Sverige har genom Konventionen om biologisk mångfald förbundit sig att bevarasin biologiska mångfald (biodiversitet) på ekosystem-, art- och gennivån. Ettvanligt synsätt är att bevarandet av ekosystem och naturtyper också bevarararter och att bevarandet av arter också bevarar genetisk variation inom arterna.Det finns en ökande insikt om att bevarandet av arter inte nödvändigtvis bevarar den genetiska mångfalden inom arterna. Bevarandet av genetisk variationhar hittills fått relativt liten uppmärksamhet inom den praktiska naturvården.På senare år har en del forskare argumenterat för att bevarandearbetetkanske borde fokuseras på att försöka förhindra utdöenden av genetisktdistinkta populationer snarare än att förhindra att arter dör ut. Förespråkarnamenar att man genom att satsa på att bevara genetiskt distinkta populationerbättre bevarar en arts evolutionära potential och anpassningsförmåga. På såsätt minskar risken att arten dör ut även i ett längre tidsperspektiv.Naturvårdsverket fick ett regeringsuppdrag 2006 att ”i samråd med Statensjordbruksverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket och Sveriges lantbruksuniversitet,ta fram ett nationellt handlingsprogram för bevarande av genetisk variation hosvilda växter och djur.” Den här kunskapsöversikten är en del av underlagetinom uppdraget och har två huvudmålsättningar.Den första målsättningen med kunskapsöversikten är att beskriva den genetiska variationen i svenska populationer utifrån ett antal teman. Dessa teman ärvalda för att belysa vilka generella frågeställningar och problem som i dagslägetidentifieras som betydelsefulla inom den bevarandegenetiska forskningen. Varjetemaavsnitt redovisar det internationella forskningsläget, med exempel på relevanta genetiska studier av svenska organismer.Kunskapsöversiktens andra målsättning är att göra ämnesområdet genetikmer lättillgängligt för personer som inte har arbetat med genetiska frågeställningar tidigare eller de som vill repetera den teoretiska bakgrunden. Den somhar kunskap i populationsgenetiska och evolutionära processer behöver inteläsa detta för att kunna tillgodogöra sig resten av kunskapsöversikten. Kunskapsöversiktens syfte är inte att ge en heltäckande redogörelse för allagenetiska studier som är gjorda i Sverige. Studier före 1997 finns sammanställdai två tidigare rapporter (Laikre & Ryman 1997; Lönn m.fl. 1998). Dessa rapporter är fortfarande mycket aktuella. Eftersom det sker mycket genetiskforskning i Sverige och andra länder, gör den här kunskapsöversikten inteanspråk på att samla all nyvunnen genetisk kunskap om vilda växter och djursedan 1997, utan fokus ligger på de processer som kan antas förändra dengenetiska variationen i vilda populationer utifrån ett svenskt perspektiv.Nyttan av genetisk mångfald. Genetiska skillnader mellan individer, dengenetiska variationen, utgör grunden för all evolution och anpassning. Om allaindivider av en art är genetiskt identiska sätts evolutionen ur spel, med följd attarten inte kan anpassa sig till nya situationer t.ex. de klimatförändringar somförväntas ske till följd av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Att mäta dengenetiska variationen och sätta den i samband med evolutionär förändring och ekologisk funktion i vilda populationer är forskningsmässigt mycket krävande.Dock visar en sammanfattande studie av ett stort antal växtstudier ett tydligtsamband mellan populationsstorlek, genetisk variation och olika mått på fertilitetoch livsduglighet, och en annan att ålgräsängar bestående av flera genotypervar mindre känsliga för miljöförändringar, växte tätare och hyste fler smådjur,än genetiskt enhetliga ålgräsängar.Mänskliga aktiviteter kan ha negativa konsekvenser för den genetiskamångfalden och därmed för anpassningsförmågan. Oavsett om variationen ärtill nytta för dagens populationer vet vi inte säkert vilka egenskaper som blirnödvändiga för överlevnaden i en ny miljösituation.Genetisk utarmning av små populationer. Minskad populationsstorlek ärett problem för många djur och växter i människopåverkade områden. Små,isolerade populationer förlorar genetisk variation p.g.a. slumpmässiga, lokalaprocesser (genetisk drift), och på sikt kan även anpassningsförmågan påverkas.Undersökningar visar att många populationer är tillräckligt små och isoleradeför att påverkas av genetisk utarmning, och att utarmade populationer ofta harlägre fertilitet och överlevnadsförmåga som en följd av ökad inavel eller att värdefulla alleler gått förlorade. Enligt flera studier kan det dock räcka med ettfåtal immigranter för att motverka negativa effekter av inavel. Däremot är detsvårt att dra generella slutsatser om hur genetisk utarmning påverkar populationers långsiktiga anpassningsförmåga utifrån de få studier som hittills utförts.Genetisk mångfald efter genflöde och hybridisering. Mänskliga aktiviteterhar i många fall medfört ett ökat genutbyte mellan naturliga djur- och växtpopulationer. Ett stort eller långväga genflöde kan påverka de populationersom tar emot genflödet. Det finns flera fall där mänskliga aktiviteter ökat genflödet genom att skapa gränszoner eller ”hybridmiljöer” där genetiskt olikapopulationer eller närbesläktade arter kunnat mötas och utbyta gener medvarandra. Hos flera arter, t.ex. skogshare respektive växten gulluzern vet manatt gener från införda eller domesticerade släktingar (fälthare resp. blåluzern)spridits ut i den svenska naturen. Däremot saknar vi fortfarande kunskap omdet genflöde som sker när nyanlagda vägslänter besås med utländskt gräsfröeller när utplanterade skogsträd, fåglar och fiskar med främmande bakgrundkommer i kontakt med inhemska bestånd i Sverige. Studier av bl.a. lax visar att genflöde kan vara skadligt genom att ge upphovtill hybrider med låg fertilitet eller livskraft (utavelsdepression). I andra fall hargenflödet gått så långt att arters särprägel hotas, som i fallet med de individfattiga öländska bestånden av silverviol som lätt bildar hybrider med andraarter. Ibland har det uppstått populationer med förmåga att invadera naturligaekosystem efter det att människan underlättat hybridisering mellan närbesläktade arter. Negativa effekter av genflöde måste också beaktas när naturvårdsprojekt avser förstärka populationer genom att tillföra uppfödda individer ellerindivider från andra, avlägsna populationer.Genetiska effekter av beskattning. Många djur- och växtarter utsätts för enregelbunden beskattning i form av fiske, jakt eller skogsbruk. Beskattning förväntas bl.a. öka risken för genetisk utarmning genom att minska den genetiskteffektiva populationsstorleken. I en studie av torsk ledde lokal beskattning tillett ökat inflöde av individer (och gener) från andra populationer, med följd att även det storskaliga variationsmönstret också påverkades. Det finns flera exempel på beskattade djurpopulationer som genomgått en riktad evolutionär förändring, som ett resultat av att beskattningen varit selektiv. I flera fall har dennaförändring minskat populationens förmåga att återhämta sig. Genetisk mångfald och pågående habitat- och klimatförändringar. Lokalanpassning innebär att populationer av en art är genetiskt anpassade till olikamiljötyper. Förmågan att anpassa sig utgör populationers evolutionära potentialoch denna är generellt sett större ju mer genetisk variation som finns i en population. Det finns många exempel på svenska arter som utvecklat lokalt anpassadepopulationer i vissa miljöer, t.ex. strandsnäcka, blåmussla, sill, storspigg, spåtistel, tall, och vitklöver. Förekomsten av lokala anpassningar betyder attindivider från olika populationer inte är direkt utbytbara – lokalt anpassadepopulationer har ett bevarandevärde i sig. Lokal anpassning är därigenom enviktig aspekt vid restaurering, stödutsättning och utnyttjande av populationer.För varje typ av anpassning behövs specifik genetisk variation och hur dennavariation är fördelad inom och mellan populationer samt i hur hög grad variationen kan spridas genom genflöde är i huvudsak okänt och ett område där viktig kunskap saknas. Genetisk särprägel hos svenska populationer. Sverige har få endemiska arteroch de som finns har uppkommit i sen tid som resultat av lokala processer(hybridisering, polyploidisering). Samtidigt finns det många genetiskt särprägladepopulationer. Populationerna är olika för att de har olika ursprung och invandringsvägar eller för att de är anpassade till sin lokala miljö. Taxonomiska enheter som arter, varieteter och former, liksom indelningar i evolutionärt signifikanta enheter och skötselenheter avspeglar en genetisk differentieringsom skett inom eller utanför landet. Genetiskt skilda grupper kan vara svåra atturskilja morfologiskt (de är kryptiska) och det finns flera studier där man medhjälp av molekylära markörer kunnat upptäcka tidigare okända genetiskstruktur hos svenska arter.Lönn m.fl. (1998) framhöll att populationer med en huvudsaklig utbredning i Sverige inte är marginella ur ett genetiskt perspektiv, medan arter som harhuvudsaklig sydlig utbredning och randpopulationer i Sverige är mindre genetiskt variabla här. I många fall är svenska populationer minst lika variabla sompopulationer i områden som inte varit nedisade under den senaste istiden. Dessamönster har bekräftats av senare undersökningar. Likaså styrker senare studieratt populationer från Öland och Gotland, Östersjön med dess stränder,fjällvärlden och det gamla odlingslandskapet är genetiskt särpräglade. Varjeförlorad population innebär en risk att värdefull genetisk variation – och därmed anpassningsförmåga – också går förlorad. Eftersom den genetiska mångfalden återfinns i enskilda populationer eller som skillnader mellan populationerblir populationer eller grupper av populationer den mest naturliga enheten närden genetiska mångfalden skall bevaras.Genetisk övervakning. Behovet av ett genetiskt övervakningsprogram framhölls redan av Laikre & Ryman (1997). Detta behov finns fortfarande eftersomdet än så länge inte existerar något centralt organiserat genetiskt övervakningsprogram för svenska arter. Vårt förslag till övervakningsprogram baseras tillstor del på Laikre & Ryman (1997) och är tänkt som en utgångspunkt för disssioner om hur ett program kan utformas. Vi föreslår att den genetiska övervakningen fokuseras på sex olika typer av taxa (här definierade som arter ellergrupper av populationer inom arter), bl.a. taxa med negativ populationsutveckling och taxa som beskattas av människan. En av övervakningsprogrammetsviktigaste uppgifter är enligt vår mening att upprätta former för insamling ochlagring av olika typer av biologiskt material, t.ex. vävnadsprover, som kananvändas vid genetiska undersökningar av de taxa som ska övervakas. Det ärav största vikt att lagringsmetoderna möjliggör lagring under mycket lång tidoch att de inte begränsar vilka genetiska undersökningsmetoder som kan komma att användas. I vissa fall kan det bli aktuellt att använda kvantitativa genetiskametoder. Vi föreslår att det upprättas en gemensam databas över de museimaterial som kan komma till användning som referensmaterial i genetisk övervakning. Mycket av det biologiska material som lagras på många forskningsinstitutioner skulle också kunna användas på detta sätt. Det bör skapas ett formaliserat system för forskare att anmäla att de inte längre har möjlighet attbehålla insamlade material, så att dessa kan komma till användning i eventuellaövervakningsprogram.Kunskapsbrist och forskningsbehov. Vi har identifierat flera frågor somfortfarande är obesvarade trots att många studier har utförts. Vi efterlyser bl.a.mer genetisk forskning som belyser (i) vilken roll Sveriges genetiskt särprägladepopulationer kan spela för att möta en storskalig miljöförändring som t.ex. global uppvärmning. Finns det tillräckligt med genetisk variation i relevantaekologiska egenskaper för att arter i Sverige skall kunna anpassa sig? Vilkapopulationer är mest värdefulla – de centrala eller de i kanten av utbredningsområdet? Finns det risk att genetiskt särpräglade populationer går förlorade ide habitat som antas bli mest påverkade av global uppvärmning? Vilka genetiskametoder är relevanta för att mäta populationers framtida anpassningsförmåga?Hur påverkar den genetiska sammansättningen av arter som är huvudkomponenter i viktiga svenska ekosystem deras funktion, artsammansättning och stabilitet? Vi efterlyser också undersökningar av (ii) effekter av genflöde på genpooler av de omfattande utplanteringar som sker inom t.ex. skogsbruket ochfiskenäringen. Hur påverkas arter i naturliga gräsmarker av genflödet som skernär intilliggande vägslänter besås med främmande fröblandningar? När är detlämpligt att tillföra främmande individer för att förstärka populationer med fåindivider, hög grad av inavel, eller som är dåligt anpassade till ett förändrat klimat? När är sådana åtgärder skadliga? Varifrån bör förstärkningarna tas?(iii) Hur särskiljer man ”normala” genetiska förändringar från ”onormala”som skulle kunna utgöra ett hot mot mångfalden?Vad bör ingå i handlingsprogrammet? Det nationella handlingsprogrammetför bevarandet av genetisk variation hos vilda växter och djur i Sverige bör iförsta hand omfatta ett genetiskt övervakningsprogram och den forskning somföreslås i denna kunskapsöversikt. Dessutom föreslår vi att handlingsprogrammetmynnar ut i riktlinjer för hur man motverkar genetiska problem i övervakadepopulationer och i de stödutsättningar som föreslås i flera åtgärdsprogram.Handlingsprogrammet bör också ha som mål att utveckla riktlinjer och effektivasystem för registrering av alla de utsättningar som sker inom jord- och skogsbruket, i fiskenäringen, och för insåning i samband med vägbyggen och liknande.

En inventering av sandödla (Laverta agilis) utfördes i gävleborgs län under sommaren 2001, som ett led i naturvårdsverkets åtgärdsprogram för atrens bevarande i Sverige.Syftet var att fastställa atrens eventuella förekomst och hotstatus i länet.Inga sandödlor kunde påvisas, ej heller några särskilt troliga lokaler med eventuell förekomst. En orsak till att sandödlan sannolikt saknas i länet kan vara att storleken på de största flygsandområdena är mindre än i de närmast belägna nordliga länen med sandödla (Dalarna och Värmland).

Arsenik (As) är ett grundämne som förekommer naturligt i berggrunden. I områden

med sulfidrika bergarter som vissa skiffrar och andra äldre sedimentbergarter kan

arsenikhalten i vattnet vara över eller mycket över gränsvärdet för dricksvatten (10 μg

As/l). Dricksvattnet från framför allt bergborrade brunnar kan därför utgöra en

betydande källa till arsenikexponering. Drygt en miljon permanentboende och ungefär

lika många fritidsboende har sin dricksvattenförsörjning från egen brunn. Antalet

borrade brunnar ökar. Tidigare undersökningar har visat förhöjda till höga

arsenikhalter i brunnsvatten, framför allt i bergborrade brunnar, i Skelleftefältet i

Västerbotten, i ett stråk mellan Västerås och Enköping och kring Sollefteå. I flera län

saknas i dagsläget helt information om arsenikhalter i grundvatten.

Gränsvärdet för arsenik i dricksvatten baseras på livstidsrisken för cancer. Arsenik

kan ge tumörer i hud, lunga och urinblåsa, möjligen även i lever och njure. De

tidigaste symptomen på kronisk arsenikförgiftning är pigmenteringsförändringar i

huden och förtjockning av hudens hornlager framför allt på handflator och fotsulor.

Risken för negativa hälsoeffekter minskar om exponeringen minskar eller upphör. Det

är således önskvärt att begränsa intaget av arsenik så långt det är möjligt. Detta gäller

speciellt för barn, eftersom experimentella studier tyder på att foster och små barn kan

vara känsligare än vuxna.

Inom ramen för den nationella hälsorelaterade miljöövervakningen analyserades

under 2004 arsenik i 199 brunnsvattenprover tagna före eventuella filter. I denna

rapport redovisas även resultaten från arsenikanalyser utförda vid SGU 2001-2003

(totalt 178 brunnsvatten). Sammantaget redovisas arsenikanalyser för 377

brunnsvatten från 14 län och 97 kommuner. I några län har endast ett fåtal prov tagits.

Syftet med undersökningen var att kartlägga arsenikhalter i enskilda brunnar samt att

sätta uppmätta halter i relation till kända risknivåer och göra en hälsoriskbedömning.

Arsenikhalterna var låga i del flesta län. I 4,8% av brunnarna var arsenikhalten högre

än 10 μg/l (range 11-297 g/l) och i 1,9% av brunnarna var halten högre än 100 μg/l

(range 108-297 g/l). De högsta halterna uppmättes i Västerbotten (297 μg/l),

Stockholm (max-halt 231μg/l) och Västmanlands län (25 μg/l). Arsenikhalter strax

under gränsvärdesnivån 10 μg/l uppmättes i Jämtland, Norrbotten och

Västernorrlands län samt på Öland. I övriga län låg alla uppmätta arsenikhalter under

10 μg/l.

Syfte

Att kartlägga arsenikhalter i enskilda brunnar samt att sätta uppmätta halter i relation

till kända risknivåer och göra en hälsoriskbedömning.

The long-term monitoring of persistent and bio-accumulating chemicals in the Swedishenvironment is part of the Swedish National Environmental Monitoring Programme. It is based on chemical analyses of tissues and organs from species collected in selected referenceareas of the Swedish mainland, lakes and coastal areas (Odsjö & Olsson 1979a,b, Bernes1985). As part of the terrestrial contaminant monitoring programme, specimens of muscle,liver and kidney of moose (Alces alces) have been collected since 1980 from Grimsö, areference area in the monitoring programme and a coherent hunting district in the Örebrocounty (T) in south-central Sweden. In 1996, the monitoring was extended by collection andchemical analysis of organs of moose from six further counties and districts in Sweden. Thesedistricts are situated in the Norrbotten county (BD), Jämtland county (Z), Västmanland county(U), Älvsborg county (P), Jönköping county (F) and Kronoberg county (G) (Figure 1).Moose, with a diet dominated by twigs and leaves of trees and shrubs (Cederlund et al. 1980),was chosen in the monitoring programme as a representative of biota in the Swedish forestareas. Since the moose is distributed almost all over the country, it was considered as an idealmaterial also for studies of spatial distribution of environmental pollution and bio-accumulation,which is the reason for the extended collection of samples in 1996 onwards.This report presents levels and time trends of Ca, Cd, Co, Cr, Cu, Fe, Mg, Mn, Mo, Ni, Pb, Vand Zn in liver and kidney and Hg and Se in liver and muscle from the period 1996-2000. For Grimsö data from an extended period, 1980-2000 is presented.

The report The Effects of Wind Power on Human Interests (report number 6545) was published in 2012. Since then, much has happened both in terms of technological development and in terms of the state of knowledge about wind power’s impact on its surroundings related to the expansion of wind power over the past decade.

The purpose of this report is to provide an updated, supplemented and summarized version of the publication The Effects of Wind Power on Human Interests.

The goal of this updated report is:

• to refer back to the original in the parts that are still relevant,
• to supplement with new knowledge based on the current state of knowledge and new political objectives.

Content and structure of the report

This updated version of The Effects of Wind Power on Human Interests summarizes, analyzes and evaluates existing international and national research on wind power’s impact on human interests. The report presents and analyzes current research on the impact of wind power developments on human health and illness, financial impacts and activities, as well as landscapes and research on human participation in the development process.

Chapter Summaries: Planning for a renewable energy source

The chapter introduces Sweden’s goals for renewable energy, the permit and planning process, the concept of landscape and democracy, as well as the conditions for civic influence.

In 2016, the Swedish parliament set a goal that electricity production will be 100 percent renewable by 2040. The goal is general and not aimed at any particular type of energy source. Nevertheless, wind power will most likely be the most important renewable energy source in the pursuit of this goal. The role of wind power in the energy system is changing.

In just a few years, wind power has gone from being a marginal energy source to producing a significant part of Sweden’s electricity. Although there are no specific goals for the expansion of wind power in Sweden, there is every reason to expect that the importance of wind power will continue to increase over the next 20 years. This places new demands on the design and planning of future energy systems.

On the 28th of January, 2021, the Swedish Environmental Protection Agency and the Swedish Energy Agency presented a joint national strategy for a sustainable wind power development. The strategy emphasizes the importance of improved consensus, predictability and legal certainty in the expansion and development of wind power. The authorities emphasize that the transition to a completely renewable energy system is not only a climate issue, but also an issue of competitiveness, security of supply and increased demands for a secure and robust electricity supply. The development of wind power also needs to take into account valuable nature, people’s living environment and a number of other societal interests. This publication intends to contribute to the Swedish Environmental Protection Agency’s and the Swedish Energy Agency’s joint national strategy.

The location and development of large wind turbines is governed partly by the Environmental Code, and partly by the Planning and Building Act. All large wind power projects require a legal permit process that is handled by the county administrative board, whose environmental assessment delegation makes decisions on permit for developments. The municipality is responsible for the physical planning and must approve all wind power developments within the municipality, in accordance with the Environmental Code. The national strategy for a sustainable wind power development has recommend to the government that the municipal approval of wind projects occur early in the process and that such decisions be binding, as opposed to the situation today, when decisions can be changed any time prior to the project winning approval.

However, the location of developments such as wind turbines is governed not only by the Environmental Code but also by spatial planning. According to the Planning and Building Act (PBL), the management of land and water resources must include an open democratic process in which different societal interests are weighed against each other, at the same time as the rights of individuals are taken into account. An important prerequisite for the landscape perspective to be developed in general planning is the availability of knowledge and planning data that can contribute to making visible the connection between different values and important contexts in the landscape. A consistent idea in PBL is to create conditions for citizen influence through the statutory consultation and exhibition procedure. There are great similarities here with the European Landscape Convention’s basic ideas about the importance of participation in issues concerning the landscape. Municipalities and county administrative boards thus need, among other things, to produce and regularly update landscape analyses involving public participation in order to create a sustainable planning basis for wind power expansion in Sweden.

Health aspects

This chapter deals with aspects such as noise, shadows, discomfort, sleep disorders, symptoms and illnesses.

Wind turbines can be perceived as annoying by residents living in the vicinity. The main source of annoyance is the noise that occurs when the rotor blades pass through the air – a hissing, whistling or thumping sound – but also aircraft obstruction lights and shadow flicker are sources of annoyance.

At noise levels just below the current Swedish guideline value of 40 dBA, about 10 percent of people state that they are very annoyed by wind power noise. This proportion is comparable to the proportion of noise annoyance by road traffic at its corresponding guideline. This indicates that the current guideline for wind power noise is reasonable from an annoyance point of view. Shadow flicker can be experienced as very annoying, both outdoors and indoors.

Indirect negative health outcomes have been demonstrated in the form of increased prescribing of antidepressant medications and sleeping pills in Denmark. Relationships between wind power noise and self-reported sleep disorders have been reported in some studies, while other studies have not found such a relationship. Allegations that wind power carries a risk of “vibroacoustic disease”, “wind power syndrome” and the harmful effects of infrasound impact on the inner ear are unproven.

Social benefits and economy

This chapter covers the employment effects of wind power, compensation models, local business development, effects on other business sectors and on property values, as well as local benefits and various compensation models.

According to calculations by the Swedish Energy Agency, wind power’s electricity production needs grow by fivefold by the year 2040 if the target of 100 percent renewable energy production is to be reached. This means an that wind power could comprise at least 100 TWh per year, and that 1 percent of Sweden’s land area will be used by wind farms.

Every wind power establishment creates jobs during the construction on site and during the turbines’ operating time of about 25 years. Based on detailed Swedish studies, the employment generated by each 2.35 MW turbine can be estimated to 8.33 annual jobs during the construction time and 8.66 annual jobs during the operating time; in total 17 annual jobs per turbine. It is of particular interest that the operating time is estimated to give more jobs than the construction time.

Owners of the land where wind turbines are built receive an annual rent from the turbines’ owner, who often, in accordance with established custom, voluntarily contribute to a municipal development fund to finance local development projects. This is often used for investments in local leisure facilities or similar. There are interesting examples of how the municipal development funds are used as a basis for credit unions and thus as risk capital for local business development.

Regarding wind power’s impact on reindeer herding, the existing, limited research suggests that wind power should not be considered as a single factor, but as one of many (e.g. tourism, transport infrastructure, buildings in general) whose aggregate effects might be negative. There are also studies suggesting that reindeer to a certain extent are able to adapt to the environment around wind turbines.

Noise for those living closest to the turbines and negative impacts on the natural landscape are the two foremost reasons for local resistance against wind farms. International research shows different results regarding wind power’s possible impact on property values. A new Swedish study shows lower property values up to 8 km from wind turbines.Those affected in the immediate area often perceive the development of wind power as someone from the outside exploiting a common local resource. If the local benefit of the wind turbines is perceived as non-existent – or rather as a benefit to only the rent receiving landowners, information and consultation meetings achieve limited success in their efforts to create local acceptance. Possible ways to achieve a successful implementation of the current wind power strategy could be to investigate and test new models for local compensation and local co-ownership.

Landscape and planning

The chapter defines the concept of landscape, describes landscape analysis as a basis for planning and provides a citizen perspective on how landscapes are valued, managed and developed.

Each wind power development changes the landscape. The people who live and work in a particular area, and have a long-term relationship with the landscape, often interpret wind power in this landscape in other ways than outsiders such as experts, developers and representatives of authorities and society. This fact has several consequences for how planning of the wind power expansion should be done and with what knowledge as a starting point. Four aspects are particularly important:

1. Knowledge of the landscape. In order to be able to make wise decisions, careful, well-thought-out planning of a wind power development is required, based on in-depth, concrete knowledge of what the landscape is and how everyone involved views its development and future. 
2. Holistic view. In a landscape analysis, the landscape’s knowledge, use and experience values should be brought together with historical connections, natural values and assessments of sensitivity and resilience into a descriptive and evaluative whole. The combined (cumulative) effects of different wind power projects need to be addressed. 
3. Expertise and local knowledge. Landscape analysis is a systematic approach, usually performed by experts with relevant expertise, to describe and interpret the landscape as a whole, based on generally applicable values. This does not mean that local knowledge is a less serious and less valuable form of knowledge that cannot contribute with important insights. 
4. Dialogue. The European Landscape Convention insists on the democratic importance of the inclusion of the public’s perceptions and local knowledge of the landscape in planning. Landscape analysis is expected to provide an overview of complex connections and values in the landscape and to serve as a basis for complementary dialogue with residents and stakeholders.

Social consequences and anchoring

This chapter addresses issues of public opposition (attitudes and participation), institutional conditions (planning and consultation), civic cooperation, communication and the project code of conduct.

How issues of justice, participation and trust are handled in the planning and preparation of a wind power development affects public acceptance and also the legitimacy of decision making in the area concerned. Research on participatory processes in the context of wind power shows how attitudes, trust and expectations are affected by the reception and response within planning to the public’s knowledge and the views of those concerned.

In the Swedish planning process and in permit processes for wind power developments, exploration consultations, delimitation consultations and planning consultations are often conducted. However, the formal regulations do not clarify what a good and constructive participation process should look like. As the so-called participation ladder shows, different levels of citizen dialogue and empowerment remain conceivable.

In the literature, however, the importance of a well-thought-out communication strategy is emphasized. The guide Participation processes around wind power projects provides detailed instructions on how such a process can be designed. In terms of content, the communication plan, as well as the basis for participation, must be adapted to each specific case.

For designers, the code of conduct is an important principle.

The so-called landmark model used in Dalarna County can serve as inspiration for public and preparatory talks on community planning and a sustainable future in a region. For wind power, however, landscape analysis is a more concrete and useful tool. A lively discussion about values in the landscape creates, not only understanding, but also a valuable foundation for environmental assessments and planning efforts.

Rapportsyftar till att ge en kort beskrivning av vegetationen inom försöksområdetIvantjärnsheden, Jädraås. Tonvikten läggs på vegetationens förändringar frånkalyta till moget bestånd. Målet är att ge en grundläggande beskrivning av hedensvegetation. En ravin finns inom området. Då ravinens vegetation indikerar eneutrofigradient tvärs över mitten av området behandlas den relativ utförligt

Environmental law must deal with technical and natural science knowledge and risk assessment in the evaluation of the impact of human activities upon the environment. Legal criteria often include concepts such as “the continued ecological functionality of breeding sites”, “significant effect on the environment” or “favourable conservation status”, all relating to natural science factors. Accordingly, one must be able to manage scientific knowledge and uncertainty at various stages of decision-making procedures, from the first level of the administration to the courts. This research has been joint project between Jan Darpö at the Faculty of law, Uppsala Universitet and Jonas Sandström at the Species Information at SLU in Uppsala. The project concerned the use of natural science knowledge in cases concerning land-use and species protection, focusing on two scenarios; permits for wind farms and forestry. The same set of EU species protection provisions apply, but the decision-making procedures differ greatly.

The permit procedure for wind farms in Sweden is strictly formalized under the Environ-mental Code and the procedure is characterized by the requirements of EU law on environmental impact assessments (EIA) and consultation with expert authorities and the public concerned. In substance, the EU nature directives – that is the Bird Directive (2009/147) and the Habitats Directive (92/43) – are applied in line with the case-law of the CJEU. The permits are issued by Regional Licensing Boards with experts of their own and the decisions are appealed to the environment courts where technical judges work together with law trained judges on an equal footing. I this project, we have studied all permit cases on wind farms from 2014 to 2018 in Sweden, all in all more than 500 decisions and judgements. We have concluded that the permit procedure is well-functioning with respect to the effectiveness of EU law. During this five-year period, applications have been made in 211 cases for 4,535 wind turbines, out of which 72 procent were granted permit. Out of those 28 procent which were denied permit, species protection concerns represented 9,3 procent only. Further, we have performed an in-depth analysis of 19 applications on wind farming from different regions of the country located in the forest landscape. We found that when assessing the impact of wind power, considerations was taken to species that are directly affected by collisions, such as certain birds and bats. In contrast, there was less consideration to values of the forest landscape with regard to species that are linked to natural forests and other high conservation values, such as fungi, lichens, mosses, vascular plants and insects. These species are directly affected by damage to habitat by the infrastructure surrounding the wind turbines, but also indirectly by increased exploitation. These impacts are often referred to as cumulative effects, barriers, and fragmentation and are often neglected and considered to be difficult to assess. Moreover, the EIAs and applications vary greatly in quality concerning species assessment, although some of the cases include large inventories of species. Data collected in this work could be of greater use if they were made accessible to the public. There are good opportunities for the public concerned to express their opinions in the process. We have also noted that the decision-makers and environment courts listen to these arguments, especially if they are based on validated observations and other kinds of objective information.

The permit procedure for wind farms is contrasted by the decision-making procedure in Swedish forestry. The relation between the Forestry Act and the Environmental Code is unclear, resulting in differing requirements for the investigation of the impacts of clear-cutting operations on sensitive species and their habitats. The procedure is untransparent and still regarded as an affair between the authority and the operator without any participation from the public concerned. Formal decisions are seldom made and traditionally very few cases go to court. Recent years, however, there has been an increase of cases in the environmental courts concerning forestry and species protection due to pressure from EU law.

Our study covered 300 cases concerning clear-cutting operations from four forest districts of the National Forest Agency during the period 2018–19; two districts to the north of the country and two to the south. From this material, we concluded that there are substantial differences between the regions concerning the presence of sensitive species. Very few cases concerned species protection in the north, whereas as birds such as the capercaillie, certain frogs and orchids was subject of controversies in the south. The main reason for this is the lack of data and observations reported by the public to the Artportalen, the main source for species information. As the competent authorities’ own inventories of species and their habitats have been down-prioritized since the early 2000s, relevant information is lacking in the north. This downward trend has increased recent years in line with a general development towards weaker implementation of the species protection requirements in Swedish forestry. Also the compensation scheme for forest protection is counterproductive in that sense, as it encourages the landowners to notify small areas of great biodiversity for clear-cutting operations. This piecemeal approach is further strengthened by the fact that the landowner is reimbursement with 125 procent of the market value. Within the framework of the forest project, we have also analyzed the effects of the recent judgement from the CJEU in the case C-473/19 Skydda skogen (2021). We concluded that it follows from this judgement that the Member States must have a scheme of binding legislation on species protection in the forest and that the basis for decision-making must be comprehensive in line with the precautionary principle. Further, the public concerned must have an opportunity to participate in the decision-making procedure, including a right to appeal to a court of law. In all these aspects, it is doubtful if the Swedish system for decision-making concerning forestry and species protection meets the requirements.

Finally, we have synthesized our conclusions to form a proposal for a common standard of “good governance” for environmental decision-making and judicial review on species protection. In sum, we have identified the following key elements:

• Planning on a landscape level is necessary to ensure that continuous ecological functionality may be preserved for areas impacted by large scale land-use activities. Regional wind development plans and forest management plans may be an important component in such a system.
• In line with the precautionary principle, operators must be obliged to furnish the competent authorities with comprehensive investigations on species and their habitats in the area before such operations are performed.
• The competent authorities must also build a knowledge bank on species and habitats by inventories of their own.
• When operations which may impact species and their habitats are notified to the competent authority, there must be sufficient time to investigate the case in order secure well informed and clearly reasoned decisions.
• Transparent decision-making with public participation is a key factor for providing the competent authorities with high quality information in many cases, not least on the existence of species and their habitats.
• And finally, access to justice is crucial for the effective implementation of the legal requirements in the area of environmental law.

Syftet med denna studie är att undersöka kroppsbelastningen av industrikemikalierna

nonylfenol (NP) och bisfenol A (BPA) bland unga kvinnor i Sverige. BPA, NP, och en

närbesläktat substans (oktylfenol, OP), samt NP- och OP-etoxylater, analyserades med hjälp

av LC-MS-MS i blodserum från 100 ammande förstföderskor från Uppsalatrakten. Fritt NP

över analysmetodens kvantifieringsgräns (LOD: 0,5 ng/g serum) hittades hos 43 % av

studiedeltagarna, medan mätbara halter av totalt NP observerades hos 39 % (LOD: 0,8 ng/g

serum). Motsvarande procenttal för BPA var 27 % och 22 %. Andelen fritt NP i förhållande

till totalt NP var 84 % (median, range: 42-112 %) bland deltagarna som hade kvantifierbara

halter av både fritt och totalt NP (N=35). För BPA var motsvarande siffra 76 % (49-109 %)

(N=17). Ett parvist t-test visade att halterna av fritt NP och BPA var signifikant lägre än

halterna av totalt NP (p<0,001) och BPA (p<0,001). En stark korrelation mellan halten av fritt

och totalt NP (Spearmans r=0,86, p<0,001) och BPA (r=0,75, p<0,001) observerades. Fritt

och totalt OP detekterades hos endast 5 kvinnor i nivåer mellan 0,56 ng/g serum och 1,07 ng/g

serum. Alla kvinnor hade halter av etoxylater av NP och OP som låg under LOD (OPE

1O: 0,2

ng/g; OPE

2O:0,02 ng/g; NPE1O:0,7 ng/g; NPE2O:0,1 ng/g). En signifikant högre

totalkonsumtion av frukt och grönt observerades bland deltagare med NP-halter på eller över

LOD. Fler deltagare än förväntat med halter av BPA på eller över LOD bodde i bostäder som

byggts senare än 1999. Sammanfattningsvis så antyder resultaten att det finns en pågående

exponering av konsumenterna för NP och BPA som är tillräckligt hög för att fritt NP och

BPA ska kunna detekteras hos en del konsumenter. Svaren på enkätfrågorna pekar ut nyare

bostadshus som en möjlig exponeringskälla för BPA, medan konsumtion av frukt och

grönsaker kan vara en källa för NP-exponering. Resultaten får dock anses vara

hypotesbildande eftersom studien är liten och att NP- och BPA-halterna i de flesta fallen låg

under eller endast lite över analysmetodens LOD.

Sammanfattning

I Riksskogstaxeringens landsomfattande inventeringar följs trädförekomstens

utveckling i permanenta provytor, bl.a. på myr. I denna studie använder vi oss av

Riksskogstaxeringens data för att undersöka om träd på myrar har ökat under den

senaste 20-årsperioden från 1980-talet (1983-87) till 2000-talet (2003-07). Utifrån

studien kan vi dra följande slutsatser:



Den stående trädvolymen på myrar har för hela Sverige ökat med 75 % och mer

än fördubblats i sydöstra Sverige under den studerade 20-årsperioden.



Arealen trädklädd myr (med stamvolym > 25 m3 per ha) har ökat med 55 % under

perioden.



Igenväxningen är extra stor i S och SÖ Sverige.



Myrar med höga naturvärden i Våtmarksinventeringen (VMI klass 1 objekt) har

större andel öppen myr än lägre klassade myrar.



Myrar med diken i direkt anslutning har större trädvolym än myrar utan diken och

diken påskyndar igenväxningsprocessen.



En lämplig miljöindikator för Regionalt UppföljningsSystem (RUS) i våtmarker

skulle kunna vara att följa arealutvecklingen av öppen myr (utan träd) och glest

trädbevuxen myr (stamvolym upp till 25 m

3 per ha). Båda arealerna bör

fortsättningsvis inte minska alltför kraftigt.

Sedan 1996 har Livsmedelsverket regelbundet samlat in modersmjölk och blod från förstföderskor i Uppsala för analys av persistenta organiska miljöföroreningar (POPar). Proverna samlas in tre veckor efter förlossning. PCB, dioxiner och bromerade flamskyddsmedel analyseras i bröstmjölk och perfluorerade alkylsyror (PFAA) i serum. De uppmätta halterna i mammornas mjölk och serum speglar barnens exponering under graviditets och amningsperioden. Barnen till mammorna följs också upp vid 4, 8 och 12 års ålder med frågor om bland annat hälsa. I denna rapport undersöktes hälsoutfallen födelsevikt, och förekomst av astma, allergi och öroninfektioner hos barnen och samband med mammornas halter av olika POPar. Resultaten visar att det finns ett statistiskt signifikanta samband mellan PFAA och sänkt födelsevikt. För PCB/dioxiner sågs tvärt om ett samband mellan ökad exponering och ökad födelsevikt om den statistiska modellen tog hänsyn till mammans halt av bromerade flamskyddsmedel. För förekomst av astma och allergi sågs inga signifikanta samband med POP-halter. Ökade halter av PFDA i mammans blod gav en signifikant ökad risk (oddskvot:2,32) bland barnen för att få 3 eller fler öroninfektioner upp till 12 års ålder. Inga andra samband var signifikanta för öroninfektioner. I den här studien har också stickprovsberäkningar gjorts för att beräkna hur många studiedeltagare som skulle behövas för att upptäcka ett statistiskt säkerställda samband utifrån de data vi har. Resultaten visar att för födelsevikt är antalet tillräckligt, men för att upptäcka mindre förändringar av födelsevikten krävs många fler deltagare. För astma, allergi och öroninfektioner behövs det i de flesta fall ungefär dubbelt så många deltagare för att med 80 % säkerhet kunna upptäcka en förändring av oddskvoter liknande de som observerades i studien

Sedan 1996 har Livsmedelsverket regelbundet samlat in blodprover från förstföderskor i Uppsala för analys av persistenta halogenerade organiska miljöföroreningar (POP). Poly- och perfluorerade alkylsyror (PFAS) är en sådan substansgrupp. I vårt projekt undersöks bland annat hur exponering för PFAS har förändrats sedan stora ändringar i produktion av kemikalierna skett runt millennieskiftet. I följande rapport redovisas halter av PFAS i serum från förstföderskor provtagna 2017-2019 samt tidstrender för perioden 1996-2019. PFOS förekommer i högst halt i serum följt av PFHxS och PFOA. Hälften av förstföderskorna, provtagna 2017-2019, hade serumhalter över den nivå hos mammor som är önskvärd för att skydda barnet mot hög exponering under foster- och amningsperioden, fastställd av EFSA 2020. Serumhalter av PFUnDA har ökat cirka 2 % per år under hela studieperioden, medan det för PFNA observerades en ökning av halter fram till omkring år 2008 och därefter sjunker halterna. På grund av dricksvattenföroreningar av PFAS har serumhalterna av PFBS och PFHxS ökat hos förstföderskorna från Uppsala. Efter år 2010-2011 har halterna i serum börjat minska (change-point year), vilket överensstämmer med att åtgärder för att sänka halten PFAS i dricksvattnet har satts in sedan föroreningen upptäcktes i juli 2012. Resultaten visar att storskalig utfasning av PFOS och PFOA internationellt har resulterat i minskande exponering i befolkningen och serumhalterna minskade årligen med 5 % för PFOA och 9 % för PFOS under studieperioden i Uppsala. Kvinnor med högst utbildning (mer än 3 år eftergymnasial utbildning) hade 10-70 % högre PFAA-halter än kvinnor med lägst utbildning (gymnasieskola). Störst skillnad observerades för PFBS och PFHxS som till viss del sannolikt beror på att kvinnor med högst utbildning i högre grad bott inne i Uppsala stad och därigenom fått högre exponering via dricksvattnet, än kvinnor med lägst utbildning som bott längre från stadskärnan. Serumhalterna av flera av de långkedjiga karboxylsyrorna minskade med 1-3 % per enhetsökning av BMI, vilket antyder att överviktiga kvinnor hade något lägre halter av dessa PFAA än kvinnor med lågt BMI. Det är viktigt att fortsätta följa trender av PFAS i POPUP för att se om exponeringen fortsätter att minska, och för de ämnen som inte visar någon nedåtgående trend om nivåerna kommer att plana ut för att sedan minska.

     Den framlagda hypotesen om Dalälvens tidigare utbredning inom detta område, tycks mig i viss grad vara styrkt. Det framlagda materialet tyder på att det verkligen varit en högre nivå på fjärden under gången tid. De från område 1,2,3, och 4 beskrivna dalarna kan enligt mitt förmenande betecknas som torrdalar.

     Framförallt dalen på Mattön indicerar att den högre vattennivån verkligen existerat.

     I korta drag kan utveckligen sägas ha tillgått på följande sätt. När Färnebofjärden isolerades, omkring 5000-4500 år f. kr. , från Litorina  havet, skedde detta på ungefär 60 m- nivå. (bil.2). Under relativt lång tid, då havet drog sig tillbaka från 60-56 m-nivå (bil.4), låg Färnebofjärdens yta på denna nivå. Vid denna tidpunkt, då erosionen nått det lägre värdet, började den kraftigare erosiva verkan i hindret V Gysinge göra sig gällande, varvid denna passpunkt så småningom kom att ligga så lågt att den inte tillät vattentransport över passen in mot karinmossen.

    Under tiden som detta hände transporterades vatten troligtvis också längs det förmodade hindret mot söder. Detta har inte tidigare berörts, men på bil.2 finns ett pass som leder från den nuvarande älvfåran och mot söder in i den öster om område 3 belägna dalen. Detta ligger på kartan under 55m-kurvan, men enligt mina avvägningar 57,87m.ö.h.Det borde, enligt tidigare fört resonemang, också ha något högre från början, men senare eroderats ned  Det har troligtvis torrlagt av samma orsak som passen mot Karinmossen .

    Ungefär samtidigt med  detta måste en sänkning av passnivån ha skett förmodat skeende här, på grund av frånvaron av lämpliga hinder i form av en moränrygg.

     Söder om forsen SSV Åsbyvallens f.d. fäbod finns en rygg, som slutar i och med forsen. Jag har inte lyckats följa den från forsen och mot norr. Om denna rygg fortsatt över älven skulle det kunna förklara torrdalen på Mattön och det breda passet genom ryggen vid Åsbyvallens  f.d. fäbod, där det i dag endast passerar obetydligt med vatten (foto 7).

      Passet över nuvarande Sjöforsen skulle i så fall inte ha behövt ligga så högt. Det ha stigit upp över vattenytan senare då det förmodade hindret delvis varit genombrutet. Att passets höj 1 ändå varit högre tyder torrdalarna i område 4 på . Åtminstone upp till deras nivå borde det ha nått.

     Genom Gäddsjöpasset får man väl också tänka sig en transport av vatten. Denna vattenström borde då ha mynnat i Litorina havet, vilket troligen stått någonstans över Kerstinbomyren.

     Över Tärnsjöpasset har troligtvis inte någon vattentransport skett. Detta skulle då vara den punkt, som begränsar Färnebofjärdens utbredning. Den förmodade högsta vattenytan skulle då kunna ha legat mellan Tärnsjöpassets nivå och torrdalens på Mattön. Antagligen närmare Mattödalens nivå eftersom denna är av relativt liten omfattning.

      Den förmodade utvecklingen styrks av det faktum, att laborator Sten Florin kunnat konstatera en samtidig isolerings tidpunkt för Färnebofjärdens hela bäcken, och det onormalt stora tidsintervallet till Hedesundafjärdens isolering.

Det har skett en signifikant genomsnittlig minskning med 34 till 55 % av serumhalterna av CB-153, p,p´-DDE och HCB under perioden 1991 till 2001 bland 39 medelålders svenska män, varav en del med hög konsumtion av fet östersjöfisk. Detta kunde inte förklaras med förändrad fiskkonsumtion över tiden. Däremot förklarade en ökad kroppsvikt en del av minskningen, genom en ”utspädningseffekt” (större distributionsvolym). Det är sannolikt att en minskad förorening av animaliska livsmedel med dessa POPs under senare år bidragit till de sjunkande halterna i serum. I motsats till resultaten för CB-153, p,p´-DDE och HCB förelåg det inte någon signifikant tidstrend för TEQ för PCDD eller PCDF I serum bland 26 medelålders svenska män, trots en längre uppföljningsperiod (1987 till 2002). För enskilda PCDD/F kongeners noterades såväl minskningar som ökningar över tiden. Resultaten ger vid handen att dioxinbelastningen varit oförändrad under den senaste 15 års perioden.

Fältarbetet utfördes under tiden 8/4 - 10/4, 2/5 – 6/7 1974 samt vid ett flertal tillfällen under hösten 1974. Under tiden 5/5 – 6/7 bodde vi i Bergvik och Ala:s stuga vid Gröntjärn.

SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER

Det undersökta området är beläget i ett mäktigt stråk av isälvsavlagringar norr om Ljusdal.  Gröntjärn och Strå sjö-Långtjärn utgörs av dödisgravar på ömse sidor om en hög brant ås. Gröntjärn saknar både ytligt tillopp och ytligt avlopp.

En ytvattenförbindelse mellan Gröntjärn och Benbergsbäcken kan uppstå vid mycket höga vattenstånd i tjärnen väster om Gröntjärn. En fåra i den rygg som avskiljer från varandra tyder på att så har varit fallet någon gång.

Sedan 1996 har Livsmedelsverket regelbundet samlat in modersmjölk från förstföderskor i Uppsala för analys av persistenta halogenerade organiska miljöföroreningar (POP). I följande rapport redovisas halterna av industrikemikalien PCB (mono-, di- och non-orto PCB), oavsiktligt bildade dioxiner och furaner (PCDD/F) och bromerade flamskyddsmedel (PBDE, HBCDD) i 45 modersmjölksprover insamlade 2017 till 2019. De klorerade pesticiderna DDT (p,p’-DDT, p,p’-DDE, p,p’-DDD, o,p’-DDT), hexaklorbensen (HCB), hexaklorcyklohexan (β-HCH) och klordan (oxyklordan och transnonaklor) har anlyserats i pooler, 3 pooler per år, för åren 2017-2019. Nya data används också för att uppdatera tidstrenderna för dessa ämnen. Bland PCBerna var medelkoncentrationen i modersmjölk (2017-2019) högst för CB 153 (22 ng/g fett). Medel-halten för PCDD TEQ (1,5 pg/g fett) var något högre än för PCDF TEQ (1,4 pg/g fett). Bland de polybromerade difenyletrarna (PBDE) uppvisade BDE 153 (0,51 ng/g fett) högst medelhalt. Den DDT-förening som hade högst medelhalt i de poolade proverna var p,p’-DDE (33-80 ng/g fett). Utvärdering av tidstrender för perioden 1996-2019 (multipel linjär regression) visade att halterna av di-orto PCBer, mono-orto PCB TEQ och non-orto PCB TEQ har minskat med ca 6 % per år. Halterna av PCDD TEQ har minskat fortare än halterna av PCDF TEQ (7 % respektive 3 % per år). Det finns en tendens till att haltminskningarna för PCB och PCDD/F varit snabbare under den första delen av studien. För CB 153, di-orto PCBer, mono-orto PCB TEQ och PCDD/F TEQ observerades ett signifikant trendbrott runt åren 2000-2002, och för non-orto PCB TEQ var det ett trendbrott 2007. Efter trendbrotten minskade halterna långsammare. Även om bröstmjölknivåerna av tot TEQ minskar, hade fortfarande 10 av 45 kvinnor (provtagna 2017-2019), nivåer över EFSAs modellerade kritiska halt för bröstmjölk. Halterna av BDE 47, BDE 99 och BDE 100 har minskat med 7-12% per år. Nivåerna av BDE 153 ökade under 1996-2000 då ett trendbrott sågs och därefter har halterna minskat. BDE 209 har bara analyserats i modersmjölk sedan 2002 och hittills kan inte någon tidstrend observeras. Trenden för HBCDD visade en nedåtgående trend med 3 % per år och ett trendbrott sågs 2000 med ökande trend före och minskande halter efter det året. Halterna av klorpesticider i modersmjölk minskade med 5-11 % per år och för HCB sågs ett trendbrott år 2000 med en långsammare minskning efter det. Resultaten stämmer överens med det som rapporterats tidigare inom POPUP. Mammans ålder, BMI, viktförändring under graviditet och utbildningsnivå är faktorer som kan påverka halterna av POPar i bröstmjölk, och dessa justerades för i trendanalysen. Resultaten visade bl a att POP-halterna minskade med 1-2 %, per procent som mamman ökade i vikt under graviditeten. Fortsatta undersökningar av POPar i modersmjölk kan ge svar på om halterna av PCBer, PCDD/F och HCB håller på att stabiliseras på nuvarande nivåer.

Står du inför utmaningen att börja arbeta med ekosystemtjänster i din myndighet, organisation eller företag? Eller har du redan påbörjat arbetet och behöver lära hur andra har gjort för att komma vidare? Då kan du ta del av erfarenheter i denna rapport.

Här presenteras resultaten av arbeten med ekosystemtjänster. Detta kompletteras med en intervjustudie så att du ska kunna ta del av personliga reflektioner som du kan komma att känna igen dig i och förhoppningsvis kommer hämta inspiration ur när du tar nästa steg i din analys av ekosystemtjänster.

Naturvårdsverkets ambition är att rapporten inspirerar fler att börja förhålla sig till och räkna med ekosystemtjänster när planer, strategier och beslut ska tas. Rapporten är framtagen av professor Tuija Hilding-Rydevik, och forskare Malgorzata Blicharska, Centrum för biologisk mångfald, Sveriges lantbruksuniversitet och Uppsala universitet. Författarna svarar själva för rapportens innehåll.

Denna rapport utgör en syntes av de sju projekt som finansierades inomNaturvårdsverketsoch Havs- och vattenmyndighetens forskningssatsning inomområdet ekologisk kompensation som pågick 2018–2021. Syntesprojektet har utgåttdels från slutrapporterna från de enskilda projekten, dels från myndigheternasuttryckta önskemål om belysning av vissa specifika aspekter inom tillämpningen avekologisk kompensation. Rapporten täcker därför inte in alla resultat och slutsatserfrån forskningsprojekten utan har inriktat sig på följande teman: (i) etiska argumentkring ekologisk kompensation, (ii) förutsättningarna för lagstyrd och frivilligkompensation,(iii) modeller för beräkning av miljöskador och kompensationseffekter,och (iv) uppföljning och utvärdering av kompensationsåtgärder.

Tillämpningen av ekologisk kompensation har idag en relativt begränsad omfattning,men skulle kunna utvecklas till ett mer använt styrmedel. I rapporten pekas dockpå en rad aspekter som behöver åtgärdas och utvecklas för att ekologisk kompensationska bidra till att förlusterna av biologisk mångfald och ekosystemtjänster stoppas ellervänds till en nettouppbyggnad av miljövärden. Syntesprojektet resulterade i en radolika förslag riktade till berörda myndigheter som förväntas vara avgörande förekologisk kompensation som styrmedel. Dessa summeras kortfattat nedan:

Lagstiftning och nationell policy

• Skadelindringshierarkin bör få ett starkt lagstöd och kopplingen mellan hierarkinoch principen om tvådelad prövningen bör klargöras
• Målet med ekologisk kompensation bör formuleras och uttryckas i lagstiftningoch nationella policydokument
• Lagstiftning bör tas fram gällande regler för när ekologisk kompensation inteska tillämpas utan exploatering i stället helt ska undvikas
• Utredning behövs kring om ett mål om nettovinst vid ekologisk kompensationbör formuleras i miljöbalken, respektive om det ska uttryckas tydligare som endel av de svenska miljökvalitetsmålen
• Krav på systematisk uppföljning bör ingå som standard för alla kompensationsåtgärderbaserade på beslut utifrån miljöbalken
• Nationella riktlinjer bör utvecklas för uppföljning och utvärdering av ekologiskkompensation, och dessa bör även förtydliga vem som bär ansvaret för att utföraoch bekosta dessa

Utveckling av kompensationspooler

• Ytterligare utredning bör göras kring förutsättningarna för att införa kompensationspooleri privat och offentlig regi, bland annat gällande ansvar samt socialaoch samhällsekonomiska effekter

Frivillig kompensation: kommunal och näringsliv

• Nationellt gemensamma riktlinjer och utökad vägledning för frivillig kompensationbör utvecklas för att klargörai. hur berörda aktörer kan och bör organisera arbetet med frivillig kompensationii. hur målet med kompensationen bör definieras och i samband med det hureffekterna av införda kompensationsåtgärder bör följas upp
• Tydligare stöd och riktlinjer bör utvecklas för vad som bör ingå i översiktsplaner,detaljplaner, grönplaner och naturvårdsplaner för att kunna skapa ett konsistent,transparent och mer strategiskt kommunalt arbete med kompensation, somockså går att följa upp och utvärdera

Beräkning och bedömning

• Policydokument och riktlinjer bör upprättas för att styra handlingsutrymmet vadgäller naturtypisk, rumslig och tidsmässig flexibilitet inom ekologisk kompensation
• Nationella riktlinjer bör av försiktighetsskäl förorda och rekommendera konkretamultiplikatorer för hantering av osäkerhet, även kopplat till samhällsekonomiskaaspekter
• Förslag bör tas fram på hur det går att förbättra möjligheterna att tillämpa ettlandskapsperspektiv vid genomförande av ekologisk kompensation
• Beräkningsmodeller som inkluderar samhällsekonomiska, sociala och ekologiskaperspektiv bör utvecklas vidare, och dessa bör även beakta juridiska aspekter
• Nationella riktlinjer bör utvecklas för vilka typer av mått på miljöegenskaper somföreträdesvis kan tillämpas i beräkningen av omfattningen av ekologisk kompensation,samt i vilka fall som enklare specifika schablonvärden kan användas

Delaktighet

• Deltagandeprocesser bör utvecklas som främjar inkludering av berörda samhällsgrupperi beslutsfattande kring ekologisk kompensation

Kunskap, uppföljning och utvärdering

• Riktlinjer bör utvecklas för hur data från initierade och genomförda kompensationsprojektska sammanställas och tillgängliggöras, samt en nationell databas tas framför att stödja detta
• En nationell geografisk databas bör tas fram för dokumentation av implementeradekompensationsområden för långsiktig uppföljning

I takt med att larmrapporter om frekventa algblomningar, ökad utbredning av döda bottnar, minskande bestånd av rovfisk, förändringar i makrovegetationens sammansättning mm. under senare år duggat tätt har samhället börjat ställa krav på att åtgärder genomförs som väsentligt förbättrar miljöförhållandena i Östersjön. Ett av de mer påtagliga fenomen som kan kopplas till övergödning är den syrgasbrist som ibland uppstår längs bottnar där sedimenterande organiskt material ackumuleras och bryts ned. I många marina och limniska miljöer finns i de översta sedimentlagren längs mjukbottnar ett diversifierat och individrikt organismsamhälle. Om syrgasnivån varaktigt underskrider en kritisk nivå elimineras emellertid förutsättningarna för djurliv och det sker en succession mot bakterier som förmår leva under anaeroba förhållanden. Detta innebär att fisk och mobila bottenlevande djur lämnar området medan djur som saknar förmåga till längre förflyttningar slås ut. Ansträngda syrgasförhållanden längs bottnar har sedan lång tid tillbaka också ansetts kunna leda till en försämrad fastläggning av näringsämnet fosfor. Fosfor är ett av de näringsämnen som algerna behöver för sin tillväxt. Under ganska lång tid ansågs emellertid fosfors betydelse i Östersjön vara underordnad förekomsten av kväve, som också är ett essentiellt näringsämne för alla organismer. Senare års forskning har dock snarare pekat på motsatsen och den tidigare strategin att i första hand minska tillförseln av kväve är numer ersatt av en rekommendation att fokusera reningsåtgärderna mot fosfor. Vissa forskare anser också att det skulle vara önskvärt att på artificiell väg försöka syresätta Östersjöns bottenvatten och på så sätt öka fastläggningen av fosfor i sedimenten. Vid flera sedimentologiska undersökningar i Stockholms skärgård som genomfördes under 1990-talet förvånades man över att de påtagliga förbättringar av vattenkvaliteten som noterades i vattenmassan efter att förbättrad reningsteknik infördes under 1970-talet, resulterande i kraftigt minskad tillförsel av näringsämnen från Stockholm och Mälardalen, inte återspeglades i successivt förbättrade miljöförhållanden längs bottnarna. Tvärtom fann man att omfattande försämringar av bottenförhållandena skett under samma tidsepok som reningsverksutbyggnaden skett och att stora arealer av skärgårdens bottnar led av ansträngda syrgasförhållanden. I motsats till detta har dock regelbundna undersökningar av förekomsten av bottenlevande djur inom ramen för Stockholms stads recipient-kontrollprogram givit indikationer på en påtaglig förbättring av syrgasförhållandena i Stockholms innerskärgård under det senaste decenniet. Metodik I föreliggande studie har vi återupprepat provtagningar av sediment i flertalet av de fjärdar i Stockholms skärgård som undersöktes under 1990-talet. Vi har jämfört de resultat som erhållits från de nya undersökningarna med resultaten från undersökningarna på 1990-talet. I innerskärgården har vi också jämfört resultaten från sedimentundersökningarna med bottenfaunaundersökningar av samma områden utifrån recipientkontrollprogrammets data. Vidare har vi i fyra utvalda områden från inner-, mellan- och ytterskärgård studerat fosfors dynamik och förekomstformer i sedimenten. Förrådet av inert och rörlig fosfor har uppskattats och storleken på sedimentation, omsättning, läckage och begravning av olika fosforformer har beräknats.

Neither voluntary efforts nor public conservation policies are sufficient to achieve public goals concerning biodiversity. Destruction and fragmentation of habitats continue and in response, new conservation tools are used. One of these is biodiversity offsetting, or ecological compensation, which is increasingly used all over the world. In short, offsetting means compensating losses of nature values after attempts to avoid, minimize and restore damage, with no net loss or ideally net benefits as the overall result. However, biodiversity offsetting raises a number of ethical and legal issues, which this research project has explored in detail.

The overall aim of the project has been to develop knowledge that can contribute to making the Swedish system for biodiversity offset ethically justified, socially acceptable and legally effective and efficient in relation to the Swedish environmental quality goals. The various studies conducted investigate, for example, what ethical considerations that may need to be taken in the work with biodiversity offsetting and whether these considerations should, for example, lead to restrictions on the use of the tool. In parallel, the project has examined which legal instruments that can be used or may need to be developed to strengthen the implementation of biodiversity offsetting. Such ethically justified and legally accurate instruments can also contribute to increased social acceptance.

A number of studies and other activities have been carried out within the frames of the project. This final report summarizes the various studies in an easily accessible way, with decision-makers and practitioners at different levels as intended target group. Results and reasoning in the conducted studies are described in the report, but the report above all results in a discussion that synthesizes the project’s different parts.

An overall conclusion is that the legislation in place needs to be developed on several points, on top of what has been proposed by the Governmental Inquiry on Biodiversity Offsetting, not least in order to ensure that offsets function over longer periods of time and to stimulate societal participation. There is also a need for regulation that better prevents that really high nature values will be exploited with biodiversity offsetting as a legitimating basis. With developed legislation, biodiversity offsetting can become a more effective, efficient and legitimate tool in nature conservation.

Beskriva Jädraån och dess meandrar från Lillåns tillflöde, öster om Kungsberget, till Norrbro, bron norr om Järbo.

By ratifying the Convention of Biological Diversity, Sweden has agreed toconserve the biological diversity at the ecosystem, species and genetic levels.One common assumption is that the conservation of ecosystems and habitatsalso conserves species, and that the conservation of species also conservesgenetic diversity. However, there is a growing realization that the conservation of species does not necessarily conserve the genetic diversity within species. Until now, the conservation of genetic resources has attracted relativelylittle attention in practical nature conservation.In recent years several scientists have argued that the conservation of biological diversity should focus on preventing the disappearance of geneticallydistinct populations rather than to solely prevent the extinction of species. Toconserve genetically distinct populations could be a better way of conservingthe evolutionarily potential of species. This will also reduce the risk that species go extinct, even in a longer time perspective.In 2006, The Swedish Environmental Protection Agency received agovernment commission to develop a national action plan for the conservation of genetic diversity in wild plants and animals, in consultation with theSwedish Board of Agriculture, the Swedish Forest Agency, the Swedish Boardof Fisheries and the Swedish University of Agricultural Sciences. This reportconstitutes a part of this work and is the internationally adapted version ofthe original report in Swedish, published in 2007 (Andersson et al. 2007).The objective of the report is to characterize the genetic variation in Swedishpopulations of wild plant and animals from the perspective of several themes.These themes were chosen to illustrate general issues currently identified inthe international research field of conservation genetics, exemplified withrelevant genetic studies of Swedish organisms. The aim of this report is not to summarize all studies of genetic variationof wild animals and plants performed in Sweden. Studies performed before1997 have been reviewed in two earlier reports, one about genetic monitoring(Laikre & Ryman 1997) and the other about genetically distinct populationsin Sweden (Lönn et al. 1998). These reports are still of immediate importance. Because of the amount of genetic research performed in Sweden and othercountries, the present report is not an exhaustive review of all recent progressin the field. Instead it focuses on illustrative examples and on relevant processes that may change the genetic diversity of wild populations in Sweden.Benefits of genetic variation. The genetic differentiation between individuals is the basis of evolution and adaptation. If all individuals of a species wereidentical, the species could not adapt genetically to a changing environmente.g. climate change anticipated due to anthropogenic emissions of greenhousegases. To measure genetic variation and relate it to evolutionary change andecological function in wild populations is challenging. Recently, some studieshave revealed direct effects associated with the genetic variation of a population. A review summarising the results from several plant-studies shows a positive correlation between population size, genetic variation and differentmeasures of viability and fertility. Experiments with artificial plant communities having different levels of genetic diversity have also produced evidence.Eelgrass stands consisting of many genotypes were less sensitive to environmental change, grew denser, and had larger numbers of small animals associated with them than stands with low levels of genetic diversity.Human activities may have negative consequences for the genetic diversity, and consequently for the adaptive potential, of wild populations. Regardless of whether the genetic variation is useful or not in the present-day populations, we cannot anticipate which traits will be essential for survival in arapidly changing environment.Loss of genetic diversity in small populations. Decreasing population sizeis a problem for many animals and plants that inhabit areas affected byhuman activities. Small isolated populations are expected to lose geneticdiversity through local random processes (genetic drift). Loss of genetic diversity may ultimately have effects on the ability to cope with environmentalchanges (evolutionary potential). Studies show that many populations are sosmall and isolated that they will be affected by the loss of genetic diversity.Furthermore, populations with low genetic diversity may have reduced fertility and viability either as a result of inbreeding, or because valuable alleleshave been lost. Several studies suggest that a few immigrants are sufficient toeliminate or reduce the negative effects of inbreeding. However, so far it isdifficult to draw general conclusions about how the loss of genetic diversityaffects the long-term evolutionary potential of populations.Genetic diversity after gene flow and hybridisation. Although anthropogenic habitat fragmentation usually causes negative isolation effects, humanactivities may also result in increased gene flow between natural populationsof animals or plants. A too extensive or too distant gene flow can have negative effects on the recipient populations. Occasionally, human activities haveincreased the gene flow by creating zones or ”hybrid environments” wheregenetically dissimilar populations or closely related species can meet andexchange genes. In several species it is known that genes from introduced ordomesticated species have spread to Swedish populations, as in the cases ofthe mountain hare (genes from the brown hare) and two subspecies of theplant lucerne (genes from the cultivated Medicago sativa spp. sativa to thewild relative sickle medick M. sativa spp. falcata). There is only sporadicknowledge about gene flow that occurs when alien populations of trees, birdsand fish are released into the wild and come into contact with indigenouspopulations, or when foreign grass seeds are sown on road verges. Studies ofsalmon show that gene flow can be harmful by creating hybrids with lowlevels of viability and fertility (i.e. outbreeding depression). In other casesgene flow has been so intense that the genetic integrity of species is threatenedas in the case of the low-density populations of the plant Viola alba on theisland of Öland, a species that easily hybridises with other related species.Sometimes populations with the capability to invade natural ecosystems havebeen created due to human-mediated hybridisation between closely relatedspecies. Potentially negative effects of gene flow must also be taken into consideration in conservation biology, e.g. when populations are supplementedwith individuals raised in captivity or with individuals from distant populations.Genetic effects of harvesting. Many Swedish animal and plant species areexposed to regular harvesting, such as fishing, hunting and forestry. Harvesting is expected to increase the random loss of genetic variation by decreasingthe effective population size. In a study of cod (Gadus morhua), local harvesting led to increased migration of individuals (and genes) from nearby populations, which also resulted in a change of the large-scale pattern of geneticvariation. There are many examples of harvested animal populations thathave undergone directional evolution as a result of selective harvesting. Inseveral cases this change has decreased the ability for the population to recover after a period of intense harvesting.Genetic diversity and change of habitat and climate. Local adaptationoccurs when populations become genetically adapted to different environments. Generally, the ability to adapt is larger the more genetic variation ispresent in a population. There are many examples of species in Sweden withlocally adapted populations in certain environments, e.g. the rough periwinkle (Littorina saxatilis), the common mussel (Mytilus edulis), herring (Clupeaharengus), three-spined stickle-back (Gasterosteus aculeatus), Scots pine(Pinus sylvestris) and white clover (Trifolium repens). Local adaptation implies that individuals from different populations are not interchangeable –locally adapted populations have a conservation value of their own. For thisreason, local adaptation is an important issue in e.g. reintroduction and supplementation strategies. For each type of adaptation, specific genetic variation is needed. How this variation is distributed and exchanged betweenpopulations through gene flow is largely unknown. Genetically distinct populations in Sweden. There are few endemic taxa atthe species level in Sweden, and those that exist have arisen relatively recentlythrough local processes such as hybridisation and polyploidisation. At thesame time there are many genetically distinct populations in Sweden. Populations are different due to different origins and colonisation routes or becausethey are adapted to their local environments. Taxonomic units as species,varieties and forms, together with informal genetic entities such as evolutionary significant units and management units reflect genetic differentiationthat has arisen within or outside the borders of Sweden. Genetically differentiated groups can be difficult to distinguish morphologically (they are cryptic), but molecular genetic studies have provided strong evidence for ”hidden” genetic structure in Swedish taxa. Lönn et al. (1998) called attention tothe fact that populations with their main distribution in Sweden are not marginal populations from a genetic perspective. In contrast, species that aremainly distributed in southern areas and are represented by marginal populations in Sweden are less genetically variable in this region. In many cases,Swedish populations are as genetically diverse as the populations in areas thatwere not covered with ice during the last glaciation. This pattern is also confirmed by more recent studies. Furthermore, recent investigations also verifythat populations from the islands Öland and Gotland, the Baltic Sea with the surrounding coastal areas, the mountain areas and some traditionally managed landscapes, are genetically distinct. Each population that is lost meansloss of genetic variation and consequently loss of adaptive potential. For thepurpose of conserving genetic resources, populations or groups of populations are the natural conservation units, because genetic variation occurs bothwithin and between populations.Genetic monitoring. The need for a genetic monitoring programme inSweden was the main conclusion by Laikre & Ryman (1997). We concur thata centrally organised genetic monitoring programme is still needed. Our suggestion is largely based on the proposal made in 1997 and is meant as anupdated starting point for more detailed discussions of programme design.We propose that the monitoring programme should focus on six differenttypes of taxa (species or groups of populations within species), for exampletaxa with negative population trends and taxa that are harvested by humans.One of the most important issues for the monitoring programme is toestablish procedures for collecting and storing different types of biologicalmaterial, e.g. tissue samples, which can be used in genetic investigations. It isvery important that the storing of the biological material does not in any waylimit which methods that can be used in future investigations. We suggest theestablishment of a common database for biological material stored in different museums, and we also suggest a formalised system where researchers canreport when collected biological material no longer can be stored locally andtherefore could be offered to the museums.Lack of knowledge and suggestion for research areas. In spite of the factthat many genetic studies have been performed within the focal research fieldof this report, we have identified several issues with significant knowledgegaps. We would like to see more genetic research regarding the followinggeneral questions:(i) Global warming is likely to result in large changes for Swedish populations and ecosystems. Processes like gene flow and local adaptation will beimportant for Swedish populations in order to meet these changes. We needmore knowledge to address questions such as: What role may geneticallydistinct populations in Sweden play to enable species to meet large-scale climatic and environmental changes? Is there sufficient genetic variation in relevant ecological traits to enable species to adapt to rapidly changing environments? Which populations are most valuable in this respect – central populations or those at the periphery of the distribution? Is there a risk that genetically distinct populations will disappear in those habitats that supposedly willbe most affected by global warming? Which genetic methods are most relevant for assessing evolutionary potential? How will genetic variation of keyspecies in important Swedish ecosystems affect the function, species composition and stability of these ecosystems?(ii) It is important to understand how the human-mediated gene flowaffects the gene pool of the genetically distinct populations present in Sweden.What genetic effect does the release of alien populations that takes place ine.g. the forestry and fisheries have? How will grass-species of natural grasslands be affected by the gene flow from foreign provenances sown on road verges? When is it appropriate to supplement small or inbred populations, orpopulations that are poorly adapted to a changing environment? When willsuch measures be harmful? From which populations should the individualsused in the supplementation be taken?(iii) There are several scientific questions that are in need of answers whendeveloping a genetic monitoring programme. One of the most central questions is: How can we differentiate natural changes in genetic diversity fromthe un-natural, which might constitute a threat to the genetic diversity?What should the national action plan include? The national action planfor conserving genetic diversity in wild plants and animals in Sweden shouldfirst and foremost include a genetic monitoring programme and also prioritise the suggested research areas. Furthermore we suggest that the action planproposes guidelines for how to deal with genetic problems in monitoredpopulations and in the supplementation of wild populations, an action already suggested in several of the recovery and action plans for red-listed speciesin Sweden. The national action plan should also aim to develop guidelinesand effective systems for the registration of the release of alien populationsthat take place e.g. in forestry, fish management and in road management.

Sammanfattning

Undersökningarna i Skidbågsbäcken är p.g.a. försöksupplägget och de långa tidsserierna av

stort regionalt och nationellt värde för att påvisa de långsiktiga vattenkemiskt effekterna av

våtmarkskalkning. Det föreslås därför att länsstyrelsen i Dalarna, inom ramen för

kalkeffektuppföljningen, fortsätter att studera vattenkvalitet och flora i området.

Våtmarkskalkningens vattenkemiska effekter

Vattenkvaliteten vid SK2 förändrades givetvis dramatiskt efter våtmarkskalkningen hösten

1995 och slutsatserna från utvärderingen av perioden 1995/2000 (Löfgren 2001) är i hög grad

giltiga även för den längre tidsperioden 1995/2005.

Alla variabler kopplade till kalciumkarbonatsystemet uppvisade statistiskt signifikanta

(p<0,05) skillnader med SK1. Vid SK2 var vattnets buffertkapacitet ca 850 μeq ANC/l och

huvuddelen utgjordes av vätekarbonat. pH varierade runt 6,5, vilket är ca 1,5 pH-enhet lägre

än vad som skulle varit fallet om vattnet varit i jämvikt med koldioxidhalten i atmosfären. Det

förelåg följaktligen en påtaglig övermättnad med koldioxid i bäckvattnet.

Samtliga baskatjoner uppvisade förhöjda halter vid SK2 och med den mest påtagliga

ökningen för kalcium, som ökade ca 60 ggr. Som en följd av de förhöjda jonhalterna ökade

konduktiviteten från 2 mS/m till 8 mS/m i bäckvattnet.

Bäckvattnets halter av oorganiskt kväve var förhöjt med ca 35 μg N/l under perioden 2001/05

jämfört med referensperioden. Även det organiskt bundna kvävet var förhöjt med ca 180 μg/l,

vilket tillsammans med de förhöjda halterna oorganiskt kväve ledde till en ökning av

totalkvävehalten med drygt 200 μg Tot-N/l. Detta indikerar en förhöjd mineralisering av

växtmaterial under de 10 år då myren varit kalkad.

Fosfor uppvisade i stort sett samma mönster som kväve, med den skillnaden att halterna var

lägre och att höga halter fosfat endast registrerades episodiskt. Organiskt bunden fosfor

uppvisade dock en generell förhöjning efter våtmarkskalkningen och totalfosforhalten ökade

från 6 till 18 μg Tot-P/l i bäckvattnet.

De förhöjda halterna av organiskt bunden kväve och fosfor motsvarades inte av förhöjda

halter organiskt material i bäckvattnet från den kalkade myren. Haltförhöjningar under så lång

tid som 10 år indikerar att nyproducerat växtmaterial (lägre C/N och C/P kvoter jämfört med

torv och annat äldre växtmaterial) är involverat i processen och att den kalkade våtmarken

genomgått en eutrofiering.

Av de undersökta metallerna uppvisade zink, kadmium och aluminium statistiskt signifikant

(p<0,05) lägre halter i bäckvattet, sannolikt som en effekt av det förhöjda pH-värdet i de

kalkade våtmarkerna där metallerna kan fastna.

Våtmarkskalkningarna påverkar inte sulfathalten särskilt påtagligt utan de trender som

uppmätts styrs i huvudsak av den minskade svaveldepositionen.

Senast år 2050 ska EU vara klimatneutralt. För att nå det målet kommer det behövas stora satsningar på förnyelsebara energikällor. Havsbaserad vindkraft kan här spela en viktig roll. Utbyggnaden av havsbaserad vindkraft i Sverige är än så länge begränsad men det finns planer på att bygga vindparker i stora delar av Sveriges havsområden. Vid alla etableringar av vindkraft till havs är de rättsliga frågorna av avgörande betydelse.

Etableringar av vindparker regleras av ett antal lagar och regler. Det kan handla om lagar som reglerar vilka tillstånd som krävs i olika delar av havet, var en vindpark kan byggas, hur miljön får påverkas och vilka ekologiska faktorer som en vindkraftsentreprenör måste ta hänsyn till. Lokaliseringen är av central betydelse vid en tillståndsprocess. Om en etablering planeras inom Sveriges territorialvatten, dvs inom 12 nautiska mil (ca 22 km) från baslinjen, ska kommunen tillstyrka etableringen enligt 16 kap. 4 § MB, innan vindkraftsexploatören kan få tillstånd. Tillstånd söks då hos mark- och miljödomstol. Om en vindpark ska anläggas utanför territorialgränsen men inom Sveriges ekonomiska zon, som sträcker sig ut till 200 nautiska mil (ca 370 km), är det regeringen som fattar beslut om tillstånd utifrån lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon (SEZ). Regeringen fattar även beslut om vindkraftsetableringar när lagen (1966:314) om kontinentalsockeln (KSL) berörs. Mål som kan påverka militärens intresse prövas också av regeringen, enligt 21 kap. 7 § MB, i de fall ansökan sker hos mark- och miljödomstol.

Oavsett vem som prövar tillåtligheten av vindparken, och enligt vilken lag, sker det en prövning av vindkraftsverksamheten mot de grundläggande bestämmelserna i miljöbalken, främst 2 kap. MB. Den sökande ska visa att MB:s krav efterlevs. Vid etablering av havsbaserad vindkraft krävs alltid att en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) tas fram inför ansökningsprocessen. Den ska påvisa både hur en vindkraftsetablering kan påverka miljön och att tillräckligt med kunskap har tagits fram för att kunna göra en sådan bedömning. Det är utifrån miljökonsekvensbeskrivningen som den beslutande myndigheten gör en bedömning av miljömässiga risker. Det är i den individuella prövningen lokaliseringsprövningen sker i dag men havsplaner och översiktsplaner kan också spela en viss roll och ge vägledning om var det är önskvärt/lämpligt att lokalisera vindkraft. De planerna är dock inte juridiskt bindande i den individuella prövningen.

En viktig grundläggande utgångspunkt är att EU-rätten är överordnad den svenska rätten. EU-rättsliga frågor är därför av stor betydelse vid all tillståndsprövning. Vid prövning av vindkraft är särskilt EU:s art- och habitatdirektiv respektive fågeldirektiv relevanta. För att skydda viktiga livsmiljöer och arter ska Natura 2000-områden inrättas enligt art- och habitatdirektivet. Närheten till Natura 2000-områden kan på ett avgörande sätt påverka huruvida en vindpark kan byggas eller inte. Därför behöver det tydligt framgå i miljökonsekvensbeskrivningen hur typiska arter och livsmiljöer inom ett Natura 2000-område skulle kunna påverkas om en vindpark anläggs i dess närhet.

Även artskyddet är en fråga av betydelse vid etablering av havsbaserad vindkraft. Artskyddet regleras i art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet och implementerats i svensk rätt i artskyddsförordningen (2007:845). Om det finns en skyddsvärd art, eller för arten viktig livsmiljö, inom ett tilltänkt vindparksområde, ska verksamhetsutövaren undersöka dess förekomst och iaktta försiktighetsmått. Detta för att undvika att verksamheten påverkar arten på ett sätt som är förbjudet enligt artskyddsförordningen.

En havsbaserad vindpark består av ett antal vindkraftverk inom ett avgränsat havsområde, en s.k. polygon. Olika arter kan påverkas olika under vindparkens olika faser, dvs. anläggningsfas, driftsfas och avvecklingsfas. Under anläggningsfasen kan faktorer som påverkar det marina livet t.ex. vara en temporär ökning av ljud och frigörande av sediment. Under driftsfasen kan det handla om barriäreffekter för fåglar eller reveffekter för marina organismer. Avvecklingsfasen innebär att vindkraftverken nedmonteras vilket har en jämförelsevis begränsad miljöpåverkan. Viktiga faktorer när det gäller påverkan på det marina livet är vilken typ av vindkraftsfundament som används samt vilka skyddsåtgärder som tillämpas. Utöver anläggningen av vindkraftverk nedläggs även sjökablar som kan ha en lokal påverkan.

I denna rapport redogörs för ett flertal domar och beslut för att ge en bild av vilka omständigheter som kan vara avgörande för om ett tillstånd kan erhållas eller inte. En vanligt förekommande anledning till avslag är lokaliseringsfrågan där t.ex. närheten till Natura 2000-områden och försvarsanläggningar kan sätta stopp för etableringen. Andra avgörande faktorer kan handla om det marina livet t.ex. hur fiskar och marina däggdjur påverkas. Utöver nyetableringar av vindparker kan även avgöranden handla om förlängning av tidigare tillståndsbeslut, till exempel på grund av långdragna processer för anslutning till elnätet. Ändrade ansökningar innehåller ofta en ändring av vindkraftverkens storlek och antal då den tekniska utvecklingen har lett till att mer effektiva modeller av vindkraftverk kan användas än vid den ursprungliga ansökan.

En viktig utgångspunkt vid en vindkraftsetablering är att vara medveten om betydelsen av lokalisering i vidare bemärkelse, både i geografisk och rumslig skala. Det understryker vikten av en tidig helhetsbedömning utifrån de lokala förutsättningarna inför en eventuell etablering. Det är många parallella tillstånd, som kan prövas i flera instanser, vilket ger långa handläggningstider. Inom nuvarande prövningsregim skulle tid kunna sparas om hänsyn tas tidigt i processen, innan ansökan skickas in, för vilka beslutsmässiga utmaningar som kan finnas geografiskt och anpassa ansökan efter det för att skapa bättre förutsättningar för att undvika långdragna juridiska processer och möjliggöra lämpliga lokaliseringar för vindkraft till havs.

nergieffektivisering är ett viktigt mål i den europeiska och nationella energipolitiken. Svensk industri påverkas idag av en rad viktiga klimat- och energipolitiska styrmedel, många med direkt relevans för målet om förbättrad energihushållning. Det övergripande syftet med denna rapport är att analysera hur dessa styrmedel påverkar industrins energianvändning. Speciell uppmärksamhet ägnas åt hur styrmedlen interagerar, dvs. hur de kan komplettera varandra genom att t.ex. adressera olika typer av marknadsmisslyckanden men även motverka varandra på grund av t.ex. överlappningar och konflikter mellan olika politiska mål. Vi belyser också svårigheterna med att åstadkomma en kraftfull politisk styrning i en sektor av ekonomin som är starkt konkurrensutsatt. I rapporten analyseras energiskatten, koldioxidskatten, utsläppshandeln (EU ETS), el-certifikatsystemet, program för energieffektivisering (PFE), samt miljöbalken (hänsynsregler, tillstånd och tillsyn). Viktigt är inte minst att öka kunskapen om interaktionen mellan miljöbalkens regler och PFE samt de mer renodlat ekonomiska (prisbaserade) styrmedlen. En stor del av studien utgör en syntes av: (a) hur industrins företrädare uppfattar nuvarande styrmedel med avseende på t.ex. ändamålsenlighet och överlappning; samt (b) vad tidigare empirisk forskning visar om styrmedlens effekter på industrin. Delar av studien bygger dessutom på egna empiriska undersökningar som utförts med hjälp av rättsliga och ekonomiska metoder. I ett teoretiskt kapitel analyseras energieffektivisering utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, samt behovet av politisk styrning. Energiprisernas roll för att åstadkomma en ekonomiskt effektiv hushållning med energi diskuteras, och kapitlet identifierar ett antal marknadsmisslyckanden som kan snedvrida energianvändningen i samhället. Speciell uppmärksamhet ägnas åt olika typer av informationsmisslyckanden samt åt förekomsten av icke-internaliserade externa effekter, och en viktig slutsats är att de politiska styrmedlen bör så träffsäkert som möjligt adressera dessa misslyckanden. Utifrån ett ekonomiskt effektivitetsperspektiv finns således inga skäl att ha explicita mål för energieffektivisering, men detta förhindrar inte att styrmedel för energieffektivisering kan vara nödvändiga för att hjälpa marknadsaktörerna att välja mellan t.ex. utrustning med olika energiegenskaper. Styrmedel för energieffektivisering kan också representera ändamålsenliga politiska åtgärder när det av konkurrensskäl är svårt att införa andra styrmedel, eller när dessa kan bidra till – uppfyllandet eller förbilligandet av – flera politiska mål såsom begränsad klimatpåverkan och försörjningstrygghet. Rapporten beskriver ovan nämnda styrmedels egenskaper och utformning, samt analyserar – bl.a. baserat på tidigare undersökningar – deras effekter på svensk industri. I dessa delar beskrivs också de åsikter om styrmedlen som ofta framförs av industrins företrädare. Dessa hävdar bl.a. att energieffektivisering bäst regleras genom generella styrmedel såsom PFE snarare än genom miljöbalkens regler. Krav på energihushållning är ett av miljöbalkens mål och ett självständigt hänsynskrav i 2 kap. 5 §. Energihushållning är även del i kravet på ”bästa möjliga teknik”, som är kopplat till begreppet ”bästa tillgängliga teknik” i IPPC-direktivet och det nyligen antagna industriutsläppsdirektivet. Miljööverdomstolen har i flera fall prövat och i villkor reglerat åtgärder för energihushållning i stora industrier. Villkoren är inte sällan allmänt hållna och därmed flexibla, men samtidigt rättsosäkra. Det finns även domar där villkoren är precisa, såsom när maximal energiförbrukning anges i siffervärden. I rapporten ägnas speciell uppmärksamhet åt att analysera följande viktiga styrmedelsinteraktioner: (a) EU ETS och styrmedel för energieffektivisering; (b) PFE och de ekonomiska styrmedel som påverkar elpriset; samt (c) miljöbalken och PFE. Analysen i det första fallet visar bl.a. att styrmedel för energieffektivisering i den handlande sektorn inte kan motiveras utifrån klimatsynpunkt. Detta är också ett skäl till varför den svenska miljöbalken anpassats i och med införandet av EU ETS; tillstånd enligt balken ska inte innehålla villkor om begränsning av koldioxidutsläppen eller liknande villkor (för t.ex. användningen av fossila bränslen) som syftar till att begränsa dessa utsläpp. EU-rätten medger att även energihushållning lyfts ut från en prövning enligt miljöbalken av vissa slags anläggningar, när åtgärden syftar till att minsta utsläpp av koldioxid, men Sverige har inte utnyttjat den möjligheten. Olika typer av informations- och beteendemisslyckanden kan samtidigt motivera införandet av t.ex. olika informativa styrmedel för förbättrad energihushållning, och om dessa implementeras på ett ändamålsenligt sätt kan de klimatpolitiska målen nås till en lägre kostnad. PFE innebär att industrin får sänkt skatt på el i utbyte mot att den inför ett systematiskt energiledningsarbete samt genomför de kostnadseffektiva energieffektiviseringsåtgärder som identifieras under programperioden. Våra egna ekonometriska analyser visar att de deltagande företagens självrapporterade elbesparingar tydligt överskrider de ökningar i elanvändningen som följer av skattereduktionen. Sammantaget visar analysen att medan PFE på många sätt har hjälpt de deltagande företagen att förbättra sitt energiledningsarbete har styrmedlet också nackdelar som de ekonomiska styrmedlen inte har, inte minst på grund av förekomsten av informationsasymmetrier mellan myndighet och företag vid baselinebedömningen, och risk för ineffektivt resursutnyttjande totalt sett. Detta gör att programmet är mindre ändamålsenligt ur kostnadseffektivitetssynpunkt; de problem med informationsmisslyckanden som finns är mest troligt mer vanliga bland de företag som inte väljer att gå med i programmet. Relationen mellan miljöbalken och PFE är omdiskuterad. I förarbeten och praxis ses PFE som ett komplement till villkorsreglering. Miljöbalken möjliggör dock krav på mer långtgående och andra slags åtgärder för energihushållning. EUrätten medger inte att ett frivilligt program, såsom PFE, ersätter villkorsregleringen enligt miljöbalken. Rättsläget är ett annat om de generella kraven görs rättsligt bindande. I så fall får en medlemsstat under vissa förutsättningar reglera ett visst hänsynskrav generellt i författning i stället för att myndighet prövar frågan individuellt. I ett snävt principiellt perspektiv är det enligt vår mening klart mer ändamålsenligt med en individuell prövning av energihushållning i stora industriella anläggningar, där förhållandena varierar mycket och där hushållningen har ett nära amband med utsläpp. Ersättande generella krav på energihushållning kan dessutom i många fall antas strida mot gällande rätt enligt miljöbalken och EU-rätten. Det är samtidigt viktigt att se frågan från ett vidare perspektiv där även praktiska omständigheter beaktas. En generell reglering är en enkel form av styrning, samtidigt som den individuella villkorsregleringen idag inte är rakt igenom effektiv. Behovet av att i komplexa situationer formulera allmänt hållna energivillkor är inte förenligt med HD:s principiella uttalanden om att villkor ska formuleras precist med hänsyn till rättsäkerheten. I detta avseende behövs en reviderad syn hos HD (även om tydliga villkor måste vara huvudregeln), alternativt bör en annan lagteknisk konstruktion övervägas (som dock måste följa EU-rättens krav). Vidare måste miljömyndigheterna ges de resurser som behövs för att uppmärksamma och belysa frågan om energihushållning i de enskilda prövningarna. Vi behöver även ett effektivare system för uppföljning och modernisering av tillståndsvillkor. Styrningen genom det s.k. BREF-systemet stärks genom det nya industriutsläppsdirektivet från EU. Det är dock ännu oklart om och i så fall hur energihushållning kommer att hanteras inom BREF. I rapportens avslutande kapitel diskuteras några viktiga vägval för den framtida politiska styrningen av industrins energianvändning. Bl.a. fördjupas analysen om krav på industrins energihushållning ska regleras efter individuell prövning eller i generella regler. Avslutningsvis presenteras en möjlig reformering av den existerande styrningen. Här betonas – som en första punkt – betydelsen av en effektiv prissättning på energi. PFE kan t.ex. inte ersätta den viktiga roll som prisbildningen spelar för att åstadkomma en effektiv energianvändning; det är i grunden energipriserna som skapar en efterfrågan på energieffektiviseringsåtgärder. Införandet av energiledningssystem kan hjälpa företagen att identifiera intressanta energieffektiviseringsprojekt samt göra effektiva val mellan dessa, men i slutändan är det möjligheterna att få ned energikostnaderna som driver företagens effektiviseringsarbete. Vår analys visar att det finns tydliga tecken på att miljöbalken och PFE för med sig en form av dubbelstyrning av energihushållningen i industrin, och det finns därför ett behov av att ”renodla” de båda styrmedlen. Vår bedömning är att förändringar är önskvärda på båda fronter. Miljöbalken kan i framtiden utgöra den huvudsakliga regleringen som bestämmer villkoren för drift av existerande och nya industrianläggningar. Det finns en flexibilitet i balken då det gäller att anpassa villkoren efter de speciella situationer som möter respektive företag. Industrins kritik mot balkens tillämpning bör samtidigt tas på stort allvar. Ett antal förändringar skulle kunna göra miljöprövningen mer ändamålsenlig, såsom t.ex.: (a) utformning av riktlinjer för hur olika avvägningar bör göras i fastställandet av villkor för industrins energihushållning; samt (b) tillsättandet av ett forum för mer konstruktiv dialog mellan industrin och de reglerande myndigheterna. I det senare ingår att myndigheterna behöver bli bättre på att överbrygga det kunskapsöverläge som industrin ofta har gentemot dessa. En ändamålsenlig individuell prövning bygger i hög grad på en gemensam förståelse av de problem, möjligheter och utmaningar som finns, och dagens situation kännetecknas med stor sannolikhet av omfattande informationsasymmetrier. 

Med ovanstående förändringar skulle miljöbalken på ett mer ändamålsenligt sätt kunna hantera många av de frågor som PFE lyft fram på ett bra sätt, inte minst kravet på ett ständigt sökande efter energieffektiviserande åtgärder. Myndigheternas roll bör i första hand vara att ställa krav på ett effektivt energiledningsarbete (t.ex. konkreta krav på införandet av energiledningssystem), men även att initiera mer genomgripande systemåtgärder för att förbättra energihushållningen. I det senare fallet finns ofta goda skäl att initiera en sökprocess och ge företaget tid att identifiera de mest kostnadseffektiva lösningarna. En möjlig utvecklingsväg för PFE är att utforma ett frivilligt avtal med industrin som har ett betydligt starkare fokus på långsiktig teknikutveckling (snarare än på anpassning av den nuvarande driften). Exakt hur ett sådant program kan utformas bör utredas vidare, men grundprincipen skulle kunna vara att industriföretagen får en (fiskal) skattenedsättning för att arbeta med att utveckla ny teknik. Ett konkret exempel skulle kunna vara s.k. CCS-teknik i syfte att avkarbonisera industrin. Ett mervärde med ett sådant avtal skulle kunna vara: (a) utvecklandet av mekanismer för att sprida ny kunskap mellan de deltagande företagen; samt (b) komponenter som gör att myndigheter och företag tillsammans kan arbeta fram den typ av innovationssystem som tekniken kräver. En effektiv introduktion av ny teknik kräver i regel såväl ingenjörsmässig forskning om teknikens egenskaper som forskning om eventuella nya institutionella arrangemang (inklusive lagstiftning) för att möjliggöra teknikens spridning. 

2017 utformade Naturvårdsverket detta forskningsprojekt med den övergripande frågeställningen: I vilken utsträckning bedömer och motiverar tillsynsmyndigheten sina beslut utifrån hänsynsreglerna i miljöbalken?Undersökningen avgränsades till analys av ärenden om anmälning av s.k. C-verksamheter. Syftet med analysen var att öka kunskaperna om hur operativa tillsynsmyndigheter tillämpar och motiverar sina beslut utifrån hänsynsreglerna, med målet att kunna använda resultaten som underlag för att utveckla Naturvårdsverkets tillsynsvägledning m.m.Uppdraget utfördes av universitetslektorn Annika Nilsson vid Juridiska fakulteten, Uppsala universitet, med stöd av forskningsassistenten Hjalmar Dunås. För undersökningen samlades de senaste 5 anmälningsärendena, blanketter och informationsmaterial in från 17 kommuner av olika slag. Analysen genomfördes genom kartläggning av tillämpning och motivering av beslut utifrån hänsynsreglerna, genom sammanställning av det insamlade materialet och genom fördjupande undersökning och analys av tillämpningen av hänsynsreglerna, om ifall denna skiljer sig åt mellan kommunerna och i sådana fall varför. Den andra delen utfördes genom intervjuer och vidare analys av materialet. Projektet avrapporterades slutligen i mars 2018.Sammanfattningsvis har undersökningarna visat att hänsynsreglerna av tillsynsmyndigheterna betraktas som centrala i tillsynen, vilket stämmer väl överens med hänsynsreglernas syfte och funktion. I de flesta av de undersökta besluten hänvisas till hänsynsreglerna, oftast i själva beslutsdelen eller i särskilt angivande av lagstöd. Vanligaste hänvisningarna gäller kunskapskravet i 2 kap. 2 §, försiktighetsregeln i 2 kap. 3 §, samt skälighetsregeln i 2 kap. 7 §. Det är inte lika vanligt med uttryckliga hänvisningar till hänsynsreglerna i beslutsmotiveringar. Någon gång beskrivs tillämpning av hänsynsreglerna på den aktuella verksamheten men oftast är motiveringarna mer praktiskt inriktade, ibland med hänvisning till lagstöd. Bristen på uttrycklig tillämpning av hänsynsreglerna motiveras med hänvisning till tillsynens behov av konkretion och praktiskt informativa beslut som verksamhetsutövarna kan förstå och ta till sig. Anmälningsformulär och den mesta skriftliga informationen från tillsynsmyndigheterna framhåller inte heller hänsynsreglerna explicit. Också här framträder behovet av konkretion och praktiskt användbar information som bakomliggande orsak. Den beskrivna tillsynspraktiken där hänsynsreglerna inte uttryckligen kommuniceras kan möjligen innebära risk för att hänsynsreglerna hamnar i skymundan och inte genomsyrar tillsynen eller alltid tillämpas. Förtydligande vägledning i någon form kan då bidra till att så inte sker. En av frågorna för utredningen har varit om det finns skillnader i tillsynsmyndigheternas tillämpning av hänsynsreglerna. I intervjustudien beskrivs återkommande inspel från verksamhetsutövare om att olika kommuner gör olika. Tillsynshandläggarna kan dock inte säkert säga om detta stämmer. En allmän bedömning är att olika kommuner arbetar på olika sätt och kan ha NATURVÅRDSVERKET RAPPORT 6828Hänsynsreglerna i tillsynen8olika angreppssätt. En vanlig uppfattning och förhoppning är däremot den att tolkningen och tillämpningen av hänsynsreglerna i grunden är ganska likartad. I några fall har tillsynsmyndigheterna utfört jämförande undersökningar och då kommit till slutsatsen att bedömningarna trots kritiken varit likartade. Det framstår alltså som något oklart om och hur tillsynsmyndigheterna tillämpar miljöbalkens regler olika, men tydligt att återkommande kritik om olikvärdig tillsyn framförs. I intervjuerna framförs dock ändå vissa utmaningar gällande skälighetsbedömningar som kan leda till olika långtgående krav i olika kommuner, och att politiska intressen kan medföra glidningar i detta avseende. Den vägledning som tillsynen efterfrågar är främst vägledning i form av konkreta exempel på när – i vilka situationer – man kan tillämpa hänsynsreglerna och hur långt man kan gå för att ställa rimliga krav enligt hänsynsreglerna och i ljuset av miljömålen. I något fall betonas dock att man inte vill att vägledningen ska vara detaljstyrande, då detta skulle äventyra den viktiga flexibilitet som hänsynsreglerna erbjuder. Ett par av de intervjuade tillsynshandläggarna reflekterar också över vikten av att föra en förnyad principiell diskussion om hänsynsreglerna. Det kan vara nyttigt att lyfta blicken och reflektera mer över skälighet och målstyrning. Det anges att hänsynsreglerna idag är ganska osynliga i sammanhang som tillsynsträffar, samverkansforum och fortbildningstillfällen, där man ofta fokuserar på specialregleringar och specifika branscher. Här skulle hänsynsreglernas tillämpning och funktion tydligare kunna lyftas och integreras. I intervjuundersökningen framfördes förslag på att lyfta och diskutera konkreta tillämpningsexempel i gemensamma workshops eller liknande. Möjligheten att på så vis diskutera tillämpningen av de allmänna hänsynsreglerna anges av en av de intervjuade tillsynshandläggarna möjliggöra utveckling och förbättring av tillsynen – även om avsaknaden av sådan diskussion idag inte kan sägas hindra den dagliga tillsynsverksamheten. Gemensamma diskussioner och utbildningar ses också av tillsynsmyndigheterna som positiva för att säkerställa enhetliga bedömningar.

Uppsatsen avser att beskriva , och om möjligt söka förklara utbredning och bildningssätt för de strandtyper och speciella strandbildningar som föreligger mellan Utvalnäs, beläget 1,5 mil nordost om Gävle, och Dömanskär, 3km nordost om Norrsundet.

The vision of the OSPAR Commission and the Convention for the protection of the marineenvironment in the North-East Atlantic is a clean, healthy and biologically diverse ocean usedsustainably. Within the Hazardous Substances Strategy, the Commission has prioritizedsubstances for which measures, actions and background documents where adopted in order toreach the stated vision; cessation of losses, discharges and emissions of contaminants andconcentrations of anthropogenic substances close to zero, and for naturally occurringsubstances at background levels in the North-East Atlantic. Due to constitutive regulatorywork within the European Commission as well as the development of international treaties,the background documents of the prioritized substances have not been continually updated.This report analyzed and evaluated if and which of the OSPAR background documentsneeded updating, in addition to giving suggestions on potential further actions OSPAR couldtake in order to protect the marine environment against hazardous substances. This was doneby reviewing the current legislative status of the prioritized substances under REACH, theStockholm Convention, the EU Water Framework Directive as well as the biocidal and plantprotection products regulations. Where possible, monitoring data was incorporated in theevaluation. This report presented generalized groupings of suggested OSPAR actions for eachof the background documents; substances which require no additional OSPAR actions;substances which are not considered fulfilling the criteria as hazardous substances and shouldbe removed from the LCPA; substances for which additional actions may be needed;substances which require continuous monitoring and potentially evaluations of needs foradditional measures. In this report it is suggested that OSPAR in the future takes a moreactive role acting as a safety net for the EU regulations, with the aim of protecting the marineenvironment in the North-East Atlantic. The OSPAR Contracting Parties should decide onhow to follow this advice and decide how the future work within the Hazardous SubstanceStrategy should be undertaken.

The long-term monitoring of persistent and bio-accumulating chemicals in the Swedish environment is part of the Swedish National Environmental Monitoring Programme. It is based on chemical analyses of tissues and organs from species collected in selected reference areas of the Swedish mainland, lakes and coastal areas (Odsjö & Olsson 1979a,b, Bernes 1985). As part of the terrestrial contaminant monitoring programme, specimens of muscle, liver and kidney of moose (Alces alces) have been collected since 1980 from Grimsö, a reference area in the monitoring programme and a coherent hunting district in the Örebro county (T) in south-central Sweden. In 1996, the monitoring was extended by collection and chemical analysis of organs of moose from six further counties and districts in Sweden. These districts are situated in the Norrbotten county (BD), Jämtland county (Z), Västmanland county (U), Älvsborg county (P), Jönköping county (F) and Kronoberg county (G) (Figure 1). Moose, with a diet dominated by twigs and leaves of trees and shrubs (Cederlund et al. 1980), was chosen in the monitoring programme as a representative of biota in the Swedish forest areas. Since the moose is distributed almost all over the country, it was considered as an ideal material also for studies of spatial distribution of environmental pollution and bioaccumulation, which is the reason for the extended collection of samples in 1996 onwards. This report presents levels and time trends of Ca, Cd, Co, Cr, Cu, Fe, Mg, Mn, Mo, Ni, Pb, V and Zn in liver and kidney and Se and Hg in liver and muscle from the period 1996-2004. For Grimsö data from an extended period, 1980-2005 is presented.

Monitoring programs are an important tool for nature conservation and maintenance of biological diversity and are essential for implementation of the UN Convention on Biological Diversity (CBD; www.cbd.int). Genetic diversity (or genetic variation) is diversity within species, and it has been identified by the CBD as one of the three levels of biological diversity to be mapped, conserved, monitored, and sustainably used. Genetic diversity provides the basis for all biological diversity and for biological evolution. Species and ecosystems depend on genetic variation for evolutionary potential, long-term survival, and resilience.

The aim of this work was to propose a monitoring program targeting genetic diversity within and between populations of species, to be implemented in Sweden in 2020, and that can be in use for many years. The main purpose of the monitoring is to quantify rates of genetic change in natural populations over contemporary time frames (from approx. 100-150 years ago until present day) and to assess any future genetic changes over the coming years and decades. The assessment will enable the detection of potential changes in genetic diversity that can affect the survival, fitness, and long-term viability of the populations and species monitored. Specifically, the mission was to i) provide suggestions for species from different taxonomic groups that are suitable for monitoring of intraspecific genetic diversity, ii) prioritize among such species, and iii) provide suggestions for sampling, methods, and approximate costs.

In order to gather the information that would serve as a basis for our evaluation, we performed a literature review of scientific studies of genetic diversity in populations of species in Sweden. The review covered the period of 2006-2019 to complement already existing reviews and knowledge compilations. We found a total of 267 studies involving 194 species of which 132 species had not been previously studied genetically in Sweden. Together with previous reviews covering the period before 2006, a total of 506 wild species (reported in 1042 publications) have been studied with respect to their within- and between population genetic diversity. A total of 70 studies include temporal genetic data and 43 of them report trends in genetic diversity over time. Genetic diversity decreased in 12 cases, 24 case studies showed stable levels of genetic diversity, and an increase of genetic diversity was reported in 9 cases. Appendix 1 provides a summary of findings from the 70 temporal studies.

In addition, we reviewed research activities, available tissue collections, and ongoing monitoring activities that involve sampling in the wild that potentially can serve as a basis for/be incorporated into monitoring of genetic diversity (Appendix 3). Based on the collected information, we considered a total of 167 species for genetic monitoring (Figure 5).

We use the following categories to prioritize among the identified species to identify those most suitable for monitoring of genetic diversity over contemporary time frames in Sweden:

1) Species/populations subjected to substantial harvest (hunting, fishing, collecting, logging, etc.). 

2) Species/populations listed in the annexes of the EU Habitats Directive and/or the EU Birds Directive. 

3) Species/populations at risk of unwanted gene flow through, e.g., largescale releases or other anthropogenic activities. 

4) Red-listed species (including NT-classified species; “red-listing” refers to IUCN criteria applied at national level). 

5) Swedish populations that are genetically distinct from others over the distribution range. 

6) Populations likely to be strongly affected by climate change (e.g., alpine and northern boreal species, Baltic Sea species of marine origin, low elevation species likely to not tolerate increasing temperatures). 

7) Natural reference populations (presumed safe and non-exploited populations where “natural” and non-human induced rates of genetic change can be monitored and knowledge on these rates obtained).

Other factors that we give attention to include: 

a) species of key ecological importance, including habitat-forming species and top predators, 

b) pollinators (specifically requested by SEPA for consideration), 

c) species for which tissue collections are available, providing an immediate possibility for contemporary monitoring of genetic diversity, 

d) species already subjected to some form of genetic monitoring,

e) species subjected to other types of monitoring where individuals are sampled or handled during which samples for genetic analysis are possible to obtain, and

f) indigenous wild relatives to domesticated species (c.f. Aichi target 13).

Based on these criteria, and on reviewer comments and SEPA instructions, we ranked the 167 species into priority groups: high (60 species), medium (68 species) and low (39 species). Among the 60 high-ranked species, 15 were pollinator species (see separate sub-report) and 12 were species that the Swedish Agency for Marine and Water Management had already prioritized as part of a separate project to develop the monitoring of genetic diversity for aquatic organisms (Johannesson & Laikre 2020).

It is not possible to suggest a single type of molecular genetic technique to be applied universally in monitoring of genetic diversity. Different molecular genetic techniques are appropriate for different populations/situations and depend on whether mapping and monitoring is already ongoing using specific markers. Furthermore, availability of genomic resources varies between species; the existence of a reference genome is noted for each species in one of the columns of Appendix 3. Finally, markers will, and should, be elaborated and evaluated over time. Even if SNP markers are used when initiating national monitoring in 2020 for a particular species, this does not imply that those markers must be used for decades to come. Rather, the monitoring program for genetic diversity must be adaptive and allow new approaches to be applied as they develop. This is also true for estimation of population genetic parameter, statistical testing, and bioinformatics approaches. As new knowledge is gained, the programs should adapt. Financial potential for such adaptive work, including evaluation between old and new markers, will continuously be needed to ensure that best practice is used in monitoring.

A very important aspect in monitoring of genetic diversity is to keep and maintain tissue samples from the collected individuals. Such collections make it possible to return to previously analysed/collected samples as new techniques develop. We have identified several important collections during this project, and we recommend an overview to be conducted of the existing tissue-bank collections. As a part of the monitoring program for genetic diversity to be initiated by SEPA in 2020, the status of these tissue-banks and associated databases should be improved to increase their visibility and ensure their longterm maintenance.

We also explore costs for a monitoring program with different levels of ambition and found that, depending on the level of ambition (with respect to the number of species/populations included, type of genetic markers employed, sample sizes, etc.), the annual costs for the program is in the range of SEK 9,000,000 (lowest ambition level), 14,000,000 (medium ambition), and 27,000,000 (highest ambition level).

For the program to be successful, a clear plan for coordination and project management is required, as well as for integration with other monitoring and management efforts. We provide several suggestions for ways forward and stress that in order to fulfil its function, the monitoring program for genetic diversity must continue for a long time. It is therefore crucial that there is a long-term, predictable, and transparent structure for its funding.

Within-species genetic variation is an important factor for long-term maintenance ofviable populations and ecosystem resilience, e.g. by increasing the ability for speciesto adapt to climate change. However, there are still gaps in our knowledge on geneticvariation within species and populations and how it changes over time and inrelations to different influencing factors. Monitoring genetic diversity is animportant tool of management and conservation providing knowledge on invisiblechanges of a population state and early detection of threats of anthropogenic changes.Declining populations of pollinator species have become a recognized problem overthe past decades, raising concerns about stability of pollinator services in the future.Pollinating insects are identified among key species of importance for geneticdiversity monitoring. This report provides a suggestion for a program to initiatemonitoring of genetic diversity of such species. The work includes an overview ofavailable resources in the form of genetic tools, research and historical collections,and a suggestion of species to be included in monitoring, methods for geneticanalyses, sample sizes, collection localities, etc., as well as estimated costs accordingto three different ambition levels. A total of 15 species are suggested for all threeambition levels – 13 bumblebee and bee species and 2 butterfly species.

         Gästrikland är ett gränsområde, därmellansvensk och nordsvensk vegetation möte. Här går också en floristisk gränsav hög rang, nämligen mellan det mellaneuropeiska och cirkumborealafloraområdet. Ett stort antal sydliga arter (minst30) har sin nordgräns iGävletrakten. Anhopningen av nordgränser här motsvaras ej av någon klimatgräns.Däremot torde den gynnsamma effekten av kalkhaltig morän från sydbottniskakamborsilurområdet spela en avgörande roll för sydliga arterna framträngande

I samband med den markanvändningsplanering, som pågår i anslutning till omarrondering inom Lill sidan i Järvsö , har det ansetts nödvändigt att inventera och i stora drag prioritera olika områden ur naturvårdssynpunkt . Ljusdals kommun har därför uppdragit åt undertecknad att utföra inventering och bedömning av `` vetenskaplig kulturell naturvårdssynpunkt`` inom Lill sidan. i samråd med Länsstyrelsens naturvårdsenhet och lantmäteriets specialenhet nr 2 i Gävleborg län har inventeringen begränsats till de   områden; huvudsakligen om fattande älv-, sjö –och odlingslandskapet, som redovisas på bifogade karta .

Fältarbete och sammanställning av inventeringsresultaten har utförts i oktober 1971. avgränsning  

I detta specialprojekt inom Natura 2000-uppföljningen lägger jag upp riktlinjerna för en effektiv framtida uppföljning för en av Naturvårdsverket prioriterad naturtyp - rikkärr. Rikkärren är prioriterade då de är våtmarker som innehåller en oproportionerligt stor del av den till myrar knutna biologiska mångfalden, samtidigt som de är en viktig komponent i de levande odlings- och skogslandskapen. Särskilt sydsvenska rikkärr är beroende av skötsel och restaurering, varför uppföljningens uppgift är att peka på var och när insatser behövs och kunna visa om vi är på rätt väg. Rikkärren innefattar inom Natura 2000 främst habitatet 7230, men detta program berör också habitaten 7220 (källor med tuffbildning), 7210 (kalkkärr med gotlandsag) och till viss del 7160 (mineralrika källor och källkärr av fennoskandisk typ), för vilka övervakningsprogrammet bör kunna tillämpas. Uppföljningsmetoden är i stora drag gemensam med den för öppna betesmarker. I det här programförslaget fokuserar jag främst på mer eller mindre öppna rikkärr, medan trädbevuxna rikkärr (i den mån de alls innehåller rikkärrsindikatorer) snarare hör hemma bland skogbevuxna myrar (habitat 91D0) eller sumpskogarna (9080) och bör därför följas upp inom uppföljningssystemet för skogliga biotoper. Jag gör ingen separat behandling av de tolv olika vegetationstyper som Nordiska ministerrådet beskrivit inom de öppna rikkärren, då dessa är att se främst som delar av de olika gradienter jag går igenom inledningsvis. Övervakningsprogrammet har utformats under dialog med Johan Abenius, Naturvårdsverket och Anders Haglund, Ekologigruppen. AB, med inspiration från en rikkärrskurs i Jämtland12-13/8, och utifrån kommentarer och förslag lämnade vid ett rikkärrsseminarium på Naturvårdsverket 26/11 2003. Programmet är delvis baserat på fältdata (Appendix 4). Anledningen till att jag fått detta uppdrag är att jag, tillsammans med Håkan Rydin och Kalle Mälson vid Avd f växtekologi, sedan 2002 driver ett projekt med syfte att undersöka effekterna av att restaurera dikade och igenvuxna rikkärr. Inom detta projekt studerar vi även ekologiska frågeställningar som berör rikkärrsväxternas spridning och fördelning. Projektet är en del inom forskningsprogrammet Naturvårdskedjan som koordineras av Centrum för biologisk mångfald, med finansiering från Naturvårdsverket. Namngivningen av mossor följer Söderström & Hedenäs (1998).

Den regionala beskrivningen upptar större delen av utrymmet i rapporten.

Den inleds för varje älv med en kort översikt över hydrologi, geologi och landformer. Därefter följer för varje älvavsnitt en deskriptiv del med efterföljande bedömning av sannolika verkningar av planerade utbyggnads-och regleringsåtgärder.

This report summarizes two projects that are part of the research program on ecological compensation by the Swedish Environmental Protection Agency, namely: Systematizing Ecological knowledge to optimize Ecological Compensation and When can Ecological Compensation preserve biodiversity and ecosystem services?

Human activities have led to deteriorated conditions for biodiversity, which has negative consequences for humans, as important ecosystem services are dependent on biodiversity. Ecological compensation (also called biodiversity offsetting) has been proposed as an important measure to halt the loss of biodiversity. This is, however, still a relatively new approach to biodiversity conservation, and there are large uncertainties in how it should be implemented in practice. In addition, thorough evaluations of ecological compensation are still rare. There are therefore large knowledge gaps regarding its effect for large parts of the world and for many types of ecosystems and types of compensation actions.

We have used interviews to survey how ecological compensation is applied in practice in Sweden, and which the main challenges are. We have also conducted systematic literature reviews and meta-analyses to synthesize the exiting global scientific literature on ecological compensation, as well as the scientific literature on biodiversity restoration from terrestrial habitats in the temperate and boreal regions of the northern hemisphere.

The interviews with 17 authority representatives and practitioners who work with ecological compensation in Sweden showed that legally regulated compensation actions were often connected to the regulation of species and biotope protection, and not to nature reserves or Natura 2000 sites. Individual trees, forests, wetlands, or watercourses and ponds were the habitats most frequently targeted by compensation actions, and the most frequently targeted species groups were birds and amphibians. The compensation actions included mainly different forms of habitat restoration, but creation of small ponds was also common. Due to many practical obstacles to the implementation of ecological compensation (including both the legal framework and the processes and routines among the public authorities), it was rare that ecological considerations were done regarding what the most appropriate form of compensation would be. Uncertainties about what ecological compensation includes created unclear standards from the authorities. Other uncertainties came from whether it is most important to prioritize compensation close to the site affected by development, or to prioritize to compensate as similar environment and species as those affected. The interviewees also identified a lack of holistic perspective, which includes several aspects of nature values and of assessments at a landscape scale focusing on more than the effect of individual development projects. There is a risk that the current approach, with a focus on individual species and small-scale assessments, and the view that any conservation action is better than nothing and that everything is possible to compensate, can have negative consequences for biodiversity conservation in general. Together, this creates an unclear system with uncertain long-term consequences for biodiversity.

In our search for scientific studies that have evaluated ecological compensation, we found 40 studies globally that fulfilled our search criteria, but only one of these was designed in a way that it was possible to evaluate whether there was a net loss of biodiversity or not. Most of these studies evaluated compensation actions in wetland or freshwater habitats in North America. In general, the compensation measures did not fully compensate ecosystem services. There was however a time lag, such that the compensation effect increased over time. For biodiversity, the pattern was less clear than for ecosystem services. There was a large variation in outcome between studies, and there was no clear difference between species groups or between habitat types.

In the search for scientific evaluations of biodiversity restoration, we found 93 studies that fulfilled our search criteria, including that they had a before-aftercontrol-impact (BACI design). Of these studies, 36 had evaluated restoration actions in forest, 35 in grasslands, 20 in wetlands and 3 in sandy habitats. The effect of restoration measures varied largely between studies, and did not always result in higher biodiversity. There were small differences in outcome between the types of ecosystems, but there were somewhat larger differences in the effect of restoration between sub-categories of habitat types (such as between deciduous versus coniferous forest, or open grassland versus bushy heathland. Most studies had evaluated effects on plants, followed by arthropods (insects and spiders) and birds – with similar outcome for the different species groups. Also, the differences between groups of species were small. Only for plants, there were enough studies (35 studies) to analyze differences between groups of species based on their functional traits, but also here the variation was too large to draw any general conclusions. For all types of ecosystems where the number of studies was large enough (forest, grassland, and wetland) the effect of restoration increased with increasing time since the restoration actions.

Based on the identified lack of uniform implementation of ecological compensation in Sweden, we recommend developing a clearer national standard and routines for authorities, which should among other things increase the focus on a landscape perspective and include a wider range of natural values (biodiversity and ecosystem services). By making good (and less good) examples of compensation actions available, the quality of compensation actions could increase. We also recommend that future ecological compensation projects should include a systematic monitoring of values lost through the exploitation and gained through the compensation actions. Thus, authorities that demand ecological compensations should also require systematic and long-term monitoring of the effects of these actions. Since many different nature values are often impacted by the same exploitation, authorities need to know which of these values the compensation actions aim to compensate and the effects of exploitation on these should be monitored.

Ecological compensation has been proposed as an important tool for stopping the loss of biodiversity and natural values, a loss that is largely due to human exploitation of an increasing part of the earth’s surface. There is uncertainty about how ecological compensation is implemented and how it should be designed to be an effective way of performing nature conservation. Even though ecological compensation has existed as part of Swedish legislation since the end of the 1990’s, it has so far not been used to a greater extent in Sweden. Careful evaluations of ecological compensation have only been made in isolated cases. Therefore, there are large knowledge gaps regarding its application and effect in large parts of the world, as well as for many habitats and types of compensatory measures.

The overall purpose of this project was to produce guidance to improve the application of ecological compensation in Sweden. This was done by synthesizing available knowledge about the effectiveness of various nature conservation measures, and by evaluating how ecological compensation is applied in Sweden today to identify obstacles to optimal implementation. We used interviews and a workshop to investigate how the work with ecological compensation is carried out and what challenges exist in Sweden today. We have also carried out systematic reviews and meta-analysis to evaluate the existing scientific literature that evaluates nature conservation restoration measures in terrestrial habitats in parts of the world with a climate like that in Sweden.

The interviews with 17 representatives from public authorities and practitioners who work with ecological compensation showed that compensation measures regulated by legislation were most often linked to species and habitat protection and less to nature reserves and Natura 2000 sites. Individual trees, forests, wetlands or streams and ponds were the habitats most commonly compensated, and the most commonly mentioned species groups were birds and amphibians. The implemented measures mainly included various types of restoration, but the construction of smaller ponds was also common. Due to many practical obstacles in the implementation of ecological compensation in the Swedish system (including both legislation and processes and routines of the authorities), ecological considerations were seldom made regarding which type of compensation was most appropriate. Uncertainties about what ecological compensation include resulted in unclear implications. Other uncertainties came from whether it is most important to prioritize compensation close to the site affected by development, or to prioritize to compensate as similar habitats and species as those affected. A lack of a holistic perspective (i.e., considering more than the effect of a specific individual development project and several aspects of nature values are included, and assessments at the landscape level) were also identified. There is a risk that the current focus on individual species, an attitude that everything is better than nothing, that everything is possible to compensate, and assessments conducted on a small scale can all have negative consequences for biodiversity conservation in general. All in all, this creates an unclear system where the long-term consequences for biodiversity will be uncertain.

In the systematic review of scientific evaluations of nature conservation restorations, we found 93 studies that met our criteria, including that they had a beforeafter-control-impact design (so-called BACI design). Of these studies, 36 evaluated restoration measures in forests, 35 in grasslands, 20 in wetlands and three in sandy habitats. The effect of restoration measures varied largely between studies, however in general the effects were weakly positive or could not be distinguished from no effect. The outcome was similar between habitat types. There was, however, a slightly larger difference in the effect of the restoration between different subcategories of habitat types. Also, a general negative effect could be seen in some cases, while a few habitat types had a clear positive effect of restoration. Most studies evaluated effects on plants, followed by arthropods (insects and arachnids) and birds – with similar outcome for the different species groups. Only for vascular plants there were enough evaluations of individual species (35 studies) to analyse differences between different groups based on their functional characteristics, but even for them the variation was too large for making any general conclusions. Conclusions about which restoration measures are more suitable than others to include as compensation measures are thus hard to distinguish for most habitat types, restoration categories and species groups. It is important to continue the gathering of knowledge, by conducting well designed studies evaluating restoration measures.

Based on the identified shortcomings in implementing ecological compensation in a coherent manner in Sweden, together with the lack of rigorous knowledge about the effect of different restoration measures, we suggest that: 

• A national standard should be developed and routines for authorities developed. Ecological compensation should be better integrated into the entire decisionmaking process. 
• A holistic approach to preserving biodiversity and ecosystem services is developed, by increasing focus on landscape perspective and considering delays in effects from development and in restoration outcomes. 
• Good examples of compensation measures are compiled and made available, to increase the quality of future implementations. 
• Future ecological compensation projects carry out a systematic follow-up of natural values lost at development, and that are gained through compensation measures. Authorities that require ecological compensation should at the same time demand systematic and long-term monitoring of the effects of the compensation measures on natural values. 
• A geographical database is developed, which document all areas of compensation and link these to the exploitation/development areas. In this way, it will be possible to monitor the lost natural values and those gained by protection, restoration, or creation, to be able to follow in the long term whether ecological compensation measures are a counterweight to the lost values.

Rapporten sammanfattar resultaten från forskningsprojektet ”Ekosystemansatsen – praktiska erfarenheter och nästa steg”. Projektet har undersökt erfarenheter av det praktiska införandet av ekosystembaserad havs-, vatten och fiskförvaltning i Sverige, utifrån publicerad litteratur och intervjuer med nyckelpersoner i Sverige, Tyskland, Norge och USA. Sammanställningen visar att Sverige tagit flera steg mot en mer ekosystembaserad förvaltning, men pekar också på svårigheter. En viktig erfarenhet är att ekosystembaserad förvaltning ställer höga krav på samverkan och kommunikation mellan aktörer och att en stabil och tillräcklig finansiering är en viktig förutsättning. Det finns behov av en tydligare styrning och uppföljning från centrala myndigheter, en mer långsiktig finansiering och tydligare processer för kunskapsutbyte mellan olika aktörer.

Det finns även ett behov av att kartlägga bristande överensstämmelse mellan olika sektorslagstiftningar och olika samhällsmål och att diskutera målkonflikter på nationell nivå. Implementeringen av åtgärdsprogram och planer behöver stärkas genom att berörda aktörer ges ett tydligt ansvar för att förvaltningsmål uppfylls och för en ambitiös uppföljning av framsteg mot målen. Det vore också önskvärt att vidareutveckla indikatorer för ekosystembaserad förvaltning som kvantitativt mäter framstegen mot dess principer.

Organic UV filters are widely used in personal care products (PCPs) and textiles to prevent solar erythema and discoloration, respectively. These UV absorbing compounds are frequently released into the aquatic environment, either directly via bathing and swimming, or indirectly via effluents from wastewater treatment plants. Because of their widespread occurrence and potential for bioaccumulation, organic UV filters are considered an emerging concern to ecosystems and humans. In this project, we first reviewed and summarized literature on the worldwide occurrence of organic UV filters and subsequently characterized their occurrence in water environments in Uppsala county, Sweden. Specifically, we selected the ten most commonly detected organic UV filters worldwide as our targets. After optimization of chemical analysis, we were able to detect six out of ten of these compounds at environmentally relevant levels. Subsequently, we investigated the occurrence of these six compounds in surface water and sediment samples from bathing/swimming places located at riversides, lakesides, and the seaside around Uppsala county during August 2021. All six organic UV filters (i.e., 4-methylbenzylidene (4-MBC), avobenzone, octinoxate (EHMC), octocrylene (OC), Uvinul A Plus (UVA Plus), benzophenone-4 (BP-4)) were found in sediment and surface water samples with a detection frequency of 100%, except EHMC, which was detected in 71% of the surface water samples. OC dominated in sediment samples collected from bathing/swimming areas with concentrations ranging between 2.6 and 250 ng g‒1 dry weight (dw), which comprised 52-77% of the sum of all targeted compounds. 4-MBC dominated in surface waters with concentrations ranging between 170 ng L‒1 and 560 ng L‒1, which comprised 39-56% of the sum of all targeted compounds. Overall, organic UV filters were ubiquitously detected in Uppsala county and our data could be foundational for an extended sampling campaign and additional risk assessment of organic UV filters among resident aquatic organisms.

The goal of this research project is to analyze how rules regulating dispensation from nature reserves, shore protection, species protection and general biotope protection are applied by county boards and (in the case of shore protection) municipalities. The ambition is to draw conclusions about what promotes or hinders the fulfilment of environmental goals and legal certainty in dispensation decisions, and to give recommendations for how legal instruments and guidance can be improved. In general, our study shows that a high percentage of applications for dispensation are granted, which is in conflict with the idea behind dispensation provisions to be an exception from a general rule, and also in conflict with the expression in the preparatory work that decisions should be made restrictively. The study shows that, for each of the dispensation types, there is a large variation in the dispensation decisions, both amongst different counties as within individual counties as to how certain questions are handled, which is hard to reconcile with the principles of equal treatment, consistency and foreseeability. Regarding the principle of equal treatment, it is crucial that authorities in different parts of the country, as well as case workers within the same authority, treat similar cases in the same way (Instrument of Government, ch. 1 § 9). In order for individuals and other concerned parties to be able to understand how the authorities have reached a decision, it is essential that the decision is clear and transparent. This study shows that to the contrary it is often difficult to understand how decisions have been reached and on what grounds. As noted in one of the case studies, it seems that certain sources and references are used in decisions in an almost random manner. Unclear decisions are problematic for reasons of legal certainty and particularly in relation to the possibility to appeal decisions. Decisions should therefore to a higher degree be formulated so that it is clear on what grounds the decision is based. In the guidance materials for authorities, clarifications can be made in several areas, for example about what role the general rules of consideration play in dispensation decision making, that compensation measures are required in cases of dispensation from special rules for particular nature reserves and that determinations regarding natural value must be made based on knowledge of the conditions in the area in question. This can mean that place visits should happen more frequently than they currently take place.

The guidance documents can also harmonize and clarify decision making so that it becomes more predictable and thereby more legally certain for different interested parties, not least operators. It should not be difficult to include checklists in guidance documents that decision makers can use to ensure that they have not overlooked important grounds for decision making. Dispensation decisions rarely show that they have taken indirect or cumulative effects into account. Given the large number of granted dispensations, it is reasonable to assume that the cumulative impact on natural values can be significant. The development of landscape planning can be an appropriate instrument to manage this deficiency. These plans can have important functions. One of them is to create and analyze information that takes into account ecological connections in a larger geographical area. Another is to, at an early stage, handle potential conflicts of interest, make prioritizations, and clarify goals. All of these things are advantageous for further decision making, for example regarding dispensation from chapter 7 of the Environmental Code. Foreseeability (and legal certainty) increase.

If ecological compensation (biodiversity offsetting) is going to be an important tool for halting the loss of biodiversity and ecosystem services, we need solid knowledge on the factors that promote or impede effective compensation actions. We have conducted two separate literature syntheses about this: 1) A synthesis of scientific peer-reviewed studies that evaluate the effect of ecological compensation on biodiversity or ecosystem services, and 2) A synthesis of scientific studies that evaluate biodiversity restoration actions (a common form of compensation), performed in other contexts than ecological compensation.

We found only 40 scientific studies worldwide that assessed the effects of ecological compensation on biodiversity or ecosystem services. Only one of these was designed in a way that it was possible to evaluate if no net loss of biodiversity was achieved. The most frequent type of compensation that was evaluated in these studies was creation of habitats. The majority of studies was performed in wetland or freshwater habitats in North America. It is therefore difficult to draw any general conclusions that are applicable in other ecosystems and in other parts of the world. It appeared, however, more difficult – or at least taking longer time – to compensate for ecosystem services than for biodiversity.

Our synthesis of 93 scientific BACI (before-after-control-impact) studies of biodiversity restoration actions showed a large variation in outcomes. Restoration actions do far from always result in higher biodiversity. The effect of restoration did not differ between forest, grassland, wetland, and sandy ecosystems, or between groups of species. However, the positive effect of restoration appeared to take longer time in forest than in grassland and wetland habitats. Within each ecosystem type, there were differences between specific types of restoration actions, and combinations of actions appeared to have a more positive effect than each of these actions alone. In order to draw conclusions for ecological compensation, it is important to understand the causes of the large variability in outcomes. Without this understanding, it is not possible to evaluate under what circumstances restoration of a habitat at one site can compensate for lost biodiversity or other values at another site.

Unfortunately there were too few studies to evaluate potential synergies or trade-offs between restoration targets such as between restoring biodiversity or ecosystem services. Future studies should aim at assessing when such potential synergies and trade-offs might occur.

Our synthesis shows that:

• There are large knowledge gaps regarding how well ecological compensation can achieve the goal of not net loss of biodiversity or ecosystem services. Therefore, it is not yet possible to develop evidence-based guidelines on how to design ecological compensation actions.
• Until evidence exists, ecological compensation should not be applied at a large scale as a measure to halt the loss of biodiversity. 
• When ecological compensation is used it is, however, important to use general ecological knowledge and draw conclusions from other types of scientific ecology literature when designing compensation actions.
• To be able to identify compensation actions that achieve no net loss of biodiversity or ecosystem services, authorities that demand ecological compensation also need to demand systematic and long-term monitoring of the outcome of these compensation actions.

I decennier har det funnits en utbredd oro för att en utbyggnad av vindenergin skulle kunna leda till en icke önskvärd förhöjd dödlighet hos fåglar orsakad av kollisioner. Ett flertal studier av fåglars rörelsemönster i närheten av vindparker och försöksplattformar till havs har företagits under senare år. Den generella bilden baserad på dessa studier visar dock att den förhöjda dödligheten varit begränsad. I enstaka fall och under exceptionella väderförhållanden kan emellertid dödligheten bli markant högre och även drabba särskilt skyddsvärda arter. Det finns också farhågor att en massiv framtida utbyggnad av vindenergin kan orsaka barriäreffekter när sträckande fåglar störs bort från sina naturliga flyttvägar. Det är därför värdefullt att studera hur fåglar reagerar på utbyggnaden av vindkraftverk och vilka arter som är mest känsliga. 

Denna studie är den första som har undersökt synligheten av havsbaserade vindkraftsanläggningar med utgångspunkt från fåglarnas synfysiologi. Metoden vi arbetat med är telespektrofotometri. Studierna har skett vid kraftverken vid Utgrunden I i Kalmarsund och två fyrar som har fått fungera som simulerade vindkraftverk: en i Kalmarsund utanför Bergkvara samt en vid nuvarande Lillgrunds vindkraftpark i Öresund. Huvudfrågan har varit om strukturerna syns bättre eller sämre för fåglar än människor med avseende på färgkontrasterna som uppstår gentemot den naturliga bakgrunden. Vi har studerat såväl de korta avstånd där fåglarna riskerar att kollidera med strukturerna som de betydligt längre avstånd från kustlinjen där synliga kraftverk kan utgöra en estetisk olägenhet. Vi har även studerat de medelstora avstånd där barriäreffekter kan antas kunna uppstå när sträckande fåglar väljer att vika av och ta vägen runt vindparkerna. Kunskapen är motiverad för att exempelvis lägga grunden till en fågelanpassad färgsättning av framtida vindparker som ändå inte verkar störande för en mänsklig betraktare.

Våra resultat visar att de faktiska vindkraftverken vid Utgrunden, liksom de simulerade i Kalmarsund och vid Lillgrund, syns bättre för fåglar än för människor, särskilt på korta avstånd. Skillnaden är större mellan de så kallade ultraviolettkänsliga fågelarterna (UVS) och människor än mellan människor och så kallat violettkänsliga fåglar (VS), vilka utgör den helt dominerande gruppen bland sträckande fåglar i Kalmarsund. Men generellt sett så följs de tre synsystemen väl åt. Trots att synligheten varierar kraftigt med väder, tid på dagen, årstid, väderstreck och avstånd, verkar vindkraftverkens färgsättning vara rätt väl anpassad för att såväl möta estetiska krav från mänskliga betraktare som att minimera kollisionsrisken för vilda fåglar.

Hävdens betydelse för mängden översvämningsmyggor i nedre Dalälvsområdet- del 2

Hävdens betydelse för mängden översvämningsmyggor i nedre Dalälvsområdet