Naturvårdsverkets öppna rapportarkiv
Ändra sökning
Avgränsa sökresultatet
1234567 101 - 150 av 5651
RefereraExporteraLänk till träfflistan
Permanent länk
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annat format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annat språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Träffar per sida
  • 5
  • 10
  • 20
  • 50
  • 100
  • 250
Sortering
  • Standard (Relevans)
  • Författare A-Ö
  • Författare Ö-A
  • Titel A-Ö
  • Titel Ö-A
  • Publikationstyp A-Ö
  • Publikationstyp Ö-A
  • Äldst först
  • Nyast först
  • Skapad (Äldst först)
  • Skapad (Nyast först)
  • Senast uppdaterad (Äldst först)
  • Senast uppdaterad (Nyast först)
  • Disputationsdatum (tidigaste först)
  • Disputationsdatum (senaste först)
  • Standard (Relevans)
  • Författare A-Ö
  • Författare Ö-A
  • Titel A-Ö
  • Titel Ö-A
  • Publikationstyp A-Ö
  • Publikationstyp Ö-A
  • Äldst först
  • Nyast först
  • Skapad (Äldst först)
  • Skapad (Nyast först)
  • Senast uppdaterad (Äldst först)
  • Senast uppdaterad (Nyast först)
  • Disputationsdatum (tidigaste först)
  • Disputationsdatum (senaste först)
Markera
Maxantalet träffar du kan exportera från sökgränssnittet är 250. Vid större uttag använd dig av utsökningar.
  • 101. Andersson, Jan
    et al.
    Ljunghager, Fredrik
    Samordnat regionalt nationellt kustfiskprogram i Egentliga Östersjön och Västerhavet2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
  • 102.
    Andersson, Johan
    Naturvårdsverket. EnviroPlanning AB.
    Flodpärlmusslans status i Västra Götalands län: En inventering av sex av länets musselvattendrag 20172018Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Under hösten 2017 har EnviroPlanning inventerat flodpärlmusslor på uppdrag avLänsstyrelseni Västra Götalands län. Fem vattendrag inventerades medstatusbeskrivning och ett vattendrag inventerades med enkel statusbeskrivning som metod(figur 1).Årets inventeringar ger en ganska dyster bild av musselbestånden i de inventeradevattendragen,liksom de vattendrag som inventerades2016.I år, till skillnad frånförra året, hittades dock små musslor (mindre än 50 mm) som visar på föryngring itre av de sex vattendragen.För någravattendrag är tillståndet kritiskt. Ett av dessa är Gärån som har en av landets längsta tidsserier av inventeringar och denna tidsserie ser ut att kunna brytasdå flodpärlmusslorna håller på att dö ut i vattendraget. Det finns fler vattendrag därflodpärlmusselbeståndet minskar men dessa har ett större beståndså det kommertalängre tid för dessa att försvinna.Det finns dock ett vattendrag som sticker ut under de senaste två årens inventeringar och det är Sollumsån i Lilla Edets kommun, detta vattendrag har både ettstort antal av små musslor och ett bestånd som växer efter flera års tillbakagång. Pådetta vattendrag har det gjorts åtgärder för att gynna musslorna vilka behövs för attförhindra att flodpärlmusslan försvinner från Västra Götalands län.

  • 103.
    Andersson, Johan
    Naturvårdsverket. Sportfiskarna.
    Hot mot flodpärlmusslan i Västra Götalands län: En undersökning i sju vattendrag med flodpärlmussla2016Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Sportfiskarna har med stöd av VåGa medel undersökt hotfaktorer mot flod-pärlmusslan i Iglabäcken, Ljungaån, Nordån, Slereboån, Sävbäcken, Sörån och Teåkersälven. Resultaten visar att alla vattendrag är fysiskt påverkade, höga totalfosforhalter och höga färgtal. Glochidieförekomsten på öring var låg eller obefintlig i vattendragen vilket förmodligen beror på en hög vatten-temperatur och låg vattenföring vid infektionstillfället 2014. Glochidieun-dersökningen visar också att värdfisk och musslor inte uppehåller sig i samma område vilket är en nackdel för musslornas fortlevnad. En grävstu-die i Teåkersälven bekräftar att det inte förekommer någon föryngring i älven och att ca 20 % av populationen är nedgrävd. Prioriterade åtgärder för att gynna flodpärlmusslan i Västra Götalands län bör i första hand vara bio-topförbättrande åtgärder och fria vandringsvägar för musslornas värdfisk.

  • 104.
    Andersson, Jonny
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Skåne.
    von Barth, Peter
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Skåne.
    Månsson, Jenny
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Skåne.
    Broström, Anna
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Skåne.
    Skånska småvatten nu och då: En förändringsinventering med hjälp av flygbilder från 1940-, 1980- och 2000-talet2005Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Sammanfattning

    Småvatten i form av dammar och våtmarker har en viktig funktion i både den

    terrestra och akvatiska miljön. Småvatten är en svacka eller hålighet som är

    vattenfylld året om. De främjar den biologiska mångfalden på landskaps och art

    nivå genom att utöka antalet småbiotoper och vara uppehållsplats och födoplats

    för många djur och växter. De fungerar även som buffert för flödesvariationer och

    som kväverenare i vattendrag, vilket minskar halten näringsämnen som når ut i

    havet och där bidrar till övergödning. De flesta antropogena småvattnen har sitt

    ursprung från 1800-talet och 1900-talets början, då näringsrik märgellera grävdes

    upp från åkrar och hålen på åkrar fylldes upp med nederbörd. I samband med

    jordbrukets effektivisering så jämnades många av dessa märgelhålor och antalet

    småvetten minskade avsevärt. Sedan mitten på 1980-talet har småvatten och

    våtmarker uppmärksammats i en rad olika miljöprojekt i Skåne.

    Syftet med det här projektet var att undersöka hur förekomsten av småvatten

    förändrats under de senaste 60 åren. Inventeringen gjordes med hjälp av

    flygfotografier från 1940-, 1980- och 2000-talet. Basen för studien är 30 stycken

    5*5 kilometers rutor slumpmässigt fördelade i Skåne. Analysen innebar att

    uppskatta antalet och totala arean småvatten i varje ruta. En indelning av skog och

    åker region gjordes för att studera regionsskillnader. En klassificering av

    omkringliggande marktyp utfördes för att se i vilken marktyp som främsta

    förändringarna skett samt i vilken storleksklass dessa förändringar inträffat.

    Projektet syftade även till att utarbeta en metodik för att kunna utföra en storskalig

    inventering av småvattenförändringar under en lång tidsperiod.

    Resultaten visar att metodiken för att genomföra en inventering av detta slag var

    tillfredsställande vad gäller area- och antalsförändringen, och grunddata för att

    vidare undersöka kvävereningspotential för småvatten saknas. Vidare har antalet

    småvatten nästan halverats mellan 1940-talet och 1980-talet för att därefter öka

    framtill 2000-talet. Förändringen är störst bland de minsta småvatten (0-0.1 ha)

    som minskar kraftigt i framförallt åkermark. Sedan 1980-talet har antalet

    medelsmå småvatten (0.1-1 ha) tillkommit i gräsmark. Medelantalet småvatten

    har minskat och därmed småbiotopstätheten och goda förutsättningar för växter

    och djur knutna till dessa att spridas och fortplanta sig i landskapet. Medelarean

    av småvatten med eller utan genomflöde har ökat sedan 1940-talet vilket skulle

    innebära att kvävereningspotentialen förbättrats. Dock har förmodligen

    kvävebelastningen ökat avsevärt under samma tid.

    För framtida studier om hydrologiska förändringar i Skåne bör grunddata för

    utbredning av vattendrag kompletteras och förbättras. Långtidsstudier kan med

    fördel sträcka sig längre tillbaka med hjälp av historiska kartor och

    palaeolimnologiska studier. Dessa studier skulle utföras i ett dräneringsområde

    istället för i slumpade inventerings rutor.

  • 105.
    Andersson, Karin
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen Gävleborg.
    Berglind, Sven-Åke
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Uppsala universitet. Naturvårdsbiologi och genetik, EBC.
    Inventering av sandödla (Lacerta agilis) i Gävleborg: med notiser om andra hotade sandmarksarter2003Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    En inventering av sandödla (Laverta agilis) utfördes i gävleborgs län under sommaren 2001, som ett led i naturvårdsverkets åtgärdsprogram för atrens bevarande i Sverige.Syftet var att fastställa atrens eventuella förekomst och hotstatus i länet.Inga sandödlor kunde påvisas, ej heller några särskilt troliga lokaler med eventuell förekomst. En orsak till att sandödlan sannolikt saknas i länet kan vara att storleken på de största flygsandområdena är mindre än i de närmast belägna nordliga länen med sandödla (Dalarna och Värmland).

  • 106. Andersson, Katarina
    Gruvvattenrening med hjälp av anrikningssand2004Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Föreliggande examensarbete av Katarina Andersson är utfört på Kalmar Högskola och studerar hur en samtransport av anrikningssand och gruvvatten påverkar vattenkvaliteten ochvilken inblandning av sand i gruvvattnet som är lämpligast för att erhålla optimal fastläggning av metaller under den cirka 4 km långa pumpningen ut till sandmagasinet. Anrikningssandens förmåga att adsorbera metaller är av vital betydelse för att minimera metallinnehållet i detvatten som lämnar sanddeponin och bidrar i hög grad till en mindre miljöpåverkan till Vättern från pågående gruvverksamhet.Några av frågeställningarna som har studerats har varit vilken inblandning av sand är mest optimal och vilken uppehållstid som krävs för att uppnå en gruvvattenrening med avseende på metaller.Slutsatser:" Anrikningssanden från Zinkgruvan har en stor förmåga att fastlägga tungmetaller och är därmed väl lämpad att användas för rening av tungmetallhaltigt vatten. Vidsåväl labförsöken som fältförsöket uppnåddes en nästan hundraprocentig rening av vattnet med avseende på zink." Vid höga pH-värden är utfällning den dominerande fastläggningsmekanismen medan adsorption dominerar vid lägre pH-värden." Fastläggning av metaller är en relativt snabb process. Den allra största delen av fastläggningen sker inom den första timman." Fastläggningen ökar med stigande pH-värde. Vid pH 5 är sorptionen försumbar medan den vid pH-värden på 7 och däröver är mycket effektiv." Fastläggningen ökar med mängden sand, dock bara upp till en viss gräns. När denna gräns är nådd ligger fastläggningen kvar på samma procenttal och det hjälper inte att öka mängden sand ytterligare." Huruvida en anrikningssand är lämplig att användas för rening av tungmetallhaltigt vatten beror på dess mineralogiska sammansättning. Anrikningssanden frånZinkgruvan är högst lämpad för detta ändamål, till stora delar tack vare dess innehåll av kalcit som upprätthåller ett neutralt pH-värde i vatten/sandsystemet." Labförsöken och fältförsöket är behäftade med en del osäkerheter där den naturliga variationen utgör den största. Med hänsyn till denna osäkerhet är det inte de exakta halterna som är intressanta utan trenderna." Metallinnehållet i ackumulerad sand utgör en möjlig framtida miljörisk, speciellt om förhållandena i sandmagasinet ändras.

  • 107.
    Andersson, Lars
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI. SMHI (Sveriges meterologiska och hydrologiska institut); Stockholms universitet.
    Larsson, Ulf
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Stockholms universitet, SU, Stockholms universitet, institutionen för ekologi, miljö och botanik.
    Varför fosfor ökar och kväve minskar i egentliga Östersjöns ytvatten2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Det senaste decenniets utveckling i egentliga Östersjön visar på kvarvarande luckor i vårkunskap om de mycket komplicerade biogeokemiska processer som reglerar vårahavsekosystem. Efter flera decenniers ökning av mängden näringsämnen i egentligaÖstersjöns ytvatten vände trenden i början av 1990-talet, då koncentrationerna av bådefosfor och kväve minskade under flera år. Men de senaste åren har koncentrationen avfosfor åter ökat snabbt och nått rekordnivåer, medan kväve fortsatt minska. Ingen avdessa förändringar kan kopplas till ändrad belastning från land, utan beror på variationer iinterna biogeokemiska processer med fluktuationer i tillgången på syre som en styrandefaktor. Syresituationen i egentliga Östersjöns djupvatten bestäms av balansen mellanbehovet av syre för att bryta ner det organiskt material som sedimenterar frånvattenmassan ovanför salthaltssprångskiktet och tillförseln av syre med det vatten somströmmar in genom Öresund och de danska sunden och blir Östersjöns djupvatten. Närsalthalten och därmed tätheten hos det inströmmande vattnet är tillräckligt hög jämförtmed befintligt bottenvatten rinner det inströmmande vattnet längs botten och lyfter uppdet syrefattiga bottenvattnet, annars sker inlagringen på en mellannivå. Stora inflöden avvatten med hög salthalt som förmår ersätta djupvattnet i hela egentliga Östersjön ärsällsynta. Däremot tillförs djupvattnet varje år stora mängder vatten som lagras ingrundare. Det senaste stora saltvatteninflödet skedde i januari 2003 och har nu medfört attdet finns syre i djupvattnet i hela egentliga Östersjön, utom i västra Gotlandsbassängen,medan syrefritt vatten med svavelväte fortfarande finns kvar strax under haloklinen. Närinflödet kom 2003 hade det gått ett decennium sedan de förra stora inflödena som skeddevintern 1993/94 och hösten 1994. Syresituationen förbättrades tillfälligt efter dessainflöden, men försämrades åter snabbt till den värsta sedan mätningar påbörjades på1890-talet.Inflödet av djupvatten till egentliga Östersjön styrs av vädret, varför tiden mellan storainflöden kan variera avsevärt. Följderna kan bli stora och långvariga (flera decennier)variationer i mängd och fördelning av näringsämnen i egentliga Östersjöns vattenmassa.Enkla antaganden om att förhållandena i ytvattnet direkt återspeglar belastningen påÖstersjön behöver modifieras och analysen av miljöövervakningsdata fördjupas. Modernforskning betonar, liksom Havsmiljökommissionen (SOU 2003:72), vikten av en ’adaptivförvaltning’ av havet där effekterna av insatta åtgärder kontinuerligt övervakas ochutvärderas. För detta behövs en fördjupad kunskap om hydrodynamiska ochbiogeokemiska processer, med utveckling av avancerade modeller för att kunna särskilja ivad mån observerade förändringar beror på mänskliga åtgärder eller på förändrat klimat.

  • 108. Andersson, Leif
    Lövskogsinventering, Vårgårda kommun1983Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Denna inventering är gjord på uppdrag av miljövårdsenheten vid länsstyrelsen i Älvsborgs län. Flygbildstolkningen och fältarbetet har gjorts under våren och sommaren 1983. Sammanställningsarbetet har gjorts under sommaren och hösten samma år medan slutgiltig redigering gjorts först 1989. Syftet med arbetet har varit att lokalisera, avgränsa och bedöma naturvärdet hos lövskogsbestånd större än 2 ha i kommunen.

  • 109. Andersson, Leif
    et al.
    Appelqvist, Thomas
    Finsberg, Camilla
    Indikatorer förbiotoper iodlingslandskapet: – en förstudie med hjälp av densvenska rödlistan2008Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Syftet med den här studien var att utarbeta en metod, med vilken man skulle kunna bedöma

    hotstatus och trender för olika småmiljöer i odlingslandskapet. Tanken var att utgå från

    förändringar i hotstatus för

    arter för att därigenom få en bild av tillståndet för de biotoper i

    odlingslandskapet som arterna är knutna till. Studien bygger på svenska rödlistor från 1995,

    2000 och 2005.

    Tretton biotoper i odlingslandskapet valdes ut och rödlistade arter knutna till dessa

    registrerades. Information om arternas biotoptillhörighet hämtades från ArtDatabankens

    artfaktabas (BIUS). Arternas hotstatus för 1995, 2000 och 2005 användes och konverterades

    till numeriska värden. I möjligaste mån tog vi hänsyn till att bedömningskriterierna för 2005

    skiljer sig från tidigare år. Förändringar i arternas hotstatus över tiden användes sedan för att

    beräkna trendvärden för de olika biotoperna. Resultaten visar att för många biotoper är

    trenden negativ, dvs. arternas hotsituation har ökat. Värst ser det ut för torrängar, alvar och

    sandiga miljöer. För några få biotoper är trenden positiv. Det gäller buskrika marker och vissa

    vattenmiljöer.

    Metoden att bedöma trender för biotoper fungerar i princip. Det finns dock brister. En

    osäkerhet är att bedömningarna som ligger till grund för rödlistorna kan skilja mellan såväl

    enskilda arter som hela organismgrupper. Dessa problem minskar dock i betydelse eftersom

    förhållningssättet till de internationella rödlistekriterierna har blivit striktare samtidigt som

    kunskapen om arter och organismgrupper ständigt ökar. Nya rödlistor tas fram vart femte år.

    Redan 2010 torde förutsättningarna för att på ett tillförlitligt sätt kunna bedöma hotstatus och

    trender för odlingslandskapets många småbiotoper ha förbättrats påtagligt.

  • 110. Andersson, Leif
    et al.
    Carlsson, Rolf-Göran
    Fasth, Tomas
    Jacobsson, Stig
    Johansson, Kurt-Anders
    Inventering av violgubbe (Gomphus clavatus) och rödlistade fjälltaggsvampar (Sarcodon spp.) i Västmanlands län 2008.2010Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Denna inventering av violgubbe (Gomphus clavatus) och rödlistade fjälltaggsvampar (Sarcodon spp.) har utförts på uppdrag av Länsstyrelsen i Västmanlands län. Syftet har varit att öka kunskapen om arternas förekomst i länet samt behovet av skydd och andra åtgärder på de olika lokalerna. Inventeringen har genomförts inom ramen för åtgärdsprogrammen (ÅGP) för bevarande av violgubbe och rödlistade fjälltaggsvampar. Inventeringen har genomförts under september 2008 av Leif Andersson, Kurt- Anders Johansson, Rolf-Göran Carlsson, Stig Jacobsson och Tomas Fasth. Alla kända lokaler för violgubbe och rödlistade fjälltaggsvampar besöktes. Även lokaler för arter med likartade miljökrav har besökts och områden kända för kalkrik berggrund. Under inventeringen har mycel för de eftersökta arterna noterats och koordinater för dessa tagits. Även andra svampar har noterats om än i olika omfattning. Totalt har ett hundratal lokaler besökts varav svampar har noterats på 80 lokaler. Säsongen var mycket god för fjälltaggsvampar, möjligen med undantag för brödtaggsvamp (Sarcodon versipellis). För violgubbe var säsongen något sämre. Totalt noterades violgubbe och/eller rödlistade fjälltaggsvampar på 17 lokaler. Av de 19 kända lokalerna för violgubbe noterades den på sex och en ny lokal upptäcktes. Tidigare var 20 lokaler kända för de olika rödlistade fjälltaggsvamparna varav återfynd gjordes på sex av dessa. Dessutom gjordes 14 nya fynd av rödlistade fjälltaggvampar. Nya för Västmanlands län är blåfotad taggsvamp (Sarcodon glaucopus), sammetstaggsvamp (Sarcodon martioflavus) och den ännu obeskrivna Sarcodon ”modestum”. Den goda svamptillgången 2008 gjorde att särskilt många rödlistade spindelskivlingar noterades. Flera arter är nya för Västmanlands län. Även andra nyfynd av rödlistade svampar för Västmanlands län gjordes t. ex. narrvaxskivlingen (Hygrophorus subviscifer) som noterades på två platser. Totalt gjordes 146 fynd av 42 rödlistade svampar inklusive violgubbe och rödlistade fjälltaggsvampar. Ett antal lokaler och områden har kristalliserats ut som särskilt intressanta för de eftersökta svamparna. I Sala kommun finns många värdefulla områden, särskilt nära tätorten, ofta i närheten av där gruvdrift bedrivits. Särskilt Snarpsätraskogen norr om staden samt områden söder och sydväst om staden hyste många hotade arter. Områdena söder om staden ingår i Salakalkens Natura 2000-område, men skogsnaturtyperna är i dagsläget inte anmälda som naturtyp. I Fagersta och Norberg finns också värdefulla stråk för violgubbe och rödlistade fjälltaggsvampar. Särskilt ska här framhållas Jättåsarna i Fagersta kommun. Flera områdena är inte utpekade som naturvärden eller nyckelbiotoper och saknar också formellt områdesskydd. Ett antal lokaler för de eftersökta svamparna finns i naturreservat och biotopskydd.

  • 111.
    Andersson, Lennart
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Westberg, Håkan
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Bryngelsson, Ing Liss
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Lundholm, Cecilia
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Cancerframkallande ämnen i tätortsluft Lindesberg 2005/20062006Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den allmänna befolkningens exponering för bensen, butadien, formaldehyd,

    kvävedioxid samt partiklar PM 2,5 i Lindesberg har studerats från oktober 2005

    till och med januari 2006. Totalt ingick 40 personer och 60 personburna mätningar

    (exponeringsmätningar) av olika cancerframkallande ämnen genomfördes i

    sjudygnsperioder. Ökat intresse för de partikulära luftföroreningarnas betydelse

    vid bland annat hjärt-kärlsjuklighet innebar att mätningar av partiklar PM 2,5

    genomfördes stationärt i hemmen under 2 dygn. Parallellt med exponeringsmätningarna

    genomfördes även bakgrundsmätningar av samtliga ämnen vid

    byggnaden där Bergslagens Miljö- och Byggförvaltning är inhysta (Kungsgatan)

    och vid trafikerad gata på Räddningstjänstens tak (Kristinavägen) av samtliga

    ämnen med mätperiod totalt uppgående till fem veckor. Liknande studier i större

    tätorter har tidigare genomförts i Göteborg, Umeå, Stockholm och Malmö.

    Resultaten från undersökningarna i Lindesberg kan sammanfattas i följande tabell:

    Lufthalter för olika ämnen i Lindesbergs kommun hösten 2005

    Ämne Personburna mätningar Bakgrundsmätningar

    μg/m³

    Kristinavägen

    μg/m³

    Kungsgatan

    μg/m³

    Bensen

    1,6 0,4 0,4

    Butadien

    0,5 0,04 0,05

    Formaldehyd

    27 3 2

    Kvävedioxid

    6 10 7

    Partiklar PM 2,5

    9,3 9 9,7

    Vi har inte kunnat konstatera någon säkerställd påverkan på lufthalter av enskilda

    miljöfaktorer eller levnadsmönster. För enskilda individer sågs god korrelation

    mellan lufthalter vid olika mätomgångar. Skillnader i exponering kunde inte

    konstateras då rökvanor eller boendeform jämfördes, för pendlare sågs dock

    skillnader i bensen-, butadien- och kvävedioxidexponering.

    Korrelationen mellan exponeringsmätningar och bakgrundsmätningar var låg för

    samtliga ämnen utom för bensen, motsvarande samvariation mellan olika ämnen i

    enskilt prov erhölls endast för bensen och butadien.

    De uppmätta lufthalterna av olika ämnen i Lindesbergs kommun är väl i nivå med

    de olika nationella och internationella rikt- och gränsvärden som finns antagna.

  • 112.
    Andersson, Lennart
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Westberg, Håkan
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Bryngelsson, Ing-Liss
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Husby, Bente
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Arvidsson, Helena
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Örebro universitet.
    Cancerframkallande ämnen i tätortsluft Lindesberg 2010/20112010Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Inom Naturvårdsverkets programområde

    Hälsorelaterad miljöövervakning

    (HÄMI), delprogram

    Luftförorening – exponeringsstudier ingår personburen

    mätning av vissa cancerframkallande och luftvägsirriterande ämnen i tätortsluft.

    De övriga orter som ingår i projektet är Göteborg, Umeå, Stockholm och Malmö.

    Lindesberg får här representera en

    mindre inlands kommun.

    Mätningarna genomförs för att försöka skatta allmänbefolkningens exponering för

    hälsoskadliga ämnen och samtliga orter har nu genomfört två mätomgångar från

    starten år 2000. De ämnen som ska mätas är bensen, butadien, formaldehyd,

    kvävedioxid, pratiklar PM 2,5 och benso(a)pyren.

    Lindesberg genomför inga egna mätningar av bakgrundshalter och vi har därför

    även vid denna mätomgång valt ut samma två platser som vid föregående mätning.

    Räddningstjänstens tak (Kristinavägen) som representerar en trafikerad central

    gata och Bergslagens Miljö- och Byggförvaltning (Kungsgatan). De uppmätta

    lufthalterna är på samma låga nivåer som vid mätningen år 2005.

    Bakgrundhalterna i Lindesberg är i jämförelse med övriga orter lägre, vilket känns

    troligt då det rör sig om en mindre tätort.

    För de personburna mätningarna är nivåerna lika med eller i vissa fall något högre

    jämfört med de övriga orterna. Det uppmättes några höga bensen- och

    butadienhalter med det beror på en yrkesmässig exponering.

  • 113. Andersson, Linda
    Barmarksinventering av utter i Jönköpings, Kalmar, Kronobergs och Blekinge län 2007/20082011Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Delar av Smålandslänen har inventerats ett flertal gånger sedan mitten av 1980-talet. En mer omfattande inventering av de tre länen gjordes emellertid år 2000, då även stora delar av Blekinge län undersöktes inom ramen för Projekt Utter i Sydöstra Sverige. Resultaten från inventeringen år 2000 visade att utterns kända kärnområden i de norra delarna av Jönköpings- och Kalmar län var intakta. Det fanns en viss antydan till etablering ut mot kusten. Fyra ”nya” områden kunde redovisas: 1) Helge å, Lagan och Årån, 2) Alsterån, Badebodaån och Snärjebäcken, 3) Vierydsån och Bräkneån samt 4) Silverån via Bruzaån till Eksjö. Hösten 2007 gjordes en återinventering av utvalda lokaler inom Jönköpings län och hösten 2008 gjordes liknande i Kalmar, Kronoberg och Blekinge län. I samband med inventeringarna undersöktes även behovet av utteranpassade faunapassager samt lämpliga lokaler för en fortsatt miljö-övervakning av utter i respektive län. Resultaten från inventeringarna 2007/2008 visar på en rejäl ökning av utterförekomst i samtliga län och att spridningen av utter förekommer förhållandevis jämt över länen. Det område som fortfarande saknar utter är de sydvästra delarna som främst omfattar Nissan med biflöden. De vattendrag som uppvisat störst positiv förändring sedan år 2000 är Lagan, Lyckebyån och Ronnebyån. I Lagan återfanns endast spår av utter på någon enstaka lokal år 2000 medan Lyckebyån och Ronnebyån helt saknade spår av utter. Förekomsten av mink i länen har fortsatt att minska men dock inte så dramatiskt som mellan 1991 och år 2000.

  • 114.
    Andersson, Magdalena
    Naturvårdsverket. Naturcentrum AB.
    Flodpärlmussla i Västra Götalands län: Känd förekomst 20052006Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götaland har Naturcentrum AB sammanställt en katalog medkänd förekomst av flodpärlmussla i vattendragen i Västra Götalands län. Sammanställningen kananvändas som underlag vid miljöövervakning och vid beslut om åtgärder gällande flodpärlmusslan. Varje vattendrag har ett eget faktablad med en karta, en kort beskrivning av området och kändauppgifter om flodpärlmussla. Vattendragen är indelade under respektive avrinningsområde. Medbefintliga uppgifter som underlag har vattendragens totala musselbestånd uppskattats och enbedömning av skyddsvärde, med avseende på flodpärlmusslor, har gjorts.Sammanlagt ingår 49 faktablad över vattendrag, inom 15 avrinningsområden. Flodpärlmusslor harunder de senaste åren konstaterats i 39 av vattendragen. Flertalet bestånd är små och saknarreproduktion. I elva av vattendragen har juvenila musslor hittats, men oftast rör det sig endast om ettfåtal och åtgärder krävs för att få livskraftiga bestånd.Bedömningen av skyddsvärde, med avseende på flodpärlmussla, är gjord efter en skala med fyragrader: Mycket högt skyddsvärde, högt skyddsvärde, skyddsvärde och inget skyddsvärde. Bedömningen är gjord i ett regionalt perspektiv. Antalet vattendrag som fick bedömningenmyckethögt skyddsvärdevar 12 stycken. De hyser stora musselbestånd och i nio av dem har små, juvenila,musslor hittats. Antalet vattendrag som fick bedömningenhögt skyddsvärde var 10 stycken. De hysermåttligt stora bestånd och i två av dem har juvenila musslor hittats. Det stora flertalet av vattendragen,25 stycken, fick bedömningenskyddsvärde. De hyser små bestånd, av vilka flera håller att dö ut, ochinga juvenila musslor har hittats. Slutligen fick två av vattendragen bedömningeninget skyddsvärde,med avseende på flodpärlmussla. De hyser inga flodpärlmusslor och förutsättningarna förflodpärlmusslor är dåliga.

  • 115.
    Andersson, Markus
    et al.
    Statistics Sweden.
    Eklund, Veronica
    Statistics Sweden.
    Gerner, Annika
    Statistics Sweden.
    Gustafsson, Tomas
    Utförare miljöövervakning, Forskningsinstitut, IVL Svenska Miljöinstitutet AB.
    Quality assurance of calculations for "Reference approach"2012Rapport (Övrigt vetenskapligt)
  • 116. Andersson, Mats
    Morskogasjön, vegetation och fågelliv1990Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Iventeringen av häckfågelfaunan resulterade i 22 arter häcakande våtmarksfåglar om totalt 63 par. Fyra arter utgjordes av simänder, sju arter av vadare, dessa båda grupper dominerade fågelfaunan och har vid Morskogasjöns höga parantal. Sammanfattningsvis kan man fastslå att Morskogasjön är en ypperlig fågelsjö och en mycket värdefull häcklokal för flera änder, vadare och andra våtmarksberoende arter.

  • 117. Andersson, Mats
    et al.
    Malmstigen, Jan-Erik
    Fågellivet i Lindesbergs sjöar1990Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    I denna rapport redovisas resultat från inventering av sjöfågenfaunan i Lindesbergs kommun. Inventeringen genomfördes 1987-1989 och sammanlagt besöktes 261 sjöar. Några av sjöarna har klar försämrat sin betydelse för fågellivet efter det att naturvårdsöversikten för Örebro län tillkom 1984. De sjöarna kan enligt bedömningen från denna inventering inte motiveras ha största värde i kommunen. Det fanns sammanlagt 55 stycken sjöar i kommunen som var fågeltomma (21%). Av dessa var nästan samtliga av storleksordningen 1 ha eller mindre. Över hälften var av rent dystrof karaktär.

  • 118. Andersson, Matts
    et al.
    Birath, Kristina
    Bratt, Margot
    Bransell, Erik
    Bylund, Sten-Ivan
    Farelius, Johanna
    Hammarqvist, Jarl
    Angelov, Elisabet Idar
    Johansson, Joakim
    Konsekvensbeskrivningarav styrmedel i strategin förEffektivare Energianvändningoch Transporter, EET2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
  • 119. Andersson, Matts
    et al.
    Birath, Kristina
    Bratt, Margot
    Bransell, Erik
    Bylund, Sten-Ivan
    Farelius, Johanna
    Hammarqvist, Jarl
    Idar Angelov, Elisabet
    Johansson, Joakim
    Konsekvensbeskrivning av styrmedeli strategin för EffektivareEnergianvändning och Transporter EET2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
  • 120. Andersson, Morgan
    Har laxen i Säveån passerat Hedefors? Utredning om huruvida fallet vid Hedefors har utgjort ett naturligt definitivt vandsingshinder2005Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Säveån hyser höga naturvärden och är till stora delar utpekad som ett så kallat Natura 2000 område. Natura 2000 är EU:s nätverk av värdefulla naturområden. I samband med att Sverige har pekat ut delar av Säveån som ett Natura 2000 område, har vi också åtagit oss ansvaret att bevara den unika laxstammen i Säveån för framtiden. Laxens utbredning i Säveån sträcker sig idag till Hedefors kraftverk i Lerums kommun (bilaga 1). Länsstyrelsens grundinställning och policy är att inte åtgärda så kallade definitiva naturliga vandringshinder. Därför är kärnfrågan i detta projekt om fallet i Hedefors utgör ett artificiellt eller naturligt vandringshinder för laxen?

  • 121.
    Andersson, Pia,
    SMHI (Sveriges meterologiska och hydrologiska institut).
    Drivers of Marine Acidification in the Seas Surrounding Sweden2010Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    It is of common consensus in the ocean acidification community that the increase of atmospheric CO2 is the main driving force of the downwards pH trends in the worlds oceans. In the stations surrounding Sweden, that is most probably the main underlying factor as well, however the rate of change differs from the oceanic rates and there are different rates of change at different depths and different seasons. To investigate further, four monitoring stations with long time series of pH data in the Kattegat and the Baltic Proper have been analysed both for trends and what the main drivers of the change of pH values for those stations could be. Besides a linear trend analysis, a non parametric trend analysis has been applied to the pH data sets. It appears that the carbonate system generally works in the surface layer where the biologic processes are most active, reducing or prohibiting the decline of pH in most of the evaluated stations. It also seems like the downward trends of pH in most of the remaining water masses are influenced and accelerated by oxygen deficiency and eutrophicated water masses. A multivariate analysis was then performed to see what or what combination of parameters influence the change of the pH values the most. The results from the analysis were either significant or not significant, indicating either more trustworthy or not as trustworthy results. A result showing high correlation for a parameter or a set of parameters that influence pH, in combination with being significant, was then an indication of a trustworthy result. Several parameters were included in this analysis, however some key parameters that perhaps influence the changes of the pH values the most may have been missed due to the lack of available data or knowledge or included in the analysis, but in a wrong way. What this study was able to do, was to use the available parameters at hand and make assumptions on how to prepare the data to be able to combine it with the pH data. The results can give an indication as to how much the parameters influence the pH values out of the included parameters, in the manner they were included.Of all the parameters included in the analysis, O2, O2 saturation, PO4 and DIN were the main parameters influencing the pH values. When looking at what single parameter influence pH the most or the least of the included parameters, a table was put together to display what parameters were ranked to be most important and then second most important and so on to the least important parameter. For all stations, all seasons and all depths, there was a slight tendency for the parameters chl-a, atmospheric CO2, North Atlantic Oscillation Index, precipitation pH, river pH and river alkalinity to be ranked the least important. DIN seemed to be more important at the surface layers than at the bottom layers. Salinity and alkalinity seemed to be more important in the bottom layers than in the surface layers. At all depths, O2, O2 saturation, PO4 and SiO4 seemed to be of higher importance. Another interesting feature was that O2 seemed to be of importance throughout all depths except for the 10-20 meters depth, probably due to high variability at that depth. SiO4 seemed to be more important at the Kattegat station than at the other stations. Chl-a did not seem to be important. Since biological activity should have a large impact on pH, chl-a as included in the analysis, was not a good choice as a representative of the biological activity. O2 and O2 saturation were very much influencing the pH patterns. Perhaps in the top layers, they were better representatives for the biological activity in this analysis. It is also interesting to see the lack of importance of the atmospheric CO2. However, when performing trend analysis, not many pH trends were present at the surface (probably due to the biological and of course chemical/physical processes), opening up for O2, O2 saturation and nutrients to be the dominant parameters. In the report, the monitoring need of acidification parameters from a modelling point of view was addressed. The model validation would be very much improved if the concentrations of organic matter could be validated. Today only measurements of total nitrogen and phosphorus and dissolved inorganic nutrients are available. Including standard observations of particulate organic matter (PON, POP and POC) as well as dissolved organic matter (DON, DOP and DOC) would much improve the possibility to further develop the biogeochemical models. Another recommendation is to do a separate investigation based on the results from the coupled oceanographic and biogeochemical model RCO-SCOBI to recommend possible new stations that are important and not yet covered by the present sampling strategy. To calculate and model the saturation state over depth of calcite and aragonite, of high importance for calcifying organisms, the ions CO32- and Ca2+ need to be determined. Either CO32- directly could be measured, or pCO2 and CT (total carbon) could be measured, calculating the desired ion. Further more, the ion Ca2+ could be directly measured, or if not the highest accuracy is needed, estimations could be made from Ca/salinity relationships.

  • 122.
    Andersson, Pia
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Håkansson, Bertil
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Håkansson, Johan
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Sahlsten, Elisabeth
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Havenhand, Jonathan
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Göteborgs universitet, GU, Göteborgs universitet, Sven Lovén centrum för marina vetenskaper.
    Thorndyke, Mike
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Göteborgs universitet, GU, Göteborgs universitet, Sven Lovén centrum för marina vetenskaper.
    Dupont, Sam
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Göteborgs universitet, GU, Göteborgs universitet, Sven Lovén centrum för marina vetenskaper.
    Marine Acidification: On effects and monitoring of marine acidification in the seas surrounding Sweden2008Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Surface waters in the world oceans have already experienced a pH reduction of about 0.1 units (OSPAR, 2006.) The trend indicates further decrease of pH and is most probably due to increased uptake of atmospheric CO2 and less buffering capacity of ocean waters. The trend is similar in the waters surrounding Sweden. RESEARCH NEEDS Since there is an alarming absence of information regarding the effects of near-future levels of ocean acidification on Swedish marine taxa, there is a clear research need on: • investigations of the effects of ocean acidification on the early life-history stages of key ecosystem-structuring species, and commercially important species of fish and shellfish • ecosystem-level mesocosm studies of the impacts of ocean acidification on Swedish marine systems • improved regional-scale modelling of acidification mechanisms in Swedish coastal waters • testable ecosystem-scale food-web models to articulate with regional acidification models • improved definition of chemical equilibrium constants between pH, AT and CO2 in low saline waters. ACTIONS TO IMPROVE MONITORING At present, pH and AT are monitored monthly at standard depths at 7 stations in Skagerrak, Kattegat and Baltic Proper within the national monitoring programme. Of these are 2 located in coastal waters (Halland and Småland; Type 5 and 9). We recommend that Sweden work to improve the status of pH and AT to be Core variables instead of Main variables in HELCOM COMBINE “High frequency Sampling” program taking into account the last 15 years negative trends in pH in waters surrounding Sweden as well as in the global oceans. We recommend that besides the standard para-meters monitored in the national monitoring program, pH, AT and DIC should be monitored. For completeness, primary production should also be monitored. Below are three monitoring recommendations, where the first is divided into a lowest level and a recommended level. 1. Lowest level: Within the national monitoring program, at least one station per open sea area and all costal stations measure acidification parameters on a monthly basis in the entire water column at standardized depths. The national and regional monitoring programmes should be upgraded in the Gulf of Bothnia so that pH and AT is monitored at standard depths at least monthly at one station each in the Bothnian Bay and Bothnian Sea. Also 2 coastal stations in the Gulf of Bothnia should be established. In addition, one coastal station should be established within Type 14 in the Baltic Proper. 1. Recommended level: the national monitoring program should have at least one station per open sea area and if the area is characterized by strong gradients or other features, there should be more than one station. Some of the stations in the regional monitoring programmes should be upgraded with acidification parameters, for a better geographical coverage. The acidification parameters should be measured on a monthly basis in the entire water column at standardized depths. 2. We recommend that an investigative monitoring is established by extending the parameters that are needed to firmly improve the chemical stability constants between pH, AT, DIC and pCO2 in low saline waters. This can be done by just extending the sampling program at selected monitoring stations. Sampling should cover a period of 2 to 3 years. 3. We recommend that direct water measurement of pCO2 for monitoring purposes should be assessed after the recommendation above is evaluated and that ongoing research projects on pCO2 measurements using ferryboxes are finalised. RECOGNISED PROBLEM AREAS • There are only few long time series of acidification parameters. The time period of measurements is rather short. • The geographical coverage of measurements is rather limited in the waters surrounding Sweden. • The chemical stability constants between pH, AT, DIC and pCO2 are not optimized in low saline waters. • pH budgets are difficult to calculate. • Models need to be improved in order to display present and future small and large scale scenarios. • Little is known of the biological, ecological and economical effects of the current and near future marine acidification. Further research is required.

  • 123. Andersson, Ragni
    et al.
    Bång, Magnus
    Frid, Göte
    Paulsson, Robert
    Minskade växtnäringsförlusteroch växthusgasutsläpp till 2016: – förslag till handlingsprogram för jordbruket2010Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Jordbruksverket har haft i uppdrag att ta fram ett förslag till handlingsprogram för

    minskade växtnäringsförluster och växthusgasutsläpp. Förslaget ska gälla perioden

    2011-2016, med utblick till 2020.

    Det här är första gången som Jordbruksverket presenterar ett samlat handlingsprogram

    för växtnäring och klimat. Utgångspunkten i arbetet har dels varit vad som utifrån

    dagens kunskap är tekniskt möjligt att göra på gårdsnivå, dels vår kunskap om vilka

    förändringar som låter sig styras av samhället med administrativa eller ekonomiska

    styrmedel. En annan avgörande utgångspunkt har varit att fokusera på åtgärder som kan

    vidtas i jordbruket utan att dagens produktionsinriktning och omfattning förändras.

  • 124. Andersson, Robert
    et al.
    Flodin, Peter
    Holmberg, Jörel
    Strategi för formellt skydd av skogsmark i Västra Götalands län2006Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Strategin anger mål, utgångspunkter och principer för Länsstyrelsens och Skogsstyrelsens arbete med naturreservat, biotopskydd och naturvårdsavtal.

  • 125. Andersson, Staffan
    Inventering av Tärnasjöområdets våtmarksfåglar 19961999Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Tärnasjön är belägen i de centrala delarna av Vindelfjällens naturreservat, ca 3mil väster om Ammarnäs i Västerbottens län. Området omfattar en mängdmiljöer med bla en öarkipelag i södra delen av sjön, vidsträckta våtmarker,småtjärnar och fjällbjörksbevuxna moränkullar. Tärnasjön och dessomgivningar har sedan länge varit känd för sin fågelfauna av framföralltvåtmarksfåglar, bla har det här tidigare häckat fjällgäss. Förutom att området ärskyddat i reservatet så finns det också med på CW-listan över våtmarker avinternationell betydelse.Som ett led i kunskapsinsamling och övervakning av länets naturreservat samtför deras framtida skötsel, är det viktigt att dessa regelbundet följs upp.Tärnasjön med omgivningar har inventerats på häckfågel tidigare, degrundligaste var dels 1956, och dels 1963-64. Länsstyrelsen ansåg det därförvara väl motiverad med en förnyad inventering för att kartlägga fågelfaunansnuvarande status i områdetDenna inventering ingår också i en rad fågelinventeringar som planeras avvärdefulla våtmarksområden inom naturreservaten i Västerbottens fjällkedja.Sammanställningen av rapporten har gjorts av Staffan Andersson.Inventeringsresultatet visar att Tärnasjön är en viktig reproduktionslokal föränder och vadare. För änder är det framför allt Skånjan, Guttavagge ochArkipelagens sydligaste del som utmärker sig som betydelsefullahäckningsområden. För vadare är det i synnerhet Laiva, Guttavagge ochSkånjan som bör lyftas fram som betydelsefulla häckningsområden.Andfågeltätheten har beräknats till 2,2 par/km2 och vadartätheten till 5,3par/km2.13Jämförelser av resultatet från inventeringen 1996 med inventeringarutförda på 50- och 60-talen visar på relativt få förändringar i fågelfaunanssammansättning och numerär. Fem arter har minskat, däribland fjällgås somnumera saknas som häckfågel. Andra arter med vikande trender är bläsand,bergand, svärta och knipa. Ett tiotal arter uppvisar en ökande trend, däriblandalfågel, tofsvipa och rödbena.

  • 126.
    Andersson, Stefan
    et al.
    Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Arvelius, Johan
    Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Brodl, Ludvik
    Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Windmark, Fredrik
    Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Verbova, Marina
    Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Ortiz, Carina
    Statistiska centralbyrån, SCB.
    Svanström, Stefan
    Statistiska centralbyrån, SCB.
    Gerner, Annika
    Statistiska centralbyrån, SCB.
    Yaramenka, Katarina
    IVL Svenska Miljöinstitutet AB.
    Danielsson, Helena
    IVL Svenska Miljöinstitutet AB.
    Metod- och kvalitetsbeskrivning för geografiskt fördelade emissioner till luft (submission 2019)2019Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Sverige rapporterar årligen nationella utsläpp till luft till UNFCCC (FN:s klimatkonvention) och CLRTAP (UNECE:s konvention om gränsöverskridande luftföroreningar), så kallade submissioner. Förutom emissioner på nationell nivå finns även behov av data med högre geografisk upplösning. För regional uppföljning av miljömålen behövs emissioner på kommun- och länsnivå.

    Detta dokument utgör en metod- och kvalitetsbeskrivning av geografiskt fördelade emissioner för åren 1990, 2000, 2005 samt 2010-2017, rapporterade i submission 2019. Emissionerna presenteras i 55 olika sektorer uppdelade på nio huvudsektorer. Huvudsektorerna är El och fjärrvärme, Egen uppvärmning av bostäder och lokaler, Industri (energi och processer), Transporter, Arbetsmaskiner, Produktanvändning (inkl. lösningsmedel), Jordbruk, Avfall (inkl. avlopp) samt Utrikes transporter.

    Den geografiska fördelningen utförs huvudsakligen enligt konceptet ”topdown”. Detta innebär att emissioner bryts ner från en nationell totalemission för att uppnå en högre rumslig upplösning på lokal nivå. Nedbrytningen till högre rumslig upplösning kräver en geografisk begränsning av emissionerna och statistik på regional nivå. Metoden för geografisk fördelning tillåter för vissa utsläppskällor en hög rumslig upplösning (t.ex. för vägtrafik och industriprocesser). För flera sektorer är emellertid resultaten otillförlitliga om de ska studeras med högre upplösning än kommunnivå (i vissa fall även länsnivå).

    Arbetet med geografisk fördelning av Sveriges utsläpp till luft är sedan 2007 ett årligt projekt. Projektet har ett långsiktigt perspektiv med målsättningen att stegvis förbättra kvaliteten på geografiskt upplösta emissionsdata.

    Resultaten för alla sektorer presenteras med samma geografiska upplösning även om kvaliteten varierar. På grund av detta krävs det att användare av dessa emissionsdata går igenom kvalitetsbeskrivningen och bedömer om osäkerheterna är acceptabla för den aktuella tillämpningen.

  • 127.
    Andersson, Stefan
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Arvelius, Johan
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Verbova, Marina
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Omstedt, Gunnar
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Torstensson, Martin
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Identifiering av potentiella riskområden för höga halter av benso(a)pyren: Nationell kartering av emissioner och halter av B(a)P från vedeldning i småhusområden2015Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den här studien är en kartläggning och screening av emissioner och halter av benso(a)pyren (B(a)P) i Sverige. Syftet är att identifiera potentiella riskområden för överskridande av miljökvalitetsnormen (MKN). Ett övervägande bidrag till haltnivåerna till B(a)P är emissioner från den småskaliga vedeldningen, varför studien går ut på att beräkna och fördela emissionerna från uppvärmning av småhus.

    Metodiken består översiktligt av tre delar; beräkning av kommunvisa emissioner av B(a)P i Sverige, fördelning av dessa årsemissioner inom kommunerna på ett raster om 1 km × 1 km samt beräkning av årsmedelhalter utifrån detta emissionsraster.

    För att beräkna kommunvisa årsemissioner av B(a)P utnyttjas:

    · Statistik från MSB över antalet eldstäder (vedpannor, lokaleldstäder, pelletspannor och oljepannor) i de olika kommunerna/räddningstjänstförbunden. Ett medianvärde över åren 2008-2012 används eftersom datamaterialet innehåller större osäkerheter för enskilda år.

    · Småhusens energibehov beräknas med modellen ENLOSS (Taeser och Andersson, 1984; Taeser et al., 2006) för två fall; år 2012 samt ett normalår (dvs. energibehovet för ett genomsnittligt meteorologiskt år för referensåren 1960-1990).

    · Antaganden om eldvanor och andel bränsle görs utifrån erfarenheter från Västerbottenprojektet (Omstedt et al., 2014) samt kännedom om antal anslutna småhus till fjärrvärmenät per kommun.

    · Emissionsfaktorer per typ av eldstad samt verkningsgrad används utifrån en sammanställning över dagens kunskapsläge (överensstämmande med Västerbottenprojektet).

    De kommunvisa emissionerna fördelas sedan inom kommunen i ett grid om 1 km × 1 km utgående från antal kvadratmeter boyta småhus per km2 från fastighetsregistret. För pannor används dessutom tätortsvis statistik från Energimarknadsinspektionen över antal anslutna småhus till fjärrvärmenät, som vi enligt egen fördelning applicerar tätortsvis.

    Slutligen beräknas årsmedelhalter av B(a)P utifrån emissionsrastret på 1 km × 1 km utgående från linjära samband mellan emissioner och halter från tidigare genomförda lokalskaliga spridningsberäkningar med SIMAIR-ved i Västerbottenprojektet. Olika faktorer används för områden som domineras av vedpannor respektive lokaleldstäder, eftersom emissionerna är större och mer koncentrerade från vedpannor. De haltmått som tas fram är kartans högsta värde (KHV) samt kartans ytmedelvärde (KYM), vilket sedan sammanställs kommunvis för maximala gridrutan i varje kommun i syfte att identifiera potentiella riskområden för överskridande av MKN.

    Huvudslutsatserna från studien är följande:

    Årsemissioner av B(a)P

    · Beräkningarna i studien ger nationella totalemissioner av B(a)P från småskalig uppvärmning (år 2012) på 880 kg år–1 för vedpannor, 630 kg år–1 för lokaleldstäder, 3.6 kg år–1 för pelletspannor och 4.3 kg år–1 för oljepannor.

    · Beräkningarna av kommunvisa totala årsemissioner av B(a)P från småhusens småskaliga uppvärmning (summan av vedpannor, lokaleldstäder, pelletspannor och oljepannor) ger nivåer på mellan 300 – 25 000 g år–1. Störst totalemission (mellan 20 000 och 25 000 g år–1) beräknas för Skellefteå, Stockholm, Sundsvall, Norrtälje och Gotland.

    · De högsta årsemissionerna av B(a)P från vedpannor, som står för i särklass högst emission per enhet och därmed har störst påverkan på den lokala luftkvaliteten, beräknas för Skellefteå (18 200 g år–1) följt av Örnsköldsvik (13 600 g år–1), Gotland (13 500 g år–1), Sundsvall (12 900 g år–1) och Hudiksvall (12 300 g år–1).

    Årsmedelhalter av B(a)P

    · Utifrån ett linjärt antagande mellan emissioner och halter fås kommunvisa årsmedelhalter av B(a)P 2012 på 0.03 – 1.03 ng m–3 för haltmåttet kartans högsta värde (KHV). Motsvarande värden för kartans ytmedelvärde (KYM) är 0.01 – 0.25 ng m–3.

    · Beräkningarna indikerar att det föreligger risk för överskridande av MKN (>1.0 ng m–3) i vissa enskilda gridrutor i tätorterna Sollefteå och Laholm (avseende årsmedelhalt av B(a)P uttryckt som KHV). Höga årsmedelhalter (>0.8 ng m–3) fås även för Kramfors, Säffle, Arvidsjaur, Boden, Skellefteå och Trollhättan. Detta är kommuner med en stor andel vedpannor i förhållande till lokaleldstäder.

    · Merparten (273 av 290) av kommunerna i Sverige har haltnivåer (KHV) högre än miljökvalitetsmålet Frisk luft (>0.1 ng m–3). Här är påverkan även betydande för utsläpp från trivseleldning med lokaleldstäder.

    · Skillnaden är liten mellan år 2012 och normalåret avseende referensåren 1960-1990; halterna (och emissionerna) är generellt 4 % högre för normalåret, men värdet varierar mellan olika län eftersom energibehovet är beräknat länsvis (från 1 % lägre halter/emissioner i Kronobergs län till 7 % högre halter/emissioner i Örebro län för normalåret).

    Resultatens osäkerhet och användning

    · Studien ska ses som en översiktlig kartläggning och screening av emissioner och halter av B(a)P från småskaliga vedeldningen. Beräkningarna kan anses representera ett ”worst case”.

    · Det finns många osäkerheter och felkällor att beakta. Exempel på indata som påverkar beräkningarna är antalet eldstäder per kommun, antalet småhus anslutna till fjärrvärme, antaganden om eldvanor och emissionsfaktorer.

    · Den i särklass största osäkerheten vad gäller indata är statistiken från MSB över antaleteldstäder per kommun, samt hur eldstäderna fördelas mellan olika kommuner i gemensamma räddningstjänstområden. Detaljeringsgraden av underlaget samt klassificeringen av eldstäderna kan variera betydligt mellan olika kommuner/räddningstjänstförbund.

    · En annan osäkerhet vad gäller indata är statistik från Energimarknadsinspektionen över antalet anslutna småhus till fjärrvärmenät, men de indata bedöms emellertid vara mindre osäkra än antalet eldstäder, åtminstone på kommunnivå. Osäkerheten ligger främst i den geografiska spridningen av de anslutna fastigheterna.

    · Metodiken vad gäller att beräkna lokala halter från emissionsraster på 1 km × 1 km med antagande om linjära samband är också givetvis osäker. Många lokala parametrar som påverkar spridningen fångas inte i beräkningarna. Dock verkar metodiken ändå reproduceragradienter bra och fungerar tillfredställande till översiktliga kartläggningar såsom denna studie.

    · För kommuner som enligt beräkningarna har haltnivåer som överskrider eller är nära att överskrida MKN rekommenderas, i ett första steg, att en noggrannare granskning/inventering görs av indata som används i beräkningarna, i synnerhet antalet eldstäder

  • 128. Andersson Webrink, Lena
    et al.
    Strömberg, Maria
    Goda exempel: ekologiska gårdar i Stockholms län2004Rapport (Övrigt vetenskapligt)
  • 129.
    Andersson, Åke
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Skåne.
    Inventering av häckande kustfåglar på Hallands Väderö 20052005Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Sammanfattning

    Utvecklingen av kustfågelfaunan på Hallands Väderö har följts genom kvantitativa inventeringar som upprepats med oregelbundna mellanrum sedan den första inventeringen genomfördes 1937. Under senare år har inventeringar genomförts år 1979, 1986 och 1994. Under häckningssäsongen 2005 upprepades inventeringarna på nytt. Denna rapport innehåller en kortfattad redovisning av resultaten. En mer omfattande analys omfattande samtliga kustfågelinventeringar är planerad att genomföras under år 2006. Den kommer att innefatta beskrivning av förändringar i kustfågelfaunan och försök att förklara orsakerna till dessa.

    Gråtruten har länge varit den dominerande arten bland häckande kustfåglar på Hallands Väderö. En kraftig tillbakagång konstaterades vid 1994 års inventering. Minskningen har fortsatt och beståndet uppgår nu till i storleksordningen 1100 häckande par. Även havstruten uppvisar en viss minskning sedan 1994. Ejdern, som är den andra dominanten bland öns kustfåglar, uppvisar en måttlig tillbakagång jämfört med inventeringen 1979.

    Storskarv konstaterades 2005 för första gången häcka på Hallands Väderö. Även vitkindad gås har tillkommit som häckfågel på ön sedan föregående inventering.

    Ett bestånd av mård finns etablerat på huvudön sedan drygt 20 år, men varken mård eller mink finns regelbundet på skären. Intressanta jämförelser kan därför göras av fågelfaunans utveckling mellan huvudön och skären runt Väderön. Ejdern uppvisar en långsiktig minskning på huvudön och en ökning på skären - i första hand på Vinga skär. En viss omfördelning av bestånden av de hålhäckande arterna tordmule och tobisgrissla har också skett under den tid mård funnits på ön. För de främst på huvudön och likaledes i håligheter häckande arterna småskrake och gravand inräknades vid inventeringen 2005 ett antal par som ligger nära tidigare års resultat. Bland annat genom årlig ringmärkning av ungar av tobisgrissla har det framgått att de tobisgrisslor som häckar på huvudön får ytterst få flygfärdiga ungar. Predationstrycket på kustfåglarnas ägg och ungar är med stor sannolikhet högt. Av allt att döma är detta främst orsakat av mården. I ljuset av detta är det anmärkningsvärt att inte större förändringar skett speciellt när det gäller de hålhäckande arternas numerär och fördelning.

  • 130.
    Andreasson, Ida
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Ellman Kareld, Louise
    Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Ramic, Aida
    Naturvårdsverket. Utförare miljöövervakning, Länsstyrelser, lst, Länsstyrelsen i Kronobergs län.
    Vägen framåt: Åtgärdsprogram för miljömålen 2019-20252019Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    BAKGRUND

    Grunden för Sveriges miljöarbete är miljökvalitetsmålen som beslutades av riksdagen år1999. Det övergripande målet för Sveriges miljöpolitik är att lämna över ett samhälle tillnästa generation där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser. Genom miljömålsarbetet genomförs den ekologiska dimensionen av de globala hållbarhetsmålen (Agenda 2030) i Sverige.

    Miljömålstrukturen

    Riksdagen har antagit 16 miljökvalitetsmål och ett övergripande generationsmål. Miljökvalitetsmålenbeskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö-, natur- och kulturresurser som är hållbara på lång sikt. Generationsmålet är ett inriktningsmål för miljöpolitiken. Målet ger vägledning om de värden som ska skyddas och den samhällsomställning som krävs för att nå önskad miljökvalitet. För att nå målet krävs en ambitiös miljöpolitik i Sverige, inom EU och iinternationella sammanhang. Generationsmålet ska vara vägledande för miljöarbetet på alla nivåer i samhället.

    Åtgärdsprogram

    Miljöarbetet pågår ständigt i många verksamheter med sikte på miljömålen. Sammantagetvisar de bedömningar som görs varje år att även om arbetet går framåt krävs detkraftfulla insatser för att nå miljökvalitetsmålen till år 2020. Takten i åtgärdsarbetetmåste helt enkelt öka, fler behöver göra mer!

    För att skynda på arbetet har regering och riksdag beslutat att länsstyrelserna ska arbeta aktivt för att nå målen på regional och lokal nivå, bland annat genom att ta fram åtgärdsprogrami och för varje län i bred samverkan med berörda aktörer.

    Syfte

    Det övergripande syftet med åtgärdsprogrammet är att se till att de regionala åtgärder som behövs för att nå miljömålen kommer till stånd. Ambitionen är att åtgärdsprogrammet ska vara ett användbart verktyg på både regional och lokal nivå. Åtgärdsprogrammet ska:

    • Tydliggöra vilka åtgärder som behöver vidtas och underlätta prioritering avåtgärder med stor miljönytta.

    • Underlätta planering av olika slag och beslut inom arbetsuppgifter inomolika verksamheter.

    • Vara ett stöd vid ansökningar av projektmedel och bidra till att medel beslutastill sökanden i Kronobergs län.

    • Stimulera till ökad samverkan mellan olika myndigheter, kommuner, näringsliv och organisationer.

  • 131.
    Andreasson, Kristin I.M
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Wikner, Johan
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Abrahamsson, Berndt
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Melrose, Chris
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Nyberg, Svante
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Primary production measurments: An intercalibration during a cruise in the Kattegat and the Batic sea2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Kattegatt; Östersjön; primär produktion; metoder; vattenprovtagning; FRRF; mätning; interkalibrering; Marin miljö; inkubation; ljusmätning

  • 132. Andreasson, Åsa
    et al.
    Lundberg, Isabell
    Stephan, Uwe
    Strid, Jessica
    Sundberg, Maria
    Tullback Rosenström, Klara
    Miljömål för Stockholms län :2006Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Denna skrift presenterar regionala miljömål för Stockholms län. Målen grundar sig på nationella miljökvalitetsmål som riksdagen beslutat ska gälla för hela Sverige. De regionala målen är preciseringar och konkretiseringar till länet av de nationella målen. Miljömålen representerar den ekologiska dimensionen i en hållbar samhällsutveckling. De nationella miljökvalitetsmålen är generationsmål, det vill säga de siktar på hur vi till ungefär år 2020 kan uppnå en god miljö att överlämna till kommande generationer. De regionala miljömålen har sikte på år 2010 såsom steg på vägen för att uppnå generationsmålen. De regionala målen beskriver därför vad som krävs för en långsiktigt hållbar utveckling i länet, med en hög men realistisk ambitionsnivå utifrån regionens förutsättningar. Miljömålen får sedan vägas samman med övriga mål för samhällsutvecklingen.Stockholms läns miljömål har fastställts av Länsstyrelsenefter förankring genom bred remiss i länet. De är avsedda att vara hela länets miljömål. Miljömålen är viktiga i länets miljöarbete. De ger vägledning om hur regionen bör utvecklas för att uppnå en bättre miljö.

  • 133.
    Andrén, Henrik
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Liberg, Olof
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    SLUTRAPPORT – LODJURSPROJEKTET2008Rapport (Övrigt vetenskapligt)
  • 134. Andrén, Ingrid
    Ängar och hagar i Laxå kommun Inventering av naturliga fodermarker1987Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Naturvårdsverkat har dragit igång en riksomfattande inventering av ängs och hagmarker. I Laxå kommun har 44 objekt inenterats.

  • 135. Aneer, Gunnar
    Verksamheten vid Informationscentralen för egentliga Östersjön under året 20032004Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Omfattande, kraftiga och långvariga algblomningar förekom i hela centrala egentliga Östersjön under juli i år. I början av augusti blandade starka vindar ned de mesta av dessa blomningar i vattenmassan. I mitten av augusti växte emellertid omfattande blomningar till sig längs sydkusten med ilandflytande alger som följd. De storskaliga blomningarna avtog mot slutet av augusti. Runt Åland uppstodemellertid en ny större blomning så sent som andra veckan i september. Även små lokala blomningar har förekommit, främst i slutet av sommaren och under hösten, men ända in i början på december. Blomningarna i år var mer omfattande än blomningarna år 2002, konstaterade SMHI när de analyserat årets satellitbildstolkningar och jämfört med sammanställningen för fjolåret.Kontakterna med media var väsentligt färre i år jämfört med 2002. Informationscentralerna, främst den i Stockholm, och SMHI har i det delvis MISTRA-finansierade samarbetsprojektet Baltic Algae Watch System (BAWS)vidareutvecklat presentationen av blågrönalgsförekomster i egentliga Östersjön och tillgängligheten av andra därtill kopplade data. Den dagliga kartinformationen har gjorts publikt tillgänglig via två hemsidor, en svensk- och en engelskspråkig, under SMHI:s hemsida. Detta medförde att SMHI för allmänhet och media blev en mer tydlig part i algblomningssammanhang. Resultatet av detta blev atttidningar, radio och tv många gånger därför i stället vände sig till SMHI i stället för till Informationscentralen.Syresituationen i Östersjöns bottenvatten förbättrades under året. Ett inflöde av västerhavsvatten i början på året medförde en förbättring i syrehalten i de södraoch sydöstra djupbassängerna upp till och med Gotlandsdjupet. I det senare kom förbättringen i maj och den höll fortfarande i sig i mitten av november. I desydöstra delarna, som även kan bli påverkade av svaga inflöden av västerhavsvatten, var situationen bättre med halter över 2 ml/l större delen av året. Men en försämring inträdde på nytt även i dessa områden under senare delen avåret.Fågeldöden har förekommit utmed Östersjökusten även i år. Statens Veterinärmedicinska Anstalt har tagit prover och försöker utreda vad den beror på. Bland annat undersöks om det kan bero på bristsjukdomar, virusinfektioner eller miljögifter. Informationscentralen har framträtt vid seminariet i anslutning till 10-årsjubileet för finska Alg@line och deltog med en poster i Baltic Sea Science Congress 2003 i Helsingfors i slutet av augusti.

  • 136. Aneer, Gunnar
    et al.
    Andersson, Henrik C
    Grunda havsvikar i Svealands skärgård: GIS-data2005Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Länsstyrelsen har tillsammans med andra aktörer i Stockholms, Södermanlands och Uppsala län påbörjat ett systematiskt inventeringsarbete som syftar till att ta fram och samla kunskap om grunda marina miljöer och biologiska resurser i dessa. Huvuddelen av materialet insamlat i fält har samlats in av Fiskeriverkets Kustlaboratorium och Upplandsstiftelsen. Mycket av materialet har samlats in inom ramen för ett Intrerreg-projekt, ”Fiskyngelproduktion i grunda havsvikar – underlag för naturvärdesbedömning och fysisk planering”, där Länsstyrelsen varit medfinansiär. Avsikten med arbetet är att bistå med underlag för att underlätta beslutsfattande i olika frågor kopplade till dessa miljöer, som till exempel skyddsfrågor, och även som viktiga planeringsunderlag.Ett antal olika undersökningar och inventeringsarbeten har genom åren utförts i syfte att ta fram uppgifter om dessa grunda miljöer. Data från dessa undersökningar har tidigare inte systematiskt sammanförts och gjorts tillgängliga på ett sätt som vore önskvärt. Genom att digitalisera de material som finns insamlade och sammanställa dem i ett lämpligt format för presentation i geografiska informationssystem (GIS) kan de lätt tillgängliggöras. Detta åstadkoms genom att göra datafiler hämtningsbara från en utifrån tillgänglig dataserver där Länsstyrelsen och Landstingets Region- och Trafikplanekontor (RTK) lägger ut information av intresse för kommunerna. På så sätt kan informationen lätt komma till användning i till exempel kommunernas planering och naturvårdsarbete.Materialet kan delvis presenteras i kartform och i medföljande attributfiler finns dessutom ett stort antal uppgifter om varje mätpunkt tillgängliga. Kartskikten ger emellertid inte fullständig information om de bakomliggande materialen. De tillhörande attributfilerna innehåller mer information om respektive punkt eller det område som punkten representerar. För fullständig information kan emellertid kontakt behöva tas med personer som ligger bakom originalundersökningarna. Genom att göra materialet tillgängligt kan ändå fler aktörer använda material som de annars skulle behöva lägga ner mycket kraft på att själva överföra till dataformat. Arbetet med att digitalisera dessa data har utförts av Tomas Nitzelius och har möjliggjorts tack vare kompletterande finansiellt stöd från Landstingets Miljöanslag. Detta arbete är en del i Länsstyrelsens pågående arbete med att kartlägga länets undervattensmiljöer.

  • 137. Aneer, Gunnar
    et al.
    Arvidsson, Dan
    Beräkning av kväve- och fosforbelastning på Svealands kustvatten 19972003Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Denna rapport beskriver den beräknade belastningen av näringsämnena kväve och fosfor från olika källor på Svealands kustvatten. Näringsämnena tillförs från innanförliggande landområden och genom nedfall från luften. Rapporten utgör en del av allt det underlagsmaterial som togs fram till det av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Södermanland på uppdrag av regeringen framtagna ”Miljö-och hushållningsprogram för skärgården” vilket avrapporterades i december 2003.I Stockholms län är beräkningarna baserade på data om markanvändning, avrinningskoefficienter och utsläpp som finns i den vattenemissionsdatabas och -modell som användspå Länsstyrelsen. På Uppsala och Södermanlands länsstyrelser är beräkningarna gjorda utifrån känd markanvändning och i länen använda avrinningskoefficienter samt där kända utsläppskällor. Beräkningarna har gjorts avrinningsområdesvis och för år 1997.I en del fall har avrinningsområden slagits ihop till större enheter för att i viss mån söka anpassa avrinningsområden till i kustvattnet befintliga havsområden enligt SMHI:s havsområdesindelning. På detta sätt beskrivs belastningen från olika källor inom de i beräkningarnaanvända avrinningsområdena. Rapporten visar storleken på olika källor och diskuterar möjligheterna att ytterligare reducera belastningen ”avrinningsområdesvis”.Belastningsberäkningarna visade att tre huvudsakliga källor bidrog till belastningen av närsalter i Svealands kustområden; punktkällor (framför allt den belastning somkommer efter rening via avloppsreningsverk), Mälaren (i form av den resulterande belastningen från olika källor inom Mälarens avrinningsområde som rinner ut genomNorrström) och deposition på havsytan. När det gäller kväve utgjorde renade utsläpp via avloppsreningsverk de samlat största enskilda källorna, följda av belastningen via Mälaren genom Norrström, deposition på havsytan, avrinning från öppen mark och avrinning från skog. När det gäller fosfor framstod Mälarens belastning via Norrström som den största källan, följd av renat vatten via avloppsreningsverk och därefter deposition på havsytan. Stockholms innerskärgård var det område som belastades hårdast av både kväve och fosfor.

  • 138.
    Angelstam, Per
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Andersson, Kjell
    Utförare miljöövervakning, Universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
    Grön infrastrukturför biologisk mångfald i Dalaskogarna: Har habitatnätverk för barrskogsarter förändrats 2002–2012?2014Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Sammanfattning

    Vad gäller biologisk mångfald föreskriver den svenska skogs- och miljöpolitiken att

    naturligt förekommande arter ska bevaras i livskraftiga populationer. Detta kräver

    tillräckliga arealer av fungerande habitatnätverk, och att dessa vidmakthålls över lång tid.

    Formellt skydd av värdefull natur är ett av flera verktyg för att åstadkomma detta.

    Som underlag för planering för etablering av formellt skyddade skogsområden i Dalarnas

    län har under det senaste årtiondet tre beslutsunderlag kombinerats. Dessa är (1) rumslig

    modellering av skogsbestånd som tillgodoser specialiserade arters krav (wRESExprojektet,

    se Angelstam m. fl. 2003), (2) analys av var hotade och specialiserade arter finns

    i Dalarna, och (3) inventering av skogliga naturvärden i Dalarna. Den rumsliga

    modelleringen av skogsbestånd baserades på skogliga data och satellitbilder från 2002.

    Denna rapport redovisar en jämförelse av tillståndet i äldre tall- och granskogsbestånd

    som gröna infrastrukturer för åren 2002 och 2012. Jämförelsen har gjorts med hjälp av

    rumslig modellering med avseende på dessa skogsmiljöers funktionalitet som livsmiljöer

    för specialiserade arter. Studien har genomförts på uppdrag av länsstyrelsen i Dalarna.

    Habitatmodelleringar gjordes för gammal tallskog med tjäder och raggbock som

    fokusarter, och gammal granskog/blandskog med tretåig hackspett och meståg som

    fokusarter. Resultatet för de två modellerna för äldre tall- respektive granskog lades

    samman till ett skikt genom att överlappande pixlar eliminerades innan

    arealsammanräkning för vardera skogsmiljön. Resultaten fokuserar på jämförelser mellan

    de båda modelleringstillfällena för hela Dalarna, samt uppdelat på fyra naturgeografiska

    regioner och fyra olika skogsägarkategorier

    Vår jämförelse av funktionaliteten hos habitatnätverk för tallskogsarter och granskogsarter

    under de senaste 10 åren visade att minskningen var betydligt större (35–42 %) än

    minskningen av den totala arealen av dessa skogstyper och mängden tillräckligt stora

    bestånd (11–12 %). Anledningen till denna skillnad är att det finns tröskelvärden för arters

    lokala utdöende, det vill säga att, relationen mellan habitat och förekomst är inte linjär. På

    grund av detta så minskar mängden funktionella trakter snabbare än arealen tillräckligt

    stora bestånd. Denna pågående fragmenteringsprocess kan motverkas genom rumslig

    planering.

    Diskussionen resonerar om betydelsen av fragmenteringen av äldre skogar för bevarande

    av krävande arters livsmiljöer. Vi betonar vikten av att väga samman alla åtgärder för

    formellt skydd, frivilliga avsättningar, skötsel och återskapande av habitatnätverk för

    bevarande av naturligt förekommande arter. För detta behövs samverkan mellan olika

    skogsägarkategorier i olika skalor.

  • 139.
    Angelöf, Ingrid
    Naturvårdsverket.
    Svampinventering av några prästängen på södra Gotland 20172018Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Inventering av svamp i elva ängen på södra Gotland. Ängena var Ardre prästänge (Mullvalds), Eskelhem prästänge (Maldesänget), Etelhem prästänge, Gerum prästänge, Kräklingbo prästänge, Levide prästänge, Linde prästänge, Silte prästänge, Vall prästänge, samt Öja prästänge (östra och västra delen).

  • 140.
    Ankarberg, Emma
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Livsmedelsverket, SLV.
    Lignell, Sanna
    Glynn, Anders
    Darnerud, Per Ola
    Aune, Marie
    Barregård, Lars
    Bergdahl, Ingvar
    Regionala skillnader i intag av persistenta organiska miljögifter hos förstföderskor i Uppsala, Göteborg och Lycksele2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Under perioden 2000-2006 samlades bröstmjölk in från förstföderskor i Uppsala, Göteborg, Lund och Lycksele. Syftet med studien var att undersöka om det finns några regionala skillnader i halter av polyklorerade bifenyler (PCBer), klorerade pesticider (hexaklorbensen (HCB), ß-hexaklorocyklohexan (ß-HCH), oxyklordan, trans-nonaklor, DDT och DDT-metaboliter) och bromerade flamskyddsmedel (polybromerade difenyletrar (PBDE) och hexabromcyklododekan (HBCD)) i bröstmjölk. Resultaten visade att vissa signifikanta regionala skillnader i halter av de studerade substanserna förelåg. Skillnaderna var dock små, och inga säkra slutsatser om orsaker till skillnaderna kunde dras. Vissa regionala skillnader i halter av organiska miljögifter i livsmedel har också observerats. I en matkorgsstudie utförd 1999 (Darnerud et al. 2006) köptes livsmedel in i fyra olika städer i Sverige (Malmö, Göteborg, Uppsala och Sundsvall), och högre halter av ΣPCB, ΣDDT och ΣPBDE kunde ses i livsmedel från de södra delarna av Sverige i jämförelse med de norra. Denna tendens till nord-sydlig gradient observerades också i en senare matkorgsstudie som utfördes i samma städer 2005 (Ankarberg et al. 2006). Även den omfattande fiskundersökning som utfördes vid Livsmedelsverket 2000-2003 visade på regionala skillnader i halter i vissa fiskarter (NFA 2003). Studien som redovisas i denna rapport syftar till att genom intagsberäkningar undersöka om det finns regionala skillnader i exponering för organiska miljögifter (dioxiner, dioxinlika PCBer, PCB 153 och p,p´-DDE) från mat. Intagsberäkningarna grundas på en kostenkät, ifylld av mödrarna vid bröstmjölksinsamlingen, med frågor gällande konsumtionen av kött, fågel, fisk, mjölkprodukter, vegetabiliskt fett och ägg under året före graviditeten. Haltdata för de studerade substanserna i olika livsmedel hämtades från undersökningar och kontrollprogram vid Livsmedelsverket. De regionala jämförelser som gjordes inkluderade Uppsala, Göteborg och Lycksele. Den kostenkät som användes i Lund skiljde sig åt från de som användes i Uppsala, Göteborg och Lycksele. Resultaten från Lund kunde därför inte användas i denna undersökning. Trots vissa skillnader i konsumtionsmönster mellan de olika regionerna kunde inte några skillnader i intag av miljögifterna påvisas. Det beräknade medianintaget av dioxiner och dioxinlika PCBer varierade mellan 0,9 och 1,2 pg WHO-TEQ/kg kroppsvikt/dag, mellan 1,3 och 1,9 ng/kg kroppsvikt/dag för PCB 153 och mellan 2,5 och 3,5 ng/kg kroppsvikt/dag för 2 p,p´-DDE. Fisk och skaldjur bidrog till den största delen av intaget av WHO-TEQ (52-61 %). Enligt beräkningarna hade 14 % av kvinnorna intagsnivåer som överskred EU’s tolerabla veckointag för dioxiner och dioxinlika PCBer (14 pg WHO-TEQ/kg kroppsvikt/vecka). Livsmedelsverkets konsumtionsråd gällande fet fisk från Östersjön överskreds av 4 % av kvinnorna, och samtliga av dessa åtta individer fanns med bland dem som överskred TWI. Högexponerade individer karaktäriserades generellt av hög konsumtion av fisk och mjölkprodukter. Det finns inte någon tolerabel intagsnivå framtagen för icke dioxinlika PCBer (t.ex. PCB 153), så för dessa var det inte möjligt att göra några jämförelser. Ingen kvinna i studien överskred JECFA’s tolerabla dagliga intagsnivå för DDT-föreningar (10 μg/kg kroppsvikt/dag). En osäkerhet i de beräknade intagsnivåerna är att det är mycket svårt att minnas och korrekt ange sin konsumtion av olika livsmedel under ett år tillbaka. Dessutom är det troligt att konsumtionen av lax från Östersjön är överskattad eftersom det är mycket ovanligt med sådan fisk i butik. De haltdata som använts i beräkningarna är medel- och medianhalter som kommer från olika analysprojekt vid Livsmedelsverket. Dessa halter kan skilja sig åt från de verkliga nivåerna i de livsmedel som kvinnorna konsumerat. Dessutom användes samma haltdata för samtliga kvinnor, och hänsyn togs alltså inte till eventuella regionala skillnader i livsmedelshalter. Trots dessa osäkerheter tyder resultaten på att svenska förstföderskor från olika delar av landet har exponerats för liknande nivåer av de studerade föreningarna. En korrelationsanalys kunde inte påvisa några samband mellan de beräknade intagen av PCB 153 och p,p´-DDE och nivåerna av dessa substanser i bröstmjölk. Detta beror sannolikt till viss del på att bröstmjölkshalterna av persistenta organiska miljögifter speglar den totala exponeringen under livstiden, och inte bara exponeringen under det senaste året.

  • 141.
    Apler, Anna
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges geologiska undersökning, SGU.
    Josefsson, Sarah
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges geologiska undersökning, SGU.
    Swedish status and trend monitoring programme Chemical contamination in offshore sediments 2003– 20142016Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    År 2003 lanserades det nationella svenska övervaknings- och trendprogrammet för föroreningar i sediment (SSTMP). Programmet finansieras av Naturvårdsverket och har syftet att undersöka belastning och långtidstrender av miljögifter i utsjösediment inom svenskt territorialvatten och ekonomisk zon (EEZ). Programmet omfattar provtagning och analys av ytsediment med ett tidsintervall på fem till sex år vid 16 utvalda utsjöstationer. Tidsintervallet är anpassat efter längden på havsmiljöförvaltningens sexåriga förvaltningscykel. Övervakningsstationerna är utsatta i de djupaste havsbassängerna längs Sveriges kust. Den insamlade informationen från dessa ska användas inom en rad olika områden såsom uppföljning av tre av Sveriges 16 miljömål: En giftfri miljö, Hav i balans samt levande kust och skärgård och Ingen övergödning. Programmet har sedan starten utförts i samarbete med Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) som analyserar radionuklider i ytsediment i syfte att följa upp miljömålet Säker strålmiljö. I utformningen av SSTMP har rekommendationer från de två konventioner som skyddar de marina miljöerna i Östersjön (HELCOM) och norra Atlanten (OSPAR) tagits i beaktande.

    16 utsjöstationer har valts ut för övervakning av förekomsten av miljögifter i utsjösediment längs Sveriges kust. Övervakningsstationerna definieras av en cirkel med en radie på 50 m inom vilken sju platser slumpmässigt provtas vid varje övervakningstillfälle. Dessa sedimentprover analyseras senare med avseende på metaller, organiska ämnen samt näringsämnen. På detta sätt kan de senaste årens belastning av miljöstörande ämnen bestämmas. Förutom kemiska analysdata samlas även information om geologisk beskaffenhet, undervattensfotografier och hydrografiska data in vid de provtagningsstationer där bottenförhållandena tillåter. Kemiska data med tillhörande information finns tillgängliga via datavärdskapet för miljögifter i sjö- och havssediment på SGUs webbplats www.sgu.se. Data rapporteras också till ICES (www.ices.dk).

    Sammanställningen av resultaten från 2003, 2008 och 2014 års miljöövervakningsomgångar visar ingen generell minskning av halter av metaller eller organiska miljögifter i ytsedimenten i utsjön längs Sveriges kust. Miljöstörande ämnen av olika sort tillförs fortfarande havet och påverkar koncentrationerna i sedimenten. Halterna av metaller varierar mellan de olika havsbassängerna. Till exempel uppvisar arsenik höga halter i Bottenviken och Bottenhavet, medan kadmium förekommer i höga halter i Egentliga Östersjön. Många av de presenterade organiska föreningarna har minskat i koncentration sedan 2008. Det finns dock ämnen som fortfarande ökar i mängd i ytsedimenten på vissa platser. Dit hör substansen hexaklorbensen (HCB). Den kemiska gruppen polycykliska aromatiska kolväten (PAH) är den ämnesgrupp som minskar avsevärt i koncentration i de flesta övervakade havsområdena. Det är dock viktigt att understryka att inga statistiska analyser har gjorts för att undersöka om variationerna i koncentrationerna mellan de 3 åren är statistiskt signifikanta. Samtliga beskrivningar är grundade på totalhalterna av respektive ämne. För ett flertal metaller och organiska ämnen finns statistiska bedömningsgrunder utarbetade av Naturvårdsverket. Om koncentrationerna av de ämnen som presenteras i denna rapport klassificeras enligt dessa bedömningsgrunder, framgår att många av de organiska ämnena förekommer i höga till mycket höga halter än idag. Detta är förvånande då åtgärder har satts in, t.ex. förbjöds de flesta av de övervakade bekämpningsmedlen i Sverige på 1970-talet. Enligt de ekotoxokologiska bedömningsgrunderna sammanställda av Havs- och vattenmyndigheten, överskrider ämnet TBT vid många provtagningsplatser den halt som bedöms vara skadlig för bottenlevande organismer. Antalet stationer där det överskrids har dock minskat sedan 2003.

  • 142.
    Appelberg, Magnus
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Havs- och vattenmyndigheten, HaV. Fiskeriverket.
    Forsgren, Gunilla
    Utförare miljöövervakning, Länstyrelserna, länsstyrelsen, lst, Länsstyrelsen Västerbotten.
    Holmqvist, Malin
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Havs- och vattenmyndigheten, HaV.
    Strategi för ett samordnat nationellt/regionalt övervakningsprogram för kustfisk i Bottniska Viken2003Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Övervakning av kustfiskbestånd har tidigarefrämst varit inriktad mot att bedöma förändringari för fisket viktiga arter och årsklasseroch i mindre utsträckning mot attbedöma förändringar relaterade till biologiskmångfald. Under 2002 startade länsstyrelsernai Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlandsoch Gävleborgs län, Fiskeriverket,Umeå Marina Forskningscentrum och Naturvårdsverketett projekt med syfte att utarbetaen strategi för ett samordnat nationellt/regionalt övervakningsprogram för kustfiski Bottniska viken. Projektet finansieras avNaturvårdsverket och Fiskeriverket. Ett samordnatövervakningsprogram är framför alltnödvändigt för att klara uppföljningen av detnationella miljömålet ”Hav i balans samtlevande kust och skärgård” och motsvaranderegionalt formulerade mål. Ambitionen är attsamordning även kan göras med uppföljningenenligt EU:s ramdirektiv för vatten. I föreligganderapport redovisas resultaten frånprojektets första år. Resultaten omfattar jämförelsermellan två provfiskestrategier ochett preliminärt förslag till strategi för ett samordnatövervakningsprogram för kustfisk.

  • 143. Appelqvist, Tomas
    Lövskogarna i Åsunden-trakten2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Lövskogarna i Åsunden-trakten

  • 144. Areslätt, Tomas
    KulturAqua - System för kulturvärdesbedömning av sjöar och vattendrag2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    I föreliggande rapport har ett försök gjorts att utarbeta en värderingsmodell för kulturvärden i sjöar och vattendrag. Rapporten förordar en värderingsmodell som grundas på flera olika kriterier: - Dokumentvärde - Kvalitet - Sällsynthet - Representativitet - Pedagogiskt värde/miljö - Tillgänglighet - Speciella förhållanden Genom dessa bedömningsgrunder kan ett områdes kulturhistoriska värde noteras vare sig det är registrerats i fornminnesregistret eller utvärderats som bebyggelselämning. Dessa variabler ges ett värde som gör det möjligt att värdera och, ännu viktigare, jämföra olika objekt eller miljöer. Utöver dessa poängsatta variabler har rubriken Speciella förhållanden lagts till och denna avser att förklara om lämningen redan har ett skydd, till exempel reservat eller registrerad som fast fornlämning. Rubriken ger också möjlighet att peka ut om lämningen har en unik ställning i vår historia, till exempel kan den knytas till någon historisk person, folkvisa eller kända målningar. Rapporten pekar på att värderingsmodellen fungerar men att det ständigt krävs en genomgång av det värderade materialet, dels kan värderingsgrunderna förändras i takt med att kunskapen ökar, dels undviker man på det sättet att över- eller undervärdera vissa typer av lämningar. Rapporten visar tydligt att de inventeringar som tidigare gjorts är bristfälliga. Till exempel tredubblades antalet vattenanknutna lämningar i Habo kommun i samband med en riktad inventering i vattendraget. Rapporten pekar på sju punkter för framtiden: • Fortsatt kunskapsbyggnad • Ökad samverkan och samsyn • Gemensam vision • Översyn av den antikvariska praxisen • Framtagande av modell för viktning • Skapa en gemensam kulturdatabas • Utökad uppföljning/övervakning Sammanfattningsvis kan sägas att kulturmiljövårdsorganisationerna i Jönköpings län och Västerbottens län gärna går vidare med detta arbete och testar värderingsmodellen på ett större material och i samband med detta gör ett försök att ta fram en modell för hur viktning av olika värden kan göras. Samverkan med naturvården är härvid viktig.

  • 145. Areslätt, Tomas
    Tillsynsprojekt - fornlämningar i skogsmark2009Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Detta tillsynsprojekt startades upp av Länsstyrelse i Jönköpings län för att undersöka om villkoren i besluten efterföljs samt hur många fornlämningar som skadats i samband med skogsbruk. I flera rapporter från 1999 fram till idag pekar på att många fornlämningar skadas i samband med skogsbruket. Av riksdagen finns det ett fastlagt miljökvalitetsmål ”Levande skogar” som lyder: ”Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas”. I detta ryms fyra delmål där mål tre lyder: Skogsmarken brukas på sådant sätt att fasta fornlämningar inte skadas och så att skador på övriga kända värdefulla kulturlämningar är försumbara. Detta mål ska vara uppnått till 2010. En undersökning från Skogsstyrelsen har visat att detta inte kommer att vara möjligt. Till detta projekt valdes 29 ärenden fram slumpvis av totalt 358 beslut från åren 2003-2008. Många av ärendena berörde mer än en fornlämning vilket gör att det är totalt 52 objekt som har granskats. Majoriteten av fornlämningarna utgörs av fossil åkermark, stensättning och hålväg. Ärendena berör kommunerna: Jönköping, Habo, Mullsjö, Aneby, Vaggeryd samt Värnamo. I fem av ärendena har inte några beslut fattats eftersom det är information som har gått ut till markägaren i samband med stormen Gudrun. Dessa fem studerades för att se om den informationen har efterföljts. Av de 52 fornlämningar har 31 efterföljt villkoren medan 21 inte har gjort det. Av de 21 fornlämningarna är det 16 som har brutit mot nedrisningen. Planteringen är också något som inte efterföljs. I 10 av 21 fall har planteringen antingen skett på eller för nära fornlämningen. Dock är det markberedningen som skapar störst skada som t.ex. i ett fall där hela hålvägen harvats sönder så att det inte gick att återfinna. Detta är också det enda exemplet på grov skada i hela undersökningen. Av de 52 fornlämningarna är det 30 % som har ”Ringa åverkan” enligt Riksantikvarieämbetets skadegradering. 13 % kan hänföras till ”Skada” medan det är endast 5 % som har ”Grov skada”. För att kunna uppnå riksdagens mål med att fornlämningar inte ska skadas i samband med skogsbruket, måste det bland annat till mer resurser för tillsyn av fornlämningar. Detta för att bättre kunna följa upp de olika ärendena och åtgärda fel som begåtts eller polisanmäla enligt KML. Vidare skulle Länsstyrelsen kunna ange i villkoren att markägaren måste ange när skogsbruksåtgärden skall ske men även vem som kör skogsmaskinerna. Detta skulle ställa högre krav på den som kör skogsmaskinen att veta var fornlämningen är. Markägaren skulle även få ett större krav på sig att informera de som kör skogsmaskinerna. Detta skulle kunna åtgärda den kommunikations brist som finns i ledet, vilket denna undersökning har visat på att det finns.

  • 146.
    Arheimer, Berit
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Pers, Charlotta
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Kväveretention i svenska sjöar och vattendrag – betydelse för utsläpp från reningsverk2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den här rapporten har tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket för att underlätta

    diskussionen med EU-kommissionen, som har annonserat att den tänker stämma Sverige

    inför EU-domstolen för otillräckligt genomförande av avloppsdirektivet. Vid

    bedömningen av vilka reningsverk som omfattas av krav på kväverening tas i Sverige

    hänsyn till den naturliga avskiljning (retention) som sker i vattendrag under transporten

    från utsläppskälla till havet.

    Kväveretention är ett vedertaget begrepp som inkluderar ett flertal naturliga

    biogeokemiska processer som permanent reducerar kväve från vattenfasen i sjöar och

    vattendrag. Speciellt stor är effekten i sjörika områden. Sverige har totalt 92 000 sjöar

    som är större än 1 ha. Det är inte ovanligt med 30-70% kväveavskiljning i svenska

    vattendrag och sjöar. Den process som dominerar avskiljningen i naturen är

    denitrifikation, vilket är samma process som utnyttjas för att avlägsna kväve ur

    avloppsvatten vid reningsverken.

    Naturlig retention är dock svår att mäta och måste uppskattas med hjälp av antaganden,

    som så många andra flöden i naturen. I Sverige har man utvecklat ett modellsystem för

    storskalig beräkning av närsalttransport, inklusive retention, från land till hav med relativt

    hög geografisk upplösning. Systemet kopplar fältskalemodeller med avrinningsmodeller,

    är vetenskapligt dokumenterat och granskat och har tillämpats storskaligt sedan 1997 för

    internationell rapportering till HELCOM. Avrinningsområdesmodellen (HBV-NP)

    justeras och utvärderas mot mätningar där sådana finns. Den kväveretention som beräknas

    med hjälp av HBV-NP modellen utgörs av kväve som permanent avskiljs till atmosfär

    och sediment och som därför inte vidare bidrar till övergödningen av vattensystemen.

    Både beräkningar och mätningar visar att kväveretentionen är störst på sommaren,

    speciellt i sjörika områden med hög belastning. Det är stor skillnad i sjöars

    retentionskapacitet; i norra delarna av landet är den låg medan sjöarna i de södra delarna

    av landet är betydligt effektivare som kvävesänkor. I södra Sverige är medelreduktionen

    30-40 kg ha-1 sjö år-1. Totalt reduceras ca 30 000 ton kväve per år i sjöar och vattendrag,

    varav 70% i södra Sverige. För enskilda utsläpp som sker i inlandet reduceras bidraget till

    havet kraftigt under transporten genom vattendrag och sjöar, speciellt för sydcentrala

    Sverige där retentionen i sjöarna är hög. Den ackumulerade effekten kan bli >80%

    naturlig kväveavskiljning för utsläpp i vissa områden.

    Det är svårt att utvärdera modellresultaten eftersom inte kväveretentionen går att mäta

    direkt och retentionen integreras för stora områden och vattendrag. Ofta används andra

    variabler för att bedöma trovärdigheten i beräkningarna. HBV-NP modellens resultat

    utvärderas kontinuerligt mot tidsserier av observationer i vattendrag, både för vattenföring

    och närsalthalt när den används operationellt. Modellen utvärderas både statistiskt och

    visuellt. Överensstämmelsen med vattenföring och vattenbalans är normalt god, medan

    närsalthalterna kan avvika en del från uppmätta värden. Känslighetsstudier har visat att

    modellen är relativt robust. När modellens resultat jämförs med andra modeller eller enkla

    budgetberäkningar för sjöar uppstår avvikelser, men dessa kan normalt förklaras av olika

    2

    antaganden och indata. Modellen har inte sämre precision än andra motsvarande

    modeller, snarare är den något bättre vad gäller vattenföring.

    När man beräknar hur stor andel av kväveutsläppet från ett enskilt reningsverk som når

    havet ackumuleras retentionen enligt flödesvägarna i landskapet. De reningsverk vars

    utsläpp passerar fler sjöar får liten påverkan på havet. Naturlig kväveretention i

    vattendrag och sjöar reducerar de svenska reningsverkens bidrag till kusten med 3200

    ton/år, vilket motsvarar 18% av reningsverkens totala utsläpp. Retentionen varierar dock

    betydligt mellan olika delar av landet. De flesta reningsverk med större utsläpp finns

    längs kusten och i södra Sverige, där 90% av retentionen på reningsverksutsläppen sker. I

    Norrlands inland är reningsverken få och retentionen låg, vilket gör att mängden reducerat

    utsläpp är låg.

    Allt tyder på att den beräknade kväveretentionen för Sverige är av rätt storleksordning

    och att det storskaliga mönstret för Sverige är korrekt, även om avvikelser kan

    förekomma för enskilda mindre områden och för olika tidsperioder

  • 147.
    Arheimer, Berit
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Pers, Charlotta
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Kväveretention i svenska sjöar och vattendrag – betydelse för utsläpp från reningsverk2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den här rapporten har tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket för att underlätta

    diskussionen med EU-kommissionen, som har annonserat att den tänker stämma Sverige inför

    EU-domstolen för otillräckligt genomförande av avloppsdirektivet. Vid bedömningen av vilka

    reningsverk som omfattas av krav på kväverening tas i Sverige hänsyn till den naturliga

    avskiljning (retention) som sker i vattendrag under transporten från utsläppskälla till havet.

    Kväveretention är ett vedertaget begrepp som inkluderar ett flertal naturliga biogeokemiska

    processer som permanent reducerar kväve från vattenfasen i sjöar och vattendrag. Speciellt

    stor är effekten i sjörika områden. Sverige har totalt 92 000 sjöar som är större än 1 ha. Det är

    inte ovanligt med 30-70% kväveavskiljning i svenska vattendrag och sjöar. Den process som

    dominerar avskiljningen i naturen är denitrifikation, vilket är samma process som utnyttjas för

    att avlägsna kväve ur avloppsvatten vid reningsverken.

    Naturlig retention är dock svår att mäta och måste uppskattas med hjälp av antaganden, som

    så många andra flöden i naturen. I Sverige har man utvecklat ett modellsystem för storskalig

    beräkning av närsalttransport, inklusive retention, från land till hav med relativt hög

    geografisk upplösning. Systemet kopplar fältskalemodeller med avrinningsmodeller, är

    vetenskapligt dokumenterat och granskat och har tillämpats storskaligt sedan 1997 för

    internationell rapportering till HELCOM. Avrinningsområdesmodellen (HBV-NP) justeras

    och utvärderas mot mätningar där sådana finns. Den kväveretention som beräknas med hjälp

    av HBV-NP modellen utgörs av kväve som permanent avskiljs till atmosfär och sediment och

    som därför inte vidare bidrar till övergödningen av vattensystemen.

    Både beräkningar och mätningar visar att kväveretentionen är störst på sommaren, speciellt i

    sjörika områden med hög belastning. Det är stor skillnad i sjöars retentionskapacitet; i norra

    delarna av landet är den låg medan sjöarna i de södra delarna av landet är betydligt effektivare

    som kvävesänkor. I södra Sverige är medelreduktionen 30-40 kg ha-1 sjö år-1. Totalt reduceras

    ca 30 000 ton kväve per år i sjöar och vattendrag, varav 70% i södra Sverige. För enskilda

    utsläpp som sker i inlandet reduceras bidraget till havet kraftigt under transporten genom

    vattendrag och sjöar, speciellt för sydcentrala Sverige där retentionen i sjöarna är hög. Den

    ackumulerade effekten kan bli >80% naturlig kväveavskiljning för utsläpp i vissa områden.

    Det är svårt att utvärdera modellresultaten eftersom inte kväveretentionen går att mäta direkt

    och retentionen integreras för stora områden och vattendrag. Ofta används andra variabler för

    att bedöma trovärdigheten i beräkningarna. HBV-NP modellens resultat utvärderas

    kontinuerligt mot tidsserier av observationer i vattendrag, både för vattenföring och

    närsalthalt när den används operationellt. Modellen utvärderas både statistiskt och visuellt.

    Överensstämmelsen med vattenföring och vattenbalans är normalt god, medan närsalthalterna

    kan avvika en del från uppmätta värden. Känslighetsstudier har visat att modellen är relativt

    robust. När modellens resultat jämförs med andra modeller eller enkla budgetberäkningar för

    sjöar uppstår avvikelser, men dessa kan normalt förklaras av olika antaganden och indata.

    Modellen har inte sämre precision än andra motsvarande modeller, snarare är den något bättre

    vad gäller vattenföring.

    När man beräknar hur stor andel av kväveutsläppet från ett enskilt reningsverk som når havet

    ackumuleras retentionen enligt flödesvägarna i landskapet. De reningsverk vars utsläpp

    passerar fler sjöar får liten påverkan på havet. Naturlig kväveretention i vattendrag och sjöar

    reducerar de svenska reningsverkens bidrag till kusten med 3200 ton/år, vilket motsvarar 18%

    av reningsverkens totala utsläpp. Retentionen varierar dock betydligt mellan olika delar av

    landet. De flesta reningsverk med större utsläpp finns längs kusten och i södra Sverige, där

    90% av retentionen på reningsverksutsläppen sker. I Norrlands inland är reningsverken få och

    retentionen låg, vilket gör att mängden reducerat utsläpp är låg.

    Allt tyder på att den beräknade kväveretentionen för Sverige är av rätt storleksordning och att

    det storskaliga mönstret för Sverige är korrekt, även om avvikelser kan förekomma för

    enskilda mindre områden och för olika tidsperioder

  • 148.
    Arheimer, Berit
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Pers, Charlotta
    Utförare miljöövervakning, Myndigheter, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI.
    Kväveretention i svenskasjöar och vattendrag –betydelse för utsläpp frånreningsverk2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Den här rapporten har tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket för att underlätta diskussionen med EU-kommissionen, som har annonserat att den tänker stämma Sverige inför EU-domstolen för otillräckligt genomförande av avloppsdirektivet. Vid bedömningen av vilka reningsverk som omfattas av krav på kväverening tas i Sverige hänsyn till den naturliga avskiljning (retention) som sker i vattendrag under transporten från utsläppskälla till havet.

    Kväveretention är ett vedertaget begrepp som inkluderar ett flertal naturliga biogeokemiskaprocesser som permanent reducerar kväve från vattenfasen i sjöar och vattendrag. Speciellt stor är effekten i sjörika områden. Sverige har totalt 92 000 sjöar som är större än 1 ha. Det är inte ovanligt med 30-70% kväveavskiljning i svenska vattendrag och sjöar. Den process som dominerar avskiljningen i naturen är denitrifikation, vilket är samma process som utnyttjas för att avlägsna kväve ur avloppsvatten vid reningsverken.

    Naturlig retention är dock svår att mäta och måste uppskattas med hjälp av antaganden, som så många andra flöden i naturen. I Sverige har man utvecklat ett modellsystem för storskalig beräkning av närsalttransport, inklusive retention, från land till hav med relativt hög geografisk upplösning. Systemet kopplar fältskalemodeller med avrinningsmodeller, är vetenskapligt dokumenterat och granskat och har tillämpats storskaligt sedan 1997 för internationell rapportering till HELCOM. Avrinningsområdesmodellen (HBV-NP) justeras och utvärderas mot mätningar där sådana finns. Den kväveretention som beräknas med hjälp av HBV-NP modellen utgörs av kväve som permanent avskiljs till atmosfär och sediment och som därför inte vidare bidrar till övergödningen av vattensystemen. Både beräkningar och mätningar visar att kväveretentionen är störst på sommaren, speciellt i sjörika områden med hög belastning. Det är stor skillnad i sjöars retentionskapacitet; i norra delarna av landet är den låg medan sjöarna i de södra delarna av landet är betydligt effektivare som kvävesänkor. I södra Sverige är medelreduktionen 30-40 kg ha -1 sjö år-1. Totalt reduceras ca 30 000 ton kväve per år i sjöar och vattendrag, varav 70% i södra Sverige. För enskilda utsläpp som sker i inlandet reduceras bidraget till havet kraftigt under transporten genom vattendrag och sjöar, speciellt för sydcentrala Sverige där retentionen i sjöarna är hög. Den ackumulerade effekten kan bli >80% naturlig kväveavskiljning för utsläpp i vissa områden.

    Det är svårt att utvärdera modellresultaten eftersom inte kväveretentionen går att mäta direkt och retentionen integreras för stora områden och vattendrag. Ofta används andra variabler för att bedöma trovärdigheten i beräkningarna. HBV-NP modellens resultat utvärderas kontinuerligt mot tidsserier av observationer i vattendrag, både för vattenföring och närsalthalt när den används operationellt. Modellen utvärderas både statistiskt och visuellt.

    Överensstämmelsen med vattenföring och vattenbalans är normalt god, medan närsalthalterna kan avvika en del från uppmätta värden. Känslighetsstudier har visat att modellen är relativt robust. När modellens resultat jämförs med andra modeller eller enkla budgetberäkningar för sjöar uppstår avvikelser, men dessa kan normalt förklaras av olika antaganden och indata. Modellen har inte sämre precision än andra motsvarande modeller, snarare är den något bättre vad gäller vattenföring.

    När man beräknar hur stor andel av kväveutsläppet från ett enskilt reningsverk som når havet ackumuleras retentionen enligt flödesvägarna i landskapet. De reningsverk vars utsläpp passerar fler sjöar får liten påverkan på havet. Naturlig kväveretention i vattendrag och sjöar reducerar de svenska reningsverkens bidrag till kusten med 3200 ton/år, vilket motsvarar 18% av reningsverkens totala utsläpp. Retentionen varierar dock betydligt mellan olika delar av landet. De flesta reningsverk med större utsläpp finns längs kusten och i södra Sverige, där 90% av retentionen på reningsverksutsläppen sker. I Norrlands inland är reningsverken få och retentionen låg, vilket gör att mängden reducerat utsläpp är låg.

    Allt tyder på att den beräknade kväveretentionen för Sverige är av rätt storleksordning och att det storskaliga mönstret för Sverige är korrekt, även om avvikelser kan förekomma för enskilda mindre områden och för olika tidsperioder.

  • 149. Arnesson, Marcus
    et al.
    Johansson, Thomas
    Lindeborg, Mats
    Knutsson, Tommy
    Lundkvist, Håkan
    Naturvärden i lövträdsmiljöer runt Värnanäs2007Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    Området vid Värnanäs har tidigare pekats ut för att ha internationella naturvärden. De inventeringar som presenteras här i rapporten bekräftar detta med många och mycket ovanliga arter. Den gemensamma nämnaren för de flesta av arterna är de gamla och grova träden framför allt av ek och bok. I samband med trädinventeringen noterades 2681 värdefulla träd, både levande träd, döda liggande, döda stående och högstubbar. Det största trädet är en ek med en omkrets på 969 cm. Eken tillhör med stor sannolikhet ett av landets tio största träd. Sammanlagt finns tio träd i området med en omkrets på över 6 meter, av dessa är nio ekar och en bokhögstubbe. Hela 66 inmätta träd har en omkrets på över 5 meter. Anmärkningsvärt är även den grova sälgen vid Halltorpsån med en omkrets på 450 cm samt tallen med en omkrets 482 cm, båda tillhör de absolut största av sitt trädslag i Sverige. I trädinventeringen noterades 1227 håliga lövträd av dessa var 446 ekar och 397 bokar. Där fanns också en hel del grova högstubbar och döda stående träd. Totalt noterades 56 bokar och 97 ekar som hade en brösthöjdsdiameter >40 cm. Sätts gränsen till >99 cm blir antalet 19 bokar och 30 ekar. Grova lågor är extremt sällsynt i dagens landskap men inom det inventerade området påträffades 59 bokar och 140 ekar med en basdiameter >40 cm. Sätts gränsen till >99 cm blir antalet 5 bokar och 30 ekar. Under 2006 inventerades vedlevande skalbaggar, fjärilar, lavar och svampar och 2004 inventerades fladdermöss. Antalet funna rödlistade arter bara under 2006 var: 65 skalbaggar, 6 fjärilar, 16 svampar och 14 lavar. Undersökningarna är inte heltäckande och flera tidigare funna arter som sannolikt finns kvar i området hittades inte under 2006. Området hyser också en rad rödlistade arter ur andra organismgrupper, noterat är bland annat 3 fladdermöss, 2 grod- och kräldjur samt 19 fåglar. En förutsättning för att behålla naturvärdena är att trygga förekomsten av gamla träd i området och spara alla former av död ved. Det finns ett stort behov att röja runt äldre träd. Det är också viktigt att skötseln görs på ett sådant sätt att antalet skyddsvärda träd ökar på sikt. En annan förutsättning är att de förekommer i en mosaik av öppna och halvöppna områden. Allt detta kräver skötsel i form av röjningar och bete. På de igenväxta markerna bör restaurering med efterföljande betesdrift ske snarast för att inte naturvärden ska gå förlorade. Ett annat problem, främst i bokbestånden, är att åldersblandningen homogeniserats via gallringar. För att naturvärdena på sikt ska bestå och utvecklas måste de gamla träden få tillräckligt med utrymme och nya gammelträd kontinuerligt bildas. Detta är mycket svårt att förena med produktionsinriktad skogsskötsel. Inventeringen av skyddsvärda träd ingår i det nationella åtgärdsprogrammet för skyddsvärda träd i kulturlandskapet. Området berörs av nio olika åtgärdsprogram och utöver det ovan nämnda är följande åtgärdsprogram aktuella för området: skalbaggar i eklågor (där svart guldbagge och brunoxe ingår), hotade bokskogsarter (där bokblombock och rombjätteknäppare ingår), läderbagge, havsörn, långbensgroda, sandödla, större vattensalamander och knubbsäl (Östersjöbestånd).

  • 150.
    Arnér, Marie
    et al.
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Forsberg, Jenny
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Taaler, Maja
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Forsgren, Anna
    Utförare miljöövervakning, Företag, WSP.
    Screeninguppdrag inom nationell miljöövervakning: Screening av: Bisfenol A 2,2´,6,6´-tetra-butyl-4,4´-metendifenol Bis(4-klorfenyl) sulfon2004Rapport (Övrigt vetenskapligt)
    Abstract [sv]

    På uppdrag av Naturvårdsverket har förekomsten av bisfenol A (BPA), bis(4-klorfenyl)sulfon (BCPS) och 2,2’6,6’-tetra-butyl-4,4’-metendifenol (tetrabutyldifenol) undersökts i slam, spill-vatten/dagvatten, råvatten, luft, fisk (abborre) och sediment. Provtagningarna har utförts i tolv län i Sverige. BPA och BCPS används främst i tillverkningen av polymerer vilka är vanliga i konsumentprodukter. Tetrabutyldifenol används i tillverkningen av plaster, oljor och hartser. Samtliga ämnen är högvolymskemikalier. BPA är klassificerat som irriterande, men de övriga ämnena inte är klassificerade. Det finns dock studier som visar på att BPA med stor sannolikhet hormonstörande och att BCPS ackumuleras i näringskedjan. Denna screeningundersökning visar att BPA förekommer väl utspritt i samtliga provtagna matriser och provpunkter. Tetrabutyldifenol och BCPS påträffas i mer enstaka fall. Generellt sett förekommer studerade ämnen i låga halter. Det är dock relativt stora variationer i halter inom samtliga matriser. De förhöjda halterna i vissa prov speglar troligen lokal påverkan, till exempel utsläpp från tillverkningsindustri. Halterna bedöms dock inte avvika från tidigare studier. I fisk påträffades ämnena endast i fåtal exemplar. Det går inte att fastställa något samband mellan halter i fisk och sediment. I ett flertal prov från råvattentäkter har BPA påvisats i låga nivåer. Någon signifikant skillnad har inte kunnat påvisas mellan olika områden, platser eller matriser. En rekommendation är att bisfenol A studeras vidare i råvatten och i in- och utgående avloppsreningsvatten.

1234567 101 - 150 av 5651
RefereraExporteraLänk till träfflistan
Permanent länk
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annat format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annat språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf