Naturvårdsverket arbetar med att implementera Ramdirektivet för vatten i Sverige. Som ett led i detta arbete har Naturvårdsverket givit EnviroPlanning i uppdrag att ta fram information kring vissa av de prioriterade ämnen som listas i Europaparlamentets och rådets beslut nr 2455/2001/EG, bilaga 10 till ramdirektivet för vatten. EnviroPlanning har för de av Naturvårdsverket utvalda ämnena eftersökt och ställt samman information om toxikologiska och ekotoxikologiska data, användning, förekomst i människa och miljö samt spridning och omvandling i naturen. Informationen finns sammanställd i denna rapport, tillsammans med en diskussion kring ämnenas/ämnesgruppernas fortsatta förekomst i vår omgivningsmiljö. Utifrån insamlad information har en bedömning gjorts av respektive ämne med indelning i tre grupper; grupp 1: ämnen som behöver övervakas och utredas vidare, grupp2: svårbedömda ämnen – vidare utredning behövs i brist på kunskap, grupp 3: ämnen som tillsvidare bedöms vara ett litet problem i Sverige.

Naturvårdsverket genomför screeningundersökningar avseende förekomst av olika ämnen i miljön. Undersökningar har genomförts för ett flertal ämnen och man avser under 2004 genomföra screnningundersökning för adipater, limonen, endosulfan, siloxaner, oktaklorstyren och andra klorerade styrener, mirex, klorerade naftalener samt eventuellt isocyanater och akrylnitril. Inför screeningundersökningen har Naturvårdsverket gett EnviroPlanning AB i uppdrag att samla in och sammanställa data om de olika ämnena. Sammanställningen har resulterat i förslag till matriser för provtagning av ämnena/ämnesgrupperna och förslag till hur bestämningar av ämnena kan göras vid samanalyser på laboratorium. Nedan följer en kort sammanfattning om varje ämne, ämnesgrupp och förslag till matriser för analys. Adipater har en liten mobilitet i jord, är inte flyktiga och har en snabb nedbrytning bedöms att långväga transport inte är sannolik. De uppför sig emellertid som ftalater och kan finnas i luft vid närliggande utsläppskälla. Matriser som är relevanta att genomföra provtagning i är; jord, sediment, yt- och grundvatten, lakvatten från deponier avloppsvatten, kommunalt och industriellt från plastindustri, slam från reningsverk samt i luft nära utsläppskälla. Akrylnitril är ett reaktivt ämne, varför långdistansspridning inte bedöms trolig. Akrylnitrils förekomst i miljön bedöms därmed främst härröra från dels industriella punktutsläpp, dels diffus spridning i tätortsmiljö via bland annat bilavgaser. Följande matriser bedöms som lämpliga för undersökning om förekomst av akrylnitril; jord, sediment, yt- och grundvatten, avloppsvatten, kommunalt och industriellt från plastindustri, slam från reningsverk, tätortsluft. Klorerade och bromerade styrener bildas genom förbränning i närvaro av klor och brom. Punktkällor kan därmed vara utsläpp från sopförbränningsanläggningar, smältverk och gjuterier. Klorerade och bromerade styrener är svårnedbrytbara ämnen som binds till partiklar både i vatten och i luft, varför det även är möjligt att förekomsten av klorerade och bromerade styrener kan härröra från långväga källor. Följande matriser bedöms vara relevanta för provtagning; ytjord, våt- och torrdeposition, sediment i närheten av sopförbränningsanläggningar smältverk och gjuterier, yt- och grundvatten, avloppsvatten, slam från reningsverk, lakvatten från deponier, luft vid smältverk och sopförbränning, fisk eller annan biota i närheten av smältverk eller gjuterier Spridningen av limonen bedöms ske dels genom diffus spridning från konsumentprodukter, dels från punktkällor vid tillverkning. Följande matriser bedöms vara relevanta för provtagning; sediment i närheten av sopförbränningsanläggningar smältverk och gjuterier, yt- och grundvatten, avloppsvatten från kommunala och industriella reningsverk, slam från reningsverk samt luft vid punktutsläpp antingen vid avfettningsanläggningar där limonen används eller vid träbearbetningsindustri. Siloxaner som grupp bedöms kunna spridas i miljön dels genom diffus spridning från konsumentprodukter, dels via punktkällor där ämnena tillverkas eller hanteras. Punktkällor kan vara plastindustri eller plastbearbetningsindustri, mekaniska industri där siloxaner finns i kyl- och skärvätskor. I syfte att utreda ämnenas förekomst i miljön, rekommenderas mätningar i följande matriser; sediment, slam från reningsverk, avloppsvatten, kommunalt och industriellt vid misstänkt punktkälla samt luft vid punktkälla. Eftersom mirex är ett ämne som inte används längre i Sverige finns inga inhemska punktkällor. Mirex är svårnedbrytbart och sprids långväga genom partiklar i luften som förs till marken via torr- och våtdeposition. Mirex sprids även via partiklar i vatten, som förs med strömmar innan sedimentering sker. Följande matriser bedöms vara lämpliga för undersökning av förekomst av mirex; ytjord, våt- och torrdeposition, sediment, grundvatten samt biota. Det ingen nyregistrerad användning av klorerade naftalener i Sverige. Klorerade naftalener har ingått isoleringskablar och andra skyddshöljen. Klorerade naftalener i omgivningsmiljön kan även härröra från långväga transport, via spridning med partiklar i luft och vatten. Följande matriser bedöms därför lämpliga för undersökning om förekomst av klorerade naftalener; ytjord, våt- och torrdeposition, ytvatten, deponier, lakvatten från deponier samt biota. Endosulfan används inte i Sverige, men används fortfarande i många länder som insekticid/acaricid inom jordbruket. Därigenom förs det till Sverige bland annat genom importerade livsmedel och genom långväga atmosfärisk transport. Endosulfan förekommer i formerna alfa- och beta-endosulfan. Nedbrytningsprodukten utgörs främst av endosulfansulfat, som i tidigare undersökningar detekterats i högre halter än ursprungsämnet endosulfan. I syfte att utreda ämnets förekomst i omgivningsmiljön bedöms mätningar av endosulfan och endosulfansulfat i matriserna; sediment, fisk, kommunala komposter för hushållsavfall, eftersom det kan finnas importerade grönsaker, ytvatten, ytjord samt våt- och torrdeposition. Främst är isocyanaterna ett arbetsmiljöproblem. Isocyanater är reaktiva och nedbrytning sker snabbt. De kan spridas till luft vid från industrier som använder isocyanatmonomerer i tillverkningen. Tillämplig matris för att mäta förekomst av isocyanater i miljön bedöms vara luft vid punktkällor.

Chemical substances, including substances hazardous to the environment and/or human health, can enter recycling processes through articles and mixtures which become waste. Some substances have such hazardous properties that they should, as far as possible, be phased out. Of special interest are Substances of Very High Concern (SVHCs), as defined in REACH, as well as cadmium, mercury and lead. Once in the recycling process, there is a possibility that hazardous substances, including SVHCs, end up in the recycled material, and hence recirculated into new products.

The aim of this report is to provide an accessible review of techniques that can be used to control SVHCs in recycling processes. This includes techniques that can detect, quantify and/or remove hazardous substances in any of the different steps during a recycling process. The review is intended to provide information in a clear and comprehensible manner and to be easily accessible for work regarding instruments and actions for phasing out SVHC in recycling processes.

Literature and interview studies were performed to investigate available and coming techniques. A large number of different possible techniques of interest for the study were initially identified. Of these, a certain number were selected, primarily based on their applicability with regard to the set requirements (i.e. to detect, quantify and/or remove hazardous substances and SVHCs), as well as the frequency with which the techniques were mentioned in the literature and in interviews. Hence, techniques that were only mentioned briefly or by single references were generally not selected for further investigation. The results from the study are presented as technical summaries, in Appendix 1.

The review showed that there are a number of available techniques that perform control of different hazardous substances, although sometimes as a valuable side effect from sorting material streams into more homogeneous fractions. Mechanical recycling is the predominant type of recycling today, although several initiatives are developing techniques for chemical recycling. It was, however, difficult to evaluate the potential of the chemical recycling techniques with regard to control of SVHCs.

Other aspects revealed during the interviews include difficulties with regard to limited markets for recycled materials, a need for policy action regarding stricter regulations and lower limit values for SVHCs and other hazardous substances in articles and mixtures, as well as a need for testing standards with recommendations for continuous measurements with SVHC-specific techniques.

1. Since the previous report on the impact from wind power on birds and bats was published in 2011, much new and important information have appeared both internationally and in Sweden. The present report is a summary of the international research in this area in recent years, and also of the Swedish post-construction surveys made until 2015. This report is hence an update of the previous (2011) report.

2. With respect to birds, the results of new research largely confirm the conclusions from the previous report. For bats, however, new results show that wind power is a larger problem than we realized five years ago, but, on the other hand, new mitigation methods have recently been developed and tested, so that the problem can now be handled more efficiently.

3. Wind power facilities are generally a larger problem for bats than for birds. This is because more bats are being killed, and also because the mortality is concentrated to a few species of bats, which therefore may be affected seriously. At the same time, wind power facilities can also be a problem for certain kinds of birds, some of which may be affected negatively at the population level. Common for birds and bats that risk being negatively affected at the population level is that they have low reproductive potential, and therefore may have difficulties compensating for increased mortality.

4. The fatality rate of birds at wind turbines remain at 5–10 birds per turbine and year on average, even after several and more detailed surveys that have been conducted recently. The location of the turbine is often an important determinant of the fatality rate. While most turbines kill few birds, others may kill up to 60 birds per year. So far there is only one study from Sweden that has been executed in sufficient detail to allow estimation of annual fatality rates. This study was conducted at Näsudden on the island of Gotland, a coastal site very rich in birds, and show, as expected, fatality rates much higher than average. Regarding fatality rates of birds and bats at marine wind farms, no new evidence-based knowledge have been presented since the previous report.

5. Bird mortality at wind turbines generally increases with the size of the turbines. However, in relation to installed effect and produced electricity the mortality declines with increased turbine size. As fewer new, large plants replace old, small ones, the total mortality per wind farm can be lowered at the same time as the electricity production increases. This was the case at Näsudden when the old turbines were replaced by new ones. If a similar effect also is achieved for bats has not been investigated.

6. All kinds of birds can be killed at wind turbines. Also, birds are probably killed at all sites where modern wind turbines are being used. Most fatalities are small songbirds. Raptors, gulls and game birds are killed at higher rates than expected based on their population sizes. Relatively few swan, geese and cranes are killed at wind turbines, probably because these birds show strong avoidance behaviours. Relatively few birds are killed while in flight during migration. Generally, mortality is higher for birds that stay in an area over longer periods such as during breeding, wintering or at stopovers during migration.

7. Estimates of fatality rates for bats at wind turbines presented in 2011 were much too low. New research from Europe and North America suggest that on average a wind turbine kills 10–15 bats per year, in some cases up to 100 or more. We still have no comparable estimates from Sweden, but an ongoing study from a site in Halland suggests that the fatality rate is about 5 bats per turbine and year at that site.

8. Mortality of bats at wind turbines is limited to a few species that move and feed in the open air above the tree-canopies. We call them high-risk species. The consideration of bats at wind turbines should focus on them. The noctule, the parti-colored bat and in the north also the northern bat are those that we believe are in most need of concern, but the soprano-, common and Nathusius’ pipistrelles as well as the rarer Leisler’s bat and serotine are also high-risk species and thus potentially affected. Remaining species are rarely or never killed at wind turbines.

9. There have been some recent attempts to investigate if the mortality caused by wind turbines has negative population effects on bird species. In USA it was found that present wind farms probably do not affect any national population of songbirds. Similar results were obtained for Canada, but in this case the results applied to all breeding birds. No such broad studies have been made in Europe, but estimates have been made for species considered as particularly vulnerable. In northern Germany, with particularly many wind farms in operation, it is believed that the populations of red kites and common buzzards are already being affected negatively and this may perhaps apply to the white-tailed eagle as well.

10. We still have no estimates of population sizes for bats in Sweden or internationally and therefore we cannot evaluate if and how the increased mortality from wind turbines affects bat populations. However, there are concerns from North America and Europe that serious negative effects on bat populations of certain species already have occurred.

11. Recent results from studies on the impact of wind turbines on habitats, avoidance and disturbance of birds confirm the pattern from the previous report. There is large variation among different species, areas and habitats and general conclusions are difficult to draw. Nevertheless, avoidance behaviour is usually less obvious during the breeding season compared to the rest of the year. During the breeding season avoidance is usually obvious only within a few 100 m, the greatest distances are found among waders. During other parts of the year, it is birds that live in flocks and certain marine birds that show the greatest avoidance distances. Nothing new has appeared regarding habituation of birds to wind turbines and there is still considerable variation between different studies. There are some recent studies suggesting that the distance and habitat between the turbines affect the degree of avoidance behaviour and disturbance. Marine wind farms are avoided by most marine birds, but some species (cormorants and gulls) are attracted to the turbines, probably because the towers provide resting sites or access to food. Long-term studies of avoidance and disturbance are still lacking.

12. Impact on the habitats, avoidance behaviour and disturbance has not been investigated with respect to bats so far and may generally be less of a problem for bats than for birds. It is nevertheless obvious that drastic physical changes of the habitat will have effects also on bats, one way or another. On the contrary, it is clear that bats are attracted to wind turbines and that they search for them actively, in contrast to birds, which means that the problem usually requires different solutions for the two groups of animals.

13. Measures to minimize negative impact on birds are still mostly focused on avoiding building wind turbines in places that are rich in birds, particularly sites with high numbers of birds during breeding, wintering and stopovers during migration. Areas around specific occurrences and breeding sites of birds belonging to species or groups of species that have turned out to be particularly vulnerable to negative impact from wind turbines should be avoided. One such example is the larger raptors. Maintaining buffer zones, areas within which wind turbines should not be built, is a way to reduce the risks in such cases. In this report we review the current use of protection zones for birds and provide new suggestions for their future application. We discuss how we can achieve new and more scientifically based protection zones, particularly for our eagles. We appreciate that protection zones is a useful way to reduce the risks for some birds, but at the same time we emphasize that that this method cannot eliminate the risks entirely.

14. Although we consider buffer zones as an effective and practically useful way to reduce negative impact on particular birds, we and many other scientists are realising that this method may not always be sufficient for the protection and formation of viable populations of the species in question. To achieve such goals, planning at a larger scale may be necessary, where areas with the lowest risks of negative environmental impacts are designated suitable for e.g. establishment of wind farms. We believe that this would increase the efficiency of the planning and handling processes during wind turbine establishment and also facilitate the protection of both birds and bats, in comparison with current practices. This would also ensure that sufficiently large areas with relatively low risks are maintained for long-term conservation of (bird and bat) populations.

15. Once the turbines are built the available mitigation options are few when it comes to protection of birds. To mitigate by temporary halting the turbines during periods of high risk, as employed for bats, is a less useful method for birds. For birds there is no clear and general relationship between prevailing conditions on one hand, and the mortality risk on the other, which is in sharp contrast to the situation for bats. Although there are some cases from other countries where wind turbines have been halted to protect birds, this method do not seem to be useful in Sweden, as far as we can see. However, there is a promising development of various technical monitoring solutions that aim to keep bird fatalities at a very low level. As far as we know, no such system is yet fully developed and operational, but this is probably only a matter of time. Finally we also have the option of using compensation measures at a different site, a method that may help minimize the total effect on a population. It has barely been used in Sweden so far, but is more common internationally.

16. The most important measure for protection of bats at wind farms is to adjust the operation of turbines according to the occurrence of certain high risk species. This should be done by halting the rotors during periods when bat activity at rotor height is most frequent. Halting the rotors is a feasible method where noctules, parti-colored bats and serotines, and, particularly in the north, northern bats occur. This measure is expected to inhibit 60–90% of the potential fatalities.

17. To evaluate if mitigation at a particular site is feasible and decide how it should be applied locally, activity of the high risk species at rotor height should be measured continuously over longer periods, preferably during three seasons. Alternatively, searches for dead bats can be made, but this is quite complicated and requires more work. In some cases it may be more efficient to use a general mitigation scheme based on general knowledge about potentially dangerous situations, without spending resources and time to investigate bat activity. This option can be worth considering particularly in cases where it is clear already from the start that mitigation will be necessary.

18. How often halting the rotors will be required at a site depends primarily on the weather, and is hard to predict. A rough estimate for southern Sweden suggests that turbines need to be stopped during about 10 nights on average per year. Most likely mitigation will be required less frequently in the north.

19. Post-construction surveys so far made in Sweden have not contributed much new and useful data on how birds and bats are affected by wind farming. Unfortunately, most of them have not been up to expected standards and have not been able to answer even the most basic and relevant questions. A common impression is that it has been more important to do something, no matter why and how, rather than focussing on what has actually been achieved. There are certainly exceptions. A few programs have been carefully planned and well executed and have contributed with significant and important results that will be well used. This applies to birds and bats alike. There is every reason to reconsider the system of post-construction surveys as used at present in Sweden, so that future programs can contribute with useful information about local conditions and also can be used together with results from other programs to investigate broader patterns. Particularly for bats but sometimes also for birds, well designed programs are needed for efficient mitigation so that the negative impact on the fauna can be minimized.

20. We present guidelines on how surveys should be made and standardized to provide the best possible foundation for decisions and at the same time be cost-effective. Standardization of the methodology is important if the results are to be useful also in a broader context, although this is usually not the primary objective of the surveys. A national standard consisting of common guidelines for how surveys and measures should be employed with respect to methods and equipment is needed.

1. Sedan den första syntesrapporten om vindkraftens effekter på fåglar och fladdermöss publicerades 2011 har en hel del ny och viktig kunskap tagits fram både internationellt och i Sverige. Den här rapporten är en sammanställning av internationell forskning under senare år samt av de svenska kontroll- och uppföljningsprogram som genomförts fram till 2015/2016. Rapporten är en uppdatering av den tidigare syntesrapporten.

2. Nya resultat befäster i stort sett slutsatserna från den första syntesrapporten 2011 när det gäller fåglar. När det gäller fladdermöss visar ny kunskap å ena sidan att vindkraften är ett större problem än vad vi trodde för fem år sedan. Å andra sidan har nya metoder för att begränsa skadorna hunnit utvecklas och testas så att vi nu kan hantera problemet bättre.

3. Vindkraft är generellt sett ett större problem för fladdermöss än för fåglar. Detta beror dels på att fler fladdermöss dödas, men också på att dödligheten koncentreras till några få arter som därmed riskerar att påverkas kraftigt. Samtidigt kan vindkraft också innebära problem för, och populationspåverkan på, vissa typer av fåglar. Gemensamt för de fåglar och fladdermöss där det finns risk för negativ påverkan på populationsstorlekar är att de har låg reproduktionspotential, vilket innebär att de kan förväntas få svårt att kompensera för en kraftigt ökad dödlighet.

4. Genomsnittsvärden för antalet dödade fåglar per vindkraftverk och år ligger även efter nya och mer detaljerade undersökningar kvar på mellan fem och tio per kraftverk och år. Vindkraftverkens läge har ofta betydelse för hur många fåglar som dödas. Medan vissa verk dödar mycket få fåglar, kan andra orsaka upp till ca 60 fåglars död per år. Än så länge finns endast en enda svensk studie som genomförts så pass noggrant att det går att beräkna den årliga dödligheten. Denna gjordes vid Näsudden på Gotland, ett mycket fågelrikt område, och visar inte helt oväntat på en dödlighet som ligger klart högre än i medelfallet. Miljön där vindkraftverken står är av betydelse för hur många fåglar som dödas och allra högst dödlighet har funnits i anslutning till våta miljöer, såsom vid Näsudden. Det har inte kommit någon ny faktabaserad kunskap om dödligheten vid marina vindkraftverk, vare sig för fåglar eller för fladdermöss.

5. Fågeldödligheten ökar med verkens storlek, ett resultat som visats internationellt och som stöds av studierna på Näsudden. Sett i förhållande till installerad effekt och producerad mängd el minskar dock dödligheten med ökande verksstorlek. Då det dessutom behövs färre nya, stora verk jämfört med gamla, små verk för att producera samma mängd el kan man minska den totala dödligheten per anläggning samtidigt som elproduktionen ökas. Detta blev fallet vid Näsudden när man bytte ut äldre verk mot nya. Om effekten blir densamma när det gäller fladdermöss har inte undersökts.

6. Alla typer av flygande fåglar kan dödas vid vindkraftverk, inga är immuna. Fågeldödlighet förekommer också vid alla platser där vindkraftverk av de typer vi använder idag finns. Det finns sannolikt inga platser där dödlighet aldrig förekommer. De allra flesta fåglar som dödas av vindkraftverk är vanliga småfåglar. Rovfåglar, måsar, trutar och hönsfåglar dödas i högre omfattning än förväntat i förhållande till populationsstorlekarna. Förhållandevis få svanar, gäss och tranor förolyckas, troligen eftersom dessa grupper uppvisar starka undvikandebeteenden. Relativt få fåglar förolyckas under aktiv flyttningsflykt. Dödligheten är generellt högre för fåglar som vistas i ett område under längre tid såsom under häckning, övervintring eller rastning under flyttningstid.

7. De siffror på dödlighet av fladdermöss vid vindkraftverk som presenterades 2011 var för låga. Nya undersökningar i Europa och Nordamerika har visat att i genomsnitt dödar varje vindkraftverk 10–15 fladdermöss per år. Vi har fortfarande inga jämförbara siffror från Sverige, men preliminära resultat från en vindpark i Halland visar på fem dödsfall per kraftverk och år på den platsen.

8. Dödlighet av fladdermöss vid vindkraftverk är nästan helt begränsad till arter som rör sig och jagar i fria luften över trädtoppshöjd. Dessa arter kallar vi högriskarter. Hänsyn till fladdermöss vid vindkraftverk skall fokuseras till dessa arter. Större brunfladdermus, gråskimlig fladdermus och i norr kanske även nordfladdermus bedömer vi vara i störst behov av hänsyn. Men även dvärg-, syd- och trollpipistrell samt de sällsynta arterna mindre brunfladdermus och sydfladdermus är högriskarter och riskerar därmed att påverkas negativt. De övriga svenska fladdermusarterna dödas sällan eller aldrig vid vindkraftverk.

9. Under senare tid har det gjorts ett antal ansatser till att analysera om dödligheten orsakad av vindkraftverk påverkar populationsstorlekar för fåglar. I Nordamerika fann man att dagens befintliga vindkraftverk sannolikt inte påverkar storleken på något av kontinentens småfågelbestånd. Liknande resultat hittade man specifikt för Kanada, men då för samtliga häckande fågelarter. I Europa har man inte gjort några lika övergripande analyser, men istället specifikt analyserat arter som bedöms vara särskilt utsatta. I norra Tyskland bedöms att redan i dag är dödligheten vid vindkraftverk så hög totalt sett, med väldigt många vindkraftverk i drift, att den påverkar antalet röda glador och ormvråkar negativt. Sannolikt gäller detta även för antalet havsörnar.

10. Det finns fortfarande inga mått på storleken på fladdermuspopulationer, vare sig inom Sverige eller internationellt, och därför kan man inte göra några tillförlitliga beräkningar av hur vindkraftdödligheten påverkar bestånden. Det finns farhågor både från Nordamerika och från Europa om att kraftig negativ påverkan på populationsstorlekarna av ett antal fladdermusarter på grund av vindkraftorsakad dödlighet redan kan ha skett.

11. Sentida resultat om påverkan på livsmiljö, undvikande och störning från vindkraftverk på fåglar visar på samma mönster som vi angav i den förra syntesrapporten. Det är stor variation mellan olika arter, olika områden och olika miljöer. Generella slutsatser är svåra att dra, men allmänt sett förefaller undvikande vara lägre under häckningstid än under övriga delar av året. När undvikande under häckning förekommer rör det sig i regel om avstånd på upp till några 100 m. Vadare uppvisar de största undvikandeavstånden under häckningstid. Under andra delar av året är det fåglar som lever i flockar samt en del marina fåglar som visar de allra största undvikandeavstånden. Inget direkt nytt har framkommit när det gäller om fåglar vänjer sig vid vindkraftverk eller inte. Även på den punkten varierar resultaten mellan olika studier. Några senare undersökningar antyder att avstånd mellan verk samt miljön mellan verk påverkar graden av undvikande och störning. Vid marina parker är det fortsatt så att flertalet marina fåglar visats undvika dessa. Ett mindre antal arter (skarvar och måsfåglar) attraheras till vindparker, sannolikt eftersom dessa erbjuder viloplatser och kanske även förbättrade födosöksmöjligheter. Långtidsstudier av påverkan på livsmiljö, undvikande och störning från vindkraftverk på fåglar saknas i stort.

12. Påverkan på livsmiljö, undvikandebeteende och störningar har inte avhandlats i några studier av fladdermöss så här långt och har sannolikt betydligt mindre betydelse för denna djurgrupp än för fåglar. Samtidigt är det självklart att en rent fysisk förändring av livsmiljön påverkar även fladdermöss på något sätt. Å andra sidan har man visat att fladdermöss attraheras till vindkraftverk och söker upp dem aktivt. Detta är en stor och viktig skillnad jämfört med fåglar och gör att problemet måste hanteras på ett annat sätt.

13. Åtgärder för att minska negativ påverkan på fåglar från vindkraft handlar fortfarande i första hand om att undvika att bygga vindkraftverk på särskilt fågelrika platser, speciellt sådana som används under häckning, övervintring eller rastning under flyttningen. Det handlar också om närområden kring förekomster, häcknings- eller boplatser av arter och grupper av fåglar som visats löpa högre risker för negativ påverkan från vindkraft. Exempel på sådana är större rovfåglar. Så kallade skyddsavstånd, zoner där inga vindkraftverk bör byggas, är ett sätt att minska riskerna i sådana fall. Vi går i denna rapport igenom tidigare föreslagna skyddsavstånd, ger nya förslag på sådana, samt diskuterar på vilket sätt och med vilken faktabakgrund man skulle kunna komma fram till mer vetenskapligt grundade skyddsavstånd, särskilt för våra örnar. Vår utgångspunkt här är att skyddszoner är ett bra sätt att minska risker, men samtidigt ska man vara medveten om att det inte är och aldrig har varit avsikten att skyddszonerna ska eller kan ta bort riskerna helt och hållet.

14. Samtidigt som vi anser att skyddsavstånd är ett verkningsfullt och praktiskt användbart redskap för att minska risker för negativ påverkan på vissa typer av fåglar, lyfter vi och ett ökande antal forskare också frågan om att detta kanske inte är tillräckligt för att bevara eller skapa livskraftiga bestånd av de arter vi vill ha. För att nå sådana mål menar vi att det krävs en mycket mer storskalig planering där man från centralt håll pekar ut de områden där en utbyggnad av exempelvis vindkraft ger så liten negativ miljöpåverkan som möjligt. Vi menar att detta skulle kunna leda till en smidigare hantering av ansökningsärenden för vindkraft, samtidigt som det skulle gagna fågelskyddet, i jämförelse med dagens hantering av ärende för ärende. Ett sådant förfarande innebär samtidigt att tillräckligt stora ytor med en relativt sett riskfri miljö förblir oexploaterade, och relativt sett riskfria för de bestånd vi vill ha. För att kunna genomföra detta krävs att samhället gemensamt sätter upp målnivåer för olika fågel- och fladdermusarter.

15. När verken väl står på plats finns i dagsläget ett mer begränsat antal åtgärder att ta till när det gäller fåglar. Att på samma sätt som för fladdermöss anpassa driften för att minska risker är av allt att döma betydligt svårare för fåglar. Detta beror på att det inte finns lika klara, tydliga och generella kopplingar mellan olika omvärldsfaktorer och fågeldödlighet vid vindkraftverk, som det finns för fladdermöss. Tillfällig avstängning i riskabla situationer har använts på några platser i världen även för fåglar, men är inte direkt användbart i svenska förhållanden såvitt vi kan bedöma. Här finns stora förhoppningar på tekniska lösningar som ska kunna förhindra olyckor, eller i alla fall minska antalet olyckor till en mycket låg nivå. En lovande utveckling sker på detta område, men såvitt vi kan bedöma finns det idag inga färdiga och fullt ut fungerande system som visats kunna utföra det som eftersträvas. Med största sannolikhet är detta dock något som kommer i framtiden, frågan är endast när det kan bli praktiskt möjligt. Till sist har vi även möjligheten att genomföra kompensationsåtgärder på annan plats, för att se till att den totala påverkan blir så låg som möjligt. Detta har så här långt knappt använts alls i Sverige, men är mer vanligt internationellt.

16. Den viktigaste åtgärden för att skydda fladdermöss vid vindkraftverk är att se till att kraftverkens drift anpassas till förekomst av högriskarterna, där sådana förekommer. Detta sker bäst genom att låta vindkraftverken stå stilla under de tider och väderförhållanden då aktivitet av fladdermöss i rotorhöjd är mest frekvent. Tillfällig avstängning under förhållanden med störst risker kan förväntas hindra 60–90% av de olyckor som annars skulle ha inträffat.

17. För bedömning av om tillfällig avstängning är lämplig i en specifik vindpark och hur den skall anpassas lokalt bör man mäta aktivitet av högriskarterna i rotorhöjd under längre sammanhängande perioder, helst under tre säsonger med kraftverken i drift. Alternativt görs eftersök av döda fladdermöss, men detta är dyrare och mer arbetskrävande. Man kan även driva verken med tillfällig avstängning i risksituationer redan från början, utan att först behöva undersöka aktiviteten av fladdermöss i rotorhöjd. Detta kan vara en billigare och snabbare metod i vissa lägen, särskilt där man redan på förhand kan säga att avstängningsrutiner kommer att behövas.

18. Hur ofta tillfällig avstängning kommer att behöva användas på en viss plats beror i första hand på vädret och är därför mycket svårt att förutsäga. En grov och preliminär bedömning för södra Sverige antyder att det kommer att behövas under ett tiotal nätter per år i genomsnitt. Behovet kommer antagligen att vara lägre i norr.

19. Hittills avrapporterade svenska kontroll- och uppföljningsprogram har inte bidragit med särskilt mycket ny och användbar kunskap om hur svensk vindkraft påverkar fåglar och fladdermöss. Tyvärr har huvuddelen inte utförts så att de ens har kunnat besvara de allra enklaste frågorna som ställts. Ett genomgående intryck är att det många gånger har varit viktigare att genomföra något (oavsett vad det är), än vad man faktiskthar genomfört. Några undantag finns givetvis i form av mycket väl utförda program som genererat användbara resultat, för båda djurgrupperna. Det finns stor anledning att se över hela systemet med kontroll- och uppföljningsprogram så att dessa framöver kan bidra med kunskap i första hand kring de lokala förhållandena på den plats de genomförs, men också så att resultaten tillsammans med resultat från flera platser kan användas för att analysera mer generella mönster. Särskilt för fladdermössen, men ibland också för fåglar, behövs även väl genomtänkta kontrollprogram för att anpassa drift och minimera riskerna för negativ påverkan.

20. Vi presenterar riktlinjer för hur inventeringar, kontroll- och uppföljningsprogram bör utföras och standardiseras för att ge bästa möjliga beslutsunderlag och samtidigt vara så kostnadseffektiva som möjligt. Standardisering av metodiken är viktig om resultaten skall kunna användas i ett större perspektiv, även om detta inte är den primära avsikten med kontrollprogram. Det bör tas fram en nationell standard i form av gemensamt beslutade riktlinjer för hur program och åtgärder skall genomföras med avseende på metodik och utrustning.

Under sommaren 2019 har EnviroPlanning och Sportfiskarna, på uppdrag av Länsstyrelsen Västra Götalands län, inventerat flodpärlmussla i Bratteforsån, Gärebäcken, Hedån, Kolarebäcken, Kullabäcken, Lysjöån, Nordsjöbäcken (Önnarp), Roasjöbäcken, Solbergsån, Teåkersälven, Tidan mellan Strängseredssjön och Jogen och sträckan mellan Vållern och Brängen. Syftet med övervakningen är att följa status och trender för de ingående vattendragen med avseende på flodpärlmussla och jämföra resultaten med tidigare inventeringar.