Miljöövervakning sker med fördel i form av så kallade gemensamma delprogram.

I det gemensamma delprogrammet Insjöfåglar samarbetar länsstyrelser och vattenvårdsförbund runt Mälaren, Vänern och Vättern med övervakning av sjöarnas fågelskär.

I föreliggande rapport utvärderas hittillsvarande verksamhet av Martin Green från Lunds universitet. Han svarar för de slutsatser som dras i denna rapport.

Utvärderingen har bekostats med medel från Naturvårdsverket.

I denna rapport utvärderar vid det Gemensamma delprogrammet (GDP) Insjöfåglar, det vill säga de inventeringar av sjöfåglar under häckningstid som gjorts på fågelskär i de fyra största insjöarna i landet; Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Inventeringarna har genomförts i regi av läns-styrelserna kring sjöarna och sjöarnas Vattenvårdsförbund. Huvudfokus i rapporten ligger på populationstrender för utvalda sjöfågelarter för respektive sjö, samt för alla sjöar gemensamt.

Inventeringar av fåglar på fågelskär har skett under olika lång tid i de olika sjöarna. Först ut var Vänern där heltäckande inventeringar av fåglar på fågelskär pågått sedan 1994 och nu därmed under 25 år. Därefter kom inventeringar igång i Vättern 2002, i Mälaren år 2005 och i Hjälmaren år 2015. Vi kan därför beskriva 25-årstrender från Vänerns fågelskär, 17-års-trender för Vätterns fågelskär och trender över 14 år för Mälarens fågelskär. För Hjälmarens fågelskär kan vi ännu inte beräkna några trender, men detta kommer att bli möjligt när minst fem inventeringsår har genomförts. För de stora sjöarna gemensamt går det att beräkna populationstrender för hela den period varifrån det finns inventeringar från någon av sjöarna, det vill säga samma 25-årsperiod som för Vänern. Detta genom att vi använder avancerad statistik som kan ta hänsyn till att det inte inventerats under lika lång period i alla sjöarna.

Vi presenterar trender för 29 olika fågelarter totalt sett. För de enskilda sjöarna är antalet arter som det går att presentera en trend för lägre. Från Vänern visar vi trender för 28 arter 1994–2018, från Vättern för 19 arter 2002–2018 och från Mälaren för 22 arter 2005–2018. I långtidsperspektivet 1994–2018 har utvecklingen för fåglar på fågelskär i de stora sjöarna generellt varit positiv. Under denna period har 18 arter statistiskt säkra ökningar och fem arter statistiskt säkra minskningar i alla sjöarna gemensamt. Sex arter uppvisar inga säkerställda förändringar. I de enskilda sjöarna, för de perioder som täcks här är mönstren mer varierande. Allmänt sett har utvecklingen varit mer positiv i Vänern och Vättern än i Mälaren. I det kortare tidsperspektivet där inventeringar finns från de tre största sjöarna är mönstren inte lika positiva. Under den perioden uppvisar nio arter positiva trendriktningar, 15 arter negativa trendriktningar och fem arter visar inga tecken på tydliga förändringar i sjöarna sammantaget.

Vi presenterar även förslag på möjliga miljömålsindikatorer baserade på data från programmet. Detta i form av trender för den samlade populations-utvecklingen för olika arturval. Vi rekommenderar i första hand att ett urval som innehåller arter som hämtar all eller huvuddelen av sin föda i sjöarna används som indikatorer. Detta då sådana indikatorer allra bäst bör spegla sjöarnas miljötillstånd. De framräknade indikatorerna bekräftar bilden som ges ovan genom att utvecklingen i Vänern till synes har varit mer positiv än i de andra sjöarna. I korttidsperspektivet är skillnaderna mellan sjöarna mindre.

I rapporten tar vi även en allra första titt på fågeldata från fågelskären i jämförelse med resultat från de provfisken som gjorts i sjöarna. Resultaten är varierande, men i några fall finner vi de förväntade sambanden att det finns fler fiskätande fåglar i delområden där det finns mer fisk. Vi rekommenderar mer avancerade och detaljerade analyser av sambanden mellan fågeldata och andra data som på ett eller annat sätt beskriver sjöarna miljötillstånd och/eller andra former av biodiversitet i sjöarna. Vi tror att den typen av analyser kan bidra till en ökad förståelse av de olika ekologiska samband som finns i sjöarna och av hur och på vilka sätt som sjöarnas miljötillstånd varierar.

Vi gör bedömningen att det mesta när det gäller själva upplägget och fältarbetet inom GDP Insjöfåglar fungerar alldeles utmärkt och bör fortsätta på i stort samma sätt framöver. Vi ser däremot en del brister när det gäller den datahantering som skett hittills och rekommenderar därför en översyn och samordning mellan ingående sjöar på det området. En sådan samordning bör ske inom ramarna för och i samarbete med den datavärd som programmet väljer att ansluta sig till.

Systemet med systematiskt utlagda standardrutter utgör ryggraden i den generella nationella och regionala miljöövervakningen av fåglar. I Värmlands län återfinns 34 av landets 716 standardrutter (knappt 5 %). I denna rapport redovisas utvecklingen för länets generella fågelfauna under perioden 1998–2019, även om vi också redovisar trender för perioderna 2002–2019 och 2010–2019. Den förstnämnda perioden är den längsta möjliga som vi kan beräkna trender för. Trenderna från 2002 och framåt täcker den period när vi har bättre årlig regional täckning generellt i landet. Den avslutande perioden täcker de senaste tio åren och används för att visa hur det går just nu, eller snarare hur det har gått i det allra senaste.

Under 2010-talet har täckningen av länets standardrutter varit mycket god och motsvarande 62–100 % (medel 81 %) av de regionala rutterna har inventerats årligen. Detta är en lämplig fortsatt ambitionsnivå för att kunna ha en god övervakning av länets allmänna fåglar. Den goda täckningen av länet är helt beroende av att Länsstyrelsen och Naturvårdsverket finansierar fältinsatserna. Ungefär hälften av den årliga inventeringsinsatsen i länet bekostas av Länsstyrelsen och den andra hälften direkt av centrala anslag från Naturvårdsverket.

Med startår 1998 är det 79 arter som setts näst intill årligen (minst 20 av 22 år) på länets standardrutter. Av dessa ökade 19 arter (24 %) och minskade 15 arter (19 %) säkert i antal. 25 arter (32 %) uppvisade stabila bestånd och för 20 arter (25 %) var utvecklingen osäker. Sett enbart till trendernas riktning, oavsett statistisk säkerhet, var det en övervikt (61 %) för arter med positiv trendriktning.

Från 2002 är det 87 arter som bokförts på Värmlands standardrutter under nästan alla år (minst 16 av 18 år). Från detta startår var det övergripande mönstret mera negativt; bara sex arter (7 %) ökade medan 15 (17 %) minskade säkert i antal. 25 arter (29 %) hade stabila bestånd och för 41 arter (47 %) var utvecklingen osäker. Om vi enbart ser till trendriktningarna, oavsett statistisk säkerhet, var det under denna period en övervikt (62 %) för negativa trendriktningar, vilket förstärker bilden av ett mer negativt mönster från 2002–2019 än 1998–2019.

De senaste tio åren (2010–2019) har 105 arter setts nära nog årligen (minst åtta av tio år) på standardrutterna i Värmlands län. Under denna korta period har pendeln svängt tillbaka åt det positiva hållet igen. I korttidsperspektivet är det 19 arter (18 %) som uppvisar säkra ökningar och blott två arter (2 %) med säkra minskningar. Sex arter (6 %) har haft stabila bestånd de senaste tio åren och för 78 arter (74 %) är beståndsutvecklingen osäker under denna period. Här måste en komma ihåg att den korta tidsperioden gör det svårare att få fram statistiskt säkra resultat. Därmed är det ofrånkomligt att andelen osäkra resultat är hög. Återigen var det nu en övervikt (64 %) av positiva trendriktningar om vi bortser från statistisk säkerhet och enbart tittar på själva riktningarna. Sedan 2011 har 17 olika nattrutter inventerats i Värmlands län, men det är enbart de fyra senaste åren, 2016–2019, som ett högre antal nattrutter har inventerats årligen. Detta tack vare Länsstyrelsens engagemang med att hitta lokala inventerare till länets nattrutter. Under dessa år har 12–16 rutter (medel 14) inventerats per år. Det är därför för denna väldigt korta period som vi redovisar lite mer detaljerade nattruttsresultat. Baserat på nattruttsdata presenterar vi utvecklingen för 33 utvalda fågel- och elva däggdjursarter som noterats på rutterna under minst två av de senaste fyra åren. Här ingår exempelvis sju olika ugglearter. Inga djupare slutsatser ska såklart dras från en så kort period som enbart fyra år, men vi kan konstatera att fyra ugglearter har bokförts årligen i länet. Dessa är katt-, slag-, horn- och pärluggla. För kattuggla är Värmlands län ett av de som hittills uppvisat de högsta noterade antalen per rutt. Vi kan också konstatera 2017 av allt att döma var ett gott gnagarår med goda registrerade uggleantal. En annan intressant nattaktiv fågelart är nattskärran, och precis som i landet i stort förefaller det gå bra för den arten i Värmland just nu. Flertalet bokförda däggdjursarter uppvisar positiva mönster på länets nattrutter under de senaste fyra åren.

Indikatorer, gemensamma trender för grupper av fåglar, visar generellt sett på få statistiskt säkra förändringar i Värmlands län under perioden 2002–2019. I skogen finns tecken på en positiv utveckling, mest så under de allra senaste tio åren, men utan statistisk säkerhet. Mest positiv är till synes utvecklingen för fågelarter knutna till äldre skog. Även om statistiskt säkra resultat saknas så antyder mönstren i Värmlands län en betydligt mer positiv regional utveckling än den som finns för landet som helhet.

Indikatorerna för odlingslandskapet visar på säkra minskningar över hela perioden 2002–2019, precis som i landet i stort. De senaste tio åren finns inga säkra förändringar, men dock små tecken på en regional uppgång. Dessa tecken är klart starkare i Värmlands län än i Sverige totalt sett.

När det gäller våtmarker uppvisar de regionala indikatorerna tydligt positiva mönster som dock inte är statistiskt säkerställda. Tydligast positiva är trenderna under de senaste tio åren. Utvecklingen i Värmlands län är till synes mer positiv än den i hela Sverige. För sjöar och vattendrag har läget varit stabilt sett över hela perioden 2002–2019. Ett svagt positivt mönster finns för de senaste tio åren. I hela Sverige finns en säker ökning i korttidsperspektivet.

De två indikatorerna som kopplar till biologisk mångfald i stort ger delvis lite olika utfall för Värmlands län, även om skillnaderna egentligen inte är så stora. En ena visar på en säker minskning över hela perioden 2002–2019, vilken den andra inte gör. Bakom detta finns för båda ett negativt mönster för hela perioden och ett lite positivt sådant för de senaste tio åren. På en generell nivå stämmer detta med hur det ser upp på nationell nivå. Där finns en statistiskt säker minskning för hela perioden men en lika säker ökning de senaste tio åren.

Indikatorn som kopplar till effekterna av klimatförändring visar att det värmländska fågelsamhället har blivit ”varmare” under de senaste 18 åren. Detta innebär arter med varmare utbredningsområden relativt sett har haft en mer positiv utveckling än arter med kallare utbredningsområden. Med andra ord kan vi redan nu se att den värmländska fågelfaunan förändrats i takt med ett allt varmare klimat.

I denna rapport presenteras arttrender, indikatorer och utbredningskartor baserade på data för perioden 2010–2020 från det gemensamma delprogrammet Häckande kustfåglar i Bottniska viken och för 2015–2020 från den nationella övervakningen av häckandekustfåglar inom samma område. Bägge systemen bygger på fast placerade 2x2km rutor, där en enskild regional ruta inventeras med ett intervall av 4–6 år, medan de nationella rutorna inventeras årligen. I analyserna ingår data från 456 regionala och 65 nationella rutor. Det regionala programmet startade 2010, den nationella fem år senare, dvs 2015. Mellan 2010 och 2014 inventerades i genomsnitt 111 rutor årligen, vilket ökade till i genomsnitt 181 rutor årligen 2015–2020.Totalt beräknades trender för 50 arter, 43 av dessa bedömdes ha stark anknytning till kustmiljön. Av dessa 43 uppvisade 9 % en signifikant positiv och 26 % en signifikant negativ trend. Totalt 23 % av arterna hade stabila bestånd under perioden. Övriga arters utveckling var osäkra. Den art som ökat kraftigast var knölsvan, medan gråhakedoppingen var den art som kraftigast gick i motsatt riktning. Vidare delades arterna upp i fem födosöksgrupper: pelagiska födosökare, växtbetande arter, bentiska födosökare, vadare och ytfödosökande arter. Den bentiska gruppen innehöll flest arter med minskande bestånd (50 %), följd av den pelagiska gruppen där 36 % av arterna minskade i antal. Växtbetarna å andra sidan var den grupp med flest ökande arter (22 %).För samtliga födosöksgrupper presenteras flerartstrender som kan ses som indikatorer för grupper av arter som söker föda i likartade livsmiljöer. Ingen av de fem grupperna uppvisade någon signifikant ökande eller minskande trend, men riktningen var negativ för fyra av flerartstrenderna. Vidare beräknades en gemensam trend för samtliga de arter som ingick i någon av de fem grupperna (totalt 43 arter). Denna var signifikant negativ. Slutligen beräknades en trend för 33 arter som bedömdes vara särskilt knutna till hav och skärgård, gruppen som helhet hade ett stabilt bestånd.De två övervakningsprogrammen, det gemensamma delprogrammet Häckande kustfåglar i Bottniska viken och den nationella övervakningen av häckande kustfåglar utgör ett bra exempel på när två organisatoriskt skilda program ger varandra draghjälp och där data med fördel kan samanalyseras. Det regionala programmet med mångfalt fler provrutor än det nationella sörjer för ett stort geografiskt stickprov medan det nationella med årliga inventeringar av samtliga rutor ökar möjligheten att upptäcka förändringar som sker på kort sikt.

Sedan 2009 har 14 havsstrandängsområden inventerats på strandängsfåglar inom ramen för Blekinge läns regionala miljöövervakning. Inventeringarna har skett med glesa mellanrum, den lokal som inventerats vid flest tillfällen har endast inventerats under tre av de åtta år som programmet pågått. Fem lokaler har inventerats under två olika år, medan resterade åtta endast har täckts under ett enda år. Inventeringarna ingår i det Gemensamma Delprogrammet för övervakning av strandängsfåglar (GDP). Baserat på de senaste räkningarna från respektive lokal häckar det 655 par fåglar av de arter som listas som inventeringsarter inom GDP på de 14 strandängarna. Vadare var med 233 par den talrikaste gruppen följd av änder (213 par) och måsfåglar (74 par). Rödbena med 76 par var den enskilt talrikaste arten. Av de elva arter som listas som typiska för N2000-habitatet Havsstrandängar av Östersjötyp (Östersjöstrandäng) har sju påträffats som revirhållande under inventeringarna. Fem arter upptagna i den svenska rödlistan har konstaterats hålla revir.

Av de 14 lokalerna är det fyra som kvalitetsmässigt höjer sig över de andra: Torhamns udde, Stolp, Utlängan och Långaskär/Gräsör. Dessa fyra hyser mer än 65 % av det skattade totalantalet par vadare inom inventeringsområdena. Tillsammans med Torsö är de även de artrikaste. De fåtal områden som har inventerats vid mer än ett tillfälle ger i princip möjlighet till att studera förändringar över tid. Skillnader mellan åren i när på våren  som inventeringarna har genomförts försvårar dessvärre detta. Oavsett hur de kommande inventeringarna av strandängsfåglar i Blekinge län läggs upp när det gäller vilka områden som inventeras vilket år eller hur många områden som inventeras årligen, så är det av största vikt att inventeringarna genomförs på samma sätt och under samma tidsperioder varje år.

Fågelförekomsterna i de 14 inventeringsområdena i Blekinge står sig väl i jämförelse med andra havsstrandängsområden i södra Sverige. De ytor som inventerats i Blekinge utgör ca 2 % av den totala arealen som inventerats i ett antal storskaliga inventeringar av havsstrandängar i södra Sverige. Andelen registrerade par på de Blekingska strandängarna står i proportion till detta, exempelvis noterades 3,1 % av totalantalet simänder (exkl. gräsand & kricka) och 2,1 % av vadarna i Blekinge.

Havsstrandängarna har under lång tid minskat i areal på grund av ändrad markanvändning. Ett sentida hot är den havsnivåhöjning som det allt varmare klimatet förväntas medföra. En tidigare studie har visat att endast 16 av Blekinge läns nuvarande 753 ha  av Natura2000-habitatet Östersjöstrandäng (1630) kommer att återstå vid en havsnivåhöjning på 1m. Samtidigt förutsägs att 480 ha av samma miljö kommer att nyskapas. Det förefaller sannolikt att antalet strandängsfåglar kommer att minska i proportion till detta.

Miljöövervakning av sjöfåglarnas beståndsvariationer har skett kontinuerligt sedan 1967som en del i den av Wetlands International (tidigare IWRB) organiserade ”InternationalWaterfowl Census” (IWC). Huvudpunkten av programmet utgörs av den årligamidvinterinventeringen av olika vattenfåglar. I det internationella programmet ingårförutom de här aktuella sjöfågelarterna också inventeringar av gäss och vadare.Midvinterinventeringar av vadare är inte aktuella i Sverige eftersom vi i princip saknarstörre koncentrationer av övervintrande vadare. När det gäller gässen organiserasregelbundna inventeringar i enlighet med Wetlands Internationals program, men deingår för närvarande inte i det här aktuella delprogrammet inom den nationellamiljöövervakningen i Naturvårdsverkets regi, utan finansieras med anslag från SvenskaJägareförbundet och bedrivs som ett parallellt projekt enligt anvisningar från WetlandsInternational.

BAKGRUND De standardiserade höst räk ning ar nai Na tur vårds ver kets regi påbörjades hösten1973 som en del i deras fågelmonitoring. Frånoch med 2001 ansvarar undertecknad för dessaräk ning ar. Från detta år påbörjas räkningarnaden 1 au gus ti (i stället för 11 augusti), främstför att er hål la en mer fullständig täckning avrov få gel sträck et. Vidare artbestäms lommar,fi sk/sil ver tär nor, och korsnäbbar, vilket ej skettti di ga re. I mån av tid åldersbestämdes storkar,sång sva nar, prutgäss, rovfåglar, vissa vadare,labbar, dvärg mås, silltrut och tärnor för atterhålla ett mått på årets ungproduktion.Åren 1986-2000 har höststräcket av rov fåg laröver halvön specialstuderats (Kjellén 2001 ochtidigare). Räkningarna har då skett på sam masett som höstarna 2001-2002. En jäm fö rel semellan denna serie och de standardiseraderäk ning ar na visar en signifi kant korrelationför samt li ga rovfåglar. Jag har därför valt att räkna upp de standardiserade siffrorna från1973-1985 med den genomsnittliga skillnadenunder femtonårsserien 1986-2000. Mer detaljerbe träf fan de omräkning av siffror för olika arterpre sen te ras av Kjellén (2002).

Räkningar i Naturvårdsverkets regi bedrevs mellan 1 augusti och 20 november. Den övervägandemajoriteten av arterna räknades medan åldern bestämdes för rovfåglar och vissa andra grupper.Jämfört med tidigare år bokfördes en genomsnittlig totalsumma. Flertalet rovfåglar räknades i relativthöga antal och ungfågelsandelen var rekordhög. Positivt var även att fl era tropikfl yttare uppträddemer talrikt än på många år Allmänt gynnades sträcket av dominerande västvindar och generelltverkar häckningen ha gått förhållandevis bra. En relativt dålig frö- och fruktsättning gjordeatt många invasionsarter var i rörelse.

Räkningar i Naturvårdsverkets regi bedrevs mellan 1 augusti och 20 november. Den övervägandemajoriteten av arterna räknades medan åldern bestämdes för rovfåglar och vissa andra grupper.Dominerande västvindar är en av anledningarna till den förhållandevis höga totalsumman. Flerarovfåglar räknades i relativt höga antal och för några minskande arter verkar trenden snarast havänt. Ungfågelsandelen var återigen rekordhög. Positivt var även att några tropikflyttare uppträddemer talrikt än på många år. Dessutom sträckte flertalet finkfåglar i rekordhöga antal. De flestainvasionsarter uppträddedäremot i måttliga antal, men sidensvansen sträckte i ej tidigare skådademängder.

Räkningar i Naturvårdsverkets regi bedrevs mellan 1 augusti och 20 november. Den övervägandemajoriteten av arterna räknades medan åldern bestämdes för rovfåglar och vissa andra grupper.Dominerande västvindar och god ungproduktion ligger sannolikt bakom den förhållandevis högatotalsumman. Flertalet rovfåglar räknades i relativt höga antal trots att ungfågelsandelen endastvar genomsnittlig. Uppgången fortsätter för flertalet ökande arter medan det finns indikationer påatt trenden vänt för en del fågelarter som minskat långsiktigt. Slående var den totala avsaknadenav invasionsarter.

Räkningar i Naturvårdsverkets regi bedrevs mellan 1 augusti och 20 november. Den övervägandemajoriteten av arterna räknades medan åldern bestämdes för rovfåglar och vissa andra grupper.Totalsumman ligger något över genomsnittet. Uppgången fortsätter för flertalet ökande artermedan det finns indikationer på att trenden vänt för en del fågelarter som minskat långsiktigt. Endel tropikflyttande rovfåglar var relativt fåtaliga medan fjällvråken uppvisade det bästa resultatetsedan 1982. Medan tropikflyttande tättingar var relativt talrika räknades många senhöstflyttare ilåga antal efter en kall inledning på oktober. Bland invasionsarter märktes blåmes, grönsiska ochkorsnäbbar.

Räkningar i Naturvårdsverkets regi bedrevs mellan 1 augusti och 20 november. Den övervägande majoriteten av arterna räknades medan åldern bestämdes för rovfåglar och vissa andra grupper. Sammantaget en bra säsong där totalsumman ligger väl över genomsnittet. Uppgången fortsätter för flertalet långsiktigt ökande arter medan listan med signifikant minskande arter sakta krymper något. Även om den genomsnittliga ungfågelsandelen låg något under medel uppträdde flertalet rovfåglar talrikt, med exempelvis nya rekordnoteringar för röd glada och sparvhök. Lågtryckspassager i augusti gav höga antal av adulta vadare och tärnor. Flera tropikflyttande tättingar räknades i relativt höga antal och den milda senhösten borgade för goda siffror för flertalet kortflyttare. Bland invasionsarterna registrerades måttliga rörelser av främst större hackspett, sidensvans, stjärtmes, blåmes, nötkråka och gråsiska.

Lindström, Å. & Green, M. 2013. Monitoring population changes of birds in Sweden. Annual report

for 2012, Department of Biology, Lund University. 80 pp.

We present the results of the Swedish Bird Survey, run by the Department of Biology, Lund University,

as a part of the National Monitoring Programme of the Swedish Environmental Protection Agency. The

results for 2012 include data from 625 winter point count routes in 2011/2012 (37

th winter), of which

306 were carried out during the Christmas/New Year count and 263 summer point count routes (38

th

year). A third programme is running since 1996 with 716 Fixed routes, systematically (semi-randomly)

distributed over Sweden (combined line transect and point counts). In total 481 Fixed routes were

completed in the summer of 2012 (fourth best year). In the programme for covering night-active birds

(3

rd season), 112 routes were covered at three occasions each (March, April and June). Trends were

analyzed using TRIM. The distribution of the covered routes is presented in Figure 1.

In the Christmas/New Year count 2011/2012, about 180,000 individuals of 134 species were

counted by 247 observers, which was an increase compared to previous winters. Moderate to strong

increases in winter populations over the last decade are present in 12 species. Declines over the same

period are prominent in 32 species (Fig. 12).

On the point count routes in summer 2012, about 96,000 birds of 205 species were counted by

164 observers. From the Fixed routes 138,000 birds of 217 species were reported by 247 persons. Trend

graphs for a large number of species are presented in Fig. 12. More graphs and indices can be found on

the homepage (address below). Over the last 10 years, some of the most pronounced declines are found

in Common Eider, Willow Ptarmigan, Rock Ptarmigan, Common Pheasant, Common Coot, Spotted

Redshank, Great Black-backed Gull, Common Swift, House Martin, Sand Martin, Siberian Tit,

Fieldfare, Redwing, Goldcrest, Meadow Pipit, European Greenfinch, Common Redpoll, Common

Rosefinch, Lapland Longspur, Yellowhammer, Ortolan and Rustic Bunting. Some of the strongest

increases during the same period are shown by Greylag Goose, Whooper Swan, Red Kite, White-tailed

eagle, Western Marsh Harrier, Hobby, Great Spotted Woodpecker, Eurasian Wryneck, Mistle Thrush,

Common Redstart, Eurasian Blackcap, Common Chiffchaff (both Swedish ssp.), European Goldfinch

and crossbills.

The night routes showed high owl activity in the south but a dramatic low in the north, compared

to 2011. A few trends from the first three year are presented (Fig. 3). High numbers of Spotted Crake,

Corncrake, European Nightjar and River Warbler were recorded during the night routes in 2012. The

numbers of larger mammals counted were in most cases similar to the years before.

Bird indicators were calculated for Sweden based on summer point counts and the species

selection and methods of the Pan-European Common Bird Monitoring Scheme. Farmland birds

(“Vanliga jordbruksfåglar”, 14 species) show a more than 50% decline since 1975. Woodland birds

(“Vanliga skogsfåglar”, 21 species) have declined with about 30%, whereas a group of other common

birds (“Övriga vanliga fåglar”, 45 species) have declined with about 10%. We also present the

corresponding indicators based on the new system with Fixed routes (indices since 1998). In the recent

5–10 years, the indicators based on the two schemes have become more and more similar within each

habitat. Another set of indicators, official indicators of biodiversity within the national Environmental

Objectives set by the Swedish Parliament based on data from the Fixed routes, are presented as well

(Fig. 6). Five indicators (lakes and streams, forest, mountain birch forest, northern wetlands and ‘a rich

diversity of plant and animal life’) showed small positive changes between 2011 and 2012. The

indicators for birds in southern wetlands, farmland and mountain tundra showed lower values 2012

compared to 2011. A new indicator for reduced climate impact is presented in this report.

Homepage:

www.zoo.ekol.lu.se/birdmonitoring

I denna rapport redovisas populationstrender för 175 svenska fågelarter för åren 1975–2011. Fåglarna har räknats på vintern och på sommaren enligt strikt standardiserade metoder. Sommar- respektive vinterpunktrutter har räknats sedan 1975, i huvudsak i södra Sverige. Standardrutterna räknas också på sommaren men täcker hela Sverige. De har räknats sedan 1996. Vintern 2010/2011 räknades 75 000 fåglar av 109 arter på 273 rutter. Sommaren 2011 räknades 94 000 fåglar av 199 arter på 262 punktrutter och 129 000 fåglar av 217 arter på 462 standardrutter. På standardrutterna räknades för första gången även större däggdjur och totalt sågs 1281 djur av 17 arter. Talrikaste arterna var rådjur, fälthare, dovhjort och älg.

Mest anmärkningsvärt på fågelsidan var de höga siffrorna för flera lämmelspecialister, samt att den andra kalla vintern på rad inte verkar ha haft samma svåra effekt på köldkänsliga arter (häger, gärdsmyg och kungsfågel) som året före.

Över de senaste 10–15 åren uppvisar följande arter de mest oroväckande nedgångarna: dalripa, storspov, brushane, gråtrut, dvärgmås, tornseglare, spillkråka, sånglärka, hussvala, lappmes, nötkråka, kungsfågel, hämpling, rosenfink, bergfink, ortolansparv, videsparv och lappsparv. Samma period har en påtaglig ökning registrerats för grågås, sångsvan, glada, tjäder, järpe, trana, småspov, skogssnäppa, skogsduva, ringduva, kaja, talgoxe, blåmes, nötväcka, dubbeltrast, svarthätta, gransångare (båda raserna), steglits och mindre korsnäbb. Ser man på trender för hela grupper av arter går det fortsatt sämst för fåglarna i jordbrukslandskapet.

Inom nattfågeltaxeringen, det nya system som startades under 2010, inventerades 115 rutter (punktrutter, en rutt per 25x25 km ruta) vid tre tillfällen (mars, april och juni) under 2011. Huvuddelen av ugglearterna registrerades i högre antal och med fler kullar under 2011 jämfört med 2010 i norra Sverige. I södra Sverige var resultatet det motsatta. Av övriga arter utmärkte sig vaktel genom att betydligt fler individer registrerades under 2011 än året innan. Större däggdjur inräknades i ungefär samma omfattning som under 2010. Både fågel- och däggdjursdata kommer att användas för trendberäkningar så snart tidsserierna blivit tillräckligt långa.

Inom Svensk Fågeltaxering övervakas de svenska fågelpopulationernas häckande bestånd så atteventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i tid. Bevakningen sker genom årligen upprepadeinventeringar med standardiserade metoder. Denna årsrapport omfattar vintern 2006/2007 ochsommaren 2007. Det är nu den 32:a vintersäsongen och den 33:e sommarsäsongen som redovisassedan punkttaxeringarna startade 1975. Populationstrender för ett stort antal svenska fågelarterpresenteras. Värden för enskilda år skall alltid tolkas försiktigt. Projektets stora värde ligger istället ide långsiktiga trenderna, som visar populationsutvecklingen för svenska fåglar de senaste drygttrettio åren.Jämfört med tidigare år är två nya personer medförfattare till denna årsrapport, nämligenMartin Green och Richard Ottvall. De båda har sedan ett par år tillbaka deltagit i flera aktiviteter därdata från Svensk Fågeltaxering varit i fokus. Det har gällt utformning av de nationella miljömålsindikatorerna,utvärdering av standardruttsdata i förhållande till habitatdata från NILS (ett nationelltlandskapsövervakningsprogram), en stor utredning om trender hos samtliga Sveriges fågelarternämnd nedan, samt den pågående storsatsningen på standardruttsinventeringar i Norrland (sehemsidan). Vi gläds åt att på detta sätt kunna stärka arbetet med övervakningen av Sveriges fåglar.Under året har vi inom Svensk Fågeltaxering, på uppdrag av Naturvårdsverket ochtillsammans med en expertgrupp från olika universitet och organisationer, analyserat och beskrivittrender för samtliga svenska häckfågelarter. En stor del av materialet utgörs av Svenskfågeltaxerings siffror. Den generella bilden som framkommer är att det är fler arter som har minskatän ökat de senaste 30 åren, men också att för många av de långsiktigt minskande arterna harkurvorna det senaste decenniet planat ut och för en del även svängt uppåt. Denna bild är ocksåtydlig i de trender som presenteras i föreliggande rapport.Det europeiska samarbetet om övervakning av de vanliga fåglarna fortsätter, där fåglarnafungerar som indikatorer på biologisk mångfald inom EU. Svenska punktruttsdata ingår. Vi harberäknat motsvarande indikatorer för Sverige. Under 2007 ökade jordbruksfågelindikatorn ochindikatorn för övriga vanliga fåglar, medan skogsfågelindikatorn låg kvar på samma nivå.Motsvarande kurvor baserat på standardrutterna visar en mer positiv bild.Våren 2007 lades data från standardrutterna ut på Miljömålsportalen (www.miljomal.nu) där defungerar som indikatorer på hur riksdagens olika miljömål efterlevs. De är tillsammans med data förflodpärlsmusslan några av de få biodiversitetsdata som används som miljömålsindikatorer i Sverige.I denna rapport presenteras indikatorer för jordbruks-, skogs- och fjällfåglar.Ytterligare länsstyrelser har anammat standardrutterna, inte minst då på grund av möjlighetenatt stärka de regionala miljömålsindikatorerna (beskrivet ovan). Under 2007 var 15 län anslutna,nämligen AC, BD, C, D, E, F, G, H, S, T, U, W, X, Y och Z län.Under 2007 färdigställdes två vetenskapliga uppsatser baserat på data från SvenskFågeltaxering. En om gransångarens utbredning och populationsutveckling (Ornis Svecica 3-4,2007) och en om ortolansparvens habitatval enligt standardrutterna (kommer i Ornis Svecica 1,2008).Denna rapport går ut till de runt 500 inventerare som deltagit i Svensk Fågeltaxering, samt tillåtskilliga andra intressenter. Genom att på detta sätt belysa tillståndet för de svenska fåglarnahoppas vi både sporra till fortsatt inventerande samt stimulera till nödvändiga naturvårdsåtgärder förde arter och artgrupper som det går dåligt för.

Inom Svensk Fågeltaxering övervakas de svenska fågel-populationernas häckande bestånd så att eventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i tid. Bevakningen sker genom årligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. Denna årsrapport omfattar vintern 2007/2008 och sommaren 2008. Det är nu den 33:e vintersäsongen och den 34:e sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade 1975 och den 13:e säsongen för standardrutterna som startade 1996. I rapporten presenteras populations-trender för ett stort antal svenska fågelarter. Värden för enskilda år skall alltid tolkas försiktigt. Projektets stora värde ligger istället i de långsiktiga trenderna, som visar populationsutvecklingen för svenska fåglar de senaste drygt trettio åren. Under 2008 gjordes en storsatsning på standardrutts-inventeringar i Norrland, inom ramen för den s.k. Basinventeringen av Natura 2000-områden i Sverige. Jämfört med 2007 gjordes ytterligare 120 ordinarie standardrutter i Norrland och därtill gjordes 67 extra standardrutter som lagts ut i norrländska Natura 2000-områden. Det europeiska samarbetet om övervakning av de vanliga fåglarna fortsätter, där fåglarna fungerar som indikatorer på biologisk mångfald inom EU. Svenska punktruttsdata ingår och fler och fler länder ansluter sig. Vi beräknar motsvarande indikatorer för Sverige. Samtliga tre indikatorer föll under 2008. Motsvarande kurvor baserat på standardrutterna visar en likartad men något mer positiv bild. Under våren 2008 tillkom på Miljömålsportalen(www.miljomal.nu) ytterligare några indikatorer baserade på fågeldata från standardrutterna. Dessa fungerar som indikatorer på hur riksdagens olika miljömål efterlevs. Standardruttsdata är i dagsläget några av de få biodiversitetsdata som används som miljömålsindikatorer i Sverige. I denna rapport presenteras indikatorer för sjö-, våtmarks-, jordbruks-, skogs- och fjällfåglar. Under 2008 använde 15 län standardrutterna som regionalt fågelövervakningsprogram, nämligen AC, BD, C, D, E, F, G, H, S, T, U, W, X, Y och Z län. Inga nya län tillkom under året, men fler länsstyrelser har flaggat för att delta under 2009, bland annat eftersom standardrutterna föreslagits bli ett gemensamt övervaknings-program för alla länsstyrelser. Kunskapen om populationstrenderna för våra ugglor och andra nattaktiva arter är generellt mycket dålig. Vi har under året därför diskuterat utformningen av ett nattfågelprogram och hoppas kunna initiera ett sådant under 2010. Denna rapport delas ut till de runt 500 inventerare som deltagit i Svensk Fågeltaxering, samt till åtskilliga andra intressenter. Genom att på detta sätt belysa tillståndet för de svenska fåglarna hoppas vi både sporra till fortsatt inventerande samt stimulera till nödvändiga naturvårds-åtgärder för de arter och artgrupper som det går dåligt för.

Denna årsrapport omfattar vintern 2001/2002 och sommaren 2002. Det är nu den 27:evintersäsongen och den 28:e sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade1975. Antalet gjorda fria punktrutter minskade något både för sommar och vinter. Å andra sidaninventerades drygt 320 standardrutter, vilket är den särklassigt högsta siffran hittills. För förstagången har fler standardrutter än fria sommarpunktrutter genomförts och totalt har nu drygt 500 avde totalt 724 standardrutterna inventerats minst en gång. Det är imponerande att så mångastandardrutter kunnat genomföras utan att det påverkat antalet fria punktrutter. Det visar på defantastiska insatser som görs av landets inventerare och att det funnits (finns?) en stor outnyttjadpotential bland landets ornitologer!Vi vill här passa på att betona att både punktrutter och standardrutter är av mycket stort värde.Det faktum att vi lagt stor möda på att föra fram standardruttsprogrammet skall inte nedslå den somgör fria punktrutter. Förvisso är standardrutterna är formellt sett ett bättre övervakningsverktyg,men de långa serierna för punktrutterna är ovärderliga och det är av största värde att de fortsätter!Ett nytt viktigt steg i att bredda fågelövervaknignen togs under 2002 genom att länsstyrelsernai Jönköpings och Östergötlands län anammade standardruttssystemet som sitt eget regionalafågelövervakningssytem. På detta sätt har de snabbt kommit igång med att använda en redan3beprövad metod, där de dessutom kunnat få tillgång till data flera år tillbaka i tiden. För dennationella fågelövervakningen är fördelen att dessa områden kunnat täckas helt genom attnyckelpersoner på länstyrelserna kunnat använda resurser och sin kännedom om de lokalaornitologerna för att finna inventerare. Vi hoppas att fler länsstyrelser följer på denna inslagna väg.Under året fortsatte arbetet med att utveckla projektets hemsida på Internet (adressen ärwww.biol.lu.se/zooekologi/birdmonitoring). På hemsidan finns historik, metoder och de senasteanalyserna, samt nedladdningsbara protokoll. Till de som frågat efter möjligheten att rapportera sinainventeringar on-line via Internet kan vi meddela att ett samarbete med fågelrapporterings-sajten”Svalan” har inletts. Inom något år bör detta system kunna vara igång. För den som eventuelltkänner en viss oro (eller motvilja) inför den ökande datoriseringen av rapporteringeen inomprojektet kan vi meddela att det kommer att gå utmärkt att rapportera på papper även ifortsättningen.Under 2002 rapporterades svenska inventeringsdata för första gången in till en gemensameuropeisk fågelövervakningsdatabas. Tanken är att det under 2003 skall ges ut en gemensam rapportför populationsutvecklingen hos Europas fåglar. Arbetet leds från Prag, Tjeckien, av en europeiskkoordinator med ekonomiskt och vetenskapligt stöd främst från de engelska fågelorganisationernaRSPB och BTO. Inför den sameuropeiska analysen analyserades det svenska materialet med en nymetod kallad TRIM, en metod utvecklad av den holländska motsvarigheten till StatistiskaCentralbyrån. Denna metod kommer från och med nästa år att ersätta det kedjeindex vi använt.Anledningen är främst att TRIM anses vare mindre känslig för svagheter i materialet, samt att det ärden europeiska standarden. I denna rapport presenteras TRIM översiktligt och vi presenterar någrapopulationstrender uträknade med den nya metoden. Dessa jämförs med kedjeindex på sammamaterial. Generellt så ser kurvorna mycket likartade ut, men för några arter skiljer sig bilden åt.I årets rapport finns också en summering, samt tabell och figurtexter, på engelska. Det ärviktigt att även utländska intressenter skall kunna ta del av svenska fågelövervakningsdata. Inteminst påbörjandet av en gemensam europeisk fågelövervakning är ett tydligt tecken på att miljöövervakningenallt mer blir en verksamhet som inte tar hänsyn till nationsgränser.Sören Svensson pensionerades 1 februari 2002 och sedan dess leds fågelövervakningen avÅke Lindström. Sören har dock fungerat som viktigt stöd hela året, vilket gjort bytet avledningsperson relativt smärtfritt. En stor insats har dessutom gjorts för att uppdatera det internadatahanteringssytemet för att underlätta snabba analyser. Vi hoppas att ingen noterat några störreförändringar under året. Det viktigaste i inventeringsbranschen är ju nämligen att göra likadant, årefter år, efter år, efter år…!

Denna årsrapport omfattar vintern 2002/2003 och sommaren 2003. Det är nu den 28: evintersäsongen och den 29: e sommarsäsongen som redovisas sedan punkttaxeringarna startade1975. Antalet gjorda fria punktrutter minskade något både sommar och vinter. Å andra sidaninventerades 401 standardrutter, vilket är den högsta siffran hittills. Totalt har nu 624 av de totalt724 standardrutterna inventerats minst en gång.I slutet av 2003 kom de första resultaten inom arbetet att skapa en gemensam rapport förpopulationsutvecklingen hos Europas fåglar. Arbetet leds av en europeisk koordinator, Petr Vorisekfrån Tjeckien, med ekonomiskt och vetenskapligt stöd främst från de engelska fågelorganisationernaRSPB och BTO. I Storbritannien har ett samlat index för jordbruks- respektiveskogsfåglar vunnit stort gehör och används sedan några år som en av 15 viktiga indikatorer påtillståndet i landet. Exempel på de andra indikatorerna är BNP, arbetslösheten, utbildningsnivån ochmänniskornas hälsotillstånd, så fåglarna har hamnat i stort och viktigt sällskap.Nedan (figur till vänster) visas i diagramform utvecklingen hos europeiska skogs- respektivejordbruksfåglar. Data kommer från 18 europeiska länder (inklusive Sverige), främst i Västeuropa,men antalet kommer att växa. Varje fågelgrupp bygger på 24 vanliga fågelarter, karakteristiska förskogs- respektive jordbruksbygd. Som synes klarar sig de vanligare skogsfåglarna relativt bra,medan jordbruksfåglarna klarar sig dåligt. Även om den största minskningen bland jordbruksfåglarnavar i början på 1980-talet, så verkar minskningen där fortsätta. Arbetet med dengemensamma europeiska fågelövervakningen fortsätter och Sverige kommer att bidraga med nyadata. I samband med det europeiska arbetet beräknades motsvarande indikatorer för Sverige (figurtill höger). Denna bygger på 22 skogs- och 16 jordbruksarter. Som synes är bilden likartad, även omde svenska jordbruksfåglarna verkar göra ännu sämre än de europeiska fåglarna i gemen.

Svensk Fågeltaxering är ett projekt som övervakar de svenska fågelpopulationernas häckandebestånd så att eventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i tid. Bevakningen sker genomårligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. Denna årsrapport omfattar vintern2003/2004 och sommaren 2004.Det är nu den 29: e vintersäsongen och den 30: e sommarsäsongen som redovisas sedanpunkttaxeringarna startade 1975. Antalet gjorda fria punktrutter minskade något både sommar ochvinter, men å andra sidan tillkom nästan 20 rutter retroaktivt för 1996–2003 (data från Länsstyrelseni Västmanland). Antalet standardrutter blev nästan exakt det samma som 2003, 401 jämfört med402. Totalt har nu 686 av de totalt 724 standardrutterna inventerats minst en gång under de nio årsom programmet löpt.I rapporten presenterar vi populationstrender för ett stort antal svenska fågelarter. Det ärviktigt att komma ihåg att värden för enskilda år skall tolkas mycket försiktigt. Istället liggerprojektets stora värde i de långsiktiga trenderna som ger en god bild av populationsutvecklingen desenaste trettio åren, inte minst för de talrikaste arterna. Beakta också att punktrutterna, båda sommaroch vinter, i huvudsak har gjorts i södra halvan av landet. Data från standardrutterna däremotspeglar i betydligt högre utsträckning situationen i hela landet.Som på så många andra plan i samhället sker en europeisk samordning även förfågelövervakningen. I slutet av 2003 kom de första resultaten inom arbetet med att skapa engemensam rapport för populationsutvecklingen hos Europas fåglar. Arbetet leds av personer frånTjeckien (koordinator), England (projektchef) och Holland (statistisk expertis) och bygger på datafrån ett stort antal nationella övervakningsprogram, varav Svensk Fågeltaxering är ett. Arbetet harfortsatt och intensifierats. Tyvärr är i dagsläget de europeiska trenderna med data från 2003 ännuinte klara, bland annat beroende på att nya länder med sämre resurser och mindre utveckladerapportsystem kommit till, samt att fler arter tillkommit. Dock har vi räknat ut och inkluderatmotsvarande indikatorer för Sverige, allt enligt den europeiska standarden. Vi har dessutom kunnatinkludera 2004.Även på mindre geografisk skala, på länsnivå, får Svensk Fågeltaxering allt större gehör. Intemindre än sju länsstyrelser i landet (AC, BD, E, F, H, T och W län), har nu standardrutterna som sinregionala fågelövervakningsmetod. Det är förhoppning att fler länsstyrelser kommer att ansluta sig.Svensk Fågeltaxering bygger i huvudsak på frivilliga insatser av hundratals ornitologer runtom i landet. Dessa personers stora insatser är ovärderliga. Vi hoppas att de analyser, tabeller ochfigurer som presenteras i denna rapport skall stimulera både till fortsatta insatser och nyainventeringar.

Svensk Fågeltaxering är ett projekt som övervakar de svenska fågelpopulationernas häckandebestånd så att eventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i tid. Bevakningen sker genomårligen upprepade inventeringar med standardiserade metoder. Denna årsrapport omfattar vintern2004/2005 och sommaren 2005. Det är nu den 30:e vintersäsongen och den 31:a sommarsäsongensom redovisas sedan punkttaxeringarna startade 1975. Antalet gjorda punktrutter minskade återbåde sommar och vinter, medan antalet genomförda standardrutter blev i nivå med de två tidigareåren, nämligen 402. Totalt har nu 708 av de totalt 716 standardrutterna inventerats minst en gångunder de tio år som programmet löpt.I rapporten presenterar vi populationstrender för ett stort antal svenska fågelarter. Det ärviktigt att komma ihåg att värden för enskilda år skall tolkas mycket försiktigt. Istället liggerprojektets stora värde i de långsiktiga trenderna som ger en god bild av populationsutvecklingen desenaste trettio åren, inte minst för de talrikaste arterna. Beakta också att punktrutterna, båda sommaroch vinter, i huvudsak har gjorts i södra halvan av landet. Data från standardrutterna däremotspeglar i betydligt högre utsträckning situationen i hela landet.Samarbetet på europeisk nivå vad gäller övervakningen av de vanliga fåglarna fortsätter. Idetta arbete ingår de svenska punktruttsdata. De gemensamma indikatorer som beräknas harantagits som officiella strukturella indikatorer inom EU. Fågelindikatorerna är de hittills endamåtten på biologisk mångfald inom EU:s statistik och har alltså nått in på de europeiska politikernasskrivbord. Vi har beräknat motsvarande indikatorer för Sverige, inklusive data för 2005.Jordbruksfågelindikatorn minskade åter och nådde sitt lägsta värde hittills. Även skogsfågelindikatornsjönk i värde, medan indikatorn för övriga vanliga fåglar steg.Landets länsstyrelser fortsätter att ansluta sig till standardruttsprogrammet och för närvarandefinns 10 län anslutna: AC, BD, D, E, F, G, H, T, W, X och Y län. Även resterande länsstyrelser ärvälkomna att deltaga. En utredning pågår inom Svensk Fågeltaxering om hur standardruttsdata kankomma att användas som indikator på hur riksdagens olika miljömål efterlevs.Under hösten och vintern 2005 gjordes tillsammans med Sveriges Ornitologiska Förening enspeciell satsning för att engagera fler inventerare. I november deltog Martin Green och ÅkeLindström som lärare på en nystartad fågelinventeringskurs vid Uppsala universitet. Vidareskickades en anmälningsblankett till Svensk Fågeltaxering ut tillsammans med decembernumret avVår Fågelvärld. Hittills har 145 intresseanmälningar kommit in. Detta är mycket glädjande och vihoppas det skall vända den svagt nedåtgående trenden vad gäller antalet gjorda punktrutter.Det är viktigt att poängtera att Svensk Fågeltaxering vore intet utan de ovärderliga insatsersom görs av nästan femhundra frivilliga fågelinventerare landet runt. Det är vår förhoppning attinnehållet i denna rapport och det faktum att resultaten alltmer börjar användas i officiellasammanhang skall stimulera till fortsatta goda insatser.

Inom Svensk Fågeltaxering övervakas de svenska fågelpopulationernas häckande bestånd så atteventuella oroväckande tendenser kan upptäckas i tid. Bevakningen sker genom årligen upprepadeinventeringar med standardiserade metoder. Denna årsrapport omfattar vintern 2005/2006 ochsommaren 2006. Det är nu den 31:e vintersäsongen och den 32:a sommarsäsongen som redovisassedan punkttaxeringarna startade 1975. Populationstrender för ett stort antal svenska fågelarterpresenteras. Värden för enskilda år skall alltid tolkas försiktigt, för projektets stora värde liggeristället i de långsiktiga trenderna, som ger en god bild av populationsutvecklingen de senaste drygttrettio åren, inte minst för de talrikaste arterna.I år ger vi för första gången data från standardrutterna en starkare profil genom att lägga intrenderna från sommarpunktrutter och standardrutter i samma figurer. Standardrutterna startades föratt komma ifrån en del svagheter med punktruttsmetoden och därmed bättre spegla fågelpopulationstrendernai Sverige. Det finns nu nio goda år av parallella data från de två projekten ochjämförelsen är spännande. För en del arter är trenderna i stort sett identiska, för andra är skillnadenstor och oftast då så att det verkar gå bättre enligt standardruttsdata än enligt punktruttsdata. Häråterstår mycket spännande analysarbete, där data kopplas bättre till region och habitat.Det europeiska samarbetet om övervakning av de vanliga fåglarna fortsätter, där fåglarnafungerar som indikatorer på biologisk mångfald inom EU. Svenska punktruttsdata ingår. Vi harberäknat motsvarande indikatorer för Sverige. Under 2006 ökade jordbruksfågelindikatorn, skogsfågelindikatornsjönk i värde, medan indikatorn för övriga vanliga fåglar låg kvar på samma nivå.På hemmaplan i Sverige är arbetet i full gång med att använda fågeldata från standardrutternasom indikatorer på hur riksdagens olika miljömål efterlevs och under våren kommer dessaindikatorer att läggas ut på Miljömålsportalen (www.miljomal.nu). De blir, tillsammans med dataför flodpärlsmusslan, de första biodiversitetsdata som används som miljömålsindikatorer i Sverige.Då kommer de tretåiga hackspettar, stenskvättor, sånglärkor, talltitor och andra fåglar som räknaspå standardrutterna indikera hur väl Sverige och dess olika regioner lever upp till målen om, tillexempel, Levande skogar, Ett rikt odlingslandskap och en Storslagen fjällmiljö.Fler länsstyrelser har anammat standardrutterna, inte minst då på grund av möjligheten attstärka de regionala miljömålsindikatorerna (beskrivet ovan). Under 2006 var 12 län anslutna,nämligen AC, BD, D, E, F, G, H, T, W, X, Y och Z län. Under 2007 ansluter S och U län.Under 2006 färdigställdes två vetenskapliga uppsatser baserat på punktruttsdata om desvenska jordbruksfåglarnas minskning. Uppsatserna ingick i Johan Wretenbergs doktorsavhandling,vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. Du kan läsa mer i nummer 2/2007 av Vår Fågelvärld.Värdet av det arbete som landets nästan 500 inventerare utför ökar ständigt, inte minst genomden status som fågeldata får genom de europeiska och svenska indikatorerna för biodiversitet.Därtill kommer det spännande i att för det egna intressets skull följa de svenska fåglarnasantalsförändringar. Det är vår förhoppning att detta har gjort inventeringsmödan värd för alladeltagare och att det sporrar till fortsatt inventerande och engagemang från fler personer.

Inledning 

Kryptogamer och hålträdslevande skalbaggar knutna till äldre grova ädellövträd har inventerats på två lokaler i kronobergs län, nämligen Enhaholm i Alvesta kommun och Toftaholm i Ljungby kommun. På en tredje lokal i Kronobergs län, Yxkullsund i Ljungby kommun, har en mer översiktlig kryptogaminventreing gjorts vid sidan av skalbaggsinventeringen. På sistnämnda lokal har en ett förslag til avgränsning för ett naturreservat gjorts. Alla lokaler är belägna vid gods eller herrgårdar, miljöer som hyser ett stort andel av Sveriges grova och gamla lövträd. 

Inventeringen av kryptogamer har framförallt inriktats på epifytiska lavar, en grupp som har visat sig användbar i miljöövervakningssyfte.

...

Arbetet har utförts på uppdrag av Länsstyrelsen i Kronobergs län...Inventeringar och övrigt fältarbete genomfördes under juli och augusti år 2000. 

Denna rapport sammanfattar resultaten från de internationella gås- och sjöfågelinventeringarna i Sverige under hösten 2006 och januari 2007. Rapporten ger också en kortfattad sammanfattning av en del resultat från den påbörjade totalinventeringen av de övervintrande sjöfåglarna i Östersjön. Förhoppningarna var från början att vi skulle kunna täcka hela Östersjön inkl. de för alfåglarna viktiga utsjöbankarna under ett år, men vädret satte stopp för mycket av flyg och båt-inventeringarna i vintras. Fortsättning följer emellertid den kommande vintern.Syftet med hela inventeringsprogrammet är att kartlägga de olika våtmarksberoende fågelarternas förekomst och beståndsutveckling på en internationell nivå samt att följa förändringar i bestånden av de olika arterna. Den insamlade databasen kan sedan utnyttjas för planering av olika naturvårdsåtgärder på internationell nivå. Bl.a. ligger inventeringarna till grund för de kriterier som används för att fastställa vilka områden som klassas som internationellt betydelsefulla enligt våtmarkskonventionen.De internationella midvinterinventeringarna av sjöfågel (IWC) i Sverige har pågått sedan januari 1967, dvs. sedan starten. De organiseras av och samordnas av Wetlands International (tidigare IWRB) med säte i Nederländerna och täcker hela Europa med angränsande områden. Inventeringarna i de olika länderna organiseras av en nationell samordnare, som rapporterar till högkvarteret och samtidigt svarar för de nationella bearbetningarna. De svenska inventeringarna ingår också som ett led i den av Naturvårdsverket organiserade Nationella Miljöövervakningen. Förutom midvinterinventeringen ingår sedan 1973 också en kompletterande nationell septemberinventering för att främst täcka in de arter som under vintern lämnar landet.Medan de årliga midvinterinventeringarna avser att ge underlag för att följa trenderna och beståndsutvecklingen i de flesta vanligare andfåglar så krävs speciella insatser med bl.a. flyg och båt för att täcka in de havslevande arterna. De internationella midvinterinventeringarna kompletteras därför med jämna mellanrum med mer heltäckande inventeringar. I år var det som sagt Östersjön som skulle täckas i sin helhet, vilket tidigare endast skett vid ett tillfälle, nämligen under vintrarna 1992-93. Däremot har landstäckande inventeringar av de inre farvattnen i Sverige och andra länder genomförts ytterligare ett antal gånger, i Sverige senast under vintern 2004.Parallellt med sjöfågelinventeringarna organiserar Wetlands International internationella gåsinventeringar, vilka pågått i Sverige sedan 1977/78. Det internationella programmet innefattar också räkningar av övervintrande vadare (organiserade av den fristående Wader Study Group, numera en integrerad del av Wetlands International), men dessa är inte aktuella i Sverige eftersom vi normalt har mycket få övervintrande vadare i landet.Även om de internationella sjöfågelinventeringarna liksom gåsinventeringarna och vadarräkninarna startade som europeiska projekt och fortfarande har sin största täckning i denna del av världen, så säger namnet Wetlands International att man syftar till att nå en global täckning. Man har därför upprättat regionala kontor i olika världsdelar.Resultaten från Wetlands Internationals arbete redovisas på många olika sätt i rapporter, i vetenskapliga arbeten och vid internationella konferenser, senast konferensen i Edinburgh i april 2004. En viktig publikation är Waterfowl Poplations Estimate, som uppdateras med tre års intervall och som ger en sammanfattning av kunskapen om beståndsstorlek, trender och4hotbild för världens vattenfåglar baserat på de senaste undersökningarna. För ytterligare information om det internationella arbetet hänvisas till Wetlands Internationals hemsida: www.wetlands.org, där man också finner länkar till de olika delprojekten. Från denna hemsida kan man också finna länkar till resultatsammanställningar på internationell nivå.Årets rapport redovisar resultaten från både sjöfågel och gåsinventeringarna i Sverige. Före 2004/05 redovisades dessa inventeringar redovisades tidigare i separata rapporter. Resultaten från inventeringarna återfinns också på INTERNET under adressen:www.biol.lu.se/zooekologi/waterfowl/index.htm.På hemsidan kan man dels hitta allmän information om projektet, men också ladda hem äldre rapporter, samt snabbare få aktuell information från de pågående och kommande inventeringarna. Man hittar också sammanställningar över inventeringsresultat för viktigare lokaler samt mer detaljerade redovisningar av inventeringsresultaten för vissa arter. Här finns också mer detaljerade länkar till Wetlands Internationals redovisning av inventeringsresultaten. De i de tidigare gåsrapporterna redovisade tabellerna över antalet gäss på olika lokaler finns nu t.ex. på hemsidan och trycks inte längre i den årliga rapporten. Den som saknar tillgång till INTERNET kan fortfarande få en pappersversion av tabellerna genom att kontakta mig.Vid årets septemberinventering liksom vid inventeringen i september 2005 var täckningen av grågåslokalerna mer fullständig än de närmast föregående åren tack vare en extra satsning tillsammans med Viltskadecentrum för att försöka få en totalinventering av landets grågäss och tranor. Resultaten från traninventeringen redovisas i en separat rapport.Andfågelinventeringarna finansieras med anslag från Naturvårdsverket, där de ingår som ett led i den nationella miljöövervakningen. Gåsinventeringarna stöds av anslag från Svenska Jägareförbundet (”Forskningstjugan”) och när det gäller den speciella grågåsinventeringen med anslag från Viltskadecentrum.

Denna rapport sammanfattar resultaten från de internationella gås- och sjöfågelinventeringarna i Sverige under hösten 2008 och januari 2009. De traditionella and- och gåsinventeringarna kunde genomföras som planerat. Grågåsinventeringen i september var liksom förra året kombinerad med en traninventering. Den stora Östersjöinventeringen, som påbörjades i januari 2007 kunde göras färdig under 2009 och för första gången har de svenska utsjöfarvattnen från Gävlebukten till norska gränsen kunnat inventeras under en och samma vinter. Det stora material som insamlades under vintern 2009 har naturligtvis inte hunnit detaljanalseras ännu, men några av de viktigare resultaten presenteras här som en första information från projektet. Syftet med hela inventeringsprogrammet är att kartlägga de olika våtmarksberoende fågelarternas förekomst och beståndsutveckling på en internationell nivå samt att följa förändringar i bestånden av de olika arterna. Den insamlade databasen kan sedan utnyttjas för planering av olika naturvårdsåtgärder på internationell nivå. Bl.a. ligger inventeringarna till grund för de kriterier som används för att fastställa vilka områden som klassas som internationellt betydelsefulla enligt våtmarkskonventionen.

Denna rapport sammanfattar resultaten från de internationella gås- och sjöfågelinventeringarna iSverige under hösten 2007 och januari 2008. De traditionella and- och gåsinventeringarna kundegenomföras som planerat. Grågåsinventeringen i september var liksom förra året kombineradmed en traninventering. I den förra rapporten förutskickades att den stora Östersjöinventeringen,som påbörjades i januari 2007, skulle göras färdig under 2008. Vi fick emellertid inte flygväder,varför resten av inventeringen fick skjutas på framtiden. Vi hoppas kunna genomföraflygningarna nästa vinter istället.

Sedan 1993 har sjöfågelinventeringar i Sverige varit mer standardiserade än tidigare och midvinterinventeringen koncentrerad till ett antal större områden jämnt över södra Sverige för att ge ett säkert underlag för de årliga populationsindex. Samtidigt har septemberinventeringar genomförts på ett antal av dessa lokaler för att ge underlag för septemberindex.Midvinterinventeringarna ingår i de av Wetlands International organiserade Internationella Sjöfågelräkningarna och kommer att ingå i beräkningarna av de internationella midvinterindex. Liksom tidigare redovisas förutom det senaste årets resultat uppdaterade indexdiagram sedan starten av projektet. Septemberinventeringarna är däremot en nationell företeelse även om vissa andra länder räknar sjöfåglar också vid denna tid på året. Huvudsyftet med septemberinventeringarna nu liksom tidigare är att ge underlag för beräkning av nationella index för de arter som flyttar ur landet.I årets septemberinventeringar medverkade sammanlagt 100 inventerare, medan antalet observatörer vid januariinventeringarna var 185. Alla tackas å det varmaste för sin medverkan. Midvinterinventeringen ingår i den av Naturvårdsverket organiserade miljöövervakningen.

De internationella sjöfågelinventeringarna (IWC) i Sverige har pågått sedan januari 1967, dvs från första året. De organiseras internationellt av Wetlands International med säte i Nederländerna och täcker hela Europa med angränsande områden. Inventeringarna ingår också som ett led i den av Naturvårdsverket organiserade Nationella Miljöövervakningen. Förutom midvinterinventeringen ingår sedan 1973 också en kompletterande nationell septemberinventering för att främst täcka in de arter som under vintern lämnar landet.Sedan 1993 har sjöfågelinventeringarna i Sverige varit mer standardiserade än tidigare och midvinterinventeringen koncentrerad till ett antal större områden jämnt över södra Sverige för att ge ett säkert underlag för de årliga populationsindex..Sjöfågelräkningarna och kommer att ingå i beräkningarna av de internationella midvinterindex. Liksom tidigare redovisas förutom det senaste årets resultat uppdaterade indexdiagram sedan starten av projektet. Huvudsyftet med rinventeringarna nu liksom tidigare är att ge underlag för beräkning av nationella och internationella index för att följa beståndsutvecklingen hos olika sjöfågelarter. Midvinterinventeringarna kompletteras vissa år med landsomfattande inventeringar i ett större antal länder. Senast detta genomfördes var 1987 – 89, men Östersjön täcktes också i sin helhet vintrarna 1992 och 1993.I årets septemberinventeringar medverkade sammanlagt 100 inventerare, medan antalet observatörer vid januariinventeringarna var 185. Alla tackas å det varmaste för sin medverkan. Midvinterinventeringen ingår i den av Naturvårdsverket organiserade miljöövervakningen.Resultaten från de internationella sjöfågelinventeringarna återfinns numera också på INTERNET under adressen: www.biol.lu.se/zooekologi/waterfowl/index.htm.

De internationella smidvinterinventeringarna av sjöfågel (IWC) i Sverige har pågått sedan januari 1967, dvs sedan den internationella starten. De organiseras internationellt av Wetlands International med säte i Nederländerna och täcker hela Europa med angränsande områden. Motsvarande inventeringar genomförs eller planeras också i andra delar av världen. Inventeringarna ingår också som ett led i den av Naturvårdsverket organiserade Nationella Miljöövervakningen. Förutom midvinterinventeringen ingår sedan 1973 också en kompletterande nationell septemberinventering för att främst täcka in de arter som under vintern lämnar landet.Sedan 1993 har sjöfågelinventeringarna i Sverige varit mer standardiserade än tidigare och midvinterinventeringen koncentrerad till ett antal större områden jämnt över södra Sverige för att ge ett säkert underlag för de årliga populationsindex..Sjöfågelräkningarna ingår i beräkningarna av de internationella midvinterindex. Liksom tidigare redovisas förutom det senaste årets resultat uppdaterade indexdiagram sedan starten av projektet. Index i denna rapport är sk. kedjeindex, dvs de har beräknats på samma sätt som tidigare år, men en anpassning till en ny internationell standard (TRIM) kommer att ske inom kort. Huvudsyftet med rinventeringarna nu liksom tidigare är att ge underlag för beräkning av nationella och internationella index för att följa beståndsutvecklingen hos olika sjöfågelarter. Midvinterinventeringarna kompletteras vissa år med landsomfattande inventeringar i ett större antal länder. Senast detta genomfördes var 1987 – 89, men Östersjön täcktes också i sin helhet vintrarna 1992 och 1993.I årets septemberinventeringar medverkade sammanlagt 107 namngivna inventerare, medan medan motsvarande antal vid januariinventeringarna var 186. Alla tackas å det varmaste för sin medverkan. Midvinterinventeringen ingår i den av Naturvårdsverket organiserade miljöövervakningen.Resultaten från de internationella sjöfågelinventeringarna återfinns numera också på INTERNET under adressen: www.biol.lu.se/zooekologi/waterfowl/index.htm.

De internationella smidvinterinventeringarna av sjöfågel (IWC) i Sverige har pågått sedan januari 1967, dvs sedan starten. De organiseras av och samordnas av Wetlands International (tidigare IWRB) med säte i Nederländerna och täcker hela Europa med angränsande områden. Inventeringarna i de olika länderna oganiseras av en nationell samordnare, som rapporterar till högkvarteret och samtidigt svarar för de nationella bearbetningarna. De svenska inventeringarna ingår också som ett led i den av Naturvårdsverket organiserade Nationella Miljöövervakningen. Förutom midvinterinventeringen ingår sedan 1973 också en kompletterande nationell septemberinventering för att främst täcka in de arter som under vintern lämnar landet.Parallellt med sjöfågelinventeringarna organiseras också genom Wetlands International internationella gåsinventeringar, vilka pågått i Sverige sedan 1977/78. Resultaten från dessa redovisas också i årliga rapporter smt på internet (samma hemsida som sjöfågelräkningarna). Det internationella programmet innefattar också räkningar av övervintrande vadare, men dessa är inte aktuella i Sverige eftersom vi normalt har mycket få övervintrande vadare i landet. Vadarräkningarna organiseras av den fristående Wader Study Group, som numera är integrerad med Wetlands International.Syftet med hela inventeringsprogrammet är att kartlägga de olika våtmarksberoende fågelarternas förekomst och beståndsutveckling på en internationell nivå samt att följa förändringar i bestånden av de olika arterna. Den insamlade databasen kan sedan utnyttjas för planering av olika naturvårdsåtgärder på internationell nivå. Bl.a. ligger inventeringarna till grund för de kriterier som används för att fastställa vilka områden som klassas som internationellt betydelsefulla enigt våtmarkskonventionen.Även om de internationella sjöfågelinventeringarna liksom gåsinventeringarna och vadarräkninarna startade som europeiska projekt och fortfarande har sin största täckning i denna del av världen, så säger namnet Wetlands International att man syftar till att nå en global täckning. Man har därför upprättat olika regionala kontor i olika världsdelar.Resultaten av Wetlands Internationals arbete redovisas på många olika sätt i rapporter, i vetenskapliga arbeten och vid internationella konferenser, senast konferensen i Edinburgh i april 2004. En viktig publikation är Waterfowl Poplations Estimate, som uppdateras med tre års intervall och som ger en sammanfattning av kunskapen om beståndsstorlek, trender och hotbild för världens vattenfåglar baserat på de senaste undersökningarna. För ytterligare infomation om det internationella arbetet hänvisas till Wetlands Internationals hemsida : www.wetlands.org , där man också finner länkar till de olika delprojekten.Denna rapport redovisar resultaten från inventeringarna i Sverige 2003/2004. Resultaten från inventeringarna återfinns också på INTERNET under adressen: www.biol.lu.se/zooekologi/waterfowl/index.htm. På hemsidan kan man dels hitta allmän information om projektet, men också ladda hem äldre rapporter, hitta sammanställningar av inventeringsdata från viktiga områden, samt snabbare få aktuell information och underhandsrapporter från d pågående inventeringarna.Inventerngarna under 2003/04 omfattade dels den traditionella septemberinventeringen av sjöfåglar i södra Sverige, dels en utökad midvinterinventering. Förutom den sedvanliga midvinterinventeringen med huvudsyfte att ge underlag för de årliga midvinterindexen2genomfördes också en heltäckande inventering av kusterna, där de vanliga landbaserade inventeringarna kompletterades med flyginventerigar längs kusterna.I rapporten ges förutom den årliga uppdateringen och diskussionen kring de svenska sjöfågelindexen också en preliminär samanställning och analys av den omfattande inventeringen med flyg och landbaserade observatörer i januari 2004. På grund av det stora materialet som insamlades (inventeringen har inte kunnat genomföras så fullständigt sedan början av 1970-talet) kan endast en högst preliminär rapport presenteras. Omfattande analyser av materialet har påbörjats och jag planerar att komma ut med en sammanfattande analys av hela det insamlade materialet sedan starten 1967.Liksom tidigare har andfågelinventeringarna finansieras med anslag från Naturvårdsverket, där de ingår som ett led i den nationella miljöövervakningen.

Denna rapport sammanfattar resultaten från sjöfågelinventeringarna i Sverige under hösten 2004 och januari 2005. Liksom under tidigare år ingår de internationella smidvinterinventeringar-na av sjöfågel (IWC) samt den kompletterande septemberinventeringen i programmet förutom de internationella gåsinventeringarna. Årets midvinterinventering kompletterades dessutom med en extra sångsvaninventering, vilken genomfördes för tredje gången inom sångsvanens hela övervintringsområde.Syftet med hela inventeringsprogrammet är att kartlägga de olika våtmarksberoende fågelarternas förekomst och beståndsutveckling på en internationell nivå samt att följa förändringar i bestånden av de olika arterna. Den insamlade databasen kan sedan utnyttjas för planering av olika naturvårdsåtgärder på internationell nivå. Bl.a. ligger inventeringarna till grund för de kriterier som används för att fastställa vilka områden som klassas som internationellt betydelsefulla enligt våtmarkskonventionen.De internationella smidvinterinventeringarna av sjöfågel (IWC) i Sverige har pågått sedan januari 1967, dvs sedan starten. De organiseras av och samordnas av Wetlands International (tidigare IWRB) med säte i Nederländerna och täcker hela Europa med angränsande områden. Inventeringarna i de olika länderna oganiseras av en nationell samordnare, som rapporterar till högkvarteret och samtidigt svarar för de nationella bearbetningarna. De svenska inventeringarna ingår också som ett led i den av Naturvårdsverket organiserade Nationella Miljöövervakningen. Förutom midvinterinventeringen ingår sedan 1973 också en kompletterande nationell septemberinventering för att främst täcka in de arter som under vintern lämnar landet.Parallellt med sjöfågelinventeringarna organiserar Wetlands International internationella gåsinventeringar, vilka pågått i Sverige sedan 1977/78. Det internationella programmet innefattar också räkningar av övervintrande vadare (organiserade av den fristående Wader Study Group, numera en integrerad del av Wetlands International), men dessa är inte aktuella i Sverige eftersom vi normalt har mycket få övervintrande vadare i landet.Även om de internationella sjöfågelinventeringarna liksom gåsinventeringarna och vadarräkninarna startade som europeiska projekt och fortfarande har sin största täckning i denna del av världen, så säger namnet Wetlands International att man syftar till att nå en global täckning. Man har därför upprättat regionala kontor i olika världsdelar.Resultaten av Wetlands Internationals arbete redovisas på många olika sätt i rapporter, i vetenskapliga arbeten och vid internationella konferenser, senast konferensen i Edinburgh i april 2004. En viktig publikation är Waterfowl Poplations Estimate, som uppdateras med tre års intervall och som ger en sammanfattning av kunskapen om beståndsstorlek, trender och hotbild för världens vattenfåglar baserat på de senaste undersökningarna. För ytterligare infomation om det internationella arbetet hänvisas till Wetlands Internationals hemsida : www.wetlands.org , där man också finner länkar till de olika delprojekten.Årets rapport redovisar resultaten från både sjöfågel och gåsinventeringarna i Sverige 2004/2005. Dessa inventeringar redovisades tidigare i separata rapporter. Resultaten från inventeringarna återfinns också på INTERNET under adressen: www.biol.lu.se/zooekologi/waterfowl/index.htm.3På hemsidan kan man dels hitta allmän information om projektet, men också ladda hem äldre rapporter, samt snabbare få aktuell information och underhandsrapporter från de pågående och kommande inventeringarna. Man hittar också sammanställningar över inventeringsresultat för viktigare lokaler samt mer detaljerade redovisningar av inventeringsresultaten för vissa arter. De i de tidigare gåsrapporterna redovisade tabellerna över antalet gäss på olika lokaler finns nu t.ex. på hemsidan och trycks inte längre i den årliga rapporten. Den som saknar tillgång till INTERNET kan fortfarande få en pappersversion av tabellerna genom att kontakta mig.Efter förra säsongens heltäckande midvinterinventering genomfördes inventeringarna på en standardnivå, dvs. sjöfågelräkningarna syftade till att ge underlag för de årliga populationsindexen, medan gåsinventeringarna liksom under föregående år försökte täcka in så många lokaler som möjligt för de olika nyckelarterna.Liksom tidigare har andfågelinventeringarna finansieras med anslag från Naturvårdsverket, där de ingår som ett led i den nationella miljöövervakningen. Gåsinventeringarna stöds av anslag från Svenska Jägareförbundet (”Forskningstjugan”.

Denna rapport sammanfattar resultaten från sjöfågelinventeringarna i Sverige under hösten 2005 och januari 2006. Liksom under tidigare år ingår de internationella smidvinterinventeringar-na av sjöfågel (IWC) samt den kompletterande septemberinventeringen i programmet förutom de internationella gåsinventeringarna. Årets midvinterinventering kompletterades dessutom med en extra sångsvaninventering, vilken genomfördes för tredje gången inom sångsvanens hela övervintringsområde.Syftet med hela inventeringsprogrammet är att kartlägga de olika våtmarksberoende fågelarternas förekomst och beståndsutveckling på en internationell nivå samt att följa förändringar i bestånden av de olika arterna. Den insamlade databasen kan sedan utnyttjas för planering av olika naturvårdsåtgärder på internationell nivå. Bl.a. ligger inventeringarna till grund för de kriterier som används för att fastställa vilka områden som klassas som internationellt betydelsefulla enligt våtmarkskonventionen.De internationella smidvinterinventeringarna av sjöfågel (IWC) i Sverige har pågått sedan januari 1967, dvs sedan starten. De organiseras av och samordnas av Wetlands International (tidigare IWRB) med säte i Nederländerna och täcker hela Europa med angränsande områden. Inventeringarna i de olika länderna oganiseras av en nationell samordnare, som rapporterar till högkvarteret och samtidigt svarar för de nationella bearbetningarna. De svenska inventeringarna ingår också som ett led i den av Naturvårdsverket organiserade Nationella Miljöövervakningen. Förutom midvinterinventeringen ingår sedan 1973 också en kompletterande nationell septemberinventering för att främst täcka in de arter som under vintern lämnar landet.Parallellt med sjöfågelinventeringarna organiserar Wetlands International internationella gåsinventeringar, vilka pågått i Sverige sedan 1977/78. Det internationella programmet innefattar också räkningar av övervintrande vadare (organiserade av den fristående Wader Study Group, numera en integrerad del av Wetlands International), men dessa är inte aktuella i Sverige eftersom vi normalt har mycket få övervintrande vadare i landet.Även om de internationella sjöfågelinventeringarna liksom gåsinventeringarna och vadarräkninarna startade som europeiska projekt och fortfarande har sin största täckning i denna del av världen, så säger namnet Wetlands International att man syftar till att nå en global täckning. Man har därför upprättat regionala kontor i olika världsdelar.Resultaten av Wetlands Internationals arbete redovisas på många olika sätt i rapporter, i vetenskapliga arbeten och vid internationella konferenser, senast konferensen i Edinburgh i april 2004. En viktig publikation är Waterfowl Poplations Estimate, som uppdateras med tre års intervall och som ger en sammanfattning av kunskapen om beståndsstorlek, trender och hotbild för världens vattenfåglar baserat på de senaste undersökningarna. För ytterligare infomation om det internationella arbetet hänvisas till Wetlands Internationals hemsida : www.wetlands.org , där man också finner länkar till de olika delprojekten.Årets rapport redovisar resultaten från både sjöfågel och gåsinventeringarna i Sverige 2005/2006. Före 2004/05 redovisades dessa inventeringar redovisades tidigare i separata rapporter. Resultaten från inventeringarna återfinns också på INTERNET under adressen: www.biol.lu.se/zooekologi/waterfowl/index.htm.3På hemsidan kan man dels hitta allmän information om projektet, men också ladda hem äldre rapporter, samt snabbare få aktuell information och underhandsrapporter från de pågående och kommande inventeringarna. Man hittar också sammanställningar över inventeringsresultat för viktigare lokaler samt mer detaljerade redovisningar av inventeringsresultaten för vissa arter. De i de tidigare gåsrapporterna redovisade tabellerna över antalet gäss på olika lokaler finns nu t.ex. på hemsidan och trycks inte längre i den årliga rapporten. Den som saknar tillgång till INTERNET kan fortfarande få en pappersversion av tabellerna genom att kontakta mig.Efter förra säsongens heltäckande midvinterinventering genomfördes inventeringarna på en standardnivå, dvs. sjöfågelräkningarna syftade till att ge underlag för de årliga populationsindexen, medan gåsinventeringarna liksom under föregående år försökte täcka in så många lokaler som möjligt för de olika nyckelarterna.Vid årets septemberinventering var täckningen av grågåslokalerna mer fulölständig än de närmast föregående åren tack vare en extra satstning i tillsammans med Viltskadecentrum för att försöka få en totalinventering av landets grågäss och tranor.Liksom tidigare har andfågelinventeringarna finansieras med anslag från Naturvårdsverket, där de ingår som ett led i den nationella miljöövervakningen. Gåsinventeringarna stöds av anslag från Svenska Jägareförbundet (”Forskningstjugan”.

Regular counts of wintering waterfowl have been undertaken as a part of the InternationalWaterfowl Census (IWC) and the National Swedish Environmental Monitoring Program since 1964.After the first years, a network of annually surveyed sites was established for the calculation of annualindices. Country-wide surveys (also including aerial counts) were undertaken 1971–1974, 1987–1989,1992–1993 (partial) and 2004. During the survey period, increasing trends were found in Mallard(Anas platyrhynchos), Tufted Duck (Aythya fuligula), Pochard (Aythya ferina), Goldeneye (Bucephalaclangula), Red-breasted Merganser (Mergus serrator), Mute Swan (Cygnus olor) and Cormorant(Phalacrocorax carbo). Some of these trends reflect genuine population changes; others are related tochanging winter conditions, e.g. the establishment of a new wintering tradition for Wigeon (Anaspenelope). Tufted Duck and Goldeneye decreased in the south and increased in the northern part of thecoast. Mallard, on the other hand, increased in some coastal sites but not in others, but this species isalso common inland.

1. Formerly, only limited data were available on the distribution of seabirds in Swedish offshore waters. Some data were obtained in connection with the International Waterfowl Counts in Sweden during the 1970s. Moreover, some offshore banks and parts of the Swedish offshore waters were covered from boats at the first all Baltic survey of seabirds in 1992/932. This report summarises the results of the Swedish part of the second all-Baltic survey of wintering seabirds planned for the winter of 2007.3. Due to problematic weather conditions only part of the area (the waters from the Falsterbo peninsula and southern part of Öresund north to the archipelagos north of Oskarshamn, including the offshore waters around the island of Öland) could be surveyed and the census will continue in the winter of 2008.4. The survey was done from the air, flying transects from the shoreline/outer archipelago out to deep water (> 30 m depth) at fixed distances between the transects, counting all seabirds within specific survey belts.5. The totals for all species counted along the transects are presented in a Table, whereas the results for the seaduck species (Long-tailed Duck, Velvet Scoter, Common Scoter, Eider and Red-breasted Merganser) are presented more fully with some distribution maps and comparisons with earlier surveys.6. The total population of seabirds in the area was estimated to be 148000 individuals, with Long-tailed Duck and Common Scoter being the dominant species with estimated totals of 80000 and 40000, respectively.7. The results from two important wintering areas (North and East of Öland and the south coast of Scania) indicate marked decreases for the Long-tailed Duck.8. The Common Scoter, on the other hand, has increased markedly in the area, but this increase is probably due to a change in distribution for the species. The other three seaduck species discussed more in detail seem to occur in the same numbers as previously recorded.9. The studies undertaken so far very clearly indicate the need for more thorough studies to elucidate the situation for the Long-tailed Duck and to establish whether the marked decreases indicated are due to a more global population decrease or just the result of temporary changes in the distribution. An increased knowledge of the situation for the Long-tailed Duck (the most common species in the Baltic in the winter) is of very high concern given different exploitation plans for the Baltic offshore areas such as localization of wind farms, the Russian - German pipeline etc.

Populationsutvecklingen hos ett antal utvalda fågelarter används idag som indikatorer påhur den biologiska mångfalden utvecklas, både inom EU och i Sverige. Det ärföljaktligen av största vikt att kunna förklara fågelpopulationernas utveckling. En av deviktigaste faktorerna härvidlag är landskapets sammansättning och utveckling. I Sverigesamlas fågeldata från häckningstid in av Svensk Fågeltaxering (genom de s.k.standardrutterna). Detaljerade habitatdata samlas parallellt in av Nationell Inventering avLandskapet i Sverige (NILS). De två systemen är rikstäckande, geografiskt överlappandeoch data samlas in med standardiserade metoder.Till denna rapport använde vi redan tillgängliga GIS-skikt med habitatdata (SvenskMarktäckeData, skogliga data från kNN-Sverige samt altituddata) för att undersöka ivilken utsträckning nästa generations habitatdata av den typ som NILS för närvarandesamlar in kan gå att använda till att förklara olika fågelarters förekomst. Detta för att vi iframtiden skall kunna använda förändringar i habitatens utbredning och kvalitet till attförklara antalsförändringar hos fåglarna.En viktig del av arbetet var att finna lämpliga analysmetoder och relevant statistiskbehandling av data. Vi arbetade med flera olika statistiska metoder, med tyngdpunkt pålogistisk regression och ROC-kurvor (Receiver Operating Curve). I analyserna har vifokuserat på de jordbruks- och skogsfåglar som används som miljömålsindikatorer.Både kvalitativa (närvaro/frånvaro) och kvantitativa (antal individer) mått påfågeltillgången korrelerade väl med förekomsten av olika habitat. Bäst korrelation fann viför typiska jordbruksfåglar, även om flera av jordbruksarterna även förekom i andramiljöer. Även förekomsten av ett par andra habitatspecialister, ringtrast (stenbranter ifjällen) och backsvala (grustag), gick med stor precision att förutsäga med hjälp avhabitatdata. Antal jordbruksarter sedda per inventeringsrutt ökade med mängdenjordbruksmark runt rutten. Först vid ungefär 30 % jordbruksmark förekommer de flestajordbruksarter. Artrikedomen bland skogslevande fåglar var högst när lövskogsinslagetvar ungefär 25 %, men kopplingen till habitat var svagare än för jordbruksfåglarna.En given yta jordbruksmark eller skog höll i många fall fler individer av en art omäven omgivningen innehöll stora mängder av det föredragna habitatet. En arts förekomstpåverkas alltså inte bara av habitatförekomsten i fågelns omedelbara närhet utan även ilandskapet i större perspektiv.Inom Svensk Fågeltaxering beräknas i huvudsak artspecifika populationstrender. Dehabitatbeskrivningar som nu kan göras med NILS-data möjliggör separatatrendberäkningar för de populationer av en art som uppträder i olika habitat. I ett exempelpå hur sådana analyser kan göras fann vi att trender för de törnskator och gulsparvar somförekommer i jordbrukslandskap respektive övriga habitat var ungefär de samma.Vi har visat att det redan med tillgängliga habitat- och fågeldata går att görameningsfulla analyser om olika fågelarters absoluta och relativa förekomst på olikageografiska nivåer. Det finns dock brister i befintliga habitatdata, framför allt är mångahabitatklasser väl grova. De metoder vi nu provat ut kommer att bli än mer kraftfulla närnya, mer detaljerade habitatdata blir tillgängliga inom NILS. Vi föreslår därför att merdetaljerade analyser görs i den takt som nya NILS-data blir tillgängliga. Givet skogensdominerande betydelse som fågelhabitat är det av speciell vikt är att närmare utredasambanden mellan fågelförekomsten där och de habitatstrukturer som utpekas somviktiga för biologisk mångfald i miljömålet Levande skogar. Motsvarande analys börockså göras för fåglar i odlingslandskapet.

Populationstrender för fåglar på havsstrandängar i sju län analyserades för perioden 1988–2018. För 27 arter där en trend kunde beräknas för hela perioden var bestånden minskande för 13 arter, ökande för 8 arter och för 6 arter fanns ingen säker förändring. Vid analys för perioden 2003–2018 kunde trender beräknas för 38 arter och bestånden var minskande för 18 arter, ökande för 10 arter och oförändrade för 10 arter. För några arter, t.ex. svärta och svartbent strandpipare, kunde inga trender beräknas för hela den analyserade perioden då ingen av arterna längre bokförs årligen vid inventeringarna.

I stort sett har det gått bra för gäss, måsar, trutar och tärnor, men sämre för änder, vadare och sydlig gulärla. Svärta, sydlig kärrsnäppa och roskarl är på väg att försvinna från havsstrandängar. Svartbent strandpipare försvann under den analyserade perioden. Omkring hälften av strandängsarterna uppvisade populationsminskningar de senaste 15 åren, men det finns några ljusglimtar där trenderna inte är lika negativa i alla regioner. De hotade arterna brushane och rödspov har ökat från låga nivåer och på Öland går det överlag bättre för flera vadare än vad det gör i övriga regioner med havsstrandängar. Detta gäller dock inte strandskata, roskarl och storspov som fortsätter att minska även på Öland. Änder, med undantag av snatterand, uppvisar mer negativa trender på Öland och Gotland än i övriga regioner.

Arter som ökade perioden 2003–2018 var grågås, vitkindad gås, snatterand, storskrake, brushane, silltrut (västlig – intermedius), skrattmås, silvertärna och småtärna. Arter utan säkra förändringar i antal var kanadagås, gräsand, kricka, större strandpipare, rödspov, skärfläcka, havstrut, fiskmås och fisktärna. Minskande arter var knölsvan, årta, stjärtand, skedand, vigg, ejder, småskrake, gravand, strandskata, tofsvipa, roskarl, enkelbeckasin, storspov, drillsnäppa, rödbena, sydlig kärrsnäppa, gråtrut och sydlig gulärla. Åtgärdsprogrammen för hotade vadare på strandängar föreslår biotopförbättrande åtgärder med återskapande av våtmarker som en viktig insats för att bevara vadare. En annan betydande insats är att kontrollera predatorer genom jakt. Sedan 2007 har våtmarker skapats och predatorer jagats på Öland. Dessutom drabbades ön av ett utbrott av rävskabb, vilket decimerade rävstammen kraftigt under flera år. Predationen på vadarnas ägg har minskat på Öland och det är möjligt att utvärdera populationstrenderna på Öland i jämförelse med de på Gotland där inga liknande åtgärder har genomförts under samma tidsperiod. Under perioden 2006–2018 uppvisade sju av 24 jämförbara arttrender en mer positiv trend på Öland, medan det omvända, att en mer positiv trend fanns på Gotland, inte observerades alls. Skedand, strandskata, tofsvipa, större strandpipare, enkelbeckasin, rödbena och småtärna hade samtliga en mer positiv trend på Öland. Stora sammanhängande arealer av havsstrandängar på Öland tillsammans med rävskabb och omfattande åtgärder med predatorkontroll och biotopförbättring kan vara de faktorer som ligger bakom den mer positiva bilden för några strandängsfåglar på Öland jämfört med Gotland.

Storspov och roskarl är arter som inte tycks svara på åtgärder på häckningsplatserna. Detta indikerar att faktorer under fåglarnas flyttning eller i övervintringsområden kan ligga bakom observerade minskningar.

• The wind power industry almost certainly faces a considerable expansion within the near future in Sweden and elsewhere, and it is probably unavoidable that birds and bats will be killed or otherwise affected negatively to some extent. However, we believe that an increase in wind power production according to the national plan (30 TWh until the year 2020) is compatible with the preservation of viable populations of all bird and bat species in Sweden. The risk of negative effects can be limited considerably by planning and cooperation and by using the available information. On the other hand, there are also considerable gaps in our knowledge and these should be filled in order to minimize the uncertainties during future projects.
• We have reviewed the existing (2010) literature on the effects on wind farming on birds and bats in Europe and North America. The information has been analyzed with respect to species and groups of species, their occurrence and behavior and also according to the location and size of wind farms and wind turbines. The identified effects may be either direct, when animals are killed, or indirect, when their habitats are changed as a consequence of the establishment or operation of wind energy facilities. The indirect effects are believed to be relatively small for bats but they are probably the most important for birds. We have not reviewed effects arising from construction of power lines, extraction of materials for construction, changed hydrology and the like.
• A wind turbine in Europe or North America kills on average 2.3 birds and 2.9 bats per year. These are median values, however, and the variation is large (0-60 birds and 0-70 bats) and the distribution uneven (bimodal). While most wind turbines actually kill none or very few birds and bats, some turbines kill many. The location of a wind farm in relation to the local topography and surrounding habitat is the primary determinant of the number of birds and bats that will be killed.
• By far the most important measure that can be taken to minimize the risk of negative effects on birds and bats is to identify the dangerous locations and avoid locating wind turbines there. Most accidents with birds occur in places where they concentrate, such as near wetlands and bodies of water, but sometimes also in elevated sites including peaks and ridges of hills and mountains. For bats the most dangerous locations include coastlines and the top of distinct hills, but linear landscape elements such as lake shores, rivers, motorways, and, on a smaller scale also tree-lines, hedgerows and the like should also be considered as potentially risky. In contrast, in areas of intensively managed forest or open farmland the effect of wind turbines on birds and bats are usually small, particularly in flat terrain.
• Most future wind farm establishments in Sweden will probably be allocated to elevated sites within any of the two major forest regions. Such locations are generally not considered dangerous for birds and bats, but recent evidence from Germany and USA suggests that wind turbines located in such places sometimes are very dangerous to bats. Unfortunately, there is no information on the reaction of bats to wind turbines at high elevation forest sites in Sweden. This requires investigation as soon as possible.
• All flying birds may potentially collide with wind turbines. However, raptors, grouse and their allies, and also gulls and terns tend to collide more often than expected from their occurrence and numbers. Birds that breed, stop over or overwinter in a particular area, and thus spend more time there, face a higher risk to collide with wind turbines, compared to birds that pass over during migration. The fatality rate at a certain wind farm generally does not decline with time, which indicates that birds do not learn to handle the problem.
• There is no evidence that present or planned (30 TWh until 2020) wind farming in Sweden will affect any bird population at the national level, although eagles and other large raptors, as well as some waders, could possibly be affected locally or regionally. Nevertheless, particular attention is needed in areas where raptors are concentrated and in places with higher densities of breeding waders such as coastal meadows, bird islets and some bogs and mountain locations.
• Birds, with the possible exception of swallows and swifts, are normally not attracted to wind turbines. Instead, they either avoid or ignore such installations, and this applies both to land based and off shore wind farms. During the breeding season the disturbance range is usually short or difficult to determine, but its presence is more obvious in waders than in other birds. Furthermore, it is more obvious at other times of the year, particularly in water birds that live in flocks, including divers, geese, ducks and waders. Disturbance reactions usually become obvious within 100-500 m from the turbine, but for some birds such as divers, the distance can be longer.
• Bird densities in areas used for wind farming may either decrease or increase with time. We have been unable to find any general trends in this respect, however, although many high quality studies have been reviewed. The same situation applies to habituation, which means that the behavioral disturbance effects may either increase or decrease with time. If the densities and behavioral effects increase, decrease or remain stable over time seems to depend on the bird species in question and the particular situation.
• Migrating seabirds usually avoid flying close to wind turbines both in daytime and at night. In daylight, obvious changes in the flight paths occur at 1-2 km (sometimes 5 km) from the turbines, but at night the reaction becomes obvious only at 0.5-1 km. The change in flight direction may lead to barrier effects and hence longer flight paths around the wind farms. On the other hand, accidents with migrating seabirds at marine wind farms seem to be very rare.
• Bats are killed at wind turbines as they hunt for insects that accumulate around the turbine towers. The immediate causes of death may be either fractures resulting from collision with the rotor blades, or ruptures of blood vessels or lungs visible as internal hemorrhaging. In the latter case, the damage is caused by rapidly falling air pressure behind the rotor blades. The accidents usually (90%) occur during warm nights with slow wind speed in late summer and autumn (late July to September), but sometimes also in spring (May to early June). Very few bats are killed at wind farms in the middle of the summer and during the winter season. Like bats, swallows and swifts are also killed while feeding on insects at wind turbines, but the extent of this is unknown and needs to be investigated.
• Accidents with bats at wind farms are predictable with respect to the time of day and prevailing weather conditions and usually occur during a limited part of the year (late summer) as well. In contrast, accidents with birds at wind farms tend to occur throughout the year and without any obvious coupling to the season and prevailing weather conditions. This difference between birds and bats is fundamental and implies that the two groups of animals should be handled separately with respect to wind farming. The continued use of a wind turbine that proves to be dangerous for bats may perhaps be facilitated, providing a mitigation scheme is worked out. This seems to be more difficult to do for birds, because their contact with wind turbines is more unpredictable in general and also highly variable among species. Hence, careful consideration of the turbine location before construction is most important for birds.
• Bats occasionally hunt migrating or drifting insects that form local swarms at wind turbines far out at sea, but if this behavior results in bats being killed at marine wind farms has not been investigated. However, the behavior of bats at offshore wind turbines is similar to that observed at wind turbines on land, so until evidence is available we should expect that the risk of being killed is also similar.
• The risk that bats are killed at wind turbines varies strongly from species to species. For some species, fatalities are rare or occasional, while other species are much more vulnerable. The high-risk species are adapted to catch insects in the open air and include the common noctule, the parti-colored bat, the northern bat and the pygmy pipistrelle and also their rarer relatives Leisler´s bat and the common and Nathusius´ pipistrelles. These species together comprise as much as 98% of all fatalities of bats at north European wind farms. Other species, some of which are very common, seem to spend less time at heights where they are at risk to collide with turbine rotor blades. Nevertheless, there are a few species, notably the barbastelle, which are hard to categorize. They occur in scarce or small populations, which in itself could be the main reason why they are rarely found dead at wind turbines.
• Taller turbines kill more bats compared to lower turbines, but this does not seem to apply to birds, perhaps with the exception of certain raptors. The modernization of older wind power facilities usually means that the turbines become higher and more efficient but possibly fewer. Hence modernization of older wind farms may result in lower risks for birds in general but at the same time, the risk for bats and possibly raptors probably increases. Otherwise, the fatality rate, defined as the number of fatal accidents per turbine and year, does not seem to be related to the construction or lighting of the turbines or to their internal location within the wind park. Likewise, we found no evidence that the fatality rate depends on the distance between the rotor and the ground or on the size of the wind farm (number of turbines).
• To evaluate the possible impact of future wind farming on bat populations in Sweden, we developed a simple mathematical model. Unfortunately, the necessary demographic information is not available for Swedish bat populations, so we had to use data from Germany. This means that the conclusions become less reliable. Nevertheless, our modelling suggests that we should not exclude the risk that the wind farm development along the national plan (30 TWh until 2020) could have a significant negative impact on some bat species at the national level.
• The risk that a bird or a bat is killed at a wind turbine is probably small compared to the risks faced from other human activities. However, the mortality at wind turbines is different from other mortality factors with respect to which species and age groups that are affected, and therefore the risk of potential long-term effects of wind farming on birds and bats should not be neglected. • An already published model (Ahlén 2010a) may be used as a general guide for the handling process of wind farm applications. Suggested localizations of turbines may be considered as either a) “high-risk”, where negative effects on bats or birds can be expected, b) “uncertain”,where a qualified evaluation requires pre- or post-construction surveys, or both, or c) “low-risk”, where negative effects on birds or bats are considered unlikely.
• We present what we believe should be included in a wind farm EIA (Environmental Impact Assessment) with respect to birds and bats and also how the pre- and post-constructions surveys should be carried out. To maintain the quality of the surveys, it is essential that they are made generally available and open to discussion for extended periods. Hence, the survey methods and protocols should be standardized and the results should be published or otherwise made accessible in printed form or on the internet as early as possible.

1. Since the previous report on the impact from wind power on birds and bats was published in 2011, much new and important information have appeared both internationally and in Sweden. The present report is a summary of the international research in this area in recent years, and also of the Swedish post-construction surveys made until 2015. This report is hence an update of the previous (2011) report.

2. With respect to birds, the results of new research largely confirm the conclusions from the previous report. For bats, however, new results show that wind power is a larger problem than we realized five years ago, but, on the other hand, new mitigation methods have recently been developed and tested, so that the problem can now be handled more efficiently.

3. Wind power facilities are generally a larger problem for bats than for birds. This is because more bats are being killed, and also because the mortality is concentrated to a few species of bats, which therefore may be affected seriously. At the same time, wind power facilities can also be a problem for certain kinds of birds, some of which may be affected negatively at the population level. Common for birds and bats that risk being negatively affected at the population level is that they have low reproductive potential, and therefore may have difficulties compensating for increased mortality.

4. The fatality rate of birds at wind turbines remain at 5–10 birds per turbine and year on average, even after several and more detailed surveys that have been conducted recently. The location of the turbine is often an important determinant of the fatality rate. While most turbines kill few birds, others may kill up to 60 birds per year. So far there is only one study from Sweden that has been executed in sufficient detail to allow estimation of annual fatality rates. This study was conducted at Näsudden on the island of Gotland, a coastal site very rich in birds, and show, as expected, fatality rates much higher than average. Regarding fatality rates of birds and bats at marine wind farms, no new evidence-based knowledge have been presented since the previous report.

5. Bird mortality at wind turbines generally increases with the size of the turbines. However, in relation to installed effect and produced electricity the mortality declines with increased turbine size. As fewer new, large plants replace old, small ones, the total mortality per wind farm can be lowered at the same time as the electricity production increases. This was the case at Näsudden when the old turbines were replaced by new ones. If a similar effect also is achieved for bats has not been investigated.

6. All kinds of birds can be killed at wind turbines. Also, birds are probably killed at all sites where modern wind turbines are being used. Most fatalities are small songbirds. Raptors, gulls and game birds are killed at higher rates than expected based on their population sizes. Relatively few swan, geese and cranes are killed at wind turbines, probably because these birds show strong avoidance behaviours. Relatively few birds are killed while in flight during migration. Generally, mortality is higher for birds that stay in an area over longer periods such as during breeding, wintering or at stopovers during migration.

7. Estimates of fatality rates for bats at wind turbines presented in 2011 were much too low. New research from Europe and North America suggest that on average a wind turbine kills 10–15 bats per year, in some cases up to 100 or more. We still have no comparable estimates from Sweden, but an ongoing study from a site in Halland suggests that the fatality rate is about 5 bats per turbine and year at that site.

8. Mortality of bats at wind turbines is limited to a few species that move and feed in the open air above the tree-canopies. We call them high-risk species. The consideration of bats at wind turbines should focus on them. The noctule, the parti-colored bat and in the north also the northern bat are those that we believe are in most need of concern, but the soprano-, common and Nathusius’ pipistrelles as well as the rarer Leisler’s bat and serotine are also high-risk species and thus potentially affected. Remaining species are rarely or never killed at wind turbines.

9. There have been some recent attempts to investigate if the mortality caused by wind turbines has negative population effects on bird species. In USA it was found that present wind farms probably do not affect any national population of songbirds. Similar results were obtained for Canada, but in this case the results applied to all breeding birds. No such broad studies have been made in Europe, but estimates have been made for species considered as particularly vulnerable. In northern Germany, with particularly many wind farms in operation, it is believed that the populations of red kites and common buzzards are already being affected negatively and this may perhaps apply to the white-tailed eagle as well.

10. We still have no estimates of population sizes for bats in Sweden or internationally and therefore we cannot evaluate if and how the increased mortality from wind turbines affects bat populations. However, there are concerns from North America and Europe that serious negative effects on bat populations of certain species already have occurred.

11. Recent results from studies on the impact of wind turbines on habitats, avoidance and disturbance of birds confirm the pattern from the previous report. There is large variation among different species, areas and habitats and general conclusions are difficult to draw. Nevertheless, avoidance behaviour is usually less obvious during the breeding season compared to the rest of the year. During the breeding season avoidance is usually obvious only within a few 100 m, the greatest distances are found among waders. During other parts of the year, it is birds that live in flocks and certain marine birds that show the greatest avoidance distances. Nothing new has appeared regarding habituation of birds to wind turbines and there is still considerable variation between different studies. There are some recent studies suggesting that the distance and habitat between the turbines affect the degree of avoidance behaviour and disturbance. Marine wind farms are avoided by most marine birds, but some species (cormorants and gulls) are attracted to the turbines, probably because the towers provide resting sites or access to food. Long-term studies of avoidance and disturbance are still lacking.

12. Impact on the habitats, avoidance behaviour and disturbance has not been investigated with respect to bats so far and may generally be less of a problem for bats than for birds. It is nevertheless obvious that drastic physical changes of the habitat will have effects also on bats, one way or another. On the contrary, it is clear that bats are attracted to wind turbines and that they search for them actively, in contrast to birds, which means that the problem usually requires different solutions for the two groups of animals.

13. Measures to minimize negative impact on birds are still mostly focused on avoiding building wind turbines in places that are rich in birds, particularly sites with high numbers of birds during breeding, wintering and stopovers during migration. Areas around specific occurrences and breeding sites of birds belonging to species or groups of species that have turned out to be particularly vulnerable to negative impact from wind turbines should be avoided. One such example is the larger raptors. Maintaining buffer zones, areas within which wind turbines should not be built, is a way to reduce the risks in such cases. In this report we review the current use of protection zones for birds and provide new suggestions for their future application. We discuss how we can achieve new and more scientifically based protection zones, particularly for our eagles. We appreciate that protection zones is a useful way to reduce the risks for some birds, but at the same time we emphasize that that this method cannot eliminate the risks entirely.

14. Although we consider buffer zones as an effective and practically useful way to reduce negative impact on particular birds, we and many other scientists are realising that this method may not always be sufficient for the protection and formation of viable populations of the species in question. To achieve such goals, planning at a larger scale may be necessary, where areas with the lowest risks of negative environmental impacts are designated suitable for e.g. establishment of wind farms. We believe that this would increase the efficiency of the planning and handling processes during wind turbine establishment and also facilitate the protection of both birds and bats, in comparison with current practices. This would also ensure that sufficiently large areas with relatively low risks are maintained for long-term conservation of (bird and bat) populations.

15. Once the turbines are built the available mitigation options are few when it comes to protection of birds. To mitigate by temporary halting the turbines during periods of high risk, as employed for bats, is a less useful method for birds. For birds there is no clear and general relationship between prevailing conditions on one hand, and the mortality risk on the other, which is in sharp contrast to the situation for bats. Although there are some cases from other countries where wind turbines have been halted to protect birds, this method do not seem to be useful in Sweden, as far as we can see. However, there is a promising development of various technical monitoring solutions that aim to keep bird fatalities at a very low level. As far as we know, no such system is yet fully developed and operational, but this is probably only a matter of time. Finally we also have the option of using compensation measures at a different site, a method that may help minimize the total effect on a population. It has barely been used in Sweden so far, but is more common internationally.

16. The most important measure for protection of bats at wind farms is to adjust the operation of turbines according to the occurrence of certain high risk species. This should be done by halting the rotors during periods when bat activity at rotor height is most frequent. Halting the rotors is a feasible method where noctules, parti-colored bats and serotines, and, particularly in the north, northern bats occur. This measure is expected to inhibit 60–90% of the potential fatalities.

17. To evaluate if mitigation at a particular site is feasible and decide how it should be applied locally, activity of the high risk species at rotor height should be measured continuously over longer periods, preferably during three seasons. Alternatively, searches for dead bats can be made, but this is quite complicated and requires more work. In some cases it may be more efficient to use a general mitigation scheme based on general knowledge about potentially dangerous situations, without spending resources and time to investigate bat activity. This option can be worth considering particularly in cases where it is clear already from the start that mitigation will be necessary.

18. How often halting the rotors will be required at a site depends primarily on the weather, and is hard to predict. A rough estimate for southern Sweden suggests that turbines need to be stopped during about 10 nights on average per year. Most likely mitigation will be required less frequently in the north.

19. Post-construction surveys so far made in Sweden have not contributed much new and useful data on how birds and bats are affected by wind farming. Unfortunately, most of them have not been up to expected standards and have not been able to answer even the most basic and relevant questions. A common impression is that it has been more important to do something, no matter why and how, rather than focussing on what has actually been achieved. There are certainly exceptions. A few programs have been carefully planned and well executed and have contributed with significant and important results that will be well used. This applies to birds and bats alike. There is every reason to reconsider the system of post-construction surveys as used at present in Sweden, so that future programs can contribute with useful information about local conditions and also can be used together with results from other programs to investigate broader patterns. Particularly for bats but sometimes also for birds, well designed programs are needed for efficient mitigation so that the negative impact on the fauna can be minimized.

20. We present guidelines on how surveys should be made and standardized to provide the best possible foundation for decisions and at the same time be cost-effective. Standardization of the methodology is important if the results are to be useful also in a broader context, although this is usually not the primary objective of the surveys. A national standard consisting of common guidelines for how surveys and measures should be employed with respect to methods and equipment is needed.

1. Sedan den första syntesrapporten om vindkraftens effekter på fåglar och fladdermöss publicerades 2011 har en hel del ny och viktig kunskap tagits fram både internationellt och i Sverige. Den här rapporten är en sammanställning av internationell forskning under senare år samt av de svenska kontroll- och uppföljningsprogram som genomförts fram till 2015/2016. Rapporten är en uppdatering av den tidigare syntesrapporten.

2. Nya resultat befäster i stort sett slutsatserna från den första syntesrapporten 2011 när det gäller fåglar. När det gäller fladdermöss visar ny kunskap å ena sidan att vindkraften är ett större problem än vad vi trodde för fem år sedan. Å andra sidan har nya metoder för att begränsa skadorna hunnit utvecklas och testas så att vi nu kan hantera problemet bättre.

3. Vindkraft är generellt sett ett större problem för fladdermöss än för fåglar. Detta beror dels på att fler fladdermöss dödas, men också på att dödligheten koncentreras till några få arter som därmed riskerar att påverkas kraftigt. Samtidigt kan vindkraft också innebära problem för, och populationspåverkan på, vissa typer av fåglar. Gemensamt för de fåglar och fladdermöss där det finns risk för negativ påverkan på populationsstorlekar är att de har låg reproduktionspotential, vilket innebär att de kan förväntas få svårt att kompensera för en kraftigt ökad dödlighet.

4. Genomsnittsvärden för antalet dödade fåglar per vindkraftverk och år ligger även efter nya och mer detaljerade undersökningar kvar på mellan fem och tio per kraftverk och år. Vindkraftverkens läge har ofta betydelse för hur många fåglar som dödas. Medan vissa verk dödar mycket få fåglar, kan andra orsaka upp till ca 60 fåglars död per år. Än så länge finns endast en enda svensk studie som genomförts så pass noggrant att det går att beräkna den årliga dödligheten. Denna gjordes vid Näsudden på Gotland, ett mycket fågelrikt område, och visar inte helt oväntat på en dödlighet som ligger klart högre än i medelfallet. Miljön där vindkraftverken står är av betydelse för hur många fåglar som dödas och allra högst dödlighet har funnits i anslutning till våta miljöer, såsom vid Näsudden. Det har inte kommit någon ny faktabaserad kunskap om dödligheten vid marina vindkraftverk, vare sig för fåglar eller för fladdermöss.

5. Fågeldödligheten ökar med verkens storlek, ett resultat som visats internationellt och som stöds av studierna på Näsudden. Sett i förhållande till installerad effekt och producerad mängd el minskar dock dödligheten med ökande verksstorlek. Då det dessutom behövs färre nya, stora verk jämfört med gamla, små verk för att producera samma mängd el kan man minska den totala dödligheten per anläggning samtidigt som elproduktionen ökas. Detta blev fallet vid Näsudden när man bytte ut äldre verk mot nya. Om effekten blir densamma när det gäller fladdermöss har inte undersökts.

6. Alla typer av flygande fåglar kan dödas vid vindkraftverk, inga är immuna. Fågeldödlighet förekommer också vid alla platser där vindkraftverk av de typer vi använder idag finns. Det finns sannolikt inga platser där dödlighet aldrig förekommer. De allra flesta fåglar som dödas av vindkraftverk är vanliga småfåglar. Rovfåglar, måsar, trutar och hönsfåglar dödas i högre omfattning än förväntat i förhållande till populationsstorlekarna. Förhållandevis få svanar, gäss och tranor förolyckas, troligen eftersom dessa grupper uppvisar starka undvikandebeteenden. Relativt få fåglar förolyckas under aktiv flyttningsflykt. Dödligheten är generellt högre för fåglar som vistas i ett område under längre tid såsom under häckning, övervintring eller rastning under flyttningstid.

7. De siffror på dödlighet av fladdermöss vid vindkraftverk som presenterades 2011 var för låga. Nya undersökningar i Europa och Nordamerika har visat att i genomsnitt dödar varje vindkraftverk 10–15 fladdermöss per år. Vi har fortfarande inga jämförbara siffror från Sverige, men preliminära resultat från en vindpark i Halland visar på fem dödsfall per kraftverk och år på den platsen.

8. Dödlighet av fladdermöss vid vindkraftverk är nästan helt begränsad till arter som rör sig och jagar i fria luften över trädtoppshöjd. Dessa arter kallar vi högriskarter. Hänsyn till fladdermöss vid vindkraftverk skall fokuseras till dessa arter. Större brunfladdermus, gråskimlig fladdermus och i norr kanske även nordfladdermus bedömer vi vara i störst behov av hänsyn. Men även dvärg-, syd- och trollpipistrell samt de sällsynta arterna mindre brunfladdermus och sydfladdermus är högriskarter och riskerar därmed att påverkas negativt. De övriga svenska fladdermusarterna dödas sällan eller aldrig vid vindkraftverk.

9. Under senare tid har det gjorts ett antal ansatser till att analysera om dödligheten orsakad av vindkraftverk påverkar populationsstorlekar för fåglar. I Nordamerika fann man att dagens befintliga vindkraftverk sannolikt inte påverkar storleken på något av kontinentens småfågelbestånd. Liknande resultat hittade man specifikt för Kanada, men då för samtliga häckande fågelarter. I Europa har man inte gjort några lika övergripande analyser, men istället specifikt analyserat arter som bedöms vara särskilt utsatta. I norra Tyskland bedöms att redan i dag är dödligheten vid vindkraftverk så hög totalt sett, med väldigt många vindkraftverk i drift, att den påverkar antalet röda glador och ormvråkar negativt. Sannolikt gäller detta även för antalet havsörnar.

10. Det finns fortfarande inga mått på storleken på fladdermuspopulationer, vare sig inom Sverige eller internationellt, och därför kan man inte göra några tillförlitliga beräkningar av hur vindkraftdödligheten påverkar bestånden. Det finns farhågor både från Nordamerika och från Europa om att kraftig negativ påverkan på populationsstorlekarna av ett antal fladdermusarter på grund av vindkraftorsakad dödlighet redan kan ha skett.

11. Sentida resultat om påverkan på livsmiljö, undvikande och störning från vindkraftverk på fåglar visar på samma mönster som vi angav i den förra syntesrapporten. Det är stor variation mellan olika arter, olika områden och olika miljöer. Generella slutsatser är svåra att dra, men allmänt sett förefaller undvikande vara lägre under häckningstid än under övriga delar av året. När undvikande under häckning förekommer rör det sig i regel om avstånd på upp till några 100 m. Vadare uppvisar de största undvikandeavstånden under häckningstid. Under andra delar av året är det fåglar som lever i flockar samt en del marina fåglar som visar de allra största undvikandeavstånden. Inget direkt nytt har framkommit när det gäller om fåglar vänjer sig vid vindkraftverk eller inte. Även på den punkten varierar resultaten mellan olika studier. Några senare undersökningar antyder att avstånd mellan verk samt miljön mellan verk påverkar graden av undvikande och störning. Vid marina parker är det fortsatt så att flertalet marina fåglar visats undvika dessa. Ett mindre antal arter (skarvar och måsfåglar) attraheras till vindparker, sannolikt eftersom dessa erbjuder viloplatser och kanske även förbättrade födosöksmöjligheter. Långtidsstudier av påverkan på livsmiljö, undvikande och störning från vindkraftverk på fåglar saknas i stort.

12. Påverkan på livsmiljö, undvikandebeteende och störningar har inte avhandlats i några studier av fladdermöss så här långt och har sannolikt betydligt mindre betydelse för denna djurgrupp än för fåglar. Samtidigt är det självklart att en rent fysisk förändring av livsmiljön påverkar även fladdermöss på något sätt. Å andra sidan har man visat att fladdermöss attraheras till vindkraftverk och söker upp dem aktivt. Detta är en stor och viktig skillnad jämfört med fåglar och gör att problemet måste hanteras på ett annat sätt.

13. Åtgärder för att minska negativ påverkan på fåglar från vindkraft handlar fortfarande i första hand om att undvika att bygga vindkraftverk på särskilt fågelrika platser, speciellt sådana som används under häckning, övervintring eller rastning under flyttningen. Det handlar också om närområden kring förekomster, häcknings- eller boplatser av arter och grupper av fåglar som visats löpa högre risker för negativ påverkan från vindkraft. Exempel på sådana är större rovfåglar. Så kallade skyddsavstånd, zoner där inga vindkraftverk bör byggas, är ett sätt att minska riskerna i sådana fall. Vi går i denna rapport igenom tidigare föreslagna skyddsavstånd, ger nya förslag på sådana, samt diskuterar på vilket sätt och med vilken faktabakgrund man skulle kunna komma fram till mer vetenskapligt grundade skyddsavstånd, särskilt för våra örnar. Vår utgångspunkt här är att skyddszoner är ett bra sätt att minska risker, men samtidigt ska man vara medveten om att det inte är och aldrig har varit avsikten att skyddszonerna ska eller kan ta bort riskerna helt och hållet.

14. Samtidigt som vi anser att skyddsavstånd är ett verkningsfullt och praktiskt användbart redskap för att minska risker för negativ påverkan på vissa typer av fåglar, lyfter vi och ett ökande antal forskare också frågan om att detta kanske inte är tillräckligt för att bevara eller skapa livskraftiga bestånd av de arter vi vill ha. För att nå sådana mål menar vi att det krävs en mycket mer storskalig planering där man från centralt håll pekar ut de områden där en utbyggnad av exempelvis vindkraft ger så liten negativ miljöpåverkan som möjligt. Vi menar att detta skulle kunna leda till en smidigare hantering av ansökningsärenden för vindkraft, samtidigt som det skulle gagna fågelskyddet, i jämförelse med dagens hantering av ärende för ärende. Ett sådant förfarande innebär samtidigt att tillräckligt stora ytor med en relativt sett riskfri miljö förblir oexploaterade, och relativt sett riskfria för de bestånd vi vill ha. För att kunna genomföra detta krävs att samhället gemensamt sätter upp målnivåer för olika fågel- och fladdermusarter.

15. När verken väl står på plats finns i dagsläget ett mer begränsat antal åtgärder att ta till när det gäller fåglar. Att på samma sätt som för fladdermöss anpassa driften för att minska risker är av allt att döma betydligt svårare för fåglar. Detta beror på att det inte finns lika klara, tydliga och generella kopplingar mellan olika omvärldsfaktorer och fågeldödlighet vid vindkraftverk, som det finns för fladdermöss. Tillfällig avstängning i riskabla situationer har använts på några platser i världen även för fåglar, men är inte direkt användbart i svenska förhållanden såvitt vi kan bedöma. Här finns stora förhoppningar på tekniska lösningar som ska kunna förhindra olyckor, eller i alla fall minska antalet olyckor till en mycket låg nivå. En lovande utveckling sker på detta område, men såvitt vi kan bedöma finns det idag inga färdiga och fullt ut fungerande system som visats kunna utföra det som eftersträvas. Med största sannolikhet är detta dock något som kommer i framtiden, frågan är endast när det kan bli praktiskt möjligt. Till sist har vi även möjligheten att genomföra kompensationsåtgärder på annan plats, för att se till att den totala påverkan blir så låg som möjligt. Detta har så här långt knappt använts alls i Sverige, men är mer vanligt internationellt.

16. Den viktigaste åtgärden för att skydda fladdermöss vid vindkraftverk är att se till att kraftverkens drift anpassas till förekomst av högriskarterna, där sådana förekommer. Detta sker bäst genom att låta vindkraftverken stå stilla under de tider och väderförhållanden då aktivitet av fladdermöss i rotorhöjd är mest frekvent. Tillfällig avstängning under förhållanden med störst risker kan förväntas hindra 60–90% av de olyckor som annars skulle ha inträffat.

17. För bedömning av om tillfällig avstängning är lämplig i en specifik vindpark och hur den skall anpassas lokalt bör man mäta aktivitet av högriskarterna i rotorhöjd under längre sammanhängande perioder, helst under tre säsonger med kraftverken i drift. Alternativt görs eftersök av döda fladdermöss, men detta är dyrare och mer arbetskrävande. Man kan även driva verken med tillfällig avstängning i risksituationer redan från början, utan att först behöva undersöka aktiviteten av fladdermöss i rotorhöjd. Detta kan vara en billigare och snabbare metod i vissa lägen, särskilt där man redan på förhand kan säga att avstängningsrutiner kommer att behövas.

18. Hur ofta tillfällig avstängning kommer att behöva användas på en viss plats beror i första hand på vädret och är därför mycket svårt att förutsäga. En grov och preliminär bedömning för södra Sverige antyder att det kommer att behövas under ett tiotal nätter per år i genomsnitt. Behovet kommer antagligen att vara lägre i norr.

19. Hittills avrapporterade svenska kontroll- och uppföljningsprogram har inte bidragit med särskilt mycket ny och användbar kunskap om hur svensk vindkraft påverkar fåglar och fladdermöss. Tyvärr har huvuddelen inte utförts så att de ens har kunnat besvara de allra enklaste frågorna som ställts. Ett genomgående intryck är att det många gånger har varit viktigare att genomföra något (oavsett vad det är), än vad man faktiskthar genomfört. Några undantag finns givetvis i form av mycket väl utförda program som genererat användbara resultat, för båda djurgrupperna. Det finns stor anledning att se över hela systemet med kontroll- och uppföljningsprogram så att dessa framöver kan bidra med kunskap i första hand kring de lokala förhållandena på den plats de genomförs, men också så att resultaten tillsammans med resultat från flera platser kan användas för att analysera mer generella mönster. Särskilt för fladdermössen, men ibland också för fåglar, behövs även väl genomtänkta kontrollprogram för att anpassa drift och minimera riskerna för negativ påverkan.

20. Vi presenterar riktlinjer för hur inventeringar, kontroll- och uppföljningsprogram bör utföras och standardiseras för att ge bästa möjliga beslutsunderlag och samtidigt vara så kostnadseffektiva som möjligt. Standardisering av metodiken är viktig om resultaten skall kunna användas i ett större perspektiv, även om detta inte är den primära avsikten med kontrollprogram. Det bör tas fram en nationell standard i form av gemensamt beslutade riktlinjer för hur program och åtgärder skall genomföras med avseende på metodik och utrustning.

Projektet ingår sedan 1981 i naturvårdsverkets miljöövervakning. Vid starten utgjorde det en integrerad del av Programmet för Miljö-Kvalitetsövervakning (PMK), som huvudsakligen bedrev sin verksamhet i ett tjugotal relativt små s.k. referensområden som låg spridda över landet från Torne lappmark till Skåne. I anslutning till dessa områden etablerades successivt under åren 1981–1984 grupper med starholkar, normalt 100 holkar i varje område. Det är detta som förklarar områdenas lokalisering. Två nya områden tillkom 1988, men under 1990-talet avslutades också bevakningen i vissa områden på grund av att beståndet av stare blev för litet eller helt försvann. För närvarande sker bevakning i nio områden i södra och ett område i norra Sverige. Projektet ingår numera i naturvårdsverkets nationella miljöövervakning, programområde jordbruksmark, delprogram miljögifter i biota, jordbruksmark. Starövervakningen har två syften, dels övervakning av miljögifter, dels av stararnas häckningsframgång. Miljögifterna övervakas genom att starungar analyseras. Att ungar används beror på att de speglar den lokala belastningen. Prover lagras också i en miljöprovbank för framtida retrospektiva studier av i dag okända eller ej aktuella miljögifter. Naturhistoriska riksmuseets miljögiftsavdelning svarar för insamling, analys och förvaring av proverna och Ekologiska institutionen i Lund för registrering av häckningarna i holkarna samt för att hålla holkbeståndet i gott skick. Denna rapport omfattar enbart häckningsövervakningen. Resultaten från miljögiftsanalyserna redovisas av Naturhistoriska riksmuseet.

Projektet ingår sedan 1981 i naturvårdsverkets miljöövervakning. Vid starten utgjorde det en integrerad del av Programmet för Miljö-Kvalitetsövervakning (PMK), som huvudsakligen bedrev sin verksamhet i ett tjugotal relativt små s.k. referensområden som låg spridda över landet från Torne lappmark till Skåne. I anslutning till dessa områden etablerades successivt under åren 1981–1984 grupper med starholkar, normalt 100 holkar i varje område. Det är detta som förklarar områdenas lokalisering. Två nya områden tillkom 1988, men under 1990-talet avslutades också bevakningen i vissa områden på grund av att beståndet av stare blev för litet eller helt försvann. För närvarande sker bevakning i nio områden i södra och ett område i norra Sverige. Projektet ingår numera i naturvårdsverkets nationella miljöövervakning, programområde jordbruksmark, delprogram miljögifter i biota, jordbruksmark. Starövervakningen har två syften, dels övervakning av miljögifter, dels av stararnas häckningsframgång. Miljögifterna övervakas genom att starungar analyseras. Att ungar används beror på att de speglar den lokala belastningen. Prover lagras också i en miljöprovbank för framtida retrospektiva studier av i dag okända eller ej aktuella miljögifter. Naturhistoriska riksmuseets miljögiftsavdelning svarar för insamling, analys och förvaring av proverna och Ekologiska institutionen i Lund för registrering av häckningarna i holkarna samt för att hålla holkbeståndet i gott skick. Denna rapport omfattar enbart häckningsövervakningen. Resultaten från miljögiftsanalyserna redovisas av Naturhistoriska riksmuseet.

Populationsutvecklingen är stabil och populationen god i bevakningsområdena Revinge, Berg, Fleringe och Kvismaren. Områden med små eller minskande bestånd är Skäverud, Tyresta, Grimsö, Ottenby och Abisko. Efter åtgärder är situationen i Svartedalen tillfredsställande.Äggkullstorleken, antal flygga ungar och andelen flygga ungar av antal lagda ägg var jämförelsevis höga 2006 och har varit stabila det senaste kvartsseklet.Vissa områden med små eller minskande bestånd måste kompletteras med ytterligare holkar i närliggande ersättningsområden för att övervakningen skall säkerställas på sikt.

Populationsutvecklingen har länge varit stabil och populationen god i bevakningsområdena Revinge, Berg, Fleringe och Kvismaren. Områden med små eller minskande bestånd har varit Tiveden/Skäverud, Tyresta, Grimsö, Ottenby och Abisko. År 2007 skedde dock viss återhämtning i flertalet områden, dock ej i Tyresta. Efter åtgärder är situationen i Svartedalen också tillfredsställande.Äggkullstorleken, antal flygga ungar och andelen flygga ungar av antal lagda ägg var jämförelsevis höga 2007 och har varit tämligen stabila det senaste kvartsseklet. Endast i Tyresta var häckningsframgången påtagligt dålig.För att säkerställa bevakningen i områden med låga populationer har nya holkgrupper etablerats nära Karlsborg (Tiveden; två grupper om vardera 25), i Grimsöområdet (två grupper om vardera 25 holkar) samt vid Ottenby (en grupp med 25 holkar). Vidare har holkar för etablering av nya grupper vid Tyresta tillverkats och transporterats dit, men ännu inte satts upp.

(1) Populationsutvecklingen har länge varit stabil och populationen god i bevakningsområdena Revinge, Berg, Fleringe och Kvismaren. Tendensen har tidigare varit negativ i Tiveden, Grimsö och Ottenby. Beståndet har länge varit litet i Tyresta. Under senare år har det dock skett viss återhämtning i områdena med tidigare nedgång. Efter åtgärder (nya holkgrupper) är situationen både för bevakning av häckningsframgången och provtagningen för miljögiftanalyseer tillfredsställande i alla områden utom Tyresta, där en ny holkgrupp skall etableras. (2) Äggkullstorleken, antal flygga ungar och andelen flygga ungar av antal lagda ägg var höga 2008 och har varit tämligen stabila det senaste kvartsseklet. Antalet flygga ungar per häckning var ett av de bästa någonsin.

(1) Antal starar som skrider till häckning i bevakningsområdena och som således ligger till grund för analys av häckningens förlopp och produktionen av ungar samt möjliggör provtagning för miljögiftsanalyser är efter uppsättning av kompletteringsholkar i vissa av områdena nu helt tillfredsställande i Grimsö, Kvismaren, Tiveden, Svartedalen, Fleringe, Ottenby och Revinge. I Berg har antal häckningar minskat och om trenden inte vänder kan en kompletterande holkgrupp komma att behövas. För Tyresta behövs ett kompletterings- eller ersättningsområde. (2) Den genomsnittliga äggkullstorleken var hög 2009, men andelen flygga ungar var däremot låg i förhållande till vad som gällt under senare delen av 1990-talet och 2000-talet. Den var dock högre än många år under 1980-talet och första delen av 1990-talet. Långsiktigt över hela bevakningsperioden sedan början av 1980-talet finns inga övergripande negativa trender. (3) Äggläggningen startade 2009 tidigare än någonsin i flera av områdena och nytt tidighetsrekord slogs i en holk i Fleringe där första ägget lades 16 april. Starens häckningsstart och häckningsframgång är känsliga för vårens väder och därför indikatorer på effekter av klimatförändringar.

(1)Antal starar som skrider till häckning i bevakningsområdena och som således ligger till grund för analys av häckningens förlopp och produktionen av ungar samt möjliggör provtagning för miljögiftsanalyser är efter uppsättning av kompletteringsholkar i vissa av områdena nu helt tillfredsställande i Grimsö, Kvismaren, Tiveden, Svartedalen, Fleringe, Ottenby och Revinge. I Berg har antal häckningar minskat det senaste decenniet men är tills vidare ändå tillfredsställande. I Tyresta är antalet häckningar så lågt att ett kompletterings- eller ersättningsområde borde etableras.

(2)Den genomsnittliga äggkullstorleken var hög 2010, medeltalet flygga ungar det högsta någonsin liksom andelen ägg som resulterade i flygga ungar. Långsiktigt över hela bevakningsperioden sedan början av 1980-talet är trenderna svagt positiva.

(3)Äggläggningen startade 2010 något senare än i fjol i de flesta områden. Starens häckningsstart och häckningsframgång är känsliga för vårens väder och därför goda indikatorer på effekter av klimatförändringar. Häckningsstarten har förlagts allt tidigare i de flesta områden vilket är en av orsakerna till de ökande ägg- och ungkullstorlekarna.

(4)Projektets nuvarande omfattning förmår på ett mycket bra sätt övervaka de väsentliga variablerna i häckningens förlopp i södra Sverige. Resultaten föranleder inga misstankar om att det i de terrestra miljöerna skulle finnas någon väsentlig negativ faktor som involverar miljögifter.