I maj 2009 startade IVL Svenska Miljöinstitutet länsbaserade undersökningar av marknära ozon inom programmet "Ozonmätnätet i södra Sverige" i Skåne, Blekinge, Halland, Kronoberg, Kalmar, Gotland, Jönköping, Västra Götaland, Östergötland samt Västmanland på uppdrag av Länsstyrelser och Luftvårds­ förbund. Grundtanken  med detta Gemensamma Delprogram är att ge en mer detaljerad, heltäckande bild

av ozonbelastningen i bakgnmdsmiljö i södra Sverige. Målet är även att kartlägga eventuella överskridanden

av olika målvärden för ozon, både avseende miljökvalitetsnormerna för utomhusluft och inom miljökvalitets-målet Frisk Luft. Inriktningen ligger på de ozonindex som besktiver inverkan av ozon på växtligheten (AOT40). Ett mätår omfattar perioden 1 mars till30 september.

Då ozon är en gränsöverskridande luftförorening är mätstationerna inom Ozonmätnätet i södra Sverige indelade i zoner som baseras på klimatologi. De fem zonerna är en kustzon, en central zon som domineras av småländska höglandet samt en västlig, en ostlig och en nordlig zon.

Öve!Yakningen baseras på en metodik att uppskatta ozonindex utifrån enkla ozonmätningar med diffusionsprovtagare på månadsbasis i kombination med lufttemperaturmätningar på timbasis. Dessutom används ozonmätningar med instrument  på timbasis. Metoden bygger på att det finns ett starkt samband mellan variationen i rimvisa ozonhalter inom en mätperiod och variationen i lufttemperaturer under sanuna period. Resultaten från 2009-2012 bekräftar att denna metodik att uppskatta AOT40 fungerar väl.

Liksom under 2011 präglades sommaren 2012 av lågtrycksbetonat väder. Våren var dock varm och relativt nederbördsfattig. Som helhet var sommaren och början på hösten dock kyligare och regnigare än normalt i nästan hela Sverige. Dygnets genomsnittliga temperaturvariation var under 2012, precis som för 2009-2011 minst vid de kustnära lokalerna. Detta beror framför allt på att nartemperaturerna var högre på dessa lokaler jämfört med vid de låglänta och höglänta lokalerna.

De högsta ozonhaltema  uppmättes vid de flesta platser under maj. Under juni-september var ozonhalterna låga beroende på det lågtrycksbetonade vädret. Under våren uppmättes de högsta ozonmedelhalterna vid de höglänta lokalerna och under resten av sommaren fram till och med september uppmättes de högsta

halterna vid de kustnära lokalerna. De lägsta ozonmedelhalterna uppmättes vid de låglänta lokalerna. Under maj- juli var AOT40 vid de låglänta lokalerna högst i den centrala zonen och under april- september i kustzonen. För de höglänta lokalerna var AOT40 högst i den ostliga zonen under båda perioderna.

Det miljömål som gäller till skydd för växtligheten att exponeringsmåttet AOT40 (april-september) inte får överskrida 1 O 000 J..l8 m-3 timmar per år. Som genomsnitt för alla zoner och kategorier visar resultaten

2012 att miljömålet för skydd  av växtligheten överskreds endast vid samtliga platser ikustzonen samt  höglänta platser iden ostliga zonen.

                            Miljökvalitetsnormen för ozon som gäller fram till och med 2019 anger att AOT40 (maj- juli) inte får överskrida 18 000 fl!\ m' timmar beräknat som ett glidande femårsmedelvärde (om fem års data inte finns används data för tre år). Årets resultat visar att de beräknade AOT40-värdena under  maj-juli, 2012, i genomsnitt låg klart under miljökvalitetsnonnen vid samtliga platser i samtliga zoner, något som gällde  även för åren 2009, 2010 och 2011 ocb som  periodmedelvärde får 2010-2012. Dock, om den nya strängare normen2020 (AOT40 maj -juli 6 000 fl!\ m' timmar), som skall gälla från och med 2020 hade gällt idag hade normen överskridits vid samtliga platser i kustzonen, låglänta platser i den centrala zonen samt höglänta plaster i den ostliga zonen.

Ozonbelastningen i södra  och mellersta Sverige vad gäller inverkan på växtligheten är generellt högt vid kustnära platser och högt  belägna platser i inlandet.

Årets resultat visade  att som  genomsnitt för alla zoner  och kategorier överskreds endast miljömålet för skydd av växtlighet vid samtliga platser i kostzonen samt höglänta platser  i den ostliga zonen.

Miljökvalitetsnormen får ozon som  gliller för perioden 2010 -2019 överskreds inte vid någon plats. Dock, om den  nya strängare normen, som skall gälla från och med 2020 hade gällt idag hade normen överskritlits vid samtliga platser i knstzonen, låglänta platser  i den centrala zonen samt höglänta plaster i den ostliga zonen.

Ozonförekomsten i södra Sverige  beror till största delen  på långväga transport av ozonbildande ämnen från kontinentala och södra Europa. Genom att Sverige är verksamt inom intemationella förhandlingar om utsläppsbegränsningar vad gäller  ozonbildande ämnen kan man  på sikt minska denna påverkan.

Övervakningen inom Ozonmätnätet i södra Sverige startade 2009 och baseras på en metodik att uppskatta ozonindex utifrån ozonmätningar med diffusionsprovtagare på månadsbasis och temperaturmätningar på timbasis. Inriktningen inom Ozonmätnätet i södra Sverige ligger på de ozonindex som beskriver inverkan av ozon på växtligheten (AOT40).Årets resultat visade att under april-september 2013 överskreds målvärdet för skydd av växtlighet inom Frisk Luft vid samtliga platser i samtliga zoner, utom möjligen höglänta platser i den nordliga zonen.Miljökvalitetsnormen för ozon som gäller under perioden 2011 – 2013 överskreds ej vid någon plats, och inte i någon zon, i hela det undersökta området under maj-juli 2011-2013.Dock, om den nya strängare normen, som kommer gälla från och med 2020, hade gällt under maj-juli 2013, hade normen överskridits vid samtliga platser i kustzonen, i den västliga och centrala zonen samt vid låglänta platser i den ostliga zonen.Under 2013 var medelhalterna för ozon högst i mars, följt av april och maj, vilket medförde att även AOT40 var högt under dessa månader. Ozonhalterna och AOT40 var under senare delen av sommaren, juni-september, avsevärt lägre för flertalet platser. Det var relativt stora variationer i ozonhalt och AOT40 mellan de enskilda mätplatserna under 2013, främst beroende på hur vädersystemen, och därmed de långdistanstransporterade luftföroreningarna rörde sig under sommarhalvåret. Generellt var ozonhalterna 2013 högre jämfört med de senaste 5-7 åren vid flertalet mätstationer.För de tre subzonerna (kustnära, höglänta och låglänta områden) uppmättes under perioderna maj-juli respektive april-september 2013 den lägsta temperaturvariationen över dygnet, som väntat, vid de kustnära områdena. Den högsta temperaturvariationen över dygnet uppmättes vid de lågt belägna områdena.Förekomsten av ozon i landsbygdsmiljön är en regional fråga samtidigt som det är en lokal, nationell och internationell fråga. Områden i södra Sverige påverkas i huvudsak av att förorenade luftmassor, med ursprung från olika delar av Europa, transporteras in över landet och bl.a. ger upphov till höga ozonhalter och ozonbildning. När luftmassorna kommer in över land deponeras ozon mot mark och växtlighet, vilket gör att ozonhalterna i huvudsak avtar norrut. Ozonhalterna vid olika platser kan skilja sig åt relativt mycket beroende på topografi (höglänt eller låglänt) samt avstånd från havet.Genom att Sverige är verksamt inom internationella förhandlingar om utsläppsbegränsningar av ozonbildande ämnen kan man på sikt minska påverkan av ozon på växtlighet och människors hälsa runt om i landet.

Nedfallet av svavel- och kväveföreningar i Västra Götalands län har under decennier legat långt över vad skogsmarken samt sjöar och vattendrag tål. Det bedrivs därför en omfattande kalknings-verksamhet i länet. Kvarvarande försurningsproblematik beror på en kombination av ett historiskt högt svavelnedfall och en låg syraneutraliserande förmåga hos skogsmarken.Nedfallet av svavel till skogen i länet låg i början av 1990-talet mellan 10 och 25 kg S per hektar och år, men har minskat i stort sett i takt med minskade utsläpp av svavel från Europa. Det hydro-logiska året 2016/17 låg svavelnedfallet mellan 0,2 och 2,0 kg S per hektar och år i länet.Som ett resultat av det minskande svavelnedfallet har försurningstillståndet i skogsmarken förbättrats. Halterna av svavel i markvattnet har minskat vid alla nu aktiva mätplatser i Västra Götaland, och för pH har en ökning kunnat konstateras vid två av tre platser med tillräckligt långa tidsserier för en trendanalys. I början av 1990-talet saknades buffringskapacitet (syraneutraliserande förmåga, ANC) i markvattnet vid i stort sett alla mätplatser i länet, det vill säga ANC var negativt. Under 2000-talet har nu aktiva mätplatser närmat sig en positiv buffringskapacitet, med värden för ANC nära noll (se figur). Vid två av fyra platser har dock ANC de senaste åren återigen blivit negativ. För att sjöar och vattendrag i länet ska återhämta sig krävs att vattnet som passerat skogsmarken kan bidra med en betydande buffrande förmåga, det vill säga att ANC är klart positivt.Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till länet under 2016/17 överskrider den kritiska nivån som antagits för att motverka förändringar av artsammansättningen hos markvegetationen, 5 kg kväve per hektar och år för barrskog, i hela länet. Motsvarande kritiska nivå för lövskog, 10 kg per hektar och år, överskrids i länets sydvästligaste delar under 2016/17. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. Nitrat har i vissa fall uppträtt i förhöjda halter vid provytor med växande skog i länet. Vid en provyta i länet där granarna dött som ett resultat av ett angrepp av granbarkborre, uppträdde under flera år mycket höga halter av nitrat i markvattnet, vilket indikerar att kväveläckage kan uppstå vid störningar av skogsekosystemen i länet.

En förstudie av främst regionala behov när det gäller miljöövervakning av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi inom Krondroppsnätet har genomförts. I förstudien har även en enkätundersökning ingått. Studien, som finansierats av Naturvårdsverket via Länsstyrelsen i Jämtlands län, omfattar alla deltagande län inom Krondroppsnätet. Förstudien utgör en del av en kommande större gemensam nationell och regional utvärdering av bl.a. Krondroppsnätet.

Krondroppsnätets medlemmar utgörs av luftvårdsförbund, länsstyrelser, Naturvårdsverket samt några enskilda företag. Dessa olika kategorier av medlemmar har i viss mån olika inriktningar och målsättningar vad gäller deltagande i Krondroppsnätet. Generella kriterier med mätplatser inom Krondroppsnätet innefattar bl.a.:

• Det bör finnas ett större antal mätplatser per areal i områden där gradienten av luftföroreningsbelastning är som störst.
• Mätplatserna bör omfatta olika naturtyper, främst inriktat mot olika trädslag. Trädslagen är även nära sammankopplade med olika jordmåner.
• Variationer i markens jordart, det vill säga kornstorleksfördelningen, och dess innehåll av mineraler bör täckas in.
• Långa tidsserier är värdefulla för att bedöma förändringar över tiden, samt upptäcka tillfälliga händelser.

I rapporten diskuteras även Krondroppsnätets mätningars betydelse för den regional (och nationella) miljöövervakningen inom främst miljömålen Ingen övergödning och Bara naturlig försurning. Vidare diskuteras förbättringsförslag med avseende på den regionala indikatorsuppföljningen (indikatorerna; nedfall av svavel och nedfall av kväve) av ovan nämnda miljömål, där Krondroppsnätets mätningar har en avgörande roll. Förbättringen avser att avsevärt förbättra beräkningen av det länsvisa nedfallet samt förbättra beskrivningen av den geografiska variationen av svavel- och kvävenedfall i de olika länen.

Nuvarande mätplatser inom Krondroppsnätet beskrivs i detalj, baserat på en geografisk indelning i sju regioner Regionsindelningen är framtagen inom ett Naturvårdsverksfinansierat forskningsprogram, CLEO, för att spegla skillnader över landet vad gäller föroreningsbelastning, klimat och skogliga egenskaper. Mätplatserna har klassificerats utifrån påverkan och tillstånd baserat på försurning och kvävebelastning. Information ges även om någon/några mätplatser historiskt visat sig vara betydelsefulla för att indikera olika tillfälliga händelser, exempelvis skogsbränder, vulkanutbrottet eller större stormar. Alla nu aktiva mätplatser inom Krondroppsnätet bedöms fylla en viktig roll för den regionala miljöövervakningen. De flesta mätplatserna fyller även en viktig roll utifrån ett nationellt miljöövervakningsperspektiv.

En statistisk analys har gjorts av trender under tidsserien 1996/97-2015/16. Vidare har den geografiska variationen av deposition och markvattenkemi inom och mellan olika CLEO-regioner, baserat på data från de fem senaste åren, analyserats.

En enkät har skickats ut till alla regionala aktörer med frågor om mätmetodik och provtagning, vad data används till samt vilka frågor som är viktiga i den kommande utvärderingen 2018. Svaren kan sammanfattas enligt följande:

• Länen är intresserade av att följa upp en mängd frågor rörande miljötillståndet i länet. De absolut viktigaste användningsområdena för Krondroppsnätets mätningar är: regionala miljömålsbedömningar, uppföljning av tillståndet i miljön i länet, uppföljning av försurning/övergödning, stöd för utvärdering av annan typ av miljöövervakning och som underlag för planering och uppföljning av kalkningsåtgärder.
• En majoritet av aktörerna tycker det är viktigt att fortsätta mäta samtliga parametrar för lufthalter, i nederbörden över öppet fält, i krondropp och i markvatten. Även mätningarna av torrdeposition med strängprovtagarna anses viktiga.
• Aktörerna i de olika länen ser dessutom samordningsvinster och ytterligare användningsområden för data från Krondroppsnätet, bl.a. för kalkningsunderlag och uppföljning, men även som stöd för utvärdering av annan typ av miljöövervakning.
• Frågor som är viktiga att fokusera på i den kommande utvärderingen 2018 gäller organisatoriska, finansiella, behovsanpassade och framtida viktiga frågeställningar inom miljöområdet där resultaten kan komma att spela stor roll.

I denna sista omgång av årsrapporter inom Krondroppsnätets Program 2007-2010 fokuserar vi på en analys av hur nedfallet och effekterna på markvattenkemi av försurande och övergödande ämnen har förändrats under 2000-talet. Vi redovisar denna analys såväl nationellt som för Götaland. Vi visar även resultaten för varje mätstation för sig i Bilaga 1.

Luftföroreningar känner inte av administrativa gränser. För att uppnå en geografiskt differentierad bedömning av luftföroreningssituationen delades Götaland upp i olika områden, baserat på närhet till kust samt gradienten av nedfall som går från sydväst mot nordost. Detta angreppssätt stärker bedömningarna av föroreningsbelastningen i olika delar av länen.

Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del på långväga transporterade luftföroreningar. Belastningen från dessa långväga transporterade föroreningar avgör hur mycket som kan accepteras vad gäller lokala utsläpp av luftföroreningar. De samlade utsläppen av oxiderat svavel från EU rapporteras ha minskat med 43 % mellan år 2000 och 2008. Utsläppen av NOx från EU minskade med 18 %, och reducerat kväve med 10 % under samma period. Nedfallet till skogen beror också till stor del på nederbördsmängderna. Nederbörden vid krondroppsytorna i Götaland har inte förändrats under 2000-talet.

Nedfallet av antropogent svavel (exklusive bidraget från havssalt) till skogen i Götaland, inkluderat både torr- och våtdeposition, har minskat under perioden 2000-2010 vid 26 av totalt 30 mätplatser, med i genomsnitt 50 %. Som ett medianvärde för perioden, representativt för alla mätplatser i Götaland, ligger det årliga nedfallet under 2000-talet på 3.6 kg S/ha. Halterna av sulfat i markvattnet har minskat vid hälften av de 30 mätplatserna i Götaland. Högsta sulfathalter förekommer i sydöstra Götaland, i Blekinge och Kalmar län. pH i markvattnet ligger vid eller under pH 4,5, som här används som gräns för kraftig försurning, vid en femtedel av mätplatserna i Götaland, i huvudsak lokaliserat till Skåne, södra Halland samt till Blekinge och Kalmar läns kustområden. Vid dessa kraftigt försurade platser fortsätter i flera fall pH att minska. Även markvattnets syraneutraliserande förmåga är vid dessa platser i de flesta fall mycket dålig, och det förekommer höga halter av toxiskt oorganiskt aluminium. Sett över alla mätplatser i Götaland ökar pH i markvattnet på ett statistiskt säkerställt sätt under 2000- talet vid knappt en tredjedel av platserna.

Det årliga nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i Götaland, inkluderat både torr- och våtdepositionen, varierar från upp till 15 kg N/ha vid västkusten till 4-6 kg N/ha längst i nordost. Ett nedfall högre än 5 kg N/ha anses kunna påverka artsammansättningen hos skogens undervegetation. På grund av metodproblem kan vi endast bedöma tidsutvecklingen vad gäller kvävenedfallet med nederbörden, den s.k. våtdepositionen. Nedfallet av nitratkväve med nederbörden har minskat signifikant under 2000-talet vid två mätplatser samt som ett medelvärde för Götaland som helhet. Även nedfallet av ammoniumkväve har minskat på ett statistiskt säkerställt sätt vid en plats. Detta är första gången som vi kan konstatera en nedgång i kvävenedfallet vid någon av Krondroppsnätets mätplatser. Det har pågått en kontinuerlig upplagring av kväve i skogsmarken i Götaland även under 2000-talet. Storleken på upplagringen beror dock på vilket skogsbruk som tillämpas, där ett helträdsuttag, inklusive grenar och toppar, resulterar i en lägre upplagringstakt. I de sydliga och västra områdena av Götaland förekommer platser med relativt höga nitrathalter i markvattnet, i Skåne, Halland samt Kronobergs län. I övriga delar av Götaland är nitratförekomsten låg.

Störningar av skogsmarken som vid avverkning, stormfällen eller angrepp av granbarkborre kan resultera i temporärt höga halter av nitrat i markvattnet.

Sammanfattning

I denna sista omgång av årsrapporter inom Krondroppsnätets Program 2007-2010 fokuserar vi på en analys av hur nedfallet och effekterna på markvattenkemi av försurande och övergödande ämnen har förändrats under 2000-talet. Vi redovisar denna analys såväl nationellt samt för Norrland. Vi visar även resultaten för varje mätstation för sig i Bilaga 1.

Luftföroreningar känner inte av administrativa gränser. För att uppnå en geografiskt differentierad bedömning av luftföroreningssituationen delades Norrland upp i olika områden, baserat på närhet till kust samt gradienten av nedfall som går från sydväst mot nordost. Detta angreppssätt stärker bedömningarna av föroreningsbelastningen i olika delar av länen.

Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del av långväga transporterade luftföroreningar. Belastningen från dessa långväga transporterade föroreningar avgör hur mycket som kan accepteras vad gäller lokala utsläpp av luftföroreningar. De samlade utsläppen av oxiderat svavel från EU har rapporterats minskat med 43 % mellan år 2000 och 2008. Utsläppen av NO

x från EU minskade med 18 %, och reducerat kväve med 10 %. Nedfallet till skogen beror också till stor del på nederbördsmängderna. Nederbörden vid krondroppsytorna i Norrland har inte förändrats under 2000-talet.

Nedfallet av sulfatsvavel (exklusive bidraget från havssalt) till skogen i Norrland har under 2000-talet minskat signifikant endast vid en lokal i norra delen av Norrlands kustland, med 5 % årligen. På flera andra lokaler finns det dock tendenser till minskningar. Som ett medianvärde för perioden representativt för alla mätplatser i Norrland ligger det årliga nedfallet under 2000-talet på 1,4 kg S/ha. Svavelnedfallet på lokalerna i Norrland följer det generella nedfallsmönstret i Norrland med högst nedfall längs kusten och lägst i norra Norrlands inland. Vid Gammelgården i Norrbottens norra kustland och vid Storulvsjön i Västerbotten har halterna av sulfatsvavel i markvattnet minskat till följd av minskat nedfall. Vid övriga mätplatser syns inga statistiskt säkerställda förändringar för perioden 2000-2010. Inte heller pH i markvattnet visar några statistiskt säkerställda förändringar under 2000-talet. På två mätplatser i Norrland är pH mellan 4,5 och omkring 5, och de bedöms som måttligt försurade. Båda ligger i Norrlands kustland, och har haft jämförelsevis högtsvavelnedfall de senaste årtiondena. Inga tendenser till minskad försurning finns på dessa lokaler.

Det årliga nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i Norrland uppskattas till mellan 2-4 kg/ha/år i södra delarna till mellan 1-2 kg/ha/år längst norrut under 2000-talet. Nedfallet av nitratkväve med nederbörden ökade signifikant under 2000-talet vid en mätplats på hög höjd i Jämtland. Även nedfallet av ammoniumkväve har ökat vid två platser i Norrland, mätplatsen på hög höjd i Jämtland samt en mätplats i Västerbotten. Nedfallet på öppet fält i de södra delarna av Norrland är relativt nära den kritiska belastningsgräns, 5 kg per hektar och år, som används för boreala skogar i Sverige. Om kvävenedfallet ökar finns risk för att belastningsgränsen överskrids. Redan det ökande kvävenedfallet som finns idag kan ha stor betydelse på den biologiska mångfalden i området, främst i fjällen som har känsliga ekosystem. Det pågår en begränsad upplagring (vanligtvis upp till 3 kg per hektar och år) av kväve i skogsmarken i Norrland i skogar där enbart stammar skördas efter avverkning. Helträdsuttag, då även grenar och toppar skördas, resulterar ofta i nettoförluster av kväve. Nitratkvävehalterna i markvattnet är generellt mycket låga på skogsytorna i Norrland. Endast i enstaka fall finns förhöjningar, och det finns inga exempel med kroniska förhöjningar, som det finns längre söderut. I ytan i Holmsvattnet påverkades mätningarna av avverkningar i området samt av upprensningar av vindfällen efter en storm. Detta visar att störningar kan innebära stora effekter på kväveutlakningen även i ekosystem som normalt inte läcker kväve, dock brukar dessa effekter vara temporära.

Sammanfattning

Krondroppsnätets årliga rapport 2013 är en gemensam nationell rapport. Målsättningar har varit att ge en aktuell bild av situationen vad gäller försurning och övergödning i Sveriges skogsmark idag, tillsammans med en del prognoser för framtiden. Kartor visas med aktuella resultat vad gäller lufthalter, nedfall och markvattenkemi för det hydrologiska året 2011/2012 för alla ämnen som mäts inom Krondroppsnätet.

Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del på långväga transporterade luftföroreningar. Utsläppen av svavel från länderna inom EU har under de senaste drygt 20 åren minskat med 80 %. Motsvarande minskning är 47 % för oxiderat kväve (NOx) och 28 % för reducerat kväve (NHy). Som ett resultat av detta har svavelnedfallet till Sveriges skogar minskat kraftigt, medan det har varit svårt att påvisa någon minskning av kvävenedfallet.

Trots den stora minskningen av svavelnedfallet drar 19 av total 21 län slutsatsen att man inte kommer att nå det regionala miljömålet

Bara naturlig försurning till år 2020. Dessa slutsatser baseras delvis på Krondroppsnätets länsvisa mätningar som används för att bedöma de olika preciseringarna inom miljömålet. En bidragande orsak till att de regionala målen för försurning inte uppnås är att flera andra faktorer än svavelnedfallet bidrar till försurningen av skogsmark och sjöar. Kväve bidrar till försurningen främst när kvävet börjar läcka till markvattnet under rotzonen. Skogsbrukets bidrar till försurning av skogsmarken genom trädens upptag av näringsämnen som kompenseras med att sura joner avges. Försurningen blir permanent när biomassa skördas och tas ut från skogsekosystemen.

Mätningarna av markvattenkemin inom Krondroppsnätet visar att skogsmarken i många fall är på väg att återhämta sig från försurning, men att återhämtningen går långsamt och ibland inte alls. I Naturvårdsverkets fördjupade utvärdering 2012 användes koncentrationen 0,4 mg oorganiskt aluminium per liter markvatten som en kritisk gräns för försurning. En analys av Krondroppsytorna visade att 68 % av ytorna överskred denna gräns i sydvästra Sverige. Motsvarande andel i mellersta/sydöstra Sverige var 28 % och i norra Sverige 10 %. Även beräkningar av kritisk belastning för försurning av sjöar visar att det finns många sjöar med överskridande i stora delar av landet, men mest i sydvästra Sverige.

Prognoser för framtiden säger att svavelnedfallet kommer att fortsätta minska till år 2050. Samtidigt ökar uttaget av biomassa från skogen i samband med ökad skörd av grenar och toppar (GROT). Kvävenedfallet kommer att förbli på en hög nivå, vilket innebär fortsatt kväveupplagring i skogsmarken, med ökad risk för läckage av nitrat och därmed ytterligare markförsurning som följd.

Kvävenedfallet till skogen ingår inte som en precisering till miljömålet

Ingen övergödning. Kvävenedfallet kan ändå användas för att bedöma övergödningen av skogsmarken. Nyligen utförda beräkningar inom forskningsprogrammet SCARP visar att nedfallet av kväve i hela Götaland och i de södra delarna av Svealand överskrider den kritiska belastning som Sverige har antagit som målvärde för att skydda biodiversiteten hos markvegetationen. Kvävebalansberäkningar visar att det sker en kontinuerlig upplagring av kväve i skogsmarken, och förhöjda halter av nitratkväve i markvatten på ett antal krondroppsytor i de skogar där kväveupplagringen är som störst, i sydvästra Sverige, visar att skogens

förmåga att ta upp kväve överskrids. Hur mycket som lagras upp beror främst på hur stort kvävenedfallet är, men också på hur mycket kväve som tas ut från skogsekosystemen i samband med avverkning.

Krondroppsnätet strävar kontinuerligt efter att utveckla och anpassa verksamheten utifrån nya behov som uppstår. Frågan om sambanden mellan vattenkemi i markvatten och bäckvatten har blivit aktuell. Många län har en omfattande övervakning av bäckvatten. Några första analyser från mätningar i olika delar av landet tyder på att tidsutvecklingen vad gäller förändringar i mark- och bäckvattenkemi uppvisar stora likheter, i synnerhet vad gäller försurningsrelaterade parametrar.

Skogsstyrelsen har under 2012 aviserat att man utreder om det finns skäl att revidera de allmänna råden för skogsgödsling. Krondroppsnätets mätningar bidrog redan till den förra revideringen 2007. Hur mycket man kan kvävegödsla skogen hänger i stor utsträckning samman med storleken på det atmosfäriska nedfallet av kväve. Även denna gång har forskare inom Krondroppsnätet varit involverade och gett synpunkter på det kunskapsunderlag som tagits fram inom revideringsprocessen. Budskapet har varit att skogsgödsling med kväve ej bör vara tillåtet i områden i södra Sverige där mätningar visar på ett betydande atmosfäriskt nedfall av kväve till skogen samt ett frekvent läckage av nitrat till markvattnet.

En krondroppsyta i Jämtlands län med lågproduktiv tallskog gödslades under 2012 med 150 kg N/ha. Med finansiering från C.F. Lundströms Forskningsstiftelse intensifierades mätningarna av markvattenkemi vid krondroppsytan och Länsstyrelsen i Jämtland bidrog med parallella ytvattenmätningar i en närliggande tjärn och dess utlopp. Mycket höga halter av nitrat i markvattnet på 50 cm djup uppmättes tre veckor efter gödsling och under resten av sommaren. Ytvattenmätningarna visade dock inte någon tydlig förhöjning av nitrathalterna i tjärnen. Dessa mätningar fortsätter även under 2013, nu också med stöd från Havs- och Vattenmyndigheten.

Fartygsemissioner står för en betydande andel av de svavelutsläpp som ligger bakom det nuvarande svavelnedfallet till skogarna i Sverige. Fartygsbranschen (IMO) har beslutat att svavelhalterna i fartygsbränslen skall minskas succesivt. År 2006/2007 beslutades att svavelhalten i fartygsbränslen vid trafik på Nordsjön, Skagerack, Kattegatt och Östersjön får vara högst 1.0 % och år 2015 planeras en ny sänkning från 1.0 till 0.1 %. Utredning pågår om hur nedfallsmätningarna inom Krondroppsnätet skulle kunna användas för att påvisa minskade svavelnedfall till skogarna i Sverige och hur detta i så fall skulle finansieras.

Resultaten som kommit fram inom Krondroppsnätet har under de senaste åren utnyttjats inom ett flertal vetenskapliga artiklar. De viktigaste resultaten från de tre senaste artiklarna sammanfattas i rapporten.

Krondroppsnätets årliga rapport 2013 är en gemensam nationell rapport. Målsättningar har varit att ge en aktuell bild av situationen vad gäller försurning och övergödning i Sveriges skogsmark idag, tillsammans med en del prognoser för framtiden. Kartor visas med aktuella resultat vad gäller lufthalter, nedfall och markvattenkemi för det hydrologiska året 2011/2012 för alla ämnen som mäts inom Krondroppsnätet.

Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del på långväga transporterade luftföroreningar. Utsläppen av svavel från länderna inom EU har under de senaste drygt 20 åren minskat med 80 %. Motsvarande minskning är 47 % för oxiderat kväve (NOx) och 28 % för reducerat kväve (NHy). Som ett resultat av detta har svavelnedfallet till Sveriges skogar minskat kraftigt, medan det har varit svårt att påvisa någon minskning av kvävenedfallet.

Trots den stora minskningen av svavelnedfallet drar 19 av total 21 län slutsatsen att man inte kommer att nå det regionala miljömålet Bara naturlig försurning till år 2020. Dessa slutsatser baseras delvis på Krondroppsnätets länsvisa mätningar som används för att bedöma de olika preciseringarna inom miljömålet. En bidragande orsak till att de regionala målen för försurning inte uppnås är att flera andra faktorer än svavelnedfallet bidrar till försurningen av skogsmark och sjöar. Kväve bidrar till försurningen främst när kvävet börjar läcka till markvattnet under rotzonen. Skogsbrukets bidrar till försurning av skogsmarken genom trädens upptag av näringsämnen som kompenseras med att sura joner avges. Försurningen blir permanent när biomassa skördas och tas ut från skogsekosystemen.

Mätningarna av markvattenkemin inom Krondroppsnätet visar att skogsmarken i många fall är på väg att återhämta sig från försurning, men att återhämtningen går långsamt och ibland inte alls. I Naturvårdsverkets fördjupade utvärdering 2012 användes koncentrationen 0,4 mg oorganiskt aluminium per liter markvatten som en kritisk gräns för försurning. En analys av Krondroppsytorna visade att 68 % av ytorna överskred denna gräns i sydvästra Sverige. Motsvarande andel i mellersta/sydöstra Sverige var 28 % och i norra Sverige 10 %. Även beräkningar av kritisk belastning för försurning av sjöar visar att det finns många sjöar med överskridande i stora delar av landet, men mest i sydvästra Sverige.

Prognoser för framtiden säger att svavelnedfallet kommer att fortsätta minska till år 2050. Samtidigt ökar uttaget av biomassa från skogen i samband med ökad skörd av grenar och toppar (GROT). Kvävenedfallet kommer att förbli på en hög nivå, vilket innebär fortsatt kväveupplagring i skogsmarken, med ökad risk för läckage av nitrat och därmed ytterligare markförsurning som följd.

Kvävenedfallet till skogen ingår inte som en precisering till miljömålet Ingen övergödning. Kvävenedfallet kan ändå användas för att bedöma övergödningen av skogsmarken. Nyligen utförda beräkningar inom forskningsprogrammet SCARP visar att nedfallet av kväve i hela Götaland och i de södra delarna av Svealand överskrider den kritiska belastning som Sverige har antagit som målvärde för att skydda biodiversiteten hos markvegetationen. Kvävebalansberäkningar visar att det sker en kontinuerlig upplagring av kväve i skogsmarken, och förhöjda halter av nitratkväve i markvatten på ett antal krondroppsytor i de skogar där kväveupplagringen är som störst, i sydvästra Sverige, visar att skogens förmåga att ta upp kväve överskrids. Hur mycket som lagras upp beror främst på hur stort kvävenedfallet är, men också på hur mycket kväve som tas ut från skogsekosystemen i samband med avverkning.

Krondroppsnätet strävar kontinuerligt efter att utveckla och anpassa verksamheten utifrån nya behov som uppstår. Frågan om sambanden mellan vattenkemi i markvatten och bäckvatten har blivit aktuell. Många län har en omfattande övervakning av bäckvatten. Några första analyser från mätningar i olika delar av landet tyder på att tidsutvecklingen vad gäller förändringar i mark- och bäckvattenkemi uppvisar stora likheter, i synnerhet vad gäller försurningsrelaterade parametrar.

Skogsstyrelsen har under 2012 aviserat att man utreder om det finns skäl att revidera de allmänna råden för skogsgödsling. Krondroppsnätets mätningar bidrog redan till den förra revideringen 2007. Hur mycket man kan kvävegödsla skogen hänger i stor utsträckning samman med storleken på det atmosfäriska nedfallet av kväve. Även denna gång har forskare inom Krondroppsnätet varit involverade och gett synpunkter på det kunskapsunderlag som tagits fram inom revideringsprocessen. Budskapet har varit att skogsgödsling med kväve ej bör vara tillåtet i områden i södra Sverige där mätningar visar på ett betydande atmosfäriskt nedfall av kväve till skogen samt ett frekvent läckage av nitrat till markvattnet.

En krondroppsyta i Jämtlands län med lågproduktiv tallskog gödslades under 2012 med 150 kg N/ha. Med finansiering från C.F. Lundströms Forskningsstiftelse intensifierades mätningarna av markvattenkemi vid krondroppsytan och Länsstyrelsen i Jämtland bidrog med parallella ytvattenmätningar i en närliggande tjärn och dess utlopp. Mycket höga halter av nitrat i markvattnet på 50 cm djup uppmättes tre veckor efter gödsling och under resten av sommaren. Ytvattenmätningarna visade dock inte någon tydlig förhöjning av nitrathalterna i tjärnen. Dessa mätningar fortsätter även under 2013, nu också med stöd från Havs- och Vattenmyndigheten.

Fartygsemissioner står för en betydande andel av de svavelutsläpp som ligger bakom det nuvarande svavelnedfallet till skogarna i Sverige. Fartygsbranschen (IMO) har beslutat att svavelhalterna i fartygsbränslen skall minskas succesivt. År 2006/2007 beslutades att svavelhalten i fartygsbränslen vid trafik på Nordsjön, Skagerack, Kattegatt och Östersjön får vara högst 1.0 % och år 2015 planeras en ny sänkning från 1.0 till 0.1 %. Utredning pågår om hur nedfallsmätningarna inom Krondroppsnätet skulle kunna användas för att påvisa minskade svavelnedfall till skogarna i Sverige och hur detta i så fall skulle finansieras.

Resultaten som kommit fram inom Krondroppsnätet har under de senaste åren utnyttjats inom ett flertal vetenskapliga artiklar. De viktigaste resultaten från de tre senaste artiklarna sammanfattas i rapporten.

I denna sista omgång av årsrapporter inom Krondroppsnätets Program 2007-2010 fokuserar vi på en analys av hur nedfallet och effekterna på markvattenkemi av försurande och övergödande ämnen har förändrats under 2000-talet. Vi redovisar denna analys såväl nationellt som för Götaland. Vi visar även resultaten för varje mätstation för sig i Bilaga 1.

Luftföroreningar känner inte av administrativa gränser. För att uppnå en geografiskt differentierad bedömning av luftföroreningssituationen delades Götaland upp i olika mråden, baserat på närhet till kust samt gradienten av nedfall som går från sydväst mot nordost. Detta angreppssätt stärker bedömningarna av föroreningsbelastningen i olika delar av länen.

Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del på långväga transporterade luftföroreningar. Belastningen från dessa långväga transporterade föroreningar avgör hur mycket som kan accepteras vad gäller lokala utsläpp av luftföroreningar. De samlade utsläppen av oxiderat svavel från EU rapporteras ha minskat med 43 % mellan år 2000 och 2008. Utsläppen av NO x från EU minskade med 18 %, och reducerat kväve med 10 % under samma period. Nedfallet till skogen beror också till stor del på nederbördsmängderna. Nederbörden vid krondroppsytorna i Götaland har inte förändrats under 2000-talet.

Nedfallet av antropogent svavel (exklusive bidraget från havssalt) till skogen i Götaland, inkluderat både torr- och våtdeposition, har minskat under perioden 2000-2010 vid 26 av totalt 30 mätplatser, med i genomsnitt 50 %. Som ett medianvärde för perioden, representativt för alla mätplatser i Götaland, ligger det årliga nedfallet under 2000-talet på 3.6 kg S/ha. Halterna av sulfat i markvattnet har minskat vid hälften av de 30 mätplatserna i Götaland. Högsta sulfathalter förekommer i sydöstra Götaland, i Blekinge och Kalmar län. pH i markvattnet ligger vid eller under pH 4,5, som här används som gräns för kraftig försurning, vid en femtedel av mätplatserna i Götaland, i huvudsak lokaliserat till Skåne, södra Halland samt till Blekinge och Kalmar läns kustområden. Vid dessa kraftigt försurade platser fortsätter i flera fall pH att minska. Även markvattnets syraneutraliserande förmåga är vid dessa platser i de flesta fall mycket dålig, och det förekommer höga halter av toxiskt oorganiskt aluminium. Sett över alla mätplatser i Götaland ökar pH i markvattnet på ett statistiskt säkerställt sätt under 2000-talet vid knappt en tredjedel av platserna.

Det årliga nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i Götaland, inkluderat både torr- och våtdepositionen, varierar från upp till 15 kg N/ha vid västkusten till 4-6 kg N/ha längst i nordost. Ett nedfall högre än 5 kg N/ha anses kunna påverka artsammansättningen hos skogens undervegetation. På grund av metodproblem kan vi endast bedöma tidsutvecklingen vad gäller kvävenedfallet med nederbörden, den s.k. våtdepositionen. Nedfallet av nitratkväve med nederbörden har minskat signifikant under 2000-talet vid två mätplatser samt som ett medelvärde för Götaland som helhet. Även nedfallet av ammoniumkväve har minskat på ett statistiskt säkerställt sätt vid en plats. Detta är första gången som vi kan konstatera en nedgång i kvävenedfallet vid någon av Krondroppsnätets mätplatser. Det har pågått en kontinuerlig upplagring av kväve i skogsmarken i Götaland även under 2000-talet. Storleken på upplagringen beror dock på vilket skogsbruk som tillämpas, där ett helträdsuttag, inklusive grenar och toppar, resulterar i en lägre upplagringstakt. I de sydliga och västra områdena av Götaland förekommer platser med relativt höga nitrathalter i markvattnet, i Skåne, Halland samt Kronobergs län. I övriga delar av Götaland är nitratförekomsten låg.

Störningar av skogsmarken som vid avverkning, stormfällen eller angrepp av granbarkborre kan resultera i temporärt höga halter av nitrat i markvattnet.

Matningar inom "Ozonmatnatet i sodra Sverige" syftar till att ge en forbattrad regionaluppskattning av overskridanden av de ozonindex som beskriver inverkan av marknara ozon pavaxtligheten (AOT40). Forutom regional information om overskridanden av ozonbelastningenbidrar aven "Ozonmatnatet i sodra Sverige" till den nationella ozonovervakningen, da en merdetaljerad information ges av variationen av ozonhalterna i sodra Sverige.Matprogrammet baseras pa en metodik att uppskatta ozonindex utifran enkla ochkostnadseffektiva ozonmatningar med diffusionsprovtagare pa manadsbasis, i kombinationmed temperaturmatningar pa timbasis. Temperaturmatningarna ger ett matt pa variationen iluftens stabilitet under dygnet, vilket i sin tur ger ett matt pa ozonhalternas variation underdygnet. Utifran resultaten fran matningarna gors skattningar av AOT40 med en relativt hogtillforlitlighet. En matsasong omfattar perioden 1 mars till 30 september.Forekomsten av marknara ozon i landsbygdsmiljon beror pa utslapp av ozonbildande amnenlokalt, regionalt, nationellt och globalt. Omraden i sodra Sverige paverkas i huvudsak av attfororenade luftmassor, med ursprung fran olika delar av Europa, transporteras in over landetoch ger upphov till ozonbildning. Ozonhalterna inom en region varierar beroende pa lokalenstopografi (hoglant eller laglant) samt avstandet fran havet. Tillsammans paverkar dessaregionala omstandigheter den lokala ozonforekomsten. Detta ligger till grund for dengeografiska uppdelning i fem olika zoner som gors av sodra Sverige i detta matprogram,baserat framst pa geografisk position i nord-sydlig och ost-vastlig riktning. Ozonhalterna vidolika narliggande platser kan skilja sig at relativt mycket, darfor har varje zon aven delats in itre lokaltyper (hoglanta, kustnara eller laglanta).

I enlighet med direktiv 2008/50/EG om luftkvalitet och renare luft i Europa ställs kravpå att halter av marknära ozon ska övervakas. Mätningarinom "Ozonmänäet i söraSverige"genomförs med syfte att ge en förbättrad regional uppskattning av i vilkaområden som det sker ett överskridande av de ozonindex som beskriver inverkan avozon på växtligheten (AOT40). Förutom regional information om överskridanden avozonbelastningen bidrar även"Ozonmänäet i söra Sverige" till den nationellaozonövervakningen.Ozonövervakningen inom "Ozonmänäet i söra Sverige" startades 2009 av IVLSvenska Miljöinstitutet, i samarbete med Göteborgs universitet, på uppdrag avLänsstyrelserna i Skåne, Halland, Kronoberg, Kalmar, Gotland, Jönköping, VästraGötaland samt Östergötland län och Luftvårdsförbunden i Blekinge och Västmanlandslän. Programmet baseras på en metodik att uppskatta ozonindex utifrånozonmätningar med diffusionsprovtagare på månadsbasis samt utifråntemperaturmätningar på timbasis. Temperaturmätningarna ger ett mått på skillnader iluftens stabilitet under dygnet vilket i sin tur ger ett mått på variationen i ozonhalterunder dygnet. Resultaten från mätningarna resulterar i skattningar av AOT40 med enrelativt hög tillförlitlighet. Ett mätår omfattar perioden 1 mars till 30 september.Förekomsten av ozon i landsbygdsmiljön är en regional fråga men beror av utsläpp avozonbildande ämnen på lokal, nationell och global nivå. Områden i södra Sverigepåverkas i huvudsak av att förorenade luftmassor, med ursprung från olika delar avEuropa, transporteras in över landet och ger upphov till ozonbildning därförekommande halter även beror på topografi (höglänt eller låglänt) samt avstånd frånhavet. Tillsammans påverkar dessa regionala förutsättningar ozonförekomsten vilketligger till grund för att dela upp södra Sverige i fem olika geografiska zoner, baseratfrämst på geografisk position i nord-sydlig och öst-västlig riktning samt tre lokaltyper(höglänta, kustnära eller låglänta) inom zonerna. Ozonhalterna vid olika närliggandeplatser kan skilja sig åt relativt mycket.

På uppdrag av Länsstyrelserna i O, N, M, G, F, K samt H län har IVL Svenska Miljöinstitutet ochGöteborgs Universitet genomfört en studie av förekomsten av marknära ozon i södra Sverige, iförsta hand med inriktning på ovan nämnda län. Variationen i ozonförekomsten från kust och inåtlandet har undersökts genom timvisa mätningar av ozonhalter och meteorologi med ett mobiltmätsystem i Skåne. Dessutom har kompletterande, månadsvisa mätningar bedrivits avmedellufthalter av ozon och kvävedioxid samt temperatur. Vidare har de timvisa ozonmätningarsom bedrivs vid Asa, SLU´s försökspark strax norr om Växjö, utvärderats med avseende påjämförelser med andra timvisa ozonmätningar som bedrivs i södra Sverige. Slutligen har praktisktinriktad manual utarbetats för att möjliggöra länsvisa, yttäckande bedömningar av den årligaozonförekomsten i relation till förekommande målvärden.Utvärderingen av mätningarna av ozonförekomsten från kust och inåt landet vid Smygehuk påSkånes sydkust komplicerades av en oväntat hög förekomst av NO2. Höga NO2-halter påverkarozonmätningarna, eftersom en del av den sammanlagda nivån på oxidanter (Ox = O3 + NO2)förekommer som NO2. Uppmätta genomsnittliga halter av NO2 låg omkring 8 μg m-3 vidSmygehuk. Ett mönster med fallande NO2-halter med stigande avstånd från sydkusten upprepadesig varje period. De höga NO2-nivåerna förklaras av sjöfarten längs sydkusten.För ozon, uppmätt med diffusiva provtagare, observerades en avtagande trend med växandeavstånd från kusten mot inlandet norr om Smygehuk, vilket förklaras av den goda vertikalaluftomblandningen vid kusten, som effektivt kompenserar för deposition vid markytan, ikombination med en låg depositionshastighet för ozon över öppet vatten. Kusteffekt med avseendepå ozon sträckte sig ca 8 km in över land.Mätningar av timvisa ozonhalter och meteorologi med ett mobilt system på 0, 8 respektive 24 kmavstånd från Smygehuk vid kusten visade under samtliga mätperioder på ozonhalter somöverensstämde relativt väl med den permanenta EMEP-stationen Vavihill, belägen på Söderåsenssydsluttning. Detta var ett oväntat resultat. Det har tidigare antagits att den höga ozonförekomstenvid Vavihill beror på dess höga läge i förhållande till omgivande topografi. De platser somundersöktes inom innevarande projekt med det mobila mätsystemet i Skåne norr om Smygehukligger alla lågt belägna i förhållande till omgivande landskap och förväntades därför, med undantagav Smygehuk som är kustnära, ha en lägre ozonförekomst jämfört med Vavihill. Noggrannaberäkningar av den relativa topografin, dvs hur högt platsen ligger i förhållande till omgivandetopografi inom en radie av 3 km, visade att Vavihill inte såsom tidigare antagits ligger högt beläget iförhållande till den närmaste omgivningen. Utifrån detta resultat har vi omvärderat den högaozonförekomsten vid Vavihill och gör nu istället antagandet att ozonmätningarna vid Vavihillrepresenterar en generellt hög ozonförekomst över hela Skåne oberoende av topografi.Mätningarna i Skåne gav således anledning till att revidera uppdelning och definitioner av olikakategorier av ozonförekomster för södra Sverige. Den höga men likartade ozonförekomsten vid allahittills undersökta mätplatser i Skåne gjorde att hela Skåne betraktas som en ny, egen kategori medhög ozonförekomst över hela Skånes areal. Mätningarna av ozonförekomst och meteorologi frånkusten vid Smygehuk och norrut mot inlandet visade att kusteffekten för ozonförekomst i dennatyp av flackt jordbrukslandskap sträcker sid ca 8 km in från kustlinjen. Denna nya gräns föravgränsning av kusteffekten, 8 km, införs därför för de län där ett flackt jordbrukslandskap utgör enstor del av kustområdena, dvs för Hallands-, Blekinge- och Kalmar län. Vad gäller Skåne införs tillsMarknära ozon i södra Sverige. IVL rapport B1860Utveckling av en manual för bedömning av överskridanden av målvärden2vidare ingen särskild kustzon av två skäl. Dels har våra mätningar från Smygehuk visat att undervissa förhållanden, på grund av en hög förekomst av kvävemonoxid, är ozonförekomsten intehögre vid kusten jämfört med inlandet. Dels finns det för närvarande inga kustnära mätplatser iSkåne där ozonförekomsten permanent övervakas.En analys av de timvisa ozonmätningarna med instrument vid Asa visar att de fyller en viktigfunktion såsom representerandes ozonförekomst vid platser som ligger topografisk relativt lågt iskogslandskapet och som är i större utsträckning påverkat av förorenade luftmassor från söder ochöster, jämfört med en annan, lågt belägen mätplats för ozon i Västra Götalands inland.En manual har utarbetats som avser att ge en länsvis, yttäckande bedömningar avozonförekomsten, uttryckt i form av de ozonindex som används inom miljökvalitetsnormerna samtinom miljökvalitetsmålet Frisk Luft. Metodiken baserar sig på en geografisk uppdelning på tre olikakategorier för ozonförekomst inom varje län, kustnära, låglänt i inlandet samt höglänt i inlandet,samt en fjärde kategori som omfattar hela Skåne. Manualen är direkt tillämpbar endast förlandsbygdsmiljön, men tidigare mätningar tyder på att lägre ozonförekomst på grund av kemisktitrering med kvävemonoxid är begränsad till särskilt förorenade områden, såsom närheten tillstarkt trafikerade leder eller gaturum. Vad gäller de ozonindex som är integrerade över längretidsintervall, såsom periodmedelvärde för ozonhalter sommartid samt AOT40 maj-juli, kommerårsvisa värden att erhållas för varje län och zon från det nystartade "Ozonmätnätet i södra Sverige",där alla ovan nämnda län deltar. Detta kommer inte att vara fallet för de ozonindex som beror avkorta ozonepisoder, såsom det maximala en-timmas och 8-timmars medelvärdet. Istället anges förvarje län och zon en mätstation med timvisa instrumentmätningar som kan anses vara representativför länet och zonen ifråga. En bedömning av ozonförekomsten för respektive län ochozonklimatzon görs för året 2008.

IVL har på uppdrag av Naturvårdsverket utfört en screening av limonen i Sverige. Limonen är en terpen som finns naturligt i vår omgivning där den avges från växtlighet, t ex barrskogar. Limonen förekommer som två optiska isomerer: d och l. I Sverige är det framför allt l-limonen som emitteras naturligt då den avges bl a från tall. Limonen används som smak- och lukttillsatts till många livsmedel, hushållsprodukter, hygienprodukter och parfymer. Dessutom används limonen som lösningsmedel inom t ex färgindustrin. I troposfären bidrar limonen, tillsammans med andra volatila kolväten, till den fotokemiska bildningen av ozon. Limonen har visats sig vara toxisk för fisk och zooplankton. Flera oxidationsprodukter av limonen kan orsaka skador på vegetation. Den mänskliga hälsan kan påverkas bl a genom att limonen kan orsaka överkänslighet. I screeningstudien ingick provtagning och analys av d- och l-limonen i både luft och vatten från två bakgrundsstationer, den ena placerad vid havet, den andra i ett skogsområde. Sedimentprover från tre bakgrundslokaler i Östersjön har analyserats. Luftprov från en urban mätplats i Göteborg och tre slamprover från reningsverk inkluderades. Två punktkällor, en massaindustri och en juciefabrik har också undersökts. Länsstyrelserna har också haft möjlighet att skicka in prover för analys. Totalt fem länsstyrelser deltog och bidrog med 34 prover varav 19 slamprov, nio vattenprov, två fiskprov och fyra sedimentprov. Resultaten från luftmätningarna visade inte på några ökade limonenkoncentrationer i Göteborg jämfört med bakgrundsstationerna. Inte heller fördelningen mellan d- och l-limonen visade på någon skillnad i ursprunget av limonen i staden jämfört med bakgrundsstationerna. Halterna av främst d-limonen, ökade med stigande omgivningstemperatur i skogsområdet, vilket visar att en biogen emission från barrträden förkommer. Endast två vattenprover från bakgrundsstationerna hade koncentrationer som översteg detektionsgränserna. Båda dessa var provtagna i skogsområdet under den senare delen av maj när den biogena aktiviteten troligen är hög. Inget av sedimentproverna i det nationella programmet hade koncentrationer överstigande detektionsgränserna. De analyserade reningsverksslammen visade mycket varierande halter. Förhållandet mellan d- och l-limonen varierade också dem emellan vilket tyder på skillnader i antropogen påverkan. Tre prover av utgående vatten från reningsverk analyserades utan några koncentrationer över detektionsgränsen återfanns.

IVL Svenska Miljöinstitutet har på uppdrag av Naturvårdsverket genomfört en sk screening av adipater. Adipater är en grupp ämnen som ofta används som alternativ till ftalater och förekommer som bl a mjukgörare och smörjmedel i flera olika produkttyper. De adipater som ingick i studien var följande: dietyl-, di-iso-butyl-, dibutyl-, di-(2-etylhexyl)-(DEHA), dioktyl-, didecyl-, di-iso-oktyl- och di-iso-decyladipat. Det finns idag inga restriktioner gällande användningen av adipater i Sverige, och trots att ingen produktion förekommer inom landet så importeras stora kvantiteter, både som rena ämnen/kemiska produkter samt sannolikt även i form av färdiga konsumentprodukter och/eller halvfabrikat. Adipater är lättnedbrytbara både i miljön och i organismer. Vissa indikationer på toxicitet finns dock och det är möjligt att omfattande användning kan leda till koncentrationer som är tillräckligt höga för att utgöra en risk för levande organismer och för miljön. Det är därför av intresse att kartlägga förekomsten av adipater i den svenska miljön. Huvudsyftet med studien var att bestämma koncentrationer i olika matriser i miljön, att belysa viktiga transportvägar samt att bedöma sannolikheten för pågående emissioner i Sverige. Ett ytterligare syfte var att bedöma omfattningen av atmosfärisk transport samt upptag i biota. Studiens resultat skall kunna bidra med underlag för beslut om vidare miljöövervakning av dessa ämnen. En provtagningsstrategi utarbetades utifrån ämnenas fördelningsegenskaper samt möjliga källor till utsläpp. Potentiella punktkällor, diffusa källor (reningsverk), urban miljö, samt bakgrundsstationer valdes ut, och provtagning utfördes i luft, vatten, slam, sediment och fisk. För att undersöka potentialen för human exponering, analyserades även 40 prover av bröstmjölk. Elva länsstyrelser deltog i studien och bidrog med ytterligare 66 prover för analys. DEHA var den enda adipat som kunde detekteras frekvent i proven. Detta överensstämmer väl med data över konsumtion i Sverige, där den registrerade konsumtionen av DEHA utgör 50-90% av den totala adipatanvändningen (den registrerade användningen har under de senaste åren skiftat något mot andra adipater). DEHA hittades i slam, sediment och fisk samt i ett enstaka vattenprov (obehandlat lakvatten från deponi). Förutom DEHA kunde di-iso-butyladipat detekteras i två regionala slamprover. Di-decyladipat hittades i fyra slamprover och ett sedimentprov från det regionala programmet. Inga adipater kunde detekteras i luft. Inga adipater kunde detekteras i bröstmjölk. Resultaten från mätningarna i slam, sediment och fisk tyder på att industriområdet i Stenungsund samt plast/gummiindustrin i Gislaved utgör möjliga punktkällor för adipater, framförallt DEHA. Dessa indikationer utgjordes av:  I Stenungsund hittades förhöjda halter av DEHA framför allt i sediment utanför industriområdet, men även i prover av tånglake av hankön. Koncentrationerna i yngel och honor av tånglake var dock i nivå med uppmätta koncentrationer i sill och strömming från bakgrundsområden.  DEHA detekterades i slam från det industriella reningsverket vid plastindustrin i Gislaved samt i fisk från samma område i koncentrationer som var upp emot 3 gånger högre än uppmätta koncentrationer i bakgrundsfisk. DEHA detekterades däremot inte i sediment, men detektionsgränserna var högre än uppmätta koncentrationer i bakgrundsprover av sediment. Resultaten från den regionala screeningen i slam samt de förhöjda halterna i urbana sediment tyder på att användningen i hushåll och konsumentprodukter är en viktig källa för förekomsten av DEHA i den svenska miljön. Inget tydligt samband mellan koncentration av DEHA och befolkningstäthet (dvs storlek på reningsverk) kunde påvisas. Vilka faktorer som styr förekomsten av DEHA i slam är därmed okänt. Den generella frånvaron av adipater i luft bekräftar att dessa ämnen snabbt avlägsnas från atmosfären via sorption till partiklar följt av deposition eller via atmosfärisk nedbrytning. Adipater har därmed ej potential för långväga atmosfärisk transport och lokala källor dominerar sannolikt utsläppen till miljön. DEHA kunde inte detekteras i vatten förutom i ett prov. De uppmätta koncentrationerna i fisk från bakgrundsstationerna tyder dock på att DEHA kan finnas i den lösta vattenfasen i halter i samma storleksordning som detektionsgränsen, varför det är möjligt att DEHA förekommer här, om än i koncentrationer lägre än detektionsgränsen. DEHA har även påvisats i vatten i tidigare studier. Dessutom ger den generella förekomsten i både fisk och sediment en tydlig indikation om att DEHA faktiskt emitteras till den akvatiska miljön. Trots att adipater inte är särskilt persistenta, kan den omfattande användningen innebära att de lokalt kan uppnå höga koncentrationer i miljön. Då det inte finns några restriktioner gällande användningen, är det inte sannolikt att utsläppen kommer att minska under den närmaste tiden.

A screening study concerning mainly substances used as UV-filters in sunscreen lotions has been performed. The two main routes for these UV-filters to the aquatic environment after use are direct releases from the skin during bathing (outdoor) or during showering/bathing or washing of textiles. In the latter case the substances of concern will be transported with waste water to a waste water treatment plant (WWTP) and eventually to its receiving water. Thus, the sampling program was focused on water and sediment from bathing sites and effluent and sludge from WWTPs. Biota samples (fish muscle) were also included.

Chemical analysis was carried out for 22 UV-filters (of which 18 are used mainly in cosmetic products and 4 in textiles) and 2 substances used as fragrances.

In surface water from a lake with a bathing site, sampled at noon on a popular day for swimming, 13 UV-filters were found in a summed concentration of 170 ng/l. Dominating compounds were OC, DBENZO, BP3, HMS, 3BC and ethylhexyltriazone. Water samples taken at increasing distances from the bathing site showed an influence area on the km scale for many of the substances. In the morning and evening of the same day the number of detected substances and the summed concentrations were lower (approx. 50 ng/l). The concentrations on one day before and one day after the bathing season were even lower (approx 10 ng/l).

The dominating compounds in sediment close to the bathing site were OC, DBENZO, BP3, EHS and UV360. Sediment samples from increasing distances showed an impact from the bathing site for most substances, also for UV360 and iscotrizinol, which could not be seen in the water column. The concentrations in sediments during the season did not vary much, but UV360 showed an accumulation from May to October.

In WWTP effluents, all investigated substances, with the exception of BMDM and UV327, were detected. Highest individual concentrations were found for bemotrizinol (2500 ng/l), UV360 (650 ng/l) and DBENZO (560 ng/l). OC, BP, and OMC were also important and frequently detected components in the effluents.

In WWTP sludge, OC and UV360 were found in highest concentrations (44 000 and 21 000 ng/g dw respectively), the maximum summed concentration was 99 000 ng/g dw. This is in the same range as what is often found as a summed concentration for phthalate plasticizers in sludge.

Sediment sampled downstream the discharge point of a WWTP did not show as high concentrations of UV-filters as was found in the vicinity of the investigated bathing site. The highest levels of the UV-filter BP3 measured in sediments indicates a possible environmental risk.

To the best of our knowledge, ethylhexyltriazone, bemotrizinol, UV360 and iscotrizinol have not been measured before in the Swedish environment and appears to be new important contaminants at bathing sites and in WWTPs.

As an assignment from the Swedish Environmental Protection Agency, a screening study of selected emerging brominated flame retardants (BFRs) and polybrominated dibenzofurans (PBDFs) has been carried out. Additional substances in the screening were polybrominated diphenyl ethers (PBDEs), polybrominated dibenzodioxins (PBDDs) and chlorinated dioxins and furans (PCDDs and PCDFs).

The overall objective of this screening study was to determine the concentrations of selected BFRs and PBDFs in a variety of media in the Swedish environment. Additional aims were to assess possible emission sources and to highlight important transport pathways in the environment including large scale transport. An issue for the screening was also to investigate the presences of the BFRs in biota to give an indication if they pose an environmental risk. Possible human exposure was investigated by analysing BFRs in human blood samples and PBDFs in human milk samples.

Measurements have been carried out both at background- and urban sites. The sampling was mainly performed at the Swedish west coast with Göteborg representing the urban area. Sediment and biota was sampled in the estuary of Göta Älv and in a background area.

For identification of pathways to the environment storm water/sludge and samples from WWTPs were collected. Dust samples from different indoor environments were taken both at public spaces and in homes. Air and dust samples were collected at a recycling industry for electronic waste. Fire extinguishing water from a fire at a recycling industry was included in the sampling program.

The emerging BFRs, PBDEs and PBDFs occurred in "high" concentrations in air and dust from the recycling industry. The occurrence of BFRs at this electronic waste facility shows that electronic articles contain these chemicals. BDE-209 and DBDPE were found in highest concentrations. DBDPE has similar applications as BDE-209 and it has been marketed as a general substitute for this chemical. The occurrence of PBDFs may indicate that the BFRs are contaminated or that PBDEs are transformed to PBDFs in the recycling processes.

The presence of both the emerging BFRs and PBDEs in dust collected in a "new private car" shows that theses flame retardants are used in textiles and plastic details in newly manufactured cars. DBDPE and BDE-209 which are used as flame retardants in textiles occurred in high concentration. The simultaneous occurrence of high levels of PBDFs indicates presence in BFR formulations.

The occurrences of the included BFRs in dust from different indoor environments indicates a wide application of these chemicals in articles and household products and that diffuse emissions of BFRs from consumer products may take place in the indoor environment. The differences in the distribution among the BFRs for the different dust samples indicate that t

Higher ratios of PBDFs vs. BDE-209 were found in dust from environments that are likely to contain BFR containing plastics (offices and recycling facilities) than in dust from environments containing BFR treated textile products (car and conference center interiors). This may indicate that PBDFs are formed during production or use of flame retarded plastics.

The emissions of BFRs and PBDFs will take place both to air and water. BFRs and PBDFs emitted indoors to air and to settled dust may via ventilation be transported to outdoor air. The presence of these pollutants in influent, effluent and sludge from municipal WWTPs also indicate that diffusive emissions from household products occur and that these chemicals may be emitted to the environment from WWTPs. The occurrence of the BFRs and PBDD/Fs in storm water and fire extinguishing water shows that this may also be pathways to the environment.

Thus, the emerging BFRs and PBDFs were generally found in samples from WWTPs, storm water, indoor air and dust, indicating that they may be emitted and transported to the environment via these sources and pathways.

Several of the emerging BFRs occurred in all the included environmental matrices except in atmospheric deposition. The concentrations in samples at urban sites were higher compared to background samples.

Most of the emerging BFRs were detected in urban air, in the same levels or somewhat lower than BDE-47, -100 and -99. BDE-209 occurred in the highest concentrations. One of the emerging BFRs, HBB, was detected in background air, in the same concentration range as the PBDEs. It was found both at the Swedish West coast and in the remote area in Northern Finland, which shows the potential for atmospheric long range transport for HBB.

PBDD/Fs were found in all air and deposition samples. There appears to be an annual variation in both PBDD/F and PCDD/F concentrations, with higher levels during winter. Significantly elevated levels were detected in May-June 2011, which coincided with extensive forest fires in southern Russia and Ukraine.

In sediments, the emerging BFRs were only detected in a sample from Göta Älv near a former industrial site where they occurred in the same concentration level as the penta-BDEs.

The occurrence of emerging BFRs in biota from background sites shows that these chemicals like the PBDEs are further spread to the ecosystem. The distribution of the BFRs differed between the various species as well as among the different sampling sites.

The only emerging BFR detected in human sera was PBEB, which occurred in one out of 15 samples. PCDD/Fs were found in all human milk samples, but no PBDD/Fs were detected.

En screeningstudie har utförts med avseende på 30 fenoliska ämnen, däribland 14 tertiära butylfenoler och besläktade substanser, 7 metylfenoler och 9 långkedjiga (C8, C9, C12) alkylfenoler. De huvudsakliga syftena med studien var att bestämma koncentrationer av dessa ämnen i ett flertal olika matriser i den svenska miljön, att spegla viktiga källtyper och att koppla förekomsten i miljön till den nuvarande användningen i Sverige. Ytterligare ett syfte var att undersöka möjligheten för atmosfärisk transport och upptag i biota. Mätningarna utgjordes av ett nationellt samt tre regionala mätprogram om totalt 130 prov fördelade mellan luft, mark, sediment, vatten, avloppsslam och fisk och inkluderade bakgrundsområden, urbana områden, punktkällor och reningsverk.

As an assignment from the Swedish Environmental Protection Agency, IVL has performed a screening study concerning UV-filters. Sunscreen lotions are used to protect the skin against sunburn and skin cancer caused by the UV (ultra violet) radiation of sunlight. The active moieties in sunscreens (UV-filters) are usually aromatic compounds which adsorb UV-radiation and release the energy as low energy rays.

The overall objectives of the screening studies were to determine the concentrations of 13 UVfilters in a variety of media in the Swedish environment, to highlight important transport pathways, and to assess the possibility of current emissions in Sweden. A sampling strategy was developed in accordance with these objectives. 52 samples were collected, distributed on 24 surface waters, 8 WWTP-effluents, 8 sludge, 7 sediments and 5 fish. A suitable analytical method for the different samples was developed.

Emissions of UV filters are believed to arise primarily from losses due to washing and bathing. The programme was focused on diffuse sources in an urban environment. In order to investigate the losses of UV-filters during bathing, surface water, sediment and fish samples from bathing places were collected. The sampling was performed in periods outside and during the bathing season.

Due to possible release of the chemicals from personal care products, sewage treatment plants (STPs) were identified as potential sources. Effluent water and sludge from municipal STPs were included in the sampling program.

In general, UV-filters were regularly found in the Swedish water environment, both in background areas and in an urban environment. Surface water collected at bathing places during the summer contained 12 of the 13 investigated UV-filters whereas in sediment 10 out of 13 were found. Four of the UV-filters were also found in fish samples. UV-filters were detected in surface water early in the spring (before swimming season) but the concentration and frequency clearly increased during the summer. All measured UV-filters were found in STP effluent water, and all but two in STP sludge.

There was a great variation in the concentrations among the different UV-filters. Measured concentrations in surface water from bathing places during summer were generally in the same range as in effluent water. The highest measured concentrations of several of the UV-filters were found in surface water samples collected from bathing places.

Some of the UV-filters were also detected in surface water, sediment and fish samples from three background lakes but in lower concentrations. This indicates the widespread occurrence of UVfilters in Swedish surface waters.

Comparisons of measured concentrations of UV-filters with QSAR derived PNECs and also available experimental ecotoxicity data indicate that several of the included UV-filters pose a potential environmental risk.

As an assignment from the Swedish Environmental Protection Agency, a screening study of antibacterial substances has been performed during 2013. Substances selected for analysis were triclosan, triclocarban, silver and the degradation products methyl triclosan and 3,4-dicloroaniline (3,4-DCA).

The overall objective of the screening was to determine the concentrations of the selected substances in municipal wastewater treatment plants and to assess the occurrence and levels in recipients and local background stations in the vicinity of municipal waste water treatment plants (WWTPs).

Samples were taken at six different WWTPs and covered influent and effluent water, sludge and sediments and fish collected in the vicinity of the WWTP outlet. A total of 30 samples were analysed.

Triclosan was found in all matrices sampled, and consistently occurred in highest concentrations of the organic substances, with the exception of sediment, where triclocarban concentrations were in the same order of magnitude. The triclosan concentrations in sludge (890-1800 ng/g dw) incoming water (81-130 ng/l) and outgoing water (27-52 ng/l) from WWTPs were similar to previously reported concentrations and indicate that the decreasing trend in sludge appears to be levelling off.

Methyl-triclosan was mainly present in sludge, and the levels were about a factor of 200 lower than triclosan concentrations.

Triclocarban was commonly found in WWTP influents, sludge and sediments but was not found in biota and only in one effluent sample. The sediment concentrations were comparable to the triclosan levels whereas concentrations in sludge and WWTP influents were a factor of 7.5 and 4 lower, respectively.

3,4-DCA (and also 4-chloroaniline, another degradation product of triclocarban), were not detected in any sample, but the quantification limits were higher for these compounds than for the mother compound. The quantification limits were, however, substantially lower than measured concentrations of 3,4-DCA in regions outside of Sweden.

Silver was found in sediment and sludge, but not in biota or effluent water and only in one sample of WWTP influent water. The concentrations in sludge were similar to previously reported values.

Triclosan och tetrabrombisfenol A (TBBPA) är två halogenerade fenoliska ämnen som förekommer i vanliga konsumentprodukter. Trots att båda ämnena uppmärksammats i miljösammanhang är kunskapen om deras förekomst i miljön begränsad. Här presenteras en screening som illustrerar förekomsten i miljön (både i bakgrundsmiljöer och vid förmodade spridningskällor) och i livsmedel. Dessutom beskrivs ämnenas förekomst i det svenska samhället. De två ämnena har olika emissionsscenarier: triclosan sprids till stora delar direkt under användning medan TBBPA huvudsakligen är molekylärt bundet i polymerer. Triclosan förekom i relativt höga halter i slam från kommunala reningsverk. Dessutom var triclosan markant förhöjt i luft och deposition från urban miljö, vilket visar att diffus spridning av detta ämne inte är begränsad till akvatisk miljö. TBBPA uppträdde ofta i något lägre halter än triclosan, trots en betydligt mer omfattande användning. Detta torde återspegla de två ämnenas skilda emissionsscenarier. Screeningen omfattar även 2,4-dibromfenol, 2,4,6-tribromfenol och pentabromfenol, föreningar som bl.a. används som flamskyddsmedel men även bildas naturligt samt kan utgöra nedbrytningsprodukter av syntetiska ämnen.

IVL Svenska Miljöinstitutet har på uppdrag av Naturvårdsverket utförd en screening av biocider. Studien omfattade följande substanser: bronopol, 4-klor-3-kresol, 2-merkaptobensothiazol, N-didecyldimetylammoniumklorid (DDMAC), propikonazol, resorcinol, 2-(tiocyanometyltio)bensothiazol, triklosan, metyl-, etyl-, propyl-, butyl- samt bensylparaben. Det övergripande syftet med studien var att bestämma koncentrationerna i ett antal matriser i den svenska miljön, att undersöka viktiga transportvägar samt att utröna om pågående emissioner kan tänkas förekomma i Sverige. En provtagningsstrategi utarbetades. Provtagningsprogrammet baserades på användningen, identifierade möjliga utsläppskällor samt på ämnenas egenskaper. Programmet inkluderade mätningar i bakgrundsmiljöer och nära potentiella punktkällor. Även mätningar av diffusa spridningsvägar i form av avloppssystem och urbana områden inkluderades. Mätningarna omfattade totalt 132 prover av luft, nederbörd, utgående avloppsvatten, ytvatten, slam, sediment samt fisk, varav 37 prover utgjordes av bidrag från det regionala programmet, där totalt sex länsstyrelser deltog. För att belysa human exponering för/upptag av bronopol och DDMAC analyserades även 12 prover av livsmedel och urin. Bakgrundsstationerna var generellt sett oförorenade med avseende på de inkluderade biociderna, endast 2 av 17 bakgrunsdprover innehöll detekterbara mängder av biocider och i dessa prover återfanns endast två substanser: triklosan och 2-merkaptobensothiazol samt parabener, då dessa påvisades i luft och depositionsprover. Bronopol och 2-(tiocyanometyltio)bensothiazol detekterades inte i några prover och resorcinol endast i några enstaka slamprover samt ett prov av utgående avloppsvatten. Dessa tre substanser anses inte orsaka några risker för miljön. Propikonazol kan vara av lokal betydelse, men i nuläget torde den inte innebära några problem på nationell nivå.

Projektet Indata mindre punktkällor för PLC5 rapporteringen 2007 har syftat till att

ytterligare förbättra indata rörande belastning av fosfor och kväve från mindre

punktkällor, d.v.s. C- och U-anläggningar, enskilda avlopp och dagvatten till beräkningssystem

för diffus belastning, retention och tillförsel till havet. Arbetet har

byggt vidare på metodik och resultat från projektet Beräkningsmetoder mindre

punktkällor, som genomfördes inom SMED&SLU under 2002-2003.

För enskilda avlopp har en komplettering av tidigare enkätstudier gjorts, och uppgifter

om enskilda avlopp har därmed lämnats av samtliga kommuner i Sverige

utom 31. De flesta av kommunerna för vilka statistik saknas har ett geografiskt läge

som gör dem mindre intressanta ur belastningssynpunkt, då de har få invånare och

ligger långt från havet, d.v.s. har hög retention. I det totala enkätunderlaget finns

det nu uppgifter om 600 864 enskilda avlopp. Enligt uppgifter från SCB finns 745

674 hushåll med enskilt avlopp. Det betyder att enkäternas uppgifter täcker ca 80%

av de enskilda avloppen i Sverige.

Metodiken för belastningsberäkningar från enskilda avlopp har byggts upp mot en

databas skapad i Microsoft Access, där samtliga beräkningar görs genom att SQLfrågor

ställs mot databasen. Detta gör att möjligheterna att göra kompletterande

beräkningar, eventuella framtida förändringar av reningstyper och schabloner,

scenarioberäkningar etc förenklats betydligt. En annan förbättring är att tillskrivning

av fördelning av avloppstyper för de kommuner där denna uppgift saknas har

skett genom att ett riksgenomsnitt beräknats och därefter tillskrivits de kommuner

där uppgiften saknas.

Resultatet av beräkningarna visar att belastningen från enskilda avlopp är 269 ton

fosfor och 1943 ton kväve per år. Dessa resultat är betydligt lägre än de från TRKprojektet

(Brandt och Ejhed, 2002), men i paritet med de som tidigare redovisats

inom SMED&SLU. En stor del av skillnaden mellan resultatet från TRK-projektet

och resultatet som presenteras här förklaras av en lägre antagen nyttjandegrad av

permanenthus än i TRK-projektet. Andra faktorer som är av avgörande betydelse är

olika antaganden rörande reningsgrad för de olika avloppstyperna samt uppskattad

andel avlopp med olika reningstyp.

Inom projektet har en dagvattendatabas byggts upp för samtliga svenska orter med

mer än 200 invånare. Databasen kommer att medföra att vidare uppdateringar och

metodutveckling underlättas. Belastningen av dagvatten redovisas per kommun och

den totala belastningen från dagvatten i Sverige uppskattas till 2500 ton kväve och

240 ton fosfor, vilket är markant högre än vad som redovisades i TRK-projektet. I

TRK-projekt beräknades dock dagvattnet enbart från hårdgjorda ytor medan beräkningar

utförda inom ramen för detta projekt inbegriper flera markanvändningsklasser

som t.ex. skog och öppen mark inom tätorter. Dessutom innefattar beräkningarna

i denna studie regionala skillnader i kvävedeposition.

6

Den dominerande utsläppskällan bland C-anläggningar utgörs av de icke tillståndspliktiga

reningsverken. En mindre källa bedöms vara fiskodlingar. Fiskodlingar

hanteras dock inte inom ramen för detta projekt, där fokus legat på mindre reningsverk.

Ett mindre kvävebidrag kan också komma från användningen av urea vid

avisning på flygplatser, något som inte heller beaktats här.

Emissionsfaktorer för utsläpp från mindre reningsverk har tagits fram, liksom faktisk

anslutningsgrad. För huvudparametrarna kväve och fosfor är beräknade mängder

om 50 ton fosfor och 1 762 ton kväve betydligt mindre än de översiktliga skattningar

som gjordes inom projektet Beräkningsmetodik för mindre punktkällor, där

man anger 160 ton fosfor och 3 200 ton kväve. Huvudsakligen torde skillnaden

bero på att man då antog en genomsnittlig anslutningsgrad på 1 000 pe per verk

vilket, är dubbelt så mycket som den genomsnittliga faktiska anslutningsgrad som

tagits fram i detta projekt.

Projektet har genomförts i syfte att förbättra metodiken för beräkning av kväve- och fosforbelastning från tätorter och vägar. Projektet inleddes med en enkätstudie där landets 22 största kommuner lämnade uppgifter angående hur stor del av dag-vattnet som går till recipient, reningsverk, dagvattendammar, våtmarker eller annan dagvattenrening. För övriga kommuner skattades dessa uppgifter utifrån svaren från de mindre kommunerna i enkäten.

En litteraturstudie genomfördes därefter för att sammanställa kunskap angående reningsgraden av näringsämnen i dagvattendammar och våtmarker för framtagande av reningsschabloner.

Geografiskt minsta enhet (HRU-Hydrologic Response Unit) för beräkning av be-lastning från dagvatten i tätort bestämdes genom GIS-analys av kartskikten: Svens-ka Marktäckedata (SMD), Översiktskartans tätortsavgränsning, SMEDs delavrin-ningsområden och depositionskarta från Matchmodellen. Denna analys gav upphov till 142 803 HRUer.

Beräkningar har även genomförts i syfte att uppskatta näringsbelastning från vägar utanför tätorter. För detta ändamål har Vägverkets nationella databas använts. Minsta geografiska beräkningsenhet var i detta fall en vägsträcka. En vägsträcka utgör enligt Vägverket en väglänk mellan två vägnoder och det finns i Sverige 132 113 väglänkar utom tätort. För varje vägsträcka finns ÅDT (antal fordon per årsmedeldygn), vägbredd och längd angiven.

De avrinningskoefficienter och läckageschabloner för kväve och fosforbelastning som använts har hämtats från dagvattenmodellen StormTac.

Med hjälp av dessa ingångsdata och uppgifter om nederbörd per kommun har brut-tobelastning för N-tot och P-tot beräknats.

Därefter har belastning som går till reningsverk och de fraktioner som renas i dag-vattenrening dragits bort och en utgående nettobelastning till recipient har erhållits.

Resultaten visar att den totala kvävebelastningen från tätorter beräknats till 1 740 ton per år, medan vägar utanför tätorter bidrar med 480 ton per år.

Fosforbelastningen har beräknats till ca 200 ton per år från tätorter och 50 ton per år från vägar.

Rening genom dammar, våtmarker och andra åtgärder inom tätort beräknas uppgå till ca 30 ton kväve och 5 ton fosfor per år. Rening i Vägverkets ca 400 dammar har inte kunnat uppskattas inom projektet.

De nu framräknade belastningssiffrorna ligger något över de som redovisats i den nationella miljömålsuppföljningen (Ejhed et al., 2007). Där angavs kvävebelast-ningen från tätort till 1 540 ton/år och fosforbelastningen till 240 ton/år. Även om detta projekt tagit hänsyn till dagvattenrening i tätort har belastningen ökat. Detta kan förklaras genom den förbättrade markanvändningsinformationen och uppdate-rade statistiken från kommunerna. Övriga parametrar har endast ändrats marginellt sedan förra beräkningen.

Ett uppdaterat typfartyg har tagits fram för svensk inrikes civil sjöfart. Avsikten är att denna beskrivning skall användas inom kommande internationell rapportering. Typfartyget grundas på samtliga fartygsrörelser som registrerats av HELCOM:s AIS-nätverk inom Östersjön och Västerhavet under år 2011. Endast fartygsrörelser mellan svenska hamnar används i sammanvägningen. Fartygen har klassats utifrån sin identitet (MMSI och IMO-nummer) och den information som finns att tillgå i Sjöfartsverkets databaser. Uppdelning på olika motortyper och bränsletyper inom varje fartygskategori har gjorts utifrån tidigare studier. Begränsningar i detaljeringsgraden vid klassificering av fartygen gjorde det svårt att avgöra hur bränsle bör allokeras mellan passagerarfärjor, Ro-Pax och kryssningsfartyg. Då emissionsfaktorer för dessa ligger nära varandra påverkas inte den slutliga emissionsberäkningen mer än marginellt.

Sverige rapporterar årligen nationella utsläpp till luft till UNFCCC (FN:s klimatkonvention) och CLRTAP (UNECE:s konvention om gränsöverskridande luftföroreningar). Förutom emissioner på nationell nivå finns även behov av data med högre geografisk upplösning. För regional uppföljning av miljömålen behövs emissioner på kommun- och länsnivå.

Detta dokument utgör en metod- och kvalitetsbeskrivning av geografiskt fördelade emissioner för år 2008. Emissionerna presenteras i 40 olika sektorer uppdelade på 8 huvudsektorer. Huvudsektorerna är Energiförsörjning, Industriprocesser, Transporter, Lösningsmedels-användning, Avfall och avlopp, Internationell luftfart och sjöfart, Jordbruk samt Arbetsmaskiner.

Inga växthusgaser fördelas geografiskt för huvudsektorn Internationell luftfart och sjöfart. Orsaken är att riktlinjerna för rapportering av växthusgaser till UNFCCC kräver att man utgår från mängd bunkrat bränsle inom landet. Emissionerna från detta bränsle sker sedan längs hela fartygets eller flygplanets färd och endast en mindre del emitteras inom Sveriges gränser. Nuvarande metodik för geografisk fördelning innebär att emissioner fördelas ut inom Sveriges gränser, och täcker därmed inte in specialfallet som växthusgaser från internationell luftfart och sjöfart utgör.

Den geografiska fördelningen utförs huvudsakligen enligt konceptet "top-down". Detta innebär att emissioner bryts ner från en nationell eller regional totalemission för att uppnå en högre rumslig upplösning. Nedbrytningen till högre rumslig upplösning kräver en geografisk begränsning av emissionerna och statistik på regional nivå.

Metoden för geografisk fördelning tillåter för vissa sektorer en mycket hög rumslig upplösning (t.ex. för vägtrafik). För flera sektorer är emellertid resultaten otillförlitliga om de ska studeras med högre upplösning än kommunnivå (och i vissa fall länsnivå). Denna leverans innehåller resultat i form av Excel-tabeller på läns- och kommunnivå. Exempel på resultaten redovisas grafiskt på länsnivå och för huvudsektorer i Bilaga 3. Dessutom levereras kartmaterial med ämnesvis totalemissioner för alla ingående ämnen.

Arbetet med geografisk fördelning av Sveriges utsläpp till luft är sedan 2007 ett årligt projekt. Projektet har ett långsiktigt perspektiv med målsättningen att stegvis förbättra kvaliteten på geografiskt upplösta emissionsdata. Resultaten för alla sektorer presenteras med samma geografiska upplösning även om kvaliteten varierar. På grund av detta krävs det att användare av dessa emissionsdata går igenom kvalitetsbeskrivningen och bedömer om osäkerheterna är acceptabla för den aktuella tillämpningen. I de fall metodiken förbättras kan det innebära ett brott i tidsserien för emissioner från en viss sektor. För att inte förändringar i tidsserierna som orsakats av metodförändringar skall tolkas som verkliga förändringar redovisas samtliga förändringar som gjorts i fördelningsmetodiken i och med årets framtagning av data (se avsnittet Metodikförändringar). Under 2010 är ett projekt planerat för att möjliggöra omräkningar av tidigare års emissioner. På detta sätt kommer flera trendbrott kunna korrigeras.

The Swedish Environmental Protection Agency, the unit for Air Quality and Climate Change, is responsible for the national air quality and precipitation monitoring in rural background areas. This report presents the results from the activities within the National monitoring programme for air pollutants regarding measurements (performed by IVL, SU, SLU and SMHI respectively) until 2015 and modelling (performed by SMHI) until 2015 for ground level ozone and 2014 for other pollutants. Furthermore, the National monitoring programme includes some activities on Svalbard, but these results are not presented in this report. January 1, 2016 the monitoring activities at the EMEP site Vavihill, Söderåsen in Skåne, were moved to Hallahus, 1 km north of the former location.

For most of the air pollutants monitored the situation has improved significantly since the measurement started between 15 and 35 years back, regarding air concentrations as well as deposition in the rural background. The pollution load is in general decreasing the further north one goes.

For most of the components for which there are environmental quality standards and environmental objectives, the concentrations are well below the limit and target values. The concentrations of ground-level ozone exceed the air quality standard for health. For ground-level ozone, particles and benzene (in urban background air) there is a risk for concentration levels above the specifications of the environmental objectives.

Acidifying and eutrophying substances

The concentration of pollutants in air and precipitation has during the last decades decreased significantly due to international agreements to reduce emissions of e.g. sulphur and nitrogen oxides.

Air

A comparison between the measured concentrations of sulphur dioxide (SO2) in air in the 1980's and in the 2010's shows that the annual average concentration has been reduced by between 88 and 95% at the EMEP sites. When comparing the Swedish regions, it becomes clear that the concentrations in the 2010's were lowest in northern Sweden, whereas the concentrations in the southeastern and southwestern Sweden were a comparable levels. An exception is 2014 when the concentration in northern Sweden was almost on the same level as in the rest of Sweden. The reason for this is believed to be air transport of sulphur from the outbreak at Holuhraun in Iceland. In Sweden's southwestern and southeastern regions the reduction of SO2 in air has been larger compared to northern Sweden. Similar results were seen also for concentrations of sulphur in deposition for which the decrease of sulphur in southern Sweden was greater compared to northern Sweden. Annual average concentrations of sulphate in the air (SO4) in air, measured at the EMEP sites have fallen by between 70 and 80% from the 1980's to the 2010's.

A comparison between the measured concentrations in air of nitrogen dioxide (NO2) in the 1980's and the 2010's shows that the annual average concentrations at the EMEP sites have decreased by 50% in southern Sweden (Vavihill, Rörvik/Råö and Aspvreten) and with more than 70% in northern Sweden (Bredkälen). The comparison between the Swedish regions shows that the levels during the 2010’s have been the highest in southwest Sweden and lowest in northern Sweden. The concentrations in southeastern Sweden lie between.

Annual average concentrations of nitrate (NO3) in the air, measured at the EMEP sites during 1986-2015, show a reduction of approximately 50% in Vavihill and Aspvreten and 35 % at Rörvik / Råö. The nitrate concentration in Bredkälen is for the whole time period much lower compared with the other EMEP sites, but even here the concentrations have decreased significantly. The annual average of ammonium (NH4) in the air has at the EMEP sites declined by 50-60% during the same time period.

Concentrations of Cl, Na, Mg, Ca, and K in air have been measured at the EMEP sites from 2009 to 2015. Generally the annual average concentrations have been highest at Råö and lowest at Bredkälen.

Modelling the concentration of different substances in air is achieved by combining observations with model data, in the MATCH Sweden system. Measurements and model data complement each other in order to achieve a better knowledge. With the model system, concentration levels can be divided into contributions from Swedish and foreign emission sources (long-range transport).

Modelling results (on a regional scale) show that for reduced nitrogen (the sum of ammonium and ammonia) the total yearly average concentration varied between 1.19 μg N/m3 in the south of Sweden, and 0.04 μg N/m3 in the most northern parts of the country in 2014. For nitrogen dioxide the highest concentrations were modelled in the larger urban areas and the concentration varied between 0.06 and 2.31 μg N/m3. The air concentration of SO2 were modelled to vary between 0.03 and 0.81 µg S/m3 in Sweden, and the highest values were seen in the larger urban areas and along the coast of Norrland. During 2014 the Swedish emissions were calculated to have caused on average 27% of the total concentration of SO2 over Swedish land areas. For NO2 and reduced nitrogen the equivalent percentage was estimated to 48% and 37%.

Precipitation and Deposition

Wet deposition of sulphur in Sweden was significantly higher in 2014 compared to 2015. This can mainly be explained by the high sulphur emissions from the volcano eruption in Iceland between August 2014 and February 2015. Also the wet deposition of inorganic nitrogen was significantly higher in 2014 compared to 2015, primarily in southwestern Sweden. The highest wet deposition of inorganic nitrogen was just above 20 kg/ha in the most southern part of Sweden. In 2015 the highest wet deposition of inorganic nitrogen was measured at the southwest coast of Sweden, with just below 15 kg/ha.

A statistical trend analysis for wet deposition has been made for the years 2000-2015. Averages for measurements separated for three different areas in Sweden (North, South-East and South-West) are used in the trend analysis. The monitoring stations included in the analysis in the different areas are the stations that have full data coverage during all years. No aspects of the stations representability in the different areas have been included in the analysis.

No statistically significant trend in any of the three analysed areas was obtained for the amount of precipitation. Wet deposition of sulphur has decreased significantly by 51-65% over the period 2000-2015 for all three areas in Sweden. The largest decline of sulphur deposition was insouthwestern Sweden and lowest in northern Sweden. The hydrogen ion deposition, which may be used as a measure of the acid load, has also declined in all regions since 2000. No statistically significant change was obtained for chloride deposition in any area 2000-2015.

Wet deposition of inorganic nitrogen (nitrate + ammonium nitrogen) decreased significantly during the period 2000-2015 in northern Sweden (29%) and southwestern Sweden (24%), while no significant changes were obtained for southeastern Sweden. The wet deposition of ammonium nitrogen showed no statistically significant change in any of the three areas during 2000-2015. However, the wet deposition of nitrate nitrogen decreased by 41% in southwestern Sweden, by 35% in southeastern Sweden and by 34% in northern Sweden since 2000.

The model system divides the total deposition into wet and dry. The share of the wet to the total deposition was 71% for sulphur (sum of sulphur dioxide and sulphate excluding contribution from sea salt), 79% for reduced (the sum of ammonium and ammonia) and 78% for oxidized nitrogen (sum of NO, NO2, HNO3, PAN, N2O5, NO3- salts and organic NO3- among other substances) in 2014. The deposition for different land use types can also be calculated.

The modelling shows that the deposition of reduced nitrogen is highest in the southern parts of Sweden, and is lowest in northern Sweden. In 2014 the deposition was increased compared to 2013, and it ranged between 35 and 820 mg N/m2. The Swedish contribution was marginally higher in 2014, indicating that most of the increase was due to long-range transport. A similar pattern was seen for oxidised nitrogen, for which the deposition varied between 40 and 690 mg N/m2 in 2014. For sulphur (sea salt not included) the total deposition varied between 100 and 600 mg S/m2, which was an increase compared to 2013. The volcanic eruption at Bardarbunga in Iceland contributed to the long-range transport of sulphur, especially in mid-Sweden. In 2014 the Swedish emissions caused on average 5% of the deposition of sulphur (sea salt not included) in Swedish land areas. The corresponding number for oxidized and reduced nitrogen was 6% and 15% respectively.

Heavy metals

The concentrations of heavy metals in air and in precipitation are lower in Sweden than in some other comparable countries. This can be explained by Sweden’s northerly position and the relative low use of fossil fuels for electricity and heath production. The highest yearly average concentrations of lead, nickel, cadmium and arsenic in the air in southern Sweden are ten times lower than the threshold values given in the EU directives 2004/107/EC and 2008/50/EC. The situation with mercury is slightly different, since this metal predominantly occurs as an elemental gas in the atmosphere. Due to its long atmospheric residence time it is more or less evenly distributed in the northern hemisphere. Nowadays the concentration levels of mercury in air and in precipitation in southern Sweden are similar to that of many other European countries.

Persistent organic substances

The concentration of PCBs and chlorinated pesticides in background air has generally declined since the start of the measurements in 1996, the decline has however in recent years levelled off. The air concentrations of PAHs, PCBs and DDTs are generally higher in southern Sweden compared to northern Finland, while α-HCH and chlordanes are at the same level both in the south and in north. The same pattern also applies to the atmospheric deposition.

The pesticides, aldrin, heptachlor, diuron, atrazine and isoproturon, which only are measured at Råö, have only been detected occasionally in air and deposition samples. Endosulfan (α- and β-endosulfan, endosulfan sulfate) have been detected in all of the air and deposition samples from both Råö and Pallas.

BDE (47, 99 and 100) has declined in both air and deposition and the levels are in the same range at all sites; Råö, Aspvreten and Pallas. BDE-85, 153, 154, 209 and HBCDD have only been detected occasionally.

The dioxin/furans concentrations in air are generally higher at the Swedish west coast compared to the Swedish east coast, while the levels of chlorinated paraffins (SCCPs) are higher at Aspvreten compared to Råö.

The long term monitoring program gives the possibility to follow up measures and bans. Although the use of PCBs was banned long time ago, they still occur in air from background areas. The decrease in PCB levels is slow, which shows that the PCBs are stored in the communities and ecosystems. As regards e.g. PBDEs, there is a marked decline in the levels, which shows the effect of the ban of these chemicals in the EU.

Plant protection products (pesticides)

Higher concentrations and a larger number of different pesticides were found in precipitation collected at Vavihill in the very south of Sweden, compared to precipitation collected at Aspvreten (situated just south of Stockholm). Differences in findings between the sites can be explained by the closeness of Vavihill to more intense agricultural areas, both in Sweden and on the European continent. A substantial portion (close to 50%) of the pesticides occurring in precipitation are no longer applied within Sweden, high-lightening the importance of a trans-boundary transport, also of some modern pesticides. Average deposition of pesticides at Vavihill has varied between 100 and 650 mg/ha, month (10-65 µg/m2, month). The deposition at Aspvreten has been one tenth of that at Vavihill. Substances found in air samples are to a large extent the same as those found in precipitation. In a special project we examined whether there are pesticides that are mainly transported in air bound to particles. The results show that a significant proportion of the substances that are currently permitted for use could be detected in the filter rather than in the adsorbent normally analysed. The project shows that it is important in the future to include analysis also of the filter material within the long-term air-monitoring program for pesticides.

Volatile organic components (VOC)

Highest concentrations of the VOCs were measured in November to Mars, i.e. during the coldest period of the year. The seasonal variations are probably due to higher emissions from combustion processes wintertime combined with a lower mixing layer in the lower part of the atmosphere during the same period of the year. No specific seasonal variation in the distribution of the VOCs was detected in 2009-2015, the most volatile substances accounted for the largest share in all seasons.

The environmental quality standard (EQS) for benzene is 5 µg/m3 as an arithmetic annual average. With the guidance of 85 weekly measurements of benzene at the background site Råö and 58 weekly average values in urban background air in Gothenburg (roof level), the EQS was not exceeded at these sites during 2009-2015.

Rapport C 224 - Nationell luftövervakning – Sakrapport med data från övervakning inom Programområde Luft t.o.m. 2015

19

For 1,3-butadiene and benzene there are clarifications to the national environmental objectives (butadiene 0.2 µg/m3 and benzene 1 µg/m3 as annual averages). The average concentrations of more than 6 000 hourly data during 2009-2015 in urban background air in Gothenburg, were <0.1 µg/m3 for 1,3-butadiene and 0.9 µg/m3 for benzene. These results indicate a risk that the environmental objective for benzene is exceeded on an annual basis.

Particles

The concentration of PM10 in the regional background is about 15 µg/m³ in southern Sweden (Vavihill and Råö), about 8 in central Sweden (Aspvreten and Norr Malma) and 3 -4 in the north (Bredkälen). The concentration of PM2.5 in the regional background is 7 -9 µg/m³ in southern Sweden (annual mean, Vavihill), 5-7 µg/m³ in central Sweden (Råö and Aspvreten) and about 2 in the northern part of the country (Bredkälen). Also in urban background air the average concentration of PM2.5 decreases northwardly, and is in the south of Sweden (Burlöv, Stockholm) of the same order as in the regional background. In the northern part of the country (Umeå) the concentration levels are somewhat higher in urban than in rural areas. The average exposure indicator shows that Sweden achieves the requirements set by the EU at an acceptable level of exposure.

At Aspvreten in central Sweden, where measurements of PM10 has been going on since 1990, the level has dropped from almost 20 to 7 -9 µg/m³ today. At Vavihill in Skåne, where measurements began in 2000, and Råö in the Gothenburg area (start of measurement in 2007), there is no clear trend.

PM2.5 at Aspvreten since 1998 has fallen from 11 to 12 to about 6 µg/m³ today. Most of the decrease occurred in the period 2000 – 2005. The trend is similar at the other stations in Sweden.

The concentration of organic carbon (OC), in the PM10 fraction, was approximately 1.5 µg/m³ in the southern and central parts of Sweden (Vavihill and Aspvreten) with no clear seasonal variation. The monthly average concentration of elemental carbon (EC) is about 0.2 to 0.5 µg/m³ during winter and from 0.1 to 0.2 during the summer. There is no obvious trend of OC and EC since the start of the measurements in 2008. No measurements are made in Northern Sweden.

Soot has been measured with an indirect method as 'black smoke' (BS) at several background sites since the early 1980s. Since then, the concentration in southern Sweden decreased from 4-8 to approximately 1.5 µg/m³ today. In northern Sweden (Bredkälen) the concentration was approximately 1.5 in the 1980s and is below 1 µg/m³ today. Most of the decrease occurred in the 1980s and early 1990s. One reason that no reduction is seen thereafter may be that the levels are often below the detection limit of the measurement method.

Ground-level ozone

The concentration of ground-level ozone is largely determined by the meteorological conditions, and for the average annual level of ozone there is neither a clear trend in time nor a geographical gradient over the country. The number of episodes of high concentrations of ozone, though, is significantly higher in the southern part of Sweden than in the north, both as regards the 8 hour mean value (limit value for health) and AOT40 (limit value for vegetation). During 2014 and 2015 no hourly values above the information threshold (180 µg/m3) were observed. However, the environmental goal for hourly means (80 µg/m3) as well as the limit value for the 8 hour mean (120 µg/m3) were exceeded at many of the monitoring sites during these years.

Modelled daily exceedances of 70 μg/m3 of ground-level ozone show that year 2013 had more exceedances than 2014 and 2015 in all of Sweden. Most exceedances occurred in southern Sweden and in the inlands of Norrland. The trend of these exceedances during the years 1990-2013 is increasing across the whole country.

Between 2013 and 2015, daily exceedances of 120 μg/m3 occur most frequently in southern Sweden, and during 2013 also along the coast of Norrland. The highest number of exceedances occurred in Blekinge in 2014, with about 13 days exceeding 120 μg/m3. In 2015, most exceedances occurred in the south of Sweden and around Gothenburg. The yearly number of days with exceedances of 120 μg/m3 over the period 1990-2013 was lower in the northern parts of Sweden (up to two days) and higher in the south (4-15 days). This suggests that 2013 was a normal/low year for the highest concentrations, while 2014 was a year with higher but not extreme concentrations than normal, except for in Blekinge. The trend of the last 25 years suggests that the number of exceedances of 120 μg/m3 is decreasing in the south of Sweden. That 2014 had higher concentrations than 2013 and 2015 was a result of meteorological variability.

The indicator AOT40, which shows vegetation impact on crops and forest, was higher during 2013 than during 2014 and 2015, with the largest impact in the south, around Stockholm and in the Gävleborg region. AOT40 for crops in 2013 was close to the average of the period 1990-2013, whilst 2014 and definitely 2015 were lower than average. AOT40 for forest was higher in the north and lower or similar in the south in 2013 compared to the average. The trend over the last 25 years is decreasing everywhere except for the most northern part of Sweden, for both crops and forest impacts. The differences between the years 2013-2015 were caused by meteorological variability.

Stratospheric ozone

There is a large natural variation of ozone in the stratosphere from day to day and also over the year. These variations are mainly caused by large scale atmospheric transport mechanisms, but there is also a dependence on atmospheric chemistry. One of these chemically introduced factors is a long term decline of stratospheric ozone due to manmade ozone depleting substances. In global records of total ozone an indication of recovery can now be seen. However, this is often hard to see in data from specific stations due to the large natural variation and local conditions.

STRÅNG

The STRÅNG model that generates a number of radiation quantities over northern Europe has now produced data for a long period. An upgrade is under way and should be ready in 2017. For the last couple of years one can see the typical pattern with a strong latitudinal dependence, and that there also is relatively more radiation over the Baltic area compared to nearby similar latitudes.

The Swedish Environmental Protection Agency, the unit for Air Quality and Climate Change, is responsible for the national air quality and precipitation monitoring in rural background areas. The report presents the results from the activities within the National monitoring progamme for air pollutants regarding measurements (performed by IVL, ITM and SLU respectively) until 2013 and modelling (performed by SMHI) under 2012.

For most of the air pollutants monitored the situation has improved significantly since the measurement started between 10 and 30 years back, regarding air concentrations as well as deposition in the rural background. The pollution load is in general decreasing the further north one goes.

For most of the components for which there are environmental quality standards and environmental objectives, the concentrations are well below the limit and target values. The ozone concentrations exceed the air quality standard for health. For O3, PM2.5 and benzene (in urban background air) there is a risk for concentration levels above the specifications of the environmental objectives.

Acidifying and eutrophicating substances

Air

A comparison made between measured concentrations of SO2-S in air in the 1980s and in the 2000s shows that the annual average concentration has fallen by about 90 % at the EMEP stations. When comparing Swedish regions it becomes clear that the concentration in the 2000s was highest on the Götaland coast and in the Skåne region and in the Svealand-Stockholm region and lowest in the western parts of northern Sweden. Annual average concentrations of SO4-S, measured at the EMEP stations, have fallen by 65-70 % from the 1980s to the 2000s.

A comparison between measured air concentrations of NO2-N in the 1980s and 2000s show that the average concentrations at the EMEP stations have decreased by 40% in the Götaland coast and Skåne region (Vavihill and Rörvik/Råö) and 70% in the western parts of northern Sweden (Bredkälen). Concentrations in Bredkälen has, however, been low (<1 μg m-3) during the entire period, except in 2003.

The comparison between Swedish regions shows that the concentrations in the 2000s were highest in the Svealand-Stockholm region and lowest in the western parts of northern Sweden. Annual average of NO3-N in air, which has been measured at the EMEP stations during 1986-2013, shows a tendency to have declined somewhat in Götaland coast and Skåne region (Vavihill). The measurements at other stations show no significant trend. For NH4-N concentration in air, the annual average has decreased by 30-35% during the same period at the stations in Götaland coast and Skåne region (Vavihill and Rörvik/Råö).

Atmospheric concentrations of Cl, Na, Mg, Ca and K have been measured at the EMEP stations during 2009-2013. Generally the annual average concentrations have been highest at Råö (the county of Halland) and lowest at Bredkälen (the county of Jämtland).

The modelling is carried out by combining observations and model data into an assessment, where measurements and model data complement each other, in order to achieve a better knowledge. With models it is also possible to quantify the air pollution concentrations into contributions by Swedish and other sources (long-range transport).

The air concentration of reduced nitrogen in 2012 is modelled to range between 0.09 μg N m-3 in the most northern part of Sweden and 1.7 μg N m-3 in the south. For oxidized nitrogen the highest concentrations are modeled in the larger urban areas and the concentration varies between 0.07 and 2.6 μg N m-3 in Sweden. The air concentration of SO2 is modelled to vary between 0.03 and 1.9 μg S m-3 in Sweden, and the highest values are seen in the larger urban areas and at the Norrland coast.

In the modelled area covering Sweden, the Swedish contribution in comparison to the total concentration was 42% for SO2, 39% for NO2 and 35% for NHx in 2012.

Deposition

The deposition for many of the analyzed substances was relatively low in 2013. This can mainly be explained by the low amount of precipitation in 2013.

Measured levels of various substances in precipitation over open field consists mainly of wet deposition, but in southern Sweden dry deposition can amount to 40% of the total deposition. The further north in Sweden the lower the dry deposition fraction. The statistical analysis for wet deposition is made for the years 2000-2013. Averages for measurements divided in three different areas in Sweden are used. The measuring stations included in the analysis in the different areas are the stations that have full data coverage during all years. No aspect of the stations representativity in the different areas have been included.

No statistical trends in any areas of Sweden are obtained for the amount of precipitation. The sulphur deposition has decreased by 49-62% during 2000-2013 in all three areas in Sweden. The sulphur deposition has decreased the most in southwestern Sweden and lowest in northern Sweden. The hydrogen deposition, which may be used as a measure of the acid load, has also declined in all regions since 2000.

Wet deposition of inorganic nitrogen (nitrate + ammonium) has decreased significantly in all three areas in Sweden during 2000-2013. The deposition of inorganic components has decreased the most in southeast Sweden (30%) and lowest in northern Sweden (25%). The deposition of ammonium, showed no statistically significant change in any of the three areas. The nitrate deposition has decreased 40% in south-western Sweden and by 33% in south-east Sweden, since 2000. In northern Sweden, there are no statistically significant changes for nitrate deposition. However, it is important to bear in mind that it is only at a few of the stations in the different areas where a statistical significant reduction of inorganic components was shown. The only exception from this is the nitrate deposition in south-western Sweden, which decreased at 5 of 6 stations.

The total deposition can be divided into wet and dry deposition all over the country with the use of models. The share of the wet to the total deposition was 73% for sulfur (sea salt not included), 77% for NH x and 80% for NOy in 2012. The deposition to different land use types can also be calculated.

The modeling shows that the deposition of oxidized nitrogen is largest in the south-western part of Sweden, and is lowest in northern Sweden. In 2012 the deposition ranges between 40 and 650 mg N m-2. A similar pattern is seen for reduced nitrogen, for which the deposition varies between 35 and 620 mg N m-2 in 2012. For sulfur (sea salt not included) the total deposition varies between 80 and 670 mg S m-2. The deposition is highest in southern Sweden and along the coast of Norrland, and lowest in the inland of Norrland. In 2012 the Swedish emissions caused on average 9% of the deposition of sulfur (sea salt not included) to Swedish land areas. The corresponding number for oxidized and reduced nitrogen was 7% and 17% respectively.

Heavy metals

The concentration of heavy metals in air and in precipitation is lower in Sweden than in some other comparable countries. This can be explained by Swedens northerly position and the relative low use of fossil fuels for electricity and heath production. The highest yearly average concentrations of lead, nickel, cadmium and arsenic in the air in southern Sweden are ten times lower than the threshold values given in the EU directives 2004/107/EC and 2008/50/EC. The situation with mercury is slightly different, since this metal predominantly occurs as an elemental gas in the atmosphere. Due to its long atmospheric residence time it is more or less evenly distributed in the northern hemisphere. Nowadays the concentration levels of mercury in air and in precipitation in southern Sweden are similar to that of many other European countries.

Persistant organic substances

The concentration of PCBs and chlorinated pesticides in background air has generally declined since the start of the measurements in 1996, the decline has however in recent years levelled off. The air concentrations of PAHs, PCBs and DDTs were generally higher in southern Sweden compared to northern Finland, while α-HCH and chlordanes were in the same level both in the south and in north. The same pattern also applies to the atmospheric deposition.

The pesticides, aldrin, heptachlor, diuron, atrazine and isoproturon, which only are measured at Råö, have been detected in few air and deposition samples. Endosulfan (α- and β-endosulfan, endosulfan sulfate) is detected in all of the air and deposition samples from both Råö and Pallas.

BDE (47, 99 and 100) has declined in both air and deposition and levels are in the same range at all stations, Råö, Aspvreten and Pallas. BDE-209 and HBCDD have only been detected occasionally.

The dioxin/furans concentrations in air were generally higher at the Swedish west coast compared to the Swedish east coast, while the levels of chlorinated paraffins (SCCPs) were higher at Aspvreten compared to Råö.

The long term monitoring program gives the possibility to follow up measures and bans. Although the use of PCBs was banned long time ago, they still occur in air from background areas. The decrease in PCB levels is slow, which shows that the PCBs are stored in the communities and ecosystems. As regards e.g. PBDEs, there is a marked decline in the levels, which shows the effect of the ban of these chemicals in the EU.

Plant protection products (pesticides)

Higher concentrations and a larger number of different pesticides were found in precipitation collected at Vavihill in the very south of Sweden, compared to precipitation collected at Aspvreten (situated just south of Stockholm). Differences in findings between the sites can be explained by the closeness of Vavihill to more intense agricultural areas, both in Sweden and on the European continent. The highest number of substances was usually detected during May and June, but at lower concentrations compared to in October when concentrations were the highest. A substantial portion (close to 50 %) of the pesticides occurring in precipitation is no longer applied within Sweden, high-lightening the importance of a trans-boundary transport, also of some modern pesticides. For some of the pesticides that are now forbidden within EU, in particular atrazine, the results demonstrate decreasing concentrations over time. Among the substances applied within Sweden, prosulfocarb was the substance most frequently detected, and in highest concentrations. Prosulfocarb is applied in large quantities also in our neighbouring countries and is quite volatile. Average deposition of pesticides at Vavihill has varied between 100 and 650 mg ha-1, month-1 (10-65 μg m-2, month-1). The deposition at Aspvreten has been one tenth of that at Vavihill. Substances found in air samples are to a large extent the same as those found in precipit

Volatile organic components (VOC)

Highest concentrations of the VOCs were measured in November to Mars, i.e. during the coldest period of the year. The seasonal variations are probably due to higher emissions from combustion processes at wintertime combined with a lower mixing layer in the lower part of the atmosphere during the same period of the year. No specific seasonal variation in the distribution of the VOCs were detected in 2009-2013 the most volatile substances accounted for the largest share in all seasons.

EQS for benzene is 5 mg m-3 as an arithmetic annual average. With the guidance of 60 weekly measurements of benzene at the background site Råö and 30 weekly average values in urban background air in Gothenburg (roof level), the EQS was not exceeded at these sites during 2009-2013.

For 1,3-butadiene and benzene there are clarifications to the national environmental objectives (butadiene 0.2 μg m-3 and benzene 1 μg m-3 as annual averages). The average concentrations of more than 5 000 hourly data during 2009-2013 in urban background air in Gothenburg, was <0.1 μg m-3 for 1,3-butadiene and 0.9 μg m-3 for benzene. These results indicate a risk that the environmental objective for benzene is exceeded on an annual basis.

Particles

The concentration of PM10 in the regional background is about 15 μg m-³ in southern Sweden (Vavihill and Råö), about 8 in central Sweden (Aspvreten) and 3 in the north (Bredkälen). The concentration of PM2.5 in the regional background is 7 -9 μg m-³ in southern Sweden (annual mean, Vavihill), 5-7 μg m-³ in central Sweden (Råö and Aspvreten) and about 2 in the northern part of the country (Bredkälen). The urban background concentrations of PM2.5 in southern Sweden (Burlöv, Stockholm)is in the same order as in the regional background, while the level is slightly higher in urban than in rural areas in northern Sweden (approximately 4 μg m-³ in Umeå). The average exposure indicator shows that Sweden achieves the requirements set by the EU at an acceptable level of exposure. In Burlöv, however, the environmental objective (maximum of 3 days > 25 μg m-³) were exceeded both 2012 (11 days) and 2013 (8 days).

At Aspvreten in central Sweden, where measurements of PM10 has been going on since 1990, the level has dropped from almost 20 to 7 μg m-³ today. At Vavihill in Skåne, where measurements began in 2000, and Råö in the Gothenburg area (start of measurement in 2007), there is no clear trend.

PM2.5 at Aspvreten since 1998 has fallen from 11 to 12 to about 6 μg m-³ today. Most of the decrease occurred in the period 2000 – 2005. The trend are similar at the other stations in Sweden.

The concentration of soot, measured as organic carbon (OC), in the PM10 fraction, was approximately 1.5 μg m-³ in the southern and middle part of Sweden (Vavihill and Aspvreten) with no clear seasonal variation. The monthly averages concentration of elemental carbon (EC) is about 0.2 to 0.5 μg m-³ during the winter and from 0.1 to 0.2 during the summer. Measurements of OC and EC have been made since April 2008. No measurements are made in Northern Sweden.

Soot has been measured with an indirect method 'black smoke' (BS) in several background stations since the early 1980s. Since then, the concentration in southern Sweden decreased from 4-7 to approximately 1.5 μg m-³ today. In northern Sweden (Bredkälen) the concentration was approximately 1.5 in the 1980s and is below 1 μg m-³ today. Most of the decrease occurred in the 1980s and early 1990s. One reason that no reduction is seen thereafter may be that the levels are often below the detection limit of the measurement method.

Ground-level ozone

The concentration of ground-level ozone is largely determined by the meteorological conditions, and for the average annual level of ozone there is neither a clear trend in time nor a geographical gradient over the country. The number of episodes of high concentrations of ozone, though, is significantly higher in the southern part of Sweden than in the north, both as regards the 8 hour mean value (limit value for health) and AOT40 (limit value for vegetation). During 2012 and 2013 no hourly values above the information threshold (180 μg m-3) were observed. However, the environmental goal for hourly means (80 μg m-3) as well as the limit value for the 8 hour mean (120 μg m-3) were exceeded at many of the monitoring sites during these years.

Den nationella luftkvalitetsövervakningen i Sverige avseende marknära ozon och ozonbildande ämnen uppfyller i dagsläget inte de krav som anges i EG-direktivet om luftkvalitet och renare luft i Europa (2008/50/EG). IVL Svenska Miljöinstitutet har därför, på uppdrag av Naturvårdsverket, utarbetat en plan för en utökning av det svenska nationella stationsnätet för kontinuerlig övervakning av ozon och kvävedioxid.

I föreliggande utredning har ett preliminärt förslag till utökat mätprogram tagits fram och resultat från förberedande mätningar redovisas. Utifrån erhållna resultat presenteras därefter ett något reviderat, slutgiltigt förslag till ett framtida utbyggt nationellt program för ozonövervakning, där även utsedda mätplatser anges.

Nyttan av att placera mätstationer för ozonövervakning i förortsmiljöer i Sverige (särskild i zon 1-3) är begränsad, då det med tanke på de relativt begränsade utsläppen av ozonbildande ämnen från svenska tätorter inte kan förväntas ske någon ozonbildning (och därmed förhöjda halter och ökad exponering) på dessa korta avstånd. Detta antagande styrks av de resultat som erhölls vid den mätkampanj som genomfördes under sommaren 2011.

Förslaget innebär att stationsnätet för kontinuerlig ozonövervakning utökas med sex stationer i förortsmiljö (en plats per zon) samt ytterligare två stationer (Katterjåkk, Åreskutan) i fjällmiljö i zon 1. Övervakning av kväveoxider föreslås ske på samtliga mätplatser i förortsmiljö samt i Katterjåkk (zon 1) och Råö (zon 3). Det bör noteras att förslaget förutsätter fortsatta mätningar vid tre mätplatser som Naturvårdsverket inte har rådighet över.

Sweden is one of the countries in Europe which experiences the lowest concentrations of air pollutants in urban areas. However, the health impact of exposure to ambient air pollution is still an important issue in the country and the concentration levels, especially of nitrogen dioxide (NO 2) and particles (PM10,) exceed the air quality standards and health effects of exposure to air pollutants in many areas.

IVL Swedish Environmental Research Institute and the Department of Public Health and Clinical Medicine at Umeå University have, on behalf of the Swedish EPA and the health-related environmental monitoring programme, performed a health impact assessment (HIA) for the year 2005. The population exposure to NO 2 in ambient air has been quantified (annual and daily mean concentrations) and the health and associated economical consequences have been calculated based on these results.

The results from the urban modelling show that in 2005 most of the country had low NO 2 urban background concentrations compared to the environmental standard for the annual mean (40 μg/m3). In most of the small to medium sized cities the NO2 concentration was less than 15 μg/m3 in the city centre. In the larger cities and along the Skåne west coast the concentrations were higher, up to 20-25 μg/m3, which is of the same magnitude as the long-term environmental objective (20 μg/m3 as an annual mean).

Almost 50% of the population were exposed to annual mean NO 2 concentrations of less than 5 μg/m3. A further 30% were exposed to concentration levels between 5-10 μg NO2/m3, and only about 5% of the Swedish inhabitants experienced exposure levels above 15 NO2 μg/m3.

The health impact calculation has four components: a relevant effect estimate from epidemiologic data, a baseline rate for the health effect, the affected number of persons and their estimated "exposure" (here pollutant concentration). We have used 10 μg/m 3 as a lower cut off in our impact assessment scenarios for long-term exposure and mortality as well as in the assessment of short-term effects on hospital admissions. Exposure above 10 μg/m3 is therefore defined as excess exposure resulting in "excess cases".

For our mortality assessment we have chosen to use the same estimate as in our previous similar HIA. The estimate came from a study in Auckland, and was 13% (95% CI: 11–15%) increase in non-external mortality per 10 μg/m

3 increase in annual average NO2. This estimate is similar to what has been reported in some other referenced studies.

For respiratory hospital admissions we have used the risk estimates from a Norwegian study reporting a relative risk of 2.9% per 10 μg/m3. For cardiovascular hospital admissions we have used a meta-analysis presented by an expert group in UK, assuming a relative risk of 1.0 % per 10 μg/m3 in the health impact assessment.

Altogether we estimate that concentations of NO2 in urban air resulted in more than 3200 excess deaths per year. Almost 600 of these could have been avoided if annual mean concentrations above the environmental goal 20 μg/m3 did not exist. Most excess deaths are estimated to occur due to annual levels in the range of 10-15 μg/m3. We have crudely estimated the average years of life lost per excess death to be just over 11 years. In addition we estimated more than 300 excess hospital admissions for all respiratory disease and almost 300 excess hospital admissions for cardiovascular disease due to the short-term effect of levels above 10 μg/m3.

The health effects related to high concentrations of NO 2 in ambient air are related to socio-economic costs, as are the costs for abating these high concentrations. It is important for decision 2 Quantification of population exposure to nitrogen dioxide IVL report B 1749 makers to use their economic resources in an efficient manner, which furthermore induces the need for assessments of what can be considered as an efficient use of resources. The socio-economic costs related to high levels of NO 2 in air are derived from the cost estimates of resources required for treatment of affected persons, productivity losses from work absence and most prominently from studies on the social Willingness To Pay for the prevention of health effects related to these high levels of NO2.

In our study we have applied results from international socio-economic valuation studies to our calculated results on increased occurrences of hospital admissions and fatalities. The values from the studies have been adapted to Swedish conditions. The application of international results favours comparison with other estimates on economic valuation of health effects related to high levels of NO 2.

The results suggest that the health effects related to annual mean levels of NO 2 higher than 10 μg / m3 can be valued to annual socio-economic costs of 18.5 billion Swedish crowns. These 18.5 billion Swedish crowns are to be considered as welfare losses. However, only 18 % of these costs are related to exceedance of the Swedish long term environmental objectives for NO2. The other 82 % of the costs are taken by the larger part of the Swedish population that are exposed to medium levels of NO2. This displacement in the distribution of the social costs indicates that the most cost effective abatement strategy for Sweden might be to reduce medium annual levels of NO2 rather than only focusing on abatement measures directed towards the highest annual mean levels.

The trend analysis between 1990 and 2005 clearly shows an increasing number of people exposed to lower NO 2 concentration levels. Comparing 2005 with 1990, about 15% less people were exposed to annual mean NO2 levels above 15 μg/m3, while almost 20% more people were exposed to annual mean NO2 levels in the lowest concentration class, 0-5 μg/m3.

In general, the improved URBAN model shows good performance. When using the actual weather instead of the normal weather the variability in air pollution concentrations governed by the meteorology is captured when applying the rather fine scaled meteorology. The difference between measurements and the calculated concentrations is less than 10%. It was determined that the use of normal year meteorology lead to much greater uncertainties and this method was therefore rejected.

The comparison between the URBAN model and detailed calculations on a regional scale shows a good agreement as regards the annual mean concentrations. For concentrations above the cut off level used in the exposure studies (10 μg/m 3) the agreement between the two calculation methods lies within 5%. On the local scale the population weighted annual means correlate very well with the URBAN model calculations in Göteborg and Uppsala. For Umeå there are larger differences. The comparison of the number of people exposed to different concentration levels corresponds quite well (within 15%) in Göteborg, but the differences are larger in the two other cities (up to 45%). This may be due to uncertainties in the concentration distribution pattern.

There are still a number of issues that can further improve the certainty of the calculations, i.e. the selection of population data to be used as well as application of relevant geographical areas and best degree of resolution to fit with the most valid epidemiological ER-functions. By increasing the asseessment frequency it is possible to minimize the uncertainties due to meteorological variations. Furthermore, the differences in exposure on the local level could be reduced if existing local dispersion concentration calculations were applied into the model.

Under den senaste 10 års perioden har det framkommit att luftföroreningar har en relativt stor inverkan på folkhälsan. Åtgärder för att minska utsläpp och spridning av miljögifter i form av pesticider, persistenta organiska föreningar och metaller behöver intensifieras. Partiklar har en stark direkt inverkan på hälsan och dessutom har de troligen en stor betydelse för det regionala klimatet. Från detta har behovet av mätningar ökad, dels genom direkt krav från EU och olika internationella organisationer som EMEP vilket ingår under konventionen för gränsöverskridande luftföroreningar LRTAP. Det behövs därmed en revidering av det svenska miljöövervakningsprogrammet för luft för att möta kraven från EU och andra internationella organ, men även för att bättre beskriva tillståndet i Sverige vad gäller hälsopåverkande föreningar eller komponenter som sprids med luften. Det gäller även att kunna möta den utmaning som ett förändrat klimat utgör, dels genom att en förändring av klimatet påverkar direkt spridningen av dessa komponenter i luft, vatten och mark, och dels genom att luftföroreningar som partiklar, sot och ozon påverkar det lokala klimatet, dvs ger temperatur och nederbördsförändringar.

På uppdrag av Naturvårdsverket har IVL Svenska Miljöinstitutet genomfört en utredning avseende antal mätstationer för övervakning av ozon i Sverige i relation till de krav som anges i EG-direktivet om luftkvalitet och renare luft i Europa (2008/50/EG). I utredningen har sammanställts de krav på övervakning som föreskrivs m.a.p. antal mätstationer; inventerats nuvarande nätverk för övervakning av ozonhalter i Sverige; utretts möjligheterna att minska stationsantal och sett över möjligheterna att kombinera olika mätmetoder och spridningsmodeller; bedömts kvaliteten och konsekvenserna avseende den information om ozonförekomsten som kan erhållas utifrån olika ambitionsnivåer i övervakningen;översiktligt studerats eventuellt framtagna mätprogram i Storbritannien, Danmark, Norge och Finland; getts 3 olika förslag på ett framtida nationellt övervakningsprogram för marknära ozon,

dels utifrån direktivets krav, dels med hänsyn tagen till förekomsten av ozon i Sverige.

Inom direktivet eftersträvar man en yttäckande bedömning av exponeringen av befolkning och

ekosystem för luftföroreningar. Om något tröskelvärde för larm och information överskrids så bör

allmänheten få information om riskerna för exponering. Detta kräver kännedom om vilket

geografiskt område ett visst uppmätt överskridande vid en viss mätplats representerar.

Fasta mätningar är obligatoriska i zoner och tätbebyggelse där de långsiktiga målen för ozon

överskrids. Dessa kan kompletteras med beräkningsmodeller och/eller indikativa mätningar för att

möjliggöra en utläsning av en geografisk fördelning utifrån punktmätningar.

En sammanställning av förekommande mätdata slår fast att överskridande av tröskeln för

information till allmänheten om höga ozonhalter (timvärden högre än 180 μg/m

3) sällan uppmäts i

Sverige. Under de senaste fem åren har det inträffat vid tre tillfällen. De målvärden som gäller för

ozon har aldrig överskridits. Däremot överskrids de långsiktiga målen som anges inom ozondirektivet

(där målet till skydd för människors hälsa motsvarar den svenska miljökvalitetsnormen) så

gott som årligen i alla zoner och tätbebyggelse i Sverige. Eftersom de långsiktiga målen överskrids

är fasta mätningar, alternativt kompletterande utvärderingsmetoder, obligatoriska i alla zoner i

Sverige.

Ozon övervakas idag, med den referensmetod (UV-instrument), som krävs enligt EU-direktivet vid

2 platser i kategorin landsbygd och 9 platser i kategorin bakgrundsnivå landsbygd. Kvävedioxid

mäts vid 1 plats i den förstnämnda och vid 8 av platserna i den senare kategorin, och flyktiga

organiska föreningar (NMVOC) samt kväveoxider mäts i taknivå (ej i överensstämmelse med

direktivets krav) i taknivå i en tätort. Därutöver mäts ozon och kvävedioxid i taknivå i ett flertal

tätorter i landet. Inte heller dessa platser sammanfaller med direktivets krav på placering av

mätpunkter.

Tre olika förslag till ett nationellt övervakningsprogram för marknära ozon redovisas i rapporten.

EU-direktivets krav på övervakning i bakgrundsmiljö landsbygd är i dagsläget uppfyllda avseende

såväl ozon som ozonbildande ämnen. Noteras bör dock att staten, via Naturvårdsverket, endast har

rådighet över 8 av de 9 stationer som krävs.

Enligt

Alternativ 1, som utgår från direktivets krav utan användande av någon kompletterande

information, behöver Sverige, för att uppfylla kraven, inrätta ytterligare 18 fasta kontinuerliga

mätstationer för ozon. Av dessa ska totalt minst 12 placeras i förortsområden inom respektive zon,

4 i landsbygdmiljö och 2 i tätort. Vidare krävs kontinuerliga mätningar av kvävedioxid på 12

stationer, varav 8 i förorter, i zon 1-6.

Fördelen med detta alternativ är att direktivets krav uppfylls.

Nackdelen

är det stora antalet stationer som krävs, utan att det ger särskilt mycket mer

information.

I

Alternativ 2 tas hänsyn till möjligheten att använda kompletterande information. För att uppfylla

EU-direktivets krav behövs då ytterligare 8 fasta kontinuerliga mätstationer för ozon, varav 7 i

förortsområden inom respektive zon och 1 i landsbygdmiljö. Jämfört med de krav som redovisats

för Alternativ 1 medför användning av kompletterande utvärderingsmetoder att kravet på antalet

provtagningspunkter för kvävedioxid minskar med 2 stationer, till totalt 10 stationer, varav 7 i

förorter, i zon 1-6. För Alternativ 2, med ett reducerat antal mätstationer, krävs att det också finns

tillgång till kompletterande information. Om kompletterande utvärderingsmetoder tillämpas måste

dessa, enligt direktivet, kunna användas för en yttäckande utvärdering av eventuella överskridanden

av målvärden och informationströsklar.

Fördelen med detta alternativ är att antalet mätstationer

kan minskas jämfört med Alternativ 1.

Nackdelen är att kravet på att upprätta ett stort stationer i

bl.a. förorter kvarstår, samt att det i dagsläget ännu inte finns några tillförlitliga metoder för att

generera tillräckligt omfattande kompletterande information för att detta alternativ ska vara möjligt

att tillämpa med syfte att uppfylla de krav som ställs i direktivet.

I både alternativ 1 och 2 skulle den befintliga mätstationen för NMVOC i taknivå i Göteborg, för

att uppfylla kraven, behöva flyttas till en förortsmiljö. Då skulle även den samordningsvinst som

man idag gör med mätningarna av kväveoxider som Göteborgs kommun genomför, gå förlorad.

Generellt kan sägas att direktivet i huvudsak har utarbetats och anpassats till de relativt höga

luftföroreningsnivåer som råder i stora delar av kontinentala och södra Europa samt i södra

Storbritannien. I dessa områden är det på grund av betydande lokala emissioner av ozonbildande

ämnen en relativt stor skillnad i ozonförekomst mellan tätorter, förorter, landsbygd samt

bakgrundsnivå landsbygd. Ozonförekomsten i Sverige beror däremot i huvudsak på långväga

transport av ozonbildande ämnen och forskning har visat att skillnaderna i ozonförekomst mellan

förorter, landsbygd och bakgrundsnivå landsbygd är relativt små. Således kan en viss, enstaka

mätplats i Sverige i vissa fall anses representera flera olika kategorier av mätplatser såsom t ex

förorter, landsbygd och bakgrundsnivå landsbygd.

Alternativ 3

utgår från resonemanget ovan om variationen i ozonförekomst i Sverige, och utgör en

miniminivå för att erhålla tillräckligt god information om befolkningsexponering och belastning i

landsbygdsmiljö, men uppfyller inte till fullo alla de krav som ställs enligt direktivet. För att täcka in

områden där övervakning saknas idag föreslås här komplettering med en station per zon (totalt 6

stationer); högalpin miljö (zon 1) respektive tätbefolkade områden i förorter (zon 2-6). Vid

utvärdering av ozonförekomst bör i detta alternativ även mätdata genererade med andra

mätmetoder/andra placeringar användas. Avseende övervakningen av ozonbildande ämnen föreslås

utökning med en mätpunkt för kväveoxider i förortsmiljö/landsbygd i södra Sverige (zon 3, 5 eller

6). Mätningar av NMVOC bör samlokaliseras med dessa utökade mätningar kväveoxider samt ges en förbättra

Modellering av ozonförekomsten har pågått i många år, men hittills har de modellerade halterna

uppvisat relativt dålig överensstämmelse med mätningar, speciellt vid hög tidsupplösning. För att

modellerna skall kunna återge ozonbelastningen med god geografisk upplösning krävs också att

även mindre dalgångar kan visualiseras (ca 1x1 km). För användning av modeller för övervakning

av informationströsklar krävs modellering i ”nära real-tid” för prognosticering, och de modeller

som finns tillgängliga idag är inte tillräckligt tillförlitliga för detta ändamål.

Fördelen med detta alternativ är att antalet mätstationer begränsas avsevärt, vilket ger en mer kostnadseffektiv övervakning, då ytterligare mätningar ej bedöms ge något betydande

informationstillskott.

Nackdelen är, liksom för Alternativ 2, att direktivets krav inte uppfylls och

att det i dagsläget saknas tillräckligt väl utvecklade modellverktyg för att ge en tillfredsställande bild

av ozonsituationen i landet.

Om ovan nämnda modelltillämpningar kan utvecklas vidare så att resultat med tillfredsställande

precision kan erhållas och att modellerna kan användas för mer rutinmässigt bruk, bör dessa

verktyg, i kombination med en mätomfattning enligt förslaget alternativ 3 och övrig pågående

mätverksamhet, kunna ge en fullgod yttäckande bild av ozonhalterna i Sverige, både vad gäller

tröskelvärden i realtid, målvärden och långsiktiga mål.

En inventering av strategierna för ozonövervakning i Norge, Danmark, Finland samt Storbritannien

visar att inga av dessa länder tänker utnyttja möjligheten att ersätta någon av nuvarande platser för

ozonmätningar med instrument, med annan information t ex genom modellering.

d tidsmässig täckning.

Luftkvaliteten i svenska tätorter har endast svagt förbättrats under de senaste fem till sex åren. Detta kan troligen främst förklaras av utvecklingen för utsläpp och annan påverkan från vägtrafik, energianvändning och energiproduktion (t ex vedeldning). Luftföroreningar i tätorter bedöms orsaka för tidig död för tusentals personer i Sverige. Störst hälsoproblem orsakar marknära ozon och partiklar. Denna rapport bygger på mätningar av luftkvaliteten från ett sextiotal svenska tätorter. Data redovisas särskilt för vintern 2003/2004 och året 2003. Vi gör jämförelser med utvecklingen sedan 1980-talet och bedömer vart utvecklingen är på väg. Flera kommuner har omfattande mätningar av luftföroreningar. Tre av dessa, en stor (Göteborg), en medelstor (Landskrona) och en mindre (Lycksele) redovisar sina erfarenheter i denna rapport. Halterna för de flesta luftföroreningar i tätorter var genomgående lägre vinterhalvåret 2003/2004 än det föregående vinterhalvåret. Förklaringen är troligen att vintern 2002/2003 var kallare och mindre blåsig. Ser man tillbaks ytterligare några år kan man konstatera att endast en svag förbättring av luftkvaliteten i svenska tätorter skett under de senast fem till sex åren. Under samma period skedde sammantaget ingen minskning av de svenska utsläppen av ämnen som har betydelse för luftkvaliteten i tätorter. Den svaga förbättringen av luftkvaliteten i tätorter beror troligen inte enbart på variationer i temperatur, vind och fuktighet i tätorter. Andra viktiga orsaker är förmodligen utvecklingen för utsläpp och annan påverkan från vägtrafiken, energianvändning och energiproduktion (t ex vedeldning). Miljökvalitetsnormer finns snart för de flesta allvarliga luftföroreningar i utomhusluft. Normerna för partiklar (2005), kvävedioxid (2006) och ozon (2010) är svårast att nå. Åtminstone en fjärdedel av alla tätorter kan ha problem att klara normen för partiklar (PM10) som ska uppnås den 1 januari 2005. Cirka en femtedel av alla tätorter kan ha halter som överskrider normen för kvävedioxid år 2006. Problemen är i bägge fallen störst i starkt trafikerade gator. Många kommuner kan få problem att nå miljökvalitetsnormen för marknära ozon 2010. Halterna i tätorter tenderar att öka, delvis till följd av minskade utsläpp av kväveoxider. Även normerna för bensen (2010) kan bli svåra att nå för några tätorter. Cirka 5-20 % av de svenska tätorterna kan i nuläget ha halter av bensen som överskrider normen. Utvecklingen för bensen är dock fortsatt minskande och skapar förutsättningar för att de flesta tätorter skall kunna klara normen före år 2010. Luftföroreningar i svenska tätorter bedöms orsaka förkortad livslängd för tusentals personer i landet, framför allt på grund av marknära ozon och partiklar. PAH (polycykliska aromatiska kolväten) och vissa VOC (lättflyktiga organiska ämnen) bidrar till en ökad risk för cancer. Många åtgärder har gjorts för att minska utsläppen av luftföroreningar i Europa. Mycket arbete återstår dock för att nå miljökvalitetsnormer och miljömål. Det gäller särskilt vägtrafiken, energianvändningen och internationell sjöfart.

This report describes how a new method for estimating emissions of NMVOC and CO2 from CRF sector 3, Solvent and Other Products Use, has been developed. This consumption-based method with a product related approach consists of two steps:

1. Data on amounts of solvents and solvent based products produced in, imported to or used in Sweden, and exported from Sweden, was derived from the Swedish Product Register at the Swedish Chemicals Inspectorate. The information was used for generating quantity time series for emissions of NMVOC and C from activities included in CRF sector 3.

2. Emission factors were established, considering emission reduction as well as application techniques, and emission time series for NMVOC were calculated. Knowledge of the carbon content of the individual NMVOCs was used for calculation of CO2 emission time series.

This new Swedish method for estimating emissions of NMVOC and CO2 from Solvent and Other Product Use is more transparent, complete and better adapted to its purposes compared to previous methods. The design of the model makes it easy to adjust emission factors and include new years in the time series, which facilitates consistent annual updates of time series in the future

Emissions of CO2, CH4, N2O, NOx,CO, NMVOC, NH3, TSP, PM10, PM2.5, Pb, Cd,Hg, dioxin, PAH, As, Cr, Cu, Ni, Zn from certain industries reported by Sweden to the EU Monitoring Mechanism, EU:s NEC directive, UNFCCC and CLRTAP have been investigated in this study. The motive for this investigation was that there have been reasons to believe that reported emissions are not always correct. Within the study emissions from the following industrial sectors were included; refinery, cement, iron and steel (primary and secondary), non-ferrous metals, and pulp, paper and print industry.

Data reported by Sweden for these sectors have been compared on a plant or sector level with data from other data sources (companies' environmental reports and trade organisations) and discrepancies have been noted. Several shortcomings have been found in the internationally reported inventory data and suggestions on improvements have been made which will increase the quality in coming submissions if they are implemented.

I föreliggande studie har utsläpp av CO2, CH4, N2O, NOx, CO, NMVOC, NH3,

TSP, PM10, PM2.5, Pb, Cd, Hg, dioxin, PAH, As, Cr, Cu, Ni, Zn från vissa industrier

som rapporteras av Sverige till EU Monitoring Mechanism, EU:s takdirektiv

(NEC), UNFCCC och CLRTAP studerats. Anledningen till studien är att misstankar

finns att de rapporterade utsläppen inte alltid är korrekta. Inom studien har

utsläpp från följande industrisektorer inkluderats; raffinaderi-, cement-, järn och

stål- (primär och sekundär), metall- samt skogsindustrin.

Data som rapporterats av Sverige för dessa sektorer har jämförts med data på anläggnings-

eller sektorsnivå med data från andra källor (miljörapporter och branschorganisationer)

och skillnader har noterats. Ett antal brister har påträffats i inventeringsdata

som rapporterats internationellt och förslag på förbättringar ges,

vilket innebär att kvalitén kommer att höjas i internationellt rapporterade utsläpp i

framtiden, om förbättringsförslagen implementeras.

Emissions of CO

2, CH4, N2O, NOx, CO, NMVOC, NH3, TSP, PM10, PM2.5, Pb, Cd,

Hg, dioxin, PAH, As, Cr, Cu, Ni, Zn from certain industries reported by Sweden to

the EU Monitoring Mechanism, EU:s NEC directive, UNFCCC and CLRTAP have

been investigated in this study. The motive for this investigation was that there

have been reasons to believe that reported emissions are not always correct. Within

the study emissions from the following industrial sectors were included; refinery,

cement, iron and steel (primary and secondary), non-ferrous metals, and pulp, paper

and print industry.

Data reported by Sweden for these sectors have been compared on a plant or sector

level with data from other data sources (companies' environmental reports and

trade organisations) and discrepancies have been noted. Several shortcomings have

been found in the internationally reported inventory data and suggestions on improvements

have been made which will increase the quality in coming submissions

if they are implemented.

Based on experience gained from the implementation of the national PRTR (Pollutant Release and Transfer Register) registers parties to the Protocol on PRTRs shall consider evaluating the thresholds for capacities and pollutants listed in Annex I and II of the Protocol (Article 6 (2)). The thresholds were set aiming to cover about 90 % of industrial pollution in Europe.

This case study for the Nordic countries aims to evaluate threshold values for capacity (Annex I) and substances (Annex II) according to the Protocol on PRTRs. The evaluation has been based on available data in the countries' national environmental reporting databases, European PRTR (E-PRTR) and, for emissions to air, data from CLRTAP (Convention on Long-Range Transboundary Air Pollution). A number of pollutants to air (NOX, SOX, NH3 and PM10) and to water (total nitrogen, total phosphorus, Pb and Hg) has been included in the analysis.

When comparing at European level for all included air pollutants, the results show that E-PRTR data does not capture 90% of the corresponding industrial emissions according to CLRTAP. For all pollutants, removal of threshold values for pollutants would increase the coverage in relation to CLRTAP. However, for NH3 and PM10, the difference between E-PRTR data and CLRTAP data is very large and additional measures are required. For both pollutants is it obvious that livestock is the activity where the difference between E-PRTR and CLRTAP is the largest. This indicates that the PRTR capacity threshold for livestock should be reviewed and that there is a need to evaluate the calculation methodology of the EMEP/EEA Guidebook. For PM10, it can also be noted that Annex 4 of the E-PRTR guidance document should be updated, as PM10 is not included since it is not expected to be emitted from livestock.

For emissions to water, no dataset corresponding to CLRTAP exists, therefore any comparison on European level could not be made. Consequently, comparisons for water can only be made between two datasets, data reported to the national environmental reporting databases and to E-PRTR. For Pb, removing the threshold is enough to capture 90% of the reported emissions in the national reporting databases. For the remaining substances, however, additional measures are required to increase the coverage in relation to the national databases. Wastewater treatment plants and aquaculture are the industries that have been identified as the most relevant for a review of the capacity thresholds.

Emissions of SO2and NOxfrom certain industries reported by Sweden to the EUMonitoring Mechanism, EU:s NEC directive, UNFCCC and CLRTAP have been investigated in this study. The motive for this investigation was that there have been reasons to believe that reported emissions are not always correct. Within the study emissions from the following industrial sectors were included; refinery, cement, iron and steel, non-ferrous metals, and pulp, paper and print industry.

Data reported by Sweden for these sectors have been compared on a plant or sector level with data from other data sources (companies' environmental reports and trade organisations) and discrepancies have been noted. Several shortcomings have been found in the internationally reported inventory data and suggestions on improvements have been made which will increase the quality in coming submissions if they are implemented. These improvements involve for instance use of new emission factors for refinery oil and gas, exclusion of emissions that are double reported in e.g. the pulp, paper and print industry, inclusion of missing emissions in for instance the iron and steel industry and exchange of activity data/emissions in the cement industry. Finally there is a need of a review of emission factors in the iron and steel and pulp, paper and print industry.