Sammanfattning

Rapporten redogör för två olika undersökningar av tre arter skalbaggar som är helt eller

nästan helt beroende av trädslaget asp: cinnoberbagge,

Cucujus cinnaberinus, aspsplintbock,

Leiopus punctulatus

samt aspbarkgnagare Xyletinus tremulicola. Arbetet utfördes under åren

2006-2008 i Uppsala län med undantag för ett par lokaler vid länsgränsen i Norrtälje kommun

i Stockholms län. De undersökta arterna har i Sverige sina största populationer i landskapet

Uppland. Av de lokaler av cinnoberbagge och aspsplintbock som idag kan räknas som

aktuella i Sverige återfinns samtliga i Uppsala län eller dess omedelbara närhet. Aspbarkgnagaren

har också den sin huvudpopulation i länet men förekommer även i norra Sverige

upp till Norrbotten.

Arbetet inleddes år 2006 och utfördes som en basinventering i Natura 2000-objekt och med

fokus på cinnoberbagge och aspbarkgnagare som båda omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv.

Under åren 2007-2008 inriktades inventeringen huvudsakligen på cinnoberbagge och

aspsplintbock, som en del i arbetet med ett åtgärdsprogram för dessa arter. Alla idag kända

lokaler i länet har besökts förutom Röllingen.

Under inventeringen år 2007-2008 undersöktes 34 områden omfattande ca 336 ha. På 16

(47%) av de besökta lokalerna gjordes inga fynd av de tre eftersökta arterna överhuvudtaget.

På sex lokaler påträffades två av arterna. Cinnoberbagge konstaterades på tre lokaler och

aspsplintbock på 16 lokaler. Dessutom noterades spår av aspbarkgnagare på fem lokaler.

På 28 av de 34 objekten som inventerades uppskattades mängden av det undersökta substratet.

Antal undersökta träd uppgick till 76 stycken, samtliga aspar. Barkytan som avlägsnades på

lågor uppgick till ca 32,5 m

2 och 26,5 m2 på asphögstubbar. Undersökt längd av aspgrenar

uppgick till ca 88 m.

Sammantaget har 58 lokaler omfattande 648 hektar undersökts. Elva områden som hyste

någon eller några av arterna saknar formellt skydd idag. Det vill säga att de varken är Natura

2000-områden, naturreservat, nationalpark eller omfattas av biotopskydd eller

naturvårdsavtal. Fortsatta bevarandeinsatser är nödvändiga och åtta områden pekas ut som

särskilt viktiga att prioritera.

När det gäller bedömningen av arternas status och utbredning måste situationen för

cinnoberbaggen bedömas som kritisk. Arten har inte återfunnits på fem gamla fyndorter och

inga nya lokaler har hittats. Nuvarande höga rödlistekategori (EN) är således väl motiverad.

För aspsplintbock och aspbarkgnagare är situationen något ljusare. Båda arterna förekommer

här och var i Uppland och de tycks vara mer spridningsbenägna än cinnoberbaggen. I motsatts

till cinnoberbaggen kan vi i viss utsträckning sannolikt förvänta oss flera nya lokaler för båda

dessa arter om de eftersöks.

     Länsstyrelserna i Gävle och Uppsala län utförde med medfinansiering från Upplandsstiftelsen provfiske i Nedre Dalälven sommaren 2008 med målet att söka efter den hotade fiskarten asp ( Aspius aspius). Vid undersökningarna användes översiktsnät av typ Norden till standardiserade provfisken i kombination med nät med maskstorlekar avpassade till att fånga asp. Som positiv bieffekt av provfisket blev Bredforsens och Båtfors naturreservat inventerade vad gäller fiskefaunan, Vilket kan användas i arbetet med att ta fram en skötselplan och ett åtgärdsprogram för dessa områden.

Den första lokalen för undersökningen var i Marma- området (Lanfjärden, Storfjärden, Källfjärden och Marmafjärden).Området är känt för sitt aspfiske och valdes även utifrån rapporter från lokalbefolkningen att det där påträffats asp under sommaren 2007.

Följände arter fångades i Marmafjärden och närliggande områden vid provfisket 2008: abborre, björkna, braxen, gädda, gärs, gös, löja, mört och sutare. Det utfördes även provfisken i andra delar av Nedre Dalälven denna sommar där i stort sett samma arter fångades.

Eftersom ingen asp påträffades vid Marmafjärden där de sista rapporterade fångsterna av arten gjort innan provfisket, så valdes efterföljande områden endast med syfte att maximera chansen att fånga asp. Ingen asp påträffades trots detta på någon av lokalerna under provfisket.

 Asp förekommer fortfarande i Dalälven, men är akut hotad

Fångster av asp har dock registrerats efter provfisket t ex: vid Båtfors och direkt nedströms Untra kraftverk, vilket medför bevis för att arten fortfarande förekommer i området. Det rör sig dessvärre om ett mycket litet bestånd asp fördelat på stora vattenvolymer. Resultatet av provfisket och efterföljande dokumentation är ett tydligt varningstecken på att arten finns kvar, men håller på att försvinna från sitt nordligaste utbredningsområde. Detta betyder att omedelbara åtgärder krävs för att främja och därmed rädda arten.

Det finns två dominerade orsaker till minskningen av asp i Nedre Dalälven. Det är med största säkerhet vandringshindren och vår tids vattenreglering med allt lägre vattenflöden under viktiga perioder samt ”ryckigare ” vattenföring, vilket har påverkat arten mycket negativt. Aspen behöver fria vandringsvägar till reproduktionsområdena samt strömmande vatten för sin reproduktion. Det krävs högre vattenflöden och bättre reglar för vattenregleringen för att uppfylla gällande EU-direktiv. Man bör även satsa på information till allmänheten samt införa restriktioner för fiske, förslagsvis ett totalförbud för fångst av asp på försommaren då aspen leker.

Länsstyrelsen i Gävleborg tilldelades medel från Naturvårdsverket för ett projekt med syfte att få en

bättre förståelse för vilka förorenade områden och/eller vilka branscher som kan vara en källa till

dioxin i Bottenhavet. Grannlänen Västernorrland och Uppsala bjöds in att delta i projektet eftersom

även deras kuststräckor gränsar till Bottenhavet.

Bakgrunden till projektet är de fortsatt höga halterna av dioxin i fet fisk från Östersjön med speciellt

höga halter längs Bottenhavets kust. Orsakerna till de höga halterna är ännu inte helt klarlagda, men i

det nationella projektet, Baltic POPs, har man dragit slutsatsen att den största källan till dioxin i

Östersjön är atmosfäriskt nedfall från Europa. Man drar dock även slutsatsen att regionala källor kan

ha en lokal påverkan på arter som lever kustnära.

Kunskap inhämtades från aktuella projekt och litteratur om ämnet. Utifrån litteraturgenomgången

identifierades några branscher som skulle kunna vara intressanta att titta på ur dioxinsynpunkt inom

ebh-arbetet. Dessa branscher är främst sågverk med doppning, massa- och pappersindustri, järn- och

stål industri, textilindustri och verkstadsindustri, samt deponier med avfall från dessa branscher.

Parallellt med detta arbete gjordes en genomgång av länens identifierade objekt i ebh-stödet för att se

vilka objekt som utgör eller skulle kunna utgöra en källa till dioxin. Resultatet av detta finns

presenterat i ett antal kartor som illustrerar var kunskapsluckorna finns när det gäller dioxinförorenade

områden.

Baserat på undersökningar av några dioxinförorenade sågverksområden i Sverige gjordes även en grov

uppskattning av hur mycket de 45 kustnära sågverken i våra tre län skulle kunna bidra till

dioxinföroreningar längs Bottenhavets kust.

Sammanfattning

Under 2005 utförde vi en inventering av skalbaggar i 11 rikkärr i Uppsala län, i

allra första hand för att se hur utbredda sammetslöpararter (sl.

Chlaenius) är. Vi

använde oss av 6 fallfällor av ränntyp på varje lokal.

Frågeställningarna var: Hur utbredda är sammetslöparna?

Vilka andra arter (främst rödlistade) finns i myrar?

Vilken betydelse har myrarnas storlek för skalbaggsfaunan?

Kan rödlistade arter användas som indikatorer på artrikedom?

Lokalerna valdes så att vi fick nio

rikkärr med ytor i ett spann från 1,7

ha till 78,8 ha. Ytterligare två små

rikkärr med lite speciella egenskaper

inventerades. Totalt hittades

8200 skalbaggar i fällorna varav

6615 har artbestämts till 318 arter.

6 av dessa är rödlistade 2005, och

12 finns med i listan 2000. Strimmiga

sammetslöparen

Chlaenius

quadrisulcatus

fanns på tre av

lokalerna och på en av dessa fanns

dessutom träsksammetslöparen

C.

sulcicollis

. Storleken på myrarna var

positivt korrelerad med antalet

rödlistade arter, medan det totala

artantalet inte varierade med ytan.

Förekomst av rödlistade arter eller

av sammetslöpare hade inget samband

med det totala artantalet.

Slutsatserna är:

* Sammetslöparna finns utbredda på

rikkärr i norra Uppland. Det visar på

ett tidigare okänt stort biologiskt

värde med dessa myrar.

* Större myrar tycks ha större värde

(räknat i antal rödlistade arter) för

skalbaggsfaunan än mindre.

Strandområden är viktiga miljöer för många djur och växter, men de är även attraktiva för bebyggelse och friluftsliv. Det finns behov av att följa trender i strändernas exploateringsgrad för kommuner, län och hela landet. I denna rapport presenteras resultatet av en landstäckande kartering av inlandsstränders strandzon och av exploateringspåverkade ytor i strandzonen. Karteringsmetoden kan användas för att med ca fem års intervall följa upp exploatering av strandzonen på nationell, regional och lokal nivå. Metoden som använts går ut på att använda befintliga geografiska data och lägga samman dessa för att skapa en indikator som ger ett mått på hur stor arealandel av strandzonen som är exploaterad. Motsvarande kartering har även gjorts för havsstränder, vilket redovisas av Länsstyrelsen Norrbotten (Engdahl och Nilsson 2014).

Karteringen redovisar kartor och arealer för stränder vid tre olika kategorier av sötvatten- sjöar, breda vattendrag och smala vattendrag. För varje vattenkategori finns 3 olika bredder på strandzoner – 30 meter bred, 100 meter bred respektive 300 meter bred. Sammanlagt får man alltså 3x3 = 9 olika kategorier strandzon. Inom strandzonerna karteras påverkansytor vid byggnader (50 m runt varje byggnad) och vägar (2,5 gånger vägbredden på varje sida). Andelen påverkad areal inom de olika strandzonskategorierna har beräknats kommunvis. Som en extra information har även påverkansytor av jordbruk (åker respektive betesmark) och skogsbruk (nya och gamla hyggen) karterats och arealandelarna beräknats.

Karteringen var i stort sett framgångsrik, men det finns en del brister och förbättrings-möjligheter som redovisas i rapporten.

Karteringen kompletterar Statistiska centralbyråns (SCB) redan pågående övervakning av bebyggelse vid stränder. I Länsstyrelsens exploateringsindikator ingår förutom byggnader även vägar. SCB mäter andelen exploaterad längd strandlinje, medan länsstyrelse-övervakningen mäter andelen exploaterad yta i strandzonen. En enkel statistisk jämförelse mellan de olika metodernas mått visar att korrelationen mellan de två måtten är god, men att SCB:s mått generellt sett ligger ca 1,5 gånger högre än länsstyrelse-övervakningens mått. SCB:s övervakning har möjlighet att använda mer detaljerade uppgifter om byggnaderna, men kan av sekretess-skäl inte redovisas annat än som siffror, på kommunnivå eller liknande. Länsstyrelse-övervakningen presenterar heltäckande kartor över resultatet, och det finns möjlighet att göra egna analyser av GIS-materialet. Det bör därför kunna få en bred användning inom uppföljning och planering

Mjukbottenfauna i Regional Miljöövervakning längs Norrlandskusten.En utvärdering av tidigare program och förslag till framtida strategi.

Sammanfattning

Under åren 2002 och 2003 genomfördes i Länsstyrelsens regi, i samarbete med

Upplandsstiftelsen, en heltäckande kustfågelinventering av Uppsala läns kust

omfattande 830 kvadratkilometer. Inventeringsmetoden är den samma som använts i

Stockholms skärgård (Kustfågelgruppen 2000 a, b). Totalt deltog 13 båtlag med ett

knappt tjugotal ornitologer i arbetet med att inventera samtliga öar, grynnor och stränder

under våren 2002, med ett fåtal kompletteringar våren 2003. Totalt inräknades drygt

26 300 sjöfågelpar. Knappt ett femtiotal olika sjöfågelarter inventerades. De fem

talrikaste utefter länets kust är i tur och ordning fiskmås, ejder, silvertärna, storskarv

och skrattmås.

Någon heltäckande jämförbar inventering från länets kust finns inte att tillgå, men

en skattning av sjöfågelpopulationerna som utfördes under 1970-talet av Åke Andersson

finns redovisad i Fåglar i Uppland (Fredriksson & Tjernberg 1996). Några resultat är

relativt tydliga trots den något haltande jämförelsen med dessa skattningar – och visar

på förändringar. Svärtan har minskat kraftigt under de senaste 35 åren, vilket också

bekräftas av resultat från närliggande skärgårdar. Andra förlorare är roskarl, silltrut och

tobisgrissla. Ejdern tycks också ha minskat även om skattningen från 1970-talet är

behäftad med en stor osäkerhet. Det kan samtidigt konstateras att flera arter har ökat i

området, såsom grågås, kanadagås, knölsvan, storskarv och silvertärna.

Resultaten som redovisas i rapporten skall främst ses som en redovisning av det

aktuella tillståndet för kustfågelbestånden i Uppsala län. Materialet utgör en god grund

för en framtida miljöövervakning av området. Genom att återupprepa studien blir det

möjligt att med större säkerhet belysa eventuella förändringar i fågelfaunan och orsaker

till dessa. Då även Stockholms och Södermanlands skärgårdar har inventerats med

samma metodik kommer det finnas möjligheter att direkt jämföra resultaten med

intilliggande län, något som ytterligare höjer värdet på inventeringen.

Storskarv

Mälarens häckande storskarvar, representerade av underarten Phalacrocorax carbo sinensis (”mellanskarv”), inventerades under perioden 20–26 april 2011. Detta var åttonde året i rad som beståndet inventerades heltäckande och på ett enhetligt sätt.

Sammanlagt hittades 14 kolonier med häckande storskarv, med totalt 1 948 aktiva bon. Detta är två kolonier färre jämfört med 2010, och det sammanlagda antalet aktiva bon minskade med 6 procent jämfört med året före.

Några tecken på allvarliga störningar av skarvkolonierna noterades inte 2011, vare sig av människa eller av havsörn.

Fågelskären

Mälarens fågelskär inventerades heltäckande för sjunde året i följd. Med fågelskär menas öar som hyser kolonihäckande måsar eller tärnor, såväl tidigare kända som nyupptäckta. Använd metod var räkning av individer som bedöms som bofasta på lokalen. Inventeringen gäller i första hand måsar och tärnor, samt andfåglar och vadare. På 17 lokaler landstegs också i syfte att dels kalibrera metoden, dels dokumentera förekomst av sjuka och döda fåglar men sedan 2009 också för att få ett mått på fisktärnans reproduktion.

Inventeringen utfördes under perioden 21 maj – 6 juni och omfattade totalt 356 holmar och skär som uppfyller nyssnämnda definition. Fjorton personer deltog i fältarbetet. Sammanlagt inräknades 6 511 fågelindivider av 26 arter (exkl. storskarv och gråhäger) som bedömdes häcka på fågelskären. De tio talrikaste arterna var gråtrut (1 633), fisktärna (1 499), skrattmås (927), fiskmås (853), vigg (355), gräsand (301), grågås (156), kanadagås (120), silltrut (108) och drillsnäppa (82).

Ingen sjuk fågel dokumenterades i år medan antalet döda fåglar var något fler än vanligt, totalt 14 stycken.

Flera arters populationsutveckling i Mälaren uppvisar vikande tendenser, i första hand småskrake och havstrut. Fisktärnans minskning tycks däremot ha bromsats upp och trenden är tydligt positiv för fågelskärshäckande drillsnäppor.

Sammanfattning

1. Mink (

Mustela vison), ett litet rovdjur i mårdfamiljen, infördes till Europa från

Nordamerika i början av 1900-talet för pälsproduktion. Frilevande minkpopulationer

etablerades på många håll i Europa när minkar rymde eller släpptes ut från pälsfarmerna.

I Sverige finns täta stammar av mink i stora delar av landet.

2. Minken lever vid vattendrag, och livnär sig på bytesdjur knutna till vatten. Minkens

predation på kräftor, fiskar, groddjur, fåglar och däggdjur har visat sig kunna leda till

lokala populationsnedgångar av dessa organismer.

3. Sedan minken etablerade sig i norra Upplands ytterskärgårdar i början av 1980-talet

anses den ha bidragit till populationsnedgångar för en lång rad sjöfågelarter. Dock visar

långsiktiga inventeringar att många sjöfågelarter började minska redan under 1970-talet,

det vill säga innan minken fanns i området. Det är därför troligt att det är många faktorer

som ligger bakom de observerade populationsnedgångarna av sjöfågel.

4. För att utröna minkens effekt på sjöfågelbestånden påbörjades 1997 ett projekt i

Uppsala läns skärgårdar. I fyra stora, geografiskt åtskilda, studieområden inventerades

sjöfågelbestånden i stort sett årligen mellan 1997 och 2008. I två av studieområdena

infördes jakt på mink (experimentområden) medan de andra två områdena utgjorde

kontrollområden utan minkjakt. Då preliminära analyser av inventeringsresultaten

antydde att sjöfågelbestånden ökade i experimentområdena, infördes år 2001 minkjakt i

ett av de ursprungliga kontrollområdena. Inga djupgående analyser av sjöfågelbeståndens

utveckling har därefter utförts. Det är därför viktigt att undersöka om minkjakten har lett

till färre minkar i experimentområdena och ökade populationer av sjöfågel. En särskild

tonvikt har lagts på att studera hur en sällsynt och rödlistad art, skräntärna (

Hydroprogne

caspia

), påverkats av den införda minkjakten.

5. Resultaten visar att antalet avlivade minkar minskade i områden där minkjakt bedrevs.

Minskningen var tydligast i Björns skärgård, medan minskningen var måttlig i Gräsö

Norra och Klungsten. Varken åldersstruktur eller könskvot av de avlivade minkarna

förändrades mellan åren. Inga mått på graden av geografisk isolering (avstånd till

fastlandet, avstånd till närmaste annan ö och antal öar inom 2 km) påverkade hur många

minkar som avlivades på de olika öarna. Inte heller fann vi några samband mellan graden

av isolering och hur snabbt antalet fångade minkar minskade. Sammantaget tyder detta på

att minkjakten kan begränsa antalet minkar i skärgården, men att invandring av mink sker

kontinuerligt. Således bör minkjakten pågå fortlöpande för att hålla stammen av mink på

en låg nivå.

6. Det totala antalet par sjöfåglar ökade signifikant efter det att jakt på mink införts i ett

område, även om populationsökningen varierade mellan olika områden. Antalet par

ökade årligen med 15.23% i Björns skärgård, med 3.91% i Gräsö Norra skärgård och

med 4.33% i Klungsten. I Gräsö Södra skärgård där ingen minkjakt bedrevs minskade

antalet par med 8.38% per år.

7. Förändringen i antalet häckande sjöfågelarter skiljde sig signifikant mellan områden

med och utan minkjakt. I två av de tre experimentområdena (Björns och Klungstens

skärgårdar) ökade artrikedomen efter det att minkjakt införts. Ingen sådan förändring

noterades i Gräsö Norra (experimentområde) och i Gräsö Södra (kontrollområde)

skärgårdar. Flest arter påträffades i Björns skärgård.

8. Av de 23 arter som var tillräckligt vanliga för att analyseras hade nio (39.13%) arter

signifikant högre populationstillväxt i experiment- jämfört med i kontrollområden. Dessa

arter var skedand (

Anas clypeata), svärta (Melanitta fusca), vigg (Aythya marila), större

strandpipare (

Actitis hypoleucos), rödbena (Tringa totanus), roskarl (Arenaria interpres),

labb (

Stercorarius parasiticus), fiskmås (Larus canus) och silvertärna (Sterna

paradisaea

). Arterna skedand och svärta är klassificerade som Missgynnade och roskarl

och silltrut som Sårbara i den svenska rödlistan. Inga arter minskade mer i experimentjämfört

med i kontrollområdena.

9. Antalet häckande par av skräntärna, en annan art som klassificerats som Sårbar i

rödlistan, vid ögruppen Stenarna i Björns skärgård varierade mellan åren 1970 och 1994

omkring 50-100 par. Efter införandet av minkjakt i Björns skärgård har en signifikant

ökning av antalet häckande par skräntärna, till omkring ca 200 par, skett. Under 2009 och

antagligen även under 2007 och 2008 har dock predation av gråtrut och havsörn helt

hindrat skräntärnan att producera flygga ungar på Stenarna. Denna predation har även lett

till en minskning av skräntärnekolonin på Stenarna.

10. Antalet ungar/skräntärnepar i kolonin på Stenarna var något lägre under perioden med

mink (1980-1997: medel ± SE = 1.34 ± 0.10) än i perioden före minkens invandring

(1947-1980: 1.46 ± 0.14) samt under perioden med minkjakt (1998-2006: 1.38 ± 0.15).

Skillnaden är dock inte statistiskt signifikant. Den lägre kullstorleken under perioden med

minkjakt kan förklaras med att en lägre proportion ungar blev ringmärkta i takt med att

kolonin ökade i storlek, vilket medförde en mer utspridd häckningssäsong.

11. En klimatologisk faktor, den nordatlantiska oscilliationen (NAO) var korrelerad med

ungproduktionen hos skräntärna. Under år med högt NAO-värde i juni, det vill säga en

mild och blöt juni, hade skräntärnorna fler ungar/par jämfört med år med ett lågt NAOvärde

(kall och torr juni).

12. Återfyndsdata av skräntärnor som ringmärkts i Uppland mellan 1947 och 2005

antydde att överlevnaden av unga (0-1 år: 0.43 ± 0.051), subadulta (2-5 år: 0.90 ± 0.018)

och adulta (>6 år: 0.86 ± 0.020) skräntärnor var konstant över hela tidsperioden.

13. Den vanligaste dödsorsaken för ringmärkta skräntärnor var illegal jakt samt

skyddsjakt vid fiskodlingar. Framförallt sköts skräntärnor i övervintringsområdena i

Medelhavsområdet och i inlandsdeltat i Mali. Antalet skjutna skräntärnor minskade starkt

i början av 1980-talet.

14. Modellering av populationstillväxten av den uppländska skräntärnepopulationen med

värden på överlevnad och ungproduktion från tiden före och efter minkens etablering,

samt från tiden med minkjakt visade att populationstillväxten påverkas klart negativt av

minkförekomst. Utan minkjakt predikterar modellerna att den uppländska

skräntärnepopulationen minskar med ca 3.3 % årligen. Detta kommer med en sannolikhet

på 97% att leda till ett lokalt utdöende. Modelleringarna visade att om minken

kontrolleras genom jakt kommer den lägre frekvensen av minkpredation att leda till en i

stort sett stabil skräntärnepopulation (årlig förändring: +0.8 %) med en betydligt lägre

risk för utdöende (1.0 %).

15. När modelleringarna inkluderade hela den svenska metapopulationen av skräntärna

(d.v.s. när immigration och emigration mellan subpopulationer tilläts), blev effekten av

minkjakt också tydliga. Om ingen minkjakt införs kommer lokala utdöenden att ske

snabbt, och på sikt är hela den svenska populationen hotad (utdöenderisk: 96.0 %). Om

minkjakt utförs enligt förslaget i Åtgärdsprogrammet (ÅGP) minskar utdöenderisken

markant (utdöenderisk: 0.0 %), och de olika subpopulationerna har kan "rädda" varandra

genom immigration.

16. Eftersom både våra empiriska resultat och våra modelleringar tydligt visar på

minkjaktens positiva effekter på sjöfågelbestånden är vår slutsats att jakten på mink bör

fortsätta i de tre försöksområdena. För fortsatta utvärderingar av minkjakten

rekommenderar vi att kontrollområdet Gräsö Södra skärgård förblir ett kontrollområde

utan minkjakt. Vi rekommenderar även att de årliga inventeringarna av sjöfågelbestånden

fortsätter.

2. Sammanfattning

Småsvalting,

Alisma wahlenbergii, är en undervattensväxt som är endemisk för

Östersjöregionen. Den finns på ett fåtal platser i Sverige, Ryssland och Finland, som enda

platser på jorden. I Sverige finns idag kända småsvaltinglokaler endast i Mälaren och i

Bottenviken. I Mälaren finns nio kända lokaler. Av dessa återfinns tre i Stora Ullfjärden,

utmed rullstensåsen på Uppsala läns sida. Arten är uppmärksammad som hotad och i behov

av skydd i många sammanhang, både nationellt och internationellt. Den är förtecknad i

IUCN:s internationella rödlista över kärlväxter och den ingår i Bernkonventionens

förteckning över Strängt skyddade växter i Europa. Arten är klassad som starkt hotat

(hotkategori EN) i Artdatabankens nationella rödlista. Den är också en prioriterad art i EU:s

Art- och habitatdirektiv (Natura 2000).

Arten är tidigare känd från betydligt fler lokaler i Mälaren samt från lokaler i

Nyköpingsområdet, men har kraftigt minskat i utbredning sedan mitten av 1900-talet.

I årets inventering ses en återhämtning av bestånden på några av lokalerna i Stora

Ullfjärden. På den största dellokalen, i Stora Ullfjärdens sydligaste del, är minskningen

fortfarande markant och oroväckande.

Hoten mot konkurrenssvaga växter är många och det finns säkerligen ett antal faktorer som

påverkar småsvaltingens livsvillkor och utbredning. Somliga är av storskalig natur, som

eutrofiering via luftnedfall och via näringsläckage från åkermark och enskilda avlopp.

Åtgärder för att minska näringstillförseln till Ullfjärdarna pågår och är ett långsiktigt

arbete. I den lilla skalan utgör konkurrens från andra växter som vass och sjösäv ett hot.

För undervattensväxter generellt är ljustillgången en avgörande faktor och antas också vara

mycket betydelsefull för småsvaltingen. Småsvaltingens ekologi och livsvillkor är dock

ganska dåligt kända.

I denna rapport föreslås åtgärder i syfte att behålla befintliga biotoper och skapa

förutsättningar för nya växtplatser för småsvalting i Stora Ullfjärden. Skötselåtgärder som

vidtas behöver följas upp och utvärderas, som en del i arbetet för att vinna mer kunskap om

småsvaltingen.

I Norra Östersjöns vattendistrikt undersöktes år 2010 kiselalger på 47 vattendragslokaler, fördelade på följande län: Uppsala (1 st.), Stockholm (15 st.), Södermanland (11 st.) och Västmanland (20 st.).

Statusklassningen av provtagningslokalerna gjordes med hjälp av kiselalgsindexet IPS, som visar graden av påverkan av näringsämnen och lättnedbrytbar organisk förorening i ett vattendrag. Som stöd till detta index har även andelarna näringskrävande (TDI) och föroreningstoleranta (%PT) kiselalger beaktats.

Två av lokalerna, U18 Gärsjöbäcken och U13 Svartån ("Hörendesjöbäcken") som ingick i undersökningen bedömdes tillhöra klass 1, hög status. Gärsjöbäcken klassades dock som mycket sur och U13 Svartån låg mycket nära gränsen mot god status.

13 lokaler tillhörde klass 2, god status. Av de som befann sig i den nedre delen av klassintervallet för god status kan framförallt lokalerna AB80 Tyresån och D10 Lännaån sägas ligga i riskzonen för att hamna i måttlig status.

Mer än hälften av lokalerna (28 st.) hamnade i klass 3, måttlig status. Av dessa låg AB82 Tumbaån mycket nära gränsen mot god status, medan framförallt AB71 Muskån nedströms Vädersjön och AB75 Husbyån befann sig i riskzonen för att hamna i otillfredsställande status.

Otillfredsställande status, klass 4, konstaterades på tre lokaler i undersökningen, nämligen D2 Svärtaån, D3 Storån och AB68 Åbyån.

Surhetsindexet ACID visar vilken pH-regim vattendraget tillhör och är framtaget framför allt för att bedöma surheten i vattendrag med pH lägre än 7.

De flesta av lokalerna i undersökningen (39 st.) hade ett ACID-index som motsvarar, alkaliska (årsmedelvärdet för pH över 7,3) eller nära neutrala förhållanden (årsmedelvärde för pH mellan 6,5-7,3). För D11 Vedaån visade surhetsindexet måttligt sura förhållanden, men på grund av artsammansättningen gjordes en expertbedömning till nära neutrala förhållanden.

Sex lokaler i undersökningen – U12 Svartån vid Väster Vrenninge, U10 Rabobäcken, D10 Lännaån, U15 Bjurforsån i Bjurfors, D1 Kilaån och U2 Fagerån – hade ACIDindex motsvarande måttligt sura förhållanden, vilket betyder att årsmedelvärdet för pH bör vara 5,9-6,5 och/eller att pH-minimum ligger under 6,4. De två förstnämnda låg relativt nära gränsen mot nära neutrala förhållanden, medan den sistnämnda låg relativt nära gränsen mot sura förhållanden. I U16 Bjurforsån vid St. Matsbo hamnade ACID-värdet i sura förhållanden, vilket motsvarar ett årsmedelvärde för pH mellan 5,5-5,9 och/eller ett pH-minimum under 5,6. I U1 Gärsjöbäcken motsvarade indexvärdet mycket sura förhållanden, vilket innebär att årsmedelvärdet för pH bör ligga under 5,5 och/eller att pH-minimum är lägre än 4,8.