Undersökningen omfattar analys av bly och blyisotoper i leverprover från 199 havsörnar från 2005-2011 som påträffats i naturen och lämnats in till Naturhistoriska riksmuseet (NRM) och Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) för undersökning och arkivering av prover.

Fåglarna kommer från 18 län, flertalet från Östersjökusten, norra Norrland och Skåne. Materialet omfattar 48 % honor och 52 % hanar i åldrar från första levnadsår upp till 27 år.

Samtliga 199 leverprover har analyserats vid ITM med avseende på totalbly och på blyisotoper (206Pb, 207Pb, 208Pb). Från 94 av dessa individer har prover av lever och njure analyserats tidigare vid SVA vilket medger jämförelser mellan analysdata som kontroll och ger en ökad säkerhet. En jämförelse mellan de leverprover från havsörnar som analyserats både vid SVA och vid ITM visar en god överensstämmelse. Från ett mindre antal örnindivider har dubbla prover från levern analyserats vid ITM för kvalitetssäkring och en bra överensstämmelse mellan proverna har konstateras (spridning 0,99 ± 1,1 %).

I en tidigare undersökning av 118 havsörnar från 1981-2004 konstaterades att 22 % hade förhöjda halter av bly i lever och/eller njure (> 6 μg/g torrvikt) och 14 % hade letala halter > 20 μg/g). Den föreliggande studien visar att ingen signifikant minskning av andelen havsörnar med förhöjda halter kan påvisas (20 %), och att andelen fåglar med letala koncentrationer är oförändrad (14 %). Ytterligare tre individer med koncentrationer mellan 17 och 20 μg/g har diagnos blyförgiftning, med stöd av förändringar påvisade vid obduktion.

Medianvärdena för samtliga individer i den tidigare respektive den nya studien var 0,60 resp. 0,86 och medelvärdena var 10,4 (sd 27,6) respektive 11,8 (sd 30,0).

Fåglar med ammunitionsrester i mag-tarmkanalen (röntgen) hade signifikant högre koncentrationer jämfört med de som inte hade det (p< 0.008). Den genomsnittliga andelen akut blyförgiftade havsörnar var högre (20 %) inom de län som är artens kärnområde vid kusten [Stockholm, Uppsala, Södermanland, Östergötland, Kalmar] än genomsnittet för övriga län (7 %). Andelen individer med ammunitionsrester på röntgen som var eller misstänks kunna vara påskjutna var 8-10 %.

Inget statistiskt säkerställt samband kunde konstateras mellan blyhalt och blyisotopkvoterna i leverproverna. En tendens till avvikelse finns dock i att de högbelastade individerna uppvisar en något lägre isotopsignatur. Majoriteten av leverproverna från örnarna visar dock en helt annan isotopsignatur än som finns från t ex monitoring-stationen Aspvreten, som återspeglar den sedan länge dominerande källan för blyförorening, från blytillsatser i bensin.

Detta pekar på att den dominerande källan till bly i havsörnarna är en annan än den allmänna storskaliga blydepositionen över landet. Den troligaste källan är bly från de ammunitionsrester som de fått i sig via kontaminerade kadaver/byten.

• Chronic wasting disease (CWD) kallas på svenska avmagringssjukaoch drabbar hjortdjur. En smittsam variant av sjukdomen (även kalladklassisk CWD) påträffades 2016 hos norska vildrenar.• Senare har även atypiska varianter av CWD påträffats hos älg och kronvilti Norge och Finland. Under 2019 har CWD konstaterats hos tre älgkori Norrbotten. De svenska fallen liknar de norska fallen av CWD hosälg. Det är för närvarande oklart om atypisk CWD uppkommer spontant,och om den är smittsam.• CWD är en obotlig och utan undantag dödlig neurologisk prionsjukdomsom drabbar hjortdjur.• Sjukdomen är känd i Nordamerika sedan 1960-talet. Där har den hittillspåträffats hos åsnehjort, vitsvanshjort, wapiti, älg och ren. I Europa antas,förutom ren, älg och kronhjort, även rådjur vara mottagliga för smitta.Experiment tyder på att dovhjort är mindre mottaglig.• Inkubationstiden (tiden mellan smitta och uppvisande av symptom) äri genomsnitt 1,5-2,5 år, men kan vara längre.• Symptomen utgörs av kraftig avmagring, beteendeförändringar, stapplandegång, osynkroniserade rörelser, skakningar, tandgnissling, torr päls, hängandehuvud, ökad salivavsöndring och urinering, samt extrem törst.Symptomen utvecklas gradvis och inträffar först i senare stadier av sjukdomsförloppet,och de flesta smittade djur visar inga synliga sjukdomsteckenförrän efter lång tid.• CWD smittar genom direktkontakt mellan djur, men även indirekt viaväxter, jord och vatten. Smittämnet kan bevaras i miljön i flera år.• Smittan kan spridas till nya områden via långvandrande hjortdjur, menäven via asätare, flytt av renar eller hägnat hjortvilt samt transport avslaktkroppar eller slaktrester. Det är också möjligt att smitta kan spridas viakontaminerat foder, via människor med kontaminerade kläder och utrustningsamt via lockmedel för jakt som innehåller substanser från hjortdjur.• Andelen smittade djur i en population ökar långsamt, men antas gåsnabbare när miljön blir alltmer kontaminerad med smitta.• I USA finns exempel på hur CWD lett till en nedgång i hjortdjurspopulationeroch modellsimuleringar tyder på att populationer slutligen riskeraratt dö ut.• Det är i nuläget svårt att förutspå hur svenska populationer av hjortdjurskulle påverkas av sjukdomen. De långsiktiga konsekvenserna för såvälförvaltningen av hjortdjur som för rennäringen, skulle sannolikt bliallvarliga.• I nuläget finns inga bevis för att CWD kan överföras till människa. Riskenför att CWD är en zoonos (sjukdom som smittar mellan djur och människa)anses vara liten, men går inte att helt avfärda med dagens kunskap.Rekommendationen är dock att inte äta kött från djur med påvisad CWD.

Tumlare (n = 109) som samlats in mellan 2006 och 2019 har obducerats av Naturhistoriska riksmuseet i samarbete med Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA). Denna sammanställning ger data om biologiska parametrar, sjukdom och dödsorsak och utgör grunden för vidare utveckling av hälsoindikatorer för dessa djur.

Bifångst och sannolik bifångst (32%) var den vanligaste dödsorsaken bland tumlarna i denna studie, följt av infektionssjukdomar, särskilt lunginflammation (16,5%). De flesta var kalvar eller ungdjur (67%). Näringsstatus skiljde sig i allmänhet mellan bifångade tumlare och de som dog av infektionssjukdomar.

Några av tumlarna visade tecken på predation. Gråsälspredation har blivit en vanlig dödsorsak för tumlare i Nordsjön, men det återstår att utvärdera huruvida tumlare blir dödade i Sverige av gråsälar, späckhuggare eller något annat rovdjur.

Tumlare är en utmärkt miljöindikator. Tumlares hälsa och sjukdomsstatus återspeglar deras miljö och visar förekomsten av sjukdomsframkallande smittämnen och andra hot mot djur- och människors hälsa i våra marina miljöer. Strandade och bifångade tumlare ger utmärkt och kostnadseffektiv information om tumlares hälsa och biologi och kan också användas för att upptäcka förändringar i populationsdynamiken. Emellertid krävs ett mycket större antal undersökta djur än vad vi har idag för att kunna utvärdera tumlarnas allmänna hälsa.

På samma sätt är livshistoriska parametrar, näringsstatus, reproduktiv framgång och sjukdomsstatus potentiella hälsoindikatorer och vår sammanställning av obduktionsdata ger grundläggande data för vidare utveckling av dessa. Framtida utveckling av lovande indikatorer som kroppsindex och ett index över sjukdomsstatus med både historiska data och framtida studier behövs.

Slutligen ger resultat från ett fortsatt och utökat hälso- och sjukdomsövervakningsprogram för tumlare en grund för rapportering om Sveriges miljökvalitetsmål "Hav i balans och levande kust och skärgård" och "En rik flora och fauna" samt rapportering inom regionala havskonventioner som ASCOBANS.