Vi har utrett i vilken utsträckning en kombination av trendstationer och omdrevsstationerkan svara upp till ramdirektivets krav avseende den kontrollerande övervakningen avförekomster som inte bedömts vara utsatta för risk att inte nå målen.

In 2003, a national Swedish status and monitoring programme for contaminants in marine sediment (SSTMP) was launched. The programme is funded by the Swedish Environmental Protection Agency (Swedish EPA) with the objective to investigate the status and long-termtrends of contaminants in the open sea within Swedish territorial water and Exclusive Economic Zone (EEZ). The programme includes sampling and analyses of surface sediments in 16 offshore stations every 5–6 years in order to fit the water management cycle in EU marine legislation. The monitoring stations are placed in the largest depressions along the Swedish coast and the obtained data can be used for a number of purposes such as following up on three of Sweden’s 16 environmental objectives: A non-toxic environment, A balanced marine environment, flourishing coastal areas and archipelagos and Zero eutrophication. From the start the SSTMP has been carried out in cooperation with the Swedish Radiation Safety Authority (SSM) to meet the requirements of radioactivity monitoring in sediments. Data of radionuclides in sediment are used to follow-up on the national environmental objective A safe radiation environment. The framework of the SSTMP has been designed in accordance with recommendations from both the governing bodies for the protection of the marine environments in the Baltic Sea (HELCOM) and the North-East Atlantic (OSPAR).

16 offshore sample stations have been chosen to monitor pollutant levels in Swedish offshore sediments. Each sample station is defined as a circle with a 50 m radius in which seven sites for surface sediment sampling are randomly chosen at every monitoring occasion. The collected sediment is then analysed for heavy metals, organic substances and nutrients. By doing this, the accumulation of contaminants during recent years can be monitored. In addition to chemical data, geological information, underwater photographs and CTD data have been obtained at every station with the right conditions. All chemical data with additional information are available through the public database for sediment monitoring data at SGU’s web site: www.sgu.se. Data is also reported to ICES (www.ices.dk).

The compiled results from 2003, 2008 and 2014 reveal that there is no general declining trend of the levels of elements and organic micropollutants in surface sediments around the Swedish coast. The different monitored offshore areas are still supplied with heavy metals and organic substances in volumes significant enough to increase the concentrations of some analytes. The levels of metals varies between the different basins. For example, arsenic shows high concentrations in the Bothnian Bay and Bothnian Sea, while cadmium shows the most elevated levels in the Baltic Proper. The concentrations of most of the presented organic substances have declined since 2008. The levels of hexachlorobenzene (HCB) on the other hand increase at almost all of the offshore stations, whilst the PAHs decrease in most sea basins. However, it is important to stress that no statistical analyses have been carried out to establish the statistical significance of the variations between years. Instead, only the concentration of each pollutant has been used to compare between years. For a selection of elements and organic pollutants there are available statistical assessment criteria developed and published by the Swedish EPA. If concentrations of the presented elements and organic substances are classified according to these criteria, it is shown that many of them occur in high to very high levels in the surface sediments. This is surprising since measures have been taken to decrease use and releases to the environment, for example most of the monitored pesticides were banned in Sweden in the 1970s. According to the ecotoxicological assessment criteria set by the Swedish Agency for Marine and Water Management (SwAM) TBT levels exceed the levels that are thought to cause negative effects to benthic organisms.

This study presents a step-by-step statistical analysis for tracing dioxins sources that have contributed to levels in Baltic herring during the last decades. The study is based on the concentrations of the 17 toxic (2,3,7,8-substituted) dioxin congeners in herring and sediment from the Baltic Sea, and it evaluates how the impacts of the sources may have changed during the studied periods, i.e. 1990–2009 in the Bothnian Bay, 1979–2009 in the Bothnian Sea and 1988–2009 in the Baltic Proper. The modelling technique used (PMF) extracted three dioxin patterns in herring that could be used to obtain source patterns after applying transformation factors. The transformed patterns were compared to real dioxin source patterns available through previous measurement and modelling studies. The identified sources included tetrachlorophenol (TCP), pentachlorophenol/atmospheric background (PCP/AB) and emissions from thermal activities.

The results indicate that the thermal source type has been the major contributor of dioxins to Baltic herring during the pre-and post-2000 periods (72% and 59%, respectively). Its impact appears, however, to have declined by 19% in the Bothnian Bay, by 67% in the Bothnian Sea, and by 48% in the Baltic Proper (TEQ-basis). On the other hand, the relative importance of TCP and PCP/AB appear to have increased over time, from 1.4% and 1.5% to 19% and 6.6% in the Bothnian Bay, from 3.3% and 7.2% to 12% and 10% in the Bothnian Sea, and from 8.9% and <1% to 33% and 13% in the Baltic Proper. Comparisons using absolute values (pg TEQ g-1 lipid weight) indicate an increase of the TCP source by five times in the Bothnian Bay from the pre-2000 to the post-2000 period, a slight increase in the Bothnian Sea, and more than a doubling of the levels in the Baltic Proper. The agreement between the trends in the three sub-basins is a good indication for an increased impact of the TCP source during recent years (post-2000). Corresponding analysis for the PCP/AB source type, indicate slightly decreased TEQ levels from the PCP/AB source type in the Bothnian Sea (by ~50%), more than twice as high in the Bothnian Bay, and more than triplicated in the Baltic Proper. While the declining trends of the thermal source type encourages continuing management efforts for air emissions, the apparent increase of TCP and PCP/AB call for more attention to such sources in the Baltic Sea. As the use of technical products containing TCP and PCP have been banned/restricted since the 1970s and 1980s, more focus on contaminated sites may be required in the mitigation actions of such sources.

Åren 2016–2017 genomförde SGU på uppdrag av Naturvårdsverket en screening av miljögifter med fokus på kommunala grundvattentäkter i urbana miljöer. Syftet var dels att få bättre kunskap om förekomsten av miljögifter i grundvatten generellt och dels mer specifikt när det gäller förekomsten av miljögifter i grundvatten som används för dricksvattenuttag.

Undersökningen omfattade fysikalisk–kemiska parametrar, metaller samt fler än 200 organiska miljögifter.

I de flesta brunnar hittades något miljögift men totalt sett gjordes få fynd över rapporteringsgränsen och halterna bedöms med något undantag som låga. De ämnesgrupper för vilka flest halter över rapporteringsgräns påträffades var i fallande ordning: PFAS, läkemedel, BTEX + halogenerade alifater samt bekämpningsmedel. Dessa fyra ämnesgrupper stod tillsammans för 84 % av de resultat över rapporteringsgräns som erhölls.

Även om de flesta halterna är under rapporteringsgräns eller lägre än de miljökvalitetsnormer och dricksvattengränsvärden de utvärderats mot är det tydligt att grundvattnet i urbana områden är påverkat av mänsklig aktivitet. Det vore därför värdefullt att följa upp mätningarna framöver för att ta reda på om halterna förändras över tid, samt att mäta på fler platser för att erhålla ett mer omfattande dataunderlag för en säkrare bedömning.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) har på uppdrag, dels av Enheten för Miljöanalys vid Länsstyrelsen i Stockholms län, dels av Miljöförvaltningen vid Stockholms stad i oktober 2007 genomfört provtagningar av ytsediment för miljökemiska analyser inom såväl Stockholms stad som inom Stockholms läns kustvatten samt Mälarens östligaste del. 2010 gav länsstyrelsen SGU i uppdrag att låta analysera de nedfrysta och arkiverade sedimentproven som togs 2007. Dessa analyserades med avseende på grundämnen (bl.a. metaller) och vissa organiska miljögifter. Resultaten skulle redovisas i en samlad gemensam rapport med motsvarande analysdata från Stockholms stads prover. De senare proverna analyserades redan 2007/2008.

Provtagningarna genomfördes på av SGU tidigare (1997-2001) framtagna och provtagna stationer placerade på lämpliga ackumulationsbottnar. SGUs tidigare provtagningar genomfördes inom ramen för SGUs marina miljökemiska sedimentprogram som är kopplat till SGUs statsuppdrag att kartlägga Sveriges kontinentalsockelområde (territorialhav och ekonomiska zon, EEZ). Två nya stationer etablerades 2007 för Stockholms stads räkning vid Hägersten i Mälaren och vid Lidingöbro i saltsjön.

Provtagningsplatserna har dokumenterats med undervattensfoto och samtliga upphämtade sedimentkärnor har beskrivits samt dokumenterats med foto och röntgenteknik. De senare för radiografisk analys för klarläggande av inre sedimentstrukturer och eventuell förekomst av fysiska störningar, t.ex. genom ankring eller biologisk omröring (bioturbation).

Det översta sedimentskiktet (0-1 cm) har på samtliga 29 sedimentkärnor uttagits för analys av halten organiskt material och näringsämnen (kol, kväve och fosfor), 57 grundämnen, bl.a. tungmetallerna arsenik (As), kadmium (Cd), kobolt (Co), krom (Cr), koppar (Cu), kvicksilver (Hg), nickel, (Ni), bly (Pb) och zink (Zn) samt polycykliska aromatiska kolväten (PAH). På 8 stationer inom centrala Stockholm analyserades även hexaklorbensen (HCB) och polyklorerade bifenyler (PCB).

Samtliga stationer har klassats med avseende på miljökvalitet för var och en av de metaller och organiska miljögifter som omfattas av de svenska bedömningsgrunderna för sediment i kust och hav. Med undantag för arsenik, kobolt och krom återfinns de högsta koncentrationerna i centrala Stockholm och ut till Oxdjupet samt in i Mälaren till Vårberg (vid Skärholmen). På samtliga dessa stationer faller miljöstatusen för Cd, Cu, Hg, Pb och Zn samt PAH, och HCB i klass 5 (mycket höga halter) med en avklingning mot Oxdjupet respektive Vårberg till klass 4 (hög halt). Samtliga stationer för PCB faller i klass 5. Klasserna 1-2 representerar stationer utspridda i den yttre skärgården utanför dessa gradienter. Endast kobolt (Co) uppträder enbart i de klasser som utgör den naturliga bakgrunden (klass 1) eller något högre (klass 2). Merparten av stationerna med avseende på As, Pb, Cr och Ni och i viss mån bly (Pb) ligger också i dessa två lägsta klasser 1-2.

Den stationsvisa koncentrationsförändringen över tiden (dvs. mellan perioderna 1997-2001 och 2007) av respektive undersökt ämne/substans redovisas och illustreras med diagram. Med hjälp av medel- och medianvärdesförändringen för samma period ges en 􀀜 generell bild av utvecklingen för den miljökemiska statusen i bottnarna inom Stockholms läns kustavsnitt och östligaste delen av Mälaren.

Medel- och medianvärdesförändringar av halterna för respektive undersökta ämnen har genomförts antingen för hela undersökningsområdet med eller utan data från centrala Stockholm (den s.k. Stockholms-Mälar-gradienten mellan Vårberg/Strömmenoch Oxdjupet) och för delområden som t.ex. centrala Stockholm, norra respektive södra skärgårdshavet. Detta då trenderna i många fall är helt olika i dessa områden för ett och samma ämne. Sannolikheten för de ovan beskrivna medelvärdesförändringarna har dessutom testas statistiskt med hjälp av s.k. t-test med (n-1) frihetsgrader för matchade datapar (dvs. data från samma stationer men härrörande från de två provtagningsperioderna 1997-2001 och 2007). För att klarlägga om förändringarna är reella har dessa ställts mot framtagna naturliga inhomogenitetsfaktorer för respektive ämne i sedimentet.

En sammanställning över förändringen av medelvärdeskoncentrationen för några av de mest miljörelevanta ämnena och föreningarna i Stockholms läns kustområdes ytsediment (0-1 cm) mellan 1997-2001 och 2007 visas i nedanstående figur tillsammans med motsvarande förändringar med och utan Stockholm-Mälar-gradienten. Nedåtriktad pil betyder minskad halt och uppåtriktad pil ökad halt. Färgkodningen visar sannolikheten för beräknade förändringar. Av övriga 57 grundämnen som analyserats i sedimentet kan konstateras att under perioden 1997-2001 till 2007 har inom hela skärgårdshavet halten av t.ex. fosfor (P) ökat med 38 % och tenn (Sn) med 261 %. Koncentrationsökningen av fosfor är störst i Stockholm-Mälargradienten (79 %) och beror sannolikt på en ökad fastläggning av fosfor i sedimenten i de områden som fått bottnarna syresatta under 2000-talet.

Även tenn uppvisar den största koncentrationsökningen (870 %) i Stockholm-Mälargradienten. Orsakerna till denna ökning är mer svårbedömd, men det är inte osannolikt att källan kan vara båtbottenfärger innehållande de numera förbjudna organiska tennföreningarna, t.ex tributyltenn (TBT). Att dessa föreningar användes efter förbuden har konstaterats i andra undersökningar, men framförallt kan orsaken vara att båtägare skrapat bort dessa färger på upptagningsplatser och ersatt dem med tillåten färg. Den bortskrapade färgen sköljs antingen genom spolning eller med regn (ytavrinning) ut i havet.

Koncentrationen av uran (U) och wolfram (W) har ökat med 18 respektive 82 % i Stockholm-Mälar-gradienten. Resultaten tyder på att en källa, berggrundsbetingad eller antropogen finns i Mälaren respektive i centrala Stockholm.

Överlagrat dessa förändringar ligger faktorer för inhomogenitet respektive fysiska omblandning (bioturbation) av sedimentet. Den förra faktorn vanligen mindre än 10% och den senare faktorn i genomsnitt 20 % på förändringar som ägt rum under en tioårsperiod respektive 35 % på förändringar som ägt rum under en femårsperiod i oxiderade miljöer. Faktorer som i flera fall är större än de med hög statistisk sannolikhet observerade genomsnittliga koncentrationsförändringarna utmed kusten. I fall med oxiderade bottenförhållanden krävs därför längre observationsperioder, dvs tre till fyra provtagningsomgångar, för att öka säkerheten i slutsatsen över respektive trend. I sediment från anoxiska, dvs miljöer med syrebrist, är inhomogenitetsfaktorn mycket låg och bioturbation saknas. De är den senare typen av bottnar som provtogs 1997-2001 och som valts ut för 2007 års provtagningar.

Under senare år har dock en med ballastvatten nyligen invandrad, s.k. främmande art, av havsborstmask (Marenselleria neglecta) invaderat Östersjöns bottnar. Arten kan existera i bottnar med syrebrist (hypoxia; <2 ml syre per liter vatten) och därmed åstadkomma bioturberade ytsediment. Ett förhållande som med röntgenteknik observerats i flera av de sedimentkärnor som provtogs 2007. Detta medför att det föreligger en viss osäkerhet i de observerade trenderna.

En säkrare utvecklingstrend, vad avser de olika undersökta ämnena och organiska substanserna, kan därför först erhållas efter ytterligare en till två provtagningsomgångar åtskilda med ett intervall som medger att minst 1-cm nytt sediment ackumulerats på botten sedan den föregående provtagningen. För att utreda provtagningsintervallet har antalet tunna skikt (laminae) räknats och mätts i den radiografiska bilden på respektive sedimentkärna. Beräkningen förutsätter att ett laminae motsvarar ett års ackumulation av sediment.

Ackumulationshastigheten har även beräknats genom att mäta aktiviteten för isotopen 137Cs (cesium). Isotopen 137Cs förekommer inte naturligt utan är en antropogent skapadprodukt som uppkommer i samband med kärnklyvningsprocesser. Med beaktande av isotopens 30-åriga halveringstid kan man med stor sannolikhet utgå ifrån att allt 137Cs som idag kan mätas i Östersjöns sediment härrör från Tjernobylolyckan i april 1986. Isotopens nedre gräns för sitt uppträdande i sedimentlagerföljden utgör därmed en s k ”markör” för året 1986. Baserat påvilket sedimentdjup detta sker och de antal år som föflutet mellan Tjernobylolyckan och provtagningsdatum kan ackumulationshastigheten beräknas.

De två metoderna ger ett mycket samstämmigt resultat (r2 = 0,88), vilket medför att den beräknade ackumulationshastigheten för respektive station kan betraktas som säker.

Det beräknade provtagningsintervallet varierar, beroende på ackumulationshastigheten på respektive station från knappt ett år till drygt tre år. Ett lämpligt provtagningsintervall för en fortsatt miljöövervakning av trenderna i antropogen belastning av metaller och organiska miljögifter är därför med lite säkerhetsmarginal fem år.

Naturligt radioaktiva ämnen och metaller förekommer i dricksvatten men halterna varierar mycket mellan olika brunnar. De tidsmässiga variationerna är i allmänhet måttliga. Många undersökningar av radonhalter i svenskt dricksvatten har visat att förhöjda halter finns främst i områden med kristallina prekambriska bergarter som t ex vissa graniter och omvandlade vulkaniska och sedimentära bergarter. Förhöjda halter av uran och radium i dricksvatten uppträder ofta inom samma geografiska områden dock inte nödvändigtvis i samma brunnar. Uran finns i dricksvattnet i många delar av Sverige med halter som överstiger myndigheternas rekommendationer. Radium, som är svårlösligt i vatten, är sparsamt förekommande i dricksvatten. En viktig anledning till den genomförda undersökningen är de hälsomässiga problemen med radioaktivitet och metaller i dricksvatten. Socialstyrelsens hälsomässiga riktvärde (otjänligt) för radon är 1000 Bq/l. För uran finns sedan 2003 en med Livsmedelsverket och Socialstyrelsen gemensam rekommendation att uranhalten inte bör överstiga 15 μg/l i dricksvatten p.g.a. dess kemiska toxicitet. Riktvärdet för arsenik sänktes 2003 från det tidigare värdet 50 μg/l till 10 μg/l. För de flesta ämnen i denna undersökning används Socialstyrelsens riktvärden. Där riktvärden saknas används Livsmedelsverkets eller Världshälsoorganisationens (WHOs) gränsvärden eller rekommendationer. För enskild vattenförsörjning används ungefär 270 000 bergborrade brunnar och 180 000 jordbrunnar av permanentboende. Dessutom utnyttjas sammantaget ungefär lika många jord- och bergborrade brunnar av fritidsboende. Projektet har genomförts under perioden 2001 – 2006 i samverkan med Statens strålskyddsinstitut. Finansiering har under 2006 även erhållits av Naturvårdsverket genom medel från den hälsorelaterade miljöövervakningen (NV-avtal nr 215 0610, dnr 721-1594-06Mm ). Tack vare finansieringen från Naturvårdsverket har en rikstäckande undersökning kunnat genomföras med ytterligare provtagning av 324 brunnar. I resultaten redovisas data från hela projektperioden där sammantaget 768 brunnar har ingått.

Vatten är vårt viktigaste livsmedel. I Sverige använder 1,2 miljoner permanentboende människor vatten från egen brunn. Trots detta är inte vattenkvaliteten för enskild dricksvattenförsörjning tillfredsställande kartlagd. Framförallt har kunskapen om naturlig radioaktivitet och metaller i vattnet varit begränsad. Sveriges geologiska undersökning (SGU) initierade år 2001 tillsammans med Statens strålskyddsinstitut (SSI) ett sexårigt samarbete för att kartlägga naturligt förekommande radioaktiva ämnen, metaller och andra ämnen i dricksvatten från enskilda främst bergborrade brunnar. Resultaten av undersökningen ska kunna användas av myndigheter på både riks- och lokalplanet för riskbedömningar och för att utveckla förslag till åtgärder samt som underlag för riktvärden och gränsvärden. Denna rapport fokuserar främst på de naturligt förekommande radioaktiva ämnena samt uran och arsenik. SGU har finansierat sin del av projektet med interna forskningsmedel. Under 2004 och 2006 har finansiering även erhållits av den hälsorelaterade miljöövervakningen vid Naturvårdsverket. SSI har utfört undersökningarna inom det egna miljöövervakningsprogrammet. Provtagningen har, med några undantag, utförts av personal från SGU. Analyser har utförts av AnalyCen, SGU, Sveriges lantbruksuniversitet och SSI. Till samtliga som har medverkat och speciellt till alla vänliga och intresserade brunnsägare som har ställt upp vid provtagningarna riktats här ett mycket varmt tack.

Bevisat effektiva och internationellt erkända ex-situ och in-situ tekniker för att åtgärda alt. hantera

förorenade sediment finns att tillgå och bör kunna användas för efterbehandling av fibersediment.

Dessa innefattar: borttagning (muddring och grävning), förstärkt naturlig självrening (MNR), utökad

förstärkt naturlig självrening (EMNR), in-situ övertäckning och in-situ behandling.

Det finns både för- och nackdelar med varje åtgärdsteknik. En nackdel som är gemensam för alla

in-situ tekniker (MNR, EMNR, övertäckning och behandling) är att sedimentföroreningen finns

kvar, åtminstone delvis, och under en viss tid. Betydande nackdelar med tekniker som bygger på

borttagning är att de normalt är mer (ibland mycket mer) kostsamma än in-situ tekniker, och att

restföroreningar ofta finns kvar efter borttagning.

Det finns ingen generellt tillämpbar teknik som passar alla platser. Dessutom bör det inte finnas

någon förutfattad åsikt om att en särskild teknik, såsom muddring eller övertäckning, är mest

lämplig för en given plats utan att en platsspecifik utvärdering gjorts. Ett objektivt och systematiskt

val av vilken åtgärdsteknik eller kombination av åtgärdstekniker som är bäst lämpad och mest

kostnadseffektiv är en plats- och projektspecifik process.

Processen för att välja åtgärd måste beakta och väga flera, ibland motstridiga, faktorer: hastighet

• och nivå på riskreduceringen, föroreningstyper och koncentrationer, platsförhållanden, sedimentegenskaper, framtida förväntad platsanvändning, kostnad för alla delar av åtgärden.

Före sedimentåtgärder på en förorenad plats bör en riskbedömning göras för att: a) dokumentera

att sedimentföroreningen faktiskt innebär oacceptabla risker för miljön och/eller människors hälsa,

b) identifiera vilka sedimentföroreningar som styr riskerna på en plats. Även om många ex-situ

• och in-situ åtgärder kan vara lämpliga för en mängd olika föroreningstyper och koncentrationer

kan de specifika sedimentföroreningar som styr risken på en plats bestämma inte bara vilken som

är den lämpligaste åtgärden i stort, utan också specifik utformning av en åtgärd, som vissa typer av

övertäckning.

Att identifiera och ha kontroll över pågående föroreningar på en plats - innan åtgärder görs på

platsen om så är praktiskt möjligt - är avgörande för säkra att åtgärderna är framgångsrika även på

längre sikt. Föroreningskällor kan vara primära (från land), sekundära (från näraliggande sedimentområden,eller bådadera. Det är fullt möjligt att utforma och utföra en fungerande sedimentåtgärd, men om betydande ej åtgärdade föroreningskällor finns kvar efter åtgärdens genomförande, har den förmodligen åstadkommit föga vad gäller reducering av exponering för föroreningar och relaterade risker.

In 2018, on behalf of the Swedish Environmental Protection Agency (NV), the Geological Survey of Sweden (SGU) conducted a screening of environmental pollutants. The purpose was to increase knowledge about the distribution of pollutants in groundwater and thereby be able to create a basis for assessing how monitoring in groundwater needs to develop in the future.

18 counties participated in the survey. A total of 220 samples were taken at 188 sites. The selection of the sample sites and sampling was handled by the county administrative boards with support from SGU. The selection was made using 4 different criteria (sample classes):

1. groundwater bodies that are considered to be at risk of not achieving good status in VISS 2. groundwater bodies in connection with landfills 3. groundwater sources affected by urban environment 4. groundwater sources near PFAS source where no PFAS measurements have been previously reported.

The following substance groups were analyzed: Pesticides, PFAS, halogenated aliphates and BTEX, pharmaceuticals, PAHs, phthalates, 1,4-dioxane, tin-organic compounds and four other substances. Like the previous screening from 2017 focusing on the urban environment, the pesticide groups, PFAS, halogenated aliphates and BTEX were the most frequently detected. Pharmaceuticals were detected to a lesser extent. Phthalates, 1,4-dioxane and other substances were detected on very few occasions, mainly at sites linked to sample class 2; groundwater bodies in connection to landfills.

According to this study, the substance groups PAHs and pesticides occur often, but show in most cases unproblematic levels. 1,4-dioxane was detected only on 2 sites. 1,4-dioxan may, however, be of importance at local levels.

Haltmätningar av olika miljögifter i fisk har ibland använts som underlag för att utfärda kostrekommendationer. Upprepade haltmätningar från samma lokaler kan även användas till att utvärdera hur miljögiftsbelastningen förändras över tiden. Efter införlivandet av EU:s ramvattendirektiv i svensk lagstiftning har dessa haltmätningar fått ytterligare en uttalad funktion – att ge underlag till bedömning av olika vattens status och åtgärdsbehov gällande de kemiska ämnen som har givna gränsvärden för biota.

Åldern och storleken hos insamlad fisk har varierat kraftigt inom det gemensamma delprogrammet. Fisk bäst lämpad för löpande miljögiftsanalyser tillhör inte samma ålders- och storlekskategori som den till human konsumtionvanligen använda. Detta innebär i praktiken att båda dessa syften med övervakningen är svårförenliga med användning av en gemensam, enhetlig metodik.

Fisk har hittills insamlats från alltför få tillfällen för att möjliggöra statistiskt säkra trendanalyser. Provbankad fisk har hanterats enligt protokoll utfärdade av Naturhistoriska riksmuseet, vilket möjliggör framtida studier av miljögiftshalteri dessa prover. En del redan upparbetade och analyserade individer föll utanför det rekommenderade storleksintervallet enligt museets protokoll för insamling, preparation och provbankning av fisk.

Resultaten från fisk i de undersökta vattenförekomsterna går delvis att använda för bedömning av kemisk ytvattenstatus för de ämnen som har gränsvärden för biota. Även i detta fall är det viktigt att protokollet följs, vilket inte alltid har gjorts inom delprogrammet. Här är det främst abborre som har undersökts, vilket är positivt med tanke på det stora referensmaterialet som finns för just den arten. I regel har åldern hos insamlad abborre varit mellan tre till sex år, men från Indalsälven var den insamlade fisken av jämförelsevis hög ålder; i intervallet 7 till 15 år. För bästa möjliga utvärdering av mätvärdena är det viktigast att känna till åldern och hälsotillståndet (konditionsfaktorn) hos denfisk som analyserats. För ämnesgrupper som inte har gränsvärden för biotaenligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2019:25) undersöktes om halterna var mätbara i fiskmuskel och lever. Med undantag för kvicksilver låg metallhalterna i muskel från samtliga lokaler under rapporteringsgränsen.

Metallhalterna i lever låg mestadels över rapporteringsgränsen.Troligen behövs särskilda rutiner för varje delsyfte. Beroende på syftet skiljerbland annat valet av den kroppsvävnad hos fisk som ska upparbetas och analyseras. För både kostrekommendations- och statusklassningssyften krävs helst analyser av halter i muskel, så att halterna direkt kan jämföras med av HVMFS 2019:25 givna gränsvärden för ämnen i fiskmuskel. Beroende på de kemiska ämnenas olika fördelningspreferenser är muskel inte alltid den bästa vävnaden att analysera. För vattenförvaltningens syfte kan det ibland vara lämpligt att välja annan vävnad än muskel och istället tillämpa de omvandlingsfaktorer som är framtagna för jämförelse mellan halter av ett ämne i olika vävnader. Omvandlingsberäkningarna kan däremot ha en negativ effekt på resultatets tillförlitlighet, eftersom den bakomliggande variationen i sambanden mellan halter i olika vävnader tillför en ökad statistisk mätosäkerhet att ta hänsyn till.

Inom delprogrammet har vi även undersökt hur skillnader i analysresultatmellan olika laboratorier avseende ett urval av ämnen från ett och samma provkan försvåra tolkning av statusklassificering inom vattenförvaltningen. Dettaresulterar i en rekommendation om att använda medelfetthalter vid fetthaltnormalisering och att begära uppgifter från analyslaboratorierna om den använda metodiken för samtliga bearbetningar.

Behovet av ett fortsatt länsstyrelsegemensamt delprogram är därför stort, framförallt med fokus på enhetlig hantering av paketering, märkning och storleksurval av fisk som skickas in för provbankning. Att kunna göra gemensamma upphandlingar mellan olika parter är en kostnadseffektiv och resurseffektiv satsning även framöver. En annan viktig samordningsfråga som kan hanteras inom delprogrammet är tolkning och implementering av analysdata för uppföljning av vattnets kemiska och ekologiska status.

The environmental monitoring of contaminants in offshore sediments includes organic contaminants and elements in surface sediments at 16 stations located in deeper sea areas around Sweden. The stations are placed far from the coast to reflect general pollution patterns in the environment. So far, sampling has been done four times with intervals of 5–6 years. This report summarizes the results and evaluates geographical trends.

Levels of arsenic and cobalt are highest in the Gulf of Bothnia, while levels of cadmium, copper and zinc are highest in the Baltic Proper. Cadmium levels are so high that the environmental quality standard (EQS) is exceeded. These patterns depend on redox conditions, levels in bedrock/moraine in the catchment, and point sources. Levels of lead and mercury are elevated at specific stations, indicating a greater influence from point sources. Overall, metal levels are elevated compared to reference values that represent pre-industrial levels.

The greatest load of organic contaminants occurs in the Baltic Proper. For most contaminants, for example PAHs, PCBs, organophosphorus compounds, TBT, and many organochlorine pesticides, the highest levels can be observed in this sea area. TOC levels are also high here. Surprisingly, levels of PFASs are markedly higher in the Gulf of Bothnia compared to other sea areas. Levels of chlorinated paraffins, measured in sediment cores from three stations, were also elevated in the Gulf of Bothnia. Levels of TBT have decreased since the start of the monitoring programme, but the EQS is still exceeded at many stations. PAHs also occur at levels that sometimes exceed thresholds. Cybutryne, which is now banned in the EU, has decreased in levels since 2008 and 2014.

During the Swedish environmental monitoring of contaminants in off-shore sediments, so far

carried out in 2003, 2008 and 2014, the levels of hexachlorobenzene (HCB) have displayed an increasing

trend. The emissions of HCB have decreased since the 1970/80s and the production is

believed to have ceased in 2004. It is therefore unclear why levels are now increasing. To obtain a

better picture of the situation, the Geological Survey of Sweden (SGU), commissioned by the

Swedish Environmental Protection Agency, has compiled data on the levels of HCB in samples in

SGU databases, encompassing Swedish sediment samples. The aim is to investigate where there

are high sediment levels of HCB, how the levels vary along the coast and in the sea, and how the

levels have changed over time.

HCB is a persistent organic pollutant that has been intentionally produced, primarily for use as a

fungicide in agriculture. It is also unintentionally formed in various combustion and chlorination

processes. During the 1970s and 1980s, many countries banned the use of HCB as fungicide,

resulting in significantly decreasing emissions and declining levels in the environment. As the

intentional production has ceased, the unintentional formation is now responsible for the primary

emissions. In Sweden, the largest part of HCB emissions (in 2016) derive from electricity and

district heating production, mining, manufacturing and construction, and the waste sector, but air

emissions have fallen sharply since 1990. In addition to primary sources, HCB can also be mobilized

from secondary sources, i.e. sites polluted from previous emissions and from where HCB

can now disperse. Secondary sources are, for example, contaminated land, contaminated sediments

and landfills.

HCB data in this study comes from two SGU databases of sediment pollution, one containing data

from samples taken by SGU in different projects and the other containing data reported to SGU as

a data host. Sediment has been sampled between 1986 and 2015 and in total the data comprises

809 samples. At the first stage of the analysis, to investigate where there are high HCB sediment

levels, all samples encompassing the sediment surface were included regardless of how deep the

samples stretched. The deepest sample integrated the depth 0–50 cm, although most samples

covered the 0–1 cm depth. In the second phase, to investigate large-scale geographical and time

trends, only surface samples were included, i.e. 0–1 or 0–2 cm deep in the sediment. This represents

the particles that sedimented the years just before the sampling. To evaluate trends over

time, only data from off-shore samples were used in order to minimize the impact of point

sources, as some data was derived from projects focused on contaminated sediments near land.

The results showed that the highest levels were found at the coast or in lakes and streams. Only

one off-shore sample had a HCB content that was classified as very high, i.e. in class 5 according

to the Swedish Environmental Protection Agency's assessment system. The highest levels were

found in Iggesund (up to 450 μg/kg dry weight (DW)), Örnsköldsvik/Domsjö (140 μg/kg DW),

the Indal river downstream of Hissmofors (26 μg/kg DW), Stockholm (24 μg/kg DW) and at

Timrå/Östrand (21 μg/kg DW). Many of these sites are connected to forest-related industries,

where for example chlorine bleaching of pulp has taken place but also chlor-alkali processes

involving graphite electrodes, which has caused HCB contamination. It should be noted that this

study only covers data from SGU databases, including data from projects focused on sediments

affected by forest industry-related activities. There are therefore probably other areas with high

levels of HCB which have not been included in the study. In many cases, the high HCB levels are

linked to high levels of dioxins, but in Hissmofors, an area with a former pulp mill and a sawmill,

dioxin levels are surprisingly low compared to the HCB levels. The reason for the HCB pollution

here is so far unclear.

In the off-shore areas, the HCB content also varies geographically, with generally lower concentrations

on the Swedish west coast (the Skagerrak and Kattegat seas) than in the Baltic Sea. However,

the levels on the west coast are elevated at the far north and far south. The lowest levels in

the Baltic Sea generally occur in the south-eastern parts of the Baltic Proper while the levels are

elevated outside Stockholm as well as in the western parts of the Arkona basin south of Sweden.

In the Bothnian Sea and Bay, some samples with elevated levels occur in the region of Kvarken,

but if these early samples (all taken 1990) are omitted, the levels are elevated in the southern parts

of the Bothnian Sea compared to the northern parts of the Bothnian Sea or the Bothnian Bay,

especially if the levels are normalized to the amount of organic carbon in the sediment.

No north–south trend in HCB concentrations could be observed on the west coast or in the Baltic

Sea, neither normalized to dry weight or to organic carbon in the sediment. This shows that global

long-range air transport does not determine the levels of HCB; instead there seem to be an impact

from point sources. HCB levels in off-shore samples were significantly correlated with the levels

of pentachlorobenzene, which is expected because HCB is degraded to this substance and they

have similar sources. The number of samples for which both HCB and dioxin levels were determined

was low and it was therefore not possible to see any correlations between these substances.

Overall, HCB levels seem to have increased in the past decade. This is the case in the Bothnian

Bay, north and south Baltic Proper and the south west coast (Kattegat). In the Bothnian Sea, it is

more difficult to see a clear trend, either on a dry weight basis or when the levels are normalized

to organic carbon. In the north west coast (Skagerrak) there are a few samples with deviating high

levels, but apart from this, the trend seems to be increasing. The increasing trend in sediment over

time is supported by analyses in deeper sediment layers made in a previous study of a few of the

national environmental monitoring stations in the Baltic Sea, where levels of HCB were found to

begin to increase after about 2000. Similar time trends have also been observed in biota from the

Baltic Sea and the Swedish west coast, with increasing levels of HCB in herring, cod and guillemot

eggs from around 2005 at most monitored stations. In addition to these marine matrices, increasing

time trends for HCB have also been observed recently in, for example, air in the Arctic

and in Europe, and in reindeer and cattle in Sweden.

The reason for the increasing levels has not been established. The possible reasons are increased

emissions from primary sources or increased remobilization from secondary sources. Emission

inventories point to decreasing rather than increasing emissions from primary sources. There are

probably emission sources that are not included in the inventory – in a modelling of HCB levels in

air in Europe, the modelled levels, based on reported emission data, are much lower than the

measured levels, suggesting that there are HCB sources missing in the inventory. However, it is

unclear why HCB emissions from these not inventoried sources would increase. This illustrates

that there is a lack of knowledge on HCB primary sources, such as the content of HCB contamination

in pesticides containing chlorine, and hence the amount of HCB dispersed via pesticides

globally.

The second possibility is increased emissions from secondary sources, that is, increased remobilization

from more polluted areas due to, for example, increased evaporation of the substance or increased

melting of ice containing the substance due to climate change. However, this should affect

more substances than HCB, but similar increasing trends in levels have not been observed for

other substances in the monitoring of off-shore sediment. It is possible that HCB due to its

physicochemical properties (e.g. relatively high volatility among the persistent organic pollutants)

may be affected more quickly by climate changes, but a change should still be observed for other

substances. It is thus important to continue to monitor possible increases over time also for other

pollutants than HCB.

Miljöövervakningen av föroreningar i utsjösediment omfattar organiska föroreningar och grundämnen i ytsediment på 16 stationer på ackumulationsbottnar i havsområdena runt Sverige. Stationerna är placerade i utsjön för att reflektera allmänna föroreningsmönster i miljön. Hittills har provtagning gjorts vid tre år med 5-6 års mellanrum. I denna rapport sammanfattas resultaten och jämförs mellan havs-områdena för att utvärdera geografiska trender och granska potentiella tidstrender.

Halterna av arsenik och kobolt är som högst i Bottniska viken, medan halterna av kadmium, koppar och zink är högst i Egentliga Östersjön; kadmiumhalterna är så höga att den effektbaserade bedömnings-grunden överskrids. Dessa mönster beror på redoxförhållanden och belastning från berggrund och punktkällor. Halterna av bly och kvicksilver är istället förhöjda på specifika stationer, vilket tyder på ett större inflytande från punktkällor. Metallhalterna är fortfarande förhöjda överlag i förhållande till jämförvärden som representerar förindustriella halter.

Den största belastningen av organiska föroreningar förekommer i Egentliga Östersjön och i södra delarna av Östersjön. För flertalet ämnen är halterna som högst här, t.ex. summa DDT, PCB, dioxiner, PAH, klorparaffiner, ftalater och oktyl/nonylfenoler. Halterna av TBT har minskat sedan 2003 men bedömningsgrunden överskrids fortfarande i Egentliga Östersjön och södra Östersjön och halterna tycks inte längre minska på stationerna i södra Östersjön. Halterna av cybutryn är högst i Egentliga Östersjön där de ökat mellan 2008 och 2014. Cybutryn får inte längre användas i båtbottenfärger inom EU vilket bör ge en effekt på halterna i framtiden. Halterna av den sedan länge förbjudna pesticiden HCB har ökat på många stationer, inte minst mellan 2008 och 2014 på stationer med snabb sedimentackumulations-hastighet vilket tyder på en haltökning i den akvatiska miljön.

Inventering för naturvårdsändamål av grusförekomster inom Gävleborgs län. Delrapport 1.

Eventuellt samband mellan halten

tennföreningar i vävnaden hos

nätsnäckan

Nassarius nitidus och

halten tennföreningar i sedimentet.

Uppföljningen av miljökvalitetsmålet Grundvatten av god kvalitet kräver övervakning av effekter av sådana verksamheter som kan försämra grundvattnets kvalitet i syfte att kunna beskriva status, föreslå åtgärder och följa upp insatta åtgärders effektivitet. För att tillfredsställa de kraven behövs: • jordbruksövervakning anpassad till grundvattenförekomster som används eller avses användas för dricksvattenuttag till mer än 50 personer. • övervakning av grundvattenförekomster i tätortsnära områden • övervakning i kustnära områden för att följa effekterna av överuttag av grundvatten • övervakning av påverkan av vägsalt. Denna typ av övervakning faller även inom kategorin operativ övervakning enligt ramdirektivets kriterier. Ramdirektivet för vatten kräver en kontrollerande övervakning av grundvattenförekomster för att ge en sammanhängande bild av grundvattnets status inom vattendistriktet. Den kontrollerande övervakningen skall verifiera den bedömning som är gjord för huruvida risk föreligger att målen inte nås för förekomsterna. Med den inriktning och den utformning som befintlig miljöövervakning inklusive SGUs Grundvattennät har idag, kan den utgöra en liten delmängd av den kontrollerande övervakningen. Det gäller de förekomster för vilka målen bedömts kunna nås och förekomster vars enda orsak till att de bedömts inte kunna nå målen är försurning. Variabelsammansättningen är tillfredställande med undantag av organiska miljögifter. För bedömning av kemisk status hos grundvattenförekomster behövs bakgrundsvärden. För grundvattnets del är det inte ett krav, men möjligt att använda typologier för bakgrundsvärdena enligt ramdirektivet och dotterdirektivet. Vi har valt att använda den befintliga indelningen enligt bedömningsgrunder i 9 regioner och fem grundvattenmiljöer. Indelningen kommer att kompletteras med en områdesindelning avseende risker för förhöjda halter av vissa metaller. Vi har prövat hur representativ fördelningen av provtagningsstationerna är på de olika regionerna och hur väl grundvattnets kemiska sammansättning vid stationerna ansluter sig till haltfördelningen av det stora underlag som låg till grund för bedömningsgrundernas jämförvärden. Det är en överrepresentation av stationer i förhållande till arealen i de sydliga regionerna, medan det är en underrepresentation i de nordliga regionerna. Överrepresentationen i södra Sverige får anses acceptabel med hänsyn till kraftigare gradienter i föroreningsbelastningen. En mer representativ fördelning mellan regionerna har tagits fram, som underlag till en eventuell ny utformning av stationsnätet. Den typrelaterade representativiteten av den kemiska sammansättningen (alkalinitet och sulfat) är något så när god i de regioner som har flest stationer. För de flesta kombinationer av regioner och grundvattenmiljöer är representativiteten dålig. Slutsatserna är att om miljöövervakningen skall kunna möta kravet att ta fram representativa bakgrundshalter för bedömningsgrundernas 36 typmiljöer och samtidigt utgöra en del av den kontrollerande övervakningen så måste stationstätheten utökas. Inom gällande kostnadsram kan det bara göras genom att ha ett mindre antal tidsseriestationer och ett stort antal omdrevsstationer som provtas i ett rullande program under en sexårscykel.

Detta är en redogörelse för ett projekt som Sveriges geologiska undersökning (SGU) utfört på uppdrag av Naturvårdsverket. Dokumentet är ett underlag och ett kunskapsstöd för att kunna förstå och använda de resultat som tagits fram inom ramen för uppdraget. I det inledande avsnittet beskrivs bakgrunden till uppdraget, dess syfte och omfattning, den metodik som använts och hur resultaten redovisas och kan/bör användas. I påföljande tre avsnitt, Underlag för riskbedömning, Bedömningskriterier och Genomförande av riskbedömning och dokumentation, beskrivs vilka underlag som använts och hur riskbedömning har utförts och dokumenterats. I avsnitten Resultat och erfarenheter, Osäkerheter och Exempel på riskbedömning i olika områden presenteras resultaten i form av tabeller, figurer och med några utvalda exempel. Slutligen sammanfattas de viktigaste resultaten och lärdomarna från uppdraget. Den läsare som inte önskar ta del av den relativt detaljerade beskrivningen av underlaget och metodiken rekommenderas att läsa det inledande kapitlet och därefter gå direkt till resultaten och slutsatserna. Avsikten är att underlaget framöver ska publiceras i SGUs rapportserie, vilket innebär att dess innehåll och omfattning kan komma att delvis revideras.

Denna rapport redovisar resultaten av en inventering av berggrunden i kustregionen av Gävleborgs län.Syftet med inventeringen har varit att bedöma bergarternas lämplighet som råvara till ballast efter krossning. Ekonomiska resurser har styrt dess  omfattning av vilken anledning inventeringen inte har kunnat bli heltäckande . Valet av inventeringsområden har skett utifrån tillgänglig geologisk information. 79 förekomster finns beskrivna i rapporten.  Resultatredovisningen sker kommunvis

I det gemensamma delprogrammet "Grundvattennivåer i områden med risk för överuttag" ingår följande län: Skåne, Jönköping, Kronoberg, Blekinge, Gotland, Kalmar, Östergötland, Södermanland och Västra Götaland. Ett viktigt syfte med delprogrammet har varit att mäta nivåer i påverkade områden och därmed komplettera SGU:s grundvattennät som främst fokuserar på opåverkade förhållanden. Ett resultat inom den tidigare delen av delprogrammet var handledningen "Miljöövervakning grundvattennivåer". Mätningar har delvis påbörjats av flera län. Praktiska problem har förekommit, exempelvis svårigheter att hitta lämpliga platser för etablering av observationsrör. Observationsrör har etablerats utifrån olika syften, bl a miljömål och vattenförvaltning. Delprogrammet bedöms inte i tillräcklig omfattning svara upp mot kraven enligt miljömål och vattenförvaltning, dock har det ännu inte kommit igång fullt ut. Behov av ökad övervakning i berg har påpekats, särskilt i kustnära områden med risk för överuttag. En större samordning mellan regional och nationell nivåövervakning rekommenderas för att nå större måluppfyllelse. Mätningar i opåverkade grundvattenförekomster utförs av SGU och resultaten från dessa mätningar bedöms representera stora delar av landet. SGU kan utifrån erfarenhet från nivåövervakning bidra med 1) stöd vad gäller etablering av mätstationer, 2) mottagning, lagring och tillhandahållande av data, samt 3) bearbetning och analys av data. Mätresultat från egenkontroll, exempelvis i anslutning till allmänna vattentäkter, kan ingå i eller komplettera det regionala delprogrammet. Möjligheter att ha kontroll över mätmetoder och mätfrekvens samt omgivningsfaktorer är dock begränsad inom denna typ av datainsamling. En undersökningstyp för grundvattennivåer som även är användbar för egenkontroll och liknande skulle vara värdefull för att säkra kvaliteten i mätningarna. En sådan saknas idag. Möjligheter att använda modeller för nivåövervakning bör prövas och utvärderas. Utvärdering av SMHI:s S-Hype för modellering av grundvattennivåer i opåverkade områden har visat att modellberäkningar kan vara ett komplement till nivåmätningar i fält. Möjligheter att slå samman de två delprogrammen "Grundvattennivåer i områden med risk för överuttag" och "Grundvattennivåer i Norrland" bör utvärderas separat i en sammantagen utvärdering av både den nationella nivåövervakningen och dessa två delprogram. I en sådan utvärdering bör också ingå en studie av möjligheter att använda nivådata från olika typer av egenkontroll.

Chlorinated paraffins (CPs) are widely used industrial chemicals e.g., as metal working fluids, rubber additives, flame retardants, etc. These chemicals are multiconstituent mixtures, which are categorized into short-chain (SCCPs), medium-chain (MCCPs), and long-chain mixtures (LCCPs). Only SCCPs have been under regulation as POPs. Spatial and temporal trends of SCCPs, MCCPs, and LCCPs in Swedish marine environment were investigated in the present report. Three sediment cores were collected from the Baltic Sea and from the Kattegatt. CPs and TOC were analyzed in the dated sediment sections and compared with the other three sediment cores collected from the Swedish coastal line in a previous study. Sediments nearby industrial areas showed the highest concentrations of CPs (up to 1400 ng/g d.w.), over 80% of which were MCCPs. The highest concentration of SCCPs (170 ng/g d.w.) was found in the sediments nearby a smelter as well as a recycling facility for electric wastes. Over the past decades, decreasing trends of CPs or relatively consistent levels of MCCPs and LCCPs were found in most sediment cores. However, increasing trends of SCCPs were shown in the sediment cores from the Bothnian Sea and Kattegatt even though the use of SCCPs has been restricted in Sweden and Denmark since 1991. Further studies on source identification are warranted.