Förekomsten av kiselalger och dinoflagellater visar ingen generell uppgång eller nedgång vid någon av stationerna i Bottenviken, Örefjärden eller Bottenhavet under perioden 1991–2000. Växtplanktonhalterna visar dock på stor variation mellan år, vilket kan påverka andra organismer i ekosystemet.

Inga statistiskt säkerställda förändringar kan påvisas bland de biologiska variabler som speglar näringstillgången i vattenmassan i Bottniska viken. Både växtplanktonarter och syrekonsumtion som redovisas nedan är exempel på detta. Tillsammans med stabila tidsserier av syre och närsalter tyder resultaten på en jämn näringstillgång i Bottniska vikens utsjöbassänger under övervakningsperioden.

Under den första halvan av året uppvisade ytvattnet i båda bassängerna temperaturer som låg under eller mycket under medelvärdet för jämförelseperioden 1991–2000. Ytvattnet i Bottenviken uppvisar en mycket liten mellanårsvariation, bl.a. eftersom det fryser vid ~ -0,3 ºC . Som ett resultat av den varma sommaren steg temperaturerna i båda bassängerna under juli och augusti. Efter detta höll sig temperaturerna i ytvattnet över det normala till slutet på september. Året avslutades med att temperaturerna i ytvattnet sjönk till jämförelseperiodens värden eller något lägre under årets sista två månader. Som mest var temperaturen i båda bassängernas ytvatten ~6ºC högre än medeltemperaturen för perioden och den lägsta temperaturen i ytvattnet var ~2ºC under medelvärdet. För djupvattnet tenderar temperaturen generellt att vara något mer konstant än i ytan. Årstidsvariationen i Bottenhavets djupvattnet motsvarade 0,8ºC (max.-min.). Motsvarande årstidsvariation för Bottenviken var ~2ºC. För Bottenhavet låg temperaturen ca en standardavvikelse lägre än medelvärdet för perioden under hela året. I Bottenviken, däremot, var temperaturen i djupvattnet generellt högre än medelvärdet för perioden. Variationen var större än i Bottenhavet, dock inte större än en standardavvikelse från medelvärdet för perioden.

Under de första fyra månaderna var ytvattentemperaturen i både Bottenviken och Bottenhavet inom den normala variationen för jämförelseperioden 1991–2002. När sedan den onormalt varma sommaren inträffade steg temperaturen i ytvattnet kraftigt. Ökningen blev betydligt högre i Bottenhavet än i Bottenviken. I Bottenhavet var ytvattentemperaturen under sommarens varmaste period 6º högre än medeltemperaturenför den aktuella jämförelseperioden. De högsta temperaturerna uppnåddes under mitten och slutet av augusti månad i båda havsbassängerna. Även slutet av året blev onormalt, eftersom kylan kom tidigt. I ytvattnet blev det en mycket snabb avkylning i båda bassängerna, vilket visades i ytvattentemperaturerna för december, vilka var 1–2º under jämförelseperiodens medeltemperatur. Trots de onormala lufttemperaturerna under år 2002 stämmer ändå erna under år 2002 stämmer ändå medelvärdet för hela året väl överens med jämförelseperioden.

Sammanfattning Laboratorieförsök i stora kar med fisk utsatt för ljudpåverkan, liknande den som genereras av ett vindkraftverk på 80 m avstånd, gav följande resultat: • Abborre, mört och öring från Bottniska viken visade ingen signifikant beteenderespons på någon av de enskilda frekvenserna mellan 6 och 180 Hz som testades. • Öringens födoförsök, med pungräkor som byte, visade stora individuella variationer i antal fångade byten men ingen statistiskt signifikant effekt av ljudpåverkan. • Analyser på individer av mört och öring visade ingen signifikant produktion av stresshormonet kortisol vid ljudpåverkan. • Analyser på individer av abborre visade svagt signifikant lägre produktion av stresshormonet kortisol vid ljudpåverkan. • Analyser av stresshormonet kortisol visade både på stor individuell variation och skillnad mellan arterna, med rangordningen: öring << abborre <mört. Sammantaget visar resultaten från vår studie att mört, abborre och öring inte påverkas nämnvärt av ljud som motsvarar den frekvens och ljudnivå man finner på ca 80 m avstånd från ett havsbaserat vindkraftverk. Vindkraftsljud i området utanför denna gräns har därför sannolikt ingen negativ effekt på de tre testade fiskarterna. Vi kan inte uttala oss om effekter innanför detta avstånd och heller inte generalisera resultaten till att gälla alla arter av fisk. Emellertid representerar vårt val av fiskar tre arter med olika hörselanatomi och därmed olika förmåga att registrera ljud, vilket gör resultaten mer allmängiltiga än om endast en art testats. Uppföljande mätningar av partikelaccelerationen och bakgrundsbrus vid de förhållanden som användes under försöken bekräftar att designen av experimenten var adekvata för att klarlägga effekter för ljudfrekvenser över 30 Hz. För frekvenser på 30 Hz eller lägre visade de uppföljande mätningarna av partikelacceleration att det genererade ljudet från sändarhydrofonen inte kunde särskiljas från bakgrundsbruset i experimentlokalen. För en utvärdering av biologiska effekter av sådana frekvenser krävs därför annan teknisk utrustning som kan producera höga ljudintensiteter vid låga ljudfrekvenser. 

Antalet räknade gråsälar ökade även under2005. I Östersjön som helhet räknades18 300 gråsälar under pälsbytesperiodeni månadsskiftet maj/juni 2005.I Sverige räknades 6 600 gråsälar, vilketär betydligt fler än de 5 500 som räknadesunder 2005. De ska inte tolkas somen massiv ökning av det svenska beståndetutan reflekterar snarast vilken sida avgränsen sälarna befann sig på under räkningsperioden.I Finland räknades någotfärre sälar 2005 än föregående år. Överhela perioden 1990–2005 har det svenskasälbeståndet ökat med ca 7,9 procentper år, men ökningstakten tycks vara någothögre för regionen Sörmland-Östergötlandoch något lägre för det sydligastebeståndet. Dock är dessa skillnader intesäkerställda statistiskt.

Sveriges klimat befinner sig i en trend av ökande temperatur och förändrad nederbörd, vilket påverkar sjöar och vattendrag. Denna rapport redovisar slutsatser av ett projekt som analyserat hur ekologisk restaurering och rehabilitering av sötvattensekosystem påverkas av klimatförändringar: Vi har utvärderat olika metoders relevans för att lindra effekterna av eller anpassa ekosystemen till ett förändrat klimat, hur mål ska sättas och resultat utvärderas, samt analyserat tillgängliga alternativ för att förvalta biologisk mångfald och ekosystemfunktioner i ett nytt klimat.Vattendrag och sjöar är dynamiska system som påverkas av och anpassar sig efter processer i avrinningsområdet. De är både känsliga för förändringar men har också förmågan att anpassa sig snabbt till nya förhållanden. En konsekvens av detta är att sötvattensekosystem kommer att förändras om klimatet förändras. De flesta av metoderna för att återskapa naturliga processer i vattendrag och sjöar gör dem också mer resilienta med mindre behov av återkommande interventioner, och ökar deras kapacitet att återhämta sig från störningar, vare sig de är resultatet av klimatförändringar eller andra drivkrafter. Restaurering kan därför användas för att göra att ekosystem återhämtar sig bättre eller är mer motståndskraftiga mot störningar, inklusive sådana som skapas eller blir vanligare till följd av klimatförändringar.Det är stor skillnad på restaurering av ekosystem efter avslutad verksamhet och rehabilitering av ekosystemfunktioner i sjöar och vattendrag där exploateringen som skapat miljöproblemen fortgår. I första fallet är målet oftast återskapande av ett oförstört tillstånd. Här lägger klimatförändringar hinder i vägen då en återgång till ett historiskt tillstånd inte längre är möjligt. Om det finns pågående verksamhet att ta hänsyn till måste kompromisser med den pågående verksamheten till, och dessa kan ha större påverkan på restaureringsprojektet än klimatförändringarna.Många metoder för att restaurera sjöar och vattendrag har föreslagits kunna spela en roll i att lindra effekterna av klimatförändringar, eller att hjälpa ekosystem och samhällen att anpassa sig till ett förändrat klimat. Ett gemensamt tema för sådana åtgärder är att de inte är specifika svar på klimatförändringar men bringar ekosystemen närmare ett historiskt referenstillstånd genom att återinföra naturliga processer eller återintroducera försvunna strukturer. Det viktigaste är att välja åtgärder som bidrar till att återupprätta naturliga processer och som ökar populationsstorlekarna av naturligt förekommande arter. Vi går igenom olika åtgärder för att göra vattenflöden mer naturliga, öka konnektiviteten mellan olika landskapskomponenter, och möjliggöra för arter att etablera sig.Eftersom klimatet kommer att förändras de närmaste hundra åren oavsett vilket klimatscenario som blir verklighet, måste varje restaureringsprojekt ta i beaktande att miljöförhållandena inte kan antas vara stationära. I samband med genomförande av restaureringsåtgärder bör därför det ingå en riskanalys i projekten – vad kan gå fel och hur ska det undvikas? Med nya klimatförhållanden som påverkar både artsammansättning och ekologiska processer måste projektledningen tänka annorlunda runt hur de sätter mål för ekologisk restaurering, vilka referensförhållanden som används för att jämföra de restaurerade ekosystemen med, och hur metoder för att studera ekosystemens återhämtning efter genomförd åtgärd. Ett rimligt sätt att identifiera referenstillstånd vid ekologisk restaurering i ett förändrat klimat är att antingen utnyttja opåverkade system eller historisk information som utgångspunkt för att identifiera referensförhållanden, och sedan använda sig av modeller och prognosverktyg för att förutsäga hur dessa system kommer att förändras.Arbete med uppföljning och utvärdering av restaureringsinsatser måste ta hänsyn till ökad osäkerhet om i vilken riktning ekosystem utvecklas, vilket kräver nya strategier och metoder. Vi föreslår ett antal förändringar av hur man ser på uppföljning av ekosystem efter restaureringsinsatser: (1) Ekosystemens utveckling eller återhämtning efter genomförda åtgärder borde ses som en korridor snarare än en enskild stig eller bana. (2) Innebörden i och vilken tid det förväntas ta att uppnå olika mål bör baseras på scenarier för framtida klimat. (3) Det bör göras analyser av potentiella risker och kritiska faser i återhämtningsprocessen, för att öka chansen att förutse när ekosystem förändras från ett tillstånd till ett annat och undvika extrema klimathändelser. (4) Utvärderingar av resultaten av restaureringsinsatser bör göras flera gånger, för att kunna justera åtgärder och mål i respons på en föränderlig verklighet. I ekologiska restaureringsprojekt är det viktigt att besluta om en konkret målbild för projektet, men projekten måste acceptera och omfamna osäkerheterna i vilka ekologiska tillstånd som kan bli verklighet i framtiden. Restaurerings- och rehabiliteringsprojektens mål bör formuleras som ett spann av förhållanden snarare än ett specifikt tillstånd.Vi har analyserat hur olika ekoflödesalternativ påverkar vattenkraftsproduktionen i ett framtida klimat genom att använda scenarier för framtida flöden i Umeälvens avrinningsområde och simulera vilken effekt olika ekoflödesalternativ skulle få för elproduktionen. Sammanfattningsvis visar analyserna vi presenterat att ekoflöden kan införas i Umeälven utan att vattenhushållningen riskeras i ett framtida klimat: Eftersom vattenflödena förväntas öka något i avrinningsområdet i framtiden finns det potential att antingen öka vattenkraftsproduktionen eller att ekoflöden kan införas och upprätthållas med mindre kostnad jämfört med dagens situation. Situationen kan dock bli mer ansträngd under hydrologiskt torra år, då vattenkraftsproduktionen normalt är lägre.En annan fråga vi berör hur man prioriterar vilka områden som ska restaureras. Om prioritering av lokaler i behov av restaurering görs utifrån målet att bevara befintliga naturvärden och hotade arter, innebär hänsyn till klimatförändringar att göra en analys av hur ett förändrat klimat påverkar möjligheterna att uppnå gynnsam bevarandestatus genom restaurering. Om prioritering görs utifrån att identifiera de områden där restaurering kan ge den största förändringen i statusklass eller naturvärden, blir huvudfokus istället  att beräkna hur stora de förväntade miljönyttorna kommer att bli i framtiden, givet förväntade effekter av klimatförändring på arter och ekosystem.Integrering av klimatförändringsperspektivet i restaureringsarbete är sällsynt, men de projekt som gjort det pekar på vikten av att ta in klimatperspektivet redan på planeringsstadiet, att jobba på avrinningsområdesnivå, och att inkludera ett brett spektrum av intressegrupper i projektet som nycklar till framgång.Klimatförändringsperspektivet behöver till fullo inkluderas i skötsel och styrning av restaureringsprojekt. Detta kräver adaptiva och långsiktiga program för restaurering och uppföljning av sötvattensmiljöer. Dessa bör utgå från bästa tillgängliga data på klimatförändringseffekter för att kunna minska osäkerheten och oförutsägbarheten i klimatförändringseffekter på vattendragsekosystemen. Om inte detta görs kan restaureringsåtgärdernas resultat i framtiden inte bara bli verkningslösa, utan i värsta fall till och med kontraproduktiva.

Målsättningen med denna studie var att jämföra traditionell bottenfaunaprovtagning med analys av sedimentprofilsbilder i några olika typer av bottenmiljöer i Bottenhavet. Totalt besöktes 17 stationer i Sundsvallsbukten. Avsikten med uppläggningen var att provta lokaler dominerade av östersjömusslan (Macoma balthica), lokaler dominerade av vitmärlan (Monoporeia affinis), lokaler med riklig förekomst av både östersjömusslor och vitmärlor, samt lokaler med utarmad makroskopisk fauna, detta för att inkludera en så varierande bottenmiljö som möjligt. Bilderna tagna med sedimentprofilskameran tolkades enligt ett kvalitetsindex för att klassificera bottenmiljön, BHQ-index, vilket jämfördes med det från bottenfaunadata kalkylerade AAB-indexet som är framtaget för Östersjön. De stationer som saknade eller hade kraftigt reducerad makrofauna återfanns på djup som motsvaras av djupet av den nedre delen av sommartermoklinen på cirka 20m djup. Dessa stationer tillhörande tillståndklass 4 och 5 enligt Naturvårdverkets bedömningsgrunder, det vill säga tydligt till kraftigt påverkade bottenmiljöer och sammanföll med de två olika bedömningsindexen AAB och BHQ. Fyra stationer klassades som opåverkade till obetydligt påverkade enligt AAB-indexet, tillståndsklass 1. Inga stationer klassades så högt enligt BHQ-indexet. Frånvaron av större strukturer såsom födofi ckor och djupa djurgångar i sediment-vatten-gränsskiktet kan förklara varför det högst uppmätta BHQ-indexet inte nådde upp till tillstånds klass 1 enligt Naturvårdsverkets förslag till bedömningsgrunder. Vi föreslår hur BHQ-indexet kan revideras för att ge en fullgodmiljöklassificering av bottnarna i Bottenhavet.

yftet med det här projektet var att sammanställa tillgänglig information om polyklorerade dibenso-p-dioxiner (PCDD), polyklorerade dibensofuraner (PCDF) och polyklorerade bifenyler (PCB) i ytsediment längs Sveriges kust och i utsjöområden samt att använda multivariata statistiska metoder för att spåra utsläppskällor för dessa områden. De data som har använts i projektet kommer huvudsakligen från ett forskningsprojekt vid Umeå universitet (UmU) men även från länsstyrelser, kommuner och Sveriges geologiska undersökning (SGU). Fokus i rapporten ligger på att beskriva variationen i föroreningsmönster i sediment och koppla denna till tänkbara föroreningskällor med syftet att identifiera dominerande källtyper. Den insamlade datamängden visar att koncentrationerna av PCDD/F framför allt är höga i närheten av pågående och/eller avslutade industriaktiviteter (främst cellulosa- och metallrelaterade). Det värst drabbade kustområdet är Bottenhavets kust, där tydligt förhöjda koncentrationer uppmättes på ett flertal platser. Den högsta halten av PCDD/F uppmättes dock i en hamnbassäng i Oskarshamn, sannolikt relaterat till ett nedlagt kopparsmältverk. Än så länge finns inte något gränsvärde för PCDD/F i sediment i Sverige och inte heller i EU. En jämförelse med andra länders gräns- och riktvärden visar hur komplext det är att göra en riskbedömning av förorenade sediment. Jämförelsen indikerar dock på att sediment på enskilda platser kan utgöra en risk för djurlivet, samt att koncentrationerna är tydligt förhöjda på ett stort antal platser. Normalt analyseras endast koncentrationerna av de 17 mest giftiga kongenerna (kemiska varianter) av PCDD/F, men inom forskningsprojektet vid UmU mättes halten för alla de PCDD/F-kongener som har fyra till åtta kloratomer. Anledningen till den omfattande analysen var att detta underlättar källspårning med hjälp av föroreningsmönster. Resultaten från de multivariata analyserna som användes inom forskningsprojektet tyder på att atmosfäriska källtyper är viktiga i utsjö- och referensområden, i enlighet med andra forskningsstudier. Till de atmosfäriska källorna räknas global bakgrundsförorening samt utsläpp från högtemperaturprocesser, t.ex. olika typer av förbränning och metallsmältverk. I kustområdena, framför allt på platser med förhöjda koncentrationer i Bottenhavet, dominerade två källtyper som kopplas till cellulosaindustrin. Den ena identifierades som klorfenolanvändning, och den andra kopplades till sulfatmassaproduktion. Det första föroreningsmönstret liknar den förorening som klorfenolbaserade impregneringspreparat har lämnat efter sig i områden där dessa har hanterats, d.v.s. främst vid sågverk. Det andra föroreningsmönstret är mer okänt men uppkommer möjligen genom nybildning av PCDD/F vid sulfatmassaproduktion på grund av att heptaklorfenoxyfenoler finns tillgängliga som byggstenar. Det faktum att källmönstret som preliminärt kopplas till sulfatmassaindustri återfinns i ytsediment med höga halter av PCDD/F antyder nyliga eller pågående utsläpp. Detta orsakssamband förutsätter dock att de ytsediment som provtagits verkligen representerar nutida sedimentation, något som är svårare att säkerställa i kustområden. Det finns heller ingen empirisk eller teknisk förklaring till hur fenoxyfenolerna skulle kunna komma in i processen för sulfatmassaproduktion. Här krävs alltså uppföljande studier för att klarlägga situationen.  De PCB-kongener som normalt analyseras är de så kallade indikatorkongenerna. Dessa omfattas av 7 kongener (PCB 28, 52, 101, 118, 138, 153 och 180) som ofta utgör en stor andel av den totala PCB-koncentrationen i biologiska prover. För sedimentproverna som samlades in av UmU bestämdes halten av alla de kongener som har tre till tio kloratomer för att ge en större möjlighet till mönsteranalys. Höga PCB-koncentrationer identifierades vid vissa industrier men även vid stora hamnar och städer. Utsläppshistorik och dominerande utsläppskällor skiljer sig mellan PCB och PCDD/F vilket kan förklara skillnaderna i geografisk koncentrationsvariation. Mönsteranalys av proverna från forskningsprojektet visar att lågklorerade PCB-kongener ofta återfinns i högre halter kring städer, medan förhöjda halter av högklorerade kongener framför allt hittas i hamnar och nära industrier. Inslaget av högklorerade kongener kan delvis bero på läckage från tidigare båtfärg som innehöll PCB eller från förorenade fartygs- och båtoljor. Sedimentprover från referensområden karakteriserades av en högre andel PCB-kongener som är typiska för förbränningskällor. Det nuvarande svenska klassningssystemet för PCB är inte baserat på risk utan relaterar enbart koncentrationen till en stor databas av mätvärden. Av proverna från UmU klassades 34 % av proverna som hög eller mycket hög. Motsvarande siffra för proverna från länsstyrelserna var 67 %. Enligt vår modellberäkning är atmosfärisk deposition den huvudsakliga PCDD/Fkällan för Östersjöns utsjöområden. Ursprunget av PCDD/F i atmosfären är dock i dagsläget delvis oklart. Studier visar att en stor andel av det atmosfäriska PCDD/Fbidraget kommer till Östersjön med luftmassor från kontinenten, men fler studier av föroreningsmönster i atmosfären behövs för att klargöra ursprunget och för att kunna föreslå åtgärder för minskattillskott. 

Vattenkvaliteten har under åren 1997–2004 undersökts

vid tre stationer i Rånefjärdsområdet; Rånefjärden,

Gussöfjärden och Fjuksöfjärden. Mätningarna utgör

underlag för miljöövervakning av området, och

skall användas för återkommande tillståndsbeskrivning.

I rapporten föreslås modifi eringar i mätprogrammet,

för att kunna uppnå en bättre och säkrare tillståndsbeskrivning

och som en anpassning till Europeiska Unionens ramdirektiv

för vatten. De föreslagna modifi eringarna omfattar

fl er biologiska variabler, harmonisering med befi ntligt

utsjöprogram, bättre rumslig täckning och val av mätperioder

för anpassning till gällande bedömningsgrunder.

Undersökningen visar att Rånefjärdsområdet är ett typiskt

kustvattenområde i norra Bottenviken, starkt påverkat av

sötvatten. Tillståndet avseende näringsnivå är enligt svenska

bedömningsgrunder god i området. De höga halter av ammonium

som förekommer är en naturlig karaktär för nordvästra

Bottenviken, orsakat av älvburet löst organiskt material

med en relativt hög kvävehalt. För kustvatten typiska nivåer

för klorofyll-a, bakteriell syrekonsumtion och syrehalt stödjer

också att produktiviteten i området ligger på förväntad nivå.

Halten av de fl esta näringsämnen och nivån på planktonproduktionen

är fl era gånger högre i det undersökta

området än i norra Bottenvikens utsjö. Undantag utgör nitrat

som visar något högre värden i utsjön, sannolikt som en

konsekvens av bakteriell ammonifi ering och nitrifi kation.

Det insamlade datamaterialet visar på få signifi kanta trender

under 8-årsperioden, vilket tolkas som att näringssituationen

varit stabil och endast varierat inom naturliga intervall. De enda

signifi kanta trenderna som påvisats är en minskning av halten

löst organiskt kol och humus i Gussö- och Fjuksöfjärden. Den

minskade transporten av löst organiskt material från Råneälven

är en möjlig förklaring till detta. Tidsseriernas förmåga

att upptäcka förändringar motsvarade 0.3 till 15 % år

-1 beroende

på variabel, antaget 80% styrka och 10 år lång dataserie.

Transporten av organiskt bundet fosfor från Råneälven

har följaktligen också minskat under senare delen av perioden.

Tillförseln av fosfor från älven visades styra halterna

av både fosfat och totalfosfor i den mest kustnära

fjärden. Råneälven har därmed en avgörande betydelse för

regleringen av fosfor som begränsande ämne i Rånefjärden.

Betydelsen av fosfor som begränsande ämne bekräftas i undersökningen

genom snabbt sjunkande fosforhalter i en transekt

från kust till utsjö. Halten av kväveföreningar minskar

betydligt långsammare. Kvoten mellan kväve och fosfor är hög

redan i kustbassängen, där kvoten stämmer väl överens med kvoten

i Råneälvens vatten. Mot utsjön ökar värdena till över 100.

En tydlig förändring av djurplanktonsamhällets sammansättning kan visas för perioden 1994–2001. Hoppkräftor ökade i andel av den totala djurplanktonbiomassan både i Bottenvikens utsjö och Bottenhavets kustzonS1. Främst var det arten Limnocalanus macrurus som ökade i Bottenviken. I Bottenhavets kustzon ökade i stället släktena Acartia och Eurytemora.

En tydlig förändring av djurplanktonsamhällets sammansättning kanvisas för perioden 1994–2001. Hoppkräftor ökade i andel av den totaladjurplanktonbiomassan både i Bottenvikens utsjö och BottenhavetskustzonS1. Främst var det arten Limnocalanusmacrurus som ökade i Bottenviken. I Bottenhavets kustzonökade i stället släktena Acartia och Eurytemora.