanen bli ett fortsatt levande dokument. Vi tror att på detta sätt kan engagemanget och intresset för Vänern fortsätta och fördjupas.

Året 2002 var ett ovanligt varmt år. Allamånader från januari till september hadetemperaturer överstigande det normala.Sommaren 2002 blev till och med den varmastesom hittills uppmätts, och i Karlstadslogs ett nytt värmerekord för augusti. Förstunder årets sista tre månader var det kallareän normalt. Nederbördsmängderna varstörre än normalt i början av året, samt undermaj/juni, medan därefter blev det torrare ännormalt. I Såtenäs föll det endast 5 mm regnunder hela september. Året avslutades kalltoch nederbördsfattigt.Vattenkvaliteten i StorvänernVattenkvaliteten har överlag varit stabil iStorvänern under senare år, även om väderförhållandenmånga gånger har varieratavsevärt. Totalhalten av fosfor och mängdenorganiskt material har varit på stabilanivåer, medan totalhalten av kväve har minskatnågot. Klorofyllhalten har varierat ganskamycket och förefaller inte följa något tydligtmönster. Siktdjupet har på senare år minskatnågot som en följd av att förekomsten avväxtplankton stundtals varit stora.VäxtplanktonKiselalgsmängderna under våren var högaoch bestod nästan uteslutande av släktetAulacoseira. Under sensommaren var detdäremot kiselalgen Tabellaria flocculosasom dominerade.DjurplanktonDjurplankton undersöks två gånger per år,i juni och augusti. År 2002 togs proven 2-3veckor senare än normalt och därför fångadesinga typiska vår- och försommarhjuldjurvid den tidiga provtagningen och höstensavklingningsfas kan redan ha börjat vid densenare provtagningen. Biovolymerna i norraVärmlandssjön har sedan 1997 varit högrei augusti, jämfört med tidigare år, och detsammagäller 2002 års prov.Mellanårsvariationen av biovolymerna vidden första provtagningen varje år förefallerfölja samma mönster vid stationerna Tärnanoch Megrundet. Vid den andra årliga provtagningenfinns däremot inte samma mönstermellan de två stationerna, även om biovolymernai medeltal når samma nivå.

På uppdrag av Mälarens vattenvårdsförbund har Institutionen för miljöanalys vid SLU iUppsala utfört provtagning, analys och utvärdering av vatten i Mälarens fjärdar under år2002.Föreliggande årsredogörelse beskriver huvuddragen av resultaten som dessutom bifogas i sinhelhet i tabellform. En fristående sammanfattning på 8 sidor har dessutom producerats ochdistribuerats.

Blodprover från kvinnliga "Vätternfiskkonsumenter" har bestämts med avseende på halten av polyklorerade bifenyler (PCB), 1,1-diklor-2,2-bis(4-klordifenyl)etylen (DDE), Hexaklorben-sen (HCB), hexaklor cyklohexan (HCH), Polybromerade difenyletrar (PBDE) och kvicksilver (Hg). Gruppen bestod av 37 kvinnor som var fritidsfiskare eller fruar till fritids- eller yrkes-fiskare. Halterna jämfördes med kontroller och förutom analys av blodets halt av miljögifter kartlades också gruppens dietvanor med hjälp av en kostenkät.

Resultaten visar att halterna av samtliga miljögifter med undantag av HCB var högre hos Vät-ternfiskkonsumenter än i kontrollgrupperna. Halten av PCB 153 (en variant av PCB) låg un-gefär i samma nivå (115-625 ng/g fett) som tidigare rapporterats hos fruar till fiskare på ost-kusten (151-463 ng/g fett) då personer i samma åldersgrupp jämförs (37-59 år). Vid jämförel-ser av medelvärden utan hänsyn till ålder, hade kvinnor som konsumerar fisk från Vättern högre halter (354 ng/g fett) än som har rapporterats i en studie av fruar till fiskare på ostkusten (160 ng/g fett). De höga halterna beror på att flertalet av deltagarna i denna studie är äldre och att blodets halt av PCB, DDE och HCB ökar med stigande ålder.

Blodets medianhalter av den ingående varianten i flamskyddsmedel, BDE 47 var generellt låg men var något högre bland Vätternfiskkonsumenter jämfört med kontrollen (3,6 respekti-ve 2,9 ng/g fett). Fiskkonsumtion anses enligt tidigare studier vara en viktig orsak till att PBDEs som används som flamskyddsmedel samlas i kroppen.

Medelvärdet av halten metylkvicksilver hos Vätternfiskkonsumenter var 9,4 μg/l vilket är 3-5 gånger högre än den hos kontrollgrupperna (2,6 μg/l respektive 1,6 μg/l). Förklaringen är sannolikt Vätternfiskkonsumenternas höga konsumtionen av både mager (abborre, gädda) och fet (lax, röding, öring) rovfisk under flera års tid. Samtliga Vätternfiskkonsumenter med halter över 19

μg/l i blodet åt främst abborre och/eller lax, röding, öring 1-3 gånger vecka. Andra studier har tidigare visat att nervsystemet hos foster kan påverkas om mödrarna har kvicksil-verhalter över 10 μg/l och flera kvinnor i denna studie hade alltså halter som översteg detta värde.

Även om halterna av främst PCB och metylkvicksilver i blodet hos Vätternfiskkonsumenter är höga är det inte motiverat att avråda äldre personer eller kvinnor som inte tänker skaffa fler barn att äta fet fisk. Tvärtom, nyttan med sådan fisk överväger. Den feta fisken innehåller Omega-3-fettsyror som minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Däremot indikerar fyn-den i denna undersökning att kvinnor i barnafödande ålder ej bör äta stora mängder av framför allt abborre och fet fisk från Vättern.

Sammanfattning av rapporten Miljöövervakning i Mälaren 2004.

Sammanfattning

För sjunde året i följd inventerades Vänerns fågelskär, dvs. skär med kolonihäckande

sjöfåglar, som en del av miljöövervakningen i Vänern. Ett tjugotal ornitologer inventerade

knappt 640 fågellokaler i mitten av juni enligt en metod som utarbetats speciellt för Vänern.

Inventeringen utfördes på uppdrag av Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Västra

Götalands län samt Vänerns vattenvårdsförbund. Uppgifterna från åren 1993-1999 finns

inlagda i speciell databas som byggts upp för detta ändamål.

Med hjälp av det växande

inventeringsmaterialet kan bl.a. långsiktiga förändringar hos Vänerns sjöfågelbestånd spåras med

allt större säkerhet, förändringar

som indikerar hur väl en viktig del av Vänerns ekosystem

fungerar.

Vänerns två talrikaste måsfåglar fiskmås och gråtrut inräknades i större antal än något tidigare

år sedan inventeringsstarten 1993. Detsamma gäller den sparsamt förekommande silvertärnan.

Skrattmåsarna var betydligt färre jämfört med närmast föregående år, men ändå mer än

dubbelt så många som de två första inventeringsåren. Förekomsten av fisktärna låg nära

genomsnittet för inventeringsåren. Endast en av Vänerns måsfåglar, havstruten, uppvisade en

direkt svag förekomst jämfört med tidigare år.

Silltrut och skräntärna är två måsfåglar som, förutom i Vänern, nästan enbart häckar vid

havskusterna. För andra året i rad ökade antalet silltrutar kraftigt. På fågelskären inräknades

närmare 200 individer. Liksom de tre föregående åren häckade skräntärna med tre par, två i

Västergötland och ett i Värmland. Vänerns få par häckar oftast troget i samma skärgårdar år

efter år.

Mellanskarven är en ny häckfågel på Vänerns fågelskär. Arten konstaterades för första gången

häcka 1989 och har därefter successivt ökat i antal och bildat nya kolonier. År 1999 fanns

totalt knappt 1 100 par fördelade på 15 kolonier i olika delar av sjön. Ökningstakten har dock

mer än halverats de senaste åren, och ingen ny koloni tillkom 1999. Kanske är artens

expansionsfas i Vänern snart till ända.

Vänerns skarvkolonier studeras närmare i denna rapport. Flertalet kolonier har funnits på

fågelskär med större buskage eller glest stående äldre träd, övriga på mer eller mindre kala

fågelskär. Samtliga skarvskär är sedan länge kända som häckplatser för måsfågelkolonier och

är därmed inte attraktiva för landstigning. Någon konfliktsituation med friluftslivet har

sålunda inte uppkommit på häckplatserna.

Det förefaller som om skarvarna söker sig till fågelskär med trutkolonier för att häcka.

Trutarnas antal och den övriga fågelfaunan på skarvskären tycks i genomsnitt inte ha

förändrats påtagligt jämfört med på andra fågelskär sedan skarvarna dök upp. Speciellt

skyddsvärda fågelarter som storlom och skräntärna har regelbundet häckat i anslutning till

skarvkolonier i Vänern.

Vitkindad gås var tidigare känd som en rent arktisk fågelart, men har under senare år börjat

häcka längre söderut, främst i Östersjöområdet. Sedan 1993 har häckning årligen konstaterats

i Vänern. Vid 1999 års inventering inräknades totalt 19 vuxna fåglar. Häckningar

konstaterades på tre lokaler, därav en i norra Vänern och två i Dalbosjön. Liksom sina

artfränder i Arktis häckar Vänerns vitkindade gäss gärna kolonivis i anslutning till trutar som

ger ett visst skydd mot rovdjur.

För roskarlen, en vadare som i Vänern alltid häckar i måsfågelkolonier, är läget nu

katastrofalt. Arten påträffades endast på fyra fågelskär jämfört med tio år 1998. Även från

delar av östkusten, som förutom Vänern är artens enda nuvarande häckningsområde i Sverige,

kommer rapporter om minskning. Från västkusten har arten försvunnit. Mot denna bakgrund

är det inte självklart att huvudorsaken till roskarlens nuvarande situation står att finna i

häckningsområdet.

Våren 1999 nådde Vänerns vattenstånd över högsta dämningsgränsen och var klart högre än

under något tidigare inventeringsår. Ett antal tidigare häckningsskär för tärnor och skrattmås

var vattendränkta. Vid utvärderingen av inventeringsresultatet måste detta beaktas. De lägre

inventeringssiffrorna för några av arterna kanske främst avspeglar förändrade

häckningsförhållanden på grund av högt vattenstånd. Oavsett om så är fallet visar årets

inventering att tillståndet för Vänerns kolonihäckande sjöfåglar, med undantag för roskarl, för

närvarande är gott.

På uppdrag av Vänerns vattenvårdsförbund och Länsstyrelserna i Västra Götalands och Värmlands län genomfördes denna utvärdering av metoden för inventering av kolonihäckandesjöfåglar i Vänerns skärgårdar. Thomas Landgren har varit samordnare förprojektet och tillsammans med Erik Landgren skrivit denna rapport. Projektet har finansieratsav regionala miljöövervakningsmedel (”specialprojekt”).Inventeringar av kolonihäckande sjöfåglar i Vänern ingår i Program för samordnad nationellmiljöövervakning i Vänern. Inventeringarna är årliga och inventeringen har genomförtsi en del av Vänern sedan 1982 och för hela sjön sedan 1993.

Föreligande arbete utgör basen i ett kontrollprogram för att följa vegetationsutvecklingeni Vänerns strandnära områden. Tanken är att återinventeringar skall ske regelbundet medca 5 års intervall.Inventeringen har inriktats på växter av igenväxningskaraktär, d v s vedartade växter samtvass, säv och flytbladsväxter. Vegetationen har inventerats i stråk, 1 m breda och med enlängd varierande mellan ca 30 m och 150 m. Totalt har 61 stråk fördelat på 25 områdeninventerats. Områdena har valts ut i IR-flygbilder och med tanke på att de skall varalättillgängliga samt att mänsklig påverkan inte skall vara allt för stor. Områdena är avskiftande typ och exponeringsgrad. Stråkens placering och riktning inom de olika områdenaär markerade med i marken nedslagna kopparrör. Vidare är placering och riktning inmättamed GPS-mottagare i Rikets nät RT 90 och dessutom finns stråken beskrivna i bildoch text. Vid stråkinventeringen har förekommande vegetation noterats liksom dess utbredningoch avstånd från startpunkten.

Sammanlagt 130 fiskar av arterna gös, gädda och abborre har insamlats från olika delar av Mälaren för analys av ett antal metaller och stabila organiska ämnen. För att få ett så homogent undersökningsmaterial som möjligt har vissa bestämdastorlekar valts ut. I första hand har en selektering gjorts från den kommersielltfångade fisken i sjön.Inget onormalt har noterats hos den analyserade fisken i form av avvikandestorlek eller utseende hos kropp, lever eller könsorgan, eller onormal förekomstav parasiter eller andra sjukdomar.Undersökningen har visat på låga eller normala halter av de undersökta ämnena i fiskens vävnader, jämfört med andra vattenområden. Kvicksilver, som analyserats i muskelvävnaden hos samtliga fiskar, förekommer i mycket låga halter i Mälarens fisksamhälle. För den normerade ”1-kg gäddan” har kvicksilverhalten bestämts till 0,2 mg/kg vv (mg per kg färskvikt), vilket anses vara en för landet naturlig bakgrundsnivå. Gränsvärdet för att gäddan ska få saluföras ligger på 1,0 mg/kg vv. Enligt undersökningen på gös, som varit mer omfattande än för de andra arterna, finns det tecken på att kvicksilverhalten ökar något öster- och norrut i Mälaren. Fortfarande ligger dock halten på en låg nivå. Andra metaller än kvicksilver har analyserats i levervävnad från abborre. Flertalet av dessa metaller uppvisar ungefär samma haltnivåer som hos abborre från andra stora sjöar, medan kadmiumhalten är väsentligt lägre i fisk från Mälaren. De klorerade organiska ämnena PCB och DDT anrikas framför allt i fiskens fettvävnad. Hos de relativt magra fiskarterna gös, gädda och abborre är därför koncentrationen av dessa ämnen generellt sett låg (baserat på färskvikt). De genomsnittliga halterna av PCB i gös i olika delar av sjön varierar enligt resultaten mellan 0,001 och 0,01 mg/kg vv, vilket är betydligt lägre än Livsmedelsverkets gränsvärde för detta ämne, som ligger på 0,1 mg/kg vv. För DDT är marginalen ännu större till det riktvärde som tillämpas (0,5 mg/kg). Högst halter av PCB och DDT har registrerats i gös från Ulvsundasjön, som fått representera Östra Mälaren. Den bild som framträder genom dessa undersökningar av föroreningshalten i fisk från Mälaren är således positiv. För de arter som undersökts är marginalen betryggande stor till de gränsvärden som angivits av Livsmedelsverket. Med ledning av dessa resultat går det dock inte att ange vilka halter av exempelvis PCB som kan förväntas i fetare fisk såsom ål. För detta krävs kompletterande undersökningar, vilka redan har påbörjats genom insamling av de aktuella arterna. Av och till förekommer även lax och öring i Mälaren, som då vandrat upp från Östersjön.

En utvärdering har gjorts avseende Vänerns vattenvårdsförbundets miljöövervakningsprogram av miljögifter i fisk. De ämnen som regelbundet har mätts i abborre sedan 1996 är As, Cd, Cr, Cu, Ni, Pb, Zn, Hg, PCB samt DDT vid fyra lokaler (Torsö, Millesvik, Åsunda samt Köpmannebro) samt Hg i gädda vid en lokal. Dessutom har punktinsatser gjorts avseende vissa andra ämnen såsom dioxiner, pesticider samt vattendirektivets prioriterade ämnen. Trender har analyserats och visar på ökande halter av PCB, Ni, och DDT i abborre vid 1-2 stationer. I jämförelse med andra svenska lokaler uppvisar Vänern likartade eller lägre koncentrationer av Cd, Cr, Cu, Ni, Pb, Zn, samt DDT och något högre halter av As samt PCB. Halterna av PCB ligger långt under det uppsatta gränsvärdet. Vattendirektivets prioriterade ämnen i vänernfisk ligger i allmänhet under detektionsgränsen, eller under nivåer som kan betraktas som säkra för konsumtion. En analys har även gjorts avseende möjligheten att detektera trender förutsatt förändringar i programmet. Rekommendationer för framtida övervakning presenteras också.

Behovet av att dokumentera och att se förändringar och miljöpåverkan i naturen har ökat.I de miljöpolitiska propositionerna (Prop. 1990/91:90 & 1997/98:145) framgår att regeringens krav på eneffektiv miljöövervakning är att den ska:- beskriva tillståndet i miljön,- bedöma hotbilder,- lämna underlag för åtgärder,- följa upp beslutade åtgärder,- ge underlag för analys av olika utsläppskällors nationella och internationella miljöpåverkan.På land finns metoder för att dokumentera förändringar på landskaps- och biotopnivå. Metoderna för attdokumentera miljöer under vattnet har främst skett med dykare och med provtagning från båt. På senare århar det tillkommit flygtolkning av vegetation som flyter ovan vattnet och olika sorters ROV farkoster som kanfotografera undervattensvegetationen. Metoderna har olika fördelar och nackdelar. Svårigheterna har oftavarit att täcka större ytor och med god kvalité och säkerhet kunna se förändringar ute i den akvatiska miljön.Dessutom har bildkvalitén endast medgivit att bedöma täckningsgraden och ej art karakterisering.

På uppdrag av Mälarens vattenvårdsförbund har Institutionen för miljöanalys vid SLU i Uppsala utfört provtagning, analys och utvärdering av vatten i Mälarens fjärdar under år 2003.Föreliggande årsredogörelse beskriver huvuddragen av resultaten som dessutom bifogas i sinhelhet i tabellform. En fristående sammanfattning på 4 sidor har dessutom producerats och distribuerats.

Vattenundersökningar har regelbundet bedrivitsi Mälaren sedan 1965. På uppdragav Mälarens vattenvårdsförbund har ALcontrolutfört milöövervakningen av Mälaren2004. Denna rapport är en sammanställningav resultaten från undersökningen.Lufttemperatur, nederbörd och vattenståndVarmare än normaltÅrsmedeltemperaturen 2004 var ungefären grad högre än normalt i Mälarens närområde(Västerås) och nederbörden varungefär 16 % större än normalt (539 mm)för området.Lägre och högre vattenståndSnösmältning och vårflod inträffade redani februari-mars och medförde ett någothögre vattenstånd än normalt. April varvarmare och torrare än normalt, vilket bidrogtill ett lägre vattenstånde under våren.I juni och juli regnade det dock mycket,vilket bidrog till att vattenståndet återigenblev högre än normalt under hösten.VattenkemiOskiktat i tre relativt grunda fjädarUnder sommaren 2004 var vattnet oskiktat(cirkulerande) i Galten, Västeråsfjärdenoch Ulvhällsfjärden, som är tre relativtgrunda fjärdar. I Svinnegarnsviken förelågen svag skiktning vid provtagningstillfällenafrån april till och med augusti.Mycket god buffertförmågaI hela Mälaren var årslägsta pH-värde 6,8eller högre (nära neutralt) och buffertkapacitetenvar mycket god.Kalkhaltig jord kring EkolnKonduktiviteten, som är ett mått på den totalahalten lösta salter i vatten, var högst iEkoln och Skarven och minskade ju längrevästerut som provtagningen utfördes. Vattneti Ekoln och Skarven innehöll 6-7 gångermer kalcium än i Galten, där tillrinningsområdetsjordar och berggrund ärkalkfattigare. Halterna av magnesium, natrium,kalium, klorid och sulfat var lägre,men fördelningen var ungefär den sammasom för kalcium.Hög konduktivitet i SvinnegarnsvikenI mars var konduktiviteten, alkaliniteten,fosfor, kväve och kisel väsentligt högre ibottenvattnet än i ytvattnet i Svinnegarnsviken.Ammoniumhalten var mer än tiogånger högre än under resten av året, vilkettyder på att vatten från avloppsreningsverketi Enköping skiktats in strax ovanförbotten. Ammonium förbrukar syre vid omvandlingtill nitrit och nitrat. Syreförhållandenavar dock relativt goda även i bottenvattnet.Förhållandena var ungefär lika2002 och 2003.Låga till måttligt höga TOC-halterI Prästfjärden, Södra Björkfjärden ochSvinnegarnsviken var halten av organiskaämnen låg. På övriga stationer var denmåttligt hög. Halten var högst på stationernärmast tillrinnande vattendrag och lägst ide centrala, djupare delarna av sjön.Betydligt färgat i Galten och VästeråsfjärdenVattnets färg är främst ett mått på mängdenhumus och järn i vattnet. Mälarens vattenfärgföljde samma mönster som halten avorganiska ämnen (TOC). Vattnet var svagtfärgat i Prästfjärden, Södra Björkfjärdenoch i Görväln, som är djupa klarningsbassänger.I Galten och Västeråsfjärden varvattnet betydligt färgat. På övriga stationervar det måttligt färgat.

En kraftig ökning av grumlighet och vattenfärg (brunhet) har iakttagits i samtligabassänger i Mälaren under 2001. Detta kan kopplas till de extrema nederbördsmängdernaunder 2000, speciellt i okt-dec, vilket ledde till ökade transporter avpartiklar och färgade lösta organiska ämnen (humusämnen) i Mälarens tillflöden.Vattenfärgen, mätt som absorbans för filtrerat vatten, fluktuerar naturligt i Mälarenmed lägre värden under perioder med liten nederbörd, t.ex. mitten av 1970-talet ochhögre värden under ”blöta” perioder, t.ex. i slutet av 1980-talet samt de senaste årenmed ett maximum i samtliga bassänger 2001. Vattenfärgen varierar också naturligtunder året med högsta värdena i mars och sedan successivt avtagande värden framtill september.Noterbart är att de naturliga fluktuationerna i Mälarens vattenfärg tycks heltkorrelerad i tiden i samtliga bassänger. Den snabba responsen på förändringar itillrinning även i sjöns centrala delar, med en omsättningstid på 2 år, är någotförvånande. En orsak till detta kan vara att tillförseln av partiklar och humus frånvattendrag i Mälarens närområde är kraftigt underskattad och/eller att utbytetmellan olika bassänger går betydligt snabbare än de medelomsättningstider somfinns beräknade – i varje fall vid kraftig tillrinning.

På uppdrag av Mälarens vattenvårdsförbund har Institutionen för Miljöanalys vid SLU utfört provtagning och analys av vatten i Mälarens fjärdar. Biologiska och kemiska samt vissa fysikaliska förhållanden har undersökts. Denna broschyr ären sammanfattning av den utvärdering av 2003 års data som redovisas i separat rapport.

En stor extern fosforbelastning har varit ett av Mälarens stora problem, vilket resulterade i en omfattande algproduktion under mitten av förra seklet. I början av 1970-talet vidtogs åtgärder för att minska fosforbelastningen (framför allt avloppsrening) varvid vattenkvaliteten förbättrades snabbt. Men trots den reducerade externbelastningen av fosfor med en förbättrad vattenkvalitet är fosforhalterna fortfarande höga i Mälarens vatten (medelvärdena 27 - 48 μg/l för bassängerna enligt fi gur 1 under perioden 1985 till 2000). En bidragande orsak till de höga fosforhalterna är sannolikt fosforläckage från sedimenten, en process benämnd som internbelastning. Syftet med detta projekt är att undersöka och kvantifi era denna internbelastning.