De båda projekten avser dels insamling av mjölkprover från mödrar som bor och lever i Stockholm, Göteborg, Lund respektive Umeå, dels kemisk analys av mjölken för bedömning av miljögiftshalter. Proverna arkiveras i miljöprovbanken vid Naturhistoriska riksmuseet.

Det finns en lång tradition med kemisk analys av modersmjölk i Sverige. Vi har således en av världens bästa dokumentation av temporala trender av miljöföroreningar i människor. Det gäller dock att regelbundet följa upp med nya provtagningar och analyser. Ursprungligen har prover analyserats i mjölk från kvinnor som bor/lever i huvudstadsregionen.

Årets insamling av prover visar på svårigheter att erhålla prover från samtliga fyra platser. År 2007 kunde prover från Stockholm och Göteborg hämtas in men däremot inte från Lund och Umeå.

De kemiska analyserna redovisar halter i modersmjölk från Stockholm och Göteborg för 4,4’-DDT, 4,4’-DDE, HCB,

β-HCH, Oxychlordan och Transnonachlor, samt för CB-118, -146, -153, -138, -187, -183, 128,-180 och CB-170, liksom för summa-PCB av dessa kongener. Analyserna avsåg också modersmjölksnivåer av BDE-47, -99, -100, 153, -154 och BDE-209. De högsta modersmjölkskoncentrationerna står 4,4’-DDE och CB-153 för och med halter upp till 212 respektive 74 ng/bröstmjölksfett 2007 medan medianvärdena låg på 82 respektive 51 ng/g fett. PBDE-kongenerhalterna är lägre och mera i paritet av flera av PCB-kongenerna, HCH, HCB, Oxychlordan och Transnonachlor. BDE-209 dominerar med halter på i medeltal om 0.2-1.8 ng/g fett. Av lägre bromerade difenyletrar dominerar BDE-47.

Arsenik (As) är ett grundämne som förekommer naturligt i berggrunden. I områden

med sulfidrika bergarter som vissa skiffrar och andra äldre sedimentbergarter kan

arsenikhalten i vattnet vara över eller mycket över gränsvärdet för dricksvatten (10 μg

As/l). Dricksvattnet från framför allt bergborrade brunnar kan därför utgöra en

betydande källa till arsenikexponering. Drygt en miljon permanentboende och ungefär

lika många fritidsboende har sin dricksvattenförsörjning från egen brunn. Antalet

borrade brunnar ökar. Tidigare undersökningar har visat förhöjda till höga

arsenikhalter i brunnsvatten, framför allt i bergborrade brunnar, i Skelleftefältet i

Västerbotten, i ett stråk mellan Västerås och Enköping och kring Sollefteå. I flera län

saknas i dagsläget helt information om arsenikhalter i grundvatten.

Gränsvärdet för arsenik i dricksvatten baseras på livstidsrisken för cancer. Arsenik

kan ge tumörer i hud, lunga och urinblåsa, möjligen även i lever och njure. De

tidigaste symptomen på kronisk arsenikförgiftning är pigmenteringsförändringar i

huden och förtjockning av hudens hornlager framför allt på handflator och fotsulor.

Risken för negativa hälsoeffekter minskar om exponeringen minskar eller upphör. Det

är således önskvärt att begränsa intaget av arsenik så långt det är möjligt. Detta gäller

speciellt för barn, eftersom experimentella studier tyder på att foster och små barn kan

vara känsligare än vuxna.

Inom ramen för den nationella hälsorelaterade miljöövervakningen analyserades

under 2004 arsenik i 199 brunnsvattenprover tagna före eventuella filter. I denna

rapport redovisas även resultaten från arsenikanalyser utförda vid SGU 2001-2003

(totalt 178 brunnsvatten). Sammantaget redovisas arsenikanalyser för 377

brunnsvatten från 14 län och 97 kommuner. I några län har endast ett fåtal prov tagits.

Syftet med undersökningen var att kartlägga arsenikhalter i enskilda brunnar samt att

sätta uppmätta halter i relation till kända risknivåer och göra en hälsoriskbedömning.

Arsenikhalterna var låga i del flesta län. I 4,8% av brunnarna var arsenikhalten högre

än 10 μg/l (range 11-297 g/l) och i 1,9% av brunnarna var halten högre än 100 μg/l

(range 108-297 g/l). De högsta halterna uppmättes i Västerbotten (297 μg/l),

Stockholm (max-halt 231μg/l) och Västmanlands län (25 μg/l). Arsenikhalter strax

under gränsvärdesnivån 10 μg/l uppmättes i Jämtland, Norrbotten och

Västernorrlands län samt på Öland. I övriga län låg alla uppmätta arsenikhalter under

10 μg/l.

Syfte

Att kartlägga arsenikhalter i enskilda brunnar samt att sätta uppmätta halter i relation

till kända risknivåer och göra en hälsoriskbedömning.

Polyklorerade dibenso-p-dioxiner (PCDDs), dibensofuraner (PCDFs) och dioxinliknande

polylorerade bifenyler (DL-PCBs) har analyserats i mjölk från Stockholmsmödrar under tiden

1972 till 2011. Halterna redovisas som toxiska ekvivalenter och resultaten visar på en

kontinuerlig årlig nedgång med 6-7%. Halterna är nu ungefär 1/10 av halterna 1972.

Projekten, såsom det först formulerades, avsåg insamling av mjölkprover från mödrar boende i Stockholm, Göteborg, Lund respektive Umeå. Redan första året visade det sig svårt att få in prover från samtliga platser varför provinsamlingen 2008 -2010 koncentrerades till Göteborg och Stockholm. Prover från dessa städer har levererats till Naturhistoriska riksmuseet för dokumentering, preparering och lagring. Såväl individuella prover som poolade sådana har analyserats med avsikt att särskilt studera prover från Göteborg på individuell basis. Proverna för 2008 inkluderade 10 individuella prover och fyra homogenat och för prover från 2009/2010, 19 individuella prover samt två homogenat. De kemiska ämnen som analyserades tillhör följande klasser av miljöföroreningar: organiska klorpesticider, polyklorerade bifenyler (PCB) samt polybromerade difenyletrar (PBDE). Antalet enskilda analyter har i första hand avgjorts av ämnenas förekomst i proverna, men de som rapporteras är ett drygt 20-tal ämnen (se nedan).

Den i särklass viktigaste miljöföroreningen bland de som här studeras är 4,4’-DDE. Den förekommer i halter mellan 20 och 130 ng/g fett, 2008-2010 i Göteborg medan halten i homogenat från 2007 låg på ca. 185 ng/g fett. I Stockholmsmödrarnas mjölk från 2008 låg halten på 70-80 ng/g fett men 2009/2010 var halten uppe i ca. 150 ng/g fett. De senare värdena ligger i paritet med observerade halter 2003, 2004 och 2007. Variationen är sådan att det inte ter sig finnas någon trend i haltutvecklingen mellan åren. Inte heller någon geografisk trend tycks förekomma, men fördjupade analyser av dessa data krävs för att säkerställa de statistiska observationerna. Övriga klororganiska bekämpningsmedel, inkl. hexaklorbensen (HCB) förekommer i halter som är <10% av 4,4’-DDE. De dominerande PCB-kongenerna är CB-138, -153 och -180 men dessa förekommer i halter som är lägre än 50% av det som 4,4’-DDE förekommer i. Flertalet PCB-kongener förekommer i sub-10 ng/g fett-halter i modersmjölken oavsett ursprungsstad (Göteborg eller Stockholm).

ΣPCB-halten ligger i nivå med koncentrationen av 4,4’-DDE. Koncentrationerna av polybromerade difenyletrar (PBDE) är låga. De enskilda PBDE-kongenerna har mestadels halter på under 1 ng/g fett. BDE-209 förekommer mycket sällan i kvantifierbar halt i modersmjölken. Av lägre bromerade difenyletrar dominerar fortfarande BDE-47.

Utanför kontraktet tillförs här också data för halter och trender av polyfluorerade kemikalier i modersmjölk från Stockholm 1972 till 2008. De ämnen som analyserats i modersmjölken är perfluorooktansulfonat (PFOS), perfluorohexansulfonat (PFHS) samt perfluorooktansyra (PFOA). Resultaten redovisar entydigt ämnenas uppåtgående trend fram till omkring 2000 varefter koncentrationerna faller.

The objective of the present study was to assess the temporal trends of polybrominated diphenyl ethers (PBDEs), including decaBDE, and hexabromocyclododecane (HBCDD) in mothers milk from the Stockholm area. The pooled samples were covering the time period 1980 to 2004, with emphasis on samples from the last ten years. The temporal trend of PBDEs must be expressed on a congener basis since the development of the individual PBDE congener concentrations differ. BDE-47, -99 and -100 concentrations reached a peak in the mid 1990’s and are now clearly showing decreasing levels. BDE-153 concentrations increased until year 2000 and thereafter the concentrations may level off but it is yet not clear how the concentrations of this PBDE congener will develop over the next few years. It is not possible to quantify decaBDE (BDE-209) in the human milk. This may be due to poor transfer to the milk lipids but most likely it is a result of the short half-life of this compound in human blood. HBCDD concentrations are 2004, approximately four times the concentration in 1980 showing an increasing temporal trend until the early 2000’s. It is too early to judge if the levels are decreasing or leveling off. The HBCDD concentrations are in a range between BDE-47 and BDE-99 and BDE-100.

The objective of the present study was to assess the temporal trends of polybrominated diphenyl ethers (PBDEs), including decaBDE, and hexabromocyclododecane (HBCDD) in mothers milk from the Stockholm area. The pooled samples were covering the time period 1980 to 2004, with emphasis on samples from the last ten years. The temporal trend of PBDEs must be expressed on a congener basis since the development of the individual PBDE congener concentrations differ. BDE-47, -99 and -100 concentrations reached a peak in the mid 1990’s and are now clearly showing decreasing levels. BDE-153 concentrations increased until year 2000 and thereafter the concentrations may level off but it is yet not clear how the concentrations of this PBDE congener will develop over the next few years. It is not possible to quantify decaBDE (BDE-209) in the human milk. This may be due to poor transfer to the milk lipids but most likely it is a result of the short half-life of this compound in human blood. HBCDD concentrations are 2004, approximately four times the concentration in 1980 showing an increasing temporal trend until the early 2000’s. It is too early to judge if the levels are decreasing or leveling off. The HBCDD concentrations are in a range between BDE-47 and BDE-99 and BDE-100.

Bakgrund:

Studier av tidstrender för miljögifter är viktiga för riskvärdering och åtgärder för att minska exponeringen. Studiens huvudsyfte har varit att fortsatt undersöka halter och tidstrender för klorerade, bromerade och fluorerade POPar i serum och ftalatmetaboliter i urin hos mönstrande unga män. För detta har vi valt att använda oss av mönstringsundersökningen, som de flesta svenska män hittills har genomgått vid omkring 18 års ålder.

Metoder:

Mönstrande från fyra olika år har studerats. År 2000 samlades serumprover från 274 mönstrande och urinprover från 234, år 2004 samlades serum- och urinprover från 200 mönstrande, år 2006 serumprover från 200 mönstrande och till sist åren 2009-2010 serumprover från 100 mönstande och urinprover från 50. Serumproverna analyserades med gaskromatografi-masspektrometri (CG-MS) med avseende på 2,2’,4,4’,5,5’-hexaklorobifenyl (CB-153), p,p’-diklordifenyldikloreten (p,p´-DDE) samt bromerade difenyletrar (BDE). Urinproverna analyserades med vätskekromatografi-tandem MS med avseende på monoetylftalat (MEP), monobutylftalat (MBP), monobutylbenzylftalat (MBzP) och monoetylhexylftalat (MEHP). I urinproverna från 2009-2010 analyserades dessutom oxiderade ftalatmetaboliter till dietylhexylftalat: 5-hydroxy-MEHP, 5-oxo-MEHP och 5- karboxy-monoetylpentylftalat (5-cx-MEPP) samt diisononylftalat: 7-hydroxy-MiNP, 7-oxo- MiNP och 7-karboxy-monometylheptylftalat (7cx-MMeHP). Trender analyserades med Jonckheere-Terpstra testet.

Resultat:

Medianhalten i serum för CB-153 för åren 2000, 2004, 2006 och 2009/2010 var 65, 19, 34 och 22 ng/g fett. Medianhalten för p,p´-DDE för åren 2000, 2004, 2006 och 2009/2010 var 88, mindre än detektionsgränsen (<LOD), 62 och 28 ng/g fett. Det finns klara signifikanta minskande tidstrender (p<0,001) för båda föreningarna under perioden 2000-2010.

De kreatininjusterade medianurinhalterna för åren 2000, 2004 och 2009-2010 var för MEP 83, 24 respektive 12 nmol/mmol, för MBP 24, 20 respektive 5 nmol/mmol samt för MBzP 4, 4 respektive 1 nmol/mmol. För MEHP var värdena <LOD under 2000 och 2004 men 2 nmol/mmol under 2009-2010. De sjunkande tidstrenderna för MEP, MBP och MBzP under 2000-2010 var signifikanta (<0,001). För MEHP fanns ingen signifikant tidstrend. Även halter av de oxiderade metaboliterna till DEHP och DiNP bestämdes i proverna från 2009/2010.

Medianhalterna för BDE-47 var 1,32 (2006), respektive 0,63 ng/g blodfett (2009/2010), för BDE-99 0,38 ng/g blodfett respektive <LOD, för BDE-100 0,28 respektive 0,14 ng/g blodfett, för BDE-153 2,50 respektive 0,88 ng/g blodfett, för BDE-154 0,04 respektive 0,10 ng/g blodfett samt för BDE-209 0,07 respektive 0,15 ng/g blodfett. Det fanns en statistisk signifikant minskning från 2006 till 2010 för BDE-47 (p<0,001), BDE-99 (p<0,001), BDE-100 (p=0,001) och BDE-153 (p<0,001), men ej för BDE-154 (p=0,83) eller BDE-209 (p=0,27).

Även halter av perfluorerade ämnen bestämdes i proverna från år 2009/2010.

Konklusion:

Det har skett en påtaglig minskning av serumhalterna av CB-153 och p,p’-DDE hos unga män mellan 2000 och 2010 och beror säkerligen på att dessa ämnen inte längre används i Sverige sedan lång tid tillbaka. De minskade koncentrationerna av ftalatmetaboliter i urin avspeglar troligen en lägre exponeringsnivå till följd av en minskad användning av ftalater i olika produkter ute i samhället. Det finns dock andra ftalater där exponeringen i stället ökar enligt litteraturen. Halterna av de bromerade föreningarna minskade i de flesta fall vilket även detta beror på en minskad eller avslutad användning.