Naturvårdsverkets öppna rapportarkiv
Ändra sökning
Avgränsa sökresultatet
1234567 151 - 200 av 6603
RefereraExporteraLänk till träfflistan
Permanent länk
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annat format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annat språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Träffar per sida
  • 5
  • 10
  • 20
  • 50
  • 100
  • 250
Sortering
  • Standard (Relevans)
  • Författare A-Ö
  • Författare Ö-A
  • Titel A-Ö
  • Titel Ö-A
  • Publikationstyp A-Ö
  • Publikationstyp Ö-A
  • Äldst först
  • Nyast först
  • Skapad (Äldst först)
  • Skapad (Nyast först)
  • Senast uppdaterad (Äldst först)
  • Senast uppdaterad (Nyast först)
  • Disputationsdatum (tidigaste först)
  • Disputationsdatum (senaste först)
  • Standard (Relevans)
  • Författare A-Ö
  • Författare Ö-A
  • Titel A-Ö
  • Titel Ö-A
  • Publikationstyp A-Ö
  • Publikationstyp Ö-A
  • Äldst först
  • Nyast först
  • Skapad (Äldst först)
  • Skapad (Nyast först)
  • Senast uppdaterad (Äldst först)
  • Senast uppdaterad (Nyast först)
  • Disputationsdatum (tidigaste först)
  • Disputationsdatum (senaste först)
Markera
Maxantalet träffar du kan exportera från sökgränssnittet är 250. Vid större uttag använd dig av utsökningar.
  • 151. Andersson, Staffan
    Inventering av Tärnasjöområdets våtmarksfåglar 19961999Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Tärnasjön är belägen i de centrala delarna av Vindelfjällens naturreservat, ca 3mil väster om Ammarnäs i Västerbottens län. Området omfattar en mängdmiljöer med bla en öarkipelag i södra delen av sjön, vidsträckta våtmarker,småtjärnar och fjällbjörksbevuxna moränkullar. Tärnasjön och dessomgivningar har sedan länge varit känd för sin fågelfauna av framföralltvåtmarksfåglar, bla har det här tidigare häckat fjällgäss. Förutom att området ärskyddat i reservatet så finns det också med på CW-listan över våtmarker avinternationell betydelse.Som ett led i kunskapsinsamling och övervakning av länets naturreservat samtför deras framtida skötsel, är det viktigt att dessa regelbundet följs upp.Tärnasjön med omgivningar har inventerats på häckfågel tidigare, degrundligaste var dels 1956, och dels 1963-64. Länsstyrelsen ansåg det därförvara väl motiverad med en förnyad inventering för att kartlägga fågelfaunansnuvarande status i områdetDenna inventering ingår också i en rad fågelinventeringar som planeras avvärdefulla våtmarksområden inom naturreservaten i Västerbottens fjällkedja.Sammanställningen av rapporten har gjorts av Staffan Andersson.Inventeringsresultatet visar att Tärnasjön är en viktig reproduktionslokal föränder och vadare. För änder är det framför allt Skånjan, Guttavagge ochArkipelagens sydligaste del som utmärker sig som betydelsefullahäckningsområden. För vadare är det i synnerhet Laiva, Guttavagge ochSkånjan som bör lyftas fram som betydelsefulla häckningsområden.Andfågeltätheten har beräknats till 2,2 par/km2 och vadartätheten till 5,3par/km2.13Jämförelser av resultatet från inventeringen 1996 med inventeringarutförda på 50- och 60-talen visar på relativt få förändringar i fågelfaunanssammansättning och numerär. Fem arter har minskat, däribland fjällgås somnumera saknas som häckfågel. Andra arter med vikande trender är bläsand,bergand, svärta och knipa. Ett tiotal arter uppvisar en ökande trend, däriblandalfågel, tofsvipa och rödbena.

  • 152.
    Andersson, Stefan
    et al.
    Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Arvelius, Johan
    Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Brodl, Ludvik
    Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Windmark, Fredrik
    Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Verbova, Marina
    Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Ortiz, Carina
    Statistiska centralbyrån, SCB.
    Svanström, Stefan
    Statistiska centralbyrån, SCB.
    Gerner, Annika
    Statistiska centralbyrån, SCB.
    Yaramenka, Katarina
    IVL Svenska Miljöinstitutet AB.
    Danielsson, Helena
    IVL Svenska Miljöinstitutet AB.
    Metod- och kvalitetsbeskrivning för geografiskt fördelade emissioner till luft (submission 2019)2019Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Sverige rapporterar årligen nationella utsläpp till luft till UNFCCC (FN:s klimatkonvention) och CLRTAP (UNECE:s konvention om gränsöverskridande luftföroreningar), så kallade submissioner. Förutom emissioner på nationell nivå finns även behov av data med högre geografisk upplösning. För regional uppföljning av miljömålen behövs emissioner på kommun- och länsnivå.

    Detta dokument utgör en metod- och kvalitetsbeskrivning av geografiskt fördelade emissioner för åren 1990, 2000, 2005 samt 2010-2017, rapporterade i submission 2019. Emissionerna presenteras i 55 olika sektorer uppdelade på nio huvudsektorer. Huvudsektorerna är El och fjärrvärme, Egen uppvärmning av bostäder och lokaler, Industri (energi och processer), Transporter, Arbetsmaskiner, Produktanvändning (inkl. lösningsmedel), Jordbruk, Avfall (inkl. avlopp) samt Utrikes transporter.

    Den geografiska fördelningen utförs huvudsakligen enligt konceptet ”topdown”. Detta innebär att emissioner bryts ner från en nationell totalemission för att uppnå en högre rumslig upplösning på lokal nivå. Nedbrytningen till högre rumslig upplösning kräver en geografisk begränsning av emissionerna och statistik på regional nivå. Metoden för geografisk fördelning tillåter för vissa utsläppskällor en hög rumslig upplösning (t.ex. för vägtrafik och industriprocesser). För flera sektorer är emellertid resultaten otillförlitliga om de ska studeras med högre upplösning än kommunnivå (i vissa fall även länsnivå).

    Arbetet med geografisk fördelning av Sveriges utsläpp till luft är sedan 2007 ett årligt projekt. Projektet har ett långsiktigt perspektiv med målsättningen att stegvis förbättra kvaliteten på geografiskt upplösta emissionsdata.

    Resultaten för alla sektorer presenteras med samma geografiska upplösning även om kvaliteten varierar. På grund av detta krävs det att användare av dessa emissionsdata går igenom kvalitetsbeskrivningen och bedömer om osäkerheterna är acceptabla för den aktuella tillämpningen.

  • 153.
    Andersson, Stefan
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Arvelius, Johan
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Verbova, Marina
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Omstedt, Gunnar
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Torstensson, Martin
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Identifiering av potentiella riskområden för höga halter av benso(a)pyren: Nationell kartering av emissioner och halter av B(a)P från vedeldning i småhusområden2015Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den här studien är en kartläggning och screening av emissioner och halter av benso(a)pyren (B(a)P) i Sverige. Syftet är att identifiera potentiella riskområden för överskridande av miljökvalitetsnormen (MKN). Ett övervägande bidrag till haltnivåerna till B(a)P är emissioner från den småskaliga vedeldningen, varför studien går ut på att beräkna och fördela emissionerna från uppvärmning av småhus.

    Metodiken består översiktligt av tre delar; beräkning av kommunvisa emissioner av B(a)P i Sverige, fördelning av dessa årsemissioner inom kommunerna på ett raster om 1 km × 1 km samt beräkning av årsmedelhalter utifrån detta emissionsraster.

    För att beräkna kommunvisa årsemissioner av B(a)P utnyttjas:

    · Statistik från MSB över antalet eldstäder (vedpannor, lokaleldstäder, pelletspannor och oljepannor) i de olika kommunerna/räddningstjänstförbunden. Ett medianvärde över åren 2008-2012 används eftersom datamaterialet innehåller större osäkerheter för enskilda år.

    · Småhusens energibehov beräknas med modellen ENLOSS (Taeser och Andersson, 1984; Taeser et al., 2006) för två fall; år 2012 samt ett normalår (dvs. energibehovet för ett genomsnittligt meteorologiskt år för referensåren 1960-1990).

    · Antaganden om eldvanor och andel bränsle görs utifrån erfarenheter från Västerbottenprojektet (Omstedt et al., 2014) samt kännedom om antal anslutna småhus till fjärrvärmenät per kommun.

    · Emissionsfaktorer per typ av eldstad samt verkningsgrad används utifrån en sammanställning över dagens kunskapsläge (överensstämmande med Västerbottenprojektet).

    De kommunvisa emissionerna fördelas sedan inom kommunen i ett grid om 1 km × 1 km utgående från antal kvadratmeter boyta småhus per km2 från fastighetsregistret. För pannor används dessutom tätortsvis statistik från Energimarknadsinspektionen över antal anslutna småhus till fjärrvärmenät, som vi enligt egen fördelning applicerar tätortsvis.

    Slutligen beräknas årsmedelhalter av B(a)P utifrån emissionsrastret på 1 km × 1 km utgående från linjära samband mellan emissioner och halter från tidigare genomförda lokalskaliga spridningsberäkningar med SIMAIR-ved i Västerbottenprojektet. Olika faktorer används för områden som domineras av vedpannor respektive lokaleldstäder, eftersom emissionerna är större och mer koncentrerade från vedpannor. De haltmått som tas fram är kartans högsta värde (KHV) samt kartans ytmedelvärde (KYM), vilket sedan sammanställs kommunvis för maximala gridrutan i varje kommun i syfte att identifiera potentiella riskområden för överskridande av MKN.

    Huvudslutsatserna från studien är följande:

    Årsemissioner av B(a)P

    · Beräkningarna i studien ger nationella totalemissioner av B(a)P från småskalig uppvärmning (år 2012) på 880 kg år–1 för vedpannor, 630 kg år–1 för lokaleldstäder, 3.6 kg år–1 för pelletspannor och 4.3 kg år–1 för oljepannor.

    · Beräkningarna av kommunvisa totala årsemissioner av B(a)P från småhusens småskaliga uppvärmning (summan av vedpannor, lokaleldstäder, pelletspannor och oljepannor) ger nivåer på mellan 300 – 25 000 g år–1. Störst totalemission (mellan 20 000 och 25 000 g år–1) beräknas för Skellefteå, Stockholm, Sundsvall, Norrtälje och Gotland.

    · De högsta årsemissionerna av B(a)P från vedpannor, som står för i särklass högst emission per enhet och därmed har störst påverkan på den lokala luftkvaliteten, beräknas för Skellefteå (18 200 g år–1) följt av Örnsköldsvik (13 600 g år–1), Gotland (13 500 g år–1), Sundsvall (12 900 g år–1) och Hudiksvall (12 300 g år–1).

    Årsmedelhalter av B(a)P

    · Utifrån ett linjärt antagande mellan emissioner och halter fås kommunvisa årsmedelhalter av B(a)P 2012 på 0.03 – 1.03 ng m–3 för haltmåttet kartans högsta värde (KHV). Motsvarande värden för kartans ytmedelvärde (KYM) är 0.01 – 0.25 ng m–3.

    · Beräkningarna indikerar att det föreligger risk för överskridande av MKN (>1.0 ng m–3) i vissa enskilda gridrutor i tätorterna Sollefteå och Laholm (avseende årsmedelhalt av B(a)P uttryckt som KHV). Höga årsmedelhalter (>0.8 ng m–3) fås även för Kramfors, Säffle, Arvidsjaur, Boden, Skellefteå och Trollhättan. Detta är kommuner med en stor andel vedpannor i förhållande till lokaleldstäder.

    · Merparten (273 av 290) av kommunerna i Sverige har haltnivåer (KHV) högre än miljökvalitetsmålet Frisk luft (>0.1 ng m–3). Här är påverkan även betydande för utsläpp från trivseleldning med lokaleldstäder.

    · Skillnaden är liten mellan år 2012 och normalåret avseende referensåren 1960-1990; halterna (och emissionerna) är generellt 4 % högre för normalåret, men värdet varierar mellan olika län eftersom energibehovet är beräknat länsvis (från 1 % lägre halter/emissioner i Kronobergs län till 7 % högre halter/emissioner i Örebro län för normalåret).

    Resultatens osäkerhet och användning

    · Studien ska ses som en översiktlig kartläggning och screening av emissioner och halter av B(a)P från småskaliga vedeldningen. Beräkningarna kan anses representera ett ”worst case”.

    · Det finns många osäkerheter och felkällor att beakta. Exempel på indata som påverkar beräkningarna är antalet eldstäder per kommun, antalet småhus anslutna till fjärrvärme, antaganden om eldvanor och emissionsfaktorer.

    · Den i särklass största osäkerheten vad gäller indata är statistiken från MSB över antaleteldstäder per kommun, samt hur eldstäderna fördelas mellan olika kommuner i gemensamma räddningstjänstområden. Detaljeringsgraden av underlaget samt klassificeringen av eldstäderna kan variera betydligt mellan olika kommuner/räddningstjänstförbund.

    · En annan osäkerhet vad gäller indata är statistik från Energimarknadsinspektionen över antalet anslutna småhus till fjärrvärmenät, men de indata bedöms emellertid vara mindre osäkra än antalet eldstäder, åtminstone på kommunnivå. Osäkerheten ligger främst i den geografiska spridningen av de anslutna fastigheterna.

    · Metodiken vad gäller att beräkna lokala halter från emissionsraster på 1 km × 1 km med antagande om linjära samband är också givetvis osäker. Många lokala parametrar som påverkar spridningen fångas inte i beräkningarna. Dock verkar metodiken ändå reproduceragradienter bra och fungerar tillfredställande till översiktliga kartläggningar såsom denna studie.

    · För kommuner som enligt beräkningarna har haltnivåer som överskrider eller är nära att överskrida MKN rekommenderas, i ett första steg, att en noggrannare granskning/inventering görs av indata som används i beräkningarna, i synnerhet antalet eldstäder

  • 154. Andersson, Sven
    Dricksvatten i Kalmar län: Provtagning av grund- och ytvattenförekomster 2010-20142015Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    I denna rapport redovisas provtagningar och kontroller av grundvattenförekomster under åren 2010-2014 som länsstyrelsen genomfört. Det primära syftet har varit att verifiera vattenkvaliteten i förekomster där kvalitetsproblem har identifierats eller kan befaras. Provtagningarna har 2014 kompletterats med bekämpningsmedelsanalyser i några för vattenförsörjningen viktiga och prioriterade ytvattenförekomster.

    Resultaten, tillsammans med nationell miljöövervakning (SGU) och kommunernas råvattenkontroller, utgör ett viktigt underlag för risk- och statusklassning av grundvattenförekomsterna inom vattenförvaltningsarbetet. Den preliminära bedömningen (2014) är att 20 grundvattenförekomster riskerar att inte uppnå god kemisk status.

    Analysresultaten visar att rester av bekämpningsmedel finns i 9 av 20 undersökta vattenförekomster. Det rör sig i huvudsak om låga halter av ämnen som är förbjudna att använda sedan lång tid tillbaka (BAM och atrazin). Resultaten stämmer ganska väl med resultat från undersökningar i övriga delar av landet. I övrigt har förhöjda halter av nitrat (NO3-N) och klorid (Cl) påvisats i ett par förekomster som kan hänföras till mänsklig påverkan.

  • 155. Andersson Webrink, Lena
    et al.
    Strömberg, Maria
    Goda exempel: ekologiska gårdar i Stockholms län2004Rapport (Övrigt vetenskapligt)
  • 156.
    Andersson, Ylva
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen Gävleborg.
    Överenskommelser för en bättre miljö: Utvärdering och uppföljning av åtgärdsprogrammet för miljömål i Gävleborg2013Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Länsstyrelserna har i uppdrag att ansvara för åtgärdsprogram för miljömålen på länsnivå men uppdraget är inte så tydligt när det kommer till hur arbetet ska genomföras. Det finns därför inte något självklart sätt att arbeta med miljömålsarbetet på regional nivå. När Länsstyrelsen i Gävleborgs län tog fram åtgärdsprogrammet baserat på de regionala miljömålen var man en av de första länsstyrelserna i landet att arbeta på det sättet. Idén med överenskommelsen uppstod då man funderade på hur ansvaret för genomförandet skulle kunna struktureras. Under 2009 tecknade alla länets kommuner samt Region Gävleborg, Gästrike Återvinnare, Gävle Energi, Landstinget Gävleborg, Naturskyddsföreningen och länets samlade taxibolag överenskommelser med Länsstyrelsen.

     

     Vid undertecknandet samlades landshövdingen och några av de högst ansvariga politikerna och tjänstemännen på slottet. Länsstyrelsen bjöd i samband med detta in media som också uppmärksammade det hela. Den här utvärderingen av arbetet med överenskommelserna

    bygger på intervjuer med någon representant, beslutsfattare eller tjänsteman, i de organisationer som

    deltagit. I rapporten utvärderas arbetssättet med överenskommelser. Utvärderingen utgör en viktig grund för fortsatt arbete med det nya åtgärdsprogram som kommer att gälla från 2014–2020.

     

    I de flesta fall har överenskommelsen inte bidragit till att ytterligare miljöåtgärder har genomförts. En förklaring är att överenskommelsen inte föregicks av någon demokratisk process. Allt gick lite för fort

    Tjänstemän på kommun och länsstyrelse tvingades göra det enkelt för sig och valde därför att ta med de åtgärder som kommunerna redan jobbade med. Beslutet blev en formsak och dokumentet var inte bindande på något sätt. En annan förklaring är Länsstyrelsens bristande resurser.

     

     På grund av ekonomiskt svåra år tvingades Länsstyrelsen skära ner på verksamheten som helhet

    under några år och då drabbades även miljömålsarbetet. Det har inte förekommit någon aktivitet relaterad till överenskommelserna under de här åren, förutom den uppföljning som gjordes vintern 2011. De flesta är trots detta positiva till överenskommelsen som arbetsmetod.

     

    En förklaring är förmodligen att man tror på idén som sådan. Det är dock inte självklart hur överenskommelsen ska integreras i det befintliga miljöarbetet ute i de olika organisationerna. Några menar att det skulle ha varit bättre att göra en överenskommelse kring en eller ett par frågor där det finns tydliga behov av regional samverkan. Om arbetet med överenskommelserna fortsätter tycker de flesta, såväl politiker som tjänstemän, att det ska kombineras med någon form av aktiviteter kopplade till miljömålen till exempel föredrag eller workshops.

     

    Förutom att bidra till det konkreta förändringsarbetet var Länsstyrelsens mål att synliggöra miljöarbetet i länet. Detta uppfattar i princip alla som något positivt. Det tycks dock inte finnas någon tydlig idé om vad det är som ska synas och vem som ska nås? Är det allmänheten? Eller är det politiker och tjänstemän som ska inspireras av varandra? Man kan fråga sig om det faktum att det pågår ett miljöarbete i länet är värt att synliggöra, oavsett hur bra eller bristfälligt det är, och vem som i så fall vinner på det.

  • 157. Andersson, Åke
    Häckande Kustfågel på Hallands Väderö 1937-20132014Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Under perioden 1963-2013 har fem kustfågelarter invandrat till ön och etablerat livskraftiga bestånd - grågås, vitkindad gås, storskarv, sillgrissla och tordmule. Mellan åren 1937 och 1962 invandrade tre arter - knölsvan, silltrut och skrattmås. Därmed har antalet häckande arter ökat från 11 till 19. Detta är den kanske mest dramatiska förändringen under studieperioden. Därtill kommer några arter som häckar i mycket litet antal eller inte ens årsvisst. Inga arter har försvunnit under perioden 1963-2013 och inte heller under föregående period.

    Den gångna 50-årsperioden kännetecknas av stora numerära förändringar i flera arters bestånd. De antalsmässigt dominanta arterna ejder, gråtrut och havstrut genomgick alla tre en tydlig ökning under början av perioden, men har sedan minskat påtagligt - för gråtrut och ejder med en hastighet som är anmärkningsvärt hög. Under samma tid har flera av de nyinvandrade arterna ökat i numerär – vitkindad gås och storskarv har ökat rekordsnabbt, medan stammen av grågås ökat måttligt. Bland alkfåglarna har både sillgrissla och tordmule, efter invandring under perioden, ökat och är nu väletablerade, dock med en mycket begränsad geografisk utbredning på ön. Tobisgrisslan har fördubblat sitt antal och finns spridd längs öns stränder. Gravand och strandskata förekommer i till synes stabila bestånd. Bland övriga arters utveckling kan silltrutens och större strandpiparens sentida ökning nämnas. Av resterande arter är några lågprioriterade under inventeringarna eller förekommer i så låga numerärer att beståndsförändringar i praktiken inte kan bedömas utifrån tillgängliga data.

    Under det gångna halvseklet har en påtaglig omfördelning skett av flera arters bestånd. Ett par täta förekomster av ejder på huvudön har i det närmaste försvunnit och under senare år har allt fler ejderhonor valt de yttre skären. Tordmulen försökte inledningsvis etablera sig på huvudön men finns nu huvudsakligen på ett av de yttre skären. Även för tobisgrisslan har de yttre skären fått allt större betydelse i sen tid. För havstrutens och storskarvens häckning har de yttre skären hela tiden varit dominerande.

    Mård har förekommit på huvudön troligen redan från och med 1982, men definitivt åtminstone sedan 1989 och tidvis varit talrik. Dess predation, främst på kustfåglarnas ägg, ungar och vuxna fåglar, antas vara den viktigaste förklaringen till de registrerade förändringarna i ejderns, tordmulens och tobisgrisslans omfördelning från huvudön till de yttre skären på ön. Storskarvarnas, sillgrisslornas och vitkindade gässens preferens för de yttre skären kan också i hög grad anses vara en effekt av mårdens närvaro på huvudön. Vid några tillfällen har mårddjur (mård utifrån vad vi nu vet) även besökt de yttre skären under häckningstid och åtminstone vid ett tillfälle dödat ett betydande antal sillgrisslor, men detta tycks inte haft någon långtgående effekt på beståndens storlek. Det är sannolikt att den bedrivna fångsten av mård påtagligt har minskat risken för utvandring till de yttre skären. Först från och med 2012 finns säkra belägg för att mink uppträtt på ön.

    Såväl ur ett skånskt som ur ett Västkustperspektiv är det angeläget att inventeringen av flera kustfågelarter på Hallands Väderö fortsätter. Ett program för fortsatt övervakning bör tas fram och däri bör även ingå årlig kontroll av fyrfota rovdjur före häckningen på våren såväl på huvudön som på de yttre skären.

  • 158.
    Andersson, Åke
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Skåne.
    Inventering av häckande kustfåglar på Hallands Väderö 20052005Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Sammanfattning

    Utvecklingen av kustfågelfaunan på Hallands Väderö har följts genom kvantitativa inventeringar som upprepats med oregelbundna mellanrum sedan den första inventeringen genomfördes 1937. Under senare år har inventeringar genomförts år 1979, 1986 och 1994. Under häckningssäsongen 2005 upprepades inventeringarna på nytt. Denna rapport innehåller en kortfattad redovisning av resultaten. En mer omfattande analys omfattande samtliga kustfågelinventeringar är planerad att genomföras under år 2006. Den kommer att innefatta beskrivning av förändringar i kustfågelfaunan och försök att förklara orsakerna till dessa.

    Gråtruten har länge varit den dominerande arten bland häckande kustfåglar på Hallands Väderö. En kraftig tillbakagång konstaterades vid 1994 års inventering. Minskningen har fortsatt och beståndet uppgår nu till i storleksordningen 1100 häckande par. Även havstruten uppvisar en viss minskning sedan 1994. Ejdern, som är den andra dominanten bland öns kustfåglar, uppvisar en måttlig tillbakagång jämfört med inventeringen 1979.

    Storskarv konstaterades 2005 för första gången häcka på Hallands Väderö. Även vitkindad gås har tillkommit som häckfågel på ön sedan föregående inventering.

    Ett bestånd av mård finns etablerat på huvudön sedan drygt 20 år, men varken mård eller mink finns regelbundet på skären. Intressanta jämförelser kan därför göras av fågelfaunans utveckling mellan huvudön och skären runt Väderön. Ejdern uppvisar en långsiktig minskning på huvudön och en ökning på skären - i första hand på Vinga skär. En viss omfördelning av bestånden av de hålhäckande arterna tordmule och tobisgrissla har också skett under den tid mård funnits på ön. För de främst på huvudön och likaledes i håligheter häckande arterna småskrake och gravand inräknades vid inventeringen 2005 ett antal par som ligger nära tidigare års resultat. Bland annat genom årlig ringmärkning av ungar av tobisgrissla har det framgått att de tobisgrisslor som häckar på huvudön får ytterst få flygfärdiga ungar. Predationstrycket på kustfåglarnas ägg och ungar är med stor sannolikhet högt. Av allt att döma är detta främst orsakat av mården. I ljuset av detta är det anmärkningsvärt att inte större förändringar skett speciellt när det gäller de hålhäckande arternas numerär och fördelning.

  • 159.
    Andreasson, Ida
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Regionala miljömål i Kronobergs län 2013-2020: beslutade 2013-01-08 uppdaterade med etappmål som fastställdes 2014-02-272013Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Förord - Regionala miljömål i Kronobergs län Varför behövs regionala mål? Konkreta och uppföljningsbara mål för länet är redskap som pekar ut riktningen för länets miljöarbete. Regionala mål behövs för att styra det regionala och lokala miljöarbetet mot miljökvalitetsmålen och generationsmålet. Miljömålen är alltså hela länets angelägenhet, inte enbart Länsstyrelsens. Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö-, natur- och kulturresurser som är ekologiskt hållbara på lång sikt. Målen ska nås inom en generation, det vill säga till 2020 (Begränsad klimatpåverkan till 2050). Miljökvalitetsmålen syftar till att: •   främja människors hälsa •   värna den biologiska mångfalden och naturmiljön •   ta till vara kulturmiljön och de kulturhistoriska värdena •   bevara ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga •   trygga en god hushållning med naturresurserna Det har gått 12 års sedan miljömålssystemet infördes och det återstår åtta år innan miljökvalitetsmålen ska vara uppnådda. Nationellt beslutade preciseringar gäller fullt ut i länet. De regionala miljömålen ska ses som ett komplement till Svenska miljömål, preciseringar av miljökvalitetsmålen och en första uppsättning etappmål som fastställdes våren 2012 av regeringen, samt till generationsmålet som fastställdes våren 2010. Länsstyrelsen har fastställt Regionala miljömål för perioden 2013-2020. Samtidigt upphävdes tidigare regionala mål. För Kronobergs län finns därmed 45 regionala mål som har beslutats för att komplettera de nationella besluten. Sammantaget visar de bedömningar som görs varje år att även om arbetet går framåt krävs det kraftfulla insatser om vi ska kunna nå miljökvalitetsmålen till år 2020. Den senaste bedömningarna finns att ta del av på Miljömålsportalen. Slutligen: Ska vi lyckas måste alla göra sitt för att nå målen, och allas insatser är  viktiga. Det är vår gemensamma miljö vi talar om. Vad kan egentligen vara viktigare? Kristina Alsér, landshövding i Kronobergs län (2013)

  • 160.
    Andreasson, Ida
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Ellman Kareld, Louise
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Ramic, Aida
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Vägen framåt: Åtgärdsprogram för miljömålen 2019-20252019Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    BAKGRUND

    Grunden för Sveriges miljöarbete är miljökvalitetsmålen som beslutades av riksdagen år1999. Det övergripande målet för Sveriges miljöpolitik är att lämna över ett samhälle tillnästa generation där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Genom miljömålsarbetet genomförs den ekologiska dimensionen av de globala hållbarhetsmålen (Agenda 2030) i Sverige.

    Miljömålstrukturen

    Riksdagen har antagit 16 miljökvalitetsmål och ett övergripande generationsmål. Miljökvalitetsmålenbeskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö-, natur- och kulturresurser som är hållbara på lång sikt. Generationsmålet är ett inriktningsmål för miljöpolitiken. Målet ger vägledning om de värden som ska skyddas och den samhällsomställning som krävs för att nå önskad miljökvalitet. För att nå målet krävs en ambitiös miljöpolitik i Sverige, inom EU och iinternationella sammanhang. Generationsmålet ska vara vägledande för miljöarbetet på alla nivåer i samhället.

    Åtgärdsprogram

    Miljöarbetet pågår ständigt i många verksamheter med sikte på miljömålen. Sammantagetvisar de bedömningar som görs varje år att även om arbetet går framåt krävs detkraftfulla insatser för att nå miljökvalitetsmålen till år 2020. Takten i åtgärdsarbetetmåste helt enkelt öka, fler behöver göra mer!

    För att skynda på arbetet har regering och riksdag beslutat att länsstyrelserna ska arbeta aktivt för att nå målen på regional och lokal nivå, bland annat genom att ta fram åtgärdsprogrami och för varje län i bred samverkan med berörda aktörer.

    Syfte

    Det övergripande syftet med åtgärdsprogrammet är att se till att de regionala åtgärder som behövs för att nå miljömålen kommer till stånd. Ambitionen är att åtgärdsprogrammet ska vara ett användbart verktyg på både regional och lokal nivå. Åtgärdsprogrammet ska:

    • Tydliggöra vilka åtgärder som behöver vidtas och underlätta prioritering avåtgärder med stor miljönytta.

    • Underlätta planering av olika slag och beslut inom arbetsuppgifter inomolika verksamheter.

    • Vara ett stöd vid ansökningar av projektmedel och bidra till att medel beslutastill sökanden i Kronobergs län.

    • Stimulera till ökad samverkan mellan olika myndigheter, kommuner, näringsliv och organisationer.

  • 161.
    Andreasson, Ida
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Persson, Per-Anders
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Åtgärdsprogram för miljömålen i Kronobergs län 2014-2020: Hälsa i miljöarbetet, det hållbara landskapet,klimat och energi2014Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    FÖRORDÅtgärder för ett grönare KronobergGrunden för ett effektivt miljöarbete är de miljömål som vi gemensamt tagit fram. De visar den kvalitet vår miljö behöver, för att säkerställa att kommande generationer har lika goda eller bättre förutsättningar att fylla sina behov som vi som lever nu. Något som är lika viktigt är att vidta åtgärder för att nå upp till de miljömål vi gemensamt tagit fram. Mycket bra miljöarbete pågår i länet, vilket också har gett effekter på flera håll. Sammantaget visar dock de bedömningar som görs varje år, att även om arbetet går framåt, kommer det att krävas stora insatser för att nå våra miljömål till 2020. Det är av denna anledning som Länsstyrelsen har tagit fram detta åtgärdsprogram. I detta dokument lyfts ett urval av åtgärder som tillsammans bidrar till ett grönare Kronoberg. Det är både stora och små åtgärder, men vi är många som delar ansvaret för att genomföra dem. Vi bidrar alla på olika sätt till negativ miljöpåverkan och har därför ett ansvar för att vidta åtgärder. Om vi ska nå miljömålen krävs engagemang på alla nivåer. Flera av er har visat stort engagemang under arbetets gång och bidragit till de åtgärder som föreslås i detta program. Vår förhoppning är att Åtgärdsprogram för miljömålen i Kronobergs län ska stödja och stimulera näringsliv, kommuner, myndigheter, organisationer och föreningar att utveckla arbetet för en bättre miljö i länet. Stort tack till alla som redan deltar, och vill fortsätta resan mot ett grönare Kronoberg!Kristina Alsér, landshövding i Kronobergs län (2014)

  • 162.
    Andreasson, Kristin I.M
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Wikner, Johan
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Abrahamsson, Berndt
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Melrose, Chris
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Nyberg, Svante
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Primary production measurments: An intercalibration during a cruise in the Kattegat and the Batic sea2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Kattegatt; Östersjön; primär produktion; metoder; vattenprovtagning; FRRF; mätning; interkalibrering; Marin miljö; inkubation; ljusmätning

  • 163. Andreasson, Åsa
    et al.
    Lundberg, Isabell
    Stephan, Uwe
    Strid, Jessica
    Sundberg, Maria
    Tullback Rosenström, Klara
    Miljömål för Stockholms län :2006Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Denna skrift presenterar regionala miljömål för Stockholms län. Målen grundar sig på nationella miljökvalitetsmål som riksdagen beslutat ska gälla för hela Sverige. De regionala målen är preciseringar och konkretiseringar till länet av de nationella målen. Miljömålen representerar den ekologiska dimensionen i en hållbar samhällsutveckling. De nationella miljökvalitetsmålen är generationsmål, det vill säga de siktar på hur vi till ungefär år 2020 kan uppnå en god miljö att överlämna till kommande generationer. De regionala miljömålen har sikte på år 2010 såsom steg på vägen för att uppnå generationsmålen. De regionala målen beskriver därför vad som krävs för en långsiktigt hållbar utveckling i länet, med en hög men realistisk ambitionsnivå utifrån regionens förutsättningar. Miljömålen får sedan vägas samman med övriga mål för samhällsutvecklingen.Stockholms läns miljömål har fastställts av Länsstyrelsenefter förankring genom bred remiss i länet. De är avsedda att vara hela länets miljömål. Miljömålen är viktiga i länets miljöarbete. De ger vägledning om hur regionen bör utvecklas för att uppnå en bättre miljö.

  • 164.
    Andrén, Henrik
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Liberg, Olof
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    SLUTRAPPORT – LODJURSPROJEKTET2008Rapport (Övrigt vetenskapligt)
  • 165. Andrén, Ingrid
    Ängar och hagar i Laxå kommun Inventering av naturliga fodermarker1987Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Naturvårdsverkat har dragit igång en riksomfattande inventering av ängs och hagmarker. I Laxå kommun har 44 objekt inenterats.

  • 166. Aneer, Gunnar
    Verksamheten vid Informationscentralen för egentliga Östersjön under året 20032004Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Omfattande, kraftiga och långvariga algblomningar förekom i hela centrala egentliga Östersjön under juli i år. I början av augusti blandade starka vindar ned de mesta av dessa blomningar i vattenmassan. I mitten av augusti växte emellertid omfattande blomningar till sig längs sydkusten med ilandflytande alger som följd. De storskaliga blomningarna avtog mot slutet av augusti. Runt Åland uppstodemellertid en ny större blomning så sent som andra veckan i september. Även små lokala blomningar har förekommit, främst i slutet av sommaren och under hösten, men ända in i början på december. Blomningarna i år var mer omfattande än blomningarna år 2002, konstaterade SMHI när de analyserat årets satellitbildstolkningar och jämfört med sammanställningen för fjolåret.Kontakterna med media var väsentligt färre i år jämfört med 2002. Informationscentralerna, främst den i Stockholm, och SMHI har i det delvis MISTRA-finansierade samarbetsprojektet Baltic Algae Watch System (BAWS)vidareutvecklat presentationen av blågrönalgsförekomster i egentliga Östersjön och tillgängligheten av andra därtill kopplade data. Den dagliga kartinformationen har gjorts publikt tillgänglig via två hemsidor, en svensk- och en engelskspråkig, under SMHI:s hemsida. Detta medförde att SMHI för allmänhet och media blev en mer tydlig part i algblomningssammanhang. Resultatet av detta blev atttidningar, radio och tv många gånger därför i stället vände sig till SMHI i stället för till Informationscentralen.Syresituationen i Östersjöns bottenvatten förbättrades under året. Ett inflöde av västerhavsvatten i början på året medförde en förbättring i syrehalten i de södraoch sydöstra djupbassängerna upp till och med Gotlandsdjupet. I det senare kom förbättringen i maj och den höll fortfarande i sig i mitten av november. I desydöstra delarna, som även kan bli påverkade av svaga inflöden av västerhavsvatten, var situationen bättre med halter över 2 ml/l större delen av året. Men en försämring inträdde på nytt även i dessa områden under senare delen avåret.Fågeldöden har förekommit utmed Östersjökusten även i år. Statens Veterinärmedicinska Anstalt har tagit prover och försöker utreda vad den beror på. Bland annat undersöks om det kan bero på bristsjukdomar, virusinfektioner eller miljögifter. Informationscentralen har framträtt vid seminariet i anslutning till 10-årsjubileet för finska Alg@line och deltog med en poster i Baltic Sea Science Congress 2003 i Helsingfors i slutet av augusti.

  • 167. Aneer, Gunnar
    et al.
    Andersson, Henrik C
    Grunda havsvikar i Svealands skärgård: GIS-data2005Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Länsstyrelsen har tillsammans med andra aktörer i Stockholms, Södermanlands och Uppsala län påbörjat ett systematiskt inventeringsarbete som syftar till att ta fram och samla kunskap om grunda marina miljöer och biologiska resurser i dessa. Huvuddelen av materialet insamlat i fält har samlats in av Fiskeriverkets Kustlaboratorium och Upplandsstiftelsen. Mycket av materialet har samlats in inom ramen för ett Intrerreg-projekt, ”Fiskyngelproduktion i grunda havsvikar – underlag för naturvärdesbedömning och fysisk planering”, där Länsstyrelsen varit medfinansiär. Avsikten med arbetet är att bistå med underlag för att underlätta beslutsfattande i olika frågor kopplade till dessa miljöer, som till exempel skyddsfrågor, och även som viktiga planeringsunderlag.Ett antal olika undersökningar och inventeringsarbeten har genom åren utförts i syfte att ta fram uppgifter om dessa grunda miljöer. Data från dessa undersökningar har tidigare inte systematiskt sammanförts och gjorts tillgängliga på ett sätt som vore önskvärt. Genom att digitalisera de material som finns insamlade och sammanställa dem i ett lämpligt format för presentation i geografiska informationssystem (GIS) kan de lätt tillgängliggöras. Detta åstadkoms genom att göra datafiler hämtningsbara från en utifrån tillgänglig dataserver där Länsstyrelsen och Landstingets Region- och Trafikplanekontor (RTK) lägger ut information av intresse för kommunerna. På så sätt kan informationen lätt komma till användning i till exempel kommunernas planering och naturvårdsarbete.Materialet kan delvis presenteras i kartform och i medföljande attributfiler finns dessutom ett stort antal uppgifter om varje mätpunkt tillgängliga. Kartskikten ger emellertid inte fullständig information om de bakomliggande materialen. De tillhörande attributfilerna innehåller mer information om respektive punkt eller det område som punkten representerar. För fullständig information kan emellertid kontakt behöva tas med personer som ligger bakom originalundersökningarna. Genom att göra materialet tillgängligt kan ändå fler aktörer använda material som de annars skulle behöva lägga ner mycket kraft på att själva överföra till dataformat. Arbetet med att digitalisera dessa data har utförts av Tomas Nitzelius och har möjliggjorts tack vare kompletterande finansiellt stöd från Landstingets Miljöanslag. Detta arbete är en del i Länsstyrelsens pågående arbete med att kartlägga länets undervattensmiljöer.

  • 168. Aneer, Gunnar
    et al.
    Arvidsson, Dan
    Beräkning av kväve- och fosforbelastning på Svealands kustvatten 19972003Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Denna rapport beskriver den beräknade belastningen av näringsämnena kväve och fosfor från olika källor på Svealands kustvatten. Näringsämnena tillförs från innanförliggande landområden och genom nedfall från luften. Rapporten utgör en del av allt det underlagsmaterial som togs fram till det av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Södermanland på uppdrag av regeringen framtagna ”Miljö-och hushållningsprogram för skärgården” vilket avrapporterades i december 2003.I Stockholms län är beräkningarna baserade på data om markanvändning, avrinningskoefficienter och utsläpp som finns i den vattenemissionsdatabas och -modell som användspå Länsstyrelsen. På Uppsala och Södermanlands länsstyrelser är beräkningarna gjorda utifrån känd markanvändning och i länen använda avrinningskoefficienter samt där kända utsläppskällor. Beräkningarna har gjorts avrinningsområdesvis och för år 1997.I en del fall har avrinningsområden slagits ihop till större enheter för att i viss mån söka anpassa avrinningsområden till i kustvattnet befintliga havsområden enligt SMHI:s havsområdesindelning. På detta sätt beskrivs belastningen från olika källor inom de i beräkningarnaanvända avrinningsområdena. Rapporten visar storleken på olika källor och diskuterar möjligheterna att ytterligare reducera belastningen ”avrinningsområdesvis”.Belastningsberäkningarna visade att tre huvudsakliga källor bidrog till belastningen av närsalter i Svealands kustområden; punktkällor (framför allt den belastning somkommer efter rening via avloppsreningsverk), Mälaren (i form av den resulterande belastningen från olika källor inom Mälarens avrinningsområde som rinner ut genomNorrström) och deposition på havsytan. När det gäller kväve utgjorde renade utsläpp via avloppsreningsverk de samlat största enskilda källorna, följda av belastningen via Mälaren genom Norrström, deposition på havsytan, avrinning från öppen mark och avrinning från skog. När det gäller fosfor framstod Mälarens belastning via Norrström som den största källan, följd av renat vatten via avloppsreningsverk och därefter deposition på havsytan. Stockholms innerskärgård var det område som belastades hårdast av både kväve och fosfor.

  • 169.
    Angelstam, Per
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen Gävleborg. Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Analys av skogarna i Dalarnas och Gävleborgs län: Prioriteringsstöd inför områdesskydd2003Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den svenska skogspolitiken innebär att biologiska mångfald ska bevaras, både i from av hållbara produktiva ekosystem och bevarande av livskraftiga populationer av alla förekommande arter. Givet en lång historia av intensivt nyttjande av skogarna för produktion av virke, och en konkurrens mellan arealer för produktion och naturvård, så är det angeläget att utveckla kostnadseffektiva och verksamma tekniker för strategisk och taktisk planering.

    Detta gäller såväl skydd av natur, men även skogsskötsel och återskapande av funktionella ekosystem.

    Som en praktisk tillämpning av utvecklingsarbetet inom forskningsprogrammet ” Fjärranalys för miljö” genomfördes under 2002 en regional bristanalys presenteras sedan en rumslig analys av var trakter av speciellt intresse för bevarande av av olika skogstyper ligger, i vilken grad är de skyddade och om de utgör fungerade nätverk av livsmiljöer för olika artar.

     Inledningsvis presenteras en metodik för regional bristanalys.

    I det andra avsnittet presenterar vi ett angreppssätt för att utvärdera funktionen av de arealer som det enligt den regionala bristanalysen är brist på. Detta baseras på kvalitativa och kvantitativa kunskaper om arter med olika landskapsekologiska krav som är specialiserade på olika skogstyper, och en kartering av olika skogstyper.

  • 170.
    Angelstam, Per
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Andersson, Kjell
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Grön infrastrukturför biologisk mångfald i Dalaskogarna: Har habitatnätverk för barrskogsarter förändrats 2002–2012?2014Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Sammanfattning

    Vad gäller biologisk mångfald föreskriver den svenska skogs- och miljöpolitiken att

    naturligt förekommande arter ska bevaras i livskraftiga populationer. Detta kräver

    tillräckliga arealer av fungerande habitatnätverk, och att dessa vidmakthålls över lång tid.

    Formellt skydd av värdefull natur är ett av flera verktyg för att åstadkomma detta.

    Som underlag för planering för etablering av formellt skyddade skogsområden i Dalarnas

    län har under det senaste årtiondet tre beslutsunderlag kombinerats. Dessa är (1) rumslig

    modellering av skogsbestånd som tillgodoser specialiserade arters krav (wRESExprojektet,

    se Angelstam m. fl. 2003), (2) analys av var hotade och specialiserade arter finns

    i Dalarna, och (3) inventering av skogliga naturvärden i Dalarna. Den rumsliga

    modelleringen av skogsbestånd baserades på skogliga data och satellitbilder från 2002.

    Denna rapport redovisar en jämförelse av tillståndet i äldre tall- och granskogsbestånd

    som gröna infrastrukturer för åren 2002 och 2012. Jämförelsen har gjorts med hjälp av

    rumslig modellering med avseende på dessa skogsmiljöers funktionalitet som livsmiljöer

    för specialiserade arter. Studien har genomförts på uppdrag av länsstyrelsen i Dalarna.

    Habitatmodelleringar gjordes för gammal tallskog med tjäder och raggbock som

    fokusarter, och gammal granskog/blandskog med tretåig hackspett och meståg som

    fokusarter. Resultatet för de två modellerna för äldre tall- respektive granskog lades

    samman till ett skikt genom att överlappande pixlar eliminerades innan

    arealsammanräkning för vardera skogsmiljön. Resultaten fokuserar på jämförelser mellan

    de båda modelleringstillfällena för hela Dalarna, samt uppdelat på fyra naturgeografiska

    regioner och fyra olika skogsägarkategorier

    Vår jämförelse av funktionaliteten hos habitatnätverk för tallskogsarter och granskogsarter

    under de senaste 10 åren visade att minskningen var betydligt större (35–42 %) än

    minskningen av den totala arealen av dessa skogstyper och mängden tillräckligt stora

    bestånd (11–12 %). Anledningen till denna skillnad är att det finns tröskelvärden för arters

    lokala utdöende, det vill säga att, relationen mellan habitat och förekomst är inte linjär. På

    grund av detta så minskar mängden funktionella trakter snabbare än arealen tillräckligt

    stora bestånd. Denna pågående fragmenteringsprocess kan motverkas genom rumslig

    planering.

    Diskussionen resonerar om betydelsen av fragmenteringen av äldre skogar för bevarande

    av krävande arters livsmiljöer. Vi betonar vikten av att väga samman alla åtgärder för

    formellt skydd, frivilliga avsättningar, skötsel och återskapande av habitatnätverk för

    bevarande av naturligt förekommande arter. För detta behövs samverkan mellan olika

    skogsägarkategorier i olika skalor.

  • 171.
    Angelöf, Ingrid
    Naturvårdsverket.
    Svampinventering av några prästängen på södra Gotland 20172018Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Inventering av svamp i elva ängen på södra Gotland. Ängena var Ardre prästänge (Mullvalds), Eskelhem prästänge (Maldesänget), Etelhem prästänge, Gerum prästänge, Kräklingbo prästänge, Levide prästänge, Linde prästänge, Silte prästänge, Vall prästänge, samt Öja prästänge (östra och västra delen).

  • 172.
    Ankarberg, Emma
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Livsmedelsverket, SLV.
    Lignell, Sanna
    Glynn, Anders
    Darnerud, Per Ola
    Aune, Marie
    Barregård, Lars
    Bergdahl, Ingvar
    Regionala skillnader i intag av persistenta organiska miljögifter hos förstföderskor i Uppsala, Göteborg och Lycksele2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Under perioden 2000-2006 samlades bröstmjölk in från förstföderskor i Uppsala, Göteborg, Lund och Lycksele. Syftet med studien var att undersöka om det finns några regionala skillnader i halter av polyklorerade bifenyler (PCBer), klorerade pesticider (hexaklorbensen (HCB), ß-hexaklorocyklohexan (ß-HCH), oxyklordan, trans-nonaklor, DDT och DDT-metaboliter) och bromerade flamskyddsmedel (polybromerade difenyletrar (PBDE) och hexabromcyklododekan (HBCD)) i bröstmjölk. Resultaten visade att vissa signifikanta regionala skillnader i halter av de studerade substanserna förelåg. Skillnaderna var dock små, och inga säkra slutsatser om orsaker till skillnaderna kunde dras. Vissa regionala skillnader i halter av organiska miljögifter i livsmedel har också observerats. I en matkorgsstudie utförd 1999 (Darnerud et al. 2006) köptes livsmedel in i fyra olika städer i Sverige (Malmö, Göteborg, Uppsala och Sundsvall), och högre halter av ΣPCB, ΣDDT och ΣPBDE kunde ses i livsmedel från de södra delarna av Sverige i jämförelse med de norra. Denna tendens till nord-sydlig gradient observerades också i en senare matkorgsstudie som utfördes i samma städer 2005 (Ankarberg et al. 2006). Även den omfattande fiskundersökning som utfördes vid Livsmedelsverket 2000-2003 visade på regionala skillnader i halter i vissa fiskarter (NFA 2003). Studien som redovisas i denna rapport syftar till att genom intagsberäkningar undersöka om det finns regionala skillnader i exponering för organiska miljögifter (dioxiner, dioxinlika PCBer, PCB 153 och p,p´-DDE) från mat. Intagsberäkningarna grundas på en kostenkät, ifylld av mödrarna vid bröstmjölksinsamlingen, med frågor gällande konsumtionen av kött, fågel, fisk, mjölkprodukter, vegetabiliskt fett och ägg under året före graviditeten. Haltdata för de studerade substanserna i olika livsmedel hämtades från undersökningar och kontrollprogram vid Livsmedelsverket. De regionala jämförelser som gjordes inkluderade Uppsala, Göteborg och Lycksele. Den kostenkät som användes i Lund skiljde sig åt från de som användes i Uppsala, Göteborg och Lycksele. Resultaten från Lund kunde därför inte användas i denna undersökning. Trots vissa skillnader i konsumtionsmönster mellan de olika regionerna kunde inte några skillnader i intag av miljögifterna påvisas. Det beräknade medianintaget av dioxiner och dioxinlika PCBer varierade mellan 0,9 och 1,2 pg WHO-TEQ/kg kroppsvikt/dag, mellan 1,3 och 1,9 ng/kg kroppsvikt/dag för PCB 153 och mellan 2,5 och 3,5 ng/kg kroppsvikt/dag för 2 p,p´-DDE. Fisk och skaldjur bidrog till den största delen av intaget av WHO-TEQ (52-61 %). Enligt beräkningarna hade 14 % av kvinnorna intagsnivåer som överskred EU’s tolerabla veckointag för dioxiner och dioxinlika PCBer (14 pg WHO-TEQ/kg kroppsvikt/vecka). Livsmedelsverkets konsumtionsråd gällande fet fisk från Östersjön överskreds av 4 % av kvinnorna, och samtliga av dessa åtta individer fanns med bland dem som överskred TWI. Högexponerade individer karaktäriserades generellt av hög konsumtion av fisk och mjölkprodukter. Det finns inte någon tolerabel intagsnivå framtagen för icke dioxinlika PCBer (t.ex. PCB 153), så för dessa var det inte möjligt att göra några jämförelser. Ingen kvinna i studien överskred JECFA’s tolerabla dagliga intagsnivå för DDT-föreningar (10 μg/kg kroppsvikt/dag). En osäkerhet i de beräknade intagsnivåerna är att det är mycket svårt att minnas och korrekt ange sin konsumtion av olika livsmedel under ett år tillbaka. Dessutom är det troligt att konsumtionen av lax från Östersjön är överskattad eftersom det är mycket ovanligt med sådan fisk i butik. De haltdata som använts i beräkningarna är medel- och medianhalter som kommer från olika analysprojekt vid Livsmedelsverket. Dessa halter kan skilja sig åt från de verkliga nivåerna i de livsmedel som kvinnorna konsumerat. Dessutom användes samma haltdata för samtliga kvinnor, och hänsyn togs alltså inte till eventuella regionala skillnader i livsmedelshalter. Trots dessa osäkerheter tyder resultaten på att svenska förstföderskor från olika delar av landet har exponerats för liknande nivåer av de studerade föreningarna. En korrelationsanalys kunde inte påvisa några samband mellan de beräknade intagen av PCB 153 och p,p´-DDE och nivåerna av dessa substanser i bröstmjölk. Detta beror sannolikt till viss del på att bröstmjölkshalterna av persistenta organiska miljögifter speglar den totala exponeringen under livstiden, och inte bara exponeringen under det senaste året.

  • 173.
    Apler, Anna
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges geologiska undersökning, SGU.
    Josefsson, Sarah
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges geologiska undersökning, SGU.
    Swedish status and trend monitoring programme Chemical contamination in offshore sediments 2003– 20142016Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    År 2003 lanserades det nationella svenska övervaknings- och trendprogrammet för föroreningar i sediment (SSTMP). Programmet finansieras av Naturvårdsverket och har syftet att undersöka belastning och långtidstrender av miljögifter i utsjösediment inom svenskt territorialvatten och ekonomisk zon (EEZ). Programmet omfattar provtagning och analys av ytsediment med ett tidsintervall på fem till sex år vid 16 utvalda utsjöstationer. Tidsintervallet är anpassat efter längden på havsmiljöförvaltningens sexåriga förvaltningscykel. Övervakningsstationerna är utsatta i de djupaste havsbassängerna längs Sveriges kust. Den insamlade informationen från dessa ska användas inom en rad olika områden såsom uppföljning av tre av Sveriges 16 miljömål: En giftfri miljö, Hav i balans samt levande kust och skärgård och Ingen övergödning. Programmet har sedan starten utförts i samarbete med Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) som analyserar radionuklider i ytsediment i syfte att följa upp miljömålet Säker strålmiljö. I utformningen av SSTMP har rekommendationer från de två konventioner som skyddar de marina miljöerna i Östersjön (HELCOM) och norra Atlanten (OSPAR) tagits i beaktande.

    16 utsjöstationer har valts ut för övervakning av förekomsten av miljögifter i utsjösediment längs Sveriges kust. Övervakningsstationerna definieras av en cirkel med en radie på 50 m inom vilken sju platser slumpmässigt provtas vid varje övervakningstillfälle. Dessa sedimentprover analyseras senare med avseende på metaller, organiska ämnen samt näringsämnen. På detta sätt kan de senaste årens belastning av miljöstörande ämnen bestämmas. Förutom kemiska analysdata samlas även information om geologisk beskaffenhet, undervattensfotografier och hydrografiska data in vid de provtagningsstationer där bottenförhållandena tillåter. Kemiska data med tillhörande information finns tillgängliga via datavärdskapet för miljögifter i sjö- och havssediment på SGUs webbplats www.sgu.se. Data rapporteras också till ICES (www.ices.dk).

    Sammanställningen av resultaten från 2003, 2008 och 2014 års miljöövervakningsomgångar visar ingen generell minskning av halter av metaller eller organiska miljögifter i ytsedimenten i utsjön längs Sveriges kust. Miljöstörande ämnen av olika sort tillförs fortfarande havet och påverkar koncentrationerna i sedimenten. Halterna av metaller varierar mellan de olika havsbassängerna. Till exempel uppvisar arsenik höga halter i Bottenviken och Bottenhavet, medan kadmium förekommer i höga halter i Egentliga Östersjön. Många av de presenterade organiska föreningarna har minskat i koncentration sedan 2008. Det finns dock ämnen som fortfarande ökar i mängd i ytsedimenten på vissa platser. Dit hör substansen hexaklorbensen (HCB). Den kemiska gruppen polycykliska aromatiska kolväten (PAH) är den ämnesgrupp som minskar avsevärt i koncentration i de flesta övervakade havsområdena. Det är dock viktigt att understryka att inga statistiska analyser har gjorts för att undersöka om variationerna i koncentrationerna mellan de 3 åren är statistiskt signifikanta. Samtliga beskrivningar är grundade på totalhalterna av respektive ämne. För ett flertal metaller och organiska ämnen finns statistiska bedömningsgrunder utarbetade av Naturvårdsverket. Om koncentrationerna av de ämnen som presenteras i denna rapport klassificeras enligt dessa bedömningsgrunder, framgår att många av de organiska ämnena förekommer i höga till mycket höga halter än idag. Detta är förvånande då åtgärder har satts in, t.ex. förbjöds de flesta av de övervakade bekämpningsmedlen i Sverige på 1970-talet. Enligt de ekotoxokologiska bedömningsgrunderna sammanställda av Havs- och vattenmyndigheten, överskrider ämnet TBT vid många provtagningsplatser den halt som bedöms vara skadlig för bottenlevande organismer. Antalet stationer där det överskrids har dock minskat sedan 2003.

  • 174.
    Appelberg, Magnus
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Havs- och vattenmyndigheten, HaV. Fiskeriverket.
    Forsgren, Gunilla
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Västerbotten.
    Holmqvist, Malin
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Havs- och vattenmyndigheten, HaV.
    Strategi för ett samordnat nationellt/regionalt övervakningsprogram för kustfisk i Bottniska Viken2003Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Övervakning av kustfiskbestånd har tidigarefrämst varit inriktad mot att bedöma förändringari för fisket viktiga arter och årsklasseroch i mindre utsträckning mot attbedöma förändringar relaterade till biologiskmångfald. Under 2002 startade länsstyrelsernai Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlandsoch Gävleborgs län, Fiskeriverket,Umeå Marina Forskningscentrum och Naturvårdsverketett projekt med syfte att utarbetaen strategi för ett samordnat nationellt/regionalt övervakningsprogram för kustfiski Bottniska viken. Projektet finansieras avNaturvårdsverket och Fiskeriverket. Ett samordnatövervakningsprogram är framför alltnödvändigt för att klara uppföljningen av detnationella miljömålet ”Hav i balans samtlevande kust och skärgård” och motsvaranderegionalt formulerade mål. Ambitionen är attsamordning även kan göras med uppföljningenenligt EU:s ramdirektiv för vatten. I föreligganderapport redovisas resultaten frånprojektets första år. Resultaten omfattar jämförelsermellan två provfiskestrategier ochett preliminärt förslag till strategi för ett samordnatövervakningsprogram för kustfisk.

  • 175. Appelqvist, Thomas
    Gaddsteklar i Västra Götalands län - miljöövervakning 20112012Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län har Pro Natura genomförtmiljöövervakning av gaddsteklar och pollinatörer på tio lokaler i Västra Götalandslän. Lokalerna var placerade i varsitt ekonomiskt kartblad spridda över länet.Kartbladen var utslumpade bland de som hade sand eller grus i jordartskarteringensamt minst ett hävdat objekt från ängs- och hagmarksinventeringen. För varjekartblad gjordes en bedömning av ortofoto på skärm för att hitta lämpligaundersökningsplatser. Småskaligt odlingslandskap, naturliga fodermarker, sandochgrusförekomst, närhet till vattendrag och kuperat landskap var kriterier som imöjligaste mån kombinerades.För gaddstekelövervakningen användes på varje lokal 3 gula plasthinkar under tvåperioder på sommaren. Det insamlade materialet sorterades och artbestämdes. Ifärgskålsmaterialet fanns arter av 35 vildbin, 16 grävsteklar, en solitärgeting, 10vägsteklar, 2 guldsteklar och 2 myrsteklar. Detta innebär att 66 olika gaddsteklarbestämdes från lokalerna med den metoden.På varje lokal med omnejd genomfördes också en pollinatörsslinga. Denna metodgår ut på att registrera kvantitet och kvalitet av blombesökare på viktigasubstratväxter. En pollinatörsslinga är en 500-1 000 m lång vandring i likartadmiljö där blombesökare och deras beteende på ett exakt antal (500 st)blomställningar registreras. I denna studie utfördes pollinatörsslingorna pååkervädd Knautia arvensis, ängsvädd Succisa pratensis, flockfibbla Hieraciumumbellatum och foderkäringtand Lotus corniculatus ssp sativus. När resultatet frånden sk 500-metoden adderas till färgskålsundersökningen så noterades sammanlagt74 olika gaddsteklar varav 43 var vildbin. Tre gaddsteklar finns med på rödlistan,nämligen Andrena marginata (VU), klöverhumla Bombus distinguendus (NT) ochTiphia minuta (NT). Dessutom noterades en rödlistad fjäril – allmänmetallvingesvärmare, Adscita statices (NT) – som en bifångst.Detta resultat kan sägas vara synnerligt magert och det beror till största delen på attde utvalda lokalerna hade mindre bra förutsättningar för att hysa gaddsteklar – detfanns helt enkelt för dåligt med både sand och åkervädd i de utslumpade rutorna.Vid en lokal förstördes dessutom de uppsatta fällorna på ett systematiskt sätt.

  • 176. Appelqvist, Thomas
    Lövskogsinventering i Ale kommun1990Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Lövskogar Ale

  • 177. Appelqvist, Thomas
    Vegetationsundersökningar i barrskogar: fasta provrutor i skogsreservat: resultat 1975-20002002Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Under 2000 genomfördes uppföljande undersökningar av de fyra fasta provrutor som ingår i delprogrammet Vegetationsundersökningar i barrskog i det regionala miljöövervakningsprogrammet för Västra Götaland. Delprogrammet harsitt ursprung i f.d. Göteborgs och Bohus län. Resultaten av dessa undersökningar tillsammans med resultat från återbesök av provrutorna vid Svartedalen, somskedde under 1997, redovisas här i ett sammanhang och några av resultaten diskuteras.

  • 178. Appelqvist, Thomas
    Åsunden - lövrike2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Som ett led i att förverkliga miljömålet ”Levande Skogar” har Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen startat ett pilotförsök i det sjörika landskapet runt Åsunden och Sämsjön. Här finns många värdefulla lövskogar. Projektet syftar till att hitta en bra metod för att på ett mer sammanhållet sätt värna och utveckla natur- och kulturvärden i denna trakt. Det är önskvärt att alla de aktörer som arbetar med skog och träd i detta landskap, som kommunen, privata skogsägare, naturvården och kulturminnesvården samarbetar mot gemensamma och fastställda mål. Denna skrift är ett försök att konkretisera en del av dessa mål. Se även rapporten Lövskogarna i Åsunden-trakten (2009-28).

  • 179. Appelqvist, Thomas
    et al.
    Andersson, Leif
    Flågfjället 1:1: en botanisk dokumentation: Vargfjället: den epifytiska moss- och lavfloran.1991Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Flågfjället 1:1: en botanisk dokumentation: Vargfjället: den epifytiska moss- och lavfloran.

  • 180. Appelqvist, Thomas
    et al.
    Broberg, Ola
    Finsberg, Mikael
    Gimdal, Rickard
    Alkonblåvingen i Älvsborgs län samt Göteborgs och Bohus län.1997Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Alkonblåvingen i Älvsborgs län samt Göteborgs och Bohus län.

  • 181. Appelqvist, Thomas
    et al.
    Envall, Katrina
    Inventering av ädellövskog i Partille kommun1986Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Föreliggande utredning över ädellövskogarna i Partille kommun utgör den första sammanställningen i en planerad utgivning för Göteborgs och Bohus län. De ädla lövskogarna utgör i södra och mellersta Bohusläns kusttrakter ett naturligt växtgeografiskt inslag i landskapsbilden. Lövskogarna utgör genom sin biologiska mångfald en av de rikaste och mest skyddsvärda biotoperna i länet. Sedan 1984 gäller en särskild ädellövskogslag (SFS 1984:119) vars syfte är att för framtiden bevara landets ädellövskogar. Detta skall ske genom ett aktivt, produktionsinriktat lövskogsbruk. Detta innebär bl a att befintlig ädellövskog endast får föryngras med ädla lövträd om inte särskilda skäl talar emot detta. Rådgivning och tillsyn sker genom skogsvårdsstyrelsens ordinarie skogliga verksamhet. Frågor rörande överföring av ädellövskog till annat trädslag prövas av länsstyrelsen. Följande inventering och utvärdering är tänkt att tjäna som underlag dels vid myndigheternas prövning och rådgivning enligt gällande skogslagstiftning dels i samband med den naturvårdsplanering som bedrivs i statlig och kommunal regi. Vid de bedömningar som gjorts i utredningen har hänsyn tagits huvudsakligen till områdenas vetenskapliga värden. Skogsbeståndens värde för landskapsbild och friluftsliv har ej medtagits vid bedömningen. Lövskogsmiljöer har ofta ett nära samband med det äldre kulturlandskapet vilket dock ej heller särskilt beaktats i det slutliga urvalet. I några fall har lövskogar vilka ej uppfyller lagens definition på ädellövskogar medtagits. Det gäller skogar av stort ekologiskt värde vilka påträffats under inventeringsarbetet. Det är önskvärt att i en nära framtid en mer heltäckande bild av denna starkt hotade skogstyp kan tas fram.

  • 182. Appelqvist, Tomas
    Lövskogarna i Åsunden-trakten2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Lövskogarna i Åsunden-trakten

  • 183. Areslätt, Tomas
    KulturAqua - System för kulturvärdesbedömning av sjöar och vattendrag2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    I föreliggande rapport har ett försök gjorts att utarbeta en värderingsmodell för kulturvärden i sjöar och vattendrag. Rapporten förordar en värderingsmodell som grundas på flera olika kriterier: - Dokumentvärde - Kvalitet - Sällsynthet - Representativitet - Pedagogiskt värde/miljö - Tillgänglighet - Speciella förhållanden Genom dessa bedömningsgrunder kan ett områdes kulturhistoriska värde noteras vare sig det är registrerats i fornminnesregistret eller utvärderats som bebyggelselämning. Dessa variabler ges ett värde som gör det möjligt att värdera och, ännu viktigare, jämföra olika objekt eller miljöer. Utöver dessa poängsatta variabler har rubriken Speciella förhållanden lagts till och denna avser att förklara om lämningen redan har ett skydd, till exempel reservat eller registrerad som fast fornlämning. Rubriken ger också möjlighet att peka ut om lämningen har en unik ställning i vår historia, till exempel kan den knytas till någon historisk person, folkvisa eller kända målningar. Rapporten pekar på att värderingsmodellen fungerar men att det ständigt krävs en genomgång av det värderade materialet, dels kan värderingsgrunderna förändras i takt med att kunskapen ökar, dels undviker man på det sättet att över- eller undervärdera vissa typer av lämningar. Rapporten visar tydligt att de inventeringar som tidigare gjorts är bristfälliga. Till exempel tredubblades antalet vattenanknutna lämningar i Habo kommun i samband med en riktad inventering i vattendraget. Rapporten pekar på sju punkter för framtiden: • Fortsatt kunskapsbyggnad • Ökad samverkan och samsyn • Gemensam vision • Översyn av den antikvariska praxisen • Framtagande av modell för viktning • Skapa en gemensam kulturdatabas • Utökad uppföljning/övervakning Sammanfattningsvis kan sägas att kulturmiljövårdsorganisationerna i Jönköpings län och Västerbottens län gärna går vidare med detta arbete och testar värderingsmodellen på ett större material och i samband med detta gör ett försök att ta fram en modell för hur viktning av olika värden kan göras. Samverkan med naturvården är härvid viktig.

  • 184. Areslätt, Tomas
    Tillsynsprojekt - fornlämningar i skogsmark2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Detta tillsynsprojekt startades upp av Länsstyrelse i Jönköpings län för att undersöka om villkoren i besluten efterföljs samt hur många fornlämningar som skadats i samband med skogsbruk. I flera rapporter från 1999 fram till idag pekar på att många fornlämningar skadas i samband med skogsbruket. Av riksdagen finns det ett fastlagt miljökvalitetsmål ”Levande skogar” som lyder: ”Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas”. I detta ryms fyra delmål där mål tre lyder: Skogsmarken brukas på sådant sätt att fasta fornlämningar inte skadas och så att skador på övriga kända värdefulla kulturlämningar är försumbara. Detta mål ska vara uppnått till 2010. En undersökning från Skogsstyrelsen har visat att detta inte kommer att vara möjligt. Till detta projekt valdes 29 ärenden fram slumpvis av totalt 358 beslut från åren 2003-2008. Många av ärendena berörde mer än en fornlämning vilket gör att det är totalt 52 objekt som har granskats. Majoriteten av fornlämningarna utgörs av fossil åkermark, stensättning och hålväg. Ärendena berör kommunerna: Jönköping, Habo, Mullsjö, Aneby, Vaggeryd samt Värnamo. I fem av ärendena har inte några beslut fattats eftersom det är information som har gått ut till markägaren i samband med stormen Gudrun. Dessa fem studerades för att se om den informationen har efterföljts. Av de 52 fornlämningar har 31 efterföljt villkoren medan 21 inte har gjort det. Av de 21 fornlämningarna är det 16 som har brutit mot nedrisningen. Planteringen är också något som inte efterföljs. I 10 av 21 fall har planteringen antingen skett på eller för nära fornlämningen. Dock är det markberedningen som skapar störst skada som t.ex. i ett fall där hela hålvägen harvats sönder så att det inte gick att återfinna. Detta är också det enda exemplet på grov skada i hela undersökningen. Av de 52 fornlämningarna är det 30 % som har ”Ringa åverkan” enligt Riksantikvarieämbetets skadegradering. 13 % kan hänföras till ”Skada” medan det är endast 5 % som har ”Grov skada”. För att kunna uppnå riksdagens mål med att fornlämningar inte ska skadas i samband med skogsbruket, måste det bland annat till mer resurser för tillsyn av fornlämningar. Detta för att bättre kunna följa upp de olika ärendena och åtgärda fel som begåtts eller polisanmäla enligt KML. Vidare skulle Länsstyrelsen kunna ange i villkoren att markägaren måste ange när skogsbruksåtgärden skall ske men även vem som kör skogsmaskinerna. Detta skulle ställa högre krav på den som kör skogsmaskinen att veta var fornlämningen är. Markägaren skulle även få ett större krav på sig att informera de som kör skogsmaskinerna. Detta skulle kunna åtgärda den kommunikations brist som finns i ledet, vilket denna undersökning har visat på att det finns.

  • 185.
    Arheimer, Berit
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Pers, Charlotta
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Kväveretention i svenska sjöar och vattendrag – betydelse för utsläpp från reningsverk2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den här rapporten har tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket för att underlätta

    diskussionen med EU-kommissionen, som har annonserat att den tänker stämma Sverige

    inför EU-domstolen för otillräckligt genomförande av avloppsdirektivet. Vid

    bedömningen av vilka reningsverk som omfattas av krav på kväverening tas i Sverige

    hänsyn till den naturliga avskiljning (retention) som sker i vattendrag under transporten

    från utsläppskälla till havet.

    Kväveretention är ett vedertaget begrepp som inkluderar ett flertal naturliga

    biogeokemiska processer som permanent reducerar kväve från vattenfasen i sjöar och

    vattendrag. Speciellt stor är effekten i sjörika områden. Sverige har totalt 92 000 sjöar

    som är större än 1 ha. Det är inte ovanligt med 30-70% kväveavskiljning i svenska

    vattendrag och sjöar. Den process som dominerar avskiljningen i naturen är

    denitrifikation, vilket är samma process som utnyttjas för att avlägsna kväve ur

    avloppsvatten vid reningsverken.

    Naturlig retention är dock svår att mäta och måste uppskattas med hjälp av antaganden,

    som så många andra flöden i naturen. I Sverige har man utvecklat ett modellsystem för

    storskalig beräkning av närsalttransport, inklusive retention, från land till hav med relativt

    hög geografisk upplösning. Systemet kopplar fältskalemodeller med avrinningsmodeller,

    är vetenskapligt dokumenterat och granskat och har tillämpats storskaligt sedan 1997 för

    internationell rapportering till HELCOM. Avrinningsområdesmodellen (HBV-NP)

    justeras och utvärderas mot mätningar där sådana finns. Den kväveretention som beräknas

    med hjälp av HBV-NP modellen utgörs av kväve som permanent avskiljs till atmosfär

    och sediment och som därför inte vidare bidrar till övergödningen av vattensystemen.

    Både beräkningar och mätningar visar att kväveretentionen är störst på sommaren,

    speciellt i sjörika områden med hög belastning. Det är stor skillnad i sjöars

    retentionskapacitet; i norra delarna av landet är den låg medan sjöarna i de södra delarna

    av landet är betydligt effektivare som kvävesänkor. I södra Sverige är medelreduktionen

    30-40 kg ha-1 sjö år-1. Totalt reduceras ca 30 000 ton kväve per år i sjöar och vattendrag,

    varav 70% i södra Sverige. För enskilda utsläpp som sker i inlandet reduceras bidraget till

    havet kraftigt under transporten genom vattendrag och sjöar, speciellt för sydcentrala

    Sverige där retentionen i sjöarna är hög. Den ackumulerade effekten kan bli >80%

    naturlig kväveavskiljning för utsläpp i vissa områden.

    Det är svårt att utvärdera modellresultaten eftersom inte kväveretentionen går att mäta

    direkt och retentionen integreras för stora områden och vattendrag. Ofta används andra

    variabler för att bedöma trovärdigheten i beräkningarna. HBV-NP modellens resultat

    utvärderas kontinuerligt mot tidsserier av observationer i vattendrag, både för vattenföring

    och närsalthalt när den används operationellt. Modellen utvärderas både statistiskt och

    visuellt. Överensstämmelsen med vattenföring och vattenbalans är normalt god, medan

    närsalthalterna kan avvika en del från uppmätta värden. Känslighetsstudier har visat att

    modellen är relativt robust. När modellens resultat jämförs med andra modeller eller enkla

    budgetberäkningar för sjöar uppstår avvikelser, men dessa kan normalt förklaras av olika

    2

    antaganden och indata. Modellen har inte sämre precision än andra motsvarande

    modeller, snarare är den något bättre vad gäller vattenföring.

    När man beräknar hur stor andel av kväveutsläppet från ett enskilt reningsverk som når

    havet ackumuleras retentionen enligt flödesvägarna i landskapet. De reningsverk vars

    utsläpp passerar fler sjöar får liten påverkan på havet. Naturlig kväveretention i

    vattendrag och sjöar reducerar de svenska reningsverkens bidrag till kusten med 3200

    ton/år, vilket motsvarar 18% av reningsverkens totala utsläpp. Retentionen varierar dock

    betydligt mellan olika delar av landet. De flesta reningsverk med större utsläpp finns

    längs kusten och i södra Sverige, där 90% av retentionen på reningsverksutsläppen sker. I

    Norrlands inland är reningsverken få och retentionen låg, vilket gör att mängden reducerat

    utsläpp är låg.

    Allt tyder på att den beräknade kväveretentionen för Sverige är av rätt storleksordning

    och att det storskaliga mönstret för Sverige är korrekt, även om avvikelser kan

    förekomma för enskilda mindre områden och för olika tidsperioder

  • 186.
    Arheimer, Berit
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Pers, Charlotta
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Kväveretention i svenska sjöar och vattendrag – betydelse för utsläpp från reningsverk2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den här rapporten har tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket för att underlätta

    diskussionen med EU-kommissionen, som har annonserat att den tänker stämma Sverige inför

    EU-domstolen för otillräckligt genomförande av avloppsdirektivet. Vid bedömningen av vilka

    reningsverk som omfattas av krav på kväverening tas i Sverige hänsyn till den naturliga

    avskiljning (retention) som sker i vattendrag under transporten från utsläppskälla till havet.

    Kväveretention är ett vedertaget begrepp som inkluderar ett flertal naturliga biogeokemiska

    processer som permanent reducerar kväve från vattenfasen i sjöar och vattendrag. Speciellt

    stor är effekten i sjörika områden. Sverige har totalt 92 000 sjöar som är större än 1 ha. Det är

    inte ovanligt med 30-70% kväveavskiljning i svenska vattendrag och sjöar. Den process som

    dominerar avskiljningen i naturen är denitrifikation, vilket är samma process som utnyttjas för

    att avlägsna kväve ur avloppsvatten vid reningsverken.

    Naturlig retention är dock svår att mäta och måste uppskattas med hjälp av antaganden, som

    så många andra flöden i naturen. I Sverige har man utvecklat ett modellsystem för storskalig

    beräkning av närsalttransport, inklusive retention, från land till hav med relativt hög

    geografisk upplösning. Systemet kopplar fältskalemodeller med avrinningsmodeller, är

    vetenskapligt dokumenterat och granskat och har tillämpats storskaligt sedan 1997 för

    internationell rapportering till HELCOM. Avrinningsområdesmodellen (HBV-NP) justeras

    och utvärderas mot mätningar där sådana finns. Den kväveretention som beräknas med hjälp

    av HBV-NP modellen utgörs av kväve som permanent avskiljs till atmosfär och sediment och

    som därför inte vidare bidrar till övergödningen av vattensystemen.

    Både beräkningar och mätningar visar att kväveretentionen är störst på sommaren, speciellt i

    sjörika områden med hög belastning. Det är stor skillnad i sjöars retentionskapacitet; i norra

    delarna av landet är den låg medan sjöarna i de södra delarna av landet är betydligt effektivare

    som kvävesänkor. I södra Sverige är medelreduktionen 30-40 kg ha-1 sjö år-1. Totalt reduceras

    ca 30 000 ton kväve per år i sjöar och vattendrag, varav 70% i södra Sverige. För enskilda

    utsläpp som sker i inlandet reduceras bidraget till havet kraftigt under transporten genom

    vattendrag och sjöar, speciellt för sydcentrala Sverige där retentionen i sjöarna är hög. Den

    ackumulerade effekten kan bli >80% naturlig kväveavskiljning för utsläpp i vissa områden.

    Det är svårt att utvärdera modellresultaten eftersom inte kväveretentionen går att mäta direkt

    och retentionen integreras för stora områden och vattendrag. Ofta används andra variabler för

    att bedöma trovärdigheten i beräkningarna. HBV-NP modellens resultat utvärderas

    kontinuerligt mot tidsserier av observationer i vattendrag, både för vattenföring och

    närsalthalt när den används operationellt. Modellen utvärderas både statistiskt och visuellt.

    Överensstämmelsen med vattenföring och vattenbalans är normalt god, medan närsalthalterna

    kan avvika en del från uppmätta värden. Känslighetsstudier har visat att modellen är relativt

    robust. När modellens resultat jämförs med andra modeller eller enkla budgetberäkningar för

    sjöar uppstår avvikelser, men dessa kan normalt förklaras av olika antaganden och indata.

    Modellen har inte sämre precision än andra motsvarande modeller, snarare är den något bättre

    vad gäller vattenföring.

    När man beräknar hur stor andel av kväveutsläppet från ett enskilt reningsverk som når havet

    ackumuleras retentionen enligt flödesvägarna i landskapet. De reningsverk vars utsläpp

    passerar fler sjöar får liten påverkan på havet. Naturlig kväveretention i vattendrag och sjöar

    reducerar de svenska reningsverkens bidrag till kusten med 3200 ton/år, vilket motsvarar 18%

    av reningsverkens totala utsläpp. Retentionen varierar dock betydligt mellan olika delar av

    landet. De flesta reningsverk med större utsläpp finns längs kusten och i södra Sverige, där

    90% av retentionen på reningsverksutsläppen sker. I Norrlands inland är reningsverken få och

    retentionen låg, vilket gör att mängden reducerat utsläpp är låg.

    Allt tyder på att den beräknade kväveretentionen för Sverige är av rätt storleksordning och att

    det storskaliga mönstret för Sverige är korrekt, även om avvikelser kan förekomma för

    enskilda mindre områden och för olika tidsperioder

  • 187.
    Arheimer, Berit
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Pers, Charlotta
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Kväveretention i svenskasjöar och vattendrag –betydelse för utsläpp frånreningsverk2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den här rapporten har tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket för att underlätta diskussionen med EU-kommissionen, som har annonserat att den tänker stämma Sverige inför EU-domstolen för otillräckligt genomförande av avloppsdirektivet. Vid bedömningen av vilka reningsverk som omfattas av krav på kväverening tas i Sverige hänsyn till den naturliga avskiljning (retention) som sker i vattendrag under transporten från utsläppskälla till havet.

    Kväveretention är ett vedertaget begrepp som inkluderar ett flertal naturliga biogeokemiskaprocesser som permanent reducerar kväve från vattenfasen i sjöar och vattendrag. Speciellt stor är effekten i sjörika områden. Sverige har totalt 92 000 sjöar som är större än 1 ha. Det är inte ovanligt med 30-70% kväveavskiljning i svenska vattendrag och sjöar. Den process som dominerar avskiljningen i naturen är denitrifikation, vilket är samma process som utnyttjas för att avlägsna kväve ur avloppsvatten vid reningsverken.

    Naturlig retention är dock svår att mäta och måste uppskattas med hjälp av antaganden, som så många andra flöden i naturen. I Sverige har man utvecklat ett modellsystem för storskalig beräkning av närsalttransport, inklusive retention, från land till hav med relativt hög geografisk upplösning. Systemet kopplar fältskalemodeller med avrinningsmodeller, är vetenskapligt dokumenterat och granskat och har tillämpats storskaligt sedan 1997 för internationell rapportering till HELCOM. Avrinningsområdesmodellen (HBV-NP) justeras och utvärderas mot mätningar där sådana finns. Den kväveretention som beräknas med hjälp av HBV-NP modellen utgörs av kväve som permanent avskiljs till atmosfär och sediment och som därför inte vidare bidrar till övergödningen av vattensystemen. Både beräkningar och mätningar visar att kväveretentionen är störst på sommaren, speciellt i sjörika områden med hög belastning. Det är stor skillnad i sjöars retentionskapacitet; i norra delarna av landet är den låg medan sjöarna i de södra delarna av landet är betydligt effektivare som kvävesänkor. I södra Sverige är medelreduktionen 30-40 kg ha -1 sjö år-1. Totalt reduceras ca 30 000 ton kväve per år i sjöar och vattendrag, varav 70% i södra Sverige. För enskilda utsläpp som sker i inlandet reduceras bidraget till havet kraftigt under transporten genom vattendrag och sjöar, speciellt för sydcentrala Sverige där retentionen i sjöarna är hög. Den ackumulerade effekten kan bli >80% naturlig kväveavskiljning för utsläpp i vissa områden.

    Det är svårt att utvärdera modellresultaten eftersom inte kväveretentionen går att mäta direkt och retentionen integreras för stora områden och vattendrag. Ofta används andra variabler för att bedöma trovärdigheten i beräkningarna. HBV-NP modellens resultat utvärderas kontinuerligt mot tidsserier av observationer i vattendrag, både för vattenföring och närsalthalt när den används operationellt. Modellen utvärderas både statistiskt och visuellt.

    Överensstämmelsen med vattenföring och vattenbalans är normalt god, medan närsalthalterna kan avvika en del från uppmätta värden. Känslighetsstudier har visat att modellen är relativt robust. När modellens resultat jämförs med andra modeller eller enkla budgetberäkningar för sjöar uppstår avvikelser, men dessa kan normalt förklaras av olika antaganden och indata. Modellen har inte sämre precision än andra motsvarande modeller, snarare är den något bättre vad gäller vattenföring.

    När man beräknar hur stor andel av kväveutsläppet från ett enskilt reningsverk som når havet ackumuleras retentionen enligt flödesvägarna i landskapet. De reningsverk vars utsläpp passerar fler sjöar får liten påverkan på havet. Naturlig kväveretention i vattendrag och sjöar reducerar de svenska reningsverkens bidrag till kusten med 3200 ton/år, vilket motsvarar 18% av reningsverkens totala utsläpp. Retentionen varierar dock betydligt mellan olika delar av landet. De flesta reningsverk med större utsläpp finns längs kusten och i södra Sverige, där 90% av retentionen på reningsverksutsläppen sker. I Norrlands inland är reningsverken få och retentionen låg, vilket gör att mängden reducerat utsläpp är låg.

    Allt tyder på att den beräknade kväveretentionen för Sverige är av rätt storleksordning och att det storskaliga mönstret för Sverige är korrekt, även om avvikelser kan förekomma för enskilda mindre områden och för olika tidsperioder.

  • 188.
    Arnelind, Catrin
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen Gävleborg.
    Flodkräftan: Förvaltningsplan för Gävleborgs län2011Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Flodkräftan(Astacus) är vår enda inhemska sötvattenskräfta. Sedan början av 1900-talet har den minska starkt i utbredning och antal. Det största hotet mot flodkräftan är signalkräftan (Pasifastacus leniusculus), främst på grund av kräftpesten som är en mycket smittsam sjukdom som signalkräftan i princip alltid bär på. Signalkräftan är mycket utbredd över hela södra Sverige och flodkräftan har trängts undan till begränsade lokaler på otillgängliga plaster. Läget är inte full så kritiskt i vårt län men det krävs ett aktivt arbete för att situationen inte ska förvärras. Signalkräftan etableras ofta i nya vattendrag genom att människor planterar ut den illegalt.

    Flodkräftan är mycket känslig mot försurning och har specifika krav på boplatser och jaktmarker. Därför räcker det inte med att bara hindra spridning av signalkräfta och kräftpest. Andra nyckelfrågor är biotopvård och kalkning för att återskapa bra områden för flodkräftor som blivit förstörda.

    För att kunna arbeta på ett bra sätt med att bevara flodkräftorna i länet är det mycket viktigt att frågan är lokalt förankrad. Det är avgörande att fiskerättsägare och boende är delaktiga i arbetet för att det ska bli framgångsrikt.

    Målsättningen med det här projektet är att ha friska och fiskbara flodkräftbestånd inom alla skyddsområden och en positiv utveckling för flodkräftan i länet. Förhoppningen är att en ökning av antalet välmående flodkräftbestånd i länet ska minska intresset, och därmed risken, för illegala utsättningar av signalkräftor. För att uppnå detta har Länsstyrelsen kartlagt alla kända flodkräftlokaler i länet och börjat utarbeta en strategi för bevarandet av flodkräftan i länet. I denna rapport beskrivs problembilden omkring flodkräftor och hur man planerar att arbeta för att främja flodkräftan.

  • 189. Arnesson, Marcus
    et al.
    Johansson, Thomas
    Lindeborg, Mats
    Knutsson, Tommy
    Lundkvist, Håkan
    Naturvärden i lövträdsmiljöer runt Värnanäs2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Området vid Värnanäs har tidigare pekats ut för att ha internationella naturvärden. De inventeringar som presenteras här i rapporten bekräftar detta med många och mycket ovanliga arter. Den gemensamma nämnaren för de flesta av arterna är de gamla och grova träden framför allt av ek och bok. I samband med trädinventeringen noterades 2681 värdefulla träd, både levande träd, döda liggande, döda stående och högstubbar. Det största trädet är en ek med en omkrets på 969 cm. Eken tillhör med stor sannolikhet ett av landets tio största träd. Sammanlagt finns tio träd i området med en omkrets på över 6 meter, av dessa är nio ekar och en bokhögstubbe. Hela 66 inmätta träd har en omkrets på över 5 meter. Anmärkningsvärt är även den grova sälgen vid Halltorpsån med en omkrets på 450 cm samt tallen med en omkrets 482 cm, båda tillhör de absolut största av sitt trädslag i Sverige. I trädinventeringen noterades 1227 håliga lövträd av dessa var 446 ekar och 397 bokar. Där fanns också en hel del grova högstubbar och döda stående träd. Totalt noterades 56 bokar och 97 ekar som hade en brösthöjdsdiameter >40 cm. Sätts gränsen till >99 cm blir antalet 19 bokar och 30 ekar. Grova lågor är extremt sällsynt i dagens landskap men inom det inventerade området påträffades 59 bokar och 140 ekar med en basdiameter >40 cm. Sätts gränsen till >99 cm blir antalet 5 bokar och 30 ekar. Under 2006 inventerades vedlevande skalbaggar, fjärilar, lavar och svampar och 2004 inventerades fladdermöss. Antalet funna rödlistade arter bara under 2006 var: 65 skalbaggar, 6 fjärilar, 16 svampar och 14 lavar. Undersökningarna är inte heltäckande och flera tidigare funna arter som sannolikt finns kvar i området hittades inte under 2006. Området hyser också en rad rödlistade arter ur andra organismgrupper, noterat är bland annat 3 fladdermöss, 2 grod- och kräldjur samt 19 fåglar. En förutsättning för att behålla naturvärdena är att trygga förekomsten av gamla träd i området och spara alla former av död ved. Det finns ett stort behov att röja runt äldre träd. Det är också viktigt att skötseln görs på ett sådant sätt att antalet skyddsvärda träd ökar på sikt. En annan förutsättning är att de förekommer i en mosaik av öppna och halvöppna områden. Allt detta kräver skötsel i form av röjningar och bete. På de igenväxta markerna bör restaurering med efterföljande betesdrift ske snarast för att inte naturvärden ska gå förlorade. Ett annat problem, främst i bokbestånden, är att åldersblandningen homogeniserats via gallringar. För att naturvärdena på sikt ska bestå och utvecklas måste de gamla träden få tillräckligt med utrymme och nya gammelträd kontinuerligt bildas. Detta är mycket svårt att förena med produktionsinriktad skogsskötsel. Inventeringen av skyddsvärda träd ingår i det nationella åtgärdsprogrammet för skyddsvärda träd i kulturlandskapet. Området berörs av nio olika åtgärdsprogram och utöver det ovan nämnda är följande åtgärdsprogram aktuella för området: skalbaggar i eklågor (där svart guldbagge och brunoxe ingår), hotade bokskogsarter (där bokblombock och rombjätteknäppare ingår), läderbagge, havsörn, långbensgroda, sandödla, större vattensalamander och knubbsäl (Östersjöbestånd).

  • 190.
    Arnér, Marie
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Forsberg, Jenny
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Taaler, Maja
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Forsgren, Anna
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Screeninguppdrag inom nationell miljöövervakning: Screening av: Bisfenol A 2,2´,6,6´-tetra-butyl-4,4´-metendifenol Bis(4-klorfenyl) sulfon2004Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    På uppdrag av Naturvårdsverket har förekomsten av bisfenol A (BPA), bis(4-klorfenyl)sulfon (BCPS) och 2,2’6,6’-tetra-butyl-4,4’-metendifenol (tetrabutyldifenol) undersökts i slam, spill-vatten/dagvatten, råvatten, luft, fisk (abborre) och sediment. Provtagningarna har utförts i tolv län i Sverige. BPA och BCPS används främst i tillverkningen av polymerer vilka är vanliga i konsumentprodukter. Tetrabutyldifenol används i tillverkningen av plaster, oljor och hartser. Samtliga ämnen är högvolymskemikalier. BPA är klassificerat som irriterande, men de övriga ämnena inte är klassificerade. Det finns dock studier som visar på att BPA med stor sannolikhet hormonstörande och att BCPS ackumuleras i näringskedjan. Denna screeningundersökning visar att BPA förekommer väl utspritt i samtliga provtagna matriser och provpunkter. Tetrabutyldifenol och BCPS påträffas i mer enstaka fall. Generellt sett förekommer studerade ämnen i låga halter. Det är dock relativt stora variationer i halter inom samtliga matriser. De förhöjda halterna i vissa prov speglar troligen lokal påverkan, till exempel utsläpp från tillverkningsindustri. Halterna bedöms dock inte avvika från tidigare studier. I fisk påträffades ämnena endast i fåtal exemplar. Det går inte att fastställa något samband mellan halter i fisk och sediment. I ett flertal prov från råvattentäkter har BPA påvisats i låga nivåer. Någon signifikant skillnad har inte kunnat påvisas mellan olika områden, platser eller matriser. En rekommendation är att bisfenol A studeras vidare i råvatten och i in- och utgående avloppsreningsvatten.

  • 191. Aronson, Jan-Anders
    Vegetationsförändringar på kalkade våtmarker 1995-2003: uppföljning av Grovkalkprojektet i Värnamo kommun2004Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Det som gått under benämningen "Grovkalkprojektet" avrapporterades 1998 (meddelande 1998:14 Länsstyrelsen i Jönköpings län). Syftet med projektet var att pröva olika kalkprodukter (grov Ignabergskalk, finparikulär P-kalk och en granulerad fin-kalk), dels ur miljösynpunkt (skador på vegetationen), dels som kalkmedel för att buffrautströmningsområden. När det gäller buffertverkan fanns önskemål om att öka varaktigheten av kalkeffekten genom att använda grövre fraktioner. Samtidigt var det intressant och se om en grövre fraktion gav mindre skador på vegetationen. Min uppgift var att studera vegetationen före och efter kalkning. Projektet innefattade 16 kärr, varav fyra var referensområden. Området undersöktes första gången på vegetationen innan kalkning 1995. Kalkspridningen kom igång på våren (april) 1997. I slutet av juli och början på augusti, samma år 1997, inventerades vegetationen första gången efter kalkning (initial påverkan på vitmossa). Sedan år 2000 är 8 områden medtagna i Naturvårdsverkets projekt "Kalkning av våtmarker -uppföljning av växtekologiska effekter". Inventeringar inom detta projekt har ägt rum under år 2000 och år 2003 med samma metod som tidigare. Denna rapport avser att redovisa en sammanställning och begränsad utvärdering (diskussion) över samtliga år: 1995-2003.

  • 192. Aronsson, Andreas
    et al.
    Karlberg, Andreas
    Persson, Bernt
    Öhrling, Helene
    Göthe, Leif
    Översiktlig kustinventering 2002-2004 - Inventering och bedömning av stränder i Västernorrland2005Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Huvudsyftet med denna översiktliga kustinventering har varit att peka ut områden som är viktiga för att bevara den biologiska mångfalden längs länets kust. Inventeringen omfattar landområdet inom 300 m från strandlinjen och ner till ca 1 meters djup ut i vattnet. Förutom en klassificering av den fysiska påverkansgraden längs stränderna för hela länets kuststräcka har även 356 objekt med indikationer på höga naturvärden inventerats i fält. Dessa områden har plockats ut med hjälp av kartor och flygbilder utifrån vissa utvalda biotoper som t. ex. sandstränder, grunda vikar, avsnörda vikar, vattendragsmynningar och vattensamlingar.Fältinventeringen har främst omfattat kärlväxter, makroalger, bottenfauna, strandskalbaggar samt mindre- och större vattensalamander. Inventeringen har genomförts under åren 2002 - 2004. Ångermanlandskusten inventerades 2002- 2003 och medelpadskusten 2004.

  • 193. Aronsson, Gillis
    Inventering av rökpipsvamp, Urnula craterium, i Uppsala län 20062007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    På uppdrag av Länsstyrelsen i Uppsala gjorde Upplandsstiftelsen en inventering avrökpipsvamp, Urnula craterium, i C län under våren 2006. Samtliga 13 kända växtlokaler ilänet återbesöktes. Dessutom eftersöktes arten på 29 nya, potentiella lokaler, framför allt iUppsala och Enköpings kommun.Efter en ganska snörik vinter och sen vår var förutsättningarna för fruktkroppsbildning godaunder perioden april till början av maj. Inga nya lokaler för rökpipsvampen hittades dock,men på de 13, sedan tidigare kända lokalerna, återfanns arten på 8 lokaler med totalt 848fruktkroppar.Av de 5 lokalerna där svampen inte kunde återfinnas har en lokal, under senare tid, troligenförändrats negativt på grund av angränsande slutavverkning. Två lokaler var till synesoförändrade sedan svampen sågs där sist och på de två övriga lokaler har rökpipsvampen inteobserverats sedan 1930-talet. Var exakt svamparna hittades på 1930-talet är osäkert, men enav lokalerna verkar fortfarande kunna vara en lämplig biotop för rökpipsvampen, medan denandra lokalen troligen är förstörd.Rökpipsvampen är beroende av kontinuerlig tillgång på död hasselved i miljöer med högmark- och luftfuktighet. Arten växer ofta i svaga sluttningar med rörligt markvatten, gärnaintill små bäckar eller s.k. glupar med underjordiska vattenflöden.Största hotet mot arten är skogbruksåtgärder eller skötsel i skyddade områden som minskarmängden död hasselved eller som gör biotopen torrare. För att bevara rökpipsvampen börsamtliga recenta växtplatser skyddas formellt. I skyddade objekt kan man sedan företa olikaskötselinsatser för att gynna svampen.Ett särskilt ansvar vilar på Uppsala län för bevarandet av rökpipsvampen eftersom en stor delav de svenska växtlokalerna är påträffade här.

  • 194. Arrendal, Johanna
    et al.
    Blomkvist, Per
    Utterns förekomst längs kusten och Dalälven i Uppsala län 20062007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Utterns utbredning längs Sveriges kuster är idag relativt okänd. Antalet inventeringslokaler längs kusterna har varit få, dels pga att en inventering i kustmiljö har ansetts vara mer resurskrävande än en inlandsinventering. Också Nedre Dalälven har blivit begränsat inventerad. Utterförekomst i kustlandskapen är intressant på flera sätt: dels är den ett tecken på en bättre miljö, dels kan utterns återkomst till skärgården ha en negativ inverkan på minkens utbredning. Här redovisas den inventering av hela Uppsala läns kust och dalälvspartier som genomfördes hösten 2006. Som metod har barmarksinventering av utterspårtecken använts, men justerats för att passa kustförhållanden. Vid inventeringen samlades utterspillning in för eventuell DNA‐analys. Totalt inventerades 111 lokaler, varav 20% i Dalälven och 80% längs kusten. Säkra utterspårtecken fanns på 49% av lokalerna (55% av dalälvslokalerna och 47% av kustlokalerna) och därmed kan vi dra slutsatsen att utterförekomsten i Uppland utbredningsmässigt är lika god längs kusten och Dalälven som i inlandet. Det är däremot tänkbart att det kan finnas skillnader mellan kust och inland vad gäller tätheten av individer. Uttern förekom inte jämnt fördelat mellan olika miljötyper (vattendrag, kustlinje, inner‐, mellan‐, och ytterskärgård), utan förekom i högre frekvens längs kustlinjen jämfört med ytterskärgården. För minken fanns inget sådant samband, utan den förekom i lika hög frekvens i alla miljötyper. Minkspårtecken hittades på 64% av lokalerna. Minkens förekomst jämfördes översiktligt med kända naturvårdsinsatser med aktiv minkjakt. Mink fanns nära alla de tre jaktområdena. För framtiden ser vi ingen anledning att separera inventeringar av inland och kust, utan det vore bättre att en heltäckande inventering görs vid ett och samma tillfälle.

  • 195. Arrendal, Johanna
    et al.
    Blomkvist, Per
    Utterns förekomst längs Stockholms läns kust 20072007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Utterns utbredning längs Sveriges kuster är idag relativt okänd. Antalet inventeringslokaler längs kusterna har varit få, dels pga att en inventering i kustmiljö har ansetts vara mer resurskrävande än en inlandsinventering. Utterförekomst i kustlandskapen är intressant på flera sätt: dels är den ett tecken på en bättre miljö, dels kan utterns återkomst till skärgården ha en negativ inverkan på minkens utbredning. I denna rapport redovisas den inventering av Stockholms läns kust och delar av skärgården som genomfördes hösten 2007. Som metod harbarmarksinventering av utterspårtecken använts, men justerats för att passa kustförhållanden. Vid inventeringen samlades utterspillning in för eventuell DNAanalys.Totalt inventerades 163 lokaler. Säkra utterspårtecken fanns på 22.1% av lokalerna. Förekomsten skiljde sig åt över det inventerade området, med utterspårtecken funna på 42.1% av lokalerna i norra delen och 4.6% av lokalerna isödra delen, där gränsen mellan områdena dras ungefär rakt österut från Stockholm stad. Den norra delen av länskusten har utbredningsmässigt en god utterförekomst, jämförbar med förekomsten i Upplands inland, medan arten förekommer mycketsparsamt i den södra delen. Inventeringen har visat att uttern har ökat sin utbredning i området de senaste åren. Uttern finns i alla typer av miljöer, såväl längs kustlinjen, som i inner‐, mellan‐ och ytterskärgårdsmiljö. Minkspårtecken hittades på 41.7% avlokalerna, vilket är lägre än i flera andra undersökningar. För framtida inventeringar ser vi ingen anledning till att separera inventeringar av inland och kust, annat än avresursskäl.

  • 196. Arup, Ulf
    Grynig Påskrislav stereocalon incrustatum i Sverige2008Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Grynig påskrislav Stereocaulon incrustatum är i Sverige rödlistad som Akut hotad och arten var inför denna inventeringkänd bara från en aktuell lokal i landet, i Blekinge. Där hittades arten första gången 1938 och växer numera iett naturreservat med speciellt utformade skötselföreskrifter. Ytterligare åtta lokaler är kända från spridda landskap;Västergötland, Bohuslän, Öland, Dalarna och Jämtland. Under 2005 togs ett åtgärdsprogram fram för att säkerställaartens fortlevenad i landet och föreslå åtgärder som kan gynna artens bevarande och fortsatta utveckling. Som ett ledi detta arbete har därför de mest akuta åtgärderna utförts under 2007 och resultaten presenteras i denna rapport.Syftena med föreliggande arbete var huvudsakligen:1. Att söka laven på samtliga gamla kända lokaler i hela landet och om laven försvunnit dokumentera varför.2. Att söka arten på nya lämpliga lokaler på olika plaster i landet.3. Att noggrant dokumentera förekomsten i Blekinge (Högasand) och uppskatta hur stor populationen där är.4. Att lägga grunden för en framtida regelbunden övervakning av några delpopulationer i Blekinge.

  • 197. Arup, Ulf
    Mark- och stenlevande lavar i naturskyddade områden i Hallands län 2001-20032006Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    På uppdrag av Länsstyrelsen i Hallands län har lavfloran på mark och sten undersökts i befintliga som blivande reservat, naturvårds- eller Natura 2000-områden. Totalt besöktes 82 olika områden i länet. Dessa varierar kraftigt i arealstorlek och artrikedom. I det artfattigaste området, Årnarp, noterades bara 6 arter och i det artrikaste, Vendelsö, drygt 150 arter. I nästan samtliga områden noterades intressanta arter som antingen är sällsynta, rödlistade eller nya för landskapet. Totalt omfattar artlistan ca 373 arter av lavar, parasymbionter eller parasiter. Av de 373 arterna är 81 nya för landskapet Halland och två är nya för landskapet Småland. Med dessa nya arter har artantalet i landskapet Halland ökat från 695 till 776, en ökning med ca 12 %. Av de 373 arterna är fyra rödlistade och en femte har varit rödlistad under hela inventeringen, men avförts från listan 2005. Ytterligare 120 får anses vara sällsynta, fyra (ev. fem) är nya för landet och slutligen är sex eventuellt nya för vetenskapen.Man kan se en tydlig trend i artantal bland områdena. Artrikast är Kungsbacka och Varberg kommuners stora kustreservat med varierande exponering för ljus, vind, salt och vågor. Där finns 65-150 arter, medan många områden längre söderut hyser upp till ca 70 arter. Artrika miljöer är även kulturlandskapen runt gamla gårdar med 50-70 arter vardera. Så fort stenytor beskuggas av skog eller buskar minskarartantalet. Inlandsområdena hyser således ofta 10-40 arter färre än kustreservaten. Öppna betesmarker med block och klippor är ofta relativt artrika med 30-50 arter. Lavfloran i och vid bäckar och åar är ofta inte så artrik då de hyser starkt specialiserade arter. Sjöstränder är ibland något artrikare, men det beror på hur bred strandremsan med sten är och hur brant klipporna lutar. Artantalet är högre i norra Halland än i södra, men det är inte överraskande eftersom Bohuslän och Västergötlands kusttrakter är mycket artrika. Det är svårt att peka ut speciellt viktiga miljöer då i princip alla besökta miljöer har några ovanliga arter eller åtminstone lokalt sällsynta arter. En rangordning har ändå gjorts där 29 av de 82 inventerade områdena utpekas som mer värdefulla än de andra. Dessutom rangordnas de sinsemellan i tre olika grupper. Vid bedömningen har hänsyn tagits till artrikedom och förekomst av lokalt och regional sällsynta arter samt om de är rödlistade eller ej. De övriga 53 områdena anses dock inte sakna värden utan hyser en eller flera intressanta arter vardera.Det finns flera hot mot lavfloran på sten och mark. För många arter som är ljuskrävande är igenväxning det största hotet. Åtminstone en nationellt hotad art är direkt beroende av bränning av ljunghedar. För arter knutna till lodytor, bergbranter och liknande platser i lövskog med jämn och hög luftfuktighet är avverkning av den omkringliggande skogen ett starkt hot. Ett alltför stort graninslag i lövskogen intill lodytor och bergbranter är dock negativt då det skuggar ut lavfloran. I de äldre kulturmiljöerna finns ofta gamla stenmurar och stenrösen, som har lång kontinuitet. Det är dock inte ovanligt att dessa habitat växer igen och det är viktigt att det röjs runt dem. Bränning skadar dock lavfloran och kan inte rekommenderas. Många arter är knutna till stränder av vattendrag och sjöar. För dessa är stora fluktuationer i vattennivån ett stort hot, även om mindre naturliga vattenståndsvariationer kan vara en förutsättning för att de ska trivas. Liksom för många trädlevande arter är luftföroreningar negativt för mark-och stenlevande arter, men kunskapen därom är begränsad. Gifter och höga näringshalter i vattendrag och sjöar är också ett hot. Däremot är kunskapen nästan obefintlig vad gäller effekterna av föroreningar och övergödning i havet på lavfloran på kustklippor.

  • 198. Arup, Ulf
    Övervakning av Öländsk tegellav2012Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den enda kända lokalen för öländsk tegellav övervakas sedan 2006 med fem års intervall. Resultaten av 2011 års unndersökning visar att de händer relativt mycket på lokalen. De mest dramatiska förändringarna, när hela exemplar försvinner, beror sannolikt på den frostsprängning som sker på lokalen och förorsakar stora rörelser i underlaget. Således har två exemplar försvunnit helt eller nästan helt. Ytterligare 5 exemplar har minskat, ett kraftigt och de övriga i något mindre omfattning. Som motvikt har exemplaren på 9 foton ökat i areal och ofta även fått förbättrad fertilitet. Dessutom hittades ett helt nytt exemplar som tidigare undgått upptäckt och det är friskt och fertilt. Totalt har arealen minskat något, trots nytillskottet, från 43,39 till 41,45 cm2. De dokumenterade upp- och nedgångarna visar sannolikt på den naturliga dynamik som finns på lokalen och den tillväxt och nyetablering av en mängd bålsjäll som skett på fem år indikerar att vi kan hysa relativt gott hopp inför nästa femårsperiod.

  • 199.
    Arup, Ulf
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Lännstyrelsen Kalmar län.
    Westberg, Martin
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Lännstyrelsen Kalmar län.
    Fröberg, Lars
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Lännstyrelsen Kalmar län.
    Öländsk tegellav Psora vallesiaca på Öland och Gotland 20072008Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    SAMMANFATTNING

    Öländsk tegellav

    Psora vallesiaca är rödlistad som akut hotad (CR). Arten var fram till

    2005 känd från en lokal på Öland, där den blev funnen 1970. Under 2004–2006 hittades

    fyra nya lokaler på Gotland under samma period togs ett åtgärdsprogram fram för att

    säkerställa artens fortlevnad i landet. I åtgärdsprogrammet föreslogs en inventering på

    Öland och Gotland för att försöka finna nya lokaler i landet och för att få ett bättre grepp

    om ekologi, status och utbredning. I denna rapport redovisas resultaten av denna

    inventering, som utfördes 2007.

    Inga nya lokaler hittades på Öland och chansen att finna nya lokaler där får nu anses som

    små. På Gotland hittades fem nya lokaler, varav några med flera dellokaler. Totalt är nu tio

    aktuella lokaler kända i landet. På Gotland har arten noterats på sammanlagt 34 block eller

    avsatser och täcker nästan 900 cm

    2. Lokalerna är spridda på ön, i norr och öster samt längst

    i söder. Tre av lokalerna ligger i ett naturreservat och de andra är utan formellt skydd.

    Det är nu, genom de nya fynden, möjligt att beskriva artens ekologi mer i detalj. Den

    uppträder oftast på väl vittrade kalkstensblock, men även på avsatser. Laven skyr dock den

    hårda revkalkstenen som bygger upp de flesta raukar, klintar och hällmarker. Man finner

    arten huvudsakligen på sidan av blocken och avsatserna, bara mer sällan på ovansidan.

    Lokalerna bör vara ljusa, helt öppna till halvöppna med gles buskvegetation eller spridda

    träd. Under dessa förhållanden är arten oftast fertil och mår väl. Under skuggigare

    förhållanden mår arten sämre och är ofta steril. Ungefär samma förhållanden gäller dess

    släkting falsk guldskivlav

    Psora testacea, som dock påträffas på något hårdare, eller

    åtminstone inte så vittrad kalksten, men inte heller den växer på revkalksten. Bara på en

    lokal uppträder arterna tillsammans och intrycket är därför att om den ena arten finns på en

    lokal är sannolikheten inte så stor att den andra finns.

    Under inventeringen besöktes de allra flesta områden på Gotland som har gynnsamma

    förhållanden för öländsk tegellav. Dessa områden är inte speciellt många då kalkstenen på

    de flesta ställen är för hård och inte tillräckligt vittrad. Mörkertalet för arten bör därför,

    enligt vår bedömning inte vara så stort. Trots det kan det finnas oupptäckta lokaler eller

    delpopulationer.

    Flertalet av de aktuella lokalerna hålls mer eller mindre öppna genom bete. Igenväxning är

    således inte något större problem idag, men är något man på sikt måsta bevaka. En av

    lokalerna bör dock röjas omgående. Stenbrottsverksamhet skulle också kunna utgöra ett

    hot mot någon av lokalerna.

    Uppföljningen av åtgärdsprogrammet bör nu koncentrera sig på att se till att de tio kända

    lokalerna har så gynnsamma förutsättningar som möjligt för öländsk tegellav. Viss

    övervakning bör ske, dels på de lokaler där skötselåtgärder görs, dels på några av de

    rikligaste lokalerna.

  • 200.
    Arvidsson, Mia
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Stockholm. Naturvatten i Roslagen AB .
    Inventering av makrofyteri Stockholms län 2009: Albysjön, Långsjön, Kyrksjön, Vällingen, Västra Styran, Uttran,Måsnaren och Bornan2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Föreliggande rapport redovisar resultat av makrofytinventering av Albysjön, Långsjön,

    Kyrksjön, Vällingen, Västra Styran, Uttran, Måsnaren och Bornan i Stockholms län

    sommaren 2009. Det huvudsakliga syftet med inventeringen var att fastställa sjöarnas

    ekologiska status med avseende på makrofyter. Inventeringen utfördes av Naturvatten i

    Roslagen AB på uppdrag av länsstyrelsen i Stockholms län.

    Samtliga sjöar bedömdes till måttlig status, undantaget Västra Styran som bedömdes vara av god

    status.

    Bedömningen kan betraktas som säker då den omfattade ett stort antal arter och de

    sjöar, Västra Styran och Kyrksjön, som låg på gränsen till en lägre klassgräns

    rimlighetsbedömdes enligt gällande bedömningsgrunder.

    Sammantaget noterades 57 arter av makrofyter, övervattenväxter undantaget.

    Artantalet var

    högst i Långsjön där 40 arter noterades och lägst i Kyrksjön med endast nio arter.

    Tre rödlistade arter noterades vid inventeringen, nämligen kransalgen uddslinke (

    Nitella

    mucronata

    ) och natearterna bandnate (Potamogeton compressus) och uddnate (Potamogeton

    friesii

    ). Uddslinke noterades i Uttran och Måsnaren och anges i rödlistan som starkt hotad

    (EN), bandnate noterades i Albysjön och anges i rödlistan som sårbar (VU) och uddnate

    noterades i Albysjön och Långsjön och anges i rödlistan som missgynnad (NT). I nya

    rödlistan som planeras till 2010 kommer, med förbehåll för ytterligare förändringar, bandnate

    och uddslinke att klassificeras som missgynnade i stället för sårbar respektive starkt hotad.

1234567 151 - 200 av 6603
RefereraExporteraLänk till träfflistan
Permanent länk
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annat format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annat språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf