Sverige har som mål att vara klimatneutralt senast år 2045. Transporterna står för en stor del av våra klimatpåverkande utsläpp nationellt och regionalt. Inom transportsektorn ska utsläppen minska med 70 procent till år 2030 jämfört med år 2010 – ett av de mest ambitiösa klimatmålen i världen. För att nå målet är samhället i behov en snabb övergång till förnybara drivmedel inom transportsektorn. Omställningen kräver engagemang, innovationer och handlingskraft från samhällets alla berörda aktörer. För att nå målet kommer det behövas flera förnybara drivmedel inom den nuvarande och framtida fordonsflottan. En väl fungerande publik infrastruktur för förnybara drivmedel med god geografisk täckning är därför en helt avgörande förutsättning för omställningen till en fossilfri fordonspark.

Denna plan är en del av Länsstyrelsens regleringsbrevsuppdrag 3.19 för budgetåren 2018 och 2019. Uppdraget har genomförts i dialog med Länsstyrelserna, Energimyndigheten och Trafikverket, länets kommuner, Region Kronoberg, Energikontor sydost, Miljöfordon Sverige, Småländska bränslen, Eon samt Bee Charging. Samverkan kring framtagande av planen har skett med närliggande länsstyrelser i Blekinge, Kalmar och Jönköpings län.

I utredningen ”Strategisk plan för transportsektorns omställning till fossilfrihet” har sex nationella myndigheter lagt fram ett antal förslag kring insatser som behövs för transportsektorns omställning. Enligt utredningen står omställning till fossilfrihet på tre ben – ett mer transporteffektivt samhälle, energieffektiva och fossilfria fordon samt högre andel förnybara drivmedel. 

Med transporteffektivt samhälle menas att transportarbetet med personbil, lastbil och flyg ska minska. Detta kan ske genom att transporter överflyttas till mer ener-gieffektiva trafikslag, kortas eller ersättas helt. Energieffektiva och fossilfria fordon fås genom att ställa krav på nya fordons koldioxidutsläpp. Högre andel förnybara drivmedel realiseras i en kombination av insatser inom produktion distribut-ion och användning.

I utredningen lämnades förslag om upprättande av regionala planer till stöd för in-frastruktur för förnybara drivmedel (förslag och åtaganden 2.1.10).

Förord - Regionala miljömål i Kronobergs län Varför behövs regionala mål? Konkreta och uppföljningsbara mål för länet är redskap som pekar ut riktningen för länets miljöarbete. Regionala mål behövs för att styra det regionala och lokala miljöarbetet mot miljökvalitetsmålen och generationsmålet. Miljömålen är alltså hela länets angelägenhet, inte enbart Länsstyrelsens. Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö-, natur- och kulturresurser som är ekologiskt hållbara på lång sikt. Målen ska nås inom en generation, det vill säga till 2020 (Begränsad klimatpåverkan till 2050). Miljökvalitetsmålen syftar till att: •   främja människors hälsa •   värna den biologiska mångfalden och naturmiljön •   ta till vara kulturmiljön och de kulturhistoriska värdena •   bevara ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga •   trygga en god hushållning med naturresurserna Det har gått 12 års sedan miljömålssystemet infördes och det återstår åtta år innan miljökvalitetsmålen ska vara uppnådda. Nationellt beslutade preciseringar gäller fullt ut i länet. De regionala miljömålen ska ses som ett komplement till Svenska miljömål, preciseringar av miljökvalitetsmålen och en första uppsättning etappmål som fastställdes våren 2012 av regeringen, samt till generationsmålet som fastställdes våren 2010. Länsstyrelsen har fastställt Regionala miljömål för perioden 2013-2020. Samtidigt upphävdes tidigare regionala mål. För Kronobergs län finns därmed 45 regionala mål som har beslutats för att komplettera de nationella besluten. Sammantaget visar de bedömningar som görs varje år att även om arbetet går framåt krävs det kraftfulla insatser om vi ska kunna nå miljökvalitetsmålen till år 2020. Den senaste bedömningarna finns att ta del av på Miljömålsportalen. Slutligen: Ska vi lyckas måste alla göra sitt för att nå målen, och allas insatser är  viktiga. Det är vår gemensamma miljö vi talar om. Vad kan egentligen vara viktigare? Kristina Alsér, landshövding i Kronobergs län (2013)

BAKGRUND

Grunden för Sveriges miljöarbete är miljökvalitetsmålen som beslutades av riksdagen år1999. Det övergripande målet för Sveriges miljöpolitik är att lämna över ett samhälle tillnästa generation där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Genom miljömålsarbetet genomförs den ekologiska dimensionen av de globala hållbarhetsmålen (Agenda 2030) i Sverige.

Miljömålstrukturen

Riksdagen har antagit 16 miljökvalitetsmål och ett övergripande generationsmål. Miljökvalitetsmålenbeskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö-, natur- och kulturresurser som är hållbara på lång sikt. Generationsmålet är ett inriktningsmål för miljöpolitiken. Målet ger vägledning om de värden som ska skyddas och den samhällsomställning som krävs för att nå önskad miljökvalitet. För att nå målet krävs en ambitiös miljöpolitik i Sverige, inom EU och iinternationella sammanhang. Generationsmålet ska vara vägledande för miljöarbetet på alla nivåer i samhället.

Åtgärdsprogram

Miljöarbetet pågår ständigt i många verksamheter med sikte på miljömålen. Sammantagetvisar de bedömningar som görs varje år att även om arbetet går framåt krävs detkraftfulla insatser för att nå miljökvalitetsmålen till år 2020. Takten i åtgärdsarbetetmåste helt enkelt öka, fler behöver göra mer!

För att skynda på arbetet har regering och riksdag beslutat att länsstyrelserna ska arbeta aktivt för att nå målen på regional och lokal nivå, bland annat genom att ta fram åtgärdsprogrami och för varje län i bred samverkan med berörda aktörer.

Syfte

Det övergripande syftet med åtgärdsprogrammet är att se till att de regionala åtgärder som behövs för att nå miljömålen kommer till stånd. Ambitionen är att åtgärdsprogrammet ska vara ett användbart verktyg på både regional och lokal nivå. Åtgärdsprogrammet ska:

• Tydliggöra vilka åtgärder som behöver vidtas och underlätta prioritering avåtgärder med stor miljönytta.

• Underlätta planering av olika slag och beslut inom arbetsuppgifter inomolika verksamheter.

• Vara ett stöd vid ansökningar av projektmedel och bidra till att medel beslutastill sökanden i Kronobergs län.

• Stimulera till ökad samverkan mellan olika myndigheter, kommuner, näringsliv och organisationer.

FÖRORDÅtgärder för ett grönare KronobergGrunden för ett effektivt miljöarbete är de miljömål som vi gemensamt tagit fram. De visar den kvalitet vår miljö behöver, för att säkerställa att kommande generationer har lika goda eller bättre förutsättningar att fylla sina behov som vi som lever nu. Något som är lika viktigt är att vidta åtgärder för att nå upp till de miljömål vi gemensamt tagit fram. Mycket bra miljöarbete pågår i länet, vilket också har gett effekter på flera håll. Sammantaget visar dock de bedömningar som görs varje år, att även om arbetet går framåt, kommer det att krävas stora insatser för att nå våra miljömål till 2020. Det är av denna anledning som Länsstyrelsen har tagit fram detta åtgärdsprogram. I detta dokument lyfts ett urval av åtgärder som tillsammans bidrar till ett grönare Kronoberg. Det är både stora och små åtgärder, men vi är många som delar ansvaret för att genomföra dem. Vi bidrar alla på olika sätt till negativ miljöpåverkan och har därför ett ansvar för att vidta åtgärder. Om vi ska nå miljömålen krävs engagemang på alla nivåer. Flera av er har visat stort engagemang under arbetets gång och bidragit till de åtgärder som föreslås i detta program. Vår förhoppning är att Åtgärdsprogram för miljömålen i Kronobergs län ska stödja och stimulera näringsliv, kommuner, myndigheter, organisationer och föreningar att utveckla arbetet för en bättre miljö i länet. Stort tack till alla som redan deltar, och vill fortsätta resan mot ett grönare Kronoberg!Kristina Alsér, landshövding i Kronobergs län (2014)

Vi har nu haft miljömål för Kronobergs län sedan 2002. Målen kan tyckas ambitiösa men de utgår ifrånvad miljön kräver. Det kan upplevas som en övermäktig uppgift att nå alla mål men jag är övertygad om att vi tillsammans kan åstadkomma en betydandeförbättring.

I den här rapporten har vi gjort de första bedömningarnaav hur samhället utvecklats i förhållandetill miljömålen. En översiktlig bedömning är att detkommer att bli mycket svårt att nå hälften av de fjortonmiljömål som berör vårt län. För de övriga sju är målen möjliga att nå men bara om vi gör stora insatser. Uppföljningen är gjord utifrån dagens situation och det är möjligt att vi om ett par år kommer att semera positivt på miljöutvecklingen i vårt län och i vår omvärld. Ny teknik kan ha utvecklats och andra förutsättningar kan ha förändrats.

Miljömålsarbetet måste bedrivas på bred front i länet.Alla kan vara med och bidra, från den enskildamedborgaren till företag och myndigheter. Ansvaret ligger inte enbart hos politiker och andra beslutsfattare, utan varje människa behövs i miljömålsarbetet. Varje dag fattar vi beslut och gör mer eller mindre stora val som påverkar vår miljö. Denna rapport vänder sig i första hand till beslutsfattareoch tjänstemän på kommunal och regional nivå. Vi hoppas emellertid också att andra ska ha glädje av den både i sitt arbete och som kunskapskälla för den vetgirige.

Alla vill vi ju att nästa generation ska få uppleva och leva i en miljö som är minst lika bra och helst mycket bättre än den vi själva lever i.

Inledning

Uttern var tidigare ett vanligt inslag i den svenska faunan. Jaktstatistik från slutet av 1940-talet visar att det sköts ungefär 1500 uttrar per år, i Sverige men populationen började minska drastiskt under 1950-70-talen och jakten upphörde. Den huvudsakliga anledningen till minskningen har ansetts vara miljögifter, främst PCB, men även andra faktorer som t.ex. biotopförstöring och jakt bidrog till utterns tillbakagång. Till följd av minskning startades Projekt Utter 1975 vars syfte var att undersöka anledningen till artens minskning, inventera förekomst och starta en avelsstation för eventuell utsättning av utter.

På grund av artens snabba tillbakagång inventerades stora delar av landet under perioden 1983-1992 för att undersöka omfattningen av denna minskning. Utifrån dessa resultat skattades den svenska utterpopulationen till mellan 500 och 1 000 djur, varav endast ett 50-tal uttrar antogs finnas i södra Sverige, till exempel på småländska höglandet. Att uttern är Smålands landskapsdjur är därför inte särskilt förvånande. Kring mitten av 1990-talet verkade det som om den negativa trenden var bruten och att förekomsten av utter började sakta öka igen. I dagsläget skattas den svenska utterpopulationen till mellan 2 000 och 3 000 djur och majoriteten av populationen återfinns i landets norra och sydöstra regioner.

Uttrar tillhör statens vilt enligt § 25 jaktlagen, (1987:259) och § 33 jaktförordningen (1987:905). Det innebär att alla döda uttrar som påträffas tillfaller staten och därför ska lämnas in till polismyndigheten som vidarebefordrar kroppen till Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) och sedan vidare till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm (NRM).

Författare till denna rapport är Mia Bisther Brandt & Gröndahl AB 2016, e-post: mia.bisther@bog.se.

Sedan 2007 utgör Kronobergs län ett samverkansområde för kontroll av luftkvalitet. Samtliga

kommuner deltar och Kronobergs luftvårdsförbund samordnar ett uppföljningsprogram. Programmet

är en kombination av mätningar och beräkningar. Samverkan ger underlag för en

samlad bedömning för länet. Sedan mars 2012 har programmet reviderats. Det nya programmet

innebär bland annat minst två års mätningar i varje kommun under en femårsperiod.

Såväl mätningar som beräkningar tyder på att luftkvaliteten är relativt god i länet. Inga överskridanden

av miljökvalitetsnormerna befaras vare sig där mätningar har utförts eller i övriga

tätorter. Undantaget är marknära ozon på landsbygden.

Halterna av partiklar (PM

10) har i genomsnitt varit 13-18 μg/m3 (mikrogram per kubikmeter).

Halter på landsbygd i området, cirka 10 μg/m

3, indikerar att en betydande andel av tätorternas

halter beror på långväga intransport av föroreningar. Uppmätta värden är något under gränsen

för beslutat miljömål, 20 μg/m

3, men över gränsen för föreslaget miljömål år 2020, 15 μg/m3.

De generellt högsta halterna noteras under mars och april. Det förklaras av att mycket sand

och salt, som finns kvar efter vinterns halkbekämpning, virvlar upp i takt med att vägarna

torkar upp. Samtidigt kör många fortfarande med dubbdäck. Dubbdäck river upp mycket mer

partiklar från vägbanan än vad sommardäck gör. Värt att notera är att halterna av partiklar,

PM

10, var förhållandevis höga under 2011. Högre än medelvärdet sedan mätstart 2007 och

markant högre än närmast föregående år.

När det gäller kvävedioxid har halterna i Ljungby, Växjö och Älmhult varit 9-13 μg/m

3, vilket

innebär att de med god marginal klarar gällande miljömål på 20 μg/m

3 som årsmedelvärde. På

landsbygd i Kronobergs län är halterna av kvävedioxid 2-3 μg/m

3, vilket dock innebär att

kvävedioxid till stor det är egenproducerat i respektive tätort. Mätningarna i Växjö visar en

tydlig koppling till trafikmängd. Halterna har varit tydligt högre måndag till fredag, då fler

fordon passerar, än lördag till söndag.

Uppmätta halter av bensen har varit under gällande miljömål både i Ljungby, Växjö och

Älmhult, vilket är bra. Mätningar från början av 1990-talet i Älmhult visar en kraftig minskning

av bensenhalter i luft. Detsamma gäller många andra svenska tätorter och förklaras till

största delen av sänkt bensenhalt i bensin. Sedan mätningarna startade har antalet veckor med

förhöjda halter av ett annat flyktigt organiskt ämne, butylacetat, i Älmhult minskat. De är

dock fortfarande högre än i Ljungby och Växjö.

Inventeringen efter rikkärr och mineralrika källor (och källkärr) utfördes under 2008 (kompletteringar under 2009) och utgjorde en del av arbetet med Naturvårdsverkets Åtgärdsprogram för bevarande av rikkärr (2006) i Kronobergs län. Ett drygt 30-tal objekt undersöktes med potentiella objekt från VMI och med hjälp av några prioriterade arter främst dunmossa,Trichocolea tomentella (NT). Fyra objekt klassificerades som rikkärr och 27 (inklusive delobjekt) som mineralrika källor och källkärr.

Följande rödlistade rikkärrsarter noterades: dunmossa i 28 objekt,loppstarr, Carex pulicaris (VU) i 3 objekt och storgröe, Poa remota (NT) i1 objekt.

Rikkärren definierades genom användning av indikatorarter. Antalet indikatorarter för objekten varierade mellan 5 och 28. Endastett objekt är hävdat, genom bete. Övriga växer igen till sumpskogar. Alla objekten är källpåverkade och flertalet är soligena kärr ellerbackkärr.

Når vi miljömålen i Kronobergs län?Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö, naturochkulturresurser som är ekologiskt hållbara på lång sikt. Målen ska nås inom engeneration, det vill säga till 2020 (Begränsad klimatpåverkan till 2050). Miljökvalitetsmålen syftar till att:• främja människors hälsa• värna den biologiska mångfalden och naturmiljön• ta till vara kulturmiljön och de kulturhistoriska värdena• bevara ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga• trygga en god hushållning med naturresurserna

Vi har nu kommit halvvägs till det år, när de flesta nationella mål ska vara uppnådda.

Nio av sexton mål nås inte

Endast miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt bedöms kunna nås. Begränsad klimatpåverkan, Grundvatten av god kvalitet, Levande skogar och God bebyggd miljö är möjliga att nå, om fler åtgärder sätts in eller genomförs. Frisk luft, Bara naturlig försurning, Giftfri miljö, Säker strålmiljö, Ingen övergödning, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Ett rikt odlingslandskap och Ett rikt växt- och djurliv är alla mycket svåra att nå, även om ytterligare åtgärder görs.

Sammantaget visar bedömningen att även om arbetet går framåt krävs det kraftfulla insatser av oss alla inom flera områden, om vi ska kunna nå miljökvalitetsmålen för länet till år 2020.

Det är hög tid att kavla upp ärmarna

Ska vi lyckas, måste alla göra sitt för att nå målen, och allas insatser är viktiga.Det är vår gemensamma miljö vi talar om.Vad kan egentligen vara viktigare?

Förord - I halvtid

Når vi miljömålen i Kronobergs län?

Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö, natur- och kulturresurser som är ekologiskt hållbara på lång sikt. Målen ska nås inom en generation, det vill säga till 2020 (Begränsad klimatpåverkan till 2050).

Miljökvalitetsmålen syftar till att:

•   främja människors hälsa

•   värna den biologiska mångfalden och naturmiljön

•   ta till vara kulturmiljön och de kulturhistoriska värdena

•   bevara ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga

•   trygga en god hushållning med naturresurserna

Vi har nu kommit halvvägs till det år, när de flesta nationella mål ska vara uppnådda.

Nio av sexton mål nås inte

Endast miljökvalitetsmålet Skyddande ozonskikt bedöms kunna nås. Begränsad klimatpåverkan, Grundvatten av god kvalitet, Levande skogar och God bebyggd miljö är möjliga att nå, om fler åtgärder sätts in eller genomförs. Frisk luft, Bara naturlig försurning, Giftfri miljö, Säker strålmiljö, Ingen övergödning, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Ett rikt odlingslandskap och Ett rikt växt- och djurliv är alla mycket svåra att nå, även om ytterligare åtgärder görs. Sammantaget visar bedömningen att även om arbetet går framåt krävs det kraftfulla insatser av oss alla inom flera områden, om vi ska kunna nå miljökvalitetsmålen för länet till år 2020.

Det är hög tid att kavla upp ärmarna

Ska vi lyckas, måste alla göra sitt för att nå målen, och allas insatser är viktiga. Det är vår gemensamma miljö vi talar om. Vad kan egentligen vara viktigare?

Kristina Alsér, landshövding

REGIONAL UPPFÖLJNING AV MILJÖKVALITETSMÅLEN 2018 I KRONOBERGS LÄN

SAMMANFATTANDE BEDÖMNING

Kronobergs län är ett glesbygdslän, präglat av ett mosaikartat jord- och skogsbruk i små skiften, små fastigheter och stora behov av transporter. Sommarens torka har satt fokus på vad som väntar i framtiden och förberedelse krävs för att klara kommande, klimatrelaterade, händelser.

Uppföljningen visar på fortsatt allvarligt läge. Stora miljösatsningar från regeringen ger resultat, men räcker inte för att ändra utvecklingen för miljökvalitetsmålen, som visar en negativ eller neutral utvecklingsriktning i länet.

Det ändrade klimatets påverkan på landskapet har blivit tydlig av sommarens torka, och har inneburit vattenbrist (för många) och foderbrist för lantbruket, samt stor risk för bränder i hela länet. De närmaste åren kan det bli problem att leverera produkter från länet i den omfattning som efterfrågas. Det finns risk för en ökad nedläggningstakt av lantbruksföretag särskilt där det nyligen skett dyra generationsskiften eller gjorts stora investeringar men också där lantbrukaren sedan tidigare övervägt att sluta.

De låga grundvattennivåerna under sommaren och föregående år har betydelse för våra sjöar, våtmarker och skogar, samt tillgången av dricksvatten. Särskilt utsatta är hushåll med enskild brunn. Den biologiska mångfalden påverkades både av utebliven blomning, men också genom att bete återupptogs på tidigare övergivna marker.

Mer löv och tall i skogarna, som alternativ till den pågående granifieringen, skulle kanske tåla det ändrade klimatet bättre, vara bra för skogsproduktionen, förbättra vattenkvaliteten i marken, gynna den biologiska mångfalden samt gynna friluftslivet och turismen.

Transporter på fossila bränslen frigör koldioxid som ökar växthuseffekten. De konsumtionsmönster (förbrukningen av råvaror, energi, transporter, kläder, mat och boende) som kan ändras måste ändras. De flesta av oss kan ställa om för att minska sin klimatpåverkan genom medvetna konsumtionsval.

SAMMANFATTNING KRONOBERG

Endast Frisk luft är nära att nås. Jord- och skogsbruk är viktiga näringar, som påverkar livet på landsbygden, biologisk mångfald och landskapets attraktivitet för friluftsliv. Ändrade vanor, skärpt lagstiftning, effektivare styrmedel och att framtagna åtgärder genomförs, behövs för att nå målen.

Den snabba nedläggningstakten av djurhållning och åkermark möts av ett regionalt arbete inom livsmedelsstrategin. Den skapar förutsättningar för både ökad matproduktion och förädlingsgrad i länet samt för framtidstro på landsbygden.

Restaureringen av våtmarker, som görs inom Våtmarkssatsningen, minskar näringstransporterna till havet. Övergödningssituationen påverkar både länets sjöar och vattendrag men även haven då det mesta av näringen rinner ut där. Den Nationella planen för översyn av kraftverk innebär att vattenverksamheter för elproduktion ska få nya moderna miljövillkor, samtidigt som de kan bidra till förnybar el.

Samtidigt som det sura nedfallet har minskat har skogsbrukets andel av bidraget till försurningen ökat. GRoT är visserligen en förnybar energikälla men för att minska näringsämnesförlusten skulle näringsämnena behöva ligga kvar eller åtminstone återföras till marken som aska. Idag sprids askan huvudsakligen i andra län.

Brist på kunskap och för lite resurser för skydd och skötsel av värdefull natur minskar möjligheterna att skydda hotade arter och miljöer i jord- och skogsbrukslandskapet liksom i vattenmiljöer. Vardagshänsynen i landskapet behöver öka.

Utsläppen från transporter måste minska snabbare. Det påverkar klimatet, luften och bidrar till övergödning. Många människor drabbas av hälsoproblem. De projekt som pågår för att öka mängden förnybar energi, exempelvis förnybar vätgas, är viktiga steg i rätt riktning.

Det ökade bostadsbyggandet är en utmaning för planeringsprocesserna då förtätning kan leda till ökat buller och minskade grönområden.

Redovisning av regional årlig uppföljning av miljömålen i Kronobergs län

1.1 INGRESS/INLEDNING KRONOBERGS LÄN

2020 har präglats av krishantering. Året inleddes med höga flöden som orsakade översvämningar och vid månadsskiftet februari/mars avlöstes arbetet med pandemin. Under hösten har historiskt låga grundvattennivåer i östra delen av Kronobergs län konstaterats. Bostadsbyggandet i länet ökar. Ett planeringsunderlag för brukningsvärd åkermark har tagits fram, som stöd vid till exempel planprocesser i kommunerna. Omställningen från fossila fordonsbränslen har kommit igång i offentlig sektor, och andelen förnyelsebara fordonsbränslen ökar sakta. Både vindkraftsutbyggnaden och den nationella planen för att ompröva vattenkraftens villkor (NAP) bidrar till mer förnybar energi i Kronobergs län.

1.2 MILJÖTILLSTÅNDET I KRONOBERGS LÄN

Grundvattnet har varierat från översvämningar i klass 3-nivåer (den allvarligaste) i februari månad till rekordlåga grundvattennivåer i östra delen i slutet av sommaren. Översvämningarna och de låga grundvattennivåerna efter sommaren visar att åtgärder behövs för att öka landskapets vattenhushållande förmåga.

Det är bostadsbrist i länet trots en storsatsning på bostadsbyggandet. Det intensiva byggandet ställer höga krav på samhällsplaneringen och det finns risk att människor utsätts för höga bullernivåer i bostäder.

Luftkvaliteten i länet är god, även om utsläppen från transporter måste minska snabbare. De påverkar klimatet, luften och bidrar till övergödning och innebär hälsoproblem för många människor. Satsningen på ökad tillgänglighet i länets skyddade natur ger goda förutsättningar att bidra till förbättrad folkhälsa.

De projekt som pågår för att öka mängden förnybar energi, till exempel förnybar vätgas, och utbyggnad av vindkraften, är viktiga steg i rätt riktning.

SAMMANFATTNING Åtgärdsprogrammet för miljömål innehåller 139 åtgärder. 45 följdes upp under sommaren 2016. Fem konstaterades vara genomförda. Även om ingen av åtgärderna i temat Hållbar konsumtion är genomförd så pågår det gott arbete i länet. UPPFÖLJNING AV ÅTGÄRDER 2016 Länsstyrelsen uppmanade i juni 2016 länets kommuner, Region Kronoberg, länets energibolag (fyra stycken), Kronobergs Luftvårdsförbund, Linnéuniversitetet, Energikontor Sydost samt Miljö Linné (tidigare Miljöresurs Linné), att redovisa hur arbetet går med att genomföra åtgärderna i Åtgärdsprogrammen för miljömålen i Kronobergs län 2014-2020.  Enkäten täcker inte hela åtgärdsprogrammet utan ett urval gjordes av de åtgärder som bedömdes ha störst inverkan på uppfyllandet av miljömålen och som kommunerna och några aktörer till har rådighet över. Sammanlagt frågades om 45 åtgärder av totalt 139 stycken i åtgärdsprogrammen (fullständig lista i bilaga 2).

I maj 2009 fick Naturcentrum uppdrag från Länsstyrelsen i Kronobergs län att ta fram förslag på nytt delprogram för övervakning av naturvårdsintressanta epifytiska lavar och mossor i bokskog. Efter initiala studier av litteratur, internet och kontakter med liknande övervakningsprojekt knöts kontakter via Länsstyrelsen i Kronobergs län med Anders Bignert, Naturhistoriska riksmuseet, expert på design av miljöövervakningsmetoder. Samarbetet innefattade fältstudier (Naturcentrum) och datasimuleringar (Anders Bignert) för att svara på tre viktiga frågor: 1) Hur stor är effektiviteten i artfångst för olika s.k. förenklade metoder jämfört med helyteinventeringar? 2) Fångar någon av metoderna upp förändringar bättre än någon annan? 3) Hur stort stickprov behövs per län för att med viss sannolikhet notera dessa förändringar?

Under hösten har därför Naturcentrum inventerat fyra olika stora (1-4 ha) gamla bokskogar i Hallands län på naturvårdsintressanta arter. Dessa arter har i bestånden eftersökts på samtliga bokar med en större brösthöjdsdiameter än 20 cm.

Dessutom har strukturdata som trädomkrets och trädtyp angetts för varje studerad bok. Samtliga träd, med och utan förekomst av arter, koordinatsattes för att möjliggöra simuleringar i dator. Anders Bignert har därefter testat effektiviteten i artfångst för tre olika s.k. förenklade metoder jämfört med de utförda helyteinventeringarna:

A) Transekter B) Cirkelprovytor och C) Slumpade träd. Resultaten av hittills utförda simuleringar (fråga 1 ovan) visade att många träd behövde inventeras i bestånden för att hitta minst 80% av arterna i minst 80% av fallen. Orsaken till det beror på bl.a. få fynddata och aggregerade artförekomster i bestånden. Ingen metod var effektivare än den andra, utan i stort sett jämförbara. Tidsmätningar av metoderna i fält har dock inte utförts.

Mot bakgrund av testerna och tidigare erfarenheter föreslår Naturcentrum preliminärt att delprogrammets metodval blir helytesinventering. Därigenom blir det möjligt att utvärdera artförekomster inte bara på större geografisk nivå utan även objektsvis, vilket skapar mervärden för t.ex. naturvården (ÅGP, Natura 2000, Vård- och Förvaltning i reservat ). Viss samordning kan göras med Skogsstyrelsen.

Viktigaste förändring jämfört med tidigare använd metod (”Hallands-metoden) är urvalet av objekt. Dessa objekt avses att slumpas fram från gemensam databas av nyckelbiotoper i skogsmark och värdekärnor inom skyddade områden. Beräkningar behöver göras hur många sådana objekt som behöver göras, men antalet kommer sannolikt hamna mellan 20 och 40 per län. Ett rullande omdrev av objekt kan göras vart femte eller vart tionde år beroende på ambitionsnivå.

Därutöver föreslås en rad förenklingar och effektiviseringar av metoden relativt ”Hallands-metoden”. På metodens basnivå inriktas datafångsten för arter enbart till förekomst/icke förekomst per träd (central målvariabel), inventerat trädurval begränsas till bokar ≥20 cm i brösthöjdsdiameter, enbart stående träd inventeras och en begränsad uppsättning naturvårdsintressanta arter (20 lavar, 6 mossor) används. Detta kan möjliggöra jämförelser mellan länen. Användare som har högre ambitionsnivå kan bortse från hela eller delar av restriktionerna. Metoden möjliggör också inventering av andra skogstyper än bokskog, men andra artlistor måste då tas fram för dessa och urvalet av objekt blir annorlunda.

-

Sammanalgt 11 områden i Osaby, i Växjö kommun, har inventerats på tickor mellan december 1992 till mars 1993.

Inventeringen av de fem sjöarna Vidöstern, Möckeln, Örsjön, Sandsjön samt Västra och Östra Åsnen med avseende på makrofyter (undervattensväxter) ingår i länets (kronobergs läns)miljöövervakningsprogram ”Sötvatten”. Sjöarna ingår helt eller delvis i områden som är skyddade som Naturreservat och/eller Natura 2000-område.

2019 års inventeringar, som redovisas i föreliggande rapport, är en uppföljning av en inventering som genomfördes i sjöarna 2007.

I rapporten beskrivs resultatet från varje inventerad och bedömd sjö med tabeller, kartor, fotografier och figurer.

Övervakning av mal i Möckelnområdet har skett på åtta lokaler under

augusti-september med ryssjor. Övervakning har skett på samma sätt

varje år sedan 2005. Årets resultat tyder på att reproduktionen är god

och att det finns gott om mal inom området. En analys av storleksfördelning

av fångade malar under hela perioden 2005-2011 tyder på att

reproduktionen var svag 2007 och 2008. Detta kan möjligen förklaras

med att vattentemperaturen dessa år var lägre än övriga år. Sett över

längre period måste reproduktionen betraktas som god med rekrytering

till beståndet nästan alla år. Beståndet kan betraktas som tryggat

och inte akut hotat inom Möckelnområdet.

SAMMANFATTNING

Övervakning av mal i Möckelnområdet har skett på sju lokaler 24 augusti – 4 september med ryssjor. Övervakning har skett på samma sätt varje år sedan 2005. Årets resultat tyder på att reproduktionen varit god 2013 och 2014 och att det finns gott om mal inom området. Inget kan sägas om reproduktionen 2015, eftersom fiskar från detta år ännu var för små för att fångas i de ryssjor som användes.

För första gången kunde konstateras att mal återetablerats i Lilla Helgeå ovanför Diö. Två tvåsomriga malar fångades, vilket visar att malen reproducerar sig. Detta är ett resultat av den återintroduktion av mal som gjordes 2008 då 53 stycken 20- 50 cm långa malar sattes ut. Dessa har nu vuxit och blivit så stora att de är könsmogna och reproducerat sig.

Beståndstätheten av små, ett- och tvååriga malar, var störst på de mest strömmande områdena. På de mer lugnflytande områdena var malarna större än i de mer strömmande områdena.

Rapporten innehåller även resonemang om strömhastighetens betydelse för beståndets täthet och malens storlek samt rensningens konsekvenser för malbeståndet samt konsekvenser av skyddsåtgärder.

INLEDNING

Malen (Silurus glanis Linné) är en av de hotade arter som ingår i Länsstyrelsens miljöövervakningsprogram. Målsättningen är att följa hur beståndet förändras på lång sikt men även att följa variationer mellan olika år. Resultaten är viktiga för bevarande och skydd av malen och för att följa malens utveckling i Möckelnområdet.

Malen är beroende av varma somrar för att reproduktionen ska lyckas och den står i direkt relation till julitemperaturen. Det är den faktor som mest kan förklara årsvariationer i beståndets storlek (Lessmark 2014).

Under åren 2001-2014 har Länsstyrelsen i Kronobergs län gjort inventeringar av miljöer lämpliga för mal i Möckelnområdet och genomfört provfisken (Samuelsson 2001 och 2003, Lessmark 2003, 2005, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012, Denward 2007). I dessa rapporter har redovisats hot mot malen, miljökrav, utbredning och förekomst i landet samt mycket annat. Detta upprepas inte här och årets rapport har gjorts mycket kortfattad med huvudsakligen fakta från årets undersökning utan djupare analys och jämförelse med andra års resultat. En sådan analys har gjorts för övervakningen fram till och med år 2013 (Lessmark 2014).

Som del i Länsstyrelsens miljömålsarbete har en rapport sammanställts med syfte att försöka förbättra och effektivisera samverkan mellan Länsstyrelsen Kronoberg och näringslivet. 77 stycken ISO 14001-certifierade företag inom områden såsom tillverkningsindustri och transportverksamhet har medverkat iundersökningen. Frågor har ställts om miljöarbete, miljöpåverkan, arbete mot miljökvalitetsmålen och vad som kanförbättras inom området.

Med ett systematiskt miljöarbete står de utvalda företagen i framkant vad gäller miljöarbete, men det kan göras mer och företagen efterfrågar tips på goda exempel och förslag på åtgärder. Det behövs konkret information. Många av företagen ser gärna ett ökat samarbete och önskar informationsträffar, då kunskapen anses för låg.

Energiförbrukning, transporter och avfall är de huvudsakliga miljöpåverkande områdena för de undersökta företagen. De flesta anser att dessa skulle gå att minska men saknar kunskapen och således inspiration om hur. Utmaningen för Länsstyrelsen och företagen i länet är att prioritera frågorna samt att utveckla ett passande forum där det som efterfrågas kan motsvaras.

BAKGRUND

Målsättningen för Sveriges miljöpolitik är att vi ska kunna lämna över ett samhälle till nästa generation där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Detta övergripande mål är det så kallade generationsmålet. Grunden för miljöarbetet är våra miljökvalitetsmål som beslutades av riksdagen år 1999.

MILJÖMÅLSTRUKTUREN

Riksdagen har antagit 16 miljökvalitetsmål och ett övergripande generationsmål. Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö-, natur- och kulturresurser som är ekologiskt hållbara på lång sikt. Målen ska nås inom en generation, det vill säga till 2020 (Begränsad klimatpåverkan till 2050). Miljökvalitetsmålen syftar till att: • främja människors hälsa • värna den biologiska mångfalden och naturmiljön • ta till vara kulturmiljön och de kulturhistoriska värdena • bevara ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga • trygga en god hushållning med naturresursernaLänsstyrelsen har fastställt Regionala miljömål för perioden  2013-2020. För Kronobergs län finns där med 45 regionala mål som har beslutats för att komplettera Generationsmålet, Miljökvalitets- målen och Etappmålen. Samtliga aktuella mål finns samlade i dokumentet Regionala mål i Kronobergs län 2013-2020. Dokumentet finns på Länsstyrelsens hemsida, www.lansstyrelsen.se/kronoberg.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Kronobergs län och i samarbete med Utvecklingsplan för Linnebygden gjordes 1994 en dokumentation av vegetationen i kyrkoreservatet Råshult-Djäknabygd i Älmhults kommun. Syftet med undersökningen är att möjliggöra en uppföljning av vegetationens utveckling i samband med restaureringsåtgärder i området.

Utvecklingsplan för Linnebygdenhar till uppgift att göra ekomuseet "Det sydsmåländska kulturlandskapet" bekant genom

• kunskapsuppbyggnad och vetenskapligt arbete

• publicering av forskningsresultat

• marknadsföring av sevärdheter

FÖRORD

På uppdrag av Länsstyrelsen i Kronobergs län har en botanisk inventering utförts 1994 i Råshult-Djäknabygd. Vegetationen har dokumenterats i fasta provytor för att eventuella vegetationsförändringar under restaureringsarbetet och den fortsatta hävden ska kunna följas upp. Arbetet har finansierats av Naturvårdsverket.

Råshult är en del av ett område av riksintresse för kulturmiljövården och ingår i ett större område av riksintresse för naturvården och det rörliga friluftslivet. Råshult Djäknabygd ingår i ett större sammanhängande kulturlandskap kring Möckeln. På grundval av de biologiska, landskapsmässiga och geologiska värdena har Råshult Djäknabygd erhållit den högsta värdeklassen i naturvårdsprogrammet för Kronobergs län. I området finns slåtter- och betesmarker som klassats som mycket värdefulla i Länsstyrelsens ängs-: och hagmarksinventering och som därför har prioriterats i Länsstyrelsens åtgärdsprogram för bevarandet av odlingslandskapets natur- och kulturmiljövärden i Kronobergs län.

Råshult Södergård och den del av Djäknabygd som ligger öster om järnvägen blev kyrkoreservat 1992. Syftet med kyrkoreservatet är att bevara och utveckla skogs- och odlingslandskapet inom reservatet så att det kan ge en uppfattning om hur landskapetsåg ut på Linnés tid.

Från kulturmiljövårdens sida har Råshult sedan länge varit av intresse för återskapandet av ett historiskt landskap. I Råshult ligger de kulturhistoriska värdena i landskapets historia, men också i att Råshult är Linnes födelseplats. För att lyfta fram dekulturhistoriska och biologiska värdena i landskapet skall åker, äng och utmark ha den utbredning de hade före den agrara revolutionen. Avsikten är att visa landskapets struktur som det kan ha sett ut under 1700-talet.

Naturvärdena inom hela området är mycket stora. I slåtterängen i Råshult och på betesmarker i Råshult och Djäknabygd förekommer många växter som i dag är ovanliga. Dessa arter är beroende av en ålderdomlig skötsel utan tillförsel av konstgödsel och bekämpningsmedel. Inom området finns hotade och hänsynskrävande lavar och vedinsekter som är bundna främst till grova, ihåliga och levande lövträd, främst bok och ek. I kyrkoreservatet förekommer dessutom några hänsynskrävande fågelarter. Föreliggande undersökning utgör också ett led i ett större arbete med uppföljning avskötseleffekter på växtlivet i ängs- och hagmarker i Kronobergs län.

Resultat från standardrutter 2002-2014 har analyserats och populationstrender beräknats för såväl enskilda arter (118) som grupper av fåglar och för miljömålsindikatorer. Trender presenteras gemensamt för Jönköpings (F), Kronobergs (G), Kalmar (H) och Hallands län (N) för att resultatet ska bli stabilt.

Resultatet för vårt område är något bättre för miljömålsindikatorn Levande skogar-gammal skog och den europeiska indikatorn vanliga skogsfåglar jämfört med landet i övrigt. För två av indikatorerna, Levande sjöar och vattendrag och Begränsad klimatpåverkan, är resultatet sämre än i övriga Sverige. I övrigt är resultaten samstämmiga med övriga delar av landet och innebär att ingen tydlig förändring ses i trenderna.

Hälften av fågelarterna har en tydlig positiv eller negativ trend. För de andra 59 arterna finns ingen statistiskt säker förändring. 38 arter ökar, till exempel trana, ladusvala och gransångare. Bland de 21 arter som minskar finns storspov, tornseglare och kungsfågel.

Det finns skillnader mellan de västra och de östra delarna: Till exempel går det bra i väster för arter som vigg, silltrut och i viss mån tornseglare, som går tillbaka i öster. Å andra sidan går det bättre för gravand, svartvit flugsnappare och sånglärka i öster än i väster. Effekter av klimatets förändring missgynnar vissa nordliga arter, medan några sydliga arter expanderar. Exempel på arter som missgynnas av klimatförändringen är björktrast och rödvingetrast, medan gransångare och gärdsmyg gynnas.

Mätningar av atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi har bedrivits inom Krondroppsnätet i Kronobergs län sedan 1996. Under det hydrologiska året 2017/18 gjordes mätningar på fyra platser i länet, från granskogen i Fälleshult i väster till tallskogen i Attsjö i öster.

Lågt svavelnedfall men långsam återhämtning från försurning

Försurning utgör fortsatt ett stort miljöproblem i Kronobergs län. Svavelnedfallet i länet har minskat kraftigt under de senaste drygt två decennierna, med mellan 78 och 93 %. Trots detta går återhämtningen från försurning i markvattnet i länets skogar långsamt, med stora variationer mellan de olika provytorna.Ett historiskt högt försurande nedfall under många år återspeglas i bestående surt markvatten, med pH runt eller under 5 och utan buffringskapacitet. Den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet ligger kring eller under noll vid de tre provytorna i länet med långa mätserier. Vid två av provytorna förekommer förhöjda halter av toxiskt oorganiskt aluminium. Den återupptagna mätserien vid Fälleshult, i länets västra del, är ännu för kort för att ge ett tillräckligt bra underlag för en bedömning av försurningsläget.En analys av trenderna på samtliga mätplatser i södra Sverige visar att det finns många ytor utan signifikant återhämtning från försurning, och i de fall där återhämtning kan påvisas är den långsam. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning, och miljömålet Bara naturlig försurning ska uppnås, krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att nedfallet av kväve inte överskrider vad skogen kan ta upp, och att skogsbrukets försurningspåverkan hålls på en låg nivå.

Två diagram. Figurtext: Svavelnedfall som krondropp (till vänster) och syraneutraliserande förmåga (ANC) i markvattnet (till höger) vid två mätplatser i länet, tallskogen i Attsjö i länets östra del och i granskogen i Angelstad i länets västra del. Mätningarna vid Angelstad flyttades en kort sträcka 2013, vilket visas med olika symboler.

Kvävenedfallet överskrider kritisk belastning

Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Kronobergs län har beräknats till mellan 6 och 10 kg per hektar för det hydrologiska året 2017/18, med högst nedfall i länets västra delar. Kvävenedfallet överskrider den kritiska belastningsgräns som har satts för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. En analys över större geografiska områden visar att det totala kvävenedfallet till barrskog i sydvästra Sverige (dit Kronobergs län i detta fall räknas) minskade signifikant under perioden 2001–2017, med 26 %.

Under februari och mars 2018 uppmättes ett ovanligt högt nedfall av oorganiskt kväve vid tallytan i Attsjö, strax öster om Växjö, på totalt 6 kg per hektar för dessa två månader. Orsaken till det höga nedfallet är oklar men eventuellt orsakades det av starkt förorenad luft från sydöstra Europa. Förhöjt nedfall av ammoniumkväve i krondropp under augusti 2018 indikerade att luftkvaliteten över Kronobergs län kan ha varit påverkad av sommarens skogsbränder.

Det torra vädret medförde att markvatten endast kunde provtas vid ett fåtal tillfällen under 2018. Genomgående har dock halterna av nitrat i markvatten under de senaste åren varit mycket låga i ostörd växande skog i länet. Stormskador kan dock leda till tillfälliga perioder med ökade halter av nitrat i markvattnet och risk för utlakning till grund- och ytvatten. Att skogen mår bra och fortsätter ta upp kväve är viktigt, inte bara för miljökvalitetsmålen Levande skogar, Begränsad klimatpåverkan och Ingen övergödning, utan även för Bara naturlig försurning.

Hur allt började...

De första mätningarna av krondropp, det vill säga nederbörd som har passerat genom trädkronorna till marken, skedde för mer än hundra år sedan. Redan 1896 publicerade Eduard Hoppe i Wien en artikel om krondroppsmätningar. Men det skulle dröja ytterligare cirka 80 år innan krondroppsmätningar startades med syfte att övervaka försurningsproblemet i de svenska skogarna.

Försurningsproblemet upptäcks

1967 publicerade Svante Odén vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) den banbrytande artikeln Nederbördens försurning på Dagens Nyheters kultursida. Odén började intressera sig för ämnet efter att han kontaktats av Ulf Lundin, fiskerikonsulent i Uddevalla, som uppmärksammat sambandet mellan fiskdöd och lågt pH i sjöar. I artikeln visade Odén att nederbörden i Europa under de senaste 20 åren kraftigt försurats och att pH-värdet i nederbörden, särskilt i sydvästra Sverige, var mycket lägre än tidigare. Detta kopplade han ihop med långdistanstransport av svavel från Storbritannien och Centraleuropa. Odéns försurningshypotes grundades bland annat på Erik Erikssons och Carl-Gusaf Rossbys studier vid Stockholms universitet samt Hans Egnérs studier vid dåvarande Lantbrukshögskolan i Uppsala. Odéns artikel kom att påverka forskningsinriktningen vid många lärosäten i Sverige.

Inspirerad av artikeln började Bengt Nihlgård vid Lunds universitet (LU) att koppla nederbördsstudier i skog till svavelnedfallet. Tillsammans startade Folke Anderson, LU/SLU, och Bengt Nihlgård "Barrskogsprojektet". Begränsningar i projektet gjorde dock att det endast lokaliserades till södra Norrland. Studierna av sur nederbörd och långdistanstransporterade partiklar i södra Norrland gav dock inte samma utslag som tidigare studier gjort i Skåne, då försurningsproblemet var relativt litet i södra Norrland.

början av 1970-talet visade Göte Bertilsson, vid dåvarande Supra i Landskrona, genom lysimeterförsök i jordbruksgrödor att atmosfäriskt nedfall av svavel i form av gaser och partiklar, så kallad torrdeposition, påverkade försurningsgraden minst lika mycket som svavlet i nederbörden.

Under 1970-talet handlade försurningsforskningen till stor del om tillståndet i sjöar och vattendrag. Detta berodde på att försurningen hade satt sina tydligaste spår i strömmande vatten och sjöar. Att den omgivande marken med buffringsförmåga och vegetation hade en avgörande inverkan för det avrinnande vattnet förbisågs ofta.

Den första internationella försurningskonferensen arrangerades i USA 1975. Då presenterades resultat som visade att krondroppsmätningar gav goda kvantitativa uppskattningar av det totala nedfallet av olika ämnen till skog. Amerikansk forskning visade även på kvantitativa samband mellan nedfall och uttransport av svavel från ett avrinningsområde i New York State. Dessa resultat ledde till att mätningar av nedfall på öppet fält och som krondropp i skog började användas inom IVL Svenska Miljöinstitutets (IVL) omfattande studier i Gårdsjön, på västkusten, som startade 1979. Genom dessa mätningar kunde bidragen från både torr- och våtdeposition uppskattas. Forskningen i Gårdsjön, med insatser från bland annat Hans Hultberg, IVL, visade att det i de starkt försurade områdena fanns en god överensstämmelse mellan den totala depositionen uppmätt i krondroppet och den samlade avrinningen av svavel från små väldefinierade avrinningsområden.

I början av 1980-talet startade IVL ytterligare mätningar av nedfall via nederbörd och krondropp samt bäckvattenkemi i fyra småländska avrinningsområden. Baserat på dessa mätningar, samt tidigare erfarenheter från mätningar vid Gårdsjön, konstaterades att det fanns ett behov av

landsomfattande mätningar av totaldepositionen, då skillnaderna i torrdeposition mellan västkusten och Götalands centrala delar var mycket stora. Den nationella miljöövervakningen omfattade vid denna tidpunkt endast våtdeposition. Det krävdes dock larm om skogsdöd från Centraleuropa för att Krondroppsnätet skulle bli verklighet.

I skuggan av skogsdöden – starten för skogliga observationsytor och Krondroppsnätet

I början av 1980-talet fick försurningsproblematiken ett tydligt fokus mot skogsmark då man befarade att den skogsdöd som noterades i Centraleuropa även skulle drabba Sverige. Med skogen som en viktig hörnsten i den svenska ekonomin befarades en liknande utveckling i Sverige få förödande konsekvenser. Professor Bernhard Ulrich i Västtyskland varnade för att den pågående försurningen riskerade att leda till omfattande skador på skogen.

I Sverige fick Skogsstyrelsen i uppdrag att följa skadeutvecklingen i skogen genom observationsytor. Samtidigt konstaterade flera länsstyrelser att denna övervakning var otillräcklig då den inte omfattade faktorer som kunde förklara försurningen. 1985 bildades Blekinge Luftvårdsförbund, med Camilla Odhnoff och Ulf Lettevall som starkt pådrivande för tillkomsten av förbundet. På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund startade IVLs kontor i Aneboda i oktober samma år mätningar av nedfall och

markvattenkemi vid 10 utvalda skogliga observationsytor i Blekinge. Syftet var att se om observerade skogsskador kunde förklaras av försurande nedfall och markvattnets sammansättning. 1986 startade Kronobergs län ett luftvårdsförbund, och Krondroppsnätets verksamhet växte undan för undan då allt fler län anslöt sig för att slutligen inkludera hela Sverige. Inom Krondroppsnätet byggdes databaser, rutiner för validering, utvärdering och utveckling, samtidigt som metodik och utrustning testades och utvecklades.

Olle Westling, IVL, kom att få en avgörande betydelse för tillkomsten av skogsövervakningen i Blekinge och Kronobergs län, liksom för den vidare utvecklingen av Krondroppsnätet. Genom hans entusiasm och målmedvetenhet blev Krondroppsnätet basen för regional miljöövervakning med inriktning på luftföroreningarnas hot mot skogen och för luftvårdsarbetet i allmänhet.

Genom åren har arbetet inom Krondroppsnätet både utvecklats och förändrats. Idag, 30 år efter starten, är det fortfarande ett väl fungerande, landsomfattande stationsnät som har sin bas i regional och nationell miljöövervakning och miljömålsuppföljning. Många frågor har besvarats, medan andra kvarstår. Klimatförändringar liksom ett förändrat skogsbruk innebär dessutom att nya frågor tillkommit.

Krondroppsnätet (SWETHRO) genomför mätningar i skog och på öppet fält vid ett stort antal mätplatser fördelade över hela landet. Här mäts lufthalter, våtdeposition, torrdeposition, krondropp och markvattenkemi. Ett stort antal ämnen och parametrar mäts, däribland svavel- och kväveföreningar, som har stor betydelse för försurnings- och övergödningsproblematiken. Krondroppsnätet koordineras och genomförs av IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet.

Denna rapport utgör den tredje temarapporten inom programperioden 2015–2020 för Krondroppsnätet och presenterar totalt nedfall av oorganiskt kväve och svavel till barrskog för tidsperioden 2001 till 2018 för samtliga län som nu är medlemmar i Krondroppsnätet.

Syftet med rapporten är att bidra till att belysa nedfalls-situationen i länen samt att ge underlag till den regionala miljömålsuppföljningen, främst för miljömålen Bara naturlig försurning och Ingen övergödning. Då ett syfte är att bidra till miljömålsarbetet presenteras data för kalenderår och inte för hydrologiskt år, då miljömålen följs upp på kalenderår.

Kritisk belastning för kväve i barrskog och myrmark (5 kg/ha) har under perioden 2001–2018 överskridits i stort sett i alla län, förutom de fyra nordligaste länen: Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Det totala kvävenedfallet till barrskog har dock minskat, vilket är statistiskt säkerställt, över perioden för alla län utom Skåne och Västerbottens län. Den totala procentuella minskningen av kvävenedfallet varierade mellan 26 % (Halland och Västernorrland) till 53 % (Stockholms län). Under de tre senaste åren överskreds den kritiska belastningen för barrskog och myrmark i hela Götaland, men inte i Norrland. I Svealand överskreds den kritiska belastningen enbart i Värmland.

Nedfallet av svavel till barrskog har minskat kraftigt under perioden 2001 till 2018. Den statistiska analysen visade att det länsvisa nedfallet av svavel (utan bidrag från havssalt) sedan 2001 minskat statistiskt signifikant i samtliga undersökta län. Den totala procentuella minskningen av svavelnedfallet varierade mellan 50 % (Jämtlands län) till 87 % (Jönköpings län).

Jämfört med kritisk belastning för kväve är kritisk belastning för svavel svårare att definiera eftersom den beror på nedfallet av både svavel och kväve samt även och skogsbrukets försurande påverkan. Under de senaste tre åren har det totala nedfallet av svavel till barrskog i Sverige, om man undantar de tre sydliga länen Skåne, Halland och Blekinge, generellt varit mycket lågt, under 1 kg per hektar och år. Detta innebär att svavelnedfallets bidrag till fortsatt försurning är mycket litet i stora delar av Sverige. Det särskilt låga svavelnedfallet under senare år beror sannolikt till stor del på minskningar av svavelhalten i fartygsbränsle, i kombination med låga nederbördsmängder. År 2014 påverkades svavelnedfallet över hela Sverige i stor utsträckning av de stora utsläpp av svaveldioxid som kom från ett vulkanutbrott på Island, vilket syns tydligt i mätningarna. De sydligaste delarna av Sverige påverkas sannolikt alltjämt från svavelutsläpp från de östra delarna av centrala Europa.

Det minskande kväve- och svavelnedfallet under perioden 2001-2018 beror främst på att utsläppen, både i Sverige och från källor i Europa, har minskat som ett resultat av nationellt och internationellt luftvårdsarbete inom EU och FN:s Luftvårdskonvention (CLRTAP). De rapporterade utsläppen av oorganiskt kväve (NOx-N + NH3-N) från både EU-28 och separat från Sverige har under perioden 2001–2017 minskat med 28 %, medan de rapporterade utsläppen av oxiderat svavel från EU-28 under perioden 2001–2017 har minskat med 83 % och från enbart Sverige med 62 %.

Nedfallet av svavel- och kväveföreningar i Kronobergs län har under lång tid överskridit vad skogsmarken samt sjöar och vattendrag tål. I slutet på 1980-talet var svavelnedfallet i länet mellan 10 och 40 kg per hektar och år. Sedan dess har svavelnedfallet minskat kraftigt. Numera ligger svavelnedfallet till skogen i länet på 1,1 kg per hektar och år (som medelvärde för de senaste tre åren). Svavelnedfallet i länet har minskat med mer än 90 % sedan 1990.Som ett resultat av det minskande svavelnedfallet har försurningstillståndet i skogsmarken i Kronobergs län förbättrats, mätt som den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet. Det tar dock lång tid för skogsmarken att återhämta sig efter tidigare historisk försurnings-belastning. Hur mycket svavelnedfall skogsmarken tål i dagsläget beror på flera samverkande faktorer, såsom kvävenedfall och bortförsel av buffrande ämnen vid skogsavverkning. Svavelnedfallet i Kronobergs län har minskat kraftigt under åren och är nu relativt lågt, under 2 kg/ha och år sedan 2010. Detta har resulterat i en pågående återhämtning från försurning i skogsmarken.Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet har beräknats till 7-12 kg kväve per hektar och år under det senaste hydrologiska året (2016/17). Kvävenedfallet minskar endast långsamt. Kvävenedfallet i länet överskrider de kritiska nivåer som antagits främst för att mot-verka förändringar av biodiversiteten för skog i Sverige, 10 kg kväve per hektar och år för lövskog och 5 kg kväve per hektar och år för barrskog. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. I dagsläget är nitrathalterna i markvattnet ännu låga men det finns en risk för att skogsekosystemet bygger upp ett kväveförråd som kan börja läcka om nedfallet fortsätter vara högt framöver.

Sammanfattning

I denna andra omgång av årsrapporter inom Krondroppsnätets Program 2015-2020 fokuserar vi på en analys av hur atmosfäriskt nedfall, och effekterna på markvattenkemi, av försurande och övergödande ämnen har förändrats under de senaste 19 åren. Vi redovisar denna analys såväl nationellt som för södra Sverige separat. Vi visar även resultaten för samtliga mätstationer i södra Sverige var för sig i Bilaga 1.

De europeiska utsläppen till luft av svavel har minskat med nästan 90 % mellan 1990 och 2014. Motsvarande minskning för kväveoxider är drygt 50 %. Sverige har minskat sina utsläpp i ungefär samma omfattning. Mer problematiskt är det med ammoniak, där Europas utsläpp endast minskat 24 % och Sveriges utsläpp knappt förändrats alls. Lufthalterna av svavel- och kväveoxider på olika platser i Sverige har generellt minskat i samma utsträckning som rapporterade utsläppsminskningar, vilket utgör en värdefull bekräftelse av metodiken för svensk och europeisk utsläppsrapportering.

De minskade svavelutsläppen i Europa har kraftigt reducerat svavelnedfallet i Sverige sedan slutet av 1980-talet. I de högst belastade sydvästra delarna av södra Sverige har nedfallet minskat från omkring 20 till under 4 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2015/16 understeg svavelnedfallet 1 kg per hektar och år på flertalet mätplatser i Sverige. En bidragande orsak till den låga nivån på nedfallet 2015/16 var de låga nederbördsmängderna i stora delar av landet.

Effekterna av det minskade svavelnedfallet syns även tydligt i minskade svavelhalter i markvattnet på 50 cm markdjup vid flertalet platser i Sverige, även om svavelprocesser i marken gör att minskningen ofta inte är lika kraftig som nedfallsminskningen.

Markvattnet är dock fortfarande försurat på många platser, framför allt i stora delar av södra Sverige. Den syraneutraliserande förmågan, ANC, har varit negativ på flertalet platser under den senaste treårsperioden, och pH har varierat från mycket surt, mindre än 4.4, på flera av platserna i söder, till över 5.2 på några platser i de mellersta/norra delarna av södra Sverige. Ungefär hälften av mätplatserna i södra Sverige visar på en signifikant, men långsam, återhämtning från försurning. Den långsamma återhämtningen beror dels på frigörelse av tidigare i marken adsorberat svavel (svaveldesorption), dels på att vittringen, som är den process som motverkar försurningen, generellt är långsam i de relativt näringsfattiga moränmarker som finns i södra Sverige.

Det samlade nedfallet av oorganiskt kväve (nitrat + ammonium), uppmätt som våtdeposition på öppet fält, har under perioden mellan 1996/97 och 2015/16 minskat statistiskt säkerställt vid 7 av 24 platser i Sverige. Av de 10 platserna i södra Sverige minskade våtdepositionen av kväve vid två av dessa. Beräknat totalt nedfall av oorganiskt kväve, som summan av torr- och våtdeposition till skogsmark, har för de tre senaste hydrologiska åren överskridit den kritiska belastningen för barrskog, 5 kg N/ha/år, i hela södra och drygt hälften av mellersta Sverige. Även den kritiska belastningen för lövskog, 10 kg N/ha/år, överskrids i stora delar av sydvästra Sverige, där lövskogsandelen är hög. Överskridanden kan leda till påverkan på markvegetationen i skogsekosystemen, samt risk för läckage av nitrat till yt- och grundvatten.

Nitrat förekommer dock hittills sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem, förutom i de sydvästligaste delarna av Sverige. Som våra mätningar i södra Sverige inom Krondroppsnätet visat kan dock halterna av nitrat öka till ganska höga nivåer i markvattnet efter relativt begränsade stormskador.

På uppdrag av Kronobergs läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Målet med nuvarande Program 2011 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade regionala modellberäkningar som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.

Emissionerna av svavel i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fortfarande lågt på vissa ytor i Kronoberg, men visar svaga tecken på återhämtning. 55 % av sjöarna i Kronobergs län har bedömts som antropogent försurade. Detta är avsevärt högre än gränsen i det regionala miljömålet. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats.

Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel och för kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Kronobergs län och nedfallet överskrider den lägre gränsen, och vissa år även den högre gränsen, i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år. Kvävenedfallet kan på sikt leda till en upplagring av kväve i skogsmarken, vilket kan medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Kronobergs län.

I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Kronobergs län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (grot) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning.

Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att kunna avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl nationellt som internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av grot kan motverkas genom näringskompensation.

Nyckelord:

Deposition, svavel, kväve, skogsytor, försurning, övergödning, krondropp, markvatten, lufthalter, Kronobergs län

Bibliografiska uppgifter

IVL Rapport B 2040

Rapporten beställs via:

Webbplats: www.ivl.se, e-post: publikationservice@ivl.se, fax 08-598 563 90,

Sammanfattning

I Kronobergs län görs mätningar i krondropp och markvatten på två granytor (Angelstad

och Tagel) samt en tallyta (Attsjö). Alla mätningar startade 1996, men mätningarna vid

två av ytorna har flyttats en kort sträcka sedan dess på grund av stormskador, Tagel

(2007) och Angelstad (2013). För nedfall antas data före och efter flytt vara jämförbara

Detta gäller dock inte för markvattenkemi, vilket innebär att inga trendanalyser för

markvattenkemi har gjorts för Tagel. Nedfall på öppet fält mäts inom länet endast i

Tagel.

Svavelnedfallet (exklusive havssalt) på provytorna i länet har minskat från mellan 5 och 7

kg per hektar och år 1996/97 till under 2 kg per hektar och år 2013/14. Kvävenedfallet,

som följs främst på öppet fält på grund av interncirkulation i kronorna i skogsytorna, har

varierat mellan 6 och 14 kg per hektar och år på länets enda yta på öppet fält, Tagel.

Ingen tidstrend kan påvisas. Det totala nedfallet till skog kan antas vara något högre på

grund av torrdepositionen till skogen. Den kritiska belastningen för kväve med avseende

på övergödning till skog har satts till 5 kg per hektar och år och överskrids därmed.

Det minskade svavelnedfallet återspeglas i minskande halter av svavel i markvattnet.

Kvävehalterna i markvattnet har generellt varit mycket låga. Undantaget är i Angelstad

där nitrathalterna, efter stormarna Gudrun 2005 och Per 2007, varit förhöjda. Angelstad

är den enda yta i länet som visar på minskad försurning, med ökande pH och

syraneutraliserande förmåga (ANC) och minskande halter oorganiskt aluminium.

Förändringarna innan 2005 kan tillskrivas återhämtningen, medan förändringarna efter

2005 är mer komplicerade att tolka, då stormeffekterna påverkat markvattenkemin i stor

utsträckning. Surhetsgraden på ytorna har varierat mycket, med lägst pH i Angelstad,

där pH efter flytten 2013 uppmätts till 4,4 - 4,5, och högst i Tagel, där pH oftast varit

över 5.

Nedfall av svavel och kväve samt markvattenkemi från Krondroppsnätet har använts till

de fördjupade utvärderingarna av Bara naturlig försurning och Ingen övergödning som

slutförs under 2015.

Under 2014 utvärderades av Skogsstyrelsens obsyte-program, då programmet avslutades

under 2013. Inom obsyte-programmet, som startade 1984, har mätningar i träd och

mark gjorts på hundratals ytor i Sverige. Merparten av Krondroppsnätets ytor utgör en

delmängd av obsytorna. En slutsats från utvärderingen var att obsyte-programmets

mätningar bör fortsätta på Krondroppsnätets ytor, då de två mätprogrammen ger unika

möjligheter till studier av orsakssamband för hela kedjan från atmosfäriskt nedfall till

tillstånd i träd och mark.

31 juli 2014 startade i Västmanland den största skogsbranden i modern tid i Sverige.

Röken spreds över ett stort område, och vissa indikationer tyder på att NO2-halten i

närområdet skulle kunna påverkats av branden.

Mellan 31 augusti 2014 och 27 februari 2015 inträffade det största vulkanutbrottet på

Island sedan 1783, vilket påverkat luftföroreningssituationen i Sverige. Vulkanutbrottet

producerade svavelemissioner i nivå med hela Europas samlade svavelutsläpp.

Mätningarna inom Krondroppsnätet visade att SO2-halterna, framförallt i norra Sverige,

var kraftigt förhöjda under september 2014. Ytterligare utredning om påverkan från

vulkanen i nedfallet i olika delar av Sverige kommer under 2015.

Sammanfattning

I Kronobergs län görs mätningar av krondropp och markvattenkemi på två granytor (Angelstad

och Tagel) och en tallyta (Attsjö). I Tagel mäts även nedfall på öppet fält. Provytorna i Tagel och

Angelstad har flyttats en kort bit under mätperioden, 2007 respektive 2013, till följd av

stormskador efter stormarna Gudrun och Per. Trendanalyser för markvatten innefattar inte båda

mätserierna, före och efter flytt, på dessa ytor, då markvattenkemin kan variera kraftigt på korta

avstånd och resultaten därmed inte är direkt jämförbara.

Svavelnedfallet har minskat signifikant på samtliga skogsytor i länet, och även på öppet fält i

Tagel. Det minskade svavelnedfallet återspeglas i signifikant minskade halter av svavel i

markvattnet i Angelstad och Attsjö. I Tagel är de båda mätserierna för korta för statistisk analys,

men det finns tydliga tendenser till minskning av halterna under den första mätperioden (1996-

2007). Tolkningen av trenderna för de försurningsrelaterade parametrarna i Angelstad och Tagel

försvåras av att ytorna drabbats av stormar som påverkat markvattenkemin mycket. I Angelstad

fanns dock tydliga tecken på återhämtning, med ökat pH och ANC samt minskade halter

oorganiskt aluminium, innan stormen Gudrun 2005. Efter flytten av ytan i Angelstad har

markvattnet varit avsevärt surare, och ytan tillhör nu de mest försurade i landet. Markvattnet från

ytan innehåller mycket salt, och försurningen skulle därmed kunna vara orsakad av jonbyte till

följd av salttillförsel. Källan till saltet är dock ännu okänd. Tagel är den yta som är minst försurad,

med pH, ANC och halter av oorganiskt aluminium som är i nivå med mer nordostliga ytor. I Tagel

är tidsserierna för korta för att dra några slutsatser om eventuella trender. I Attsjö finns inga

tendenser till återhämtning.

Kvävenedfallet med nederbörden på öppet fält i Tagel har varierat sedan mätstart, och det finns

inga signifikanta trender. Under det senaste hydrologiska året har nedfallet på öppet fält varit ca 7

kg/ha. Det totala nedfallet till skog (inkl. våt- och torrdeposition) för de två senaste åren har

beräknats till mellan knappt 10 kg per hektar och år i nordost till över 15 kg i de västra delarna av

länet. Detta innebär att den kritiska belastningsgränsen för kväve med avseende på övergödning

till skog, som har satts till 5 kg per hektar och år, har överskridits. Kvävehalterna i markvattnet

har generellt varit mycket låga, men i Angelstad ökade halten nitratkväve betydligt efter stormen

Gudrun 2005, och var fortfarande förhöjd 2013 när mätutrustningen flyttades.

Den 13-14 oktober 2015 firade Krondroppsnätet 30 år. Under två dagars seminarium

presenterades bl.a. hur Krondroppsnätet startade, hur det framtida skogsbruket kan se ut samt

vilket behov det finns av miljöövervakning i skogen framöver. Dessutom presenterades

Krondroppsnätets frågeställningar i ett internationellt perspektiv samt utifrån tre myndigheters

olika ansvarsområden (Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten och Skogsstyrelsen).

Under firandet skedde även en uppskattad exkursion till Krondroppsytan Timrilt. I samband med

30-årsjubileet presenterades en nyproducerad populärvetenskaplig temarapport,

”Krondroppsnätet 1985-2015 – tre decenniers övervakning av luftföroreningar och dess effekter

på skogsmark”, som kan beställas från IVL.

Gränsvärdena för hur mycket svavel som fartygsbränsle får innehålla skärptes den 1 januari 2015,

från tidigare 1 procent till 0,1 procent svavel. Mätresultaten indikerar att beslutet att skärpa

gränsvärdet för hur mycket svavel som fartygsbränsle får innehålla har gett resultat. Mätningar av

lufthalter inom Krondroppsnätet och Luft- och Nederbördskemiska nätet (LNKN)1 visar att

halterna av svaveldioxid vid två kustnära platser i Östersjön som medelvärde för 2015 (jan-dec)

var cirka 30 % lägre jämfört med motsvarande medelvärde för de tre närmast föregående åren.

Under 2015 initierades ett nytt sexårigt samarbetsprojekt som finns att läsa om på

Krondroppsnätets webbplats: www.krondroppsnatet.ivl.se. Grundtanken är att utifrån

depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar

och dess effekter på växtlighet, mark och vatten.

Konferensen Acid Rain hålls vart 5:e år och utgör ett forum för forskare och beslutsfattare att

diskutera forskningsfrågor och policies relaterade till försurning och återhämtning. Vid

konferensen 2015 presenterades resultat avseende återhämtning från försurning och

kväveutlakning vid tre krondroppsytor som drabbats av klimatrelaterade händelser:

havssaltepisoder, storm och insektsangrepp.

Under 2015 utförde IVL tillsammans med Lunds universitet, på uppdrag av Länsstyrelsen i

Norrbottens län, kartläggningar av kritisk belastning för aciditet och kväve för olika

ekosystemtyper i Norrbottens län. Tre olika modeller användes: PROFILE, ForSAFE och MAGIC.

Dessutom beräknades kritisk belastning för kväve baserat på empiriskt framtagna gränsvärden.

Sammanfattning

Krondroppsnätets årliga rapport 2013 är en gemensam nationell rapport. Målsättningar har varit att ge en aktuell bild av situationen vad gäller försurning och övergödning i Sveriges skogsmark idag, tillsammans med en del prognoser för framtiden. Kartor visas med aktuella resultat vad gäller lufthalter, nedfall och markvattenkemi för det hydrologiska året 2011/2012 för alla ämnen som mäts inom Krondroppsnätet.

Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del på långväga transporterade luftföroreningar. Utsläppen av svavel från länderna inom EU har under de senaste drygt 20 åren minskat med 80 %. Motsvarande minskning är 47 % för oxiderat kväve (NOx) och 28 % för reducerat kväve (NHy). Som ett resultat av detta har svavelnedfallet till Sveriges skogar minskat kraftigt, medan det har varit svårt att påvisa någon minskning av kvävenedfallet.

Trots den stora minskningen av svavelnedfallet drar 19 av total 21 län slutsatsen att man inte kommer att nå det regionala miljömålet

Bara naturlig försurning till år 2020. Dessa slutsatser baseras delvis på Krondroppsnätets länsvisa mätningar som används för att bedöma de olika preciseringarna inom miljömålet. En bidragande orsak till att de regionala målen för försurning inte uppnås är att flera andra faktorer än svavelnedfallet bidrar till försurningen av skogsmark och sjöar. Kväve bidrar till försurningen främst när kvävet börjar läcka till markvattnet under rotzonen. Skogsbrukets bidrar till försurning av skogsmarken genom trädens upptag av näringsämnen som kompenseras med att sura joner avges. Försurningen blir permanent när biomassa skördas och tas ut från skogsekosystemen.

Mätningarna av markvattenkemin inom Krondroppsnätet visar att skogsmarken i många fall är på väg att återhämta sig från försurning, men att återhämtningen går långsamt och ibland inte alls. I Naturvårdsverkets fördjupade utvärdering 2012 användes koncentrationen 0,4 mg oorganiskt aluminium per liter markvatten som en kritisk gräns för försurning. En analys av Krondroppsytorna visade att 68 % av ytorna överskred denna gräns i sydvästra Sverige. Motsvarande andel i mellersta/sydöstra Sverige var 28 % och i norra Sverige 10 %. Även beräkningar av kritisk belastning för försurning av sjöar visar att det finns många sjöar med överskridande i stora delar av landet, men mest i sydvästra Sverige.

Prognoser för framtiden säger att svavelnedfallet kommer att fortsätta minska till år 2050. Samtidigt ökar uttaget av biomassa från skogen i samband med ökad skörd av grenar och toppar (GROT). Kvävenedfallet kommer att förbli på en hög nivå, vilket innebär fortsatt kväveupplagring i skogsmarken, med ökad risk för läckage av nitrat och därmed ytterligare markförsurning som följd.

Kvävenedfallet till skogen ingår inte som en precisering till miljömålet

Ingen övergödning. Kvävenedfallet kan ändå användas för att bedöma övergödningen av skogsmarken. Nyligen utförda beräkningar inom forskningsprogrammet SCARP visar att nedfallet av kväve i hela Götaland och i de södra delarna av Svealand överskrider den kritiska belastning som Sverige har antagit som målvärde för att skydda biodiversiteten hos markvegetationen. Kvävebalansberäkningar visar att det sker en kontinuerlig upplagring av kväve i skogsmarken, och förhöjda halter av nitratkväve i markvatten på ett antal krondroppsytor i de skogar där kväveupplagringen är som störst, i sydvästra Sverige, visar att skogens

förmåga att ta upp kväve överskrids. Hur mycket som lagras upp beror främst på hur stort kvävenedfallet är, men också på hur mycket kväve som tas ut från skogsekosystemen i samband med avverkning.

Krondroppsnätet strävar kontinuerligt efter att utveckla och anpassa verksamheten utifrån nya behov som uppstår. Frågan om sambanden mellan vattenkemi i markvatten och bäckvatten har blivit aktuell. Många län har en omfattande övervakning av bäckvatten. Några första analyser från mätningar i olika delar av landet tyder på att tidsutvecklingen vad gäller förändringar i mark- och bäckvattenkemi uppvisar stora likheter, i synnerhet vad gäller försurningsrelaterade parametrar.

Skogsstyrelsen har under 2012 aviserat att man utreder om det finns skäl att revidera de allmänna råden för skogsgödsling. Krondroppsnätets mätningar bidrog redan till den förra revideringen 2007. Hur mycket man kan kvävegödsla skogen hänger i stor utsträckning samman med storleken på det atmosfäriska nedfallet av kväve. Även denna gång har forskare inom Krondroppsnätet varit involverade och gett synpunkter på det kunskapsunderlag som tagits fram inom revideringsprocessen. Budskapet har varit att skogsgödsling med kväve ej bör vara tillåtet i områden i södra Sverige där mätningar visar på ett betydande atmosfäriskt nedfall av kväve till skogen samt ett frekvent läckage av nitrat till markvattnet.

En krondroppsyta i Jämtlands län med lågproduktiv tallskog gödslades under 2012 med 150 kg N/ha. Med finansiering från C.F. Lundströms Forskningsstiftelse intensifierades mätningarna av markvattenkemi vid krondroppsytan och Länsstyrelsen i Jämtland bidrog med parallella ytvattenmätningar i en närliggande tjärn och dess utlopp. Mycket höga halter av nitrat i markvattnet på 50 cm djup uppmättes tre veckor efter gödsling och under resten av sommaren. Ytvattenmätningarna visade dock inte någon tydlig förhöjning av nitrathalterna i tjärnen. Dessa mätningar fortsätter även under 2013, nu också med stöd från Havs- och Vattenmyndigheten.

Fartygsemissioner står för en betydande andel av de svavelutsläpp som ligger bakom det nuvarande svavelnedfallet till skogarna i Sverige. Fartygsbranschen (IMO) har beslutat att svavelhalterna i fartygsbränslen skall minskas succesivt. År 2006/2007 beslutades att svavelhalten i fartygsbränslen vid trafik på Nordsjön, Skagerack, Kattegatt och Östersjön får vara högst 1.0 % och år 2015 planeras en ny sänkning från 1.0 till 0.1 %. Utredning pågår om hur nedfallsmätningarna inom Krondroppsnätet skulle kunna användas för att påvisa minskade svavelnedfall till skogarna i Sverige och hur detta i så fall skulle finansieras.

Resultaten som kommit fram inom Krondroppsnätet har under de senaste åren utnyttjats inom ett flertal vetenskapliga artiklar. De viktigaste resultaten från de tre senaste artiklarna sammanfattas i rapporten.

Mätningar av atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi har bedrivits inom Krondroppsnätet i Kronobergs län sedan 1996. Under det hydrologiska året 2018/19 gjordes mätningar på fyra platser i länet, vid granytorna i Fälleshult, Angelstad och Tagel, samt vid tallskogen i Attsjö i östra delen av länet.

Mycket kväve i markerna ger höga markvattenhalter vid störningar

Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Kronobergs län har beräknats till mellan 8 och 14 kg per hektar för det hydrologiska året 2018/19, med högst nedfall i länets västra delar. Detta överskrider den kritiska belastningsgräns som har satts för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Det länsvisa totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Kronobergs län har minskat med 27 % under perioden 2001–2018. Vid Tagel, den enda mätplats i länet där mätningar på öppet fält görs, har kvävenedfallet med nederbörden på öppet fält minskat med 48 % (1996/97–2018/19). Samtidigt har nederbörden minskat i samma storleks-ordning, vilket kan vara en av förklaringarna till det minskade kvävenedfallet.

Halterna av nitrat i markvatten har under de senaste åren varit mycket låga i ostörd växande skog i länet. Stormskador kan dock leda till tillfälliga perioder med ökade halter av nitrat i markvattnet och risk för utlakning till grund- och ytvatten. Att skogen mår bra och fortsätter ta upp kväve är viktigt, inte bara för miljökvalitetsmålen Levande skogar, Begränsad klimatpåverkan och Ingen övergödning, utan även för Bara naturlig försurning.

Lågt svavelnedfall men långsam återhämtning från försurning

Försurning utgör fortsatt ett stort miljöproblem i Kronobergs län. Svavelnedfallet till skog i länet har dock minskat kraftigt under de senaste drygt två decennierna, med mellan 78 och 93 %. Numera ligger svavel-nedfallet på omkring 1 kg per hektar jämfört med 5 till 8 kg per hektar i slutet av 1990-talet. Trots detta går återhämtningen från försurning i markvattnet i länets skogar långsamt, med stora variationer mellan de olika mätplatserna.

Ett historiskt högt försurande nedfall under många år återspeglas i bestående surt markvatten, med pH runt eller under 5 och utan buffringskapacitet. Den återupptagna mätserien vid Fälleshult i länets västra del upp-visar dock mindre sura förhållanden jämfört med de tre övriga mätplatserna i länet. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste det ha ett värde på den syraneutrali-serande förmågan (ANC) som är klart högre än noll. Vid länets ytor ligger ANC i markvattnet kring eller under noll, och särskilt Angelstad uppvisar kraftigt negativa värden. Vid Angelstad förekommer också för-höjda halter av toxiskt oorganiskt aluminium.

En analys av trenderna på samtliga mätplatser i södra Sverige visar att det finns många ytor utan signifikant återhämtning från försurning, och i de fall där återhämtning kan påvisas är den långsam. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning, och miljömålet Bara naturlig försurning ska uppnås, krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att nedfallet av kväve inte överskrider vad skogen kan ta upp, och att skogsbrukets för-surningspåverkan hålls på en låg nivå.

Stickprovsstorlek vid övervakning av kryptogamer i ädellövskog Del 1 och del 2

Ur "Bakgrund"

Sjögull utgör ett hot mot den biologiska mångfalden i Mörrumsåns avrinningsområde. Växten har en stor negativ påverkan på vattnets ekosystem och den biologiska mångfalden. Förekomsten av sjögull i sjön Åsnen och dess utlopp blev känd av Länsstyrelsen år 2007.

Inledning

Länsstyrelsen i Kronobergs län tilldelades 6,7 miljoner kronor från Havs- och Vattenmyndigheten för att genomföra bekämpning av den främmande invasiva vattenväxten sjögull inom Mörrumsåns vattensystem under perioden 2017 - 2019. Arbetet har skett i samverkan med berörda kommuner samt i dialog med markägare och andra intressenter. Syftet med projektet har varit att förhindra ytterligare spridning av sjögull och reducera utbredningen i Mörrumsåns vattensystem, så att den främmande växten blir möjlig att kontrollera och på sikt bekämpa. Havs och vattenmyndigheten har varit huvudfinansiär för projektet. Tingsryds kommun, Alvesta kommun och Växjö kommun har medfinansierat projektet. Det praktiska arbetet har i huvudsak utförts av Tingsryds kommun. Länsstyrelsen i Kronoberg län har administrerat projektet och ansvarat för informationssatsningen, det strategiska arbetet och bidragit med arbetsledning i fält.

Under projektets gång har metoden för bekämpningen utvecklats och nya förbättringar tillkommer kontinuerligt. Metoden har anpassats till de förhållande som finns i sjön Åsnen och Mörrumsån med steniga bottnar och strömmande partier. Metoden innebär att flytande aluminiumramar försedda med mörk fiberduk byggs ihop till stora ramflak på sjön. Ramflaken placeras över sjögulls-bestånden och avskärmar växten från solljus under växtsäsongen, vilket resulterar i att växten dör på en eller två säsonger. Den framtagna bekämpningsmetoden ”Tingsrydsmetoden” beskrivs mer ingående i bilaga 1, Metodbeskrivning för bekämpning av Sjögull (Nymphoides peltata) i Kronobergs län.

Projektet har gett ny kunskap och många erfarenheter som beskrivs i denna rapport. För att lyckas med bekämpningen av sjögull måste arbetet ske strategiskt utifrån spridningsrisk. Strömmande vatten och mänskliga aktiviteter är av stor betydelse för växtens spridning. Sjögull påverkar inte bara den biologiska mångfalden utan också människors möjligheter att utöva friluftsliv genom bad, båtliv och fiske, eftersom växten kan invadera stora delar av en sjö. Växtens rötter tar upp näringsämnen från sedimenten som sedan frigörs i vattnet när växten vissnar ner på hösten. Bekämpning av sjögull är därför en viktig åtgärd för att minska övergödning.

Fortsatt bekämpning i samma takt är avgörande för möjligheten att begränsa och utrota sjögull. Om inget görs kommer det innebära stora ekonomiska konsekvenser genom förlorade intäkter för turism och ett mindre attraktivt boende i de områden som drabbats. En avgörande upptäckt som försvårar arbetet är att det finns fröföryngring inom Mörrumsåns avrinningsområde. Pågående klimatförändringarna med milda vintrar, torra somrar och förlängd vegetationsperiod är tyvärr gynnsam för sjögull.

Klimatanpassning– att planera för ett förändrat klimat

Extrema väderhändelser har under de senaste åren fått omfattande konsekvenser på olika funktioner i samhället. Eldistribution, avlopp och kommunikationer är några samhällsfunktioner som störts. I samband med detta har frågan om klimatanpassning blivit allt mer aktuell. Det handlar inte bara om att anpassa samhället till det rådande klimatet, utan också om anpassning till de klimatförändringar som redan pågår och som kommer att fortsätta inom överskådlig tid, som en följd av människans utsläpp av växthusgaser.

Insatserna för att minska utsläppen av klimatpåverkande gaser måste fortsätta, detta är de flesta överens om. Parallellt med detta krävs insatser för klimatanpassning för att minimera störningarna i våra samhällssektorer, ekosystem och natur- och kulturmiljöer. De förväntade konsekvenserna kommer att påverka bebyggelsen, infrastruktur, kvaliteten på vårt dricksvatten och vårt jord- och skogsbruk. Vi får räkna med ökade påfrestningar, nya risksituationer, men också nya möjligheter som kommer av ett varmare och i många fall blötare klimat i Sverige. Klimatanpassningen bör, så långt som möjligt, integreras i de befintliga utvecklingsprocesserna i samhället. Arbetet måste börja nu, både för att förebygga ochundvika skador i samhället, och för att ta vara på möjligheterna.

Länsstyrelserna har i uppdrag att samordna och driva på det regionala klimatanpassningsarbetet i länet. Länsstyrelsen i Kronobergs län driver detta arbete inom ramen för projektet Klimatanpassning i Kronoberg. Syftet med projektet är att stödja aktörer i länet i deras klimatanpassningsarbete. Länsstyrelsen ska bland annat ta fram kunskapsunderlag, sprida information och förmedla kunskap om klimatanpassning. Den här skriften har tagits fram som en introduktion till vad klimatförändringarna är och vad de kan ge för konsekvenser i Kronoberg.

Klimatförändringarna påverkar i stort sett alla samhällssektorer, våra ekosystem, vår natur- och kulturmiljö och vår hälsa. Till exempel orsakar de konsekvenser för bebyggelse, infrastruktur, naturmiljön, kvaliteten på vårt dricksvatten och vårt jord- och skogsbruk. Människors hälsa kan påverkas, och vi kommer också att påverkas av förändringarna som sker i vår omvärld. Vi får räkna med ökade påfrestningar, nya risksituationer, men också nya möjligheter.

De klimatscenarier som SMHI och andra institut har tagit fram ger goda indikationer på hur klimatförändringarna kommer att märkas i vår region. I Kronoberg får vi räkna med ökande medeltemperaturer och mildare vintrar, och högre temperaturer och torka på sommaren. Nederbörden ökar, med störst ökning under vinterhalvåret, då också vattenflödena blir högre. I framförallt de västra delarna ökar risken för extremt höga vattenflöden, då scenarierna visar att 100-årsflödet ökar med i medeltal 20 procent till slutet av seklet. Grundvattennivåerna höjs generellt, men i de östra delarna av länet finns det risk för att de minskar. Vegetationsperioden, då det är tillräckligt varmt för att växter ska växa, kommer att bli längre. I slutet av seklet blir istället tillgången på vatten och solljus det som begränsar växtligheten. Vad gäller extrema vindar så finns det idag inga säkra svar på hur de påverkas, men stormskador kan öka p.g.a. minskad tjäle och högre fuktighet i marken under vintertid.

Många sektorer påverkas av förändringarna, och det är också många aktörer som berörs och som har ett ansvar för att hantera de utmaningar och möjligheter som de för med sig. Centrala myndigheter, länsstyrelser, landsting, kommuner, näringsliv och enskilda blir alla berörda på olika sätt.

Klimatanpassningsarbetet har kommit igång i Sverige, och det finns och tas frammer och mer kunskapsunderlag och verktyg att använda i arbetet. Eftersom klimatförändringarna påverkar i stort sett hela samhället är det viktigt att driva anpassningsarbetet genom så breda processer som möjligt, för att inte missa något område. Ny kunskap tillkommer hela tiden, vilket gör att arbetet måste ske i en lärandeprocess, som uppdateras och ses över vartefter. Det finns redan flera goda exempel på hur kommuner och andra jobbar med klimatanpassning. I Kronoberg har processen börjat, och kommer att fortsätta med analyser av risker och sårbarheter i länet.

För att kunna följa långsiktiga förändringar i grundvattnets kvalitet finns ett övervakningsprogram för grundvatten i Kronobergs län. Programmet startade hösten 2004 och bygger på en standardisering och samordning av den kommunala råvattenkontrollen. I rapporten ges en bild av grundvattnets status i Kronobergs län under perioden 2004 till 2010. Tillståndet för grundvattnet i hela regionen beskrivs, samt visas skillnader mellan olika täkter i länet. Observera att rapporten inte ger en bild av dricksvattenkvaliteten i länet, utan bara råvattenkvaliteten.

Råvattnet behandlas ofta innan det går ut till konsumenterna som dricksvatten. Det finns ingen grundvattentäkt som överskrider riktvärdena för grundvatten. Några enstaka täkter har värden som ligger ovan utgångspunkten för vända trend vad gäller bly, klorid och nitrat. Generellt i länet finns det risk för försurning i grundvattnet, då alkaliniteten är låg i de flesta isälvsavlagringar, i bergborrorna är alkaliniteten något högre och risken för försurning mindre. Av de parametrar som har analyserats ligger de flesta på en låg eller mycket låg halt i länet, undantag finns i enstaka täkter. Vad gäller järn och mangan är variationerna mellan olika täkter stor från mycket höga halter till mycket låga halter. I östra delen av länet finns fler täkter med högre aluminiumhalter än i de västra delarna. Zinkhalterna är på många ställen måttliga till höga och nickel har i några enstaka prover uppmäts i mycket höga halter. Det är främst västra halvan av länet som har något högre nitrathalter medan samma spridningsmönster inte går att se vad gäller täkterna med höga halter av fosfater.