Alla typer av storskalig elproduktion i Sverige har mött någon sorts miljömotstånd, och kan sägas stå i konflikt med ett eller flera av de nationella miljömålen. Detta innebär att valet av energislag inte endast handlar om teknisk-ekonomiska beräkningar utan också involverar beslut om vilka miljökonsekvenser som är att föredra, och även vilken miljöopinion som ska hörsammas. Argumenten mot användandet av en viss energikälla bestämmer delvis vilka argument som kan aktualiseras i relation till en annan energikälla. Föreliggande rapport analyserar miljöopinionen mot vindkraft i Sverige och skillnader mellan denna opinion och andra energirelaterade miljöopinioner.

Formuleringen av en vindkraftsopinion

Vindkraft förespråkades under 1980-talet kraftigt av den miljörörelse som protesterade mot kärnkraft, men ett överskott av el under perioden innebar att en rad statliga utredningar enhälligt konstaterade att vindkraft inte skulle kunna konkurrera på energimarknaden inom en överskådlig framtid. Detta innebar att det vid 1990-talets inledning endast fanns ett fåtal vindkraftverk i Sverige. Under början av det nya milleniet började situationen förändras, och stora statliga investeringar har radikalt ändrat förutsättningarna för produktionen av vindkraftsel. Idag identifieras vindkraft från statligt håll som en av de viktigaste delarna i elproduktionsmixen inför framtiden. Denna förändring kan givetvis förklaras med beslutet om att utöka andelen förnybara energikällor i den svenska energimixen till 50 % till år 2020.

Det miljömässigt motiverade motståndet mot vindkraft kan te sig överraskande mot bakgrund av tre faktorer. För det första har vindkraften historiskt alltid identifierats som det hållbara alternativet till kärnkraft. För det andra visar opinionsundersökningar oftast att vindkraften åtnjuter ett brett stöd hos allmänheten, och för det tredje finns en bred konsensus inom ekologisk och biologisk forskning om att vindkraft är den energikälla som är minst förknippad med skadliga effekter på ekosystem. Vid en jämförelse mellan miljöopinionen mot vindkraft och den som riktats mot de andra energislagen, står det klart att en unik aspekt av den förra är att argumenten mot dess användning formulerats långt innan en storskalig utbyggnad ens var planerad. Argumenten mot vattenkraft, kärnkraft och biobränslen formulerades när infrastrukturen för elproduktion redan byggts ut i stor skala och flera år efter att utbyggnadsplanerna hade sett dagens ljus. I fallet med vindkraft fastlades de motargument vilka utgör grunden för opinionen ännu idag redan på 1970-talet. Dessa argument formulerades först i statliga utredningar och gick ut på två saker: att vindkraften var otillräcklig ur effektivitetssynpunkt, och att den förstörde den visuella miljön. Argumentet om visuell störning är intressant på så vis att det är endast gällande vindkraft som statliga utredningar och propositioner har intagit en estetisk ståndpunkt. Den närmaste parallellen i svensk miljöhistoria är opinionen mot vattenkraft, men i det fallet krävdes att argumenten översattes till vetenskapliga argument om hot mot biodiversiteten för att motståndet skulle bli effektivt. I det fallet var det också miljöorganisationer och lokala aktionsgrupper som reste invändningar på estetiska grundvalar och inte regeringen och statliga myndigheter. Även om det rent hypotetiskt går att föreställa sig liknande argument kan resas mot övriga energislag, är det markant att så endast skett från statligt håll just i förhållande till vindkraften.

Den logiska slutsatsen som följer av detta är att elbolag och politiker på 70- och 80-talet var överens om att kärnkraft och vattenkraft skulle utgöra Sveriges huvudsakliga källor till elförsörjning under överskådlig framtid. Det miljövärnande argumentet kunde fogas till diskussionen som extra tyngd.

Under denna tid fanns det hos miljöorganisationer och allmänhet ett stort stöd för idén om utbyggnad av vindkraft, och motargumenten uttrycktes alltså huvudsakligen inom statliga utredningar, officiella energirapporter etc. När statliga aktörer bytte fot i vindkraftsfrågan i början av 2000-talet till följd av klimatlarmens påverkan på det politiska klimatet, fanns det således redan en vindkraftskritisk diskurs tillgänglig. När lokala protestgrupper började protestera mot storskalig vindkraftsutbyggnad var det också huvudsakligen denna diskurs som utnyttjades. Vindkraftsmotståndet ökade i takt med vindkraftens utbyggnad under 2000-talets första årtionde, och ett nationellt nätverk av lokala organisationer vid namn Föreningen Svenskt Landskapsskydd skapades. År 2009 hade föreningen enligt egen uppgift 15 000 medlemmar.

Miljöopinionen mot vindkraft bygger på två relaterade konfliktfrågor. Den första gäller spänningen mellan det lokala och globala: kan globala miljöhänsyn motivera en politik som leder till negativa miljökonsekvenser på lokal nivå? Den andra gäller spänningen mellan expertkunskap och lokal kunskap, och är relaterad till den första. Biologer, ekologer, miljöadministratörer och andra professionella aktörer ser inte något fundamentalt miljöproblem i relation till vindkraftsutbyggnad. Lokala grupper däremot, vilka inte har tillgång till expertkunskap, betraktar vindkraften som ett reellt hot mot sin subjektiva upplevelse av det lokala landskapet. Frågan som ställs handlar därmed om vems och vilken typ av kunskap som ska värderas högst.

Det finns även en annan aspekt av konflikten mellan lokal kunskap och expertkunskap som förtjänar att lyftas fram, nämligen frågan om rättvis resursfördelning. I protester mot vindkraft åberopas ofta en idé om att landets urbana centra exploaterar landsbygden genom att lägga beslag på dess resurser och mark utan att ge tillbörlig kompensation. Enligt detta synsätt utgör vindkraftsutbyggnaden bara ännu ett led i en lång historia av centrums exploatering av periferin. Kritiker pekar på att vindkraft aldrig har lett till lokal tillväxt och ökad sysselsättning.

Slutligen måste även skaldimensionen belysas. Innan storskalig utbyggnad av vindkraft blev aktuell i början av 2000-talet fanns det som sagt ingen bred miljöopinion. Planerna på utbyggnad har i Sverige alltid förutsatt ett behov av stora vindkraftsparker, och kritiken mot vindkraft fokuserar ofta just på anläggningarnas storskalighet. I denna kontext är det värt att lägga märke till de annorlunda exemplen från Tyskland och Danmark, där en decentraliserad vindkraftsinfrastruktur med huvudsakligen kooperativa och lokalt förankrade ägandeformer, har mött väldigt litet motstånd.

Fyra huvudsakliga skillnader

Den första viktiga aspekten att lägga märke till vid en jämförelse med andra energirelaterade miljöopinioner är det faktum att vindkraft alltid förknippats med miljömässig hållbarhet. Av denna anledning är det omöjligt för dess motståndare att argumentera mot vindkraftsutbyggnaden från ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv. Det skulle inte heller vara strategiskt av vindkraftsmotståndarna att hävda vikten av att prioritera ett orört landskap framför balanserade ekosystem, vilket ofta är vad som ligger i vågskålen när andra energikällor kritiseras (åtminstone när det gäller biobränslen och vattenkraft). Det alternativ som återstår för vindkraftsopinionen är således att andra energislag är att föredra. Med andra ord är alla vindkraftsmotståndare, med undantag för den lilla minoritet som hävdar behovet av att minska all typ av elproduktion, mer eller mindre tvungna att försvara de andra energislagen under överskådlig framtid. Och detta försvar måste göras på estetiska grundvalar och utifrån idén om individens rätt till en subjektiv naturupplevelse.

En andra aspekt som är viktig att belysa är bristen på möjlighet att översätta vindkraftsmotståndet till vetenskapliga utsagor. Alla andra energirelaterade miljöopinioner har lyckats uttrycka sitt motstånd i vetenskapliga termer, vilket har förlänat protesterna tyngd. Den närmsta parallellen till vindkraftsmotståndet utgörs av opinionen mot vattenkraft, som när den tog form under 1950-talet använde liknande estetiska argument mot utbyggnad. Först när vattenkraftsmotståndet på vetenskaplig grund kunde börja hävda att en utbyggnad inte var acceptabel, eftersom denna kunde hota biodiversitet och unikt forskningsmaterial, vann det gehör i riksdagen. Kritiken av vattenkraften kunde också fokusera på det globala värdet av Sveriges unika älvar, och på så vis kombinera ett lokalt perspektiv med ett nationellt och globalt. Kritiker av biobränslen har kunnat hävda det nationella intresset av att inte riskera skogarnas biodiversitet, och kärnkraftsmotståndet har såklart alltid utgått från ett globalt perspektiv. Vindkraftsopinionen är unik i sällskapet på så vis att den inte lyckats finna förankring i forskning, varken vad gäller hot mot biodiversitet eller mänsklig hälsa. Det är rimligt att anta att detta försvagar dess kraft som politisk opinion, samtidigt som det gör motståndet till en utpräglat lokal angelägenhet, centrerad kring det lokala intresserat av landskapsbevarande. Bristen på vetenskaplig förankring innebär också att vindkraftsmotståndet måste fokusera på nuet eller åtminstone den nära framtiden, till skillnad från andra miljöopinioner, i synnerhet kärnkraftsopinionen. Kritiker av andra energislag kan fokusera på det faktum att potentiella miljöskador är irreversibla, medan detta inte är möjligt för vindkraftsmotståndet.

Den tredje viktiga skillnaden, vilken nämndes tidigare, är att argumenten mot vindkraft formulerades långt innan en storskalig utbyggnad ens var påtänkt, samt det faktum att detta gjordes inom riksdagen och inte av utomparlamentariska grupper. Andra energirelaterade miljöopinioner formerades först efter det att en storskalig utbyggnad skett, och då av grupper utanför riksdagen.

Den fjärde aspekt som utmärker vindkraftsopinionen är dess brist på stöd i breda folklager. Bortsett från att den misslyckats med att enrollera stöd från vetenskapligt håll, så har den även misslyckats med att få gensvar hos fackföreningar, branschorganisationer och större dagstidningar. Kanske mest avgörande är att den inte lyckats vinna stöd från miljöorganisationer; inte ens Sveriges Ornitologiska Förening har ställt sig på vindkraftsmotståndets sida.

Sammanfattningsvis kan konstateras att opinionen mot vindkraft är ett motstånd som kan ta kraftiga uttryck på lokal nivå, men som tycks sakna de diskursiva resurser som behövs för att vinna ett bredare stöd.

Blodprover från kvinnliga "Vätternfiskkonsumenter" har bestämts med avseende på halten av polyklorerade bifenyler (PCB), 1,1-diklor-2,2-bis(4-klordifenyl)etylen (DDE), Hexaklorben-sen (HCB), hexaklor cyklohexan (HCH), Polybromerade difenyletrar (PBDE) och kvicksilver (Hg). Gruppen bestod av 37 kvinnor som var fritidsfiskare eller fruar till fritids- eller yrkes-fiskare. Halterna jämfördes med kontroller och förutom analys av blodets halt av miljögifter kartlades också gruppens dietvanor med hjälp av en kostenkät.

Resultaten visar att halterna av samtliga miljögifter med undantag av HCB var högre hos Vät-ternfiskkonsumenter än i kontrollgrupperna. Halten av PCB 153 (en variant av PCB) låg un-gefär i samma nivå (115-625 ng/g fett) som tidigare rapporterats hos fruar till fiskare på ost-kusten (151-463 ng/g fett) då personer i samma åldersgrupp jämförs (37-59 år). Vid jämförel-ser av medelvärden utan hänsyn till ålder, hade kvinnor som konsumerar fisk från Vättern högre halter (354 ng/g fett) än som har rapporterats i en studie av fruar till fiskare på ostkusten (160 ng/g fett). De höga halterna beror på att flertalet av deltagarna i denna studie är äldre och att blodets halt av PCB, DDE och HCB ökar med stigande ålder.

Blodets medianhalter av den ingående varianten i flamskyddsmedel, BDE 47 var generellt låg men var något högre bland Vätternfiskkonsumenter jämfört med kontrollen (3,6 respekti-ve 2,9 ng/g fett). Fiskkonsumtion anses enligt tidigare studier vara en viktig orsak till att PBDEs som används som flamskyddsmedel samlas i kroppen.

Medelvärdet av halten metylkvicksilver hos Vätternfiskkonsumenter var 9,4 μg/l vilket är 3-5 gånger högre än den hos kontrollgrupperna (2,6 μg/l respektive 1,6 μg/l). Förklaringen är sannolikt Vätternfiskkonsumenternas höga konsumtionen av både mager (abborre, gädda) och fet (lax, röding, öring) rovfisk under flera års tid. Samtliga Vätternfiskkonsumenter med halter över 19

μg/l i blodet åt främst abborre och/eller lax, röding, öring 1-3 gånger vecka. Andra studier har tidigare visat att nervsystemet hos foster kan påverkas om mödrarna har kvicksil-verhalter över 10 μg/l och flera kvinnor i denna studie hade alltså halter som översteg detta värde.

Även om halterna av främst PCB och metylkvicksilver i blodet hos Vätternfiskkonsumenter är höga är det inte motiverat att avråda äldre personer eller kvinnor som inte tänker skaffa fler barn att äta fet fisk. Tvärtom, nyttan med sådan fisk överväger. Den feta fisken innehåller Omega-3-fettsyror som minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Däremot indikerar fyn-den i denna undersökning att kvinnor i barnafödande ålder ej bör äta stora mängder av framför allt abborre och fet fisk från Vättern.

Inom ramen för den nationella hälsorelaterade miljöövervakningen (HÄMI) har exponering

för metylkvicksilver (MeHg), persistenta organiska föreningar (POP) och intag av

fiskfettsyror i form av fettsyresammansättningen (Omega-3 index) kartlagts. Studieområdet

begränsades till kommuner i Gävleborgs län, kring Vänern, Vättern och i Småländska

höglandet. Totalt skickades 6 500 enkäter till ett slumpmässigt urval av flickor och kvinnor i

barnafödande ålder (15-45 år). Svarsfrekvensen var 30 %.

Enligt enkätsvaren är det endast en femtedel av landets kvinnor (15-45 år) som följer

Livsmedelsverkets råd att äta fisk 2-3 gånger i veckan, och ca 5 procent åt sällan eller aldrig

fisk. En mindre andel av kvinnorna (1,5 %) konsumerade all sorts fisk minst 30 gånger per

månad, vilket är minst en fiskmåltid varje dag. Konsumtion av riskfiskar var betydligt

vanligare i den studerade gruppen än vad Livsmedelsverket råd anger (2-3 gånger per år).

Enligt enkätsvaren åt 80 procent MeHg-fisk och ca 60 procent åt POP-fisk mer än tre gånger

per år, men de flesta åt dessa fiskar högst en gång per månad.

Baserat på de 1950 enkätsvaren, valdes två grupper av personer ut för förfrågan om

provtagning och kompletterande enkät, en grupp med hög konsumtion av fisk och en med

ingen eller låg konsumtion. Totalt deltog 75 kvinnor i högkonsumentgruppen och 55 kvinnor i

lågkonsumentgruppen.

Blodserumhalten av PCB 153 och HCB hos högkonsumenter av POP-fiskar var signifikant

högre än hos lågkonsumenter. Medianhalten i serum för PCB 153 var 36 ng/g fett (range 9-

125 ng/g fett) bland högkonsumenter och 24 ng/g fett (range 4-74 ng/g fett) bland

lågkonsumenter. Halterna bland högkonsumenterna var något högre än jämförbara halter i

bröstmjölk från förstföderskor från Uppsala (median 31 (range 19-91) ng/g fett) år 2006, men

lägre än tidigare mätningar (median 68 (range 24-186) ng/g fett) från år 1996-97. PCB 153-

halten och även HCB och DDE bland förstföderskor har generellt minskat över tid i takt med

att POP-halterna i miljön har minskat. I vår studie ingick både gravida, förstföderskor,

omföderskor och kvinnor som inte fått barn. Trots att exponeringen har minskat syns ett

samband mellan PCB-halt och konsumtion av fisk, framförallt för konsumtion av fet fisk som

innehåller låg/medelhög halt av POP och av POP-fisk.

Det var ett starkt samband mellan kvicksilverhalten i hår och konsumtion av mager fisk

(R=0,51), riskfiskar (R=0,47) och total fiskkonsumtion (R=0,54). MeHg-halten i hår var

signifikant högre bland högkonsumenter av fisk (MeHg-grupp: median 0,28 mg/kg (range

0,07-2,1 mg/kg), POP/MeHg-grupp: median 0,4 mg/kg (range 0,17-1,6 mg/kg), POP-grupp:

median 0,37 mg/kg (range 0,10-1,2 mg/kg) jämfört med lågkonsumenterna (median 0,07

mg/kg (range 0,01-0,45 mg/kg). Jämfört med tidigare HÄMI-studier var hårhalterna av MeHg

låga i alla grupper. I en tidigare studie av kvinnor (19-56 år) med högt fiskintag var

medianhalten i hår 1,9 mg/kg (range 0,30-14 mg/kg). I en HÄMI-studie av gravida

förstföderskor (20-40 år) från Uppsala var medianhalten i hår 0,35 mg/kg (range 0,07-1,5

mg/kg; Berglund et al., 2001) och i en studie av gravida kvinnor i Västsverige var

medianhalten i hår 0,43 mg/kg (range 0,02-1,8 mg/kg; Rödström et al., 2004). Trots ett

(självrapporterat) högt intag av fisk med potentiellt höga kvicksilverhalter var det ingen av

kvinnorna som överskred WHO:s expertorgan JECFA tolerabla kvicksilverhalt i hår på 2,2

mg/kg. Tre procent av kvinnorna överskred National Research Concil (NRC) tolerabla hårhalt

på 1,2 mg/kg.

Fettsyresammansättningen i blod visade tydligt samband mellan Omega-3 index och total

fiskkonsumtion och konsumtion av olika sorters fisk. Likaså visades att intag av Omega-3

kosttillskott har stor betydelse. De flesta personerna hade ett adekvat intag av Omega-3.

Några (10 %) hade Omega 3-index under 4. Dessa personer tillhör främst lågkonsumentgruppen.

De skulle behöva öka sitt intag av Omega 3, t ex genom ökad fiskkonsumtion. Ett

generellt ökat fiskintag enligt Livsmedelsverkets rekommendationer kommer dock att leda till

en ökad exponering för miljögifter i fisk, eftersom även andra fisksorter än riskfiskar, bidrar

till den totala exponeringen. Det är därför viktigt att även i fortsättningsvis övervaka

exponeringen.

I ett förorenat område i Gusum, Valdemarsviks kommun i Östergötland har en epidemiologisk fall

‐kontrollstudie genomförts. Omgivningsmätningar i detta område har påvisat förhöjda halter av zink (Zn), koppar (Cu), bly (Pb) och kadmium (Cd) i jord, grönsaker, rotfrukter, bär och svamp. Mätningar i lokalt fångad gädda och abborre har påvisat förhöjda halter av PCB och även kvicksilver.

Att äta grönsaker, frukt, bär, svamp och fisk från ett förorenat samhälle skulle kunna innebära ökad exponering för miljögifter jämfört med om man inte äter sådana livsmedel. Vid långvarig hög exponering för miljögifter ökar risken för hälsoeffekter. Risken för hälsoeffekter beror på vilka miljöföroreningar man exponeras för, hur mycket man får i sig av de olika ämnena och hur känslig man är som individ.

Syftet med den här studien var att undersöka om: a) rapporterad konsumtion av lokala livsmedel samvarierar med uppmätta halter av PCB, bekämpningsmedel, bly, kadmium och kvicksilver i en befolkning boende i ett förorenat område, b) befolkningen i ett förorenat område är högre exponerade än befolkningsgrupper i andra områden, c) exponeringen skiljer sig mellan kvinnor och män, och d) individer med cancerdiagnos, som tidigare identifierats via ett nationellt register, skiljer sig från kontroller med avseende på uppmätta halter av miljöföroreningar.

Individer med cancerdiagnos (n=36) och kontroller (n=59; högkonsumenter och lågkonsumenter av lokala livsmedel) som ingick i den tidigare fall

‐kontrollstudien tillfrågades om de ville lämna blod, urin och hår för analys av PCB, bekämpningsmedel, bly, kadmium och kvicksilver samt besvara en enkät om konsumtionsfrekvenser av livsmedel, livsstils‐ och exponeringsfaktorer.

Faktorer som ålder, kön, rökvanor, yrke och cancerdiagnos utvärderades i relation till konsumtion av lokala livsmedel och uppmätta halter av miljöföroreningar i blod, urin och hår. Samband sågs mellan kadmiumhalt i urin och att vara aktiv rökare, konsument av svamp och vegetabilier från Gusum/Ringarums församling, ålder, metallarbete, att ha bott i Gusum i 5 år eller mer och att ha fått en cancerdiagnos. Blyhalt i blod samvarierade med rapporterad konsumtion av viltkött och kvicksilver i hår samvarierade med fiskkonsumtion, både Gusumfisk och annan fisk. PCB samvarierade med ålder, konsumtion av Gusumfisk och strömming, lantbruksarbete och cancerdiagnos. Även halter av bekämpningsmedel samvarierade med lantbruksarbete.

Generellt hade män högre halt av PCB och bekämpningsmedlen transklordan, transnonaklordan än kvinnor och cancerfallen hade högre halt av PCB och bekämpningsmedlet HCB än kontrollerna. Det förekom ingen skillnad i metallhalt mellan män och kvinnor eller mellan cancerfall och kontroller.

Resultaten tyder på att konsumtion av svamp och vegetabilier från Gu

Gusumområdet bidrar till exponeringen för kadmium och att konsumtion av fisk från Gusumområdet bidrar till exponering för PCB och MeHg, men att faktorer som kön, ålder, rökning och yrke spelar stor roll för de uppmätta halterna. Exponering för bekämpningsmedel och kvicksilver kunde inte kopplas till konsumtion av föda från Gusum. Istället är det användning av bekämpningsmedel samt att ha arbetat inom lantbruk som bidrar till exponeringen för bekämpningsmedel och konsumtion av fisk generellt (och inte enbart fisk från Gusum) som bidrar till kvicksilverexponeringen. Uppmätta halter av miljöföroreningar i blod,

urin och hår uppvisade stor variation mellan studiedeltagarna, men låg i nivå med vad som uppmätts hos andra grupper av befolkningen i samma åldersintervall.

I den multivariata analysen sågs samvariation mellan cancerdiagnos och PCB i blod respektive kadmium i urin. I den här studien går det inte att uttala sig om orsaken till cancersjuklighet, dels för att provtagningen har utförts långt efter det att personer har fått sin cancerdiagnos, dels för att orsakerna till cancersjukdom oftast är många och till stor del okända. Materialet är också litet vilket

ökar osäkerheten i analysen. Fortsatta studier av exponering och hälsorisker hos befolkning i kontaminerade områden planeras.

The member countries in the European Union are obliged to report the conservation status for species listed in Habitat directive every 6^{th year. To gather information about population sizes and trends for the species in Sweden, the Swedish Environmental Protection Agency funds "Biogeographical monitoring". The County Adminstrative Board of Östergötland has been assigned to coordinate the biogeographical monitoring of dragonflies (Odonata) and diving beetles (Dytiscidae) listed in the Habitat directive in Sweden. This report aims to function as a basis document for a monitoring programme for Leucorrhina albifrons, L. caudalis, L. pectoralis, Dytiscus latissimus and Graphoderus bilineatus. It presents an analysis of the species habitat selection, sample design for a monitor programme, review and evaluation of survey methods, and a survey and method test during 2016.}

The species have large distribution areas in Sweden and there are probably a large amount of unrecorded localities. Thus, they are believed to be more or less common and probably demonstrating stable population trends. In addition, they seem to have quite broad ecological amplitudes and occur in several different habitats. However, the knowledge about the species habitat selection are poor, and an analysis of the species occurrence in relation to water area, surroundings, pH and alcalinity and occurrence of fish was performed (see results in Fig. 2-6). The results confirm that the species may occur in many different types of habitats. However, they seem to be very rare in streaming water.

We assessed that survey of a number of randomized 1x1 km-squares would be a suitable sample design for monitoring these quite common species. With the economic resources today it will be possible to monitor about 220 1x1 km-squares every 6 year-period. It will probably take a long time to detect trends with this sample design, but the monitoring will nevertheless give us valuable information about the species distribution and how common they are in Sweden.

During 2016 a first survey of the species was performed. A sample of 46 randomized 1x1km-squares were surveyed. In addition, one 1x1 km-square where L. caudalis and D. latissimus has been caught before were surveyed in order to act as a reference to the randomized squares. The squares were situated in four geographical regions: southwest, "Skåne", middle east 1, "Nordösta Götaland", middle east 2, "Mälardalen" and the northern Baltic coast "Norrlandskusten", see map in Fig. 9. The dragonflies were mainly surveyed by searching for imagos and the diving beetles mainly by bottle traps (Fig. 8). In some squares, exuviae searching and netting in water for dragonfly larvae and diving beetles were also tested.

In 30% of the squares some of the species were found with L. pectoralis and D. latissimus as the most common species (Tab. 7). The frequency the species were found in at this survey makes it possible to make a first estimation of the total number of squares that the species occur in Sweden (Tab. 10). The coming years survey will improve this estimation. All surveyed squares are shortly described and showed in the maps in annex 4.

On the basis of the evaluation of survey methods (Tab. 4 & 5) and the method test during this survey we conclude that the most appropriate methods for biogeographical monitoring of the species in Sweden would be imago search for dragonflies and bottle traps (Fig. 8) for diving beetles. Survey should be performed in June after the emergence of the dragonflies. The bottle traps should be emptied and removed after 2-3 days. Dragonflies are sought for in sunny and warm weather, either when the bottle traps are placed out or when they are emptied. If it is not possible to make at least one of the visits in sunny and warm weather, exuviae searching may be an alternative method for the dragonflies.

Swedish industry should strategically work towards improved energy and resource efficiency. In this context, decision making and key performance indicators (KPIs) play a central role in achieving improved efficiency. Even for regulation authorities, fair KPIs of energy end-use are very important to be able to perform excellent, preventive and proactive work towards Swedish companies. KPIs at international and national levels are based on energy supplied, normally related to an economic output, such as value added. However, there are no key figures about the energy end-use in Swedish industry, distributed on energy carriers such as electricity and oil, and in turn allocated on energy end-using processes such as furnaces, air compressors, etc. The existing figures regarding this are based on rough estimates. The goal of the project has therefore been to generate a process tree for several of the largest, energy end-using Swedish manufacturing industries, as regards how energy end-use is distributed at the process level and for different energy carriers, and in turn allocate greenhouse gas emissions for these different processes. The results indicate that energy KPIs based on energy use and indirect carbon greenhouse gas emissions at process level can contribute to better knowledge of the industrial energy end-use processes that have the greatest potential for energy efficiency improvements as well as greenhouse gas abatement. In order to continuously know the processes with the greatest potential for improvement, energy end-use data should be collected regularly and follow a standardized categorization of energy end-use processes. The project has been limited to Swedish industry, but the results can be useful for other EU member states as well as globally.