Sverige har genom Konventionen om biologisk mångfald förbundit sig att bevarasin biologiska mångfald (biodiversitet) på ekosystem-, art- och gennivån. Ettvanligt synsätt är att bevarandet av ekosystem och naturtyper också bevarararter och att bevarandet av arter också bevarar genetisk variation inom arterna.Det finns en ökande insikt om att bevarandet av arter inte nödvändigtvis bevarar den genetiska mångfalden inom arterna. Bevarandet av genetisk variationhar hittills fått relativt liten uppmärksamhet inom den praktiska naturvården.På senare år har en del forskare argumenterat för att bevarandearbetetkanske borde fokuseras på att försöka förhindra utdöenden av genetisktdistinkta populationer snarare än att förhindra att arter dör ut. Förespråkarnamenar att man genom att satsa på att bevara genetiskt distinkta populationerbättre bevarar en arts evolutionära potential och anpassningsförmåga. På såsätt minskar risken att arten dör ut även i ett längre tidsperspektiv.Naturvårdsverket fick ett regeringsuppdrag 2006 att ”i samråd med Statensjordbruksverk, Skogsstyrelsen, Fiskeriverket och Sveriges lantbruksuniversitet,ta fram ett nationellt handlingsprogram för bevarande av genetisk variation hosvilda växter och djur.” Den här kunskapsöversikten är en del av underlagetinom uppdraget och har två huvudmålsättningar.Den första målsättningen med kunskapsöversikten är att beskriva den genetiska variationen i svenska populationer utifrån ett antal teman. Dessa teman ärvalda för att belysa vilka generella frågeställningar och problem som i dagslägetidentifieras som betydelsefulla inom den bevarandegenetiska forskningen. Varjetemaavsnitt redovisar det internationella forskningsläget, med exempel på relevanta genetiska studier av svenska organismer.Kunskapsöversiktens andra målsättning är att göra ämnesområdet genetikmer lättillgängligt för personer som inte har arbetat med genetiska frågeställningar tidigare eller de som vill repetera den teoretiska bakgrunden. Den somhar kunskap i populationsgenetiska och evolutionära processer behöver inteläsa detta för att kunna tillgodogöra sig resten av kunskapsöversikten. Kunskapsöversiktens syfte är inte att ge en heltäckande redogörelse för allagenetiska studier som är gjorda i Sverige. Studier före 1997 finns sammanställdai två tidigare rapporter (Laikre & Ryman 1997; Lönn m.fl. 1998). Dessa rapporter är fortfarande mycket aktuella. Eftersom det sker mycket genetiskforskning i Sverige och andra länder, gör den här kunskapsöversikten inteanspråk på att samla all nyvunnen genetisk kunskap om vilda växter och djursedan 1997, utan fokus ligger på de processer som kan antas förändra dengenetiska variationen i vilda populationer utifrån ett svenskt perspektiv.Nyttan av genetisk mångfald. Genetiska skillnader mellan individer, dengenetiska variationen, utgör grunden för all evolution och anpassning. Om allaindivider av en art är genetiskt identiska sätts evolutionen ur spel, med följd attarten inte kan anpassa sig till nya situationer t.ex. de klimatförändringar somförväntas ske till följd av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Att mäta dengenetiska variationen och sätta den i samband med evolutionär förändring och ekologisk funktion i vilda populationer är forskningsmässigt mycket krävande.Dock visar en sammanfattande studie av ett stort antal växtstudier ett tydligtsamband mellan populationsstorlek, genetisk variation och olika mått på fertilitetoch livsduglighet, och en annan att ålgräsängar bestående av flera genotypervar mindre känsliga för miljöförändringar, växte tätare och hyste fler smådjur,än genetiskt enhetliga ålgräsängar.Mänskliga aktiviteter kan ha negativa konsekvenser för den genetiskamångfalden och därmed för anpassningsförmågan. Oavsett om variationen ärtill nytta för dagens populationer vet vi inte säkert vilka egenskaper som blirnödvändiga för överlevnaden i en ny miljösituation.Genetisk utarmning av små populationer. Minskad populationsstorlek ärett problem för många djur och växter i människopåverkade områden. Små,isolerade populationer förlorar genetisk variation p.g.a. slumpmässiga, lokalaprocesser (genetisk drift), och på sikt kan även anpassningsförmågan påverkas.Undersökningar visar att många populationer är tillräckligt små och isoleradeför att påverkas av genetisk utarmning, och att utarmade populationer ofta harlägre fertilitet och överlevnadsförmåga som en följd av ökad inavel eller att värdefulla alleler gått förlorade. Enligt flera studier kan det dock räcka med ettfåtal immigranter för att motverka negativa effekter av inavel. Däremot är detsvårt att dra generella slutsatser om hur genetisk utarmning påverkar populationers långsiktiga anpassningsförmåga utifrån de få studier som hittills utförts.Genetisk mångfald efter genflöde och hybridisering. Mänskliga aktiviteterhar i många fall medfört ett ökat genutbyte mellan naturliga djur- och växtpopulationer. Ett stort eller långväga genflöde kan påverka de populationersom tar emot genflödet. Det finns flera fall där mänskliga aktiviteter ökat genflödet genom att skapa gränszoner eller ”hybridmiljöer” där genetiskt olikapopulationer eller närbesläktade arter kunnat mötas och utbyta gener medvarandra. Hos flera arter, t.ex. skogshare respektive växten gulluzern vet manatt gener från införda eller domesticerade släktingar (fälthare resp. blåluzern)spridits ut i den svenska naturen. Däremot saknar vi fortfarande kunskap omdet genflöde som sker när nyanlagda vägslänter besås med utländskt gräsfröeller när utplanterade skogsträd, fåglar och fiskar med främmande bakgrundkommer i kontakt med inhemska bestånd i Sverige. Studier av bl.a. lax visar att genflöde kan vara skadligt genom att ge upphovtill hybrider med låg fertilitet eller livskraft (utavelsdepression). I andra fall hargenflödet gått så långt att arters särprägel hotas, som i fallet med de individfattiga öländska bestånden av silverviol som lätt bildar hybrider med andraarter. Ibland har det uppstått populationer med förmåga att invadera naturligaekosystem efter det att människan underlättat hybridisering mellan närbesläktade arter. Negativa effekter av genflöde måste också beaktas när naturvårdsprojekt avser förstärka populationer genom att tillföra uppfödda individer ellerindivider från andra, avlägsna populationer.Genetiska effekter av beskattning. Många djur- och växtarter utsätts för enregelbunden beskattning i form av fiske, jakt eller skogsbruk. Beskattning förväntas bl.a. öka risken för genetisk utarmning genom att minska den genetiskteffektiva populationsstorleken. I en studie av torsk ledde lokal beskattning tillett ökat inflöde av individer (och gener) från andra populationer, med följd att även det storskaliga variationsmönstret också påverkades. Det finns flera exempel på beskattade djurpopulationer som genomgått en riktad evolutionär förändring, som ett resultat av att beskattningen varit selektiv. I flera fall har dennaförändring minskat populationens förmåga att återhämta sig. Genetisk mångfald och pågående habitat- och klimatförändringar. Lokalanpassning innebär att populationer av en art är genetiskt anpassade till olikamiljötyper. Förmågan att anpassa sig utgör populationers evolutionära potentialoch denna är generellt sett större ju mer genetisk variation som finns i en population. Det finns många exempel på svenska arter som utvecklat lokalt anpassadepopulationer i vissa miljöer, t.ex. strandsnäcka, blåmussla, sill, storspigg, spåtistel, tall, och vitklöver. Förekomsten av lokala anpassningar betyder attindivider från olika populationer inte är direkt utbytbara – lokalt anpassadepopulationer har ett bevarandevärde i sig. Lokal anpassning är därigenom enviktig aspekt vid restaurering, stödutsättning och utnyttjande av populationer.För varje typ av anpassning behövs specifik genetisk variation och hur dennavariation är fördelad inom och mellan populationer samt i hur hög grad variationen kan spridas genom genflöde är i huvudsak okänt och ett område där viktig kunskap saknas. Genetisk särprägel hos svenska populationer. Sverige har få endemiska arteroch de som finns har uppkommit i sen tid som resultat av lokala processer(hybridisering, polyploidisering). Samtidigt finns det många genetiskt särprägladepopulationer. Populationerna är olika för att de har olika ursprung och invandringsvägar eller för att de är anpassade till sin lokala miljö. Taxonomiska enheter som arter, varieteter och former, liksom indelningar i evolutionärt signifikanta enheter och skötselenheter avspeglar en genetisk differentieringsom skett inom eller utanför landet. Genetiskt skilda grupper kan vara svåra atturskilja morfologiskt (de är kryptiska) och det finns flera studier där man medhjälp av molekylära markörer kunnat upptäcka tidigare okända genetiskstruktur hos svenska arter.Lönn m.fl. (1998) framhöll att populationer med en huvudsaklig utbredning i Sverige inte är marginella ur ett genetiskt perspektiv, medan arter som harhuvudsaklig sydlig utbredning och randpopulationer i Sverige är mindre genetiskt variabla här. I många fall är svenska populationer minst lika variabla sompopulationer i områden som inte varit nedisade under den senaste istiden. Dessamönster har bekräftats av senare undersökningar. Likaså styrker senare studieratt populationer från Öland och Gotland, Östersjön med dess stränder,fjällvärlden och det gamla odlingslandskapet är genetiskt särpräglade. Varjeförlorad population innebär en risk att värdefull genetisk variation – och därmed anpassningsförmåga – också går förlorad. Eftersom den genetiska mångfalden återfinns i enskilda populationer eller som skillnader mellan populationerblir populationer eller grupper av populationer den mest naturliga enheten närden genetiska mångfalden skall bevaras.Genetisk övervakning. Behovet av ett genetiskt övervakningsprogram framhölls redan av Laikre & Ryman (1997). Detta behov finns fortfarande eftersomdet än så länge inte existerar något centralt organiserat genetiskt övervakningsprogram för svenska arter. Vårt förslag till övervakningsprogram baseras tillstor del på Laikre & Ryman (1997) och är tänkt som en utgångspunkt för disssioner om hur ett program kan utformas. Vi föreslår att den genetiska övervakningen fokuseras på sex olika typer av taxa (här definierade som arter ellergrupper av populationer inom arter), bl.a. taxa med negativ populationsutveckling och taxa som beskattas av människan. En av övervakningsprogrammetsviktigaste uppgifter är enligt vår mening att upprätta former för insamling ochlagring av olika typer av biologiskt material, t.ex. vävnadsprover, som kananvändas vid genetiska undersökningar av de taxa som ska övervakas. Det ärav största vikt att lagringsmetoderna möjliggör lagring under mycket lång tidoch att de inte begränsar vilka genetiska undersökningsmetoder som kan komma att användas. I vissa fall kan det bli aktuellt att använda kvantitativa genetiskametoder. Vi föreslår att det upprättas en gemensam databas över de museimaterial som kan komma till användning som referensmaterial i genetisk övervakning. Mycket av det biologiska material som lagras på många forskningsinstitutioner skulle också kunna användas på detta sätt. Det bör skapas ett formaliserat system för forskare att anmäla att de inte längre har möjlighet attbehålla insamlade material, så att dessa kan komma till användning i eventuellaövervakningsprogram.Kunskapsbrist och forskningsbehov. Vi har identifierat flera frågor somfortfarande är obesvarade trots att många studier har utförts. Vi efterlyser bl.a.mer genetisk forskning som belyser (i) vilken roll Sveriges genetiskt särprägladepopulationer kan spela för att möta en storskalig miljöförändring som t.ex. global uppvärmning. Finns det tillräckligt med genetisk variation i relevantaekologiska egenskaper för att arter i Sverige skall kunna anpassa sig? Vilkapopulationer är mest värdefulla – de centrala eller de i kanten av utbredningsområdet? Finns det risk att genetiskt särpräglade populationer går förlorade ide habitat som antas bli mest påverkade av global uppvärmning? Vilka genetiskametoder är relevanta för att mäta populationers framtida anpassningsförmåga?Hur påverkar den genetiska sammansättningen av arter som är huvudkomponenter i viktiga svenska ekosystem deras funktion, artsammansättning och stabilitet? Vi efterlyser också undersökningar av (ii) effekter av genflöde på genpooler av de omfattande utplanteringar som sker inom t.ex. skogsbruket ochfiskenäringen. Hur påverkas arter i naturliga gräsmarker av genflödet som skernär intilliggande vägslänter besås med främmande fröblandningar? När är detlämpligt att tillföra främmande individer för att förstärka populationer med fåindivider, hög grad av inavel, eller som är dåligt anpassade till ett förändrat klimat? När är sådana åtgärder skadliga? Varifrån bör förstärkningarna tas?(iii) Hur särskiljer man ”normala” genetiska förändringar från ”onormala”som skulle kunna utgöra ett hot mot mångfalden?Vad bör ingå i handlingsprogrammet? Det nationella handlingsprogrammetför bevarandet av genetisk variation hos vilda växter och djur i Sverige bör iförsta hand omfatta ett genetiskt övervakningsprogram och den forskning somföreslås i denna kunskapsöversikt. Dessutom föreslår vi att handlingsprogrammetmynnar ut i riktlinjer för hur man motverkar genetiska problem i övervakadepopulationer och i de stödutsättningar som föreslås i flera åtgärdsprogram.Handlingsprogrammet bör också ha som mål att utveckla riktlinjer och effektivasystem för registrering av alla de utsättningar som sker inom jord- och skogsbruket, i fiskenäringen, och för insåning i samband med vägbyggen och liknande.

Jaktturism anses ofta spela en viktig roll i hållbar landsbygdsutveckling. Turismen kan skapa arbeten, samt bidra till att traditioner och miljöer bevaras. En kommersiell jakt som riktar sig till lokala såväl som inresande jägare kan innebära att viltet kan användas som resurs på flera och nya sätt. När jakten ramas in och paketeras som turismprodukt, där boende, måltider och guidning ingår, kan jaktens värde som holistisk naturupplevelse bli mer uttalat. Att arbeta med och utveckla kommersiell jaktturism innebär emellertid en del utmaningar. Det är en typ av verksamhet som är inflätad i relationer och sociala sammanhang som inte främst karaktäriseras av en marknadslogik, utan av ett ansvar för förvaltning av både natur och kulturarv, samt ett upprätthållande av sociala relationer och ömsesidiga utbyten. Den som bedriver en jaktturismverksamhet behöver därför navigera på en komplex arena. Jaktturismen karaktäriseras av ständiga etiska och moraliska överväganden, i relation till viltet men också till kunder, andra företagare, grannar och markägare. Det här synliggör ideologiska, politiska och ekonomiska spänningar, både bland jägare själva och mellan jägare och andra aktörer i samhället. Den här studien visar vilka betydelser och värden jaktturismföretagare själva tillskriver sitt företag och sin produkt, samt hur de arbetar med service, relationer och iscensättning av jaktupplevelser. Projektet är framför allt baserad på ett heterogent urval av 30 samtalsintervjuer med 28 företagare från olika delar av Sverige med fokus på företagarnas egna berättelser och redovisningar. Studien lyfter fram begreppen ”balansarbete” och ”moralisk ekonomi” vilket synliggör jaktföretagandets relationsarbete i en komplex ekonomi, där många hänsyn och avvägningar – ekonomiska, moraliska och sociala – görs i det vardagliga arbetet. Resultatet av analysen sammanfattas i följande teman: Jaktturismens olika värden, Att iscensätta en jaktupplevelse, Jaktföretagandets relationsarbete. Avslutningsvis diskuteras betydelsen av att förstå jaktturismen som en moralisk ekonomi, samt hur begreppet ”tjänstefiering” kan användas för att belysa jaktturismen som upplevelsenäring.

I denna studie har vi 2003-04 undersökt koncentrationerna av kvicksilver, kadmium

och bly i blod från 96 gravida kvinnor i Västerbotten. För kvicksilver har vi även

undersökt koncentrationen i hår. Västerbotten har tidvis haft ett betydande

kvicksilvernedfall. Dessutom är fritidsfiske, inte minst i insjöar och mindre

vattendrag, en vanlig hobby. Det finns därför skäl att undersöka om gravida kvinnor i

Västerbotten har högre kvicksilvernivåer än i andra delar av Sverige.

Drygt 40% av kvinnorna brukade äta insjöfisk och drygt en fjärdedel hade ätit

insjöfisk senaste månaden. Detta är högre andelar än vad man sett på andra orter.

Dock hade endast 3 kvinnor ätit sådana arter som Livsmedelsverket rekommenderar

gravida att undvika. Kvicksilverkoncentrationen i blod var 0,02-3,5 (median: 0,6)

μg/L. Det mesta var i organisk form (0,0-3,2; median: 0,5 μg/L). För kadmium var

koncentrationen 0,04-2,5 (median: 0,14) μg/L och för bly 4-47 (median: 9) μg/L.

Kvicksilverkoncentrationen i hår var 0,05-1,0 (median: 0,19) μg/g.

De kvicksilverkoncentrationer vi fann var likvärdiga eller lägre än vad som tidigare

uppmätts på andra orter i Sverige. Det är alltså inte så att gravida i Västerbotten har

särskilt höga kvicksilverkoncentrationer, trots det kvicksilvernedfall som förekommit

och den relativt höga konsumtionen av insjöfisk. Bly- och kadmiumkoncentrationerna

är att betrakta som låga, vilket dock inte innebär att säkerhetsmarginalen till nivåer

där effekter konstaterats är särskilt stor.

Den allmänna befolkningens personliga exponering i Malmö för några cancerframkallande

ämnen undersöktes under perioden september-december 2008. Totalt 61 mätningar

genomfördes på 41 slumpmässigt utvalda individer med personburna passiva provtagare för

bensen, 1,3-butadien, formaldehyd, samt kvävedioxid, i sjudygnsperioder. Upprepade

mätningar gjordes på 20 personer. Parallellt med de personburna mätningarna utfördes

stationära mätningar på två platser i Malmö, en på Rådhustaket, som anses representera

Malmös urbana bakgrund, samt en i gatunivå på Dalaplan.

Utöver detta utfördes även pumpad tvådygnsprovtagning av partiklar (PM

2.5) och

polyaromatiska kolväten (PAH) stationärt inomhus i vardagsrum samt vid den urbana

bakgrundsstationen. PAH-mätningarna presenteras nedan som nivåer av bens(a)pyren.

Deltagarfrekvensen var 63 %. Medianresultat från studien i Malmö presenteras i nedanstående

tabell:

Ämne Personburna

mätningar/

vardagsrumsmätningar

Utomhusmätningar

Rådhustaket Dalaplan

Bensen

(

μg/m3)

1,0 0,65 1,1

1,3-Butadien

(

μg/m3)

0,31 0,05 0,12

Formaldehyd

(

μg/m3)

12 3,4 3,0

Kvävedioxid

(

μg/m3)

15 20 28

Bens(a)pyren

(pg/m

3) 14 24 -

PM

2.5

(

μg/m3) 5,8 5,3 -

Den

personliga exponeringen för bensen korrelerade med halten av butadien, inga andra

ämnen korrelerade med varandra.

Den personliga exponeringen för bensen och butadien korrelerade med både egen rökning och

passiv rökning. Det fanns också samband mellan butadien och tid i egen bostad.

Kvävedioxidhalterna korrelerade till innehav av gasspis. Bens(a)pyren mätt i urban bakgrund

korrelerade med både PM

2.5 och summa PAH. För inomhusmätningarna korrelerade summa

PAH med både PM

2.5 och bens(a)pyren.

Det fanns inga korrelationer mellan de parallella bakgrundsmätningarna och medelhalter av

de personburna exponeringarna för något av de studerade ämnena.

Vid en jämförelse med 2003 års mätning har de personburna halterna av bensen och butadien

sjunkit signifikant. För kvävedioxid visar denna undersökning att de stationära

bakgrundshalterna har sjunkit tydligt vilket också konfirmeras med mätningar genomförda av

Malmö kommun, medan de personburna nivåerna ligger på samma nivåer.

Denna studie är en del i Naturvårdsverkets hälsorelaterade miljöövervakning, luft, och

finansieras av Naturvårdsverket. Liknande undersökning har tidigare genomförts i Malmö

2003 och i Göteborg, Stockholm, Umeå och Lindesberg mellan 2000 och 2007.

Sedan 1996 samlas blod- och modersmjölksprover regelbundet in från förstföderskor i Uppsala i den så kallade POPUP-studien. Sedan 2009 tas också ett urinprov. I denna rapport har tidstrender för ftalater och fenolära ämnen studerats i urinprov insamlade mellan 2009 och 2018. Ftalater och fenolära ämnen metaboliseras relativt snabbt i kroppen och för flertalet är det därför en metabolit till själva huvudsubstansen som har analyserats.

Totalt sett analyserades tolv metaboliter till sex ftalater, en metabolit till en ersättningskemikalie till ftalater, metaboliter till tre fosforbaserade flamskyddsmedel, två pesticidmetaboliter samt åtta fenolära ämnen, bland annat triclosan, bisfenol A, S och F. Analyserna utfördes av Lunds universitet. Syftet var att studera tidstrender för dessa olika ämnen under perioden 2009-2018.

Resultaten visade en nedåtgående tidstrend för de ftalater som håller på att fasas ut samtidigt som metaboliten för en ersättare till ftalaterna ökade. Det omdiskuterade ämnet bisfenol A och triclosan visade nedåtgående trender medan en ersättningssubstans till bisfenol A, bisfenol F, snarare hade en omvänd u-formad kurva. Även en metabolit till insekticiden klorpyrifos minskade under perioden, möjligen som en konsekvens av att strängare gränsvärden införts i EU.

Analyser av urin gör det möjligt att studera hur befolkningens exponering för snabbmetaboliserande substanser ser ut. Genom att analysera prover över tid kan man studera hur befolkningens exponering förändras efter att åtgärder för att begränsa vissa kemikalier satts in samt hur exponeringen för nya ersättningskemikalier utvecklas.

Blodprov för metallanalyser tas vanligtvis via prov av venblod från armvecket. Detta är dock eninvasiv metod och provtagningen måste utföras av medicinskt utbildad personal. Ett sätt att erhållablod med en mindre invasiv metod och som ger betydligt mindre blodvolym är att genom ett stick ifingret droppa kapillärblod på ett filterpapper som får torka. Ytterligare fördelar med dennaprovtagningsmetod är att det blir möjligt med ”självprovtagning” och att för en mindre kostnad kanblod samlas in från fler personer.Vi genomförde ett utvecklingsprojekt för att ta fram en metod för att samla in och mäta metallernakadmium, kvicksilver och bly i torkat blod (blodspottar på filterpapper) erhållet via självprovtagninggenom stick i fingret.Vi tog fram en sur tvättmetod för att tvätta bort metaller (bakgrundshalter) i filterpapper innan dekan användas för provtagning. Vi utvecklade en enkel men effektiv alkalisk urlakningsmetod avmetaller i blodspottarna. Vi tog fram ett självprovtagningskit för blodspottar samt instruktionsvideodesignat för att minimera kontaminering av metaller i omgivningsmiljön. Vi jämfördevenblodsprovtagning med självprovstagning för 17 försökspersoner och fann överensstämmelseframförallt för bly. Vi gjorde en inter-laboratoriejämförelse för mätning av metaller i blodspottar frånfem personer och fann överensstämmelse för kvicksilver och bly.Studien visar att det är möjligt att mäta toxiska metaller i små volymer från blodspottar erhållna viasjälvprovtagning. Emellertid skilde sig halterna i venblod och i blodspottar för vissa personer ochframförallt för kadmium. Det beror troligen på att blodspottarna kan kontamineras vid utstansningmed de stansverktyg som finns att köpa på marknaden. Ytterligare metodutveckling via framtagningav adekvat stansverktyg rekommenderas för att kunna mäta kadmium i blodspottar samt att däreftertesta metoden i HÄMI-projekt.

I denna rapport presenteras förekomst och sentida populationsutveckling hos Norrbottens fåglar

under perioden 1996-2007 (förekomst) eller 1998/2002-2007 (trender). Rapporten bygger på

data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter, ett nationellt övervakningsprogram som drivs

vid Ekologiska institutionen, Lunds universitet. Projektet ingår i Naturvårdsverkets miljööver

vakningssystem.

Totalt finns 716 standardrutter i Sverige, 168 av dessa ligger i Norrbottens län

och inventeras som en kombinerad linje- och punktaxering. I denna rapport har endast data från

linjedelen av inventeringarna använts. Alla rutterna har inventerats minst en gång och i snitt

så har närmare 60 rutter inventerats årligen i länet sedan 2002, vilket var det år då man ser en

tydlig ökning i antalet inventerade rutter.

Nationellt sett presenteras trender från 1998 och vi har valt att göra på samma sätt i Norrbottens

län för att lätt kunna göra jämförelser med de nationella trenderna. Det är dock många arter

som inte observerats i tillräckligt stort antal för att presentera tillförlitliga trender från 1998 (tio

år). Vi har därför valt att presentera trender också från 2002 (sex år). Det generella mönstret visar

på att det gått betydligt bättre för fåglarna om 1998 används som startår (genomsnittlig årlig

ökning på 2,6 %) än om man använder 2002 som startår (genomsnittlig årlig minskning på 1,4

%). I båda fallen ska man vara medveten om att det endast är korttidstrender och att man därmed

ska vara försiktig med tolkningen av dessa, särskilt med trenderna beräknade från 2002.

Flera olika fågelindikatorer har räknats ut för att spegla den biologiska mångfalden. Varje

indikator visar den genomsnittliga trenden för en grupp arter, vi har använt indikatorerna från

organisationen European Bird Census Council (EBCC) som nu används som officiella indika

torer

inom EU och indikatorerna för de Svenska miljömålen. Indikatorerna från EU, som ska

spegla hur det går för de vanliga fåglarna i jordbrukslandskapet och skogen samt övriga vanliga

fåglar, pekar alla svagt nedåt för Norrbottens län. Minskningarna är dock marginella och inte

statistiskt säkerställda.

De Svenska miljömålen har fågelindikatorer för

Ett rikt odlingslandskap, Levande skogar

och

Storslagen fjällmiljö, för sistnämnda mål finns två indikatorer. Vanliga jordbruksfåglar

visar på en stabil trend och för

Levande skogar är trenden svagt icke signifikant positiv. För

Storslagen fjällmiljö

visar trenden för kalfjället på en mer eller mindre stabil situation med betydande

variation mellan åren och indikatorn för fjällbjörkskogen är negativ.

Vi har även beräknat trender för rödlistade arter och för arter som tillhör EU:s fågeldirektiv.

I båda fallen är det dock för få arter som inräknats med tillräckligt många individer per år för att

komma med i beräkningen för att vi ska rekommendera att dessa samlade trender ska användas

som indikatorer för utvecklingen hos grupperna i sin helhet. Trenden för de rödlistade arterna i

Norrbotten pekar icke signifikant nedåt, variationen mellan åren är stor. Orsaken till den nega

tiva

trenden förklaras till stor del av den kraftiga minskningen hos brushane. Trenden för arter

ingående i EU: fågeldirektiv i Norrbotten pekar på en svag icke signifikant nedgång med små

variationer mellan åren.

För fåglar med olika flyttningsvanor gick det under perioden 2002-2007 bäst för stannfåglar

och kortdistansflyttare som ökade signifikant. Däremot minskade både medel- och långdistansflyttare

i antal under samma period.

Vadare är ytterligare en grupp som vi har valt att presentera en gemensam trend för, då de är

en typisk grupp för de norrländska myrarna och fjällhedarna, figur 1. Trenden för artgruppen är

2

Figur 1.

Ljungpipare, en karaktärsfågel på fjällens myrar och hedar i Norrbottens län.

Vi presenterar utbredningskartor med mått på relativ fågeltäthet för alla arter som är obser

verade

på standardrutterna i Norrbottens län för att ge en geografisk bild över var respektive

art förekommer och i vilka tätheter. Vi presenterar även kartor som visar hur de totala relativa

tätheterna varierar över länet för alla arter sammantaget, för rödlistade arter och fågeldirektivs

arterna.

Dessa visar dock inte på några tydliga generella mönster. För artrikedomen finns dock

ett tydligt mönster som visar på en gradient med de artrikaste rutterna vid kusten och de artfattigaste

på kalfjällen i väster. Individrikedomen ser ut att vara som högst i den fjällnära skogen

och på några ställen längs kusten.

Syftet med den miljöorienterade produktpolitiken är att förebygga och minska produkters negativa påverkan på miljön och på människors hälsa under produktens hela livscykel. För att detta ska uppnås krävs att alla aktörer tar ett ansvar och att olika styrmedel såväl frivilliga som tvingande utvecklas och kombineras på ett effektivt sätt.  I denna rapport redovisas hur lagstiftningen, framförallt den svenska, kan användas för att förbättra produkters miljöprestanda ur ett livscykelperspektiv. I studien ingår även att undersöka hur lagstiftning kan samverka med andra styrmedel och verktyg för att uppnå en mer miljöanpassad produktutveckling.  Rapporten utgör en underlagsrapport till Naturvårdsverkets redovisning av regeringsuppdraget om den miljöorienterade produktpolitiken, ”På väg mot miljöanpassade produkter”, Naturvårdsverkets rapport 5225. 

Upplands Ornitologiska Förening och Länsstyrelsen har samarbetat om

inventering av häckfågelrutter sedan 2007. Syftet med samarbetet är att fler rutter

ska inventeras vilket i sin tur ger bättre underlag för att bedöma miljöförändringar

på nationell och regional nivå. På nationell nivå koordineras arbetet av Lunds

universitet, inom projektet Svensk fågeltaxering, på uppdrag av Naturvårdsverket.

Länsstyrelsens syfte med deltagandet i inventeringarna är i första hand att

använda fåglarna som indikatorer på förändringar i miljötillståndet i länet och i

andra hand att studera enskilda arters utveckling. Genom att samma metod

används i hela landet ges möjlighet att jämföra resultat mellan län, större regioner

(länsgrupper) samt att göra jämförelser mellan länet och landet som helhet.

Det här är den första utvärderingen av standardruttsdata för Uppsala län. Data

baseras på inventeringsresultat från 2002-2012. I rapporten presenteras trender för

ett flertal nationella och europeiska miljöindikatorer samt trender för häckande

fåglar i länet.

Resultaten för nationella och europeiska indikatorer för biologisk mångfald i olika

miljöer som baseras på fåglar visar att läget på regional nivå är stabilt för Uppsala

län under det senaste årtiondet. Detta är i linje med hur det ser ut på nationell nivå

under de senaste 12 åren. Det är viktigt att påpeka att tio år är en kort period för

utvärdering och det är viktigt att framöver göra kontinuerliga utvärderingar.

Indikatorn för miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan som används för att

studera effekten på biologisk mångfald från klimatförändringar visar att

fågelsamhället har blivit ”varmare” i både Uppsala län och i Sverige. Det går

relativt sett bättre för fåglar kopplade till högre temperaturer (sydliga arter) och

relativt sett lite sämre för arter kopplade till lägre temperaturer (nordliga arter).

Populationstrender har beräknats för de 95 arter som har registrerats årligen på

standardrutterna under perioden 2002–2012. Resultaten för de enskilda arternas

populationsförändringar visar på både ökningar och minskningar i det uppländska

landskapet. För 37 av arterna är trenderna statistiskt säkerställda, 26 med positiv

trend och elva med negativ trend. Några av de arter som minskat i antal i det här

tidsperspektivet är gråhäger, ängspiplärka, rödvingetrast, grönfink och gulsparv.

Exempel på arter som har ökat i antal är sångsvan, knipa, skogssnäppa, större

hackspett, svarthätta, talgoxe och steglits.

Eftersom rutterna innebär att man räknar samtliga individer som man ser eller hör,

häckande som icke-häckande, utgör resultatet ett stickprov av det totala antalet

förekommande individer av respektive art. Det finns givetvis ett samband mellan

antalet förekommande individer och antalet häckande par men detta samband

varierar från art till art. För vissa arter finns helt naturligt en större eller mindre

andel icke-häckande individer. Man ska därför undvika att göra en exakt koppling

mellan förändringen i antalet räknade individer och den häckande populationens

exakta storlek.

Rapporten omfattar även en första utvärdering av arbetet med nattfågelrutter som

har pågått sedan 2008.

I denna forskningsöversikt presenterar vi konceptet grön infrastruktur som en övergripande modell för bevarande av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i ett landskapsperspektiv. Grön infrastruktur är ett mångfacetterat och relativ nytt begrepp och forskningsöversikten är ett led i att tillgodosebehovet av mer kunskap om grön infrastruktur som ett instrument att gynna biologisk mångfald.

Forskningsöversikten utgår från två arbetsmetoder som sammantaget presenterar hur forskningen om grön infrastruktur relaterar till teorier som beskriver hur biologisk mångfald påverkas av landskapsstruktur. Först presenterar vi landskapsekologiska teorier om biologisk mångfald och beskriver hurdessa är relevanta för konceptet grön infrastruktur. Därefter presenterar vi en kvantitativ sammanställning av den forskning som uttryckligen hänvisar till grön infrastruktur och som är relevant för svenska förhållanden (tempererade klimatzoner). Vi redovisar hur dessa studier hänvisar till de relevanta ekologiska teorierna samt vilka slutsatser som dras om lämpliga åtgärder. Den kvantitativa sammanställningen ligger därefter till grund för reflektioner om vilket behov av kunskap som finns för att möjliggöra en effektiv implementering av grön infrastruktur, som kan bidra till synergieffekter mellan de olika mål som en grön infrastruktur ämnar uppfylla.

Vår genomgång visar att antalet studier som fokuserar på grön infrastruktur, biologisk mångfald och ekosystemtjänster har ökad kraftigt under de senaste tioåren. Forskningen om grön infrastruktur och biologisk mångfald har dominerats av studier gjorda i urbana miljöer. De mest undersökta taxonomiska grupperna utgjordes av växter och ryggradslösa djur, men i många fall kvantifierades biologisk mångfald endast indirekt som habitatyta. Generellt har forskningenen svag koppling till landskapsekologiska teorier som behandlar bevarande av biologisk mångfald och associerade ekosystemtjänster. De flesta av studierna hänvisar till konnektivitet som ett övergripande teoretiskt ramverk, vilket vi tolkar som att grön infrastruktur primärt ses som ett verktyg för att öka arters generella rörlighet i landskapet. Medan förbättring av habitatkvalitet ofta rekommenderades i studier som använde arter som hänvisning till biologisk mångfald, tolkades konnektivitet ofta som relevant då studierna utgick från habitaten som referens till biologisk mångfald, framför allt då gröna länkar var i fokus. Vår genomgång visar vidare att de ekosystemtjänster som studeras tillsammans med biologisk mångfald oftast inte är direkt associerade med biologisk mångfald utan snarare utgörs av övriga reglerande ekosystemtjänster såsom luftrening, temperatur- och vattenreglering, och kulturella ekosystemtjänster. Flertalet studier hänvisar till metoder och ramverk för att arbeta med planering och implementering av grön infrastruktur. Vi har inom ramen för denna översikt inte vidare granskat dessa ramverk, men ser det som en viktig framtida uppgift att utmejsla hur ändamålsenliga de är och hur de kopplar till relevanta landskapsekologiska teorier.

Sammanfattningsvis visar vår kunskapsöversikt är att det finns en rik och kraftigt expanderande forskning kring grön infrastruktur och dess effekter på biologisk mångfald. Det är emellertid också tydligt att den vetenskapliga litteraturen om grön infrastruktur saknar tydliga kopplingar till relevanta teoretiska modeller som beskriver hur den gröna infrastrukturen behöver fördelas rumsligt för att bevara både arter och dess ekosystemtjänster. Det saknas framför allt en tydlig koppling till den omfattande landskapsekologiskaforskning som fokuserat på biologisk mångfald i jordbrukslandskap och skog. Vi ser därför det som en viktig forskningsfråga att utveckla ett perspektiv på grön infrastruktur som kopplar till de teoretiska ramverk som är av betydelseför bevarande av biologisk mångfald, så att forskning om grön infrastruktur tydligare kan bidra till implementering av effektiva åtgärder för bevarande av biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Misplaced plastics is an ongoing environmental problem. The breakdown of plastics into smaller pieces, microplastics, likely cause additional environmental burdens as they affect animals and plants at the beginning of the food chain. This may be even more true for the smallest of microplastics: the nano plastics as they will behave differently in nature and interact in new ways with organisms and potentially be taken up by the organisms and affect internal organs. The small size of nano plastics and their chemical resemblance with the surrounding environment makes them difficult to find, isolate and study. Most of what is known about nano plastics behavior in nature and their effect on nature derives from studies using commercially available polystyrene nanoparticles. These are probably different in many ways, such as structure, surface chemistry, and size distribution, compared to nano plastics broken down in nature from plastic debris. Despite this, we have used polystyrene nanoparticles to study knowledge gaps. 

The toxicity to zooplankton Daphnia magna (D. magna) of small positively charged amine-modified polystyrene nanoparticles is not affected by protein-induced aggregation. All tested polystyrene nanoparticles were toxic to D. magna regardless of their toxicity in acute tests. Proteins bound to polystyrene nanoparticles after filtration by D. magna were different on acutely and non-acutely toxic particles which may imply different mechanisms behind the toxicity. In order to study the effect of nano plastics that resemble what can be expected in nature we have mechanically broken down 8 different plastics and rubbers from 14 different consumer products and isolated the nano plastics. Careful characterization shows that the nano plastics are irregular in shape, have a slightly negative surface charge, and often have a strongly oxidized surface compared to the starting material. 

The nano sized fractions are not toxic to D. magna in the used concentrations. In contrary, for at least two plastics High Density Polyethylene (HDPE) and Polylactic acid (PLA) thoracoplasties increase the lifetime of the D. magna probably because the nano plastics can be utilized by bacteria which in turn serve as additional food for the zooplankton. However, leached additives and/or smaller polymers from HDPE are toxic to D. magna. We have also seen that UV irradiation further degrade polystyrene nanoparticles. The bacterial growth and the UV breakdown may imply that the nano plastics breakdown faster than believed in nature and that they with time may disappear.

Den allmänna befolkningens personliga exponering i Malmö för några cancerframkallande ämnen undersöktes under perioden oktober-november 2003. Totalt 60 mätningar genomfördes på slumpmässigt utvalda individer med personburna passiva provtagare för bensen, 1,3-butadien, formaldehyd, acetaldehyd, samt kvävedioxid, i sjudygnsperioder. Samtidigt med de personburna mätningarna utfördes stationära mätningar på två platser i Malmö, en på Miljöförvaltningens tak, som anses representera Malmös urbana bakgrundshalter, samt en i gatunivå på Södervärn, som är ett trafikbelastat busstorg. Utöver detta utfördes även pumpad provtagning av polyaromatiska kolväten (PAH) i tredygnsmätningar stationärt utomhus. Hos tio av deltagarna mättes PAH stationärt i sovrummet under 24 timmar. PAH-mätningar utfördes även hos tio personer från personalen på Yrkes- och miljömedicinska kliniken i Lund och Miljöförvaltningen i Malmö både personburet och stationärt i sovrummet. PAH-mätningarna presenteras som nivåer av bens(a)pyren. Studier med liknande upplägg har tidigare genomförts i Göteborg (2000), Umeå (2001), samt Stockholm (2002/2003).

Deltagarfrekvensen var endast 43 %. Bortfallet orsakade en snedfördelning, vilket gav en överrepresentation av personer bosatta i de centrala delarna av Malmö.

Medianresultat från studien i Malmö presenteras i nedanstående tabell.

Ämne

Personburna mätningar

Stationära mätningar

μg/m³

μg/m³

Miljöförvaltningens tak

Södervärn

Bensen

1.7

1.0

2.0

1,3-Butadien

0.6

0.1

0.2

Formaldehyd

16

3

3

Acetaldehyd

10

0

1

Kvävedioxid

14

25

42

Bens(a)pyren ng/m³

0.17

0.07

0.13

Den personliga exponeringen för bensen korrelerar med om man är rökare och hur ofta man tankar eller hanterar bensin. De uppmätta koncentrationerna av 1,3-butadien var mer än sex gånger högre för rökare än icke-rökare och i genomsnitt hade deltagare som eldat med ved under provtagningen 50 procent högre butadienexponering än deltagare som inte vedeldat. Studien visade att huvudexponeringen av formaldehyd och acetaldehyd sker från emissioner inomhus. I båda fallen var exponeringen större i enfamiljshus än i flerfamiljshus. Kvävedioxid är i sig inte cancerframkallande, men mättes som indikator på trafikrelaterade luftföroreningar. Kvävedioxidhalterna korrelerade inte till vistelse i specifika miljöer och ej heller till övriga ämnen, varken personburet eller stationärt. För de personburna passiva mätningarna var inomindividvariabiliteten en liten del av den totala variabiliteten. Det förelåg en stark korrelation mellan personburna mätningar av bens(a)pyren och parallella stationära mätningar i hemmet.

I CoGas projektet utvecklades en fältutrustning och en metod som möjliggör in-situ provtagning av gas från fiberbankar. Detta för att kunna kvantifiera utsläpp av växthusgaser och medföljande halvflyktiga föroreningar (kvicksilver (Hg) och persistenta organiska miljögifter (POP)) samt gasmedierad partikelresuspension. En övergripande målsättning är att kunna bidra med kunskap om hur olika typer av föroreningar transporteras och sprids från fiberbankar. 

Den nya provtagningsutrustningen användes vid tre fiberbankar i Västernorrland (Väja, Sandviken och Köpmanholmen) där både passiv och forcerad gasprovtagning testades. Vid passiv provtagning mättes det naturliga gasflödet under en längre tid för att mäta mängden växthusgaser och partiklar som sprids under naturliga förhållanden. Det gick dock inte att detektera POPs i gasen som samlades in med den passiva provtagningen. För att kunna extrahera större volymer gas per tidsenhet och för att kunna analysera halten Hg i gasen utvecklades en forcerad provtagningsmetod. Järnstänger monterades därför under provtagaren vilka penetrerade sedimentytan och skapade artificiella transportgångar. 

Studien visade att andelen metangas vid in-situ provtagning (52–76 %) överens­stämde relativt väl med de halter som tidigare uppmätts i laboratoriestudier (56 %; Lehoux et al, 2021). Våra resultat indikerar dock att de sammanlagda utsläppen av växthusgaser (CO2-ekvivalenter) från fiberbankar är i storleksordningen 52 000 – 170 000 ton/år, en uppskattning som är 25–70 gånger lägre än tidigare upp­skattat av Lehoux et al. (2021). Att det blir så pass stor skillnad bedöms bero på att man i den tidigare beräkningen baserad på en laboratoriestudie (Lehoux et al., 2021) inte tog hänsyn till att den biologiskt aktiva zonen för metanogener i fiberbankarna bara utgör de översta decimetrarna av fiberbankarna (Regnell et al, 2014). Genom att ta med hela fiberbanksmassan i sina beräkningar (Lehoux et al., 2021) fick de en kraftig överskattad uppskattning av växthusgasutsläppet från Sveriges fiberbankar. Fiberbankarna i Sverige bedöms dock ändå stå för betydande utsläpp av växthusgaser, motsvarande ca 10–30 % av utsläppen från Sveriges avfallsdeponier. 

Kvicksilverhalterna (Hg) var i genomsnitt 1,6 ng/m3 i Väja, 6,0 ng/m3 i Sandviken och 19 ng/m3 i Köpmanholmen. Hg(0)-halten i gasfasen vid Köpmanholmen är ca 15 gånger högre än bakgrundshalterna i luft (1,3 ng/m3, IVL 2023). Av analyserade POPs kunde endast hexaklorbensen (HCB) detekteras, vilket antas bero på att HCB är mer volatilt än de övriga. HCB- halterna i den insamlade gasen var i genomsnitt 2,7 ng/m3, (n = 5) vid Väja och 8,5 ng/m3, (n = 6) vid Köpmanholmen, vilket är ca 100–200 gånger högre än de HCB-halter som påträffas i bakgrundsluft (Bidleman et al., 2017). För både HCB och Hg följer halten i gasen halten i sedimentet. 

Fluxet av HCB och Hg i gasfas från fiberbankarna kan uppskattas utifrån föroreningskoncentrationen i gasen (provtagen med den forcerade metoden) och gasflödet (provtaget med den passiva metoden). Givet att det genomsnittliga gasflödet i de lyckade provtagningarna är representativt uppskattas HCB-flux för de båda fiberbankarna vid ostörda förhållanden till i genomsnitt 3,2 ng/m2/år (1,5 ng/m2/år för Väja och 4,7 ng/m2/år för Köpmanholmen). Det genomsnittliga Hg-fluxet beräk­nades vid ostörda förhållanden till 0,4 ng/m2/år vid Väja, 1,5 ng/m2/år vid Sandviken och 4,6 ng/m2/år vid Köpmanholmen. Föroreningsfluxet i gasfas bedöms därmed vara relativt begränsat vid naturliga förhållanden. 

Den gasmedierade partikelspridningen varierade mellan 17–49 mg/m2/dag för Väja och Sandviken men var högre i Köpmanholmen (> 200 mg/m2/dag vid båda provtag­ningstillfällena). Partiklarnas föroreningsinnehåll har inte kunnat analyseras inom ramen för projektet men vid fysisk störning av fiberbankssediment bedöms betydligt större mängder HCB och Hg, i både gasfas och bundet till partiklar, kunna frigöras, åtminstone under en kort tid. Detta behöver beaktas vid riskbedömning och val av åtgärder av förorenade fiberbankar.

Denna undersökning av 104 gravida kvinnor från mödravårdscentralerna vid Hässleholms sjukhus (51 st) och Simrishamns sjukhus (53 st) har finansierats genom Naturvårdsverkets miljöövervakningsprogram. Undersökningen genomfördes perioden 2002-2003 och innefattade frågeformulär (Bilaga 1), blodprover (totalkvicksilver, organiskt och oorganiskt kvicksilver samt bly och kadmium) och hårprover (totalkvicksilver). Medianvärdena i helblod bland samtliga kvinnor låg genomgående lågt i början av graviditeten: för kvicksilver (B-Hg totalt medianvärde 0,64 μg/L; range 0,04-2,05 μg/L; B-Hg org 0,30; 0-1,68; B-Hg oorg 0,25; 0-1,35) samt för bly (11,0 μg/L; 4,2- 79,0) och kadmium (0,30 μg/L; 0,05-4,8). Även kvicksilverkoncentrationerna i hår var genomgående låga (median 0,22 μg/g; range 0,04-0,83). De gravida kvinnorna från kuststaden Simrishamn hade signifikant högre koncentrationer av kadmium (p=0,004) och totalkvicksilver (p=0,005) i helblod liksom av kvicksilver i hår (p=0,015) jämfört med inlandsstaden Hässleholm. Den grupp som åt insjöfisk under graviditetens sista 6 månader hade ungefär samma halter av totalkvicksilver, oorganiskt och organiskt kvicksilver i helblod, liksom av totalkvicksilver i hår, som den grupp som enbart åt havsfisk. Kvinnor som emellertid ätit krabba under motsvarande period hade något högre halter av organiskt (p=0,037) resp totalkvicksilver (p=0,013) i helblod jämfört med kvinnor som ej ätit krabba. Halterna av oorganiskt kvicksilver i helblod visade ett positivt samband med såväl antalet occlusala (rs=0,27; p=0,008) som med det totala antalet amalgamfyllningar (rs=0,25; p=0,014) i munnen. Vid en linjär regressionsanalys var kvicksilverhalten i helblod relaterad till såväl antalet fiskmåltider per vecka som till antalet occlusala amalgamfyllningar i munnen. Kvicksilverkoncentrationen i hår visade det starkaste sambandet med totalkvicksilverhalten i helblod. Värdena av totalkvicksilver och metylkvicksilver i helblod var klart lägre i denna undersökning från södra Sverige i jämförelse med resultaten från motsvarande studier från västkusten och Uppsala län. Så var även fallet för kvicksilverhalterna i hår. Baserat på data från NRC (2000) och EPA (2001), har med hänsyn taget till använda säkerhetsfaktorer, följande referensvärden föreslagits: B-Hg totalt 5 μg/L, B-Hg org 4 μg/L, Hår-Hg 1 μg/g. Samtliga kvinnor i vår undersökning låg under dessa referensvärden. Fortsatt hälsorelaterad miljöövervakning kan emellertid vara motiverad, för att säkerställa att denna känsliga grupp även fortsättningsvis har en kvicksilver-, bly- och kadmiumbelastning, som inte innebär hälsorisker för mödrar eller foster.

Denna undersökning av 104 gravida kvinnor från mödravårdscentralerna vid

Hässleholms sjukhus (51 st) och Simrishamns sjukhus (53 st) har finansierats genom

Naturvårdsverkets miljöövervakningsprogram. Undersökningen genomfördes

perioden 2002-2003 och innefattade frågeformulär (Bilaga 1), blodprover

(totalkvicksilver, organiskt och oorganiskt kvicksilver samt bly och kadmium) och

hårprover (totalkvicksilver).

Medianvärdena i helblod bland samtliga kvinnor låg genomgående lågt i början av

graviditeten: för kvicksilver (B-Hg totalt medianvärde 0,64 μg/L; range 0,04-2,05

μg/L; B-Hg org 0,30; 0-1,68; B-Hg oorg 0,25; 0-1,35) samt för bly (11,0 μg/L; 4,2-

79,0) och kadmium (0,30 μg/L; 0,05-4,8). Även kvicksilverkoncentrationerna i hår

var genomgående låga (median 0,22 μg/g; range 0,04-0,83). De gravida kvinnorna

från kuststaden Simrishamn hade signifikant högre koncentrationer av kadmium

(p=0,004) och totalkvicksilver (p=0,005) i helblod liksom av kvicksilver i hår

(p=0,015) jämfört med inlandsstaden Hässleholm. Den grupp som åt insjöfisk under

graviditetens sista 6 månader hade ungefär samma halter av totalkvicksilver,

oorganiskt och organiskt kvicksilver i helblod, liksom av totalkvicksilver i hår, som

den grupp som enbart åt havsfisk. Kvinnor som emellertid ätit krabba under

motsvarande period hade något högre halter av organiskt (p=0,037) resp

totalkvicksilver (p=0,013) i helblod jämfört med kvinnor som ej ätit krabba.

Halterna av oorganiskt kvicksilver i helblod visade ett positivt samband med såväl

antalet occlusala (r

s=0,27; p=0,008) som med det totala antalet amalgamfyllningar

(r

s=0,25; p=0,014) i munnen. Vid en linjär regressionsanalys var kvicksilverhalten i

helblod relaterad till såväl antalet fiskmåltider per vecka som till antalet occlusala

amalgamfyllningar i munnen. Kvicksilverkoncentrationen i hår visade det starkaste

sambandet med totalkvicksilverhalten i helblod.

Värdena av totalkvicksilver och metylkvicksilver i helblod var klart lägre i denna

undersökning från södra Sverige i jämförelse med resultaten från motsvarande studier

från västkusten och Uppsala län. Så var även fallet för kvicksilverhalterna i hår.

Baserat på data från NRC (2000) och EPA (2001), har med hänsyn taget till använda

säkerhetsfaktorer, följande referensvärden föreslagits: B-Hg totalt 5 μg/L, B-Hg org 4

μg/L, Hår-Hg 1 μg/g. Samtliga kvinnor i vår undersökning låg under dessa

referensvärden. Fortsatt hälsorelaterad miljöövervakning kan emellertid vara

motiverad, för att säkerställa att denna känsliga grupp även fortsättningsvis har en

kvicksilver-, bly- och kadmiumbelastning, som inte innebär hälsorisker för mödrar eller foster.

The purpose of our study was to investigate the relationship between concentrations of urinary substances in single urine samples from participants in the national dietary survey Riksmaten Adolescent 2016-17 (RMA) and demographic, lifestyle and dietary factors among the participants. A urine sample was taken from each participant (spot urine), who also recorded what they ate and drank the day before the sampling. The study included the plastic chemicals phthalates, phthalate alternatives and bisphenols, the pesticides chlorpyrifos and pyrethroids, phosphorus flame retardants/plasticizers (PFRs), polyaromatic hydrocarbons (PAHs), the biocide triclosan (TCS), the UV filter substance BP3 and the preservative BHA. Associations between substance levels in urine and food consumption the day before sampling were investigated using log-linear multivariate regression analysis. Furthermore, the associations with important personal characteristics such as demographic factors (age, sex, country of birth, parental education level), BMI, sampling day of the week and calendar month, lifestyle (smoking, snus, alcohol) and residence (urban/rural, flooring, longitude/latitude) were also evaluated. The results were analyzed using log-linear multivariate regression analysis, where the associations between the concentration of a single urinary substance (dependent variable) and all the above explanatory variables (independent variables) were analyzed simultaneously in a regression model. Using this method of statistical analysis, a statistically significant association between concentrations of a substance in urine and an independent variable in the multivariate regression model should be interpreted as the effect of the independent variable after the result has been controlled (adjusted) for the effects of the other independent variables included in the model.

A variety of associations between substance concentrations and variables related to demographic/residential/lifestyle/dietary factors were observed among RMA participants, and also between concentrations and time of urine collection (month, day of week). An important thing to bear in mind when interpreting the results is that the more statistical tests that are performed, the greater the risk of falsely observing relationships that do not actually exist (chance findings). In cases where chance is not involved, the observed associations may in some cases be due to the independent variables in question being direct sources of exposure of the substances. In other cases, the relationships may be due to the fact that the independent variables studied are indicators of unknown underlying factors that are the actual sources of exposure.

Urine concentrations of MEP, a metabolite of the phthalate DEP, the metabolites of the phthalate alternative DiNCH, the bisphenol 4,4-BPF, the PAH metabolite 2-OH-PH, TCS and BP3 increased with increasing age (on average 5-13% per year of age). Concentrations of metabolites of the phthalate DEHP and a metabolite of the PFR TBOEP (BBOEP) decreased with increasing age (-5.3% to -6% per year). The concentrations of MEP and MBP (metabolite of the phthalate DBP), the bisphenol 4,4-BPF, a PAH metabolite, TCS, BHA and BP3 were on average 14%-70% lower among boys than among girls. The age- and gender-dependent relationships can to some extent be due to gender differences in the use of cosmetics/skin care/hygiene products that contain some of the substances studied. Concentrations of most phthalate, chlorpyrifos and pyrethroid metabolites, were on average 25% -54% lower among participants born in high-income countries than among those born in low-income countries, while the pattern for BP3 was the opposite (57% higher). The parental level of education, participant BMI, and use of tobacco products (snus/smoking) and alcohol had basically no effect on the exposure. Overall, the results show that there are differences in exposure patterns among different demographic groups of young people in Sweden

Residential factors also showed associations with concentrations of the substances, which may at least partially be due to differences in exposure from the indoor environment. Participants living in rural areas at the time of urine sampling had on average 13%-73% higher concentrations of phthalate and DiNCH metabolites than those living in urban environments. Replacement of different types of flooring materials over the last 10 years appeared to affect exposure to some phthalates/phthalate alternatives. Metabolites of the phthalates DBP and BBzP, the chlorpyrifos metabolite TCP, and the bisphenol BPS showed increasing concentrations the further north in Sweden the participants lived (4%-8% per latitudinal unit), while DPP and BP3 decreased northward in the country (-3.6% to -8.1% per latitudinal unit). Metabolites of PFR, as well as TCP and BPA showed increasing concentrations the further east in the country the participants lived (3.0%-7.3% per longitudinal unit).

Different seasonal and weekday patterns of time spent indoors and product use could hypothetically, in some cases, explain why the concentrations of a large number of phthalate and DiNCH metabolites varied with sampling month, as was also the case for the PFR metabolites DPP and BBOEP, the PAH metabolites 2 -OH-PH and 1-HP, and TCP. The metabolites of the phthalates DEP, BBzP and DEHP, as well as BBOEP, BPS and 2-OH-PH varied depending on which day of the week the sampling took place.

Concentrations of many different urinary substances decreased with increased consumption of fish, dairy (≤3% fat), processed meat, cheese and vegetables the day before sampling. DEHP metabolites and metabolites of PFR (mainly DPP) showed this pattern in relation to all the above-mentioned food groups. This suggests that there are underlying exposures that decrease with increased consumption of the foods in question. In contrast to this, concentrations of metabolites of several phthalates, BBOEP, and BHA increased with increased ice cream consumption the day before urine sampling. Phthalate and DiNCH metabolites also increased with increased consumption of baked goods.

Associations with two long-term dietary patterns were also investigated, i.e. the degree of healthy diet (SHEIA15) and the degree of varied diet (RADDS). SHEIA15 (Swedish Healthy Eating Index for Adolescents) is based on the Nordic nutritional recommendations and the higher SHEIA15 score a participant has, the healthier is the participant's eating pattern. RADDS (The Riksmaten Adolescent's Diet Diversity Score) is based on a quantification of each individual participant's variability in dietary habits, built around the Swedish Food Agency's dietary recommendations for a varied diet. The higher a participant's score, the more varied is the participant's diet. An increased degree of healthy diet was related to reduced exposure to the phthalate DPHP, PFR TPP, BPS and BP3, while a more varied diet was associated with reduced exposures to the phthalates DEP, BBzP, DEHP, DiNP, and DPHP and to BPA.

The regression models used in the study only explained 9-24% (BPA lowest, MBzP highest) of the variation in substance concentrations in the urine samples. RMA was primarily designed as a dietary survey, and in addition to the dietary registration that participants completed, they also answered a questionnaire that were primarily focused on questions related to dietary habits. There was limited space in the questionnaire for questions that would be of value for investigating other sources of exposure in addition to the diet. Examples of such data are the use of cosmetics/hygiene/body care products and of various products with plastic/rubber components, as well as the use of cleaning products at home and at school. In these cases, information is needed about use during day/days before sampling. In addition, information would be valuable about times of stay in different types of buildings the day/days before sampling (home, school, training facilities, leisure facilities, etc.), year of construction of the buildings and the type of floor/wall/ceiling material and surface material that the rooms had in which the participant spent time in. Several studies have shown that sampling the first urine in the morning provides a more reliable estimate of exposure the previous days than a urine sample taken at any time during the day. Therefore, it is desirable that the urine samples are taken directly in the morning before the day's activities begin. If this is not possible, information about at what time of day that the sampling occurred would also be valuable. In that case, information on the above-mentioned variables during the sampling day, until the sample is taken, should also be collected. The present study also showed that the concentrations of certain substances in the urine varied in a south-north and west-east direction in Sweden and were dependent on if the participant lived on the country-side or in an urban area. Moreover, variation in exposure was observed depending on the season and day of the week that the urine samples were taken. Information about these factors is thus important in future studies. The study also shows that the participant's country of birth contributes to some extent to the variation in substance exposure, which shows the importance of having information about this in future studies. Information about parental birth countries, as well as how long the participant has lived in Sweden is also of importance. These variables likely capture variation in lifestyle factors that contribute to variation in exposure, and which are difficult to capture with survey questions.  Overall, the study also shows that there are a number of demographic/housing/lifestyle/dietary factors that can be confounders in future studies of health effects linked to urine substance exposure of young people in Sweden. Some of these factors are important to control for in statistical analyzes of associations between exposure and health.

Miljöövervakning sker med fördel i form av så kallade gemensamma delprogram.

I det gemensamma delprogrammet Insjöfåglar samarbetar länsstyrelser och vattenvårdsförbund runt Mälaren, Vänern och Vättern med övervakning av sjöarnas fågelskär.

I föreliggande rapport utvärderas hittillsvarande verksamhet av Martin Green från Lunds universitet. Han svarar för de slutsatser som dras i denna rapport.

Utvärderingen har bekostats med medel från Naturvårdsverket.

I denna rapport utvärderar vid det Gemensamma delprogrammet (GDP) Insjöfåglar, det vill säga de inventeringar av sjöfåglar under häckningstid som gjorts på fågelskär i de fyra största insjöarna i landet; Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Inventeringarna har genomförts i regi av läns-styrelserna kring sjöarna och sjöarnas Vattenvårdsförbund. Huvudfokus i rapporten ligger på populationstrender för utvalda sjöfågelarter för respektive sjö, samt för alla sjöar gemensamt.

Inventeringar av fåglar på fågelskär har skett under olika lång tid i de olika sjöarna. Först ut var Vänern där heltäckande inventeringar av fåglar på fågelskär pågått sedan 1994 och nu därmed under 25 år. Därefter kom inventeringar igång i Vättern 2002, i Mälaren år 2005 och i Hjälmaren år 2015. Vi kan därför beskriva 25-årstrender från Vänerns fågelskär, 17-års-trender för Vätterns fågelskär och trender över 14 år för Mälarens fågelskär. För Hjälmarens fågelskär kan vi ännu inte beräkna några trender, men detta kommer att bli möjligt när minst fem inventeringsår har genomförts. För de stora sjöarna gemensamt går det att beräkna populationstrender för hela den period varifrån det finns inventeringar från någon av sjöarna, det vill säga samma 25-årsperiod som för Vänern. Detta genom att vi använder avancerad statistik som kan ta hänsyn till att det inte inventerats under lika lång period i alla sjöarna.

Vi presenterar trender för 29 olika fågelarter totalt sett. För de enskilda sjöarna är antalet arter som det går att presentera en trend för lägre. Från Vänern visar vi trender för 28 arter 1994–2018, från Vättern för 19 arter 2002–2018 och från Mälaren för 22 arter 2005–2018. I långtidsperspektivet 1994–2018 har utvecklingen för fåglar på fågelskär i de stora sjöarna generellt varit positiv. Under denna period har 18 arter statistiskt säkra ökningar och fem arter statistiskt säkra minskningar i alla sjöarna gemensamt. Sex arter uppvisar inga säkerställda förändringar. I de enskilda sjöarna, för de perioder som täcks här är mönstren mer varierande. Allmänt sett har utvecklingen varit mer positiv i Vänern och Vättern än i Mälaren. I det kortare tidsperspektivet där inventeringar finns från de tre största sjöarna är mönstren inte lika positiva. Under den perioden uppvisar nio arter positiva trendriktningar, 15 arter negativa trendriktningar och fem arter visar inga tecken på tydliga förändringar i sjöarna sammantaget.

Vi presenterar även förslag på möjliga miljömålsindikatorer baserade på data från programmet. Detta i form av trender för den samlade populations-utvecklingen för olika arturval. Vi rekommenderar i första hand att ett urval som innehåller arter som hämtar all eller huvuddelen av sin föda i sjöarna används som indikatorer. Detta då sådana indikatorer allra bäst bör spegla sjöarnas miljötillstånd. De framräknade indikatorerna bekräftar bilden som ges ovan genom att utvecklingen i Vänern till synes har varit mer positiv än i de andra sjöarna. I korttidsperspektivet är skillnaderna mellan sjöarna mindre.

I rapporten tar vi även en allra första titt på fågeldata från fågelskären i jämförelse med resultat från de provfisken som gjorts i sjöarna. Resultaten är varierande, men i några fall finner vi de förväntade sambanden att det finns fler fiskätande fåglar i delområden där det finns mer fisk. Vi rekommenderar mer avancerade och detaljerade analyser av sambanden mellan fågeldata och andra data som på ett eller annat sätt beskriver sjöarna miljötillstånd och/eller andra former av biodiversitet i sjöarna. Vi tror att den typen av analyser kan bidra till en ökad förståelse av de olika ekologiska samband som finns i sjöarna och av hur och på vilka sätt som sjöarnas miljötillstånd varierar.

Vi gör bedömningen att det mesta när det gäller själva upplägget och fältarbetet inom GDP Insjöfåglar fungerar alldeles utmärkt och bör fortsätta på i stort samma sätt framöver. Vi ser däremot en del brister när det gäller den datahantering som skett hittills och rekommenderar därför en översyn och samordning mellan ingående sjöar på det området. En sådan samordning bör ske inom ramarna för och i samarbete med den datavärd som programmet väljer att ansluta sig till.

Här rapporterar vi om utvecklingen för häckande fåglar i de svenska fjällen under perioden 2002-2014. Detta baserat på resultat från Svensk Fågeltaxerings (SFT:s) standardrutter i fjällen samt samma typ av data från LUVRE-projektet i Vindelfjällen (Västerbottens län), Ånnsjöns fågelstations fjällrutter (Jämtlands län), samt Länsstyrelsen i Dalarnas egna fjällrutter (Dalarnas län).Vi redovisar trender för samtliga enskilda arter där det går att beräkna trender för denna period samt för grupper av arter, indikatorer. De indikatorer som redovisas är miljömålsindikatorerna kopplade till kvalitetsmålen Storslagen fjällmiljö (Häckande fåglar i fjällen) och Begränsad klimatpåverkan (Klimat och häckande fåglar). Vi presenterar också förslag på en ny indikator som vi kallar Fjällfåglar. Trender och indikatorer presenteras både för hela den svenska fjällkedjan samt för fjällområdet i varje enskilt län separat.

Systemet med systematiskt utlagda standardrutter utgör ryggraden i den generella nationella och regionala miljöövervakningen av fåglar. I Värmlands län återfinns 34 av landets 716 standardrutter (knappt 5 %). I denna rapport redovisas utvecklingen för länets generella fågelfauna under perioden 1998–2019, även om vi också redovisar trender för perioderna 2002–2019 och 2010–2019. Den förstnämnda perioden är den längsta möjliga som vi kan beräkna trender för. Trenderna från 2002 och framåt täcker den period när vi har bättre årlig regional täckning generellt i landet. Den avslutande perioden täcker de senaste tio åren och används för att visa hur det går just nu, eller snarare hur det har gått i det allra senaste.

Under 2010-talet har täckningen av länets standardrutter varit mycket god och motsvarande 62–100 % (medel 81 %) av de regionala rutterna har inventerats årligen. Detta är en lämplig fortsatt ambitionsnivå för att kunna ha en god övervakning av länets allmänna fåglar. Den goda täckningen av länet är helt beroende av att Länsstyrelsen och Naturvårdsverket finansierar fältinsatserna. Ungefär hälften av den årliga inventeringsinsatsen i länet bekostas av Länsstyrelsen och den andra hälften direkt av centrala anslag från Naturvårdsverket.

Med startår 1998 är det 79 arter som setts näst intill årligen (minst 20 av 22 år) på länets standardrutter. Av dessa ökade 19 arter (24 %) och minskade 15 arter (19 %) säkert i antal. 25 arter (32 %) uppvisade stabila bestånd och för 20 arter (25 %) var utvecklingen osäker. Sett enbart till trendernas riktning, oavsett statistisk säkerhet, var det en övervikt (61 %) för arter med positiv trendriktning.

Från 2002 är det 87 arter som bokförts på Värmlands standardrutter under nästan alla år (minst 16 av 18 år). Från detta startår var det övergripande mönstret mera negativt; bara sex arter (7 %) ökade medan 15 (17 %) minskade säkert i antal. 25 arter (29 %) hade stabila bestånd och för 41 arter (47 %) var utvecklingen osäker. Om vi enbart ser till trendriktningarna, oavsett statistisk säkerhet, var det under denna period en övervikt (62 %) för negativa trendriktningar, vilket förstärker bilden av ett mer negativt mönster från 2002–2019 än 1998–2019.

De senaste tio åren (2010–2019) har 105 arter setts nära nog årligen (minst åtta av tio år) på standardrutterna i Värmlands län. Under denna korta period har pendeln svängt tillbaka åt det positiva hållet igen. I korttidsperspektivet är det 19 arter (18 %) som uppvisar säkra ökningar och blott två arter (2 %) med säkra minskningar. Sex arter (6 %) har haft stabila bestånd de senaste tio åren och för 78 arter (74 %) är beståndsutvecklingen osäker under denna period. Här måste en komma ihåg att den korta tidsperioden gör det svårare att få fram statistiskt säkra resultat. Därmed är det ofrånkomligt att andelen osäkra resultat är hög. Återigen var det nu en övervikt (64 %) av positiva trendriktningar om vi bortser från statistisk säkerhet och enbart tittar på själva riktningarna. Sedan 2011 har 17 olika nattrutter inventerats i Värmlands län, men det är enbart de fyra senaste åren, 2016–2019, som ett högre antal nattrutter har inventerats årligen. Detta tack vare Länsstyrelsens engagemang med att hitta lokala inventerare till länets nattrutter. Under dessa år har 12–16 rutter (medel 14) inventerats per år. Det är därför för denna väldigt korta period som vi redovisar lite mer detaljerade nattruttsresultat. Baserat på nattruttsdata presenterar vi utvecklingen för 33 utvalda fågel- och elva däggdjursarter som noterats på rutterna under minst två av de senaste fyra åren. Här ingår exempelvis sju olika ugglearter. Inga djupare slutsatser ska såklart dras från en så kort period som enbart fyra år, men vi kan konstatera att fyra ugglearter har bokförts årligen i länet. Dessa är katt-, slag-, horn- och pärluggla. För kattuggla är Värmlands län ett av de som hittills uppvisat de högsta noterade antalen per rutt. Vi kan också konstatera 2017 av allt att döma var ett gott gnagarår med goda registrerade uggleantal. En annan intressant nattaktiv fågelart är nattskärran, och precis som i landet i stort förefaller det gå bra för den arten i Värmland just nu. Flertalet bokförda däggdjursarter uppvisar positiva mönster på länets nattrutter under de senaste fyra åren.

Indikatorer, gemensamma trender för grupper av fåglar, visar generellt sett på få statistiskt säkra förändringar i Värmlands län under perioden 2002–2019. I skogen finns tecken på en positiv utveckling, mest så under de allra senaste tio åren, men utan statistisk säkerhet. Mest positiv är till synes utvecklingen för fågelarter knutna till äldre skog. Även om statistiskt säkra resultat saknas så antyder mönstren i Värmlands län en betydligt mer positiv regional utveckling än den som finns för landet som helhet.

Indikatorerna för odlingslandskapet visar på säkra minskningar över hela perioden 2002–2019, precis som i landet i stort. De senaste tio åren finns inga säkra förändringar, men dock små tecken på en regional uppgång. Dessa tecken är klart starkare i Värmlands län än i Sverige totalt sett.

När det gäller våtmarker uppvisar de regionala indikatorerna tydligt positiva mönster som dock inte är statistiskt säkerställda. Tydligast positiva är trenderna under de senaste tio åren. Utvecklingen i Värmlands län är till synes mer positiv än den i hela Sverige. För sjöar och vattendrag har läget varit stabilt sett över hela perioden 2002–2019. Ett svagt positivt mönster finns för de senaste tio åren. I hela Sverige finns en säker ökning i korttidsperspektivet.

De två indikatorerna som kopplar till biologisk mångfald i stort ger delvis lite olika utfall för Värmlands län, även om skillnaderna egentligen inte är så stora. En ena visar på en säker minskning över hela perioden 2002–2019, vilken den andra inte gör. Bakom detta finns för båda ett negativt mönster för hela perioden och ett lite positivt sådant för de senaste tio åren. På en generell nivå stämmer detta med hur det ser upp på nationell nivå. Där finns en statistiskt säker minskning för hela perioden men en lika säker ökning de senaste tio åren.

Indikatorn som kopplar till effekterna av klimatförändring visar att det värmländska fågelsamhället har blivit ”varmare” under de senaste 18 åren. Detta innebär arter med varmare utbredningsområden relativt sett har haft en mer positiv utveckling än arter med kallare utbredningsområden. Med andra ord kan vi redan nu se att den värmländska fågelfaunan förändrats i takt med ett allt varmare klimat.

Förord 

Ett av riksdagens miljömål är Giftfri miljö, och i detta mål ingår att efterbehandla och sanera förorenade områden. Brist på kunskap om risker med förorenade områden och hur de bör hanteras har identifierats som hinder för ett effektivt saneringsarbete. Naturvårdsverket har därför initierat kunskapsprogrammet Hållbar Sanering. Föreliggande rapport redovisar projektet ”Företagsekonomisk redovisning av markföroreningar” som genomförts inom Hållbar sanering. I projektet har en strategi och modell för företagsekonomisk redovisning av föroreningsskador tagits fram. Rapporten har författats av Bertil Grundfelt vid Kemakta Konsult AB, Birgit Flening vid Ernst & Young och Magnus Enell vid IIIEE, Lunds universitet. Knut Per Hasund vid Sveriges Lantbruksuniversitet har varit Hållbar Sanerings kontaktperson för arbetet. Naturvårdsverket har inte tagit ställning till innehållet i rapporten. Författarna svarar ensamma för innehåll, slutsatser och eventuella rekommendationer. 

Naturvårdsverket i juni 2008

Sedan 1996 samlas blod- och modersmjölksprover regelbundet in från förstföderskor i Uppsala i den så kallade POPUP-studien. Sedan 2009 tas också ett urinprov. I denna rapport redovisas halter av ftalater och fenolära ämnen i urin från förstföderskor provtagna 2019-2021 samt tidstrender för perioden 2009-2021. Ftalater och fenolära ämnen metaboliseras relativt snabbt i kroppen och för flertalet är det därför en metabolit till själva huvudsubstansen som har analyserats.Totalt sett analyserades tio metaboliter till sex ftalater, två metaboliter till en ersättningskemikalie till ftalater, tre bisfenoler, metaboliter till fyra fosforbaserade flamskyddsmedel (PFR), två pesticidmetaboliter, fyra metaboliter till Polycykliska aromatiska kolväten (PAH) samt de fenolära ämnena triklosan och bensofenon-3 (BP-3) i urin. Analyserna utfördes av Lunds universitet. Resultaten visade att en metabolit till ftalaten dietylftalat (DEP) förekom i högst halter i urin, följt av sex andra metaboliter till olika ftalater och BP-3. För samtliga ämnen låg halterna i urin från mammor provtagna 2019-2021 under de föreslagna vägledande nivåer (HBM-GV) som bedöms att inte innebär en risk för människor. Tidstrenderna för perioden 2009-2021 visade nedåtgående trender för de flesta av substanserna, t ex för ftalater, bisfenol A, en metabolit till insekticiden klorpyrifos och triklosan. För bisfenol S, som är en ersättare till bisfenol A, och för en metabolit till pyretroider (insekticider) sågs istället ökande trender. Analyser av urin gör det möjligt att studera befolkningens exponering för snabbmetaboliserade substanser. Genom att analysera prover över tid kan man studera hur befolkningens exponering förändras efter att åtgärder för att begränsa vissa kemikalier satts in samt hur exponeringen för nya ersättningskemikalier utvecklas.

I denna rapport presenteras arttrender, indikatorer och utbredningskartor baserade på data för perioden 2010–2020 från det gemensamma delprogrammet Häckande kustfåglar i Bottniska viken och för 2015–2020 från den nationella övervakningen av häckandekustfåglar inom samma område. Bägge systemen bygger på fast placerade 2x2km rutor, där en enskild regional ruta inventeras med ett intervall av 4–6 år, medan de nationella rutorna inventeras årligen. I analyserna ingår data från 456 regionala och 65 nationella rutor. Det regionala programmet startade 2010, den nationella fem år senare, dvs 2015. Mellan 2010 och 2014 inventerades i genomsnitt 111 rutor årligen, vilket ökade till i genomsnitt 181 rutor årligen 2015–2020.Totalt beräknades trender för 50 arter, 43 av dessa bedömdes ha stark anknytning till kustmiljön. Av dessa 43 uppvisade 9 % en signifikant positiv och 26 % en signifikant negativ trend. Totalt 23 % av arterna hade stabila bestånd under perioden. Övriga arters utveckling var osäkra. Den art som ökat kraftigast var knölsvan, medan gråhakedoppingen var den art som kraftigast gick i motsatt riktning. Vidare delades arterna upp i fem födosöksgrupper: pelagiska födosökare, växtbetande arter, bentiska födosökare, vadare och ytfödosökande arter. Den bentiska gruppen innehöll flest arter med minskande bestånd (50 %), följd av den pelagiska gruppen där 36 % av arterna minskade i antal. Växtbetarna å andra sidan var den grupp med flest ökande arter (22 %).För samtliga födosöksgrupper presenteras flerartstrender som kan ses som indikatorer för grupper av arter som söker föda i likartade livsmiljöer. Ingen av de fem grupperna uppvisade någon signifikant ökande eller minskande trend, men riktningen var negativ för fyra av flerartstrenderna. Vidare beräknades en gemensam trend för samtliga de arter som ingick i någon av de fem grupperna (totalt 43 arter). Denna var signifikant negativ. Slutligen beräknades en trend för 33 arter som bedömdes vara särskilt knutna till hav och skärgård, gruppen som helhet hade ett stabilt bestånd.De två övervakningsprogrammen, det gemensamma delprogrammet Häckande kustfåglar i Bottniska viken och den nationella övervakningen av häckande kustfåglar utgör ett bra exempel på när två organisatoriskt skilda program ger varandra draghjälp och där data med fördel kan samanalyseras. Det regionala programmet med mångfalt fler provrutor än det nationella sörjer för ett stort geografiskt stickprov medan det nationella med årliga inventeringar av samtliga rutor ökar möjligheten att upptäcka förändringar som sker på kort sikt.

Sedan 2009 har 14 havsstrandängsområden inventerats på strandängsfåglar inom ramen för Blekinge läns regionala miljöövervakning. Inventeringarna har skett med glesa mellanrum, den lokal som inventerats vid flest tillfällen har endast inventerats under tre av de åtta år som programmet pågått. Fem lokaler har inventerats under två olika år, medan resterade åtta endast har täckts under ett enda år. Inventeringarna ingår i det Gemensamma Delprogrammet för övervakning av strandängsfåglar (GDP). Baserat på de senaste räkningarna från respektive lokal häckar det 655 par fåglar av de arter som listas som inventeringsarter inom GDP på de 14 strandängarna. Vadare var med 233 par den talrikaste gruppen följd av änder (213 par) och måsfåglar (74 par). Rödbena med 76 par var den enskilt talrikaste arten. Av de elva arter som listas som typiska för N2000-habitatet Havsstrandängar av Östersjötyp (Östersjöstrandäng) har sju påträffats som revirhållande under inventeringarna. Fem arter upptagna i den svenska rödlistan har konstaterats hålla revir.

Av de 14 lokalerna är det fyra som kvalitetsmässigt höjer sig över de andra: Torhamns udde, Stolp, Utlängan och Långaskär/Gräsör. Dessa fyra hyser mer än 65 % av det skattade totalantalet par vadare inom inventeringsområdena. Tillsammans med Torsö är de även de artrikaste. De fåtal områden som har inventerats vid mer än ett tillfälle ger i princip möjlighet till att studera förändringar över tid. Skillnader mellan åren i när på våren  som inventeringarna har genomförts försvårar dessvärre detta. Oavsett hur de kommande inventeringarna av strandängsfåglar i Blekinge län läggs upp när det gäller vilka områden som inventeras vilket år eller hur många områden som inventeras årligen, så är det av största vikt att inventeringarna genomförs på samma sätt och under samma tidsperioder varje år.

Fågelförekomsterna i de 14 inventeringsområdena i Blekinge står sig väl i jämförelse med andra havsstrandängsområden i södra Sverige. De ytor som inventerats i Blekinge utgör ca 2 % av den totala arealen som inventerats i ett antal storskaliga inventeringar av havsstrandängar i södra Sverige. Andelen registrerade par på de Blekingska strandängarna står i proportion till detta, exempelvis noterades 3,1 % av totalantalet simänder (exkl. gräsand & kricka) och 2,1 % av vadarna i Blekinge.

Havsstrandängarna har under lång tid minskat i areal på grund av ändrad markanvändning. Ett sentida hot är den havsnivåhöjning som det allt varmare klimatet förväntas medföra. En tidigare studie har visat att endast 16 av Blekinge läns nuvarande 753 ha  av Natura2000-habitatet Östersjöstrandäng (1630) kommer att återstå vid en havsnivåhöjning på 1m. Samtidigt förutsägs att 480 ha av samma miljö kommer att nyskapas. Det förefaller sannolikt att antalet strandängsfåglar kommer att minska i proportion till detta.

Syfte:

Syftet var att undersöka om ftalatexponeringen i befolkningen är stabil över tiden eller

om det finns någon tidstrend för exponering, samt också ge möjlighet att utvärdera rökning

och BMI som potentiella determinanter för exponering.

Material och metoder:

År 2000 togs urinprov från 234 mönstrande män och år 2004 togs

urinprov från 200 mönstrande män. Vid båda provtagningsåren var medianåldern 18

(variationsvidd 18–21). Urinproverna analyserades med LC-MS-MS teknik med avseende på

ftalsyra, monoetylftalat (MEP), monobutylftalat (MBP), monobutylbenzylftalat (MBzP) och

monoetylhexylftalat (MEHP).

Resultat

: Det noterades för kreatininjusterade urinhalter signifikanta minskningar mellan år

2000 och år 2004 för ftalsyra (medianminskning 35%), för MEP (72%) och för MBP (17%).

Även MEHP halterna i urin var lägre år 2004 än 2000, medan däremot halterna var

oförändrade för MBzP. Rökare hade signifikant högre värden av både ftalsyra (median 65%)

och MEP (median 72%) än icke rökare.

Konklusion:

De minskade koncentrationerna av ftalater i urin tolkas avspegla en lägre

exponeringsnivå till följd av en minskad användning av ftalater i olika konsumtionsprodukter.

Då ftalaterna är generellt spridda i miljön och kan tas upp i kroppen både per oralt, dermalt

och via inhalation, är det dock inte enkelt att specificera vilka specifika exponeringskällor

som förändrats över tiden. Orsaken till varför rökare har högre ftalatkoncentrationer i urin

jämfört med icke-rökare är inte klarlagd.

I en undersökning år 2004 av 200 mönstrande män (medianålder 18 år) var medianvärdet 19 ng/g blodfett för CB-153 i serum och det fanns en variationsbredd mellan mindre än detektionsgränsen (<DG) och 118 ng/g fett. Medianhalten av p,p´-DDE var <DG ng/g fett (variationsbredd <DG till 827 ng/g fett). Detta kan jämföras med att i motsvarande undersökning av mönstrande, som gjordes år 2000 och omfattade 304 personer (medianålder 18 år) var medianvärdet 65 ng/g blodfett för CB-153 i serum och det fanns en variationsbredd mellan 23 och 248 ng/g fett. Medianhalten av p,p´-DDE var för 223 av de unga männen 88 ng/g fett (variationsbredd ca 10 till 1270 ng/g fett). Detta betyder att genomsnittsvärdet för CB-153 år 2004 var 66 % lägre än för den föregående undersökningen år 2000, motsvarande en årlig minskning på 16.5 %. Minskningen av p,p’-DDE halterna var för 4-årsperioden ännu mer uttalad, 73 %, motsvarande en årlig sänkning på 18,3 %. Liksom i den tidigare tvärsnittsundersökningen av mönstrande var BMI svagt negativt korrelerat med POP-markörerna. Dessutom fanns det positiva samband mellan intag av både mjölkfett och fet fisk och CB-153, vilket dock endast förklarade 9 % av den inter-individuella variationen. Sammanfattningsvis har det skett en dramatisk minskning av serumhalterna av CB-153 och p,p’-DDE hos unga män födda 1986 jämfört med de födda 1982. Fortsatta tvärsnittstudier av mönstrande unga män kan ge svar på om denna positiva tidstrend kommer att fortsätta.

I en undersökning av 304 mönstrande män (medianålder 18 år) var medianvärdet 65 ng/g blodfett för CB-153 i serum och det fanns en variationsbredd mellan 23 och 248 ng/g fett. Medianhalten av p,p´-DDE var för 223 av de unga männen 88 ng/g fett (variationsbredd ca 10 till 1270 ng/g fett). Halterna var lägre än de man finner hos medelålders och äldre män. Den aktuella studien är en basundersökning, som om man några år senare gör om motsvarande undersökning på en ny kull mönstrande unga män, kan användas som grund för tidstrendsanalyser av human exponering för olika persistenta organohalogena miljögifter.

Det har skett en signifikant genomsnittlig minskning med 34 till 55 % av serumhalterna av CB-153, p,p´-DDE och HCB under perioden 1991 till 2001 bland 39 medelålders svenska män, varav en del med hög konsumtion av fet östersjöfisk. Detta kunde inte förklaras med förändrad fiskkonsumtion över tiden. Däremot förklarade en ökad kroppsvikt en del av minskningen, genom en ”utspädningseffekt” (större distributionsvolym). Det är sannolikt att en minskad förorening av animaliska livsmedel med dessa POPs under senare år bidragit till de sjunkande halterna i serum. I motsats till resultaten för CB-153, p,p´-DDE och HCB förelåg det inte någon signifikant tidstrend för TEQ för PCDD eller PCDF I serum bland 26 medelålders svenska män, trots en längre uppföljningsperiod (1987 till 2002). För enskilda PCDD/F kongeners noterades såväl minskningar som ökningar över tiden. Resultaten ger vid handen att dioxinbelastningen varit oförändrad under den senaste 15 års perioden.

Förord

God hälsa som barn är en förutsättning för ett gott långt liv. Barns vistelsemiljö under uppväxten påverkar i hög grad deras hälsa både som barn och som vuxna. Kartläggning av barns miljörelaterade hälsa är därför viktigt för att möjliggöra en god och jämlik levnadsstandard för barn.Arbets- och miljömedicin Syd (AMM Syd) har i samarbete med Länsstyrelsen i Hallands län sammanställt denna regionala rapport för Halland, baserad på svaren på miljöhälsoenkäten 2019 från vårdnadshavare och barn i länet. Barnmiljöhälsorapport Halland 2021 är en av fyra regionala rapporter i en serie från AMM Syd som täcker Blekinge, Kronoberg, Skåne och Hallands län. Strukturen i rapporten följer i huvudsak den nationella miljöhälsorapporten och resultaten går därför i de flesta fall att jämföra med den nationella och övriga tre regionala rapporter. Rapporten är en viktig del i den regionala hälsorelaterade miljöövervakningen.Resultaten för Halland visar både positiva och negativa trender i barns miljörelaterade hälsa jämfört med 2011. Färre barn upplever dålig luftkvalitet i närheten av bostaden. Fler barn störs dock av buller i bostaden och i skolan. Fler barn lyssnar på hög musik. Fler barn exponeras för tobaksrök. Fler barn har allergisnuva, astma och hudallergi, medan förekomsten av pollenallergi är oförändrad. Medvetenheten om solens risker ökar, men många barn bränner sig ändå i solen. Barn vistas mer sällan i grönområden. Klimatoro har lyfts in som ny fråga i enkäten 2019 och det är tydligt att klimatförändringarna oroar många 12-åringar.Enkätundersökningen gjordes före covid-19-pandemin, och resultaten tar således inte hänsyn till eventuella förändringar i exponering för miljöfaktorer som kan ha påverkats av åtgärder på grund av pandemin. Effekterna av pandemin på samhället i allmänhet och vården i synnerhet visar dock starkt på betydelsen av att arbeta förebyggande och långsiktigt med miljörelaterade hälsofrågor för att avlasta sjukvården genom att stärka folkhälsan.Barnkonventionen är sedan 2020 svensk lag, och innebär att barns rättigheter ska beaktas vid avvägningar och bedömningar i beslutsprocesser i mål och ärenden som rör barn. Agenda 2030 och dess 17 globala mål är en förutsättning för hållbar utveckling ur sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter. I Sverige är det övergripande generationsmålet och de 16 miljökvalitetsmålen den miljömässiga dimensionen av Agenda 2030. Folkhälsopolitikens övergripande mål är att skapa förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen inom en generation. Barnmiljöhälsorapport 2021 är ett underlag för hela detta arbete.Denna rapport vänder sig till alla som på något sätt påverkar barns miljö och vardag i sina beslut, till exempel beslutsfattare och handläggare på kommuner, regionen och länsstyrelsen, men även till dem som är verksamma inom barnhälsovård, förskola och skola. Rapporten kan användas som beslutsunderlag för åtgärder och prioriteringar för att förebygga ohälsa och uppnå jämlik hälsa, samt i arbetet med Agenda 2030, miljömålen och folkhälsomålen.

Brittis Benzler, Landshövding, Länsstyrelsen i Hallands län

Förord

Att alla barn får bra förutsättningar till en god hälsa är grundläggande för att de ska få ett gott och långt liv. Miljön under uppväxten påverkar deras hälsa, både som barn och som vuxna.

Kunskap om barns hälsa är en viktig grund för beslut och prioriteringar. Genom beslut baserade på fakta gynnas en god och jämlik levnadsstandard. Folkhälsomyndighetens nationella miljöhälsoenkät 2019 med barnfokus publicerades i Miljöhälsorapport 2021. Studien rör bland annat miljörelaterade exponeringar, hälsofrämjande faktorer, besvär och sjukdomar hos barn i åldrarna åtta månader, fyra och tolv år. Rapporten innehåller också jämförelser över tid, då resultaten jämförs med studien från 2011. Enkäten gjordes före covid-19-pandemin och tar därför inte hänsyn till miljöfaktorer som kan ha påverkats av pandemin. Pande-mins effekter på samhället pekar dock starkt på att det är viktigt att arbeta förebyggande och långsiktigt med folkhälsa för att på så sätt avlasta sjukvården.

Arbets- och miljömedicin Syd har i samarbete med Länsstyrelsen Blekinge och Region Blekinge sammanställt den här rapporten för Blekinge. Den bygger på svaren från vårdnadshavare och barn i länet i miljöhälsoenkäten 2019. Barnmiljöhälsorapport Blekinge 2021 är en av fyra regionala rapporter. Övriga län som gjort rapporter är Kronoberg, Skåne och Halland. Strukturen följer i huvudsak den nationella rapporten och resultaten går att jämföra med såväl den nationella som de övriga tre regionala rapporterna. Rapporten är en viktig del i den regionala hälsorelaterade miljöövervakningen.

Resultaten för Blekinge visar både positiva och negativa trender i barns miljörelaterade hälsa jämfört med 2011. Några exempel:

• Färre barn upplever dålig luftkvalitet i närheten av bostaden.
• Fler barn störs av buller i bostaden och i skolan.
• Fler barn lyssnar på hög musik.
• Färre barn exponeras för tobaksrök.
• Fler barn har allergisnuva och pollenallergi, medan förekomsten av hudallergi och astma är oförändrad.
• Medvetenheten om solens risker ökar, men många barn bränner sig ändå i solen.
• Barn vistas mer sällan i grönområden.
• Klimatförändringarna oroar många tolvåringar.

Enligt Barnkonventionen ska barns rättigheter alltid tas hänsyn till i beslutsprocesser som rör barn. De sjutton globala målen i Agenda 2030 handlar om hållbar utveckling ur sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter. Det övergripande generationsmålet och de sexton miljökvalitetsmålen är den miljömässiga dimensionen av Agenda 2030. Folkhälsopolitikens övergripande mål är att underlätta en god och jämlik hälsa i hela befolkningen inom en generation. Barnmiljöhälsorapport 2021 är ett bra underlag för detta arbete.

Barnmiljöhälsorapport Blekinge 2021 vänder sig främst till dig som påverkar barns miljö och vardag i dina beslut, till exempel beslutsfattare eller handläggare inom miljöhälsområdet på kommuner, regionen och länsstyrelsen. Den är tänkt att användas som kunskapsunderlag för åtgärder och prioriteringar. Vi hoppas att den bidrar med viktig kunskap för att vi tillsammans ska främja alla barns hälsa i vårt län.

Förord

Att alla barn får bra förutsättningar till en god hälsa är grundläggande för att de ska få ett gott och långt liv. Miljön under uppväxten påverkar deras hälsa, både som barn och som vuxna.Kunskap om barns hälsa är en viktig grund för beslut och prioriteringar. Genom beslut baserade på fakta gynnas en god och jämlik levnadsstandard. Folkhälsomyndighetens nationella miljöhälsoenkät 2019 med barnfokus publicerades i Miljöhälsorapport 2021. Studien rör bland annat miljörelaterade exponeringar, hälsofrämjande faktorer, besvär och sjukdomar hos barn i åldrarna åtta månader, fyra och tolv år. Rapporten innehåller också jämförelser över tid, då resultaten jämförs med studien från 2011. Enkäten gjordes före covid-19-pandemin och tar därför inte hänsyn till miljöfaktorer som kan ha påverkats av pandemin. Pandemins effekter på samhället pekar dock starkt på att det är viktigt att arbeta förebyggande och långsiktigt med folkhälsa för att på så sätt avlasta sjukvården.Arbets- och miljömedicin Syd har i samarbete med Länsstyrelsen i Kronobergs län sammanställt den här rapporten för Kronobergs län. Den bygger på svaren från vårdnadshavare och barn i länet i miljöhälsoenkäten 2019. Barnmiljöhälsorapport Kronoberg 2021 är en av fyra regionala rapporter. Övriga län som gjort rapporter är Blekinge, Skåne och Halland. Strukturen följer i huvudsak den nationella rapporten och resultaten går att jämföra med såväl den nationella som de övriga tre regionala rapporterna. Rapporten är en viktig del i den regionala hälsorelaterade miljöövervakningen.

Resultaten för Kronoberg visar både positiva och negativa trender i barns miljörelaterade hälsa jämfört med 2011. Några exempel:

• Färre barn upplever dålig luftkvalitet i närheten av bostaden.
• Fler barn störs av buller i bostaden och i skolan.
• Fler barn lyssnar på hög musik.
• Fler barn exponeras för tobaksrök.
• Fler barn har allergisnuva och pollenallergi.
• Fler har hudallergi och astma.
• Medvetenheten om solens risker ökar, men många barn bränner sig ändå i solen.
• Barn vistas mer sällan i grönområden.
• Klimatförändringarna oroar många tolvåringar.

Enligt Barnkonventionen ska barns rättigheter alltid tas hänsyn till i beslutsprocesser som rör barn. De sjutton globala målen i Agenda 2030 handlar om hållbar utveckling ur sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter. Det övergripande generationsmålet och de sexton miljökvalitetsmålen är den miljömässiga dimensionen av Agenda 2030. Folkhälsopolitikens övergripande mål är att underlätta en god och jämlik hälsa i hela befolkningen inom en generation. Barnmiljöhälsorapport 2021 är ett bra underlag för detta arbete.Barnmiljöhälsorapport 2021 Kronoberg vänder sig främst till dig som påverkar barns miljö och vardag i dina beslut. Du kanske är beslutsfattare eller handläggare inom miljöhälsområdet på kommuner, regionen och länsstyrelsen. Den är tänkt att användas som kunskapsunderlag för åtgärder och prioriteringar. Jag hoppas att den bidrar med viktig kunskap för att vi tillsammans ska främja alla barns hälsa i vårt län.M

Maria Arnholm, Landshövding, Länsstyrelsen i Kronobergs län

I denna rapport redovisas resultatet av en studie som gjorts på uppdrag av Helsingborgs stad.

Uppdraget består av att studera Helsingborgs stads arbete med hälsokonsekvensbedömningar

(HKB) utifrån frågeställningen: Varför är det svårt att göra hälsokonsekvensbedömningar?

Arbetet med HKB i Helsingborgs stad har pågått under flera år men man upplever att arbetet

tidvis har gått trögt. Det finns mycket teorier kring hur HKB bör genomföras men antalet

praktiska exempel är fortfarande begränsat. Även om studien innebär att Helsingborgs stads

arbete ska följas är studien ingen egentlig utvärdering i den meningen att den ska ge svar på

hur väl Helsingborgs stad har lyckats med sitt HKB-arbete. Slutsatsen är att HKB innehåller

ett stort antal dimensioner som kan kombineras på många olika sätt och att detta ställer stora

krav på pedagogisk skicklighet. Tydlighet kring syftet och förutsättningarna för HKB är av

stor betydelse för att förståelse och förtroende ska skapas för metoden.

För att undersöka halter av ftalater i svenskar och vilken matris som bäst lämpar sig för hälsorelaterad miljöövervakning har ftalater och ftalatmetaboliter analyserats i en grupp kvinnor som nyligen fött barn. I samband med förlossning på Universitetssjukhuset i Lund tillfrågades förstföderskor om medverkan och 42 kvinnor kom att ingå i studien. När barnet var 2-3 veckor gammalt pumpade mamman ut 50 mL bröstmjölk. Blod- och urinprov togs en vecka senare. Omfattande förändringar av standardmetoder för provtagning av mjölk och blod gjordes för att minimera risken för kontaminering av proverna. För mjölkprovtagningen användes en specialkonstruerad manuell pump av polykarbonat med ftalatfri packning. Blodprov togs med hjälp av endast kanyl och provrör (eftersom propparna i vaccutainrör innehåller ftalater). Proverna förvarades i värmebehandlade glasbehållare och fosforsyra tillsattes för att motverka metabolism av ftalater i mjölk- och blodprover. Analyserna av bröstmjölk visade värden nära eller under detektionsgränsen (LOD) för flertalet ftalater eller deras metaboliter. Även i blod och serum var nivåerna vanligtvis nära eller under LOD. I urin analyserades endast metaboliter och dessa kunde kvantifieras i 53-100 % av proverna. Nivåerna av ftalatmetaboliter i urin hos de svenska kvinnorna var i paritet med nivåerna hos en allmänbefolkning i USA och Tyskland. Några klara korrelationer mellan nivåer i t ex urin och bröstmjölk respektive blod påvisades inte. Resultaten av studien anger att för närvarande är analys av ftalatmetaboliter i urin den mest framkomliga vägen för skattning av ftalatexponering hos människa. Provtagning och analys av mjölk och blod innebar betydligt större svårigheter. Framför allt framstår risken för kontaminering vid provtagning som betydande och en stor del av ftalaterna och dess metaboliter uppvisade låga halter, vid eller under LOD. Dessutom kan ftalater brytas ned i blod och mjölk. I flertalet internationella publicerade studier av ftalatexponering används urinmetabolit-analyser som ett mått på exponering för ftalater. I en nyligen publicerad amerikansk studie av ett 80-tal nyfödda pojkar sågs ett samband mellan kort ano-genitalt avstånd och nivåer av ftalatmetaboliter i urin hos deras mammor under graviditeten. Den amerikanska studien behöver bekräftas, men metaboliterna var desamma som i vår studie och en jämförelse visar att mediannivåerna var lägre för vissa men högre för andra metaboliter. Vår studie indikerar att svenska kvinnor i fertil ålder inte sällan exponeras för ftalater i nivåer som satts i samband med fosterpåverkan.

Studier visar på att det finns höga biologiska – och samhällsekonomiska värden i form av ekosystemstjänster i urbana grönytor i och i anslutning till tätorter. Det finns idag en uttalad förtätningsprocess i många svenska tätorter som leder till exploatering av grönytor. En stor andel av befolkning använder tätorternas grönytor för rekreation och därför är det viktigt att dessa bevaras, planeras och sköts för att främja upplevelsevärdena. Idag finns det inga svenska tätorter som har regelbunden återkommande insamling av habitat struktur, art förekomst eller inte förekomst i kombination med insamlande av dara för upplevelsevärden i grönområden. Därför är det svårt att långsiktigt utvärdera förändringar i dessa områden. Denna rapport diskuterar och redovisar metoder för miljöövervakning av grönytors kvalitet i tätorter och i deras omedelbara närhet, främst avseende deras betydelse för biologisk mångfald och mänsklig perception (upplevelse). Rapporten fördjupar därmed tidigare metodförslag från Hedblom och Gyllin (2009) avseende övervakning. I rapporten redovisas bl a hur många grönytor som behövs för att få en statistiskt hållbar mängd data för att beskriva kvaliteten (biologisk mångfald och perception) på grönytor i och omkring tätorter. Här föreslås också en metod för mätning av mänsklig perception av grönytor i och omkring tätorter, möjlig att utföra via NILS ordinarie fältlag. Fältförsök visar här på goda möjligheter till miljöövervakning av upplevelsevärden i tätortsnatur. En analys av möjligheten att använda fåglar som indikatorer visar att detta sannolikt inte är möjligt med nuvarande nivå på datainsamlingen om fåglars förekomst inuti tätorter. Däremot kan underlaget användas för att visa på långsiktiga trender i förändringar i städernas omgivning. Rapporten redovisar kostnadsalternativ för miljöövervakning av de 100 största tätorterna i Sverige samt kostnaden för mer detaljerad inventering av de 10 största tätorterna. Rapporten slår fast att fortsatta fältundersökningar och kartstudier även krävs för att tydliggöra miljöövervakningens totala kostnad. Efterfrågan på data om grönytor är stor och för att en långsiktig och kostnadseffektiv miljöövervakning av tätorter ska kunna ske på ett framgångsrikt sätt krävs samordning mellan myndigheter på olika nivåer, samt att uppföljningen av tätorternas natur ges ökad prioritet.  De sammantagna resultaten i denna rapport ska ses som ett underlag till vidareutveckling av svensk miljöövervakning i fråga om både kvantitativa och kvalitativa data för grönytorna i Sveriges tätorter. 

Årlig räkning av häckande fåglar på fasta inventeringsrutter är sedan länge en del av Länsstyrelsens miljöövervakning. Övervakningen utförs av lokala ornitologer och i samverkan med Svensk Fågeltaxering vid Lunds universitet och med Naturvårdsverket.

Detta är tredje gången en utvärdering av data från regionala fågelrutter görs, nu med nästan 20 års tidshorisont (1998-2016). Populationsindex för mer än 100 arter har beräknats för tre olika tidsperioder inom denna ram och för de två längre perioderna har fågelbaserade miljöindikatorer för olika naturtyper beräknats.

För skogen klarar sig länet något bättre än förra gången, men fortfarande lite sämre än Sverige i stort. För odlingslandskapet är läget ganska oförändrat i länet, och det är något bättre än för Sverige som helhet.

Våtmarksindikatorns trend är på minussidan och det är sämre än i förra utvärderingen. Länet ligger för denna indikator också dåligt till i jämförelse med hela landet. Indikatorn för sjöar och vattendrag är den enda som visar en säker uppgång i länet och här ligger vi bättre till än Sverige i stort. Ändå är trendvärdet för 1998-2016 sämre än vad det var för 1998-2011.

Nytt för denna utvärdering är att en indikator för miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan har ingått. Inte helt oväntat visar den att arter som föredrar varmare klimat har ökat i förhållande till de som föredrar svalare klimat.

Av de arton arter som har signifikant förändring i länet i alla tre beräkningarna är det fyra som ökat: steglits, som är en av de arter som ökat allra mest, därutöver fisktärna, gärdsmyg och domherre. Fjorton arter har minskat i alla tre beräkningarna: rördrom, fasan, spillkråka, björktrast, rödvingetrast, näktergal, rörsångare, ärtsångare, grönsångare, trädpiplärka, grönfink, rosenfink, gulsparv och sävsparv.

Fågelarternas trend är i de flesta fall likartad i länet och i Sverige som helhet. I den mindre grupp arter som ser ut att ha en annorlunda utveckling i Västmanlands län finns några indikatorarter, som samtliga har en sämre utveckling i länet. Det gäller till exempel spillkråka som ingår i den europeiska skogsindikatorn och rördrom som ingår i den svenska indikatorn på miljömålet Myllrande våtmarker.

Trendberäkningar grundade på data från miljöövervakning av fåglar i länet har blivit ett etablerat verktyg för att följa upp tillståndet i miljön. Länsstyrelsens förhoppning är därför att kunna bibehålla övervakningen i nuvarande omfattning.

Vid Ottenby fågelstation sker standardiserad fångst av flyttfåglar. Insamlad data används för att registrera populationstrender, fenologitrender samt för beräkning av årlig häckningsframgång. Under 2015 fångades totalt 19 083 fåglar av 100 arter i den standardiserade fångsten. Summan ligger knappt 5 % över referensvär-det.

Våren: Totalt under våren fångades 6 874 fåglar vilket ligger nära 25 % över referensvärdet, främst förklarat av goda summor för rödhake. Våren visade relativt genomsnittliga summor för många arter men svarthätta och göktyta är exempel där fångsten överskred referensvärdet ordentligt. Gräshoppsångare, domherre och ortolansparv fångades inte alls och även rödvingetrast, rosenfink, gulsparv och grönsångare fångades i antal långt under medelvärdet. Blåhaken fortsätter sin oroande sentida kräftgång med endast tre individer fångade under våren (vilket ska jämföras med ett referensvärde på 51 individer).

Hösten: Trädgårdsfångsten gav 8 640 fåglar, vilket är knappt 7 % under referensvärdet. Goda fångstsummor erhölls för bland annat gransångare och gärdsmyg men även för mindre flugsnappare och både hus– och ladusvala. Låga summor noterades för t.ex. blåhake, grönfink, rödvingetrast och gulsparv. Inte en enda göktyta, rosenfink eller ortolansparv noterades i fångsten.

Vadare: Totalt fångades 3 569 vadare vilket är drygt 5 % över referensvärdet. Summan förklaras i hög grad av en god förekomst av kärrsnäppor. Myrsnäppa fångades i goda antal, långt över medel, medan flera andra arter tvärtom visade svaga fångstsummor. Fångsten fick dessvärre avbrytas tidigt under sommaren (innan årsungarna anlände) på grund av förekomst av mink på udden.

Fenologi: Sveriges flyttfåglar anländer allt tidigare om våren, och förändringen framgår tydligt i fångstse-rien. Vintern 2014/2015 var mild och vårsträcket förlöpte enligt det tidiga schema som vi numera vant oss vid. Under vårflyttningen visar 15 arter signifikanta förändringar i sitt fenologiska uppträdande och i samtliga fall handlar det om en tidigareläggning av schemat. I genomsnitt uppvisade de 33 analyserade arterna ett medeldatum som 2015 låg 5,0 dagar tidigare än vid mätningarnas början 1979. Gruppen med kort- och medeldistansflyttare anlände med ett medeldatum 3,7 dagar tidigare än vid standardiseringens början 1979 och för tropikflyttare gällde 6,3 dagar. Tittar man på hela den standardiserade perioden 1979–2015 uppvisar arterna en genomsnittlig förändring av motsvarande storlek: -4,0 dagar. Därmed blev 2015 ett år som förstär-ker mönstret under 2000-talet med tidiga ankomstdatum.

Häckningsframgång: Andelen ungfåglar i höstfångsten uppgick under 2015 till 83 %. Detta värde är mycket lågt och utgör det tredje lägsta sedan den standardiserade höstfångsten inleddes 1972. Försommaren 2015 var på många håll i landet kall, blåsig och nederbördsrik och att häckningsutfallet skulle bli dåligt var därför väntat.

Miljöövervakning av sjöfåglarnas beståndsvariationer har skett kontinuerligt sedan 1967som en del i den av Wetlands International (tidigare IWRB) organiserade ”InternationalWaterfowl Census” (IWC). Huvudpunkten av programmet utgörs av den årligamidvinterinventeringen av olika vattenfåglar. I det internationella programmet ingårförutom de här aktuella sjöfågelarterna också inventeringar av gäss och vadare.Midvinterinventeringar av vadare är inte aktuella i Sverige eftersom vi i princip saknarstörre koncentrationer av övervintrande vadare. När det gäller gässen organiserasregelbundna inventeringar i enlighet med Wetlands Internationals program, men deingår för närvarande inte i det här aktuella delprogrammet inom den nationellamiljöövervakningen i Naturvårdsverkets regi, utan finansieras med anslag från SvenskaJägareförbundet och bedrivs som ett parallellt projekt enligt anvisningar från WetlandsInternational.

Polybrominated diphenyl ethers (PBDEs) have been extensively used as additive flame retardants since the 1970s. Their concentrations have been reported to increase with time both in humans and in wildlife from all environmental compartments. Retrospective time-trend studies conducted using environmental samples originating from the Swedish environment showed a peak in environmental levels in the mid-1980’s, after which environmental concentrations decreased or remained unchanged. In Swedish human breast milk, the concentrations of low-medium brominated diphenyl ethers redoubled every 5 years until the late 1990s; thereafter a decrease has been indicated, at least for BDE-475. However, there is yet no information on human time trends for hepta-, octa-, nona- and deca-BDEs, neither in Sweden or elsewhere. Further, no longitudinal studies on individual basis have yet been reported. In 1991 men with a high dietary intake of fish from the Baltic Sea, 12–20 meals/month, had considerably higher BDE-47 levels than men with negligible consumption of fish. These men were resampled in 2001. Time trends for PCB and DDE have been reported elsewhere. Here, we report data on time trends for PBDEs in these men.

Ökande rovdjurspopulationer innebär att fler människor kommer att beröras av de stora rovdjurens närvaro. Detta skapar hos en del människor oro och rädsla. Rovdjursförvaltningen behöver hitta olika vägar för att svara på allmänhetens oro. Syftet med föreliggande projekt var att utvärdera hur informationsmöten utformade enligt psykologiska principer inverkar på allmänhetens rädsla för att möta björn i naturen.

Nittiosju personer (18-81 år, medelålder 54 år, 75% kvinnor, 25% män) boende i områden med björn deltog i studien, varav 69 personer också deltog i en uppföljning. Fyra informationsmötena genomfördes i samarbete med Rovdjurscentret De5Stora i Järvsö. Deltagarna besvarade frågeformulär vid ankomsten till informationsmötet, direkt efter mötet samt sex månader senare. En mindre grupp deltagare genomförde experimentella uppgifter före och efter mötet. En utomstående observatör studerade föredragshållarnas meta-kommunikation under informationsmötena.

Studien visar att det är relevant att bjuda in till informationsmöten när allmänheten uttrycker oro för att möta björn i skogen. Ett möte kan bidra till minskad självrapporterad rädsla bland människor som är motiverade att delta. Effekter kunde påvisas för möten med samma innehåll och upplägg, men med två olika erfarna föredragshållare med personlig erfarenhet av björnmöten. Effekten bestod för de flesta deltagarna över tid.

Om information ska kunna minska rädslan är det centralt att informationens innehåll och interaktionen mellan föredragshållare och deltagare kan förändra tolkningen av vad ett eventuellt möte med björn innebär. Ett ensidigt fokus på att ge ökad faktakunskap är inadekvat. Valet av information bör utgå från en förståelse av psykologiska faktorer som är centrala för oro och rädsla såsom upplevd sårbarhet och social tillit samt lyhördhet för deltagarnas behov. Den sociala situationen under mötet bör karaktäriseras av en interaktion mellan föredragshållare och deltagare som skapar en tillitsfull och trygg stämning.

Människors oro och rädsla för stora rovdjur har under de senaste tioåren studerats inom tvärvetenskapliga samarbeten mellan miljöpsykologi,emotionspsykologi och viltekologi. Forskningen har fokuseratpå att förstå underliggande orsaker till människors oro och rädsla samtatt utveckla och utvärdera olika förvaltningsåtgärder för situationer dåmänniskor uttrycker rädsla för stora rovdjur.Naturvårdsverket har tillsammans med norska Miljødirektoratetfinansierat den här rapporten som består av två delar. Del 1 består avpraktiska råd, framför allt riktade till länsstyrelsernas tjänstemän. Denomfattar särskilt informationsmöten och guidade vandringar, vilka ärtvå möjliga åtgärder som syftar till att minska människors orooch rädsla för björn och varg. Det finns flera andra åtgärder, men detas inte upp här.Del 2 är en syntes av vetenskaplig kunskap om människors rädslaför att möta stora rovdjur, om möjliga förvaltningsåtgärder och omavvägningar vid användandet av olika åtgärder.

Bakgrund:

Studier av tidstrender är viktiga för riskvärdering, för att följa resultat av interventioner och för åtgärder för att minska exponeringen. Studiens huvudsyfte har varit att undersöka halter och tidstrender för perfluorerade kemikalier i serum samt ftalatmetaboliter och alkylfenoler i urin hos unga män och kvinnor. För detta har vi tidigare valt att använda oss av mönstringsundersökningen, som de flesta svenska män hittills har genomgått vid omkring 18 års ålder. När mönstringen nu slopats har vi istället samlade in prover från gymnasieelever i den sista årskursen. Vi utökade även studien så både kvinnor och män nu studeras.

Metoder:

Unga personer från fem olika år har hittills studerats. År 2000 samlades serumprover från 274 mönstrande och urinprover från 234, år 2004 samlades serum- och urinprover från 200 mönstrande, år 2006 serumprover från 200 mönstrande och åren 2009-2010 (benämns som 2010 i den fortsatta rapporten) serumprover från 100 mönstrande och urinprover från 314 samt slutligen år 2013 serum och urinprover från 107 kvinnliga och 97 manliga gymnasieelever i tredje årskursen. I den nu aktuella uppföljningen analyserades 15 perfluorerade alkylsyror (PFAAs) i serum, 10 ftalatmetaboliter från fem olika ftalater, fyra alkylfenoler av vilka tre var bisfenoler samt triklosan i urin. Dessutom analyserades metaboliterna till pesticiderna klorpyrifos (triklorpyridinol ,TCP) och gruppen pyretroider (3-fenoxibensoesyra, 3-PBA) samt 1-hydroxypyren en biomarkör för PAH exponering i urin. Bisfenol A analyserades även i 258 urinprover från 2010. Samtliga analyser utfördes med vätskekromatografi kopplat till en tandem masspektrometer. Trender analyserades med Jonckheere-Terpstra testet och skillnader mellan grupper med Mann-Whitneys U test.

Resultat:

Halterna av de flesta PFAAs i serum verkade minska mellan 2010 och 2013. De kreatininjusterade halterna för MEP, MBP, MBzP och MEHP för åren 2000, 2004, 2010 och 2013 visade alla en sjunkande trend. Dessutom visade inte halterna av diisononylftalatmetaboliterna en ökande trend vilket hade förväntats från andra studier. Halterna av BPA verkade minska relativt kraftigt mellan 2010 och 2013 vilket så vitt vi vet är den första tidstenden för denna substans.

Bakgrund:

Studier av tidstrender för miljögifter är viktiga för riskvärdering och åtgärder för att minska exponeringen. Studiens huvudsyfte har varit att fortsatt undersöka halter och tidstrender för klorerade, bromerade och fluorerade POPar i serum och ftalatmetaboliter i urin hos mönstrande unga män. För detta har vi valt att använda oss av mönstringsundersökningen, som de flesta svenska män hittills har genomgått vid omkring 18 års ålder.

Metoder:

Mönstrande från fyra olika år har studerats. År 2000 samlades serumprover från 274 mönstrande och urinprover från 234, år 2004 samlades serum- och urinprover från 200 mönstrande, år 2006 serumprover från 200 mönstrande och till sist åren 2009-2010 serumprover från 100 mönstande och urinprover från 50. Serumproverna analyserades med gaskromatografi-masspektrometri (CG-MS) med avseende på 2,2’,4,4’,5,5’-hexaklorobifenyl (CB-153), p,p’-diklordifenyldikloreten (p,p´-DDE) samt bromerade difenyletrar (BDE). Urinproverna analyserades med vätskekromatografi-tandem MS med avseende på monoetylftalat (MEP), monobutylftalat (MBP), monobutylbenzylftalat (MBzP) och monoetylhexylftalat (MEHP). I urinproverna från 2009-2010 analyserades dessutom oxiderade ftalatmetaboliter till dietylhexylftalat: 5-hydroxy-MEHP, 5-oxo-MEHP och 5- karboxy-monoetylpentylftalat (5-cx-MEPP) samt diisononylftalat: 7-hydroxy-MiNP, 7-oxo- MiNP och 7-karboxy-monometylheptylftalat (7cx-MMeHP). Trender analyserades med Jonckheere-Terpstra testet.

Resultat:

Medianhalten i serum för CB-153 för åren 2000, 2004, 2006 och 2009/2010 var 65, 19, 34 och 22 ng/g fett. Medianhalten för p,p´-DDE för åren 2000, 2004, 2006 och 2009/2010 var 88, mindre än detektionsgränsen (<LOD), 62 och 28 ng/g fett. Det finns klara signifikanta minskande tidstrender (p<0,001) för båda föreningarna under perioden 2000-2010.

De kreatininjusterade medianurinhalterna för åren 2000, 2004 och 2009-2010 var för MEP 83, 24 respektive 12 nmol/mmol, för MBP 24, 20 respektive 5 nmol/mmol samt för MBzP 4, 4 respektive 1 nmol/mmol. För MEHP var värdena <LOD under 2000 och 2004 men 2 nmol/mmol under 2009-2010. De sjunkande tidstrenderna för MEP, MBP och MBzP under 2000-2010 var signifikanta (<0,001). För MEHP fanns ingen signifikant tidstrend. Även halter av de oxiderade metaboliterna till DEHP och DiNP bestämdes i proverna från 2009/2010.

Medianhalterna för BDE-47 var 1,32 (2006), respektive 0,63 ng/g blodfett (2009/2010), för BDE-99 0,38 ng/g blodfett respektive <LOD, för BDE-100 0,28 respektive 0,14 ng/g blodfett, för BDE-153 2,50 respektive 0,88 ng/g blodfett, för BDE-154 0,04 respektive 0,10 ng/g blodfett samt för BDE-209 0,07 respektive 0,15 ng/g blodfett. Det fanns en statistisk signifikant minskning från 2006 till 2010 för BDE-47 (p<0,001), BDE-99 (p<0,001), BDE-100 (p=0,001) och BDE-153 (p<0,001), men ej för BDE-154 (p=0,83) eller BDE-209 (p=0,27).

Även halter av perfluorerade ämnen bestämdes i proverna från år 2009/2010.

Konklusion:

Det har skett en påtaglig minskning av serumhalterna av CB-153 och p,p’-DDE hos unga män mellan 2000 och 2010 och beror säkerligen på att dessa ämnen inte längre används i Sverige sedan lång tid tillbaka. De minskade koncentrationerna av ftalatmetaboliter i urin avspeglar troligen en lägre exponeringsnivå till följd av en minskad användning av ftalater i olika produkter ute i samhället. Det finns dock andra ftalater där exponeringen i stället ökar enligt litteraturen. Halterna av de bromerade föreningarna minskade i de flesta fall vilket även detta beror på en minskad eller avslutad användning.

I en undersökning år 2006 av 200 mönstrande män (medianålder 18 år) var medianvärdet 34 och 62 ng/g blodfett för 2,2’,4,4’,5,5’-hexaklorobifenyl (CB-153) respektive p,p’- diklordifenyldikloreten (p,p´-DDE) i serum. Detta kan jämföras med att i motsvarande undersökningar av mönstrande, som gjordes år 2000 (omfattande 304 personer med medianålder 18 år) samt 2004 (omfattande 200 personer med medianålder 18 år) var medianvärdet 65 och 19 ng/g blodfett för CB-153. I motsvarande analyser av p,p´-DDE var medianvärdet 88 och mindre än kvantifieringsgränsen (<LOQ) ng/g blodfett. Mellan åren 2000 och 2006 minskade alltså medianhalterna av CB-153 och p,p’-DDE med 47 respektive 29%. Mellan åren 2004 och 2006 fanns det dock i stället en ökning av halten CB-153 med 76 %. För p,p’-DDE var medianhalten år 2004 <LOQ varför en beräkning av ökningen inte kan göras. Dock finns samma tendens till ökning genom att andelen personer som låg under kvantifieringsgränsen har minskat från 67,5 % till 7 % mellan 2004 och 2006. I ett slumpmässigt urval av 59 prover analyserades sju bromerade POPar. Medianhalten för bromerade difenyletern (BDE)-47 var 1,32 ng/g blodfett, för BDE-99 0,38 ng/g blodfett, för BDE-100 0,28 ng/g blodfett, för BDE-153 2,50 ng/g blodfett, för BDE-154 0,04 ng/g blodfett samt för BDE-209 0,07 ng/g blodfett. Samtliga analyser för hexabromcyklododekan (HBCDD) var <LOQ. Liksom i den tidigare tvärsnittsundersökningen av mönstrande var Body Mass Index (BMI) svagt negativt korrelerat med de klorerade POP-markörerna. För de bromerade ämnena fanns framför allt en negativ korrelation med intag av skinka. Sammanfattningsvis har det skett en minskning av serumhalterna av CB-153 och p,p’- DDE hos unga män födda 1988 jämfört med de födda 1982. Hos män födda 1988 verkar dock halterna ha ökat jämfört med de födda 1986. Det finns ingen enkel förklaring till dessa resultat. Fortsatta tvärsnittstudier av mönstrande unga män kan ge svar på detta. I dessa studier bör även de bromerade ämnena inkluderas.

I Sverige genomförs på uppdrag av Naturvårdsverket (NV) regelbundet studier av halter av miljöföroreningar i blod, urin och hår hos allmänbefolkningen. Syftet med denna studie var att kartlägga biologiska halter av miljöföroreningar i blod och urin hos yngre män i Göteborg med utomnordisk bakgrund. I studien ingick 87 unga män med en medelålder på 20 år (17-24 år) med föräldrar födda i utomnordiska länder. De flesta (N=52) är födda i Sverige och har bott här i genomsnitt 16 år.

Vi fann högre halt av DDE men lägre halt av CB-153 jämfört med mönstrande unga män 2009/2010. Högre halter av CB-153 och DDE sågs hos ungdomar vars föräldrar var födda i Afrika. Halterna av perfluorerade ämnen var lägre för både PFOS, PFNA och PFDA men högre för PFHxS jämfört med studien 2009/2010. För flera av ämnena ses en skillnad beroende av föräldrarnas födelseland t.ex. PFOS, PFOA, PFNA.

Medianhalterna av ftalatmetaboliter var högre för fyra ämnen, MEP, MBP, MBzP och 5-oxo-MEHP men klart lägre för 5-OH-MEHP, 5-cx-MEPP och 7-cx-MMeHP jämfört med studien 2009/2010. De som var födda i Sverige hade lägre genomsnittshalt för nonylfenol, bisfenol A, MEHP, 5-OH-MEHP, 5-oxo-MEHP och 5-cx-MEHP jämfört med de utrikesfödda. Även föräldrarnas födelseområde var en faktor av betydelse. Rökning ökade halterna av MBP, 7-cx-MMeHP, 7-OH-MMeOP och 7-oxo-MMEHP. Rökning ökade även kadmium i blod och föräldrarnas födelseland var en viktig faktor för halten av bly och kvicksilver i blod samt kadmium i urin.