Östergötland finns många varierande och värdefulla vattenmiljöer. Mer än hälften av länets vattenmiljöer har dock inte tillräckligt bra vattenkvalitet för att nå upp till de mål som antagits inom Sverige och EU. Länets vatten har under lång tid varit utsatt för olika typer av miljöpåverkan från mänskliga verksamheter. I många fall leder det till miljöproblem som algblomningar eller förstörda livsmiljöer.

Flera åtgärder genomförs nu för att för att förbättra miljötillståndet i länets vatten. De största hoten mot Östergötlands vattenmiljöer är övergödning, utsläpp av miljögifter och fysisk påverkan i form av t.ex. dikning, dämning och omledning av vatten. Andra mindre omfattande problem är försurning och införsel av främmande arter som ibland tränger undan våra inhemska arter.

Övergödning är främst ett problem i sjöar och vattendrag på östgötaslätten

samt i kustvattnet. Läckage från jordbruksmark, utsläpp av avloppsvatten och förbränning av fossila bränslen är några av de källor som tillför näringsämnen till vattenmiljön. För mycket näring leder bland annat till algblomningar, grumling och syrefria bottnar.

Från syrefria bottnar läcker i sin tur fosfor till ovanliggande vatten och det krävs därför kraftiga åtgärdsinsatser för att vända en negativ spiral. Många åtgärder genomförs för att minska utsläpp av näringsämnen, och utsläpp från industri och reningsverk har minskat markant. Än så länge kan vi dock inte utifrån våra miljödata se några tydliga förbättringar i miljötillståndet. Detta beror på att det efter decennier av utsläpp finns stora mängder näringsämnen upplagrade i mark och bottensediment. De ”gamla synderna” medför att det tar tid innan vi ser resultat av de åtgärder som hittills genomförts.

De senaste tio åren har dessutom varit blötare än tidigare och under nederbördsrika år läcker generellt mer näringsämnen från mark till vatten. Länsstyrelsen arbetar tillsammans med kommuner, vattenråd och andra berörda parter inom länet för att förbättra miljötillståndet.

Takten på åtgärdsarbetet har ökat under senare år och förhoppningsvis återspeglar det sig snart i våra mätdata. Mycket har också hänt på miljögiftsområdet och halterna av flera miljögifter har minskat under senare år. Men faran är inte över, hela tiden framställs nya kemikalier som förr eller senare hamnar i vattenmiljön. Genom så kallade screeningundersökningar försöker Länsstyrelsen hitta nya ämnen som kan hota miljön och människors hälsa. Nya regelverk inom EU gör det också enklare att få kontroll på kemikalier samt att minska utsläppen. Många av de ämnen och produkter som vi använder i vår vardag återfinns i miljön, till exempel bisfenol A och nonylfenol. Länsstyrelsen och kommunerna arbetar också för att minska spridning av föroreningar från redan förorenade mark- och vattenområden som till exempel i Gusum och Valdemarsviken. Ett kvarstående problem, i såväl Östergötland som övriga Sverige, är också det höga kvicksilverinnehållet i sötvattenslevande fisk. För att öka kunskaperna om förekomst och spridning av miljögifter i länet har Länsstyrelsen och Motala ströms vattenvårdsförbund utökat övervakningen av miljögifter.

Ett annat utbrett miljöproblem i länets sjöar och vattendrag är olika former av fysiska förändringar. Människan har under lång tid utnyttjat vattnet för olika ändamål, ofta utan hänsyn till växt- och djurliv. Flera sjöar har torrlagts eller sänkts för att kunna bruka marker som översvämmats eller varit försumpade. Nästan alla större vattendrag i länet är idag utbyggda med vattenkraftverk och regleringsmagasin.

Ingreppen har förändrat vattnets naturliga väg och flöde, och dammar utgör dessutom ofta vandringhinder för t.ex. fisk. I länet pågår nu flera projekt för att åtgärda vandringshinder och återställa rensade vattendrag till mer naturliga förhållanden, med bättre förutsättningar för fisk och andra organismer.

Ett mindre utbrett problem i länets sjöar och vattendrag är försurning. Tack vare att stora områden i länet består av kalkhaltiga jordar som buffrar surt nedfall har vi inte lika stora problem med försurning som många andra län. Problem med försurning är störst i länets  norra och södra skogsbygder. Orsaker till försurningen är utsläpp från transporter, energianläggningar, industri och jordbruk.

Utsläppen av svavel och kväve har minskat kraftigt under de senaste tio åren, men återhämtningen tar tid och flera vatten måste därför kalkas under en lång tid framöver.

I länets vattenmiljöer finns flera främmande arter som kommit hit med människans hjälp. De allra flesta arter är harmlösa, medan vissa tränger undan våra inhemska arter och därmed minskar den biologiska mångfalden. En art som ställt till med stora problem i länets vatten är signalkräftan. Signalkräftan sprider kräftpest till vår inhemska flodkräfta och flodkräftan är nu akut hotad. Den låga salthalten gör att Östersjöns ekosystem är extra känslig för påverkan i och med att flera av de arter som lever här lever nära eller på gränsen av vad de klarar av. De är mer eller mindre stressade av salthalten och är därför ofta känsligare än när de förekommer i sin ursprungsmiljö. Ökad konkurrens från främmande arter kan bidra till att de ursprungliga arterna får svårare att överleva. Under senare år har två främmande arter, havsborstmasken Marenzelleria och tusensnäckan Potamopyrgus antipodarum blivit allt vanligare på bottnarna i östgötaskärgården. Dessa arter är särskilt vanliga i länets innerskärgårdar och det finns risk att de tränger ut inhemska bottendjur.

Eftersom havsborstmasken Marenzelleria kan gräva mycket djupa gångar i bottnarna kan de bidra till ökad frisättning av miljögifter och näringsämnen som länge legat begravda i sedimenten. Tillgången på grundvatten är generellt god i länet, men olika former av mänsklig påverkan riskerar att förorena grundvattnet. Övervakningen av grundvattenmagasin är relativt nystartad och vi vet ännu relativt lite om grundvattnets kvalitet. De undersökningar som Länsstyrelsen hittills genomfört har visat spår av både organiska föroreningar och tungmetaller i några av länets grundvattenmagasin.

En del av de problem som finns i grundvattnet, som till exempel höga halter av radon, fluorid och uran, kan dock kopplas till naturliga förekomster i berggrunden. Överuttag av grundvatten i kust och skärgårdsområden kan leda till saltvatteninträngning. Eftersom större delen av Östergötland har varit täckt av hav kan grundvattnet även vara påverkat av relikt (gammalt) saltvatten.

Den här rapporten är en del i Länsstyrelsens satsning för att öka kunskapen och medvetenheten om länets vattenmiljöer. Tillsammans kan vi verka för att vårda, bevara och förbättra miljötillståndet i våra unika vattenmiljöer.

Det pågår ett intensivt förbättringsarbete på flera nivåer, såväl internationellt som nationellt. På den lokala nivån finns ett stort intresse och engagemang inom länets nio lokala samverkansforum, de s.k. vattenråden.

Det har aldrig funnits så stor chans att påverka vattenmiljön som nu!

Sammanfattning

Hösten 2001 sökte och erhöll Länsstyrelsen i Jönköpings län tillsammans med

Länsstyrelserna i Östergötland och Västerbotten projektmedel från Naturvårdsverket.

Projektmedlen har främst använts till att ta fram en tids- och kostnadsuppskattning för hur

mycket arbete som krävs för att göra en karakterisering och statusbedömning av vattendrag

enligt Ramdirektivet för vatten (Artikel V, bilaga II och V) utifrån det verktyg som System

Aqua utgör. En naturvärdesbedömning (statusklassning) av ett antal vattendrag i södra

Sverige (Jönköpings, Västra Götalands och Östergötlands län) och i norra Sverige

(Västerbottens län) har genomförts. Men även en jämförelse av den nya versionen av System

Aqua (2001) och dess naturvärdesbedömning med Ramdirektivet för vatten och dess

statusbegrepp har gjorts. Att påvisa skillnader och likheter mellan de båda systemen samt

dessa användbarhet har delvis också ingått i uppdraget.

En rad frågor återstår dock när det gäller de båda systemens kompabilitet gentemot varandra.

Dessa är både av mindre definitionskaraktär samt av större karaktär i form av rena

bedömningar. En revision av System Aqua och de svenska bedömningsgrunderna har pågått

parallellt med detta arbete.

Karakterisering

Både Ramdirektivet och System Aqua är uppbyggt i flera delar som i stort sett har

motsvarigheter i respektive system. I tabell I visas de parametrar som tas upp i den

övergripande karakteriseringen.

Tabell I.

Karakteriserings faktorer som finns

i System Aqua

Karakteriserings faktorer som inte finns

Floder Sjöar Floder Sjöar

Obligatoriska faktorer Obligatoriska faktorer Obligatoriska faktorer Obligatoriska faktorer

Höjd / höjdtypologi

Bredgrad / Längrad

Storlek / Storlekstypologi

baserad på

tillrinningsområdet

Höjd / höjdtypologi

Bredgrad / Längrad

Djup / Djuptypologi

baserad på medeldjupet

Storlek /

Storlekstypologi baserad

på ytan

Ekoregioner

Geologi

Ekoregioner

Geologi

Tilläggsfaktorer Tilläggsfaktorer Tilläggsfaktorer Tilläggsfaktorer

Avstånd flodens källa

Flödesenergi (?)

Vattnets medelbredd*

Vattnets medeldjup*

Vattnets medelfallhöjd

Huvudflodbäddens förlopp

och form

Vattenförings-

(flödes)kategori

Syraneutraliserande

förmåga (ANC)**

Substratets genomsnittliga

sammansättning

Vattnets medeldjup

Sjöns form

Uppehållstid

Syraneutraliserande

förmåga (ANC)**

Bakgrundsnäringsstatus

(?)

Substrats genomsnittliga

sammansättning

Vattenståndsvariationer

Dalgångsprofil

Transport av fasta partiklar

Klorid

Lufttemperaturintervall

Medellufttemperatur

Nederbörd

Medellufttemperatur

Lufttemperaturintervall

Blandningskarakteristik

* Data hämtad från biotopkarteringen

** System

Aqua har alkalinitet

Samlingarna av ej tidigare registrerade och i många fall ej artbestämda trollsländor och dykare på Biologiska Museet, Lunds universitet, har gåtts igenom, och ur materialet har arter förekommande i art- och habitatdirektivet sorterats ut.

Fem av de sex i Sverige påträffade arterna trollsländor listade i direktivet påträffades: grön mosaikslända Aeshna viridis (18 fynd registrerades), grön flodtrollslända Ophiogomphus cecilia (9), pudrad kärrtrollslända Leucorrhinia albifrons (69), bred kärrtrollslända Leucorrhinia caudalis (21) och citronfläckad kärrtrollslända Leucorrhinia pectoralis (39). (Den sjätte arten, sibirisk vinterflickslända Sympecma paedisca, är i Sverige endast påträffad tillfälligt och saknas därför i samlingarna.)

Båda de eftersökta arterna dykarskalbaggar påträffades: bredkantad dykare Dytiscus latissimus (39) och bred paljettdykare Graphoderus bilineatus (33).

Det finns ett mycket stort material så uppdraget har fokuserats på att registrera de fynd av de berörda arterna som härrör från olika lokaler och landskap, och de som ej tidigare registrerades av ArtDatabanken 1998 (Ragnar Hall 1998). Kollekterna bestod i olika typer av material; monterade trollsländor och dykare, trollsländor i konvolut, djur i sprit, larver och larvhudar. Den här studien begränsades till monterat material och material i konvolut. Djur i sprit, larver och larvhudar kan vid behov ses över. Samtliga kollekter som registrerats har också individmärkts med museets etiketter.

Programmet Biogeografisk uppföljning bedriver i Sverige miljöövervakning av 166 olika arter och 89 olika naturtyper i enlighet med EU:s art- och habitatdirektiv. Syftet är att göra en bedömning av hur livskraftiga arter och naturtyper är på lång sikt. För att kunna följa upp de arter och naturtyper som inkluderas i programmet så har Naturvårdsverket delat upp det i 14 delsystem. Ett av delsystemen omfattar vedlevande evertebrater (skalbaggar, skinnbaggar och klokrypare), och en utav arterna är ekoxe (Lucanus cervus), vars biogeografiska uppföljning samordnas och koordineras av Länsstyrelsen i Östergötland på uppdrag av Naturvårdsverket.

Under 2020 så genomfördes ett upprop till allmänheten där alla ombads rapportera in fynd av ekoxar i Sverige. Totalt så kom det in 8237 fynd av 15 704 ekoxar, fördelat över åtta län, vilket mer än fördubblade den befintliga mängden fynd av arten.Jämförelsevis så fick man via Ekoxeuppropet 2013 in 1760 fynd av 2527 ekoxar. Merparten av fynden gjordes inom ekoxens redan kända utbredningsområde i sydöstra Götaland, främst i Blekinge, Kalmar och Östergötlands län. Inga säkra fynd rapporterades från Kronoberg, Uppsala, Södermanland eller Västra Götalands län där vi sedan tidigare vet att ekoxe finns eller har funnits, om än sällsynt och geografiskt begränsat.

Det omfattande resultatet visar att medborgarforskning via upprop är en såväl resurseffektiv som omfattande metod för en säregen art som ekoxen. Resultatet identifierar även vilka områden som kan vara i behov av ytterligare riktade inventeringar för att undersöka ekoxens aktuella utbredning.

Länsstyrelsen i Östergötland vill tacka alla som bidragit med fynd samt hjälpt oss attsprida information om uppropet under 2020.

Trots att fladdermöss utgör 25 procent av däggdjursarterna i Sverige vet vi förhållandevis lite om denna djurgrupp. Detta kan troligen förklaras av att de är nattaktiva och ej påträffas alltför ofta, även när så sker är det svårt att observera djuren. På senare tid har dock kunskapen om fladdermöss i Sverige ökat snabbt genom omfattande inventeringar och forskningsstudier. Hälften av fladdermusarterna som förekommer i Sverige är rödlistade, vilket styrker vikten av att även fortsättningsvis söka efter ny kunskap och vidta åtgärder för att skydda fladdermusfaunan baserad på den kunskap som redan finns.

I denna rapport presenteras de inventeringar som genomförts i Östergötlands län. De flesta har utförts under projekt hotade arter och senare under miljöövervakningsprogrammet. Redovisningen av inventeringarna avrundas med en kortare diskussion där även funderingar kring fladdermöss potential som indikatorer på värdefulla naturmiljöer tas upp. I rapporten finns även bakgrundsfakta för den som vill veta mer allmän information om fladdermöss, men även sammanfattande artfaktablad om respektive art som förekommer i länet. Lagar och bestämmelser nämns kortfattat och även hur läsaren kan hjälpa fladdermöss genom att göra sin egen fladdermusholk.

denna rapport redovisas resultat från olika fladdermusinventeringar som utförts i Östergötland under åren1978-2004. Från 1994 och framåt har det genomförts en mer systematisk inventering av fladdermöss. Undersenare år har inventeringen skett inom ramen för den inventeringsverksamhet som Länsstyrelsen Östergötlandpåbörjade 1993 under benämningen Projekt hotade arter. Projektet är ett samarbete mellan lokala, regionala ochcentrala myndigheter och organisationer. Syftet med projektet är att öka kunskapen om de rödlistade arternasutbredning, liksom att erhålla ett bättre underlag för naturvårdsarbetet i länet. Fladdermössen utgör här en viktigoch intressant del av faunan i kulturlandskapet, då rik artförekomst av fladdermöss indikerar miljöer med storbiologisk mångfald.

213 lokaler har hittills inventerats. Gemensamt för flertalet av de 13 artrikaste lokalerna, med sju till nio arter, äratt det är heterogena miljöer bestående av trädbärande betesmarker med gamla, ihåliga träd i ett gammalt odlingslandskap,oftast i närhet till vatten och med anknytning till större gårdar eller gods rika på gamla byggnader.

Av de 16 arter som regelbundet finns i landet har 11 påträffats i Östergötland. Av landets sex rödlistade arterförekommer fyra i länet. Dessa är barbastell, Barbastella barbastellus (EN), fransfladdermus, Myotis nattereri (VU),mustaschfladdermus, Myotis mystacinus (VU) och trollfladdermus, Pipistrellus nathusii (NT). Fyndlokalerna förbarbastell är, med ett undantag, koncentrerade till den allra sydligaste delen av länet. Fransfladdermusen har påträffatsföreträdesvis på artrika lokaler. 84 % av fynden har gjort på lokaler med fem till nio arter. På två lokaler ilänet har mustaschfladdermus konstaterats med hjälp av fångst. Under 2004 påträffades för första gången trollfladdermuspå en lokal i norra delen av länet. Stor fladdermus var tidigare både internationellt och nationelltrödlistad, men har tagits bort från listorna på grund av nya kriterier från den internationella naturvårdsunionenIUCN. Arten har också strukits från listan över regionalt hotade arter.

För en fortsatt kunskapsuppbyggnad på området är det angeläget att utveckla metodiken så att svårdetekteradearter lättare kan hittas. För att få klarlagt huruvida fransfladdermus kan betraktas som en indikatorart för artrikamiljöer eller ej bör artrika lokaler där arten ännu ej påträffats återinventeras, liksom även artfattigare lokaler där ejbelagda indikationer om artens förekomst finns.

Rapporten redovisar resultaten från transektinventeringar av undervattensvegetation på bottnar iÖstergötland skärgård sensommaren 2019. Inventeringen utgör det trettonde året i det regionalamiljöövervakningsprogrammet för grunda vegetationsklädda havsbottnar och har utförts av JonasEdlund (Litoralis Natur AB) och Eva Siljeholm (Zostera) på uppdrag av Länsstyrelsen Östergötland. Arbetet har finansierats av Länsstyrelsen med stöd av Motala ströms vattenvårdsförbund ochNorrköpings kommun.

Övervakningsprogrammet består av elva stationer. Varje station utgörs i sin tur av tre transekter.Under 2019 inventerades tre stationer, det vill säga nio transekter. En av stationerna är referens sombesöks årligen medan övriga inventeras vart tredje år. Följande stationer inventerades detta år:

• Bosöfjärden
• Hesselöfjärden (referens)
• Kvädöfjärden

Inventeringen följer den nationella metoden för miljöövervakning av undervattensvegetation påostkustens grunda bottnar. Metoden innebär att transekterna dykinventeras från den djupastepunkten upp till ytan vid strandkanten.

För varje station har ekologisk status beräknats. Klassningen bygger på djuputbredningen hos ettantal referensarter, i första hand blåstång, ishavstofs, kräkel och rödblad. Utifrån de största djupenarterna hittas på inom respektive transekt beräknas ett EK-värde, varifrån stationens ekologiskastatus bestäms.

Resultaten visar att stationerna Bosöfjärden, Hesselöfjärden och Kvädöfjärden har en hög ekologiskstatus avseende makrofyter. Detta bekräftar bilden från tidigare år med ett generellt sett gotttillstånd inom de vegetationsklädda hårdbottnarna i skärgårdsområdet. Mindre förändringar av EKvärdethar skett inom samtliga stationer, men samtliga bibehåller tidigare statusklassning.

Rapporten redovisar resultaten från transektinventeringar av undervattensvegetation på bottnar i Östergötland skärgård sensommaren 2021. Inventeringen utgör det femtonde året i det regionala miljöövervakningsprogrammet för grunda vegetationsklädda havsbottnar. Arbetet utfördes av Litoralis Natur AB på uppdrag av Länsstyrelsen Östergötland. Fältinventering, utvärdering och rapportskrivning genomfördes av Jonas Edlund och Eva Siljeholm (Zostera). Arbetet har finansierats av Länsstyrelsen med stöd av Motala ströms vattenvårdsförbund.Övervakningsprogrammet består sedan 2021 av sju stationer. Varje station utgörs i sin tur av tre transekter. Under 2021 inventerades följande fyra stationer:

• Bosöfjärden

• Trännöfjärden

• Kärröfjärden

• Yttre Valdemarsviken

Inventeringen följer den nationella metoden för miljöövervakning av undervattensvegetation på ostkustens grunda bottnar. Metoden innebär att transekterna dykinventeras från den djupaste punkten upp till ytan vid strandkanten.För varje station har ekologisk status beräknats. Klassningen bygger på djuputbredningen hos ett antal referensarter, i första hand blåstång, ishavstofs, kräkel och rödblad. Utifrån de största djupen dessa arter hittas på inom respektive transekt beräknas ett EK-värde, varifrån stationens ekologiska status bestäms.

Resultaten visar att stationerna Bosöfjärden, Kärrfjärden och Yttre Valdemarsviken har en hög ekologisk status avseende makrofyter. Trännöfjärden har en god ekologisk status. Detta bekräftar bilden från tidigare år med ett generellt sett gott tillstånd inom skärgårdsområdets vegetationsklädda hårdbottnar. Mindre förändringar av EK-värdet har skett inom samtliga stationer, men samtliga bibehåller tidigare statusklassning.

Miljöövervakning är undersökningar som beskriver tillstånd och trender i miljön. Övervakningen ger oss möjlighet att upptäcka nya miljöhot och underlag för att följa upp åtgärder, miljömål och miljökvalitetsnormer. I denna rapport presenteras det miljöövervakningsprogram som kommer att bedrivas i Östergötlands län under åren 2021 - 2026. Revideringen har gjorts utifrån riktlinjer från Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.

Det regionala miljöövervakningsprogrammet är indelat i nio olika programområden; luft, skog, jordbruksmark, våtmarker, landskap, sötvatten, kust och hav, miljögiftssamordning och hälsorelaterad miljöövervakning. Varje programområde består av ett eller flera delprogram. Länets regionala miljöövervakningsprogram består totalt av 33 delprogram. Merparten av länets miljöövervakning utförs i samarbete med nationella myndigheter och andra länsstyrelser i så kallade gemensamma delprogram. Samarbete är viktigt för att optimera miljöövervakningen och för att få en helhetsbild av miljötillståndet. Länsstyrelsen fortsätter att fördjupa samarbetet med kommuner, vattenråd, vatten- och luftvårdsförbund och andra aktörer i länet.

Länsstyrelsen prioriterar att följa upp miljöövervakning som speglar regionala miljöförhållanden och övervakning som sker samordnat med nationella myndigheter och andra länsstyrelser. De flesta delprogram har utförts under många år och ger viktig information om långtidsförändringar i miljön.

Som en följd av ramdirektivet för vatten och havsmiljödirektivet har kraven på vattenrelaterad miljöövervakning blivit allt större. Länsstyrelsen fortsätter därför att prioritera vattenrelaterad övervakning som ger underlag för att följa upp statusen i länets grundvatten, sjöar, vattendrag och kustvatten.

Inom programområde Kust och hav har två nya delprogram lagts till; Övervakning av fria vattenmassan samt Vegetation och fiskrekrytering i grunda havsmiljöer. Programområde Sötvatten har utökats med två nya delprogram för att tydliggöra anpassning till vattenförvaltningens krav på övervakning i både förhållandevis opåverkade sjöar och vattendrag (Vattenkvalitet i sjöar och vattendrag - Basövervakning i Södra Östersjön) och i påverkade sjöar och vattendrag (Operativ övervakning av vattenförekomster). Inom programområde Miljögiftsamordning har delprogrammet Miljögifter i vattenmiljö lagts till för att bedöma föroreningsnivåer i sediment och vatten.

Vi prioriterar även att följa upp förutsättningar för den biologiska mångfalden i våra landmiljöer och ett urval av viktiga arter i länet. Av budgetskäl har vi sedan förra programperioden varit tvungna att stryka undersökningar av trumgräshoppa, utter och rikkärr. Undersökningarna kommer eventuellt att utföras med annan finansiering eller återupptas med ett glesare tidsintervall under nästkommande programperiod. Skyddsvärda träd övervakas sedan tidigare vart tionde år. Från och med 2021 kommer övervakningen att delas upp och utföras årligen. Eftersom Östergötland är ett intensivt jordbrukslän är en förhållandevis stor del av miljöövervakningen knuten till jordbruksmark.

Resultat från miljöövervakningen rapporteras normalt till så kallade datavärdar. Data kan beställas eller laddas hem från datavärdarnas hemsidor. På Länsstyrelsens hemsida publiceras rapporter som tas fram inom miljöövervakningen. Rapporter publiceras även i det Digitala Vetenskapliga Arkivet (DiVA).

 Rapporten beskriver resultat från biogeografisk uppföljning av några naturtyper med sparsam förekomst i landskapet. För hällmarkstorrängar (naturtyp 8230) visas resultat från tredje året av uppföljningen, som bland annat visar att en stor andel av hällmarkstorrängarna ligger utanför skyddade områden. För alvar, basiska berghällar och karsthällmark är 2017 det första året för ett förtätat stickprov på Öland och Gotland. Förutom variabler för artförekomst och vegetations­struktur ingår också beskrivning av vittringsmaterial och karstsprickor samt en särskild metodik för karstlevande snäckor. Svämängar har karterats i sin helhet längs Vindelälven, med ett stickprov av fältbesökta ytor. De kommande fem åren är planen att svämängar vid samtliga större vattendrag från Dalälven och norrut karteras. Förutom uppföljningen av dessa naturtyper, så har även utvecklingsinsatser gjorts för andra naturtyper, som underlag för framtida uppföljning. Ett mindre antal objekt av höglänta slåtterängar och slåtterängar i låglandet har inventerats, för att ge underlag för hur artsammansättningen kan ge stöd för en tillförlitlig klassning av slåtter- och betespräglade naturtyper. Första tester har gjorts för hur högörtängar och svämängar kan följas vid mindre vattendrag, men fler år behövs för att slutsatserna ska bli tydliga. Tester har också gjorts för hur Remiils miljöövervakning i gräsmarker kan bidra för vanliga gräsmarks­naturtyper, men en bra lösning förutsätter kraftigt förbättrad samordning mellan olika inventeringar.

Östergötlands elfiskeprogram är ett miljöövervakningsprogram där ett antal fasta lokaler elfiskas antingen årligen eller vart tredje år. Länsstyrelsen i Östergötland ansvarar för programmet och sedan år 2006 sköter konsultföretaget Ekologi. Nu elfisket och utvärderingen av resultaten.

Varje års resultat rapporteras och utvärderas årligen i en kortfattad rapport och i föreliggande rapport redovisas 2010 års resultat. Vart tredje år analyseras resultaten mer grundligt och detta kommer nästa gång att ske år 2012.

I första hand syftar elfiskeinventeringarna till att övervaka länets öringbestånd och därför har tyngdpunkten i den årliga rapporteringen lagts på förekomsten av öring. 2010 har dock ett av de få icke öringförande vattendragen i programmet ingått, nämligen Kapellån. I Kapellån är det i första hand nissöga och färna samt mångfalden i ån som övervakas.

På hälften av lokalerna som hyser stationär öring eller insjööring var resultaten 2010 normala jämfört med Fiskeriverkets så kallade jämförelsevärden. Jämförelsevärden är referensvärden som kan användas för att bedöma om öringtätheterna ligger inom ramen för vad som är normalt. På hälften av lokalerna var däremot tätheterna relativt låga och i Borkhultsån, Storån i Kinda och Häradsbäcken bedömdes situationen som dålig för öringbestånden.

I Borkhultsån var resultaten mycket dåliga och tillståndet för detta öringbestånd måste ses som allvarligt. I Storån i Kinda var situationen också dålig och det vandrande beståndet som funnits är nu troligen utdött. I Häradsbäcken saknades öring och det är nu tio år sedan öring fångades senast på lokalen, det är troligt att beståndet inte finns kvar i den del av bäcken som ingår i miljöövervakningen.

För havsöringslokalerna såg det bättre ut. Getåbäcken hade lägre värden än förväntat, men i övrigt var värdena att klassa som fullt normala.

I Kapellån var resultaten i stil med tidigare års resultat, bland annat fångades en stor färna.

Sverige är ålagda att rapportera statusen för ett antal skyddade habitat och arter till EU med jämna mellanrum. Två av dessa är läderbaggen och hålträdsklokryparen som finns upptagna på habitatdirektivens listor. Naturvårdsverket har avsatt medel till detta och gett Länsstyrelsen Östergötland i uppdrag att koordinera inventeringen över hela arternas kända utbredningsområde.  Inventeringen har genomförts med hjälp av nio av Länsstyrelsen anställda personer under juli-augusti 2016 i 14 län och på totalt 75 platser i landet. Hälften av platserna är skyddade som naturreservat eller natura 2000 och hälften är oskyddade. Läderbaggen eftersöktes med fallfällor nedgrävda i mulmen och feromonfällor upphängda i träden medan hålträdsklokryparen eftersöktes genom mulmprovtagning. Då båda arterna är skyddade inom EU, söktes och erhölls insamlingstillstånd och dispens mot bestämmelser i Naturreservaten för alla undersökta områden. Läderbaggen återfanns på 60% av lokalerna medan hålträdsklokryparen endast hittades på två lokaler. Utöver dessa hittades mulmknäpparen, ekoxen, gammeleksklokryparen och dvärgklokryparen

Denna rapport behandlar de aktiviteter som utförts under åren 2012-19 kring de 14 vedlevande evertebrater (12 skalbaggar, en skinnbagge och en klokrypare) som omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv. Detta innebär bl.a. att tillståndet för arterna och naturtyperna skall rapporteras in till EU vart sjätte år. Nästa rapportering skall ske under 2019.

Det biogeografiska uppföljningssystemet syftar bl.a. till att ta fram den information som fattas för att kunna göra dessa rapporteringar. Det startades upp år 2010 med att ta fram uppföljningsförlag för de ingående arterna. Under åren 2012 till 2018 har metodik testats och uppföljningar av arternas populationer och habitat utförts.

Elva av delsystemets arter omfattas av sk. Åtgärdsprogram. Inventering och övervakning spelar en betydande roll i åtgärdsprogrammen för arterna varför stora samordningsvinster kan erhållas för den biogeografiska uppföljningen av detta delsystem.

Grova och ihåliga träd är en av de artrikaste miljöerna i naturen. De träd av denna typ som vi har i dag ärbara en spillra av vad som förr fanns i våra skogs- och jordbrukslandskap. Därför är de organismer somlever i dessa miljöer idag till hög grad hotade och en del av dem upptagna på den nationella rödlistan. Detta är anledningen till att åtta länsstyrelser gick samman och startade en övervakning av dessa träd somhär benämns ”Skyddsvärda” träd. För att kallas ett skyddsvärt träd skall stammen vara grövre än 80 centimeter i diameter eller ha håligheter samt med en stam grövre än 40 cm i diameter. I andra sammanhangkrävs det dock att trädet är 100 cm i diameter för att kallas skyddsvärt.

Det vanligaste skyddsvärda trädet är ek och i hela den studerade regionen beräknas det finnas ca 580 000skyddsvärda ekar, vilket motsvarar sex träd per kvadratkilometer. Flest ekar finns i Kalmar, Östergötlandoch Blekinge. Det näst vanligaste skyddsvärda trädet är asp tack vare att den blir ihålig i relativt unga år,och att hackspettar gärna hackar ut sina bohål i den mjuka veden. I urbana miljöer är lönnen det vanligaste skyddsvärda trädet. Flest skyddsvärda bokar finns i Skåne, Blekinge och Halland medan flest grovaaskar finns i Jönköpings län.

Beräkningarna visar att för grova eller ihåliga ekar är det det nästan 60% som har en betydande igenväxning men det är 20% där igenväxningen är klassad som akut och där andra träd och buskar bedömspåverka ekarna starkt negativt. Problemet är som störst i Halland, Örebro och Kalmar län. Oftast är uppväxande lövträd det största problemet. Det finns ett stort behov av att minska vegetationstätheten runtskyddsvärda träd. De flesta ädellövträden är dock fortfarande livskraftiga. Detta visar på att det oftast inteär för sent att utföra åtgärder. När det är sly och buskar som står för igenväxningen skuggas i huvudsaknedre delen av stammen medan trädet fortfarande får solljus högre upp, vilket gör att det inte hunnit bliså stora skador på träden.

Resultaten visar på att det oftast finns fler yngre ekar sk. efterträdare än grova och ihåliga ekar. Detta innebär att om vi sköter om de träd vi har, kommer antalet gamla grova ekar öka i framtiden. Eken är detvanligaste hålträdet bland ädellövträden men de flesta andra ädellövträden har en högre andel träd medhål. Då sentida studier visat att många av ekens hålträdsarter till hög grad även utnyttjar andra trädslag ärdet viktigt att värna även om andra träd i landskap där man av naturvårdsskäl arbetar med ekskötsel. 

Denna rapport sammanfattar läget i den biogeografiska uppföljningen av grynsnäckor i Sverige. Uppföljningsarterna ingår i EU:s Art- och habitatdirektiv, bilaga 2, och deras bevarandestatus ska rapporteras till EU vart sjätte år. Efter fältinventeringar 2013-2018 är startdrevet i uppföljningen fullbordat och referensvärden för uppföljningsarterna finns att utgå från vid utvärdering av framtida uppföljningsomdrev. Totalt har 112 uppföljningsstationer etablerats och inventerats en gång, i rikkärr spridda över arternas utbredningsområden i landet. Bland dessa utgör 80 stationer för Vertigo geyeri och 70 stationer för V. genesii, båda arter rödlistade (nära hotade). Dessa arter har mycket likartade livsmiljökrav och till stora delar överlappande utbredningsområden. Ibland ingår bägge arter på samma uppföljningsstation. I huvudsak görs uppföljning av kända lokaler, men en mindre andel okända lokaler ingår. Vertigo angustior (ej rödlistad), som är vanlig på Öland och Gotland, är också en art för vilken bevarandestatus ska rapporteras till EU vart sjätte år. Arten ingår extensivt i uppföljningen via bifångstdata från uppföljningsstationer där den lever tillsammans med V. geyeri eller V. genesii och därför kan påträffas.

För arter som ingår i EU:s habitatdirektiv ska bevarandestatus rapporteras till EU vart 6:e år. För att på nationell nivå samla in tillräckligt med data för att kunna uppskatta populationsstorlek, utbredningsområde och status för de ingående arterna bedriver Naturvårdsverket så kallad biogeografisk uppföljning. Denna rapport syftar till att fungera som underlag för biogeografisk uppföljning av grön mosaikslända Aeshna viridis. Under 2017 genomfördes en inventering av arten som syftade till att testa larvhåvning som inventeringsmetodik och eftersöka arten inom områden varifrån fynd saknas.

Arten eftersöktes på några lokaler med vattenväxten vattenaloe (på vilken dess larver ofta lever) längs med Norrlandskusten, på två lokaler med vattenaloe i Mälardalen, på några lokaler med arten och/eller vattenaloe i Östergötland, på en lokal med vattenaloe i Vetlanda, samt på några äldre förekomstlokaler för vattenaloe i Västerviks kommun. Totalt inventerades 20 lokaler och på nio av dessa påträffades grön mosaikslända. På fem av dessa var inte arten tidigare påträffad. En särskilt intressant ny lokal är Ljusnan norr om Järvsö vilket tillsammans med andra fynd i Dalarna och Norrbotten indikerar att arten har en större utbredning norr om Dalälven än vad man tidigare trott. Arten kunde inte påträffas på de undersökta lokalerna i Smålandslänen.

Erfarenheterna från årets metodiktest är att larvhåvning är en lämplig metod att använda för inventering av grön mosaikslända inom biogeografisk uppföljning. Fördelarna jämfört med att inventera vuxna sländor är att larvhåvning inte är beroende av soligt och varmt väder och att den kan göras under både vår, sommar och höst då arten har flerårig utveckling. Det är också relativt lätt att skilja ut grön mosaikslända från övriga larver av mosaiksländor. En tidigare studie av grön mosaikslända där 34 lokaler med arten och/eller vattenaloe inventerades under 2013 och 2015 genom larvhåvning kan användas för att välja ut ett antal fasta provstationer inom den biogeografiska uppföljningen.

För arter som ingår i EUs habitatdirektiv ska bevarandestatus rapporteras till EU vart 6:e år. För att på nationell nivå samla in tillräckligt med data för att kunna uppskatta populationsstorlek, utbredningsområde och status för de ingående arterna bedriver Naturvårdsverket så kallad biogeografisk uppföljning. Under 2018 genomfördes en inventering av en av arterna, grön flodtrollslända Ophiogomphus cecilia, vilken syftade till att undersöka om arten finns i Piteälven. I denna rapport redovisas resultaten från inventeringen.

Grön flodtrollslända eftersöktes på 17 lokaler i Piteälven från Böle nära älvens mynning och ca 100 km uppströms 1-2 augusti 2018. Inventeringen kunde för första gången någonsin påvisa förekomst av arten i Piteälven. Larvskinn av arten påträffades på fem lokaler mellan Sikfors i söder och Vidsel i norr. Inga vuxna sländor observerades trots sol och 25-30°C. Inventeringen visar att sök av larvskinn är den bästa metoden för att påvisa förekomst av grön flodtrollslända. Arten hade aldrig upptäckts under inventeringen om endast vuxna sländor hade eftersökts. Att arten är svår att upptäcka som vuxen innebär också att arten skulle kunna vara betydligt mer förbisedd än vad man tidigare trott. Det är därför rimligt att tro att det kan finnas okända populationer av arten i vattendrag längre söderut. Särskilt intressanta vattendrag att eftersöka arten i är Åby och Byske älv vilka är belägna relativt nära förekomsterna i Piteälven. Några av de inventerade lokalerna i Piteälven bör ingå som fasta provtagningsstationer inom den biogeografiska uppföljningen.

I samband med inventeringen gjordes en studie av övriga flodtrollsländors utbredning i norra Sverige. Vad gäller sandflodtrollslända Gomphus vulgatissimus finns utifrån dagens kunskap inget överlapp mellan utbredningen för denna art och den för grön flodtrollslända. För stenflodtrollslända Onychogomphus forcipatus finns fem larvfynd norr om artens huvudsakliga utbredningsområde och arten anges i viss litteratur förekomma i Norrbotten. Fyra av larvfynden har kontrollbestämts och visat sig vara felbestämda. Det är oklart om stenflodtrollslända idag förekommer i Norrbotten.

The member countries in the European Union is obliged to report the conservation status for species listed in Habitat directive every 6th ^{year. To gather information about population sizes and trends for the species in Sweden, the Swedish Environmental Protection Agency funds a monitoring namned "Biogeographical monitoring". The County Adminstrative Board of Östergötland has been assigned to coordinate the biogeographical monitoring of dragonflies (Odonata) and diving beetles (Dytiscidae) listed in the Habitat directive in Sweden. As a first step for establishing a monitoring programme for Ophiogomphus cecilia, a survey and method test was performed during the summer 2015. This report presents the result from the survey and suggests a strategy for monitoring the species.}

Ophiogomphus cecilia is restricted to the rivers (with tributaries) Råneälven, Kalixälven and Torneälven in the Sweden. These rivers are situated in the northeastern part of Sweden and are large rivers (often >100 meters width), unregulated and mainly surrounded by woodland, but near the coast to some extent also by cultivated land. The species is redlisted as "Near threatened" (NT) in Sweden due to small distribution area.

The aim of this study was to test exuviae-search as a survey method and act as a pilot study to receive more information about timescale, costs and practical considerations. If the survey turned out well, it could also serve as a first sample in the monitoring programme. The survey was performed by Tommy Karlsson, the County Administrative Board of Östergötland and Ulf Bjelke, the Species Species Information Centre during the period 20-24 July 2015. A large number of previously known localities for the species were surveyed as well as new, potential localities. The latter category also includes rivers from which the species not was known.

In total, 57 localities were surveyed och O. cecilia was found at 13 of these (Tab. 1 and Fig. 2). Exuviae were found at all localities, in total 50 exuviae. They were mainly found up to 30 cm height at straws of Carex sp. and within 50 cm from the shoreline. However, 15 exuviae were found 100-400 cm from the shoreline. This was probably due to a higher water level when the dragonflies emerged. Adults were found at three localities, in total four individuals, all newly emerged and close to the exuvia. In addition, an adult was found on the roadside during car driving and wings from an individual, probably predated by a bird, was found at one locality. All visited localities are shortly described and showed in a map in annex 1 (Bilaga 1). Localities where O. cecilia were found is also presented with a picture of the habitat.

We assess searching for exuviae as the most appropriate method for monitoring O. cecilia in Sweden. It is a quick method since the exuviae are easy to find and the risk of mixing up with other dragonflies species is very low. No other species of the family Gomphidae coexist with O. cecilia in Sweden, and the other species that you could find exuviae of at localities for O. cecilia (Aeshna sp. Somatochlora metallica, Cordulegaster boltonii) are easy to distinguish (Fig. 3-5). Furthermore, big advantages with surveying exuviae compared to adults is that it is not dependent of the weather and that records of exuviae gives information about the reproduction habitat for the species.

Searching for exuviae is a common survey method for O. cecilia in several other European countries, and the number of observed exuviae during a certain length of a river (e.g. 50 or 100 meters) is often used to estimate status and trend for a population. However, the trend for the Swedish population is assumed to be stable and annual variation, when the surveyed is performed in relation to emergence and variation between surveyors would probably influence the result more than possible trends with the economic resources available for monitoring today. An appropriate strategy for monitoring O. cecilia in Sweden is instead to recurring detect occurrence of the species at a selected number of localities. In table 2 and figure 6, 20 localities for monitoring are suggested.

För arter som ingår i EUs habitatdirektiv ska bevarandestatus rapporteras till EU vart 6:e år. För att en tillförlitlig och effektiv rapportering ska kunna göras bedriver Naturvårdsverket s.k. biogeografisk uppföljning. Syftet är att på nationell nivå samla in tillräckligt med data för att kunna uppskatta populationsstorlek, utbredningsområde och status för de ingående arterna. Denna rapport syftar till att fungera som underlag för biogeografisk uppföljning av fem arter i delsystemet trollsländor och dykarskalbaggar: pudrad kärrtrollslända Leucorrhinia albifrons, bred kärrtrollslända Leucorrhinia caudalis, citronfläckad kärrtrollslända Leucorrhinia pectoralis, bredkantad dykare Dytiscus latissimus och bred paljettdykare Graphoderus bilineatus. Rapporten redovisar följande förstudier:

•Analys av arternas habitatval.

•Utformning och dimensionering av stickprov.

•Genomgång och utvärdering av inventeringsmetoder.

•Inventering/metodiktest under 2016.

Analysen av habitatval (undersökta parameterar: vattenareal, fiskförekomst, pH/alkalinitet, omgivande naturtyp och vattnets näringstyp) visar att arterna kan förekomma många olika typer av vatten, även om studien indikerar vissa preferenser hos arterna. Detta innebär att det är svårt att göra riktade eftersök av dem, särskilt då planerat upplägg inom biogeografisk uppföljning är att inventera arterna gemensamt. I princip alla slags stillastående vatten utgör potentiella habitat för åtminstone någon av arterna, men de tycks i mycket liten grad förekomma i rinnande vatten. Eftersom arterna kan påträffas i många olika typer av vatten och är utbredda över en stor del av landet föreslås att biogeografisk uppföljning av dem genomförs i ett slumpvist urval av alla 1x1 km-rutor med minst 100 meter strandlinje i södra Sverige och längs med Norrlandskusten. Med nuvarande ekonomiska resurser bedöms ca 220 rutor kunna inventeras under varje sexårsperiod. Det kommer att ta lång tid att upptäcka trender hos arterna med detta upplägg, men det kommer snabbt att ge oss värdefull information om arternas utbredning och frekvens i Sverige. Under 2016 genomfördes en första inventeringsinsats av de aktuella arterna inom den biogeografiska uppföljningen. Syftet med inventeringen var att testa stickprovsupplägg och inventeringsmetodik, och att få bättre grepp om kostnader, tidsåtgång m.m. Om allt föll väl ut avsågs också undersökningen kunna fungera som ett första provtillfälle inom uppföljningen. 47 1x1 km-rutor inventerades i västra Skåne, nordöstra Götaland, i Mälardalen och vid Norrlandskusten under juni-juli. Dykarna inventerades genom fällor och trollsländorna främst genom sök av vuxna trollsländor. Vattenhåvning efter både dykare och trollsländelarver, samt sök av larvskinn testades också, men i mindre omfattning. I 30 % av rutorna påträffades någon av arterna. Vanligast var citronfläckad kärrtrollslända och bred gulbrämad dykare som påträffades i över 10 % av rutorna. Utifrån de frekvenser av arterna påträffades i under inventeringen gjordes en första uppskattning av antalet 1x1 km-rutor som arterna förekommer i totalt i landet. Vartefter flera och flera rutor inventeras kommer sedan denna siffra bli mer och mer tillförlitlig. Utifrån den utvärdering av inventeringsmetoder som presenteras i rapporten och inventeringen under 2016 bedöms sök av vuxna trollsländor och flaskfällor för dykare som de lämpligaste inventeringsmetoderna för biogeografisk uppföljning av arterna i Sverige. Inventeringen bör utföras i juni efter att trollsländorna har kläckts. Flaskfällorna bör vittjas och tas upp efter 2-3 dagar. Trollsländorna eftersöks vid soligt och varmt väder, antingen då fällorna sätts ut eller när de tas upp. Om det inte möjligt att göra åtminstone ett av besöken vid soligt och varmt väder, kan sök av trollsländornas larvskinn användas som alternativ metod.

Skärrande gräshoppa (Stauroderus scalaris) är i Nordeuropa bara påträffad på Öland. Artens huvudutbredningsområde är stäppen i centrala, östra och södra Ryssland, men den är påträffad i de flesta europeiska länderna på kontinenten. Arten bedöms utgöra en så kallad värmerelikt som i Sverige är starkt knuten till öppna marker på sandigt underlag. Igenväxning, ett tätnande vegetationstäcke och ansamling av förna som innebär att mikroklimatet förändras och att förekomsten av sand i dagen minskar är idag ett hot mot flera lokaler. Bland de åtgärder som föreslås i programmet finns inventering, informationsinsatser samt skötsel och restaurering av artens livsmiljöer. 

Åtgärdsprogram för bevarande av hotade arter.

0

5

10

15

20

25

30

35

40

Öring

Gädda

Mört

Lake

Signalkräfta

Abborre

Bergsimpa

Stensimpa

Elritsa

Gers

Ruda

Nejonöga (obes)

Id

Björkna

Benlöja

Miljöövervakningsprogrammet i Östergötland omfattade säsongen 2012 sammanlagt 37 elfiskelokaler i 25 vattendrag. Två av dessa lokaler, Kavlebäcken (Kavelbäcks-gård) och Skansån (Åbacken), var nya för året. Övervakningsprogrammet syftar i första hand till att följa upp länets bestånd av öring varför fokus ligger på denna art i föreliggande rapport. Utöver lokalerna i miljöövervakningsprogrammet tillkom tre elfiskelokaler i Pjältån där ett oljeutsläpp våren 2011 slagit ut större delen av öringbeståndet.

Sommaren 2012 präglades inledningsvis av högt vattenstånd i vattendragen. Vatten-flödet sjönk under sommaren och i samband med utförandet under slutet av augusti till början av september var förutsättningarna för elfiske allmänt sett mycket bra med för årstiden måttliga vattenflöden i de flesta vattendragen som underlättade genomförandet. Endast i enstaka fall noterades flöden som bedömdes överstiga det normala för årstiden. I flera fall antogs däremot vattennivån vara under normalvattenföring. I vilken grad högvattnet under juni-juli påverkade fiskbestånden är okänt, men vid högflödes-situationer finns risk för en ökad mortalitet, men även att delar av bestånden förflyttar sig till andra sträckor. I många vattendrag tycks förhållandena dock ha varit mycket gynnsamma och betydande öringtätheter registrerades, i vissa fall de hittills högsta som noterats trots ofta relativt långa tidsserier.

Sammanlagt fångades 14 fiskarter säsongen 2012 i Östergötland. Utöver dessa noterades ett nejonöga (obest) på en lokal och signalkräfta på ett flertal platser (se figur 1). Vanligast förekommande är öring som hittades på 37 av 40 undersökta lokaler. Av de påträffade arterna är lake upptagen på den svenska rödlistan som nära hotad (NT). Stensimpan är inte rödlistad, men upptagen på EU`s artlista i Art & habitatdirektivet. Tidigare elfisken har konstaterat ål, akut hotad (CR) i flera vattendrag samt vimma, nära hotad (NT) i Storån (Söderköpingsån) och Vindån. Även nissöga, upptagen på EU`s artlista i Art & habitatdirektivet, har fångats i Storån.

Figur 1. Antalet individer av varje art som fångats.

Öringtätheten på lokalerna varierar, men höga tätheter av öring noterades i flera vattendrag med havsvandrande bestånd. Den högsta tätheten av öring noterades i Passdalsån (Hagänden) med en beräknad täthet på sammanlagt 309,3 öringar/100 m

2. Å andra sidan fångades inga öringar över huvud taget på lokalerna Lillån vid Boxholm (Kvisslehultsbro), Skansån (Åbacken) och Vadsbäcken (Torp). I tabell 1 redovisas den beräknade tätheten av öring samt övriga förekommande arter vid elfisket på samtliga lokaler.

I de flesta fall tyder inte elfiskeundersökningarna på några allvarliga yttre störningar på fiskbestånden, men i några fall bekräftas tidigare resultat. Det sjövandrande öring-beståndet i Storån (Kinda) uppvisar fortsatt svag rekrytering och i Sjöhamrabäcken har öringtätheten varit vikande sedan toppåret 2008. Även i Bulsjöån, inom den sträcka som är tillgänglig för Sommenöringen, är öringtätheterna fortsatt låga. Endast på lokalen "Visskvarn" ligger tätheten av årsungar i paritet med medelvärdet. Den beräknade öringtätheten i Kavelbäcken var låg med hänsyn till att beståndet är sjövandrande. Tillsammans med ålderstrukturen som visar en klar dominans av äldre öring tyder detta snarare på att beståndet är strömstationärt.

Av de lokaler där ingen öring fångades 2012 var resultaten dock förväntade. I Lillån vid Boxholm liksom i Vadsbäcken har inga öringar fångats under lång tid och troligen är bestånden utslagna. Inte heller i Skansån fångades någon öring, men påverkansgraden var så omfattande att egentliga livsbetingelser för öring saknades. I Pjältån, som drabbades av ett oljeutsläpp 2011 kunde elfiskena visa på en stark återhämtning. På samtliga lokaler fångades goda tätheter av öringårsungar medan tätheten av äldre öringar var låg.

Fiskfaunans status bedömdes i en majoritet av fallen vara god, totalt 22 lokaler (se figur 2 och 3). Hög status erhölls på 9 lokaler, Börrumsån (Ravinen), Djupviksbäcken (Hagen), Getåbäcken (Ovan hindret), Kvarsebobäcken (Längst ner), Passdalsån (Hagänden), Pjältån (Skriketorpsravinen Dvardala),Pjältån (Stendamman Loddbyvägen), Pjältån (Åby stenbron) och Svintunabäcken (Getängen). Dålig status bedömdes endast råda i Skansån (Åbacken).

I denna rapport presenteras det modellsystem som SMHI byggt upp för att beskriva miljötillståndet i kustvattenområden. I rapporten beskrivs kustzonssystemets olika användningsområden, systemets uppbyggnad och behov av indata. Rapporten har tagits fram inom ett projektarbete som Länsstyrelsen Östergötland och SMHI utfört på uppdrag av Naturvårdsverket (NV Dnr 721-2732-02Mm). Kustzonssystemet är speciellt anpassat för beräkning av eutrofieringstillståndet i kustvattenbassänger. Systemet finns uppsatt för Hanöbukten, Östergötlands kustvatten och norra Bohuskusten. I modellsystemet indelas kustområdena i bassänger med en meter tjocka sikt i djupled. Vattenavgränsningarna (oftast sund) mellan bassängerna beskrivs geometriskt och områden med tillrinning till olika delar av kusten definieras. I modellen beräknas flöden av vatten och ämnen till och mellan bassängerna. Flödena skiktas in på olika djup i bassängerna beroende vattnets täthet, som huvudsakligen beror på salthalten. Modellen beräknar nya tillståndsvariabler med korta tidsintervall för varje definierat djupskikt. Begreppet kustzonssystemet innefattar även modeller och system för produktion av indata till kustzonsmodellen och system för presentation av resultat från kustzonsmodellen. I den senaste uppsättningen av kustzonssystemet (Norra Bohuskusten) beräknas miljötillståndet i 30 kopplade bassänger. För varje bassäng och varje dygn samt för en tidsperiod på 10-15 år beräknas temperatur, salthalt, syrgashalt, kvävefraktioner, fosforfraktioner, klorofyll, växtplankton, djurplankton och detritus. Modellen har god vertikal upplösning. Upp till 156 djupskikt har definierats i befintliga modelluppsättningar. Kustzonssystemet kan användas i miljöövervakning och vid uppföljning av miljömål. Inom miljöövervakningen kan modellberäknade resultat användas för att ge en heltäckande bild av eutrofieringstillståndet i ett kustvattenområde. I arbete enligt vattendirektivet bedöms modellsystemet vara tillämpbart i samband med karaktärisering av vattenförekomster. Systemet bedöms vara speciellt användbart vid beskrivning av påverkan och för beräkning av scenarier med koppling till miljömål och effekter av åtgärder. Kustzonssystemet är framtaget för användning vid arbete med eutrofieringsfrågor men den fysikaliska delen av systemet kan köras utan att den biologiska modellen är inkopplad. Den typen av beräkningar ger information om salthalt, temperatur, isläggning, vattenomsättning och vattenutbyten mellan bassänger. Kustzonssystemet bör göras mer tillämpbart och rationellt för körning av scenarier på regional skala genom att system för s.k. TRK-beräkningar (tillrinning, retention och källfördelning i avrinningsområden) (se Brandt & Ejhed, 2002) tas fram med finare geografisk upplösning. Mer information om tillämpningar av modellen finns i kapitel 5 och 6. Exempel på grafisk redovisning av resultat finns i figurerna 3-6. I rapportens avsnitt 7 beskrivs översiktligt hur kustzonssystemet byggs upp. Beskrivningen är något mer utförlig när det gäller den information om utsläpp från punktkällor som behövs vid modellsystemets uppbyggnad. Denna information är nämligen viktig för tillämpningen av kustzonsmodellen och det är information som inte är lättillgänglig för modellbyggaren. I slutet av rapporten finns ett förslag på ytterligare 8 kustområden för framtida implementering av kustzonssystemet. Förslaget är baserat på en prioritering av kustområden med sammanhängande skärgård. Dessutom bygger förslaget på antagandet att varje område omfattas av ca 30 bassänger.

Länsstyrelsen Östergötland har inventerat uttern för 4:e gången sedan 1999 och sett en ökning i både antal och dess utbredning i länet.

Den europeiska uttern (Lutra lutra) är ett av de rovdjur som befinner sig högst upp i näringskedjan, med fisk som den vanligaste födan följt av små däggdjur, fåglar och kräftdjur. Arten kan leva i många olika typer av naturtyper och har ett stort utbredningsområde. Uttern fanns i rikliga förekomster i största delen av Sverige i början på 1900-talet. Omkring 1950 minskade dock populationen kraftigt och detta fortsatte trots att arten blev fredad från jakt 1968. Minskningen av utter tror man idag berodde på jakt och en ökad biltrafik, men framför allt en sämre miljö och den ökande halten av PCB och DDT i miljön. Arter som befinner sig högt upp i näringskedjan är ofta hårdast drabbade då det sker en anrikning av kemikalierna mellan varje nivå i kedjan. Efter att man förbjöd användningen av ovan kemikalier visade sig också att utterpopulationen ökade i Sverige.

Döda uttrar från Östergötland som har inkommit till Naturhistoriska Riksmuseet har dock visat på oroande höga halter av PFC (perfluorerade karboxylater) ämnen, som används vid bla impregnering av regnkläder, och läkemedels ämnen. Trots att utterpopulationen tenderar att öka så är de höga halterna av dessa ämnen oroande då man ännu inte vet effekten av dessa i uttern.

Ett annat fortfarande aktuellt problem för uttern är trafiken och ett stort antal blir påkörda när de korsar trafikerade vägar. Trafikverket har dock på senare tid gjort åtgärder för uttern i Östergötland. Dessa har varit åtgärder för att hindra uttern från att ta sig upp på vägen (genom att förbättra vägtrummor och kulvertar så uttern hellre springer i dem än på land över vägen).

Idag är uttern på god väg att återhämta sig men är fortfarande rödlistad. I miljöövervakningssyfte utförs inventeringar på utter runtom i landet, med några års mellanrum. I Östergötland gjordes den första inventeringen av utter 1999 och den senaste inventeringen gjordes nu 2019. Resultaten tyder glädjande nog på att utterpopulationen har ökat, i både antal och utbredning under perioden.

Från att ha bara funnits kvar i sydvästra delen av länet kan uttern idag antas finnas i hela Östergötland där miljön är lämplig. Andelen besökta platser med utter under inventeringarna har stigit från 17 till 64%.

Länsstyrelsen i Stockholm har tillsammans med berörda Länsstyrelser, vattenvårdsförbund och fågelexpertis tagit fram en gemensam folder som beskriver inventeringen av kolonihäckande fågel i våra stora sjöar Vänern, Vättern och Mälaren. Fåglar reagerar ofta snabbt på förändringar i den miljö de lever i och de är därför goda indikatorer på miljötillståndet. Därför räknas fåglar på fågelskären i de tre sjöarna som en del av miljöövervakningen i Sverige. I foldern kan du läsa om fågelinventeringarna och om utvecklingen för olika arter och den miljö de lever i.

I Östergötlands skärgård sker sedan år 2007 en årlig miljöövervakning av vegetationsklädda hårdbottnar. Undersökningar av bottenväxtligheten kan beskriva hur ett havsområde mår. Fastsittande, bottenlevande växter, speglar miljöförhållandena i området eftersom de sitter på samma plats hela tiden och inte kan flytta på sig om förhållandena blir sämre. Denna rapport redovisar resultatet från år 2011, d v s miljöövervakningsprogrammets femte år.

Det femte övervakningsåret särpräglas av en annorlunda artsammansättning i växtsamhällena samt omfattande betskador på blåstången (

Fucus vesiculosus). I växtsamhällena hade flera vanligt förekommande arter som ishavstofs (Battersia arctica), grönslick (Cladophora glomerata) och brunslick (Ectocarpus/Pylaiella) mindre utbredning jämfört med tidigare år. Rödalgen ullsläke (Ceramium tenuicorne) hade däremot generellt större utbredning detta år. Statistiska analyser visade att växtsamhällenas artsammansättning år 2011 skiljde sig signifikant från artsammansättningen år 2008 i flera djupintervall.

Blåstången hade likartad yttäckning och djuputbredning som tidigare år men på samtliga lokaler noterades omfattande skador som tolkades som betningsskador. Omfattningen av skador på blåstången kan innebära stora förändringar i växtsamhällena i Östergötlands kustvatten. Årets övervakningslokaler täckte ett område i mellan- och ytterskärgård från Arkö i norr till Häradsskär i söder. Eftersom omfattande skador noterades på samtliga lokaler tyder detta på att blåstången sannolikt är i dåligt skick i hela området. Låg överlevnad i befintliga tångsamhällen kan leda till att yttäckningen minskar avsevärt och eftersom ett så stort område sannolikt är påverkat kan återhämtningen bli långsam.

Den ekologiska statusen kvarstår som hög för samtliga inventerade lokaler. Detta kan dock komma att ändras om de omfattande skadorna på blåstången begränsar dess överlevnad. På den transekt där mest omfattande skador på tången noterades hade blåstången även mindre djuputbredning.

Med tanke på de tydliga förändringarna i växtsamhällenas artsammansättning och framförallt de omfattande skadorna på blåstången bör en utökat provtagnings-program övervägas för år 2012.

I Östergötlands skärgård sker sedan år 2007 en årlig miljöövervakning av vegetationsklädda havsbottnar. Undersökningar av bottenväxtligheten kan beskriva hur ett havsområde mår. Fastsittande, bottenlevande växter, speglar miljöförhållandena i området eftersom de sitter på samma plats hela tiden och inte kan flytta på sig om förhållandena blir sämre. Denna rapport redovisar resultatet från år 2012, d v s miljöövervakningsprogrammets sjätte år.

År 2011, det femte miljöövervakningsåret, särpräglades av en annorlunda artsammansättning i växtsamhällena, samt omfattande betskador på blåstången (

Fucus vesiculosus). Detta år, 2012, var artsammansättningen åter som förväntad och lik de tidigare åren 2007-2010. Betskadorna på blåstången var fortfarande synliga och bekräftades i ett större område eftersom lokaler i länets norra och södra kustvatten inventerades i år.

De omfattande betskadorna på blåstången år 2011 påverkade överlevnaden hos plantorna och har medfört minskad djuputbredning och yttäckning i blåstångssamhällena. På referenslokalen Kärrfjärden noterades mindre djuputbredning för första gången på flera år. Blåstångsbältets (yttäckning >25 %) utbredning hade även minskat, både i djupled och täckningsgrad. Därmed bröts den positiva trenden i ökad djuputbredning och yttäckning, som noterats på lokalen sedan 2008. Den sydligare referenslokalen Hesselöfjärden uppvisade ett liknande mönster.

År 2011 noterades en del förändringar i växtsamhällenas artsammansättning. År 2012 var artsammansättning åter mer som förväntat, vilket bekräftades av statistiska analyser, som visade att artsammansättningen på lokalernas växtsamhällen inte skilde sig mellan år 2009 och 2012.

Inventeringen av årets miljöövervakningslokaler visade att de vegetationsklädda hårdbottnarna i länet generellt har fortsatt hög ekologisk status, men att små förändringar har skett. Trännöfjärden ligger på gränsen mellan god och hög status men bedöms i år endast ha god status. Även Bråvikens kustvatten och referenslokalen Kärrfjärden hade lägre EK-medelvärden (Ekologisk Kvalitetskvot) detta år jämfört med år 2011, men ligger kvar på hög status. De sydligare lokalerna, referensen Hesselöfjärden och Yttre Valdemarsviken, hade oförändrade EK-värden.

De lägre EK-värdena detta år beror framförallt på minskad djuputbredning av referensarten blåstång. Blåstångens minskade djuputbredning är emellertid troligen en följd av de omfattande betskador, som observerades på tången under 2011, d v s inte en indikation på försämrade ljusförhållanden.

I Trännöfjärden däremot var blåstångens djuputbredning mer eller mindre oförändrad men andra referensarter, ishavstofs och kräkel (

Furcellaria 6

lumbricalis

), hade mindre djuputbredning. Under inventeringen i år var också siktförhållandena under 8 m märkbart försämrade på de två inre transekterna.

Denna rapport presenterar resultaten av 2011 års undersökning av mjukbottenfaunan i Östergötlands skärgård. Undersökningen är en del av det regionalt-nationellt samordnade miljöövervakningsprogrammet som startade år 2007. 20 stationer belägna på djup mellan 10 och 38 meter undersöks årligen avseende bottenfauna och sedimentkvalité. Av dessa 20 stationer ligger hälften i S:t Annas skärgård (kluster REG St Anna) och hälften i Gryts skärgård (kluster REG Gryt) (Fig. 1). Stationerna är belägna i 5 olika vattenförekomster enligt SMHI:s indelning. Av stationerna i S:t Annas skärgård ligger 9 st i vattenförkomsten Kärrfjärden, medan 1 station ligger i Finnfjärden. Av stationerna i Gryts skärgård ligger 5 st i Hesselöfjärden, 3 st i Orren och 2 st i Ytteröområdet. Två stationer har provtagits tidigare på uppdrag av Motala Ströms Vattenvårdsförbund (Stn Bf 34b och stn Bf 32). Data från dessa redovisas även separat för att illustrera långtidsförändringar.

Huvudfokus för undersökningen är statusbedömning av bottensamhället med hjälp av Benthic Quality Index (BQI). Statusen för klustret REG St Anna bedöms år 2011 som

måttlig efter tre år med god status. I klustret REG Gryt bedöms statusen alltjämt som god. År 2011 beräknades BQI-värdet (20:e percentilen) för klustret REG St Anna till 3,6. Detta är en försämring sedan 2010 (20:e percentilen av BQI=4,5) men värdet är högre än det som noterades för 2007 (2,8), dvs vid programmets start. I klustret REG Gryt har BQI-värdet ökat från 5,9 till 6,2 sen förra året. Vid en jämförelse med värdet för 2007 har områdets BQI-värde minskat från ett mycket högt BQI-värde på 8,2.

Den biologiska mångfalden, uttryckt som totalt antal taxa, har minskat något sedan föregående år inom båda klustren. Medelantalet taxa har också minskat i REG St Anna, medan en svag ökning kan noteras för REG Gryt. Just det minskade antalet taxa i REG St Anna utgör den största orsaken till områdets lägre BQI-värde. De taxa som försvunnit har tidigare endast förekommit med ett fåtal individ och på enstaka stationer. Den största förändringen i bottenfaunasammansättningen sedan förra året är en markant ökning av den för Östersjön relativt nya havsborstmasken

Marenzelleria spp. i REG Gryt.

Sammanfattningsvis har statusen försämrats till

måttlig i REG St Anna men i REG Gryt är statusen fortsatt god.

Dyngbaggar är spillningslevande skalbaggar som tillhör familjen bladhorningar, och idag finns det ett 60-tal olika arter i Sverige. Arterna har olika habitatkrav, livscykler och utnyttjar dyngan på varierande sätt, vilket gör dem mer eller mindre känsliga för förändringar.

Av de 64 dyngbaggearter som är funna i Sverige är 23 arter rödlistade och 11 anses utdöda från landet. Många av dessa hotade arter är hagmarksspecialister, vilka är beroende av öppna betesmarker. Det finns andra arter som också är värmekrävande, vilka förutom öppna betesmarker är i behov av att marken är välhävdad och befinner sig på sandiga, magra jordar.

De senaste hundra åren har arealen betesmark minskat drastiskt i Sverige. År 1890 fanns de ca 1,6 miljoner hektar betesmark och 2015 fanns endast ca 0,44 miljoner hektar kvar, vilket tros vara den främsta orsaken till minskningen av antalet dyngbaggarter i Sverige, samt hotet mot den kvarvarande dyngbaggefaunan. Dock är detta inte det enda hotet då även andra förändringar inom jordbruket skapar problem för dessa skalbaggar. Det handlar om förändringar av betesmarker, från mosaikartade marker till mer homogena, samt att betesdjur idag ofta flyttas från magra marker till marker med tyngre näringsrika jordar och med högre avkastning. Andra bidragande orsaker är en förkortad betessäsong och hög användning av avmaskningsmedel under lång tid.

Dyngbaggarna är viktiga för våra ekosystem och för den biologiska mångfalden. De är föda åt många arter som är knutna till jordbruket, de hjälper till att bryta ned spillningen till mindre beståndsdelar, och bidrar till en bättre omsättningen av näringsämnen i betesmarken, samt minskar smittspridning.

Mellan 2001–2006 gjordes en kartläggning av Östergötlands dyngbaggar som senare, 2010 och framåt, övergått i en miljöövervakning. Totalt har 123 lokaler inventerats i Östergötland sedan 2001 och av dem blev 27 lokaler utvalda för regional miljöövervakning, vilka inventeras var tredje år sedan 2010. Syftet med miljöövervakningen är att följa sammansättningen av dyngbaggefaunan i Östergötlands betesmarker. Resultatet bidrar även till att kunna följa upp större förändringar och ingår som en del i länets uppföljning av regionala miljömål samt uppföljning av skyddad natur.

Resultatet från inventeringarna visar att vi idag har 32 av landets dyngbaggearter i Östergötland. De rikaste lokalerna i länet har som mest uppvisat 23 arter under en inventeringssäsong. För de 27 övervakade betesmarkerna verkar trenden vara ganska stabil och eventuellt svagt positiv och artantalet varierar mellan 14 och 18 arter per inventering. För några arter, så som rak- och krokhorndyvlarna, finns en tendens till att de expanderar och är på väg norr ut i länet. Den fortsatta övervakningen av dyngbaggefaunan, både i skyddad natur och övriga landskapet, är viktig för att kunna följa dessa trender, få tydligare mönster av dyngbaggarnas förekomst i länet och för att hitta de variabler som styr dem, samt eventuellt kunna anpassa skötseln så den gynnar dyngbaggarna.

På uppdrag av Naturvårdsverket (NV Dnr 721-2732-02Mm) har Länsstyrelsen Östergötland i samarbete med SMHI gjort en utredning för att beskriva hur SMHI:s modellsystem för beräkning av eutrofieringstillstånd i kustvatten kan användas inom regional miljöövervakning och miljöanalys. I uppdraget ingick att analysera hur systemet kan användas i miljöarbetet enligt vattendirektivets krav och vid uppföljning av miljömål. Resultat från detta projektarbete redovisades den 26 november 2002 i Stockholm vid ett seminarium som arrangerades av Länsstyrelsen i Stockholm och av Naturvårdsverket. Arrangörerna erhöll en Cd-skiva med projektets presentation i PowerPoint. Inom projektarbetet producerades också en rapport som i dag föreligger som manuskript och som avses att publiceras i SMHI:s publikationsserie ”Oceanografi”. Rapporten/manuskriptet, bilaga 1 i denna slutredovisning, innehåller resultat som presenterades vid seminariet i Stockholm och dessutom innehåller den mer om kustzonssystemets användningsområden, ambitionsnivåer, uppbyggnad och ett förslag till framtida tillämpning av kustzonssystemet. Den här slutredovisningen innehåller, som komplement till bilaga 1, en uppskattning av kostnader för olika tillämpningar av kustzonssystemet. Den innehåller också, jämfört med bilaga 1, en något mer detaljerad beskrivning av vattendirektivets behov av information.

TBD