Naturvårdsverkets öppna rapportarkiv
Endre søk
Begrens søket
2345678 201 - 250 of 8874
RefereraExporteraLink til resultatlisten
Permanent link
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annet format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annet språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Treff pr side
  • 5
  • 10
  • 20
  • 50
  • 100
  • 250
Sortering
  • Standard (Relevans)
  • Forfatter A-Ø
  • Forfatter Ø-A
  • Tittel A-Ø
  • Tittel Ø-A
  • Type publikasjon A-Ø
  • Type publikasjon Ø-A
  • Eldste først
  • Nyeste først
  • Skapad (Eldste først)
  • Skapad (Nyeste først)
  • Senast uppdaterad (Eldste først)
  • Senast uppdaterad (Nyeste først)
  • Disputationsdatum (tidligste først)
  • Disputationsdatum (siste først)
  • Standard (Relevans)
  • Forfatter A-Ø
  • Forfatter Ø-A
  • Tittel A-Ø
  • Tittel Ø-A
  • Type publikasjon A-Ø
  • Type publikasjon Ø-A
  • Eldste først
  • Nyeste først
  • Skapad (Eldste først)
  • Skapad (Nyeste først)
  • Senast uppdaterad (Eldste først)
  • Senast uppdaterad (Nyeste først)
  • Disputationsdatum (tidligste først)
  • Disputationsdatum (siste først)
Merk
Maxantalet träffar du kan exportera från sökgränssnittet är 250. Vid större uttag använd dig av utsökningar.
  • 201.
    Andersson, Tova
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Forskningsinstitut, IVL Svenska Miljöinstitutet AB.
    Stålhandske, Sandra
    SCB.
    Matavfall i Sverige: Uppkomst och behandling 20182020Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Matavfall i Sverige är en sammanställning över det matavfall som uppkom i Sverige 2018. Rapporten beskriver matavfallet som uppkommer i olika sektorer och diskuterar fördelningen mellan onödigt och oundvikligt matavfall samt möjligheten att nå de mål som satts upp.

    Matavfall i Sverige 2018 ges ut av Naturvårdsverket. Den bygger på statistik för år 2018, framtagen för uppföljning av etappmålet för ökad resurshushållning i livsmedelskedjan.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 202. Andersson Webrink, Lena
    et al.
    Strömberg, Maria
    Goda exempel: ekologiska gårdar i Stockholms län2004Rapport (Annet vitenskapelig)
    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 203.
    Andersson, Ylva
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen Gävleborg.
    Överenskommelser för en bättre miljö: Utvärdering och uppföljning av åtgärdsprogrammet för miljömål i Gävleborg2013Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Länsstyrelserna har i uppdrag att ansvara för åtgärdsprogram för miljömålen på länsnivå men uppdraget är inte så tydligt när det kommer till hur arbetet ska genomföras. Det finns därför inte något självklart sätt att arbeta med miljömålsarbetet på regional nivå. När Länsstyrelsen i Gävleborgs län tog fram åtgärdsprogrammet baserat på de regionala miljömålen var man en av de första länsstyrelserna i landet att arbeta på det sättet. Idén med överenskommelsen uppstod då man funderade på hur ansvaret för genomförandet skulle kunna struktureras. Under 2009 tecknade alla länets kommuner samt Region Gävleborg, Gästrike Återvinnare, Gävle Energi, Landstinget Gävleborg, Naturskyddsföreningen och länets samlade taxibolag överenskommelser med Länsstyrelsen.

     

     Vid undertecknandet samlades landshövdingen och några av de högst ansvariga politikerna och tjänstemännen på slottet. Länsstyrelsen bjöd i samband med detta in media som också uppmärksammade det hela. Den här utvärderingen av arbetet med överenskommelserna

    bygger på intervjuer med någon representant, beslutsfattare eller tjänsteman, i de organisationer som

    deltagit. I rapporten utvärderas arbetssättet med överenskommelser. Utvärderingen utgör en viktig grund för fortsatt arbete med det nya åtgärdsprogram som kommer att gälla från 2014–2020.

     

    I de flesta fall har överenskommelsen inte bidragit till att ytterligare miljöåtgärder har genomförts. En förklaring är att överenskommelsen inte föregicks av någon demokratisk process. Allt gick lite för fort

    Tjänstemän på kommun och länsstyrelse tvingades göra det enkelt för sig och valde därför att ta med de åtgärder som kommunerna redan jobbade med. Beslutet blev en formsak och dokumentet var inte bindande på något sätt. En annan förklaring är Länsstyrelsens bristande resurser.

     

     På grund av ekonomiskt svåra år tvingades Länsstyrelsen skära ner på verksamheten som helhet

    under några år och då drabbades även miljömålsarbetet. Det har inte förekommit någon aktivitet relaterad till överenskommelserna under de här åren, förutom den uppföljning som gjordes vintern 2011. De flesta är trots detta positiva till överenskommelsen som arbetsmetod.

     

    En förklaring är förmodligen att man tror på idén som sådan. Det är dock inte självklart hur överenskommelsen ska integreras i det befintliga miljöarbetet ute i de olika organisationerna. Några menar att det skulle ha varit bättre att göra en överenskommelse kring en eller ett par frågor där det finns tydliga behov av regional samverkan. Om arbetet med överenskommelserna fortsätter tycker de flesta, såväl politiker som tjänstemän, att det ska kombineras med någon form av aktiviteter kopplade till miljömålen till exempel föredrag eller workshops.

     

    Förutom att bidra till det konkreta förändringsarbetet var Länsstyrelsens mål att synliggöra miljöarbetet i länet. Detta uppfattar i princip alla som något positivt. Det tycks dock inte finnas någon tydlig idé om vad det är som ska synas och vem som ska nås? Är det allmänheten? Eller är det politiker och tjänstemän som ska inspireras av varandra? Man kan fråga sig om det faktum att det pågår ett miljöarbete i länet är värt att synliggöra, oavsett hur bra eller bristfälligt det är, och vem som i så fall vinner på det.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 204. Andersson, Åke
    Häckande Kustfågel på Hallands Väderö 1937-20132014Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Under perioden 1963-2013 har fem kustfågelarter invandrat till ön och etablerat livskraftiga bestånd - grågås, vitkindad gås, storskarv, sillgrissla och tordmule. Mellan åren 1937 och 1962 invandrade tre arter - knölsvan, silltrut och skrattmås. Därmed har antalet häckande arter ökat från 11 till 19. Detta är den kanske mest dramatiska förändringen under studieperioden. Därtill kommer några arter som häckar i mycket litet antal eller inte ens årsvisst. Inga arter har försvunnit under perioden 1963-2013 och inte heller under föregående period.

    Den gångna 50-årsperioden kännetecknas av stora numerära förändringar i flera arters bestånd. De antalsmässigt dominanta arterna ejder, gråtrut och havstrut genomgick alla tre en tydlig ökning under början av perioden, men har sedan minskat påtagligt - för gråtrut och ejder med en hastighet som är anmärkningsvärt hög. Under samma tid har flera av de nyinvandrade arterna ökat i numerär – vitkindad gås och storskarv har ökat rekordsnabbt, medan stammen av grågås ökat måttligt. Bland alkfåglarna har både sillgrissla och tordmule, efter invandring under perioden, ökat och är nu väletablerade, dock med en mycket begränsad geografisk utbredning på ön. Tobisgrisslan har fördubblat sitt antal och finns spridd längs öns stränder. Gravand och strandskata förekommer i till synes stabila bestånd. Bland övriga arters utveckling kan silltrutens och större strandpiparens sentida ökning nämnas. Av resterande arter är några lågprioriterade under inventeringarna eller förekommer i så låga numerärer att beståndsförändringar i praktiken inte kan bedömas utifrån tillgängliga data.

    Under det gångna halvseklet har en påtaglig omfördelning skett av flera arters bestånd. Ett par täta förekomster av ejder på huvudön har i det närmaste försvunnit och under senare år har allt fler ejderhonor valt de yttre skären. Tordmulen försökte inledningsvis etablera sig på huvudön men finns nu huvudsakligen på ett av de yttre skären. Även för tobisgrisslan har de yttre skären fått allt större betydelse i sen tid. För havstrutens och storskarvens häckning har de yttre skären hela tiden varit dominerande.

    Mård har förekommit på huvudön troligen redan från och med 1982, men definitivt åtminstone sedan 1989 och tidvis varit talrik. Dess predation, främst på kustfåglarnas ägg, ungar och vuxna fåglar, antas vara den viktigaste förklaringen till de registrerade förändringarna i ejderns, tordmulens och tobisgrisslans omfördelning från huvudön till de yttre skären på ön. Storskarvarnas, sillgrisslornas och vitkindade gässens preferens för de yttre skären kan också i hög grad anses vara en effekt av mårdens närvaro på huvudön. Vid några tillfällen har mårddjur (mård utifrån vad vi nu vet) även besökt de yttre skären under häckningstid och åtminstone vid ett tillfälle dödat ett betydande antal sillgrisslor, men detta tycks inte haft någon långtgående effekt på beståndens storlek. Det är sannolikt att den bedrivna fångsten av mård påtagligt har minskat risken för utvandring till de yttre skären. Först från och med 2012 finns säkra belägg för att mink uppträtt på ön.

    Såväl ur ett skånskt som ur ett Västkustperspektiv är det angeläget att inventeringen av flera kustfågelarter på Hallands Väderö fortsätter. Ett program för fortsatt övervakning bör tas fram och däri bör även ingå årlig kontroll av fyrfota rovdjur före häckningen på våren såväl på huvudön som på de yttre skären.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 205.
    Andersson, Åke
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Skåne.
    Inventering av häckande kustfåglar på Hallands Väderö 20052005Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Sammanfattning

    Utvecklingen av kustfågelfaunan på Hallands Väderö har följts genom kvantitativa inventeringar som upprepats med oregelbundna mellanrum sedan den första inventeringen genomfördes 1937. Under senare år har inventeringar genomförts år 1979, 1986 och 1994. Under häckningssäsongen 2005 upprepades inventeringarna på nytt. Denna rapport innehåller en kortfattad redovisning av resultaten. En mer omfattande analys omfattande samtliga kustfågelinventeringar är planerad att genomföras under år 2006. Den kommer att innefatta beskrivning av förändringar i kustfågelfaunan och försök att förklara orsakerna till dessa.

    Gråtruten har länge varit den dominerande arten bland häckande kustfåglar på Hallands Väderö. En kraftig tillbakagång konstaterades vid 1994 års inventering. Minskningen har fortsatt och beståndet uppgår nu till i storleksordningen 1100 häckande par. Även havstruten uppvisar en viss minskning sedan 1994. Ejdern, som är den andra dominanten bland öns kustfåglar, uppvisar en måttlig tillbakagång jämfört med inventeringen 1979.

    Storskarv konstaterades 2005 för första gången häcka på Hallands Väderö. Även vitkindad gås har tillkommit som häckfågel på ön sedan föregående inventering.

    Ett bestånd av mård finns etablerat på huvudön sedan drygt 20 år, men varken mård eller mink finns regelbundet på skären. Intressanta jämförelser kan därför göras av fågelfaunans utveckling mellan huvudön och skären runt Väderön. Ejdern uppvisar en långsiktig minskning på huvudön och en ökning på skären - i första hand på Vinga skär. En viss omfördelning av bestånden av de hålhäckande arterna tordmule och tobisgrissla har också skett under den tid mård funnits på ön. För de främst på huvudön och likaledes i håligheter häckande arterna småskrake och gravand inräknades vid inventeringen 2005 ett antal par som ligger nära tidigare års resultat. Bland annat genom årlig ringmärkning av ungar av tobisgrissla har det framgått att de tobisgrisslor som häckar på huvudön får ytterst få flygfärdiga ungar. Predationstrycket på kustfåglarnas ägg och ungar är med stor sannolikhet högt. Av allt att döma är detta främst orsakat av mården. I ljuset av detta är det anmärkningsvärt att inte större förändringar skett speciellt när det gäller de hålhäckande arternas numerär och fördelning.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 206.
    Andersson-LI, Martin
    AquaBiota Water Research.
    Undersökning av flodnejonöga och svartmunnad smörbult i Gotlands vattendrag2023Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    eDNA (environmental DNA) har under det senaste decenniet visat sig vara ett lovande verktyg för inventering av vattenorganismer inom miljöövervakning och andra miljöundersökningar. Undersökningsmetoden baserar sig på det faktum att alla levande organismer, både växter och djur, kontinuerligt avger genetiska avtryck i miljön i form av slem, avföring, svett och döda celler. Dessa genetiska spår kallas eDNA. Akvatiskt eDNA är spåren som organismer avger i vattenmiljön. eDNA kan utvinnas ur små mängder vatten och genom molekylära analyser ange vilka arter som befinner sig inom ett område utan att man vare sig ser eller fångar in organismen. Eftersom eDNA i vattenmassan är kortlivat ger analyserna en bild av artförekomst i nutid.

     AquaBiota har på uppdrag av Länsstyrelsen Gotland inhämtat och sammanställt eDNA- analyser för flodnejonöga och svartmunnad smörbult i 25 lokaler. Provtagningsplanen, framtagen av WSP, innehöll ursprungligen 31 lokaler men då sex av lokalerna var uttorkade vid provtagningstillfället inventerades endast 25.

     Flodnejonöga hade säkerställd positiv detektion i sju lokaler och en ytterligare lokal där 1/3 delprov påvisade förekomst. Detektion av svartmunnad smörbult gjordes vid tre lokaler i Bungevik, Gothemså och Skarnviksån på Gotlands östsida. Detektioner av både flodnejonöga och svartmunnad smörbult skedde i områden där arterna observerats tidigare under den senaste 15 års-perioden (Artfakta). Detektion av svartmunnad smörbult gjordes dock i sötvatten som var hydrologiskt avgränsad från kusten i lokalerna vid Gothemså och Skarnviksån. Vi bedömer därmed att detektion ska tolkas som att svartmunnad smörbult nyligen befunnits sig i avrinningsområdet uppströms om provtagningslokalerna. Detta är första gången enligt Artfakta och oss veterligen som svartmunnad smörbult rapporterats i limniska system på Gotland.

  • 207.
    Andersson-Sköld, Yvonne
    et al.
    SGI.
    Norrman, Jenny
    SGI.
    Kockum, Karin
    SGI.
    Riskvärdering – metodik och erfarenheter2006Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Förord 

    Ett av riksdagens miljömål är Giftfri miljö, och i detta mål ingår att efterbehandla och sanera förorenade områden. Brist på kunskap om risker med förorenade områden och hur de bör hanteras har identifierats som hinder för effektivt saneringsarbete. Naturvårdsverket har därför initierat kunskapsprogrammet Hållbar Sanering. Den här rapporten redovisar projektet ”Riskvärdering – metodik och erfarenheter” som har genomförts inom Hållbar Sanering. Syftet med projektet har varit att kartlägga tillämpade metoder, internationella rekommendationer och erfarenheter av olika sätt att värdera risk vid efterbehandling av förorenad mark. Projektledare har varit Yvonne Andersson-Sköld som även deltagit i arbetet tillsammans med Jenny Norrman och Karin Kockum, alla vid Statens geotekniska institut. Författarna vill rikta ett stort tack till alla som konkret och med sin stora kunskap bidragit till detta projekt i diskussioner samt för den tid de lagt på att svara på enkäten eller delta i intervjuer. Utan alla bidrag som getts projektet i form av delaktighet i diskussioner, svar på enkätfrågor samt intervjuer hade de resultat som beskrivs i denna rapport inte kunnat presenteras. Intervjuerna utgör en stor del av arbetet och flera personer har genom dessa ägnat projektet betydelsefull tid. Kontaktperson för Hållbar Sanering har varit Britt Marie Drottz-Sjöberg vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet. Avsikten med projektet har varit att återge svar från intervjuer, diskussioner och enkäter så att de speglar de erfarenheter vi fångat under arbetet. Texten innefattar endast tolkningar som gjorts av författarna till denna rapport. Naturvårdsverket har inte tagit ställning till innehållet i rapporten. Författarna svarar ensamma för innehåll, slutsatser och eventuella rekommendationer. 

    Naturvårdsverket november 2006 

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 208.
    Andreasson, Ida
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Persson, Per-Anders
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Regional plan för infrastuktur för elfordon och förnybara drivmedel: Kronobergs län Rapport 2019-12-182019Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Sverige har som mål att vara klimatneutralt senast år 2045. Transporterna står för en stor del av våra klimatpåverkande utsläpp nationellt och regionalt. Inom transportsektorn ska utsläppen minska med 70 procent till år 2030 jämfört med år 2010 – ett av de mest ambitiösa klimatmålen i världen. För att nå målet är samhället i behov en snabb övergång till förnybara drivmedel inom transportsektorn. Omställningen kräver engagemang, innovationer och handlingskraft från samhällets alla berörda aktörer. För att nå målet kommer det behövas flera förnybara drivmedel inom den nuvarande och framtida fordonsflottan. En väl fungerande publik infrastruktur för förnybara drivmedel med god geografisk täckning är därför en helt avgörande förutsättning för omställningen till en fossilfri fordonspark.

    Denna plan är en del av Länsstyrelsens regleringsbrevsuppdrag 3.19 för budgetåren 2018 och 2019. Uppdraget har genomförts i dialog med Länsstyrelserna, Energimyndigheten och Trafikverket, länets kommuner, Region Kronoberg, Energikontor sydost, Miljöfordon Sverige, Småländska bränslen, Eon samt Bee Charging. Samverkan kring framtagande av planen har skett med närliggande länsstyrelser i Blekinge, Kalmar och Jönköpings län.

    I utredningen ”Strategisk plan för transportsektorns omställning till fossilfrihet” har sex nationella myndigheter lagt fram ett antal förslag kring insatser som behövs för transportsektorns omställning. Enligt utredningen står omställning till fossilfrihet på tre ben – ett mer transporteffektivt samhälle, energieffektiva och fossilfria fordon samt högre andel förnybara drivmedel. 

    Med transporteffektivt samhälle menas att transportarbetet med personbil, lastbil och flyg ska minska. Detta kan ske genom att transporter överflyttas till mer ener-gieffektiva trafikslag, kortas eller ersättas helt. Energieffektiva och fossilfria fordon fås genom att ställa krav på nya fordons koldioxidutsläpp. Högre andel förnybara drivmedel realiseras i en kombination av insatser inom produktion distribut-ion och användning.

    I utredningen lämnades förslag om upprättande av regionala planer till stöd för in-frastruktur för förnybara drivmedel (förslag och åtaganden 2.1.10).

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 209.
    Andreasson, Ida
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Regionala miljömål i Kronobergs län 2013-2020: beslutade 2013-01-08 uppdaterade med etappmål som fastställdes 2014-02-272013Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Förord - Regionala miljömål i Kronobergs län Varför behövs regionala mål? Konkreta och uppföljningsbara mål för länet är redskap som pekar ut riktningen för länets miljöarbete. Regionala mål behövs för att styra det regionala och lokala miljöarbetet mot miljökvalitetsmålen och generationsmålet. Miljömålen är alltså hela länets angelägenhet, inte enbart Länsstyrelsens. Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö-, natur- och kulturresurser som är ekologiskt hållbara på lång sikt. Målen ska nås inom en generation, det vill säga till 2020 (Begränsad klimatpåverkan till 2050). Miljökvalitetsmålen syftar till att: •   främja människors hälsa •   värna den biologiska mångfalden och naturmiljön •   ta till vara kulturmiljön och de kulturhistoriska värdena •   bevara ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga •   trygga en god hushållning med naturresurserna Det har gått 12 års sedan miljömålssystemet infördes och det återstår åtta år innan miljökvalitetsmålen ska vara uppnådda. Nationellt beslutade preciseringar gäller fullt ut i länet. De regionala miljömålen ska ses som ett komplement till Svenska miljömål, preciseringar av miljökvalitetsmålen och en första uppsättning etappmål som fastställdes våren 2012 av regeringen, samt till generationsmålet som fastställdes våren 2010. Länsstyrelsen har fastställt Regionala miljömål för perioden 2013-2020. Samtidigt upphävdes tidigare regionala mål. För Kronobergs län finns därmed 45 regionala mål som har beslutats för att komplettera de nationella besluten. Sammantaget visar de bedömningar som görs varje år att även om arbetet går framåt krävs det kraftfulla insatser om vi ska kunna nå miljökvalitetsmålen till år 2020. Den senaste bedömningarna finns att ta del av på Miljömålsportalen. Slutligen: Ska vi lyckas måste alla göra sitt för att nå målen, och allas insatser är  viktiga. Det är vår gemensamma miljö vi talar om. Vad kan egentligen vara viktigare? Kristina Alsér, landshövding i Kronobergs län (2013)

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 210.
    Andreasson, Ida
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Ellman Kareld, Louise
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Ramic, Aida
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Vägen framåt: Åtgärdsprogram för miljömålen 2019-20252019Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    BAKGRUND

    Grunden för Sveriges miljöarbete är miljökvalitetsmålen som beslutades av riksdagen år1999. Det övergripande målet för Sveriges miljöpolitik är att lämna över ett samhälle tillnästa generation där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Genom miljömålsarbetet genomförs den ekologiska dimensionen av de globala hållbarhetsmålen (Agenda 2030) i Sverige.

    Miljömålstrukturen

    Riksdagen har antagit 16 miljökvalitetsmål och ett övergripande generationsmål. Miljökvalitetsmålenbeskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö-, natur- och kulturresurser som är hållbara på lång sikt. Generationsmålet är ett inriktningsmål för miljöpolitiken. Målet ger vägledning om de värden som ska skyddas och den samhällsomställning som krävs för att nå önskad miljökvalitet. För att nå målet krävs en ambitiös miljöpolitik i Sverige, inom EU och iinternationella sammanhang. Generationsmålet ska vara vägledande för miljöarbetet på alla nivåer i samhället.

    Åtgärdsprogram

    Miljöarbetet pågår ständigt i många verksamheter med sikte på miljömålen. Sammantagetvisar de bedömningar som görs varje år att även om arbetet går framåt krävs detkraftfulla insatser för att nå miljökvalitetsmålen till år 2020. Takten i åtgärdsarbetetmåste helt enkelt öka, fler behöver göra mer!

    För att skynda på arbetet har regering och riksdag beslutat att länsstyrelserna ska arbeta aktivt för att nå målen på regional och lokal nivå, bland annat genom att ta fram åtgärdsprogrami och för varje län i bred samverkan med berörda aktörer.

    Syfte

    Det övergripande syftet med åtgärdsprogrammet är att se till att de regionala åtgärder som behövs för att nå miljömålen kommer till stånd. Ambitionen är att åtgärdsprogrammet ska vara ett användbart verktyg på både regional och lokal nivå. Åtgärdsprogrammet ska:

    • Tydliggöra vilka åtgärder som behöver vidtas och underlätta prioritering avåtgärder med stor miljönytta.

    • Underlätta planering av olika slag och beslut inom arbetsuppgifter inomolika verksamheter.

    • Vara ett stöd vid ansökningar av projektmedel och bidra till att medel beslutastill sökanden i Kronobergs län.

    • Stimulera till ökad samverkan mellan olika myndigheter, kommuner, näringsliv och organisationer.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 211.
    Andreasson, Ida
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Persson, Per-Anders
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Åtgärdsprogram för miljömålen i Kronobergs län 2014-2020: Hälsa i miljöarbetet, det hållbara landskapet,klimat och energi2014Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    FÖRORDÅtgärder för ett grönare KronobergGrunden för ett effektivt miljöarbete är de miljömål som vi gemensamt tagit fram. De visar den kvalitet vår miljö behöver, för att säkerställa att kommande generationer har lika goda eller bättre förutsättningar att fylla sina behov som vi som lever nu. Något som är lika viktigt är att vidta åtgärder för att nå upp till de miljömål vi gemensamt tagit fram. Mycket bra miljöarbete pågår i länet, vilket också har gett effekter på flera håll. Sammantaget visar dock de bedömningar som görs varje år, att även om arbetet går framåt, kommer det att krävas stora insatser för att nå våra miljömål till 2020. Det är av denna anledning som Länsstyrelsen har tagit fram detta åtgärdsprogram. I detta dokument lyfts ett urval av åtgärder som tillsammans bidrar till ett grönare Kronoberg. Det är både stora och små åtgärder, men vi är många som delar ansvaret för att genomföra dem. Vi bidrar alla på olika sätt till negativ miljöpåverkan och har därför ett ansvar för att vidta åtgärder. Om vi ska nå miljömålen krävs engagemang på alla nivåer. Flera av er har visat stort engagemang under arbetets gång och bidragit till de åtgärder som föreslås i detta program. Vår förhoppning är att Åtgärdsprogram för miljömålen i Kronobergs län ska stödja och stimulera näringsliv, kommuner, myndigheter, organisationer och föreningar att utveckla arbetet för en bättre miljö i länet. Stort tack till alla som redan deltar, och vill fortsätta resan mot ett grönare Kronoberg!Kristina Alsér, landshövding i Kronobergs län (2014)

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 212.
    Andreasson, Kristin I.M
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Wikner, Johan
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Abrahamsson, Berndt
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Melrose, Chris
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Nyberg, Svante
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Primary production measurments: An intercalibration during a cruise in the Kattegat and the Batic sea2009Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Kattegatt; Östersjön; primär produktion; metoder; vattenprovtagning; FRRF; mätning; interkalibrering; Marin miljö; inkubation; ljusmätning

    Fulltekst (pdf)
    FULLTEXT01
  • 213. Andreasson, Åsa
    et al.
    Lundberg, Isabell
    Stephan, Uwe
    Strid, Jessica
    Sundberg, Maria
    Tullback Rosenström, Klara
    Miljömål för Stockholms län :2006Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Denna skrift presenterar regionala miljömål för Stockholms län. Målen grundar sig på nationella miljökvalitetsmål som riksdagen beslutat ska gälla för hela Sverige. De regionala målen är preciseringar och konkretiseringar till länet av de nationella målen. Miljömålen representerar den ekologiska dimensionen i en hållbar samhällsutveckling. De nationella miljökvalitetsmålen är generationsmål, det vill säga de siktar på hur vi till ungefär år 2020 kan uppnå en god miljö att överlämna till kommande generationer. De regionala miljömålen har sikte på år 2010 såsom steg på vägen för att uppnå generationsmålen. De regionala målen beskriver därför vad som krävs för en långsiktigt hållbar utveckling i länet, med en hög men realistisk ambitionsnivå utifrån regionens förutsättningar. Miljömålen får sedan vägas samman med övriga mål för samhällsutvecklingen.Stockholms läns miljömål har fastställts av Länsstyrelsenefter förankring genom bred remiss i länet. De är avsedda att vara hela länets miljömål. Miljömålen är viktiga i länets miljöarbete. De ger vägledning om hur regionen bör utvecklas för att uppnå en bättre miljö.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 214.
    André, Karin
    et al.
    Stockholm Environment Institute (SEI).
    Axelsson, Katarina
    Stockholm Environment Institute (SEI).
    Dawkins, Elena
    Stockholm Environment Institute (SEI).
    Gerger Swartling, Åsa
    Stockholm Environment Institute (SEI).
    Drivkrafter för hållbar konsumtion på lokal nivå: Svenska kommuners roll och möjligheter2021Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    En ökande konsumtion och resursförbrukning utgör idag en av de största globala hållbarhetsutmaningarna och är en viktig anledning till att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka. Såväl internationellt som i Sverige råder en allt större medvetenhet om att vi måste minska den negativa påverkan på klimat, miljö och människors hälsa som vår konsumtion ger upphov till (se till exempel Agenda 2030 och mål 12). För att främja hållbar konsumtion har städer och kommuner en viktig roll att spela genom att både indirekt och direkt främja och skapa incitament för hållbara konsumtionsmönster och beteenden på lokal nivå, såväl i kommunernas egen verksamhet som bland hushållen och andra aktörer.

    I denna rapport diskuteras de viktigaste insikterna och slutsatserna från projektet Unlock: Drivkrafter för en hållbar konsumtion på lokal nivå1. Syftet med Unlock har varit att bidra med ny kunskap om svenska kommuners roll när det gäller hållbar konsumtion på lokal nivå samt analysera hinder och möjligheter i kommunernas arbete. Rapporten lyfter fram ett antal rekommendationer på åtgärder och strategier för att stärka kommunernas arbete med hållbar konsumtion, och därmed Sveriges möjligheter att etablera ett mer hållbart samhälle.

    Rapporten utgår från följande forskningsfrågor:

    1. Vad kännetecknar kommunernas arbete med hållbar konsumtion idag? Det vill säga vilka konsumtionsområden står i fokus och vilka styrmedel och åtgärder används?
    2. Hur uppfattar kommunerna sin roll och sina möjligheter att främja hållbar konsumtion inom ramen för den egna verksamheten, samt gentemot invånare och företag?
    3. Hur använder kommunerna data och indikatorer i arbetet med hållbar konsumtion och vilka behov kan identifieras? 

    Genom en tvärvetenskaplig ansats och en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder har projektet fokuserat på att fånga kommunernas drivkrafter, erfarenheter och kunskaper om hållbar konsumtion. Projektets tre huvudsakliga metoder innefattar: systematisk granskning av den vetenskapliga litteraturen om kommunernas roll att främja hållbar konsumtion; nationell webbaserad enkätstudie som genomfördes under hösten 2018 till Sveriges alla kommuner och länsstyrelser, och 3) fördjupade fallstudier av två kommuner, Lund och Upplands Väsby, där en serie fokusgrupper, workshoppar och intervjuer genomfördes med kommunala tjänstepersoner från olika förvaltningar under 2018–2019.

    Resultaten visar att många kommuner idag arbetar aktivt för att främja hållbar konsumtion med flera strategiska åtgärder på plats. Kommunernas arbete med hållbar konsumtion spänner över flera konsumtionsområden som till exempel livsmedel, upphandling, energi, avfall, energianvändning och transporter. De styrmedel som används är framför allt informativa och administrativa. Samarbete genom nätverk och investeringar är något som verkar öka möjligheterna att nå framgång. Resultat visar även att upphandling betraktas som ett viktigt styrmedel men upplevs svårt på grund av bristande resurser och kunskap. Likaså upplever kommunerna svårigheter att förstå och följa upp miljöbelastningen från sina inköp.

    Kommunerna visar stark drivkraft i arbetet med hållbar konsumtion men efterfrågar mer vägledning från nationell nivå. Resultaten visar också att politiskt stöd är mycket viktigt för att få tillräckligt med resurser samt stöd för att genomföra åtgärder. Ekonomiska incitament är också en viktig drivkraft medan bristande finansiella resurser är ett hinder för framsteg. För att lyckas i arbetet framhålls även nyckelpersoner, samarbete över förvaltningsgränser samt kompetens och tid som centrala faktorer. 

    När det gäller indikatorer är det tydligt att de kan fungera som ett viktigt incitament för att adressera hållbar konsumtion men att brist på data ofta hämmar kommunernas möjligheter att utvärdera effekterna av olika åtgärder och styrmedel. Resultaten visar också att kommunernas användning av indikatorer hjälper till att fånga upp hur arbetet med hållbar konsumtion utvecklas i delar av arbetet men att de flesta kommuner inte har någon helhetsbild över hur påverkan från konsumtion utvecklas över tid. En förbättrad uppföljning och utvärdering anses vidare vara viktigt för att öka engagemanget för åtgärder som adresserar hållbar konsumtion. 

    Rapportens rekommendationer (se vidare avsnitt 5):

    1. Stärk kommunernas möjligheter till kontinuerligt lärande, erfarenhetsutbyte och samarbeten genom etablering av gemensamma mötesplatser.
    2. Säkerställ brett politiskt stöd och mer resurser genom att etablera starkare stödjande institutioner, till exempel genom att se över fördelningen av ansvar från lokal till nationell nivå.
    3. Ge kommunerna mer stöd genom gemensamma riktlinjer och vägledning från nationell nivå och inom ramen för det kommunala självstyret. Detta också för att bidra till samsyn kring begreppet hållbar konsumtion och därigenom underlätta framtagandet av mål, strategier och tillhörande handlingsplaner.
    4. Utveckla samarbetet kring hållbar konsumtion mellan nationell, regional och lokal nivå och där landets länsstyrelser förslagsvis skulle kunna ta en större roll i arbetet.
    5. Prioritera stöd till utveckling och sammanställning av lokala konsumtionsbaserade miljöindikatorer och data.
    6. Stärk kommunernas kapacitet att sammanställa data från upphandling och inköp för att ge bättre underlag för styrmedel och åtgärder som minskar konsumtionens miljöpåverkan.
    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 215.
    Andrén, Henrik
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Kjellander, Petter
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Liberg, Olof
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Persson, Jens
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Sand, Håkan
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Wikenros, Camilla
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. 202100-1975.
    De stora rovdjurens effekter på annat vilt och tamren2018Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Den teoretiska bakgrunden ger en beskrivning av termer och fackuttryck, samt beskrivningar av hur olika faktorer påverkar relationerna mellan rovdjur och bytesdjur. Termen predator är synonymt med rovdjur, medan termen predation står för den process som består av dödande och konsumtion av bytesdjur, och omfattningen av den dödlighet hos bytesdjuren som rovdjuret orsakar. Rovdjurens påverkan på bytespopulationer varierar mellan områden och över tid, samtidigt som rovdjuren själva påverkas av bytespopulationerna. Rovdjur-bytesdjurssystemen är alltså inte bara dynamiska utan också interaktiva, d.v.s. de påverkar varandra. Rovdjurens påverkan på bytespopulationen beror i princip på fem faktorer: (1) bytespopulationens storlek, (2) bytespopulationens produktivitet/tillväxttakt, (3) rovdjurspopulationens storlek, (4) rovdjurspopulationens produktivitet/tillväxttakt samt (5) antalet bytesdjur tagna per rovdjur och tidsenhet (den s.k. funktionella responsen). Predation är ofta en kombination av additiv och kompensatorisk dödlighet. Med additiv dödlighet menar man att predationen läggs ovanpå (adderas till) annan dödlighet, med kompensatorisk dödlighet menar man att predationen ersätter annan typ av dödlighet. Ju större andel av predationen som är additiv desto större blir effekterna på bytesdjuren. Rovdjuren kan påverka sina bytesdjur inte bara genom direkt predation utan även genom att bytesdjuren ändrar sitt beteende i närvaron av rovdjuren. Rovdjuren är en del av ekosystemet, som förenklat består av producenter (växter), primärkonsumenter (växtätare) och sekundärkonsumenter (predatorer). Dessa delar kan också beskrivas som olika trofinivåer i ekosystemet. En mer komplex beskrivning av ett ekosystem är att arter är ordnade i ett nätverk av interaktioner både mellan och inom trofiska nivåer, s.k. näringsvävar. I komplexa näringsvävar ökar antalet interaktioner mellan arter både inom trofinivåer och mellan trofinivåer, vilket försvagar specifika interaktioner mellan enskilda arter. I Sverige saknas stora områden som är helt opåverkade av mänskliga aktiviteter, vilket gör människan till den viktigaste aktören för storskalig påverkan på ekosystem över hela landet. Människan påverkar ekosystemet på många sätt, t.ex. genom markanvändning, jakt, andra ingrepp och förvaltningsåtgärder, och kan helt förändra dynamiken mellan rovdjur och bytesdjur.

    Även ett kortfaktablad om rovdjurens effekter finns att ladda ned.

    Hur påverkar de stora rovdjuren bytesdjurens populationer?

    Grimsö forskningsstation vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har för Naturvårdsverkets räkning gjort en översikt av kunskapsläget om hur de stora rovdjuren påverkar de bytesdjur de jagar, det vill säga vilt och tamren. Hela rapporten, De stora rovdjurens effekter på annat vilt och tamren, kan du läsa här, eller på Naturvårdsverkets hemsida.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 216.
    Andrén, Henrik
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Liberg, Olof
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    SLUTRAPPORT – LODJURSPROJEKTET2008Rapport (Annet vitenskapelig)
    Fulltekst (pdf)
    Lodjur_2008.pdf
  • 217. Andrén, Ingrid
    Ängar och hagar i Laxå kommun Inventering av naturliga fodermarker1987Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Naturvårdsverkat har dragit igång en riksomfattande inventering av ängs och hagmarker. I Laxå kommun har 44 objekt inenterats.

    Fulltekst (pdf)
    FULLTEXT01
  • 218. Aneer, Gunnar
    Verksamheten vid Informationscentralen för egentliga Östersjön under året 20032004Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Omfattande, kraftiga och långvariga algblomningar förekom i hela centrala egentliga Östersjön under juli i år. I början av augusti blandade starka vindar ned de mesta av dessa blomningar i vattenmassan. I mitten av augusti växte emellertid omfattande blomningar till sig längs sydkusten med ilandflytande alger som följd. De storskaliga blomningarna avtog mot slutet av augusti. Runt Åland uppstodemellertid en ny större blomning så sent som andra veckan i september. Även små lokala blomningar har förekommit, främst i slutet av sommaren och under hösten, men ända in i början på december. Blomningarna i år var mer omfattande än blomningarna år 2002, konstaterade SMHI när de analyserat årets satellitbildstolkningar och jämfört med sammanställningen för fjolåret.Kontakterna med media var väsentligt färre i år jämfört med 2002. Informationscentralerna, främst den i Stockholm, och SMHI har i det delvis MISTRA-finansierade samarbetsprojektet Baltic Algae Watch System (BAWS)vidareutvecklat presentationen av blågrönalgsförekomster i egentliga Östersjön och tillgängligheten av andra därtill kopplade data. Den dagliga kartinformationen har gjorts publikt tillgänglig via två hemsidor, en svensk- och en engelskspråkig, under SMHI:s hemsida. Detta medförde att SMHI för allmänhet och media blev en mer tydlig part i algblomningssammanhang. Resultatet av detta blev atttidningar, radio och tv många gånger därför i stället vände sig till SMHI i stället för till Informationscentralen.Syresituationen i Östersjöns bottenvatten förbättrades under året. Ett inflöde av västerhavsvatten i början på året medförde en förbättring i syrehalten i de södraoch sydöstra djupbassängerna upp till och med Gotlandsdjupet. I det senare kom förbättringen i maj och den höll fortfarande i sig i mitten av november. I desydöstra delarna, som även kan bli påverkade av svaga inflöden av västerhavsvatten, var situationen bättre med halter över 2 ml/l större delen av året. Men en försämring inträdde på nytt även i dessa områden under senare delen avåret.Fågeldöden har förekommit utmed Östersjökusten även i år. Statens Veterinärmedicinska Anstalt har tagit prover och försöker utreda vad den beror på. Bland annat undersöks om det kan bero på bristsjukdomar, virusinfektioner eller miljögifter. Informationscentralen har framträtt vid seminariet i anslutning till 10-årsjubileet för finska Alg@line och deltog med en poster i Baltic Sea Science Congress 2003 i Helsingfors i slutet av augusti.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 219. Aneer, Gunnar
    et al.
    Andersson, Henrik C
    Grunda havsvikar i Svealands skärgård: GIS-data2005Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Länsstyrelsen har tillsammans med andra aktörer i Stockholms, Södermanlands och Uppsala län påbörjat ett systematiskt inventeringsarbete som syftar till att ta fram och samla kunskap om grunda marina miljöer och biologiska resurser i dessa. Huvuddelen av materialet insamlat i fält har samlats in av Fiskeriverkets Kustlaboratorium och Upplandsstiftelsen. Mycket av materialet har samlats in inom ramen för ett Intrerreg-projekt, ”Fiskyngelproduktion i grunda havsvikar – underlag för naturvärdesbedömning och fysisk planering”, där Länsstyrelsen varit medfinansiär. Avsikten med arbetet är att bistå med underlag för att underlätta beslutsfattande i olika frågor kopplade till dessa miljöer, som till exempel skyddsfrågor, och även som viktiga planeringsunderlag.Ett antal olika undersökningar och inventeringsarbeten har genom åren utförts i syfte att ta fram uppgifter om dessa grunda miljöer. Data från dessa undersökningar har tidigare inte systematiskt sammanförts och gjorts tillgängliga på ett sätt som vore önskvärt. Genom att digitalisera de material som finns insamlade och sammanställa dem i ett lämpligt format för presentation i geografiska informationssystem (GIS) kan de lätt tillgängliggöras. Detta åstadkoms genom att göra datafiler hämtningsbara från en utifrån tillgänglig dataserver där Länsstyrelsen och Landstingets Region- och Trafikplanekontor (RTK) lägger ut information av intresse för kommunerna. På så sätt kan informationen lätt komma till användning i till exempel kommunernas planering och naturvårdsarbete.Materialet kan delvis presenteras i kartform och i medföljande attributfiler finns dessutom ett stort antal uppgifter om varje mätpunkt tillgängliga. Kartskikten ger emellertid inte fullständig information om de bakomliggande materialen. De tillhörande attributfilerna innehåller mer information om respektive punkt eller det område som punkten representerar. För fullständig information kan emellertid kontakt behöva tas med personer som ligger bakom originalundersökningarna. Genom att göra materialet tillgängligt kan ändå fler aktörer använda material som de annars skulle behöva lägga ner mycket kraft på att själva överföra till dataformat. Arbetet med att digitalisera dessa data har utförts av Tomas Nitzelius och har möjliggjorts tack vare kompletterande finansiellt stöd från Landstingets Miljöanslag. Detta arbete är en del i Länsstyrelsens pågående arbete med att kartlägga länets undervattensmiljöer.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 220. Aneer, Gunnar
    et al.
    Arvidsson, Dan
    Beräkning av kväve- och fosforbelastning på Svealands kustvatten 19972003Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Denna rapport beskriver den beräknade belastningen av näringsämnena kväve och fosfor från olika källor på Svealands kustvatten. Näringsämnena tillförs från innanförliggande landområden och genom nedfall från luften. Rapporten utgör en del av allt det underlagsmaterial som togs fram till det av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Södermanland på uppdrag av regeringen framtagna ”Miljö-och hushållningsprogram för skärgården” vilket avrapporterades i december 2003.I Stockholms län är beräkningarna baserade på data om markanvändning, avrinningskoefficienter och utsläpp som finns i den vattenemissionsdatabas och -modell som användspå Länsstyrelsen. På Uppsala och Södermanlands länsstyrelser är beräkningarna gjorda utifrån känd markanvändning och i länen använda avrinningskoefficienter samt där kända utsläppskällor. Beräkningarna har gjorts avrinningsområdesvis och för år 1997.I en del fall har avrinningsområden slagits ihop till större enheter för att i viss mån söka anpassa avrinningsområden till i kustvattnet befintliga havsområden enligt SMHI:s havsområdesindelning. På detta sätt beskrivs belastningen från olika källor inom de i beräkningarnaanvända avrinningsområdena. Rapporten visar storleken på olika källor och diskuterar möjligheterna att ytterligare reducera belastningen ”avrinningsområdesvis”.Belastningsberäkningarna visade att tre huvudsakliga källor bidrog till belastningen av närsalter i Svealands kustområden; punktkällor (framför allt den belastning somkommer efter rening via avloppsreningsverk), Mälaren (i form av den resulterande belastningen från olika källor inom Mälarens avrinningsområde som rinner ut genomNorrström) och deposition på havsytan. När det gäller kväve utgjorde renade utsläpp via avloppsreningsverk de samlat största enskilda källorna, följda av belastningen via Mälaren genom Norrström, deposition på havsytan, avrinning från öppen mark och avrinning från skog. När det gäller fosfor framstod Mälarens belastning via Norrström som den största källan, följd av renat vatten via avloppsreningsverk och därefter deposition på havsytan. Stockholms innerskärgård var det område som belastades hårdast av både kväve och fosfor.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 221.
    Angelstam, Per
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen Gävleborg. Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Analys av skogarna i Dalarnas och Gävleborgs län: Prioriteringsstöd inför områdesskydd2003Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Den svenska skogspolitiken innebär att biologiska mångfald ska bevaras, både i from av hållbara produktiva ekosystem och bevarande av livskraftiga populationer av alla förekommande arter. Givet en lång historia av intensivt nyttjande av skogarna för produktion av virke, och en konkurrens mellan arealer för produktion och naturvård, så är det angeläget att utveckla kostnadseffektiva och verksamma tekniker för strategisk och taktisk planering.

    Detta gäller såväl skydd av natur, men även skogsskötsel och återskapande av funktionella ekosystem.

    Som en praktisk tillämpning av utvecklingsarbetet inom forskningsprogrammet ” Fjärranalys för miljö” genomfördes under 2002 en regional bristanalys presenteras sedan en rumslig analys av var trakter av speciellt intresse för bevarande av av olika skogstyper ligger, i vilken grad är de skyddade och om de utgör fungerade nätverk av livsmiljöer för olika artar.

     Inledningsvis presenteras en metodik för regional bristanalys.

    I det andra avsnittet presenterar vi ett angreppssätt för att utvärdera funktionen av de arealer som det enligt den regionala bristanalysen är brist på. Detta baseras på kvalitativa och kvantitativa kunskaper om arter med olika landskapsekologiska krav som är specialiserade på olika skogstyper, och en kartering av olika skogstyper.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 222.
    Angelstam, Per
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Andersson, Kjell
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Grön infrastrukturför biologisk mångfald i Dalaskogarna: Har habitatnätverk för barrskogsarter förändrats 2002–2012?2014Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Sammanfattning

    Vad gäller biologisk mångfald föreskriver den svenska skogs- och miljöpolitiken att

    naturligt förekommande arter ska bevaras i livskraftiga populationer. Detta kräver

    tillräckliga arealer av fungerande habitatnätverk, och att dessa vidmakthålls över lång tid.

    Formellt skydd av värdefull natur är ett av flera verktyg för att åstadkomma detta.

    Som underlag för planering för etablering av formellt skyddade skogsområden i Dalarnas

    län har under det senaste årtiondet tre beslutsunderlag kombinerats. Dessa är (1) rumslig

    modellering av skogsbestånd som tillgodoser specialiserade arters krav (wRESExprojektet,

    se Angelstam m. fl. 2003), (2) analys av var hotade och specialiserade arter finns

    i Dalarna, och (3) inventering av skogliga naturvärden i Dalarna. Den rumsliga

    modelleringen av skogsbestånd baserades på skogliga data och satellitbilder från 2002.

    Denna rapport redovisar en jämförelse av tillståndet i äldre tall- och granskogsbestånd

    som gröna infrastrukturer för åren 2002 och 2012. Jämförelsen har gjorts med hjälp av

    rumslig modellering med avseende på dessa skogsmiljöers funktionalitet som livsmiljöer

    för specialiserade arter. Studien har genomförts på uppdrag av länsstyrelsen i Dalarna.

    Habitatmodelleringar gjordes för gammal tallskog med tjäder och raggbock som

    fokusarter, och gammal granskog/blandskog med tretåig hackspett och meståg som

    fokusarter. Resultatet för de två modellerna för äldre tall- respektive granskog lades

    samman till ett skikt genom att överlappande pixlar eliminerades innan

    arealsammanräkning för vardera skogsmiljön. Resultaten fokuserar på jämförelser mellan

    de båda modelleringstillfällena för hela Dalarna, samt uppdelat på fyra naturgeografiska

    regioner och fyra olika skogsägarkategorier

    Vår jämförelse av funktionaliteten hos habitatnätverk för tallskogsarter och granskogsarter

    under de senaste 10 åren visade att minskningen var betydligt större (35–42 %) än

    minskningen av den totala arealen av dessa skogstyper och mängden tillräckligt stora

    bestånd (11–12 %). Anledningen till denna skillnad är att det finns tröskelvärden för arters

    lokala utdöende, det vill säga att, relationen mellan habitat och förekomst är inte linjär. På

    grund av detta så minskar mängden funktionella trakter snabbare än arealen tillräckligt

    stora bestånd. Denna pågående fragmenteringsprocess kan motverkas genom rumslig

    planering.

    Diskussionen resonerar om betydelsen av fragmenteringen av äldre skogar för bevarande

    av krävande arters livsmiljöer. Vi betonar vikten av att väga samman alla åtgärder för

    formellt skydd, frivilliga avsättningar, skötsel och återskapande av habitatnätverk för

    bevarande av naturligt förekommande arter. För detta behövs samverkan mellan olika

    skogsägarkategorier i olika skalor.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 223.
    Angelöf, Ingrid
    Naturvårdsverket.
    Svampinventering av lövmarker på södra Gotland 20202021Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

     Hösten var mycket varm och torr. Nederbördsmängderna var små, regnet kom ojämnt fördelat och regnskurarna träffade i huvudsak norra Gotland. Ett stort antal lövmarker på södra Gotland hade föreslagits för inventering och lokalerna fick i första hand prioritertas efter den allmänt magra tillgången på svamp. Svampsäsongenbörjade i september med några lovande fynd av mycket sällsynta svampar, som sned rödmussling (Crepidotus autochtonus) som är VU i Danmark och "Blåeggad spindling" (Cortinarius lepistoides) rödlistad som kunskapsbrist DD. Inte förrän långt fram på höstennär svampsäsongen normalt börjar ta slut, föll det större mängder regn, som bl.a. gynnade många vedsvampar. I början av november hittades skorpplätt (Dacrymyces enatus) som ny art för Gotland. Arten är mycket sällsynt och rödlistad som starkt hotad EN. Samtidigt hittades kandelabersvamp (Artomyces pyxidatus) rödlistad som nära hotad NT. I början av december, detta märkliga år, kunde man ännu få se färska fruktkroppar av fager vaxskivling (Hygrocybe aurantiosplendens) NT.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 224.
    Angelöf, Ingrid
    Naturvårdsverket.
    Svampinventering av några prästängen på södra Gotland 20172018Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Inventering av svamp i elva ängen på södra Gotland. Ängena var Ardre prästänge (Mullvalds), Eskelhem prästänge (Maldesänget), Etelhem prästänge, Gerum prästänge, Kräklingbo prästänge, Levide prästänge, Linde prästänge, Silte prästänge, Vall prästänge, samt Öja prästänge (östra och västra delen).

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 225.
    Ankarberg, Emma
    et al.
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Livsmedelsverket, SLV.
    Aune, Marie
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Livsmedelsverket, SLV.
    Darnerud, Per Ola
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Livsmedelsverket, SLV.
    Glynn, Anders
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Livsmedelsverket, SLV.
    Levels of flame retardants in fish from the Baltic Sea, Sweden2006Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [en]

    Polybrominated diphenyl ethers (PBDEs) and hexabromocyclododecane (HBCD) are commonly used brominated flame retardants (BFRs) in products such as computers, furniture, carpets and other materials. PBDEs and HBCD are incorporated into the matrix without chemical binding. Since they are not bound to the polymer product, they have the potential to leak and escape into the environment (Hutzinger et al. 1976; Hutzinger and Thoma 1987). Due to their chemical properties, lipophilicity and persistence, these substances have been detected in several biological matrices. The toxic effects are not yet fully understood, but for example, neurodevelopmental as well as thyroid hormone alterations has been reported (for review see Darnerud 2003). For risk assessment purposes, the Swedish National Food Administration has during the last years conducted surveys on levels of selected persistent organic pollutants (POPs) in fish from the Baltic region. These studies have included the “traditional” POPs, such as PCBs, PCDD/DFs, and pesticides, as well as polybrominated diphenyl ethers (PBDEs) and hexabromocyclododecane (HBCD). The aim with the present survey is to obtain relevant BFR data for the ongoing evaluation of levels and trends of these contaminants in fish, as a base for human risk assessment.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 226.
    Ankarberg, Emma
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Livsmedelsverket, SLV.
    Lignell, Sanna
    Glynn, Anders
    Darnerud, Per Ola
    Aune, Marie
    Barregård, Lars
    Bergdahl, Ingvar
    Regionala skillnader i intag av persistenta organiska miljögifter hos förstföderskor i Uppsala, Göteborg och Lycksele2007Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Under perioden 2000-2006 samlades bröstmjölk in från förstföderskor i Uppsala, Göteborg, Lund och Lycksele. Syftet med studien var att undersöka om det finns några regionala skillnader i halter av polyklorerade bifenyler (PCBer), klorerade pesticider (hexaklorbensen (HCB), ß-hexaklorocyklohexan (ß-HCH), oxyklordan, trans-nonaklor, DDT och DDT-metaboliter) och bromerade flamskyddsmedel (polybromerade difenyletrar (PBDE) och hexabromcyklododekan (HBCD)) i bröstmjölk. Resultaten visade att vissa signifikanta regionala skillnader i halter av de studerade substanserna förelåg. Skillnaderna var dock små, och inga säkra slutsatser om orsaker till skillnaderna kunde dras. Vissa regionala skillnader i halter av organiska miljögifter i livsmedel har också observerats. I en matkorgsstudie utförd 1999 (Darnerud et al. 2006) köptes livsmedel in i fyra olika städer i Sverige (Malmö, Göteborg, Uppsala och Sundsvall), och högre halter av ΣPCB, ΣDDT och ΣPBDE kunde ses i livsmedel från de södra delarna av Sverige i jämförelse med de norra. Denna tendens till nord-sydlig gradient observerades också i en senare matkorgsstudie som utfördes i samma städer 2005 (Ankarberg et al. 2006). Även den omfattande fiskundersökning som utfördes vid Livsmedelsverket 2000-2003 visade på regionala skillnader i halter i vissa fiskarter (NFA 2003). Studien som redovisas i denna rapport syftar till att genom intagsberäkningar undersöka om det finns regionala skillnader i exponering för organiska miljögifter (dioxiner, dioxinlika PCBer, PCB 153 och p,p´-DDE) från mat. Intagsberäkningarna grundas på en kostenkät, ifylld av mödrarna vid bröstmjölksinsamlingen, med frågor gällande konsumtionen av kött, fågel, fisk, mjölkprodukter, vegetabiliskt fett och ägg under året före graviditeten. Haltdata för de studerade substanserna i olika livsmedel hämtades från undersökningar och kontrollprogram vid Livsmedelsverket. De regionala jämförelser som gjordes inkluderade Uppsala, Göteborg och Lycksele. Den kostenkät som användes i Lund skiljde sig åt från de som användes i Uppsala, Göteborg och Lycksele. Resultaten från Lund kunde därför inte användas i denna undersökning. Trots vissa skillnader i konsumtionsmönster mellan de olika regionerna kunde inte några skillnader i intag av miljögifterna påvisas. Det beräknade medianintaget av dioxiner och dioxinlika PCBer varierade mellan 0,9 och 1,2 pg WHO-TEQ/kg kroppsvikt/dag, mellan 1,3 och 1,9 ng/kg kroppsvikt/dag för PCB 153 och mellan 2,5 och 3,5 ng/kg kroppsvikt/dag för 2 p,p´-DDE. Fisk och skaldjur bidrog till den största delen av intaget av WHO-TEQ (52-61 %). Enligt beräkningarna hade 14 % av kvinnorna intagsnivåer som överskred EU’s tolerabla veckointag för dioxiner och dioxinlika PCBer (14 pg WHO-TEQ/kg kroppsvikt/vecka). Livsmedelsverkets konsumtionsråd gällande fet fisk från Östersjön överskreds av 4 % av kvinnorna, och samtliga av dessa åtta individer fanns med bland dem som överskred TWI. Högexponerade individer karaktäriserades generellt av hög konsumtion av fisk och mjölkprodukter. Det finns inte någon tolerabel intagsnivå framtagen för icke dioxinlika PCBer (t.ex. PCB 153), så för dessa var det inte möjligt att göra några jämförelser. Ingen kvinna i studien överskred JECFA’s tolerabla dagliga intagsnivå för DDT-föreningar (10 μg/kg kroppsvikt/dag). En osäkerhet i de beräknade intagsnivåerna är att det är mycket svårt att minnas och korrekt ange sin konsumtion av olika livsmedel under ett år tillbaka. Dessutom är det troligt att konsumtionen av lax från Östersjön är överskattad eftersom det är mycket ovanligt med sådan fisk i butik. De haltdata som använts i beräkningarna är medel- och medianhalter som kommer från olika analysprojekt vid Livsmedelsverket. Dessa halter kan skilja sig åt från de verkliga nivåerna i de livsmedel som kvinnorna konsumerat. Dessutom användes samma haltdata för samtliga kvinnor, och hänsyn togs alltså inte till eventuella regionala skillnader i livsmedelshalter. Trots dessa osäkerheter tyder resultaten på att svenska förstföderskor från olika delar av landet har exponerats för liknande nivåer av de studerade föreningarna. En korrelationsanalys kunde inte påvisa några samband mellan de beräknade intagen av PCB 153 och p,p´-DDE och nivåerna av dessa substanser i bröstmjölk. Detta beror sannolikt till viss del på att bröstmjölkshalterna av persistenta organiska miljögifter speglar den totala exponeringen under livstiden, och inte bara exponeringen under det senaste året.

    Fulltekst (pdf)
    FULLTEXT01
  • 227.
    Anshelm, Jonas
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Linköpings universitet, LiU.
    Kraftproduktion och miljöopinion: Kritiken av vindkraftens miljöpåverkan och den som riktats mot övriga kraftslag2013Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Alla typer av storskalig elproduktion i Sverige har mött någon sorts miljömotstånd, och kan sägas stå i konflikt med ett eller flera av de nationella miljömålen. Detta innebär att valet av energislag inte endast handlar om teknisk-ekonomiska beräkningar utan också involverar beslut om vilka miljökonsekvenser som är att föredra, och även vilken miljöopinion som ska hörsammas. Argumenten mot användandet av en viss energikälla bestämmer delvis vilka argument som kan aktualiseras i relation till en annan energikälla. Föreliggande rapport analyserar miljöopinionen mot vindkraft i Sverige och skillnader mellan denna opinion och andra energirelaterade miljöopinioner.

    Formuleringen av en vindkraftsopinion

    Vindkraft förespråkades under 1980-talet kraftigt av den miljörörelse som protesterade mot kärnkraft, men ett överskott av el under perioden innebar att en rad statliga utredningar enhälligt konstaterade att vindkraft inte skulle kunna konkurrera på energimarknaden inom en överskådlig framtid. Detta innebar att det vid 1990-talets inledning endast fanns ett fåtal vindkraftverk i Sverige. Under början av det nya milleniet började situationen förändras, och stora statliga investeringar har radikalt ändrat förutsättningarna för produktionen av vindkraftsel. Idag identifieras vindkraft från statligt håll som en av de viktigaste delarna i elproduktionsmixen inför framtiden. Denna förändring kan givetvis förklaras med beslutet om att utöka andelen förnybara energikällor i den svenska energimixen till 50 % till år 2020.

    Det miljömässigt motiverade motståndet mot vindkraft kan te sig överraskande mot bakgrund av tre faktorer. För det första har vindkraften historiskt alltid identifierats som det hållbara alternativet till kärnkraft. För det andra visar opinionsundersökningar oftast att vindkraften åtnjuter ett brett stöd hos allmänheten, och för det tredje finns en bred konsensus inom ekologisk och biologisk forskning om att vindkraft är den energikälla som är minst förknippad med skadliga effekter på ekosystem. Vid en jämförelse mellan miljöopinionen mot vindkraft och den som riktats mot de andra energislagen, står det klart att en unik aspekt av den förra är att argumenten mot dess användning formulerats långt innan en storskalig utbyggnad ens var planerad. Argumenten mot vattenkraft, kärnkraft och biobränslen formulerades när infrastrukturen för elproduktion redan byggts ut i stor skala och flera år efter att utbyggnadsplanerna hade sett dagens ljus. I fallet med vindkraft fastlades de motargument vilka utgör grunden för opinionen ännu idag redan på 1970-talet. Dessa argument formulerades först i statliga utredningar och gick ut på två saker: att vindkraften var otillräcklig ur effektivitetssynpunkt, och att den förstörde den visuella miljön. Argumentet om visuell störning är intressant på så vis att det är endast gällande vindkraft som statliga utredningar och propositioner har intagit en estetisk ståndpunkt. Den närmaste parallellen i svensk miljöhistoria är opinionen mot vattenkraft, men i det fallet krävdes att argumenten översattes till vetenskapliga argument om hot mot biodiversiteten för att motståndet skulle bli effektivt. I det fallet var det också miljöorganisationer och lokala aktionsgrupper som reste invändningar på estetiska grundvalar och inte regeringen och statliga myndigheter. Även om det rent hypotetiskt går att föreställa sig liknande argument kan resas mot övriga energislag, är det markant att så endast skett från statligt håll just i förhållande till vindkraften.

    Den logiska slutsatsen som följer av detta är att elbolag och politiker på 70- och 80-talet var överens om att kärnkraft och vattenkraft skulle utgöra Sveriges huvudsakliga källor till elförsörjning under överskådlig framtid. Det miljövärnande argumentet kunde fogas till diskussionen som extra tyngd.

    Under denna tid fanns det hos miljöorganisationer och allmänhet ett stort stöd för idén om utbyggnad av vindkraft, och motargumenten uttrycktes alltså huvudsakligen inom statliga utredningar, officiella energirapporter etc. När statliga aktörer bytte fot i vindkraftsfrågan i början av 2000-talet till följd av klimatlarmens påverkan på det politiska klimatet, fanns det således redan en vindkraftskritisk diskurs tillgänglig. När lokala protestgrupper började protestera mot storskalig vindkraftsutbyggnad var det också huvudsakligen denna diskurs som utnyttjades. Vindkraftsmotståndet ökade i takt med vindkraftens utbyggnad under 2000-talets första årtionde, och ett nationellt nätverk av lokala organisationer vid namn Föreningen Svenskt Landskapsskydd skapades. År 2009 hade föreningen enligt egen uppgift 15 000 medlemmar.

    Miljöopinionen mot vindkraft bygger på två relaterade konfliktfrågor. Den första gäller spänningen mellan det lokala och globala: kan globala miljöhänsyn motivera en politik som leder till negativa miljökonsekvenser på lokal nivå? Den andra gäller spänningen mellan expertkunskap och lokal kunskap, och är relaterad till den första. Biologer, ekologer, miljöadministratörer och andra professionella aktörer ser inte något fundamentalt miljöproblem i relation till vindkraftsutbyggnad. Lokala grupper däremot, vilka inte har tillgång till expertkunskap, betraktar vindkraften som ett reellt hot mot sin subjektiva upplevelse av det lokala landskapet. Frågan som ställs handlar därmed om vems och vilken typ av kunskap som ska värderas högst.

    Det finns även en annan aspekt av konflikten mellan lokal kunskap och expertkunskap som förtjänar att lyftas fram, nämligen frågan om rättvis resursfördelning. I protester mot vindkraft åberopas ofta en idé om att landets urbana centra exploaterar landsbygden genom att lägga beslag på dess resurser och mark utan att ge tillbörlig kompensation. Enligt detta synsätt utgör vindkraftsutbyggnaden bara ännu ett led i en lång historia av centrums exploatering av periferin. Kritiker pekar på att vindkraft aldrig har lett till lokal tillväxt och ökad sysselsättning.

    Slutligen måste även skaldimensionen belysas. Innan storskalig utbyggnad av vindkraft blev aktuell i början av 2000-talet fanns det som sagt ingen bred miljöopinion. Planerna på utbyggnad har i Sverige alltid förutsatt ett behov av stora vindkraftsparker, och kritiken mot vindkraft fokuserar ofta just på anläggningarnas storskalighet. I denna kontext är det värt att lägga märke till de annorlunda exemplen från Tyskland och Danmark, där en decentraliserad vindkraftsinfrastruktur med huvudsakligen kooperativa och lokalt förankrade ägandeformer, har mött väldigt litet motstånd.

    Fyra huvudsakliga skillnader

    Den första viktiga aspekten att lägga märke till vid en jämförelse med andra energirelaterade miljöopinioner är det faktum att vindkraft alltid förknippats med miljömässig hållbarhet. Av denna anledning är det omöjligt för dess motståndare att argumentera mot vindkraftsutbyggnaden från ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv. Det skulle inte heller vara strategiskt av vindkraftsmotståndarna att hävda vikten av att prioritera ett orört landskap framför balanserade ekosystem, vilket ofta är vad som ligger i vågskålen när andra energikällor kritiseras (åtminstone när det gäller biobränslen och vattenkraft). Det alternativ som återstår för vindkraftsopinionen är således att andra energislag är att föredra. Med andra ord är alla vindkraftsmotståndare, med undantag för den lilla minoritet som hävdar behovet av att minska all typ av elproduktion, mer eller mindre tvungna att försvara de andra energislagen under överskådlig framtid. Och detta försvar måste göras på estetiska grundvalar och utifrån idén om individens rätt till en subjektiv naturupplevelse.

    En andra aspekt som är viktig att belysa är bristen på möjlighet att översätta vindkraftsmotståndet till vetenskapliga utsagor. Alla andra energirelaterade miljöopinioner har lyckats uttrycka sitt motstånd i vetenskapliga termer, vilket har förlänat protesterna tyngd. Den närmsta parallellen till vindkraftsmotståndet utgörs av opinionen mot vattenkraft, som när den tog form under 1950-talet använde liknande estetiska argument mot utbyggnad. Först när vattenkraftsmotståndet på vetenskaplig grund kunde börja hävda att en utbyggnad inte var acceptabel, eftersom denna kunde hota biodiversitet och unikt forskningsmaterial, vann det gehör i riksdagen. Kritiken av vattenkraften kunde också fokusera på det globala värdet av Sveriges unika älvar, och på så vis kombinera ett lokalt perspektiv med ett nationellt och globalt. Kritiker av biobränslen har kunnat hävda det nationella intresset av att inte riskera skogarnas biodiversitet, och kärnkraftsmotståndet har såklart alltid utgått från ett globalt perspektiv. Vindkraftsopinionen är unik i sällskapet på så vis att den inte lyckats finna förankring i forskning, varken vad gäller hot mot biodiversitet eller mänsklig hälsa. Det är rimligt att anta att detta försvagar dess kraft som politisk opinion, samtidigt som det gör motståndet till en utpräglat lokal angelägenhet, centrerad kring det lokala intresserat av landskapsbevarande. Bristen på vetenskaplig förankring innebär också att vindkraftsmotståndet måste fokusera på nuet eller åtminstone den nära framtiden, till skillnad från andra miljöopinioner, i synnerhet kärnkraftsopinionen. Kritiker av andra energislag kan fokusera på det faktum att potentiella miljöskador är irreversibla, medan detta inte är möjligt för vindkraftsmotståndet.

    Den tredje viktiga skillnaden, vilken nämndes tidigare, är att argumenten mot vindkraft formulerades långt innan en storskalig utbyggnad ens var påtänkt, samt det faktum att detta gjordes inom riksdagen och inte av utomparlamentariska grupper. Andra energirelaterade miljöopinioner formerades först efter det att en storskalig utbyggnad skett, och då av grupper utanför riksdagen.

    Den fjärde aspekt som utmärker vindkraftsopinionen är dess brist på stöd i breda folklager. Bortsett från att den misslyckats med att enrollera stöd från vetenskapligt håll, så har den även misslyckats med att få gensvar hos fackföreningar, branschorganisationer och större dagstidningar. Kanske mest avgörande är att den inte lyckats vinna stöd från miljöorganisationer; inte ens Sveriges Ornitologiska Förening har ställt sig på vindkraftsmotståndets sida.

    Sammanfattningsvis kan konstateras att opinionen mot vindkraft är ett motstånd som kan ta kraftiga uttryck på lokal nivå, men som tycks sakna de diskursiva resurser som behövs för att vinna ett bredare stöd.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 228.
    Apler, Anna
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges geologiska undersökning, SGU.
    Josefsson, Sarah
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges geologiska undersökning, SGU.
    Swedish status and trend monitoring programme Chemical contamination in offshore sediments 2003– 20142016Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [en]

    In 2003, a national Swedish status and monitoring programme for contaminants in marine sediment (SSTMP) was launched. The programme is funded by the Swedish Environmental Protection Agency (Swedish EPA) with the objective to investigate the status and long-termtrends of contaminants in the open sea within Swedish territorial water and Exclusive Economic Zone (EEZ). The programme includes sampling and analyses of surface sediments in 16 offshore stations every 5–6 years in order to fit the water management cycle in EU marine legislation. The monitoring stations are placed in the largest depressions along the Swedish coast and the obtained data can be used for a number of purposes such as following up on three of Sweden’s 16 environmental objectives: A non-toxic environment, A balanced marine environment, flourishing coastal areas and archipelagos and Zero eutrophication. From the start the SSTMP has been carried out in cooperation with the Swedish Radiation Safety Authority (SSM) to meet the requirements of radioactivity monitoring in sediments. Data of radionuclides in sediment are used to follow-up on the national environmental objective A safe radiation environment. The framework of the SSTMP has been designed in accordance with recommendations from both the governing bodies for the protection of the marine environments in the Baltic Sea (HELCOM) and the North-East Atlantic (OSPAR).

    16 offshore sample stations have been chosen to monitor pollutant levels in Swedish offshore sediments. Each sample station is defined as a circle with a 50 m radius in which seven sites for surface sediment sampling are randomly chosen at every monitoring occasion. The collected sediment is then analysed for heavy metals, organic substances and nutrients. By doing this, the accumulation of contaminants during recent years can be monitored. In addition to chemical data, geological information, underwater photographs and CTD data have been obtained at every station with the right conditions. All chemical data with additional information are available through the public database for sediment monitoring data at SGU’s web site: www.sgu.se. Data is also reported to ICES (www.ices.dk).

    The compiled results from 2003, 2008 and 2014 reveal that there is no general declining trend of the levels of elements and organic micropollutants in surface sediments around the Swedish coast. The different monitored offshore areas are still supplied with heavy metals and organic substances in volumes significant enough to increase the concentrations of some analytes. The levels of metals varies between the different basins. For example, arsenic shows high concentrations in the Bothnian Bay and Bothnian Sea, while cadmium shows the most elevated levels in the Baltic Proper. The concentrations of most of the presented organic substances have declined since 2008. The levels of hexachlorobenzene (HCB) on the other hand increase at almost all of the offshore stations, whilst the PAHs decrease in most sea basins. However, it is important to stress that no statistical analyses have been carried out to establish the statistical significance of the variations between years. Instead, only the concentration of each pollutant has been used to compare between years. For a selection of elements and organic pollutants there are available statistical assessment criteria developed and published by the Swedish EPA. If concentrations of the presented elements and organic substances are classified according to these criteria, it is shown that many of them occur in high to very high levels in the surface sediments. This is surprising since measures have been taken to decrease use and releases to the environment, for example most of the monitored pesticides were banned in Sweden in the 1970s. According to the ecotoxicological assessment criteria set by the Swedish Agency for Marine and Water Management (SwAM) TBT levels exceed the levels that are thought to cause negative effects to benthic organisms.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 229.
    Appelberg, Magnus
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Havs- och vattenmyndigheten, HaV. Fiskeriverket.
    Forsgren, Gunilla
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Västerbotten.
    Holmqvist, Malin
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Havs- och vattenmyndigheten, HaV.
    Strategi för ett samordnat nationellt/regionalt övervakningsprogram för kustfisk i Bottniska Viken2003Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Övervakning av kustfiskbestånd har tidigarefrämst varit inriktad mot att bedöma förändringari för fisket viktiga arter och årsklasseroch i mindre utsträckning mot attbedöma förändringar relaterade till biologiskmångfald. Under 2002 startade länsstyrelsernai Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlandsoch Gävleborgs län, Fiskeriverket,Umeå Marina Forskningscentrum och Naturvårdsverketett projekt med syfte att utarbetaen strategi för ett samordnat nationellt/regionalt övervakningsprogram för kustfiski Bottniska viken. Projektet finansieras avNaturvårdsverket och Fiskeriverket. Ett samordnatövervakningsprogram är framför alltnödvändigt för att klara uppföljningen av detnationella miljömålet ”Hav i balans samtlevande kust och skärgård” och motsvaranderegionalt formulerade mål. Ambitionen är attsamordning även kan göras med uppföljningenenligt EU:s ramdirektiv för vatten. I föreligganderapport redovisas resultaten frånprojektets första år. Resultaten omfattar jämförelsermellan två provfiskestrategier ochett preliminärt förslag till strategi för ett samordnatövervakningsprogram för kustfisk.

    Fulltekst (pdf)
    FULLTEXT01
  • 230. Appelqvist, Thomas
    Gaddsteklar i Västra Götalands län - miljöövervakning 20112012Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län har Pro Natura genomförtmiljöövervakning av gaddsteklar och pollinatörer på tio lokaler i Västra Götalandslän. Lokalerna var placerade i varsitt ekonomiskt kartblad spridda över länet.Kartbladen var utslumpade bland de som hade sand eller grus i jordartskarteringensamt minst ett hävdat objekt från ängs- och hagmarksinventeringen. För varjekartblad gjordes en bedömning av ortofoto på skärm för att hitta lämpligaundersökningsplatser. Småskaligt odlingslandskap, naturliga fodermarker, sandochgrusförekomst, närhet till vattendrag och kuperat landskap var kriterier som imöjligaste mån kombinerades.För gaddstekelövervakningen användes på varje lokal 3 gula plasthinkar under tvåperioder på sommaren. Det insamlade materialet sorterades och artbestämdes. Ifärgskålsmaterialet fanns arter av 35 vildbin, 16 grävsteklar, en solitärgeting, 10vägsteklar, 2 guldsteklar och 2 myrsteklar. Detta innebär att 66 olika gaddsteklarbestämdes från lokalerna med den metoden.På varje lokal med omnejd genomfördes också en pollinatörsslinga. Denna metodgår ut på att registrera kvantitet och kvalitet av blombesökare på viktigasubstratväxter. En pollinatörsslinga är en 500-1 000 m lång vandring i likartadmiljö där blombesökare och deras beteende på ett exakt antal (500 st)blomställningar registreras. I denna studie utfördes pollinatörsslingorna pååkervädd Knautia arvensis, ängsvädd Succisa pratensis, flockfibbla Hieraciumumbellatum och foderkäringtand Lotus corniculatus ssp sativus. När resultatet frånden sk 500-metoden adderas till färgskålsundersökningen så noterades sammanlagt74 olika gaddsteklar varav 43 var vildbin. Tre gaddsteklar finns med på rödlistan,nämligen Andrena marginata (VU), klöverhumla Bombus distinguendus (NT) ochTiphia minuta (NT). Dessutom noterades en rödlistad fjäril – allmänmetallvingesvärmare, Adscita statices (NT) – som en bifångst.Detta resultat kan sägas vara synnerligt magert och det beror till största delen på attde utvalda lokalerna hade mindre bra förutsättningar för att hysa gaddsteklar – detfanns helt enkelt för dåligt med både sand och åkervädd i de utslumpade rutorna.Vid en lokal förstördes dessutom de uppsatta fällorna på ett systematiskt sätt.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 231. Appelqvist, Thomas
    Lövskogsinventering i Ale kommun1990Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Lövskogar Ale

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 232.
    Appelqvist, Thomas
    Pro-Natura.
    Naturvårdsbiologiskforskning: Underlag för områdesskydd i skogslandskapet2005Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Förord

    Naturvårdsverket, länsstyrelserna och skogsvårdsorganisationen arbetar förnärvarande med att ta fram nationella och regionala strategier för områdesskydd och naturvårdsavtal i det svenska skogslandskapet. Av betydelse fördetta arbete är att resultaten och utvecklingen inom den moderna naturvårdsbiologiska forskningen beaktas och att forskningens viktigaste slutsatser kanomsättas i praktisk användning. Forskning inom området har bedrivits underlång tid såväl i Sverige som i andra länder men resultaten är ofta svårtillgängliga eller innebär tolkningsproblem. Syftet med denna rapport är att sammanställa och tydliggöra forskningsrön inom naturvårdsbiologin med inriktning mot bevarande av ekosystemoch arter. Vidare att analysera och beskriva hur rönen kan tillämpas för urvaloch design av olika typer av områdesskydd i skogslandskapet. I rapportenredovisas några aspekter på naturvårdsbiologins idéhistoriska utveckling ochviktiga glimtar av den nuvarande forskningen. Centrala begrepp och teser ärförklarade och satta i sitt sammanhang. Olika artgruppers uppträdande ilandskapet och krav på livsmiljöer beskrivs med koppling till viktiga naturvårdsbiologiska teorier. Detta bildar bakgrund till slutsatser och råd i såvälteoretiska som praktiska avsnitt.Rapporten är författad av Thomas Appelqvist vid botaniska institutionen,Göteborgs universitet, på uppdrag av Naturvårdsverket.Stockholm i mars 2005.

    Björn Risinger Direktör Naturresursavdelningen

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 233. Appelqvist, Thomas
    Vegetationsundersökningar i barrskogar: fasta provrutor i skogsreservat: resultat 1975-20002002Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Under 2000 genomfördes uppföljande undersökningar av de fyra fasta provrutor som ingår i delprogrammet Vegetationsundersökningar i barrskog i det regionala miljöövervakningsprogrammet för Västra Götaland. Delprogrammet harsitt ursprung i f.d. Göteborgs och Bohus län. Resultaten av dessa undersökningar tillsammans med resultat från återbesök av provrutorna vid Svartedalen, somskedde under 1997, redovisas här i ett sammanhang och några av resultaten diskuteras.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 234. Appelqvist, Thomas
    Åsunden - lövrike2009Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Som ett led i att förverkliga miljömålet ”Levande Skogar” har Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen startat ett pilotförsök i det sjörika landskapet runt Åsunden och Sämsjön. Här finns många värdefulla lövskogar. Projektet syftar till att hitta en bra metod för att på ett mer sammanhållet sätt värna och utveckla natur- och kulturvärden i denna trakt. Det är önskvärt att alla de aktörer som arbetar med skog och träd i detta landskap, som kommunen, privata skogsägare, naturvården och kulturminnesvården samarbetar mot gemensamma och fastställda mål. Denna skrift är ett försök att konkretisera en del av dessa mål. Se även rapporten Lövskogarna i Åsunden-trakten (2009-28).

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 235. Appelqvist, Thomas
    et al.
    Andersson, Leif
    Flågfjället 1:1: en botanisk dokumentation: Vargfjället: den epifytiska moss- och lavfloran.1991Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Flågfjället 1:1: en botanisk dokumentation: Vargfjället: den epifytiska moss- och lavfloran.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 236.
    Appelqvist, Thomas
    et al.
    Naturvårdsverket. Pro Natura.
    Bengtsson, Ola
    Naturvårdsverket. Pro Natura.
    Miljöövervakning av gaddsteklar och pollinatörer: 20192019Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Länsstyrelsen i Västra Götalands län bedriver sedan ett antal år tillbaka en årlig övervakning av gaddsteklar i länet. Övervakningen bedrivs genom utsättning av fällor – så kallade färgskålar och genom direktinventering av så kallade pollinatörsslingor. Under 2019 inventerades 10 stycken lokaler/ekorutor spritt från Tranemo kommun i söder till Strömstads- och Gullspångs kommuner i norr.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 237. Appelqvist, Thomas
    et al.
    Broberg, Ola
    Finsberg, Mikael
    Gimdal, Rickard
    Alkonblåvingen i Älvsborgs län samt Göteborgs och Bohus län.1997Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Alkonblåvingen i Älvsborgs län samt Göteborgs och Bohus län.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 238. Appelqvist, Thomas
    et al.
    Envall, Katrina
    Inventering av ädellövskog i Partille kommun1986Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Föreliggande utredning över ädellövskogarna i Partille kommun utgör den första sammanställningen i en planerad utgivning för Göteborgs och Bohus län. De ädla lövskogarna utgör i södra och mellersta Bohusläns kusttrakter ett naturligt växtgeografiskt inslag i landskapsbilden. Lövskogarna utgör genom sin biologiska mångfald en av de rikaste och mest skyddsvärda biotoperna i länet. Sedan 1984 gäller en särskild ädellövskogslag (SFS 1984:119) vars syfte är att för framtiden bevara landets ädellövskogar. Detta skall ske genom ett aktivt, produktionsinriktat lövskogsbruk. Detta innebär bl a att befintlig ädellövskog endast får föryngras med ädla lövträd om inte särskilda skäl talar emot detta. Rådgivning och tillsyn sker genom skogsvårdsstyrelsens ordinarie skogliga verksamhet. Frågor rörande överföring av ädellövskog till annat trädslag prövas av länsstyrelsen. Följande inventering och utvärdering är tänkt att tjäna som underlag dels vid myndigheternas prövning och rådgivning enligt gällande skogslagstiftning dels i samband med den naturvårdsplanering som bedrivs i statlig och kommunal regi. Vid de bedömningar som gjorts i utredningen har hänsyn tagits huvudsakligen till områdenas vetenskapliga värden. Skogsbeståndens värde för landskapsbild och friluftsliv har ej medtagits vid bedömningen. Lövskogsmiljöer har ofta ett nära samband med det äldre kulturlandskapet vilket dock ej heller särskilt beaktats i det slutliga urvalet. I några fall har lövskogar vilka ej uppfyller lagens definition på ädellövskogar medtagits. Det gäller skogar av stort ekologiskt värde vilka påträffats under inventeringsarbetet. Det är önskvärt att i en nära framtid en mer heltäckande bild av denna starkt hotade skogstyp kan tas fram.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 239. Appelqvist, Tomas
    Lövskogarna i Åsunden-trakten2009Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Lövskogarna i Åsunden-trakten

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 240. Areslätt, Tomas
    KulturAqua - System för kulturvärdesbedömning av sjöar och vattendrag2009Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    I föreliggande rapport har ett försök gjorts att utarbeta en värderingsmodell för kulturvärden i sjöar och vattendrag. Rapporten förordar en värderingsmodell som grundas på flera olika kriterier: - Dokumentvärde - Kvalitet - Sällsynthet - Representativitet - Pedagogiskt värde/miljö - Tillgänglighet - Speciella förhållanden Genom dessa bedömningsgrunder kan ett områdes kulturhistoriska värde noteras vare sig det är registrerats i fornminnesregistret eller utvärderats som bebyggelselämning. Dessa variabler ges ett värde som gör det möjligt att värdera och, ännu viktigare, jämföra olika objekt eller miljöer. Utöver dessa poängsatta variabler har rubriken Speciella förhållanden lagts till och denna avser att förklara om lämningen redan har ett skydd, till exempel reservat eller registrerad som fast fornlämning. Rubriken ger också möjlighet att peka ut om lämningen har en unik ställning i vår historia, till exempel kan den knytas till någon historisk person, folkvisa eller kända målningar. Rapporten pekar på att värderingsmodellen fungerar men att det ständigt krävs en genomgång av det värderade materialet, dels kan värderingsgrunderna förändras i takt med att kunskapen ökar, dels undviker man på det sättet att över- eller undervärdera vissa typer av lämningar. Rapporten visar tydligt att de inventeringar som tidigare gjorts är bristfälliga. Till exempel tredubblades antalet vattenanknutna lämningar i Habo kommun i samband med en riktad inventering i vattendraget. Rapporten pekar på sju punkter för framtiden: • Fortsatt kunskapsbyggnad • Ökad samverkan och samsyn • Gemensam vision • Översyn av den antikvariska praxisen • Framtagande av modell för viktning • Skapa en gemensam kulturdatabas • Utökad uppföljning/övervakning Sammanfattningsvis kan sägas att kulturmiljövårdsorganisationerna i Jönköpings län och Västerbottens län gärna går vidare med detta arbete och testar värderingsmodellen på ett större material och i samband med detta gör ett försök att ta fram en modell för hur viktning av olika värden kan göras. Samverkan med naturvården är härvid viktig.

    Fulltekst (pdf)
    FULLTEXT01
  • 241. Areslätt, Tomas
    Tillsynsprojekt - fornlämningar i skogsmark2009Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Detta tillsynsprojekt startades upp av Länsstyrelse i Jönköpings län för att undersöka om villkoren i besluten efterföljs samt hur många fornlämningar som skadats i samband med skogsbruk. I flera rapporter från 1999 fram till idag pekar på att många fornlämningar skadas i samband med skogsbruket. Av riksdagen finns det ett fastlagt miljökvalitetsmål ”Levande skogar” som lyder: ”Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas”. I detta ryms fyra delmål där mål tre lyder: Skogsmarken brukas på sådant sätt att fasta fornlämningar inte skadas och så att skador på övriga kända värdefulla kulturlämningar är försumbara. Detta mål ska vara uppnått till 2010. En undersökning från Skogsstyrelsen har visat att detta inte kommer att vara möjligt. Till detta projekt valdes 29 ärenden fram slumpvis av totalt 358 beslut från åren 2003-2008. Många av ärendena berörde mer än en fornlämning vilket gör att det är totalt 52 objekt som har granskats. Majoriteten av fornlämningarna utgörs av fossil åkermark, stensättning och hålväg. Ärendena berör kommunerna: Jönköping, Habo, Mullsjö, Aneby, Vaggeryd samt Värnamo. I fem av ärendena har inte några beslut fattats eftersom det är information som har gått ut till markägaren i samband med stormen Gudrun. Dessa fem studerades för att se om den informationen har efterföljts. Av de 52 fornlämningar har 31 efterföljt villkoren medan 21 inte har gjort det. Av de 21 fornlämningarna är det 16 som har brutit mot nedrisningen. Planteringen är också något som inte efterföljs. I 10 av 21 fall har planteringen antingen skett på eller för nära fornlämningen. Dock är det markberedningen som skapar störst skada som t.ex. i ett fall där hela hålvägen harvats sönder så att det inte gick att återfinna. Detta är också det enda exemplet på grov skada i hela undersökningen. Av de 52 fornlämningarna är det 30 % som har ”Ringa åverkan” enligt Riksantikvarieämbetets skadegradering. 13 % kan hänföras till ”Skada” medan det är endast 5 % som har ”Grov skada”. För att kunna uppnå riksdagens mål med att fornlämningar inte ska skadas i samband med skogsbruket, måste det bland annat till mer resurser för tillsyn av fornlämningar. Detta för att bättre kunna följa upp de olika ärendena och åtgärda fel som begåtts eller polisanmäla enligt KML. Vidare skulle Länsstyrelsen kunna ange i villkoren att markägaren måste ange när skogsbruksåtgärden skall ske men även vem som kör skogsmaskinerna. Detta skulle ställa högre krav på den som kör skogsmaskinen att veta var fornlämningen är. Markägaren skulle även få ett större krav på sig att informera de som kör skogsmaskinerna. Detta skulle kunna åtgärda den kommunikations brist som finns i ledet, vilket denna undersökning har visat på att det finns.

    Fulltekst (pdf)
    FULLTEXT01
  • 242.
    Arheimer, Berit
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Hjerdt, Niclas
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Naturlig kväverening i svenska vattensystem. Tillämpning för tolv tätbebyggelser i inlandet.: Inför Sveriges EU-rapportering av avloppsdirektivet 20222022Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    EU kommissionen har, för 12 reningsverk som saknar särskild kväverening, bett om underlag som visar att naturlig kväverening, eller retention, medger reduktion av kväve upp till de nivåer som krävs enligt avloppsdirektivet.Detta dokument beskriver metoden Sverige använder för att kontrollera att utsläppen inte bidrar till förorening, tack vare naturlig kväverening i svenska sjösystem under transporten mellan utsläppspunkten och kusten.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 243.
    Arheimer, Berit
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Pers, Charlotta
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Kväveretention i svenska sjöar och vattendrag – betydelse för utsläpp från reningsverk2007Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Den här rapporten har tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket för att underlätta

    diskussionen med EU-kommissionen, som har annonserat att den tänker stämma Sverige

    inför EU-domstolen för otillräckligt genomförande av avloppsdirektivet. Vid

    bedömningen av vilka reningsverk som omfattas av krav på kväverening tas i Sverige

    hänsyn till den naturliga avskiljning (retention) som sker i vattendrag under transporten

    från utsläppskälla till havet.

    Kväveretention är ett vedertaget begrepp som inkluderar ett flertal naturliga

    biogeokemiska processer som permanent reducerar kväve från vattenfasen i sjöar och

    vattendrag. Speciellt stor är effekten i sjörika områden. Sverige har totalt 92 000 sjöar

    som är större än 1 ha. Det är inte ovanligt med 30-70% kväveavskiljning i svenska

    vattendrag och sjöar. Den process som dominerar avskiljningen i naturen är

    denitrifikation, vilket är samma process som utnyttjas för att avlägsna kväve ur

    avloppsvatten vid reningsverken.

    Naturlig retention är dock svår att mäta och måste uppskattas med hjälp av antaganden,

    som så många andra flöden i naturen. I Sverige har man utvecklat ett modellsystem för

    storskalig beräkning av närsalttransport, inklusive retention, från land till hav med relativt

    hög geografisk upplösning. Systemet kopplar fältskalemodeller med avrinningsmodeller,

    är vetenskapligt dokumenterat och granskat och har tillämpats storskaligt sedan 1997 för

    internationell rapportering till HELCOM. Avrinningsområdesmodellen (HBV-NP)

    justeras och utvärderas mot mätningar där sådana finns. Den kväveretention som beräknas

    med hjälp av HBV-NP modellen utgörs av kväve som permanent avskiljs till atmosfär

    och sediment och som därför inte vidare bidrar till övergödningen av vattensystemen.

    Både beräkningar och mätningar visar att kväveretentionen är störst på sommaren,

    speciellt i sjörika områden med hög belastning. Det är stor skillnad i sjöars

    retentionskapacitet; i norra delarna av landet är den låg medan sjöarna i de södra delarna

    av landet är betydligt effektivare som kvävesänkor. I södra Sverige är medelreduktionen

    30-40 kg ha-1 sjö år-1. Totalt reduceras ca 30 000 ton kväve per år i sjöar och vattendrag,

    varav 70% i södra Sverige. För enskilda utsläpp som sker i inlandet reduceras bidraget till

    havet kraftigt under transporten genom vattendrag och sjöar, speciellt för sydcentrala

    Sverige där retentionen i sjöarna är hög. Den ackumulerade effekten kan bli >80%

    naturlig kväveavskiljning för utsläpp i vissa områden.

    Det är svårt att utvärdera modellresultaten eftersom inte kväveretentionen går att mäta

    direkt och retentionen integreras för stora områden och vattendrag. Ofta används andra

    variabler för att bedöma trovärdigheten i beräkningarna. HBV-NP modellens resultat

    utvärderas kontinuerligt mot tidsserier av observationer i vattendrag, både för vattenföring

    och närsalthalt när den används operationellt. Modellen utvärderas både statistiskt och

    visuellt. Överensstämmelsen med vattenföring och vattenbalans är normalt god, medan

    närsalthalterna kan avvika en del från uppmätta värden. Känslighetsstudier har visat att

    modellen är relativt robust. När modellens resultat jämförs med andra modeller eller enkla

    budgetberäkningar för sjöar uppstår avvikelser, men dessa kan normalt förklaras av olika

    2

    antaganden och indata. Modellen har inte sämre precision än andra motsvarande

    modeller, snarare är den något bättre vad gäller vattenföring.

    När man beräknar hur stor andel av kväveutsläppet från ett enskilt reningsverk som når

    havet ackumuleras retentionen enligt flödesvägarna i landskapet. De reningsverk vars

    utsläpp passerar fler sjöar får liten påverkan på havet. Naturlig kväveretention i

    vattendrag och sjöar reducerar de svenska reningsverkens bidrag till kusten med 3200

    ton/år, vilket motsvarar 18% av reningsverkens totala utsläpp. Retentionen varierar dock

    betydligt mellan olika delar av landet. De flesta reningsverk med större utsläpp finns

    längs kusten och i södra Sverige, där 90% av retentionen på reningsverksutsläppen sker. I

    Norrlands inland är reningsverken få och retentionen låg, vilket gör att mängden reducerat

    utsläpp är låg.

    Allt tyder på att den beräknade kväveretentionen för Sverige är av rätt storleksordning

    och att det storskaliga mönstret för Sverige är korrekt, även om avvikelser kan

    förekomma för enskilda mindre områden och för olika tidsperioder

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 244.
    Arheimer, Berit
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Pers, Charlotta
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Kväveretention i svenska sjöar och vattendrag – betydelse för utsläpp från reningsverk2007Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Den här rapporten har tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket för att underlätta

    diskussionen med EU-kommissionen, som har annonserat att den tänker stämma Sverige inför

    EU-domstolen för otillräckligt genomförande av avloppsdirektivet. Vid bedömningen av vilka

    reningsverk som omfattas av krav på kväverening tas i Sverige hänsyn till den naturliga

    avskiljning (retention) som sker i vattendrag under transporten från utsläppskälla till havet.

    Kväveretention är ett vedertaget begrepp som inkluderar ett flertal naturliga biogeokemiska

    processer som permanent reducerar kväve från vattenfasen i sjöar och vattendrag. Speciellt

    stor är effekten i sjörika områden. Sverige har totalt 92 000 sjöar som är större än 1 ha. Det är

    inte ovanligt med 30-70% kväveavskiljning i svenska vattendrag och sjöar. Den process som

    dominerar avskiljningen i naturen är denitrifikation, vilket är samma process som utnyttjas för

    att avlägsna kväve ur avloppsvatten vid reningsverken.

    Naturlig retention är dock svår att mäta och måste uppskattas med hjälp av antaganden, som

    så många andra flöden i naturen. I Sverige har man utvecklat ett modellsystem för storskalig

    beräkning av närsalttransport, inklusive retention, från land till hav med relativt hög

    geografisk upplösning. Systemet kopplar fältskalemodeller med avrinningsmodeller, är

    vetenskapligt dokumenterat och granskat och har tillämpats storskaligt sedan 1997 för

    internationell rapportering till HELCOM. Avrinningsområdesmodellen (HBV-NP) justeras

    och utvärderas mot mätningar där sådana finns. Den kväveretention som beräknas med hjälp

    av HBV-NP modellen utgörs av kväve som permanent avskiljs till atmosfär och sediment och

    som därför inte vidare bidrar till övergödningen av vattensystemen.

    Både beräkningar och mätningar visar att kväveretentionen är störst på sommaren, speciellt i

    sjörika områden med hög belastning. Det är stor skillnad i sjöars retentionskapacitet; i norra

    delarna av landet är den låg medan sjöarna i de södra delarna av landet är betydligt effektivare

    som kvävesänkor. I södra Sverige är medelreduktionen 30-40 kg ha-1 sjö år-1. Totalt reduceras

    ca 30 000 ton kväve per år i sjöar och vattendrag, varav 70% i södra Sverige. För enskilda

    utsläpp som sker i inlandet reduceras bidraget till havet kraftigt under transporten genom

    vattendrag och sjöar, speciellt för sydcentrala Sverige där retentionen i sjöarna är hög. Den

    ackumulerade effekten kan bli >80% naturlig kväveavskiljning för utsläpp i vissa områden.

    Det är svårt att utvärdera modellresultaten eftersom inte kväveretentionen går att mäta direkt

    och retentionen integreras för stora områden och vattendrag. Ofta används andra variabler för

    att bedöma trovärdigheten i beräkningarna. HBV-NP modellens resultat utvärderas

    kontinuerligt mot tidsserier av observationer i vattendrag, både för vattenföring och

    närsalthalt när den används operationellt. Modellen utvärderas både statistiskt och visuellt.

    Överensstämmelsen med vattenföring och vattenbalans är normalt god, medan närsalthalterna

    kan avvika en del från uppmätta värden. Känslighetsstudier har visat att modellen är relativt

    robust. När modellens resultat jämförs med andra modeller eller enkla budgetberäkningar för

    sjöar uppstår avvikelser, men dessa kan normalt förklaras av olika antaganden och indata.

    Modellen har inte sämre precision än andra motsvarande modeller, snarare är den något bättre

    vad gäller vattenföring.

    När man beräknar hur stor andel av kväveutsläppet från ett enskilt reningsverk som når havet

    ackumuleras retentionen enligt flödesvägarna i landskapet. De reningsverk vars utsläpp

    passerar fler sjöar får liten påverkan på havet. Naturlig kväveretention i vattendrag och sjöar

    reducerar de svenska reningsverkens bidrag till kusten med 3200 ton/år, vilket motsvarar 18%

    av reningsverkens totala utsläpp. Retentionen varierar dock betydligt mellan olika delar av

    landet. De flesta reningsverk med större utsläpp finns längs kusten och i södra Sverige, där

    90% av retentionen på reningsverksutsläppen sker. I Norrlands inland är reningsverken få och

    retentionen låg, vilket gör att mängden reducerat utsläpp är låg.

    Allt tyder på att den beräknade kväveretentionen för Sverige är av rätt storleksordning och att

    det storskaliga mönstret för Sverige är korrekt, även om avvikelser kan förekomma för

    enskilda mindre områden och för olika tidsperioder

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 245.
    Arheimer, Berit
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Pers, Charlotta
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Kväveretention i svenska sjöar och vattendrag –betydelse för utsläpp från reningsverk2007Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Den här rapporten har tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket för att underlätta diskussionen med EU-kommissionen, som har annonserat att den tänker stämma Sverige inför EU-domstolen för otillräckligt genomförande av avloppsdirektivet. Vid bedömningen av vilka reningsverk som omfattas av krav på kväverening tas i Sverige hänsyn till den naturliga avskiljning (retention) som sker i vattendrag under transporten från utsläppskälla till havet.

    Kväveretention är ett vedertaget begrepp som inkluderar ett flertal naturliga biogeokemiskaprocesser som permanent reducerar kväve från vattenfasen i sjöar och vattendrag. Speciellt stor är effekten i sjörika områden. Sverige har totalt 92 000 sjöar som är större än 1 ha. Det är inte ovanligt med 30-70% kväveavskiljning i svenska vattendrag och sjöar. Den process som dominerar avskiljningen i naturen är denitrifikation, vilket är samma process som utnyttjas för att avlägsna kväve ur avloppsvatten vid reningsverken.

    Naturlig retention är dock svår att mäta och måste uppskattas med hjälp av antaganden, som så många andra flöden i naturen. I Sverige har man utvecklat ett modellsystem för storskalig beräkning av närsalttransport, inklusive retention, från land till hav med relativt hög geografisk upplösning. Systemet kopplar fältskalemodeller med avrinningsmodeller, är vetenskapligt dokumenterat och granskat och har tillämpats storskaligt sedan 1997 för internationell rapportering till HELCOM. Avrinningsområdesmodellen (HBV-NP) justeras och utvärderas mot mätningar där sådana finns. Den kväveretention som beräknas med hjälp av HBV-NP modellen utgörs av kväve som permanent avskiljs till atmosfär och sediment och som därför inte vidare bidrar till övergödningen av vattensystemen. Både beräkningar och mätningar visar att kväveretentionen är störst på sommaren, speciellt i sjörika områden med hög belastning. Det är stor skillnad i sjöars retentionskapacitet; i norra delarna av landet är den låg medan sjöarna i de södra delarna av landet är betydligt effektivare som kvävesänkor. I södra Sverige är medelreduktionen 30-40 kg ha -1 sjö år-1. Totalt reduceras ca 30 000 ton kväve per år i sjöar och vattendrag, varav 70% i södra Sverige. För enskilda utsläpp som sker i inlandet reduceras bidraget till havet kraftigt under transporten genom vattendrag och sjöar, speciellt för sydcentrala Sverige där retentionen i sjöarna är hög. Den ackumulerade effekten kan bli >80% naturlig kväveavskiljning för utsläpp i vissa områden.

    Det är svårt att utvärdera modellresultaten eftersom inte kväveretentionen går att mäta direkt och retentionen integreras för stora områden och vattendrag. Ofta används andra variabler för att bedöma trovärdigheten i beräkningarna. HBV-NP modellens resultat utvärderas kontinuerligt mot tidsserier av observationer i vattendrag, både för vattenföring och närsalthalt när den används operationellt. Modellen utvärderas både statistiskt och visuellt.

    Överensstämmelsen med vattenföring och vattenbalans är normalt god, medan närsalthalterna kan avvika en del från uppmätta värden. Känslighetsstudier har visat att modellen är relativt robust. När modellens resultat jämförs med andra modeller eller enkla budgetberäkningar för sjöar uppstår avvikelser, men dessa kan normalt förklaras av olika antaganden och indata. Modellen har inte sämre precision än andra motsvarande modeller, snarare är den något bättre vad gäller vattenföring.

    När man beräknar hur stor andel av kväveutsläppet från ett enskilt reningsverk som når havet ackumuleras retentionen enligt flödesvägarna i landskapet. De reningsverk vars utsläpp passerar fler sjöar får liten påverkan på havet. Naturlig kväveretention i vattendrag och sjöar reducerar de svenska reningsverkens bidrag till kusten med 3200 ton/år, vilket motsvarar 18% av reningsverkens totala utsläpp. Retentionen varierar dock betydligt mellan olika delar av landet. De flesta reningsverk med större utsläpp finns längs kusten och i södra Sverige, där 90% av retentionen på reningsverksutsläppen sker. I Norrlands inland är reningsverken få och retentionen låg, vilket gör att mängden reducerat utsläpp är låg.

    Allt tyder på att den beräknade kväveretentionen för Sverige är av rätt storleksordning och att det storskaliga mönstret för Sverige är korrekt, även om avvikelser kan förekomma för enskilda mindre områden och för olika tidsperioder.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 246.
    Arlt, Debora
    et al.
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Josefsson, Jonas
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Kindström, Merit
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Glimskär, Anders
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Indikatorer för småbiotoper i odlingslandskapet2019Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Rapporten presenterar förslag till indikatorer för miljökvalitetsmålet Ett rikt odlingslandskap. Indikatorerna ska åskådliggöra tillstånd och förändringar för småbiotoper vid åkermark, baserat på dataunderlag från nationell och regional miljöövervakning. Två huvudsakliga indikatorer presenteras, med olika möjligheter till fördjupning beroende på syfte.

    Den första indikatorn avser mängd av småbiotoper, totalt eller uppdelat på olika småbiotopstyper. Denna indikator fokuserar på fyra typer av linjära landskapselement: stenmurar, breda diken, markvägar samt vegetationsremsor och mindre diken mellan åkerfält. Skälen är dels att det är tydligt och beräkningsmässigt fördelaktigt att indikatorn kan presenteras som ett längdbaserat mått, dels att det är fyra relativt vanligt förekommande typer som tillsammans fångar in en bredd och variation av landskapselement, med stor relevans för både kultur- och naturvärden i landskapet. Det finns också möjlighet att få information om träd- och busktäckning på landskapselementen.

    Den andra indikatorn beskriver mångfald av småbiotoper och inkluderar en mycket bredare grupp av landskapselement och strukturer vid åkerkanter. Förutom en något mer detaljerad indelning av linjära landskapselement, så ingår även åkerholmar, småvatten, skyddsvärda träd och bärande träd och buskar. Denna indikator kan presenteras som både rikedom (antal typer) och diversitet (Shannons diversitetsindex, som väger samman antalet typer och hur jämn mängdfördelningen är mellan typer) av småbiotoper inom ett landskapsavsnitt (rutor). Eftersom detta mått är skalberoende, så bör storleken på rutorna anpassas så att skillnader mellan områden och förändringar i tiden framgår som bäst. Förslagsvis presenteras rikedom för 1 x 1 km stora rutor och diversitet för 3 x 3 km stora rutor.

    Den första, mängdbaserade indikatorn är anpassad för att presenteras rikstäckande, där data från linjekorsningsinventeringen i det nationella miljöövervakningsprogrammet NILS används. Mer utförliga data finns i det regionala delprogrammet för småbiotoper i åkerlandskapet inom Remiil, men endast för 11 län. Remiils data används dels för en fördjupad version av den första indikatorn i Syd- och Mellansverige, dels för mångfaldsindikatorn, som alltså bara kan tas fram för dessa 11 län. I dessa 11 län går det också att göra fördjupningar av resultaten genom att till exempel dela in småbiotoperna i ekologiskt funktionella grupper, biotopskyddade småbiotoper, småbiotoper med högt kulturmiljövärde och skötselberoende småbiotoper. För beräkningen av mångfaldsindex standardiseras data till medelvärde delat med standardavvikelse, vilket gör det möjligt att jämföra och summera småbiotoper med olika geografisk utsträckning (polygoner/area, linjeobjekt/längd och punkter/antal). I rapporten presenteras huvuddragen för de databearbetningar och beräkningar som behövs, liksom de arbetsmoment som behövs för inledande förberedelser och för löpande rapportering. Slutligen presenteras en enkät där experter anger relevansen av denna typ av mått för olika organismgrupper i jordbrukslandskapet.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 247.
    Arnelind, Catrin
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen Gävleborg.
    Flodkräftan: Förvaltningsplan för Gävleborgs län2011Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Flodkräftan(Astacus) är vår enda inhemska sötvattenskräfta. Sedan början av 1900-talet har den minska starkt i utbredning och antal. Det största hotet mot flodkräftan är signalkräftan (Pasifastacus leniusculus), främst på grund av kräftpesten som är en mycket smittsam sjukdom som signalkräftan i princip alltid bär på. Signalkräftan är mycket utbredd över hela södra Sverige och flodkräftan har trängts undan till begränsade lokaler på otillgängliga plaster. Läget är inte full så kritiskt i vårt län men det krävs ett aktivt arbete för att situationen inte ska förvärras. Signalkräftan etableras ofta i nya vattendrag genom att människor planterar ut den illegalt.

    Flodkräftan är mycket känslig mot försurning och har specifika krav på boplatser och jaktmarker. Därför räcker det inte med att bara hindra spridning av signalkräfta och kräftpest. Andra nyckelfrågor är biotopvård och kalkning för att återskapa bra områden för flodkräftor som blivit förstörda.

    För att kunna arbeta på ett bra sätt med att bevara flodkräftorna i länet är det mycket viktigt att frågan är lokalt förankrad. Det är avgörande att fiskerättsägare och boende är delaktiga i arbetet för att det ska bli framgångsrikt.

    Målsättningen med det här projektet är att ha friska och fiskbara flodkräftbestånd inom alla skyddsområden och en positiv utveckling för flodkräftan i länet. Förhoppningen är att en ökning av antalet välmående flodkräftbestånd i länet ska minska intresset, och därmed risken, för illegala utsättningar av signalkräftor. För att uppnå detta har Länsstyrelsen kartlagt alla kända flodkräftlokaler i länet och börjat utarbeta en strategi för bevarandet av flodkräftan i länet. I denna rapport beskrivs problembilden omkring flodkräftor och hur man planerar att arbeta för att främja flodkräftan.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 248.
    Arnell, Anders
    et al.
    CNV.
    Sonnvik, Per
    CNV.
    Näsström, Camilla
    Naturvårdsverket.
    Naturvägledning i natur och kulturområden. En handbok för planering och genomförande av naturvägledning i skyddade natur- och kulturområden.2018Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    En handbok för planering och genomförande av naturvägledningi skyddade natur- och kulturområden. Ett komplement till handboken Tillgängliga natur- och kulturområden(Naturvårdsverket rapport 6562)

    Arbetet med formellt skydd av värdefull natur vilar på tre grunder. Vi värnar, vi vårdar och vi visar områden. Visa-delen innebär många uppgifter för förvaltare i skyddade områden. Information och naturvägledning är centrala delar av detta arbete. Naturvägledning är kommunikation som skapar förutsättningar för människor att uppleva och utveckla sin känsla för och kunskap om naturen och kulturlandskapet. Handbokens syfte är framför allt att vara ett stöd för förvaltare vid planering och genomförande av naturvägledning i skyddade områden, som till exempel nationalparker, naturreservat och kulturreservat. Tankegångar och arbetssätt som beskrivs är dock lika applicerbara på natur- och kulturlandskapet som sådant, så användningsområdet är brett. Handboken är framtagen av Centrum för naturvägledning på uppdrag av och i samarbete med Naturvårdsverket.

    Fulltekst (pdf)
    fulltext
  • 249. Arnesson, Marcus
    et al.
    Johansson, Thomas
    Lindeborg, Mats
    Knutsson, Tommy
    Lundkvist, Håkan
    Naturvärden i lövträdsmiljöer runt Värnanäs2007Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    Området vid Värnanäs har tidigare pekats ut för att ha internationella naturvärden. De inventeringar som presenteras här i rapporten bekräftar detta med många och mycket ovanliga arter. Den gemensamma nämnaren för de flesta av arterna är de gamla och grova träden framför allt av ek och bok. I samband med trädinventeringen noterades 2681 värdefulla träd, både levande träd, döda liggande, döda stående och högstubbar. Det största trädet är en ek med en omkrets på 969 cm. Eken tillhör med stor sannolikhet ett av landets tio största träd. Sammanlagt finns tio träd i området med en omkrets på över 6 meter, av dessa är nio ekar och en bokhögstubbe. Hela 66 inmätta träd har en omkrets på över 5 meter. Anmärkningsvärt är även den grova sälgen vid Halltorpsån med en omkrets på 450 cm samt tallen med en omkrets 482 cm, båda tillhör de absolut största av sitt trädslag i Sverige. I trädinventeringen noterades 1227 håliga lövträd av dessa var 446 ekar och 397 bokar. Där fanns också en hel del grova högstubbar och döda stående träd. Totalt noterades 56 bokar och 97 ekar som hade en brösthöjdsdiameter >40 cm. Sätts gränsen till >99 cm blir antalet 19 bokar och 30 ekar. Grova lågor är extremt sällsynt i dagens landskap men inom det inventerade området påträffades 59 bokar och 140 ekar med en basdiameter >40 cm. Sätts gränsen till >99 cm blir antalet 5 bokar och 30 ekar. Under 2006 inventerades vedlevande skalbaggar, fjärilar, lavar och svampar och 2004 inventerades fladdermöss. Antalet funna rödlistade arter bara under 2006 var: 65 skalbaggar, 6 fjärilar, 16 svampar och 14 lavar. Undersökningarna är inte heltäckande och flera tidigare funna arter som sannolikt finns kvar i området hittades inte under 2006. Området hyser också en rad rödlistade arter ur andra organismgrupper, noterat är bland annat 3 fladdermöss, 2 grod- och kräldjur samt 19 fåglar. En förutsättning för att behålla naturvärdena är att trygga förekomsten av gamla träd i området och spara alla former av död ved. Det finns ett stort behov att röja runt äldre träd. Det är också viktigt att skötseln görs på ett sådant sätt att antalet skyddsvärda träd ökar på sikt. En annan förutsättning är att de förekommer i en mosaik av öppna och halvöppna områden. Allt detta kräver skötsel i form av röjningar och bete. På de igenväxta markerna bör restaurering med efterföljande betesdrift ske snarast för att inte naturvärden ska gå förlorade. Ett annat problem, främst i bokbestånden, är att åldersblandningen homogeniserats via gallringar. För att naturvärdena på sikt ska bestå och utvecklas måste de gamla träden få tillräckligt med utrymme och nya gammelträd kontinuerligt bildas. Detta är mycket svårt att förena med produktionsinriktad skogsskötsel. Inventeringen av skyddsvärda träd ingår i det nationella åtgärdsprogrammet för skyddsvärda träd i kulturlandskapet. Området berörs av nio olika åtgärdsprogram och utöver det ovan nämnda är följande åtgärdsprogram aktuella för området: skalbaggar i eklågor (där svart guldbagge och brunoxe ingår), hotade bokskogsarter (där bokblombock och rombjätteknäppare ingår), läderbagge, havsörn, långbensgroda, sandödla, större vattensalamander och knubbsäl (Östersjöbestånd).

    Fulltekst (pdf)
    FULLTEXT01
  • 250.
    Arnér, Marie
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Forsberg, Jenny
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Taaler, Maja
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Forsgren, Anna
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Screeninguppdrag inom nationell miljöövervakning: Screening av: Bisfenol A 2,2´,6,6´-tetra-butyl-4,4´-metendifenol Bis(4-klorfenyl) sulfon2004Rapport (Annet vitenskapelig)
    Abstract [sv]

    På uppdrag av Naturvårdsverket har förekomsten av bisfenol A (BPA), bis(4-klorfenyl)sulfon (BCPS) och 2,2’6,6’-tetra-butyl-4,4’-metendifenol (tetrabutyldifenol) undersökts i slam, spill-vatten/dagvatten, råvatten, luft, fisk (abborre) och sediment. Provtagningarna har utförts i tolv län i Sverige. BPA och BCPS används främst i tillverkningen av polymerer vilka är vanliga i konsumentprodukter. Tetrabutyldifenol används i tillverkningen av plaster, oljor och hartser. Samtliga ämnen är högvolymskemikalier. BPA är klassificerat som irriterande, men de övriga ämnena inte är klassificerade. Det finns dock studier som visar på att BPA med stor sannolikhet hormonstörande och att BCPS ackumuleras i näringskedjan. Denna screeningundersökning visar att BPA förekommer väl utspritt i samtliga provtagna matriser och provpunkter. Tetrabutyldifenol och BCPS påträffas i mer enstaka fall. Generellt sett förekommer studerade ämnen i låga halter. Det är dock relativt stora variationer i halter inom samtliga matriser. De förhöjda halterna i vissa prov speglar troligen lokal påverkan, till exempel utsläpp från tillverkningsindustri. Halterna bedöms dock inte avvika från tidigare studier. I fisk påträffades ämnena endast i fåtal exemplar. Det går inte att fastställa något samband mellan halter i fisk och sediment. I ett flertal prov från råvattentäkter har BPA påvisats i låga nivåer. Någon signifikant skillnad har inte kunnat påvisas mellan olika områden, platser eller matriser. En rekommendation är att bisfenol A studeras vidare i råvatten och i in- och utgående avloppsreningsvatten.

    Fulltekst (pdf)
    FULLTEXT01
2345678 201 - 250 of 8874
RefereraExporteraLink til resultatlisten
Permanent link
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annet format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annet språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf