The Ortolan bunting (Emberiza hortulana) has historically been a bird ofdiversified Swedish agricultural landscapes with sparsely vegetated and sunlit foraging areas such as dirt roads, gravel pits, fields with spring-sown crops, pastures, fallows, and eskers. Occurrence of singing posts such as barns, boulders, power lines, isolated trees, small groves and alleys are important within the territory. Field islets and ditches are major breeding sites, and agricultural fields are used only to a lesser extent.

During the last decades, an increasing proportion of the Swedish Ortolan bunting’s population occur on forest clear-cuts in northern Sweden. Forest clearcuts were colonised when forestry became large-scale and more mechanised during the 1950’s and -60’s. At that time forest clear-cuts, especially in northern Sweden, grew large and scarification prior to plantation was introduced.

During the 19th and the beginning of the 20th century, the Ortolan bunting regularly bred in most Swedish landscapes except on Öland and Gotland. Even historically, its distribution was patchy and it was never widespread. Since 1975 the number of Ortolan buntings has decreased by 80 % in Sweden. In agricultural areas of southern Sweden the decline is even more severe, and the Ortolan bunting has disappeared as a breeding bird from most of southern Sweden. The southernmost area with regularly breeding Ortolan buntings during the last decade is agricultural land around Lake Mälaren. Its current stronghold is along the coast of the Gulf of Bothnia where a large proportion inhabits forest clear-cuts. In 2012 the Swedish population was estimated at 3,700 pairs.

The long-time decline of the Ortolan bunting in Sweden has numerous counterparts in Western Europe. The dramatic decline is most probable linked to the intensification of agriculture that has been undertaken since the 1950’s. Among important factors, overgrowing of field islets, transition from springsown crops to autumn-sown, regional specialisation into husbandry and cereal production, ceased management followed by forest-plantation or establishing of permanent set-asides, use of agrochemicals, and increasing yields should be mentioned.

Ortolan buntings are hunted in France to an unknown extent, however the impact on the Swedish population is unknown.

The measures suggested in this programme focus on how to create short- or less vegetated in-field foraging areas (unsown patches, harrowing) in combination with restoration of suitable nesting sites. The measures are to be performed within suitable breeding areas, and will mainly be financed by subsidies through the Rural Development Programme. Farmers with long-lasting Ortolan bunting occurrence on their land will be identified and adviced on how to promote conditions for Ortolan buntings, and how to apply for subsidies. In the forest landscape, it is important that a continuous dialog is kept with land owners in areas where Ortolan buntings occur on clear cuts.

The cost for the conservation measures, to be funded from the SEPA’s allocation for action plans is estimated at € 192 000 during the actions plan’s validity period 2017−2021.

Sveriges klimatrapportering till FN anger en betydligt lägre ackumulering av kol i

naturbetesmarker (i genomsnitt 61 kg C/ha och år för perioden 1990–2006; endast

inlagring i mark) än vad som har rapporterats för gräsmarker i internationell litteratur (i

storleksordningen mer än 1 000 kg C/ha och år; endast inlagring i mark). Eftersom

kolinlagring är en viktig men svårbestämd variabel vid bedömningen av betesdriftens

miljöpåverkan är det angeläget att verifiera de skattningar av markkolsförändringar som

ligger till grund för klimatrapporteringen. Ur naturvårdssynpunkt finns det vidare

särskilda skäl att utreda om det finns några samband mellan biodiversitet och

kolinlagring.

En så kallad massbalansmetod användes för att verifiera klimatrapporteringen.

Kolinlagringen skattades genom att först räkna ut hur mycket kväve som binds in i

marken och därefter multiplicera mängden kväve med markens C/N-kvot. Mängden

ackumulerat kväve räknades ut med hjälp av uppgifter om kvävedeposition, upptag av

kväve i biomassa och utlakning av kväve från naturbetesmark. Indata hämtades från

riksinventeringen av skog (riksskogstaxeringen och markinventeringen) och andra

miljöövervakningsdatabaser. För perioden 1990–2006 skattades markkolsinlagringen i

naturbetesmarker till i genomsnitt 30 kg kol per hektar och år. Tio års ackumulering

motsvarar i storleksordning en procent av den totala markkolspoolen. Den årliga

inlagringen motsvarar mindre än fem procent av de årliga växthusgasutsläppen från den

svenska djurhållningen. Den låga ackumuleringen av kol i svenska naturbetesmarker

kan förklaras med att naturbetesmarkerna i huvudsak sköts extensivt utan att gödslas.

Klimatkompensationen blir drygt tio procent om även biomassaökningen i träd och

buskar tas med i beräkningarna.

Data från riksskogstaxeringens vegetationsinventering användes för att klassa

betesmarkerna utifrån hävdstatus och artmångfald. Det fanns inga statistiskt signifikanta

skillnader i kolmängd mellan provytor med höga indikatorvärden för hävd jämfört med

ytor med lägre hävdklassificering. Det fanns inte heller några statistiskt signifikanta

skillnader i mängden markkol mellan ytor med få arter och ytor med många arter.

En kategori betesmarker som faller utanför denna studie är åkermark som relativt sent

övergått till permanent bete. Det är troligt att dessa marker är mer effektiva på att lagra

in kol på grund av bättre näringsstatus och högre produktion.

Samarbetsprojekt mellan forskning och praktisk naturvård Sedan 2002 pågår ett samarbetsprojekt mellan CBM (forskningsprogrammet Naturvårdskedjan) och länsstyrelsen i Norrbotten rörande miljömålsuppföljning och övervakning av biologisk mångfald i fjällen. Sedan 2004 har även länsstyrelsen i Jämtlands län deltagit i projektet, som därmed vidgats till att också innefatta uppföljning i Natura 2000-habitat. Uppföljning av biologisk mångfald, miljömål eller liknande, kan i många avseenden ses som ett mellanting mellan forskning och praktisk naturvård. Praktiska aspekter är krav på naturvårdsrelevans, tillämpbarhet samt på anpassning till naturvårdens organisation och medel. Vetenskapliga aspekter är krav på kunskapsbaserade frågeställningar, samt på metoder som ger analyserbara data. Samarbetsprojektets utgångspunkt är att det behövs samverkan mellan praktik och vetenskap för att kunna utforma relevant och fungerande uppföljning. Samverkan fokuserar här på uppföljning i fjäll, men det långsiktiga målet är utvecklat utbyte mellan forskare och naturvårdare även i andra naturvårdssammanhang. Genom att i projektet prova sådan samverkan hoppas vi kunna höja kvalitén på den kedja av överväganden som är basen för all uppföljning: Steg 1: Formulering av frågeställningar och uppföljningsbehov, baserat på tillgänglig kunskap om fjällens processer, strukturer/funktioner och arter. Steg 2: Prioritering av uppföljning: prioriterade metoder, biotoper, områden etc. baserat på tillgänglig kunskap och tillgängliga medel. Steg 3: Framtagande av indikatorer som är relevanta för dessa frågeställningar och prioriteringar. Steg 4: Utveckling av metoder som både fungerar praktiskt och ger sådana data att förändringar hos indikatorerna verkligen kan avläsas. Vidare ger projektet möjlighet till fördjupad analys av miljömålen, exempelvis av målkonflikter och av deras relevans för biologisk mångfald. Slutligen ges möjlighet att utvärdera och utveckla samarbete mellan forskare och naturvårdare i exempelvis övervakningssammanhang. Behov av kunskap Uppföljning måste självklart vara baserad på relevant kunskap om den natur man arbetar med. Vanligen finns tillräcklig kunskap, men ofta krävs att specifik kunskap om biologisk mångfald vaskas fram, innan praktiskt arbete kan påbörjas. Fjällbjörkskogen är ett tydligt exempel på det. Biotopen är föremål för mycket forskning, men är ändå, tillsammans men många andra fjällbiotoper, en av de mest okända vad gäller detaljerade kunskaper om biologisk mångfald. Sambanden mellan mark- och klimatförutsättningar, ekologiska processer, substrat/strukturer, arter, hot m.m. är ofullständigt kända eller ofullständigt sammanställda, jämfört med de flesta låglandsbiotoper. Föreliggande kunskapssammanställning är ett led i arbetet med att sammanställa kunskap om biologisk mångfald i fjällbiotoper. Särskilt viktigt är att belysa de aspekter på biologisk mångfald som är prioriterade i naturvårdsarbetet, exempelvis rödlistade arter, nyckelarter, nyckelprocesser, markanvändningsrelaterade förhållanden m.m. Sådana aspekter måste bedömas mot bakgrund av pågående arbete med biologisk mångfald, främst Natura 2000-nätverket och miljömålen. Kunskapssammanställningen har bekostats av Naturvårdsverket. I projektet har kunskapssammanställningen kompletterats med två expertseminarier om biologisk mångfald i fjällen. Ett seminarium hölls i januari 2004 och syftade till att identifiera fjällbiotoper med särskilt hög eller hotad biologisk mångfald, både inom och utanför Natura 2000-habitat. Ett andra seminarium, i november 2004, belyste biologisk mångfald i fjällbjörkskog. Dokumentation från dessa seminarier redovisas i separata rapporter, men valda delar citeras här, vanligen som "muntlig information" från respektive föredragshållare.

Sedan 2002 pågår ett samarbetsprojekt mellan CBM (forskningsprogrammet Naturvårdskedjan) och länsstyrelsen i Norrbotten rörande miljömålsuppföljning och övervakning av biologisk mångfald i fjällen. Sedan 2004 har även länsstyrelsen i Jämtlands län deltagit i projektet, som därmed vidgats till att också innefatta uppföljning i Natura 2000-habitat. Uppföljning av biologisk mångfald, miljömål eller liknande, kan i många avseenden ses som ett mellanting mellan forskning och praktisk naturvård. Praktiska aspekter är krav på naturvårdsrelevans, tillämpbarhet samt på anpassning till naturvårdens organisation och medel. Vetenskapliga aspekter är krav på kunskapsbaserade frågeställningar, samt på metoder som ger analyserbara data. Projektets utgångspunkt är att det behövs ett samarbete mellan praktisk och vetenskaplig expertis för att kunna utforma relevant och fungerande uppföljning. Samarbetet fokuserar här på uppföljning i fjäll, men det långsiktiga målet är utvecklat utbyte mellan forskare och naturvårdare även i andra naturvårdssammanhang. Genom sådant samarbete i projektet räknar vi med att höja kvalitén på den kedja av överväganden är basen för all uppföljning: 1. Formulering av frågeställningar och uppföljningsbehov, baserat på tillgänglig kunskap om fjällens processer, strukturer/funktioner och arter. 2. Prioritering av uppföljning, biotoper etc. baserat på tillgänglig kunskap och tillgängliga medel. 3. Framtagande av indikatorer som är relevanta för dessa frågeställningar och prioriteringar. 4. Utveckling av metoder som både fungerar praktiskt och ger sådana data att förändringar hos indikatorerna verkligen kan avläsas. Vidare ger projektet möjlighet till fördjupad analys av miljömålen, exempelvis av målkonflikter och av deras relevans för biologisk mångfald. Slutligen ges möjlighet att utvärdera och utveckla samarbete mellan forskare och naturvårdare i exempelvis övervakningssammanhang. Arbetssätt I ett första steg identifieras biotoper och eventuella geografiska områden som har en nyckelroll för bevarande av biologisk mångfald i fjällen — man kan kalla dessa biotoper ett slags nyckelbiotoper. Ett sådant arbete påbörjandes genom ett seminarium om fjällbiotoper i Uppsala januari 2004. Seminariet syftade till att identifiera fjällbiotoper med särskilt hög eller hotad biologisk mångfald, både inom och utanför Natura 2000-habitat. Syftet var vidare att belysa vad som krävs (ekologiska processer, substrat etc.) för att vidmakthålla naturvärdena samt hoten mot biotoperna. Frågeställningarna belystes från olika organismgruppers synvinkel och från markanvändningshistorisk synvinkel. I ett andra steg görs ett urval av lämpligt antal biotoper för utveckling av uppföljningsmetoder inom, baserat på ekologisk kunskap i kombination med hot och de krav som ställs av miljömålsuppföljning och Natura 2000. I ett tredje steg undersöks i vad mån delar av den ekologiskt motiverade uppföljningen redan utförs eller kommer att utföras av annan verksamhet, exempelvis NILS. De delar som inte omfattas av annan uppföljningsverksamhet kan alltså komma på fråga för miljömålsuppföljning, uppföljning av Natura 2000, eller regional miljöövervakning. Under arbetets gång har det blivit uppenbart att fjällbjörkskogen måste behandlas på ett särskilt seminarium. Seminarium och kunskapssammanställning om fjällbjörkskog Den svenska fjällbjörkskogen är ett av våra största sammanhängande lövskogsbälten. Biotopen är tillsammans men många andra biotoper i fjällen ett av de mest okända habitaten under det europeiska nätverket Natura 2000 vad gäller detaljerade kunskaper om biologisk mångfald. Avgörande för naturvärdena är biotopspecifika processer och strukturer, vilka ger upphov till livsmiljöer för arter. Liksom för många andra alpina och subalpina biotoper är sambanden mellan processer, substrat/strukturer, arter, hot ofullständigt kända eller ofullständigt sammanställda, jämfört med de flesta låglandsbiotoper. Några viktiga frågor vi hoppas belysa under seminariet är: • Till vilka substrat är egentligen naturvärdena i fjällbjörkskog knutna? Mark, ved eller andra substrat? • Hur påverkas biotopen och dess arter av renbete, fjällbjörkmätare och andra störningar? • Vilken betydelse har tidigare markanvändning för dagens naturvärden - på gott och ont? Hur ser de regionala skillnaderna ut i markanvändningens påverkan? • Hur viktiga är olika typer av fjällbjörkskog för exempelvis renbete, smågnagare och reproduktion av ripa? • Biotopen består av olika vegetationstyper, men vilken indelning är mest relevant från naturvårdssynpunkt? • Vilka typer av fjällbjörkskog har högst naturvärden, är mest hotade, och vilka typer bör prioriteras i Natura2000-arbetet? • Vilka är hoten mot fjällbjörkskogens värden och vilka åtgärder är viktiga att vidta? • Vilka är fjällbjörkskogens nyckelarter och nyckelfunktioner (om sådana finns)? Under hösten kommer, utöver seminariet, en kunskapssammanställning om fjällbjörkskogens naturvärden att göras. Detta arbete bekostas av Naturvårdsverket.