Sammanfattning

Småvatten i form av dammar och våtmarker har en viktig funktion i både den

terrestra och akvatiska miljön. Småvatten är en svacka eller hålighet som är

vattenfylld året om. De främjar den biologiska mångfalden på landskaps och art

nivå genom att utöka antalet småbiotoper och vara uppehållsplats och födoplats

för många djur och växter. De fungerar även som buffert för flödesvariationer och

som kväverenare i vattendrag, vilket minskar halten näringsämnen som når ut i

havet och där bidrar till övergödning. De flesta antropogena småvattnen har sitt

ursprung från 1800-talet och 1900-talets början, då näringsrik märgellera grävdes

upp från åkrar och hålen på åkrar fylldes upp med nederbörd. I samband med

jordbrukets effektivisering så jämnades många av dessa märgelhålor och antalet

småvetten minskade avsevärt. Sedan mitten på 1980-talet har småvatten och

våtmarker uppmärksammats i en rad olika miljöprojekt i Skåne.

Syftet med det här projektet var att undersöka hur förekomsten av småvatten

förändrats under de senaste 60 åren. Inventeringen gjordes med hjälp av

flygfotografier från 1940-, 1980- och 2000-talet. Basen för studien är 30 stycken

5*5 kilometers rutor slumpmässigt fördelade i Skåne. Analysen innebar att

uppskatta antalet och totala arean småvatten i varje ruta. En indelning av skog och

åker region gjordes för att studera regionsskillnader. En klassificering av

omkringliggande marktyp utfördes för att se i vilken marktyp som främsta

förändringarna skett samt i vilken storleksklass dessa förändringar inträffat.

Projektet syftade även till att utarbeta en metodik för att kunna utföra en storskalig

inventering av småvattenförändringar under en lång tidsperiod.

Resultaten visar att metodiken för att genomföra en inventering av detta slag var

tillfredsställande vad gäller area- och antalsförändringen, och grunddata för att

vidare undersöka kvävereningspotential för småvatten saknas. Vidare har antalet

småvatten nästan halverats mellan 1940-talet och 1980-talet för att därefter öka

framtill 2000-talet. Förändringen är störst bland de minsta småvatten (0-0.1 ha)

som minskar kraftigt i framförallt åkermark. Sedan 1980-talet har antalet

medelsmå småvatten (0.1-1 ha) tillkommit i gräsmark. Medelantalet småvatten

har minskat och därmed småbiotopstätheten och goda förutsättningar för växter

och djur knutna till dessa att spridas och fortplanta sig i landskapet. Medelarean

av småvatten med eller utan genomflöde har ökat sedan 1940-talet vilket skulle

innebära att kvävereningspotentialen förbättrats. Dock har förmodligen

kvävebelastningen ökat avsevärt under samma tid.

För framtida studier om hydrologiska förändringar i Skåne bör grunddata för

utbredning av vattendrag kompletteras och förbättras. Långtidsstudier kan med

fördel sträcka sig längre tillbaka med hjälp av historiska kartor och

palaeolimnologiska studier. Dessa studier skulle utföras i ett dräneringsområde

istället för i slumpade inventerings rutor.

Sammanfattning

Utvecklingen av kustfågelfaunan på Hallands Väderö har följts genom kvantitativa inventeringar som upprepats med oregelbundna mellanrum sedan den första inventeringen genomfördes 1937. Under senare år har inventeringar genomförts år 1979, 1986 och 1994. Under häckningssäsongen 2005 upprepades inventeringarna på nytt. Denna rapport innehåller en kortfattad redovisning av resultaten. En mer omfattande analys omfattande samtliga kustfågelinventeringar är planerad att genomföras under år 2006. Den kommer att innefatta beskrivning av förändringar i kustfågelfaunan och försök att förklara orsakerna till dessa.

Gråtruten har länge varit den dominerande arten bland häckande kustfåglar på Hallands Väderö. En kraftig tillbakagång konstaterades vid 1994 års inventering. Minskningen har fortsatt och beståndet uppgår nu till i storleksordningen 1100 häckande par. Även havstruten uppvisar en viss minskning sedan 1994. Ejdern, som är den andra dominanten bland öns kustfåglar, uppvisar en måttlig tillbakagång jämfört med inventeringen 1979.

Storskarv konstaterades 2005 för första gången häcka på Hallands Väderö. Även vitkindad gås har tillkommit som häckfågel på ön sedan föregående inventering.

Ett bestånd av mård finns etablerat på huvudön sedan drygt 20 år, men varken mård eller mink finns regelbundet på skären. Intressanta jämförelser kan därför göras av fågelfaunans utveckling mellan huvudön och skären runt Väderön. Ejdern uppvisar en långsiktig minskning på huvudön och en ökning på skären - i första hand på Vinga skär. En viss omfördelning av bestånden av de hålhäckande arterna tordmule och tobisgrissla har också skett under den tid mård funnits på ön. För de främst på huvudön och likaledes i håligheter häckande arterna småskrake och gravand inräknades vid inventeringen 2005 ett antal par som ligger nära tidigare års resultat. Bland annat genom årlig ringmärkning av ungar av tobisgrissla har det framgått att de tobisgrisslor som häckar på huvudön får ytterst få flygfärdiga ungar. Predationstrycket på kustfåglarnas ägg och ungar är med stor sannolikhet högt. Av allt att döma är detta främst orsakat av mården. I ljuset av detta är det anmärkningsvärt att inte större förändringar skett speciellt när det gäller de hålhäckande arternas numerär och fördelning.

Sammanfattning

Vi lever idag i ett kemikaliesamhälle. Inom Europa saluförs ca 40 000 kemiska ämnen (Sundin 2001)

och varje år introduceras några hundra nya ämnen på marknaden. De flesta kemiska ämnen når miljön

via miljontals konsumenter, via jordbruket, via industriprodukter och olika processer. I Sverige räknar

man med att ca 10 % av de 20 000 olika kemikalier som finns på den svenska marknaden är

miljöfarliga (Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen 1999). Kunskap om spridning och

förekomst i miljön är begränsad och nästan årligen kommer nya larmrapporter om miljögifter.

I denna rapport har tillgängliga mätdata från Skåne län för fyra utvalda, miljöfarliga

ämnen/ämnesgrupper sammanställts. Ämnena som inventeringen gällt är bromerade flamskyddsmedel

(BFR), nonylfenol/nonylfenoletoxylater (NF/NFE), tennorganiska föreningar och triclosan. Urvalet av

ämnen har bland annat baserats på regional användning/förekomst, kemiska egenskaper, och att de är

utpekade för åtgärd inom det nationella miljömålsarbetet.

Det framkom i inventeringen att det finns ett mycket begränsat dataunderlag om spridning och

förekomst av de utvalda ämnena i Skånes miljö.

För BFR finns det en del uppgifter från kommunala reningsverk om förekomst i slam. Fem

Skånekommuner har vid ett eller ett fåtal tillfällen analyserat ett antal BFR. Från dessa analyser kan vi

konstatera att det finns detekterbara halter av BFR i de kommunala reningsverkens slam. Nivån av

dessa är jämförbara med halter från andra reningsverk i Sverige, men betydligt lägre än vad som

rapporterats från övriga Europa och USA. Det har visat sig att det även finns detekterbara halter av

BFR i luften och i regn. Från Helsingborgs kustvattenkontroll har det framkommit att BFR finns i

blåmusslor utanför Helsingborgs kust. Även grodor från områden runt Lund och mört från Krankesjön

innehåller mätbara halter av BFR. Kunskapen om BFR i Skånes miljö är bristfällig och det behövs

omfattande studier och analyser av ämnena för att kunna bedöma exponeringssituationen i länet.

•

NF analyseras rutinmässigt vid alla Skånes kommunala reningsverk. Halten av detta ämne minskar

stadigt i slam från början av 90-talet. Miljökontoret i Höganäs kommun har dessutom undersökt

NF-halt i slam från oljeavskiljare vid kommunens bilvårdsanläggningar och funnit att det finns

höga halter av ämnet i slam. Några andra analyser av NF finns inte från Skånes miljö och i denna

rapport ges en rad förslag till undersökningar för att öka kunskaperna om NF.

•

Tennorganiska föreningar har endast undersökts i marina organismer och sediment längs

Öresundskusten. Halten av dessa föreningar är alarmerande höga i vissa prover. Negativa

miljöeffekter av tributyltenn (TBT) har observerats hos snäckor i Öresund. Det är högst angeläget

att utöka kontrollen av tennorganiska föreningar längs Skånes kuster och att utreda om det finns

andra källor än sjöfarten till de höga halterna som man funnit i vissa områden. Inga andra analyser

har gjorts av tennorganiska ämnen i Skåne. Det är motiverat att studera halter i slam m.m. för att

få kontroll på hur exponeringen av dessa föreningar ser ut i Skåne. Tennorganiska föreningar

används i stora mängder som tillsats i t.ex. PVC-plast.

•

För Triclosan finns det inga mätdata alls från Skåne och mätdata från övriga Sverige är mycket

begränsade. Det finns en studie från Institutet för Tillämpad Miljöforskning (ITM), där man

analyserat triclosan i modersmjölk och i fisk. Studien visar att det förekommer höga halter av

triclosan både i modersmjölk och i fisk som är påverkad av utsläpp från kommunala

avloppsreningsverk. Triclosan har ingått i det nationella screening-programmet för år 2000 och

2001 och mätresultat därifrån väntas inom kort.

I Skåne, som är en befolkningstät region, är miljön hårt belastad. Sydvästra Skåne är en expansiv

region med många industrier och ett intensivt lantbruk, där många kemiska produkter används.

Förutom de regionala verksamheterna är även den diffusa belastningen av miljögifter i form av

deposition från luft och nederbörd av betydelse. I rapporten ges förslag till undersökningar som

behövs för att följa upp de miljökvalitetsmål och delmål som håller på att utarbetas inom länsstyrelsen

i Skåne (projektet ”Nya Miljömål för Skåne”).

Kemikalieinspektionen (KemI) och Naturvårdsverket arbetar på uppdrag från regeringen med att

identifiera riskerna med de kemiska ämnen som nu används. Detta innebär att potentiella miljögifter

skall identifieras och deras spridning skall kartläggas och minimeras. Det är i detta sammanhand

viktigt att både nationell, regional och lokal miljöövervakning utförs för att kunna mäta effekterna av

de åtgärder som utförs för att minska belastningen i miljön. I denna rapport beskrivs den förändring

och utvidgning av den regionala och lokala miljöövervakning som behövs för att följa upp arbetet med

de 15 miljökvalitetsmål som regeringen har antagit (prop. 97/08:145).

är stort. En analys av flödesschemat visar att det sker en utfasning av kadmium via produkt

och avfallsflödet. Kadmium ingår i allt färre nyproducerade varor, och därför blir inflödet av

kadmium också allt mindre, medan förbrukningen av äldre produkter som innehåller

kadmium leder till att flödet via avfallsflödet fortfarande är relativt stort.

Inom jordbrukssektorn tillförs den Skånska åkermarken kadmium bl.a. via handelsgödsel,

kalk och rötslam. Atmosfärsdepositionen bidrar också med en betydande mängd kadmium.

Tillförseln av kadmium balanseras av bortförseln av kadmium via grödor och markläckage.

Vad gäller jordbrukssektorns tillförsel bör det dock påpekas att tack vare minskade

kadmiumhalter i handelsgödsel och i rötslam så är skillnaden mellan tillförsel och bortförsel

nästan ± 0 inom Höjeåns avrinningsområde. Tillskottet av kadmium via

atmosfärsdepositionen gör dock att en upplagring av kadmium i avrinningsområdet

fortfarande sker.

Det regionala miljömålet om att det inte ska ske någon nettotillförsel av kadmium till

jordbruksmarken i Skåne, utöver tillförsel via luften, ser enligt flödesanalysen ut att kunna

uppfyllas.

S

AMMANFATTNING

Miljöproblemens karaktär ändras över tiden. Från att under 60- och 70-talet dominerats av

punktutsläpp från industrin så utgörs idag en stor del av miljöproblemen om föroreningar och

skadliga ämnen av diffusa emissioner. Myndigheternas miljöövervakning av föroreningar

måste i samma takt ändras för att kunna verka effektivt. Substansflödesanalys eller

materialflödesanalys är exempel på effektiva verktyg som kan användas för att få en ökad

kunskap om och en helhetsbild av föroreningars spridningsvägar och upplagring i samhället.

Denna studie är ett försök att via en flödesanalys kartlägga omsättningen av kadmium inom

Höjeåns avrinningsområde i sydvästra Skåne. Flödesanalysen har genomförts på uppdrag av

Länsstyrelsen i Skåne. Syftet med flödesanalysen är att tjäna som vägledning för framtida

miljöövervakning av kadmium och i det fortsatta miljömålsarbetet inom Skåne län.

Kadmium är ett exempel på ett ämne som kan ge betydande konsekvenser för människor och

djur om halterna i vår omgivning är för höga. Kadmium kan orsaka njurskador och benskörhet

hos människor och ämnet misstänks också vara cancerframkallande. Kadmium finns naturligt

i vissa typer av berggrund. Det har använts i stora mängder inom plastindustrin som

stabilisator och pigment. Det har använts i industrin till ytbehandling och i legeringar. Idag är

den största användningen förknippad med tillverkning av NiCd- batteri. I Sverige och EU

arbetar man för att fasa ut användningen av kadmium för produktionsändamål. Kadmium

förekommer även som förorening i zink och andra mineral. Via handelsgödsel sprids

kadmium till åkermark eftersom kadmium, i varierande halt, finns som förorening i råfosfat

som är råvara till fosforgödsel.

Det största inflödet av kadmium till Höjeåns avrinningsområde sker via produkter, och utgörs

till ca 70% av kadmium i NiCd-batterier. De flesta flödena är ett resultat av att kadmium ingår

i produkter i låga koncentrationer eller som förorening i råmaterial, som t.ex. i

jordbrukssektorns handelsgödsel. Det sker ingen aktiv import av kadmium som råvara till

avrinningsområdet. Kadmiumflödet via atmosfärsdeposition är förhållandevis stort i Skåne

och ca 90% av depositionen kommer från utländska källor. Ytterligare ett betydelsefullt

kadmiuminflöde till avrinningsområdet är via bränsle för energi och värmeproduktion.

Återvinningen av NiCd-batteri är det klart dominerande utflödet av kadmium från systemet.

Allt annat avfall som genereras innanför systemgränserna transporteras också ut från

avrinningsområdet, det finns ingen aktiv avfallsdeponering eller avfallsförbränning inom

avrinningsområdet.

Utsläppen av kadmium i samband med industriella aktiviteter och via trafiken inom

avrinningsområdet är mycket små. Utsläppen av kadmium till Höjeå domineras av flöden från

dagvatten och utgående vatten från avloppsreningsverken (och troligen även en del från

enskilda avlopp som dock inte har kvantifierats i denna studie). Kadmium i slam som

uppkommer vid reningsverken används både som jordförbättringsmedel inom jordbruket, och

i olika kommunala planteringar i avrinningsområdet. En del slam exporteras ut från

avrinningsområdet för att deponeras på avfallsupplag eller användas.

De stora förråden av kadmium i avrinningsområdet är i nedlagda avfallsupplag och i

produkter. Kadmiumförrådet i avfallsupplagen kommer troligen att bestå under mycket lång

tid. Utlakningen av kadmium, liksom emissionen till luft, är mycket långsam. Idag är

kadmiumemissionen via lakvatten och biogas försumbar. Det är dock osäkert hur rörligheten

av kadmium i deponier förändras i takt med nedbrytningen. Förrådet av kadmium i produkter

I denna rapport sammanställts och analyseras befintliga bekämpningsmedelsanalyseri ytvatten i Sverige under perioden 1983-2014. Data har sammanställtsfrån databaserna Regionala pesticiddatabasen (RPD) som förvaltas av SverigesLantbruksuniversitet på uppdrag av Naturvårdsverket och Vattentäktsarkivet somförvaltas av Sveriges Geologiska Undersökning.Tidstrender av bekämpningsmedel i ytvatten har analyserats för hela perioden, delsför summahalter av bekämpningsmedel och dels för halterna av enskildasubstanser. En analys har även gjorts av vilka substanser som oftast detekteras iytvatten, vilka substanser som oftast överskrider gränsvärdet för dricksvatten sittriktvärde avseende risk för ekologisk skada. En jämförelse av resultaten har gjortsmed motsvarande sammanställningar från den nationella miljöövervakningen samtför data från endast Skåne. Av alla prover som ingått i sammanställningen har 48% haft fynd av något bekämpningsmedel. Detta kan jämföras med 74 % för dataendast från Skåne. Glyfosat har varit den vanligaste substansen att detektera iytvatten under hela den undersökta perioden. I den nationella miljöövervakningen(NMÖ) är bentazon den vanligaste substansen att detektera med glyfosat på andraplats. Ingen tydlig tidstrend kan ses för den totala andelen prover där man kandetektera bekämpningsmedel. En tendens kan dock ses till att prover överdricksvatten-gränsvärdet för summahalter blivit ovanligare sedan mitten på 1990-talet. Även andelen prover över dricksvattengränsvärdet för enskilda substanser harblivit lägre om man jämför perioderna 1983-2001 och 2002-2014. Glyfosat,AMPA, bentazon, azoxystrobin och MCPA är några substanser som fortfarande ärvanliga att detektera i ytvatten men som har fått en mindre andel prover överdricksvattengränsvärdet. Bentazon, MCPA, mekoprop och terbutylazin visar påtendenser till minskande halter sett över hela den undersökta perioden.Diflufenikan är den substans som är vanligast att hitta över sitt ekotoxikologiskariktvärde under 2002-2014. Detta är även fallet i NMÖ samt i data från endastSkåne. Ingen tidstrend kan ses för halterna av diflufenikan. Substanserna med nästhögst frekvens över sina riktvärden är terbutylazin-desetyl och imidakloprid.Terbutylazin-desetyl är en nedbrytningsprodukt till terbutylazin som är förbjudetsedan 2003 och uppvisar minskande halter. Imidakloprid har fått begränsadanvändning sedan 2013 så halter i miljön bör minska de kommande åren.Fyndfrekvenser och halter av bekämpningsmedel i dricksvatten från ytvattentäkterär avsevärt lägre än i övriga prover och fynd av bekämpningsmedel är mycketovanligt under de senaste 10 åren. Dricksvattengränsvärdet för summahaltbekämpningsmedel har aldrig överskridits under hela perioden. Gränsvärdet förenskilda substanser har överskridits 12 gånger på 3338 prover under 1988-2014.De substanser som någon gång överskridit gränsvärdet är BAM, bentazon,terbutylazin, terbutylazin-desetyl, aldrin och 2,4-D.

Sammanfattning

I Skane har sex sjoar valts ut som regionala referenssjoar. Referenssjoar for i forsta hand

kalkade och forsurade sjoar ar Skaravattnet, Liasjon, Svanshalssjon, Faglasjon och

Larkesholmssjon, alla belagna i norra Skane. Referenssjo till i forsta hand naringsrika

slattsjoar ar Ellestadssjon som ar belagen i sodra Skane.

Syftet med denna undersokning har varit att analysera artforekomst i insamlade prover och

sammanstalla resultaten for att sakra 25 ars vaxtplanktondata fran regionala referenssjoar i

Skane.

Samtliga fem referenssjoar i norra Skane var, eller utvecklades under den studerade perioden

till, ”

Gonyostomum-sjoar”.

Liasjon dominerades samtliga undersokta ar (1982, 1993-2007) av

Gonyostemum semen,

vaxtplanktonsamhallet var under hela perioden mycket artfattig och indikerade att vattnet var

extremt surt.

Skaravattnet dominerades hela undersokningsperioden(1982, 1993-2007) av

Gonyostemum

semen

men med inslag av pansarflagellater fram till millennieskiftet. Darefter okade bade

biomassan av vaxtplankton och dominansen av

Gonyostemum semen.

Tyvarr saknades prover fran 80-talet i Svanshalssjon. Fran 1993 och framat dominerade

Gonyostemum semen

men i Svanshalssjon utgjorde aven pansarflagellater en ganska stor del

av biomassan under hela undersokningsperioden (1993-2007).

Varken Faglasjon eller Larkesholmssjon var utpraglade

Gonyostemum sjoar 1982 istallet

dominerades sjoarna vid detta undersokningstillfalle av pansarflagellater. Darefter har det

skett en forandring i artsammansattningen i sjoarna. Fran 1993 och framat dominerades

Faglasjon av

Gonyostemum semen och fran 2002 och framat dominerades Larkesholmssjon

av

Gonyostemum semen.

Skillnaden mellan Ellestadssjon och de ovriga sjoarna var pataglig. Ellestadssjon dominerades

av blagrona alger och/eller kiselalger. De hogsta biomassorna, som uppmattes i denna studie,

registrerades i Ellestadssjon. Denna sjo ar en naringsrik slattsjo i sodra Skane. Det

vaxtplankton, som patraffades, ar typiska for de naringsrika sjoarna pa sydskanska slatten.

En dominans av

Gonyostomum ar negativt for vattenkvaliteten, bade nar det galler rekreation

och dricksvattenproduktion. Slemmet fran

Gonyostomum kan klibba igen galarna pa fisk och

kraftor och satta igen filtreringsorganen hos vattenloppor. Dessutom ar

Gonyostomum-sjoar

artfattigare an sjoar utan forekomst av

Gonyostomum. Detta kan man tydligt se i Skaravattnet

och Larkesholmssjon. Nar

Gonyostomum okar i dessa sjoar, sa minskar antalet andra

vaxtplanktonarter.

På uppdrag av Naturvårdsverket har Länsstyrelsen i Skåne län tillsammans medLänsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län varit testlän, för den andra versionen avSystem Aqua (testversion 2000-04-07). Den ursprungliga versionen av System Aquapublicerades 1996, Naturvårdsverket Rapport 4553. Denna version har omarbetats kraftigt iett nära samarbete mellan Naturvårdsverk, SLU och Länsstyrelserna i Skåne, Jönköpings samt Västernorrlands län. System Aqua är tänkt att utgöra ett instrument för att bedöma naturvärden i vattendrag och sjöar samt tillhörande avrinningsområden. Den största förändringen i den nya versionen är attnaturvärdesbedömningen fokuseras på objektens naturlighet och raritet samt speciellaförhållanden. Artrikedom har fått en underordnad roll och används bara för att särskilja iövrigt likvärdiga objekt. Biotopkarteringar ges en framträdande roll som en metod för attsamla in information till värdering och karakterisering av såväl objekt som avrinningsområde. Karakteriseringen används till bakgrundsinformation och kan utnyttjas för att bygga upp endatabas för objekt och avrinningsområden. Basen är tänkt att kunna användas i olikajämförande sammanhang, där en jämförelse mellan vattenobjekt behövs. En nyhet i SystemAqua 2000 är den grafiska presentationen av värderingen för varje indikator och den slutligabedömningen av objekten och dess avrinningsområden.

Föreliggande rapport utgör en delrapportering inom övervakningsdelen av UC4LIFE-projektet, som "genom åtgärder för den tjockskaliga målarmusslan ska ge friskare åar". Undersökningen utgör även en del av den regionala över-vakningen av kiselalger 2015. Inom UC4LIFE:s skånska projektområden Fyleån och Klingavälsån, tillhörande Nybroåns respektive Kävlingeåns vatten-system, har totalt fyra lokaler upp- respektive nedströms åtgärd undersökts med avseende på kiselalger 2013-2015. I Fyleån nedströms åtgärd togs prov även 2012 (inom regional miljöövervakning). Dessutom har Trydeån upp-ströms sammanflödet med Fyleån samt Fyleån nedströms sammanflödet med Trydeån undersökts 2012 och 2015.

Kiselalger är oftast den största gruppen av de mikroskopiska organismer som går under samlingsnamnet påväxtalger, eftersom de sitter fast på bland annat stenar och vattenväxter. Olika arter av kiselalger har olika toleranskrav med avseende på t.ex. näring, förorening och surhet, och artsammansättning-en speglar därför vattnets kvalitet.

Huvudsyftet med denna delrapportering är att tillgängliggöra resultaten från kiselalgsundersökningen i Trydeån, Fyleån och Klingavälsån. Kiselalgsun-dersökningen ingår som en del i övervakningen (UC4LIFE, E.2 Monitoring) för att ge en bild av kiselalgssamhället före och efter restaureringsåtgärd. Fyleån har återmeandrats sommaren 2013 och Klingavälsån under hösten 2014.

Jarlman Konsult AB har, på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län, utfört kiselalgsundersökningen i samarbete med länsstyrelsepersonal. Fältarbetet utfördes 11 september 2015 av Marie Eriksson och Lars Risinger (Länsstyrel-sen i Skåne län). Amelie Jarlman har analyserat och bearbetat resultaten av kiselalgerna samt skrivit huvuddelen av rapporten. Samma index och bedöm-ningsgrunder som används inom vattenförvaltningsarbetet och regional miljö-övervakning, för att bedöma status utifrån kiselalgssamhället samt ekologisk status, har använts här. Projektet har delvis bekostats med medel från UC4LIFE-projektet, men till största delen av Havs- och vattenmyndigheten inom ramen för regional miljöövervakning, vattenförvaltningsarbetet och 1:12 anslaget.

Fyra av de 26 undersökta vattendragslokalerna år 2010 bedömdes tillhöra klass 1,

hög status, nämligen Holjeån vid Ljungryda-Östafors, Holjeån vid Näsum, Vieån

samt Lillån (Visseltofta). Den sistnämnda klassades dock som sur (se nedan).

Byaån, Hovdalaån, Mjöån i Åbjär, Almaån nära utflödet i Helge å,

Önnerupsbäcken (se nedan), Vinnö å i Lommarp, Tuvebäcken, Vramsån i Årröd

och Tormestorpsån hamnade i klass 2,

god status. Alla utom Byaån, Hovdalaån

och Mjöån i Åbjär befann sig emellertid i den nedre delen av klassintervallet.

Framförallt Tuvebäcken, Vramsån i Årröd och Tormestorpsån kan sägas ligga

i riskzonen för att hamna i klass 3, måttlig status . Önnerupsbäcken hade ett

mycket lågt antal räknade arter och mycket låg diversitet, vilket tyder på någon

annan form av störning. Troligen beror detta på att tillgången på växtsubstrat var

dålig med alltför unga växter på lokalen. En tidigare undersökning något högre

uppströms i Önnerupsbäcken visade måttlig status, vilket är mer rimligt.

Elva vattendragslokaler tillhörde klass 3, måttlig status: Vramsån i Köpinge,

Välabäcken, Tommarpsån i Smedstorp, Tommarpsån i Järrestad, Mjöån

uppströms utflödet i Helge å, Almaån nedströms Finjasjön, Gessiebäcken,

Kävlingeån, Råån, Vinnö å i Karpalund och Kölebäcken. Av dessa hade Vramsån

i Köpinge och Välabäcken indexvärden mycket nära gränsen mot klass 2, god

status, och Vramsån i Köpinge kan sägas befinna sig i gränslandet mellan god och

måttlig status. I Välabäcken var emellertid stödparametern TDI (andelen

näringskrävande kiselalger) mycket hög, vilket stärker bedömningen måttlig

status. Råån, Vinnö å i Karpalund och Kölebäcken hade indexvärden i den nedre

delen av klassintervallet. Framförallt de två sistnämnda kan, p.g.a. hög respektive

mycket hög andel föroreningstoleranta arter (%PT), sägas ligga i riskzonen för

att hamna i klass 4, otillfredsställande status

.

Görslövsån och Humlebäcken hade de lägsta IPS-indexen i undersökningen 2010

och tillhörde klass 4,

otillfredsställande status. I Görslövsån utgjordes en stor del

av kiselalgssamhället av brackvattensarter, vilket visar att inflöde av vatten från

Skälderviken sker på lokalen.

Ur surhetssynpunkt bedömdes samtliga vattendrag, utom Lillån, ha

alkaliska

(årsmedelvärde för pH över 7,3) eller

nära neutrala (årsmedelvärde för pH

mellan 6,5-7,3)

förhållanden. Endast Lillån, uppströms Visseltofta sågverk, hade

ett lågt indexvärde och hamnade i

sura förhållanden, vilket tyder på att

årsmedelvärdet för pH ligger mellan 5,5-5,9 och/eller att pH-minimum är under

5,6.

I årets kiselalgsundersökning har andelen deformerade (missbildade) skal

8

analyserats. Erfarenheter från andra undersökningar har visat att andra typer av

föroreningsbelastning än näringsämnen och organiskt material, t.ex.

bekämpningsmedel, metaller eller liknande, kan orsaka missbildningar på

kiselalgsskalen. Inga gränser för påverkan/icke-påverkan finns i dagsläget

framtagna för Sverige, men förekomst av mer än 1 % deformerade skal visar

troligen någon form av påverkan. 1-2 % deformerade skal noterades i Kävlingeån,

Kölebäcken, Tommarpsån i Järrestad, Tommarpsån i Smedstorp, Almaån nära

utflödet i Helge å, Hovdalaån, Vieån och Byaån. I Råån, Välabäcken,

Gessiebäcken och Mjöån i Åbjär förekom 2-5 % deformerade skal, medan störst

andel (5,9 %) missbildade skal påträffades i Tuvebäcken.

I undersökningen av kopplingen mellan deformerade skal och bekämpningsmedelsförekomsten

i 8 (egentligen 12) av lokalerna i vattendrag med hög

jordbrukspåverkan, är materialet alltför litet för att några säkra slutsatser ska

kunna dras. Resultaten indikerar trots det att bekämpningsmedel kan vara en av

huvudorsakerna till den förhöjda andelen deformerade kiselalgsskal på de

undersökta lokalerna. Däremot fanns ingen direkt koppling mellan andelen

deformerade skal och statusen för kvalitetsfaktorn kiselalger, vilket var förväntat

eftersom IPS-indexet endast är framtaget för att visa allmän närings- och

föroreningspåverkan.

Andelen deformerade skal verkar framförallt hänga samman med den

sammanlagda halten bekämpningsmedel och därefter antalet substanser som

påträffats på lokalen. Tidsmässigt verkar andelen deformerade skal framförallt

spegla bekämpningsmedelsförekomsten de två till tre månaderna närmast före

kiselalgsprovtagningen. Den sammanlagda giftigheten enligt toxindexet förklarar

inte i lika hög grad förekomsten av deformerade skal, vilket i sin tur kan bero på

att ingen hänsyn har tagits till en eventuell ”cocktaileffekt”.

I den mer omfattande utvärderingen av kiselalger och miljögiftspåverkan som

kommer att genomföras av flera län under 2011 behöver fler studier göras. Helst

bör både kiselalgsprov och vattenprov för bekämpningsmedelsanalys tas varje

månad under perioden maj till september. Av kostnadsskäl är detta kanske inte

möjligt men då bör kiselalgsprov tas i september och vattenprov för

bekämpningsmedel varje månad från åtminstone juli till september. I projektet bör

möjligheten att utveckla ett kiselalgsindex med avseende på gifter – i likhet med

surhetsindexet – undersökas.

Föreliggande rapport redovisar den regionala övervakningen av kiselalger i Skåne län 2015. Totalt har 17 lokaler undersökts, varav 6 inom UC4LIFE och 11 inom miljöövervakning/screening. På tre av de sistnämnda lokalerna har även jämförelser med bekämpningsmedelsanalyser gjorts. Kiselalger är oftast den största gruppen av de mikroskopiska organismer som går under samlings-namnet påväxtalger, eftersom de sitter fast på bland annat stenar och vatten-växter. Olika arter av kiselalger har olika toleranskrav med avseende på t.ex. näring, förorening och surhet, och artsammansättningen speglar därför vatt-nets kvalitet.

Jarlman Konsult AB har på uppdrag av Länsstyrelsen Skåne utfört kisel-algsundersökningen i samarbete med länsstyrelsepersonal. Fältarbetet utfördes under september 2015 av Marie Eriksson, med hjälp av Pardis Pirzadeh och Lars Risinger (Länsstyrelsen Skåne) samt Birthe Bruun. Amelie Jarlman har utfört kiselalgsanalyserna, sammanställt resultaten och skrivit den delen av rapporten. Marie Eriksson har bearbetat analysresultaten av bekämpningsme-del och deras eventuella koppling till andelen missbildade kiselalgsskal, skrivit övriga delar av rapporten, tagit fram kartfigurer samt slutredigerat rapporten. Undersökningen har till största delen bekostats av Havs- och vattenmyndig-heten inom ramen för regional miljöövervakning, vattenförvaltningsarbetet och 1:12-anslaget samt i viss mån av medel från UC4LIFE-projektet.

På uppdrag av Länsstyrelsen Skåne har kiselalger år 2019 undersökts på 38 lokaler, varav åtta stycken inom regional miljöövervakning – tidsserier/screening, fyra inom uppföljning UC4LIFE, 13 inom ramen för 1:11-anslaget Åtgärder för havs- och vat-tenmiljö samt 13 inom kalkeffektuppföljning (5 sjöar och 8 vattendrag). På miljöövervakningslokalerna 2019 visade kiselalgsundersökningarna i Rössjö-holmsån vid Munka-Ljungby (Si26M), Klingstorpabäcken vid Färingtofta (Si60M) och Hovdalaån vid Hovdala slott (Si51M) klass 1, hög status. I både Klingstorpabäcken och Hovdalaån låg indexvärdet i den nedre (sämre) delen av klassintervallet. Vramsån vid Årröd (Si46M), Tommarpsån MÖV-lokal musslor (Si92M) och Bråån vid Röva-rekulan (Si29M) hamnade i klass 2, god status. De två sistnämnda låg relativt nära respektive nära gränsen mot klass 3, måttlig status. Bråån SO Åkarp (Si76M) och Bråån vid Pärup (Si145M) hade IPS-värden som motsvarar klass 3, måttlig status. An-delen föroreningstoleranta former (%PT) var i båda fallen betydande och mängden näringskrävande former mycket stor. I Klingavälsån, både uppströms åtgärd UC4LIFE (Si97M) och nedströms åtgärd (Si98M), motsvarade IPS-indexet år 2019 klass 3, måttlig status. På uppströmslokalen låg indexvärdet relativt nära gränsen mot klass 2, god status, medan nedströmslokalen hade ett något lägre (sämre) indexvärde. Fyleån uppströms åtgärd (Si96M) hamnade 2019 i klass 2, god status, men indexvärdet ligger mycket nära gränsen mot klass 3, måttlig status. I Fyleån nedströms åtgärd (Si93M) visade kiselalgerna klass 3, måttlig status, men IPS-värdet låg nära gränsen mot god status. Andelen föroreningstoleranta former (%PT) var relativt stor på nedströmslokalen, vilket stärker klassningen måttlig status.  Snällerödån vid N. Rörum (Si157M), Snällerödsån uppströms inflödet i Rönne å (Si158M), Skärån vid Bonnarp (Si159M), Skärån vid Järbäck (Si160M), Klövabäcken vid Klövamölla (Si161M) samt Hunserödsbäcken vid Ällekärr (Si163M) hade 2019 IPS-index som motsvarar klass 1, hög status. Samtliga ligger dock i den nedre (sämre) delen av klassintervallet. Klövabäcken vid Älgahult (Si162M), Hallabäcken vid Skaf-tarp (Si164M), Hallabäcken uppströms inflödet i Vege å (Si165M) och Skavebäck vid Skave (Si166M) hamnade i klass 2, god status, men samtliga (framför allt Hallabäcken uppströms inflödet i Vege å) låg mer eller mindre nära gränsen mot klass 3, måttlig status. Brandstorpsbäcken (Görslövsån; Si108M) hade 2019 ett IPS-index som mots-varar klass 3, måttlig status. Vattendragslokalerna med de sämsta resultaten var Ska-vebäck, i biflöde nedströms Kullabygdens Handelsträdgård AB (Si146M), som till-hörde klass 4, otillfredsställande status (i den sämre delen av klassintervallet) samt Hasslarpsån vid Skavebäck-källa (Si147M) som bedömdes ligga i klass 5, dålig status. I Skavebäck noterades en mycket stor andel (42 %) och i Hasslarpsån en anmärknings-värt stor andel (ca 84 %) föroreningstoleranta kiselalger (%PT).  Alla de 13 undersökta vattendragen/sjöarna inom kalkeffektuppföljningen 2019 tillhörde klass 1, hög status.  I stort sett alla punkterna inom miljöövervakning – screening, uppföljning UC4LIFE och 1:11-anslaget, Åtgärder för havs- och vattenmiljö, hade 2019 ACID-värden som motsvarar alkaliska (årsmedelvärdet för pH över 7,3) eller nära neutrala förhållanden (årsmedelvärde för pH 6,5-7,3), vilket innebär att ingen surhetspåverkan föreligger. Endast i Snällerödsån vid N. Rörum (Si157M) och i Klövabäcken vid Klövamölla (Si161M) noterades måttligt sura förhållanden (årsmedelvärde för pH 5,9-6,5 och/el-ler pH-minimum under 6,4). Båda indexvärdena låg dock mer eller mindre nära grän-sen mot nära neutrala förhållanden. I kalkeffektuppföljningen visade ACID-indexet i Vilshultsån (Si118M) alkaliska förhållanden (årsmedel-pH över 7,3). Här var både antalet räknade taxa och diversi-teten mycket låga, beroende på att artkomplexet Achnanthidium minutissimum group II utgjorde 95 % av kiselalgssamhället. Detta medför en riskflaggning av lokalen och pekar på att någon form av störning föreligger. Kättebodabäcken (Si73M) hade nära neutrala förhållanden (årsmedel-pH 6,5-7,3). Surhetsindexet ACID motsvarade måttligt sura förhållanden (årsmedel-pH 5,9-6,5 och/eller pH-minimum under 6,4) i Hjärtasjön (Si152M), Enegylet (Si151M), Bodarpa sjö (Si155M), Norra Smedsjön (Si153M), Kilingaån (Si156M), Sandören (Si154M), Rönnebodaån nedre (Si122M) och Simontorpsån nedre (Si82M). Indexvärdet i de tre förstnämnda sjöarna låg mer eller mindre nära gränsen mot nära neutrala förhållanden, medan Simontorpsån ham-nade relativt nära sura förhållanden. Ekeshultsån (Si71M), Krusån (Si69M) och Lillån (Si54M) hade ACID-index som visar sura förhållanden (årsmedel-pH 5,4-5,9 och/el-ler pH-minimum under 5,6). En klassning av sammanvägd status för påväxt har gjorts utifrån statusklassningen av IPS-indexet och surhetsklassningen av ACID-indexet (figur 1). I samtliga vattendrag med alkaliska eller nära neutrala förhållanden är sammanvägd status för påväxt den-samma som statusklassningen utifrån IPS.  I Snällerödsån vid N. Rörum (Si157M), Klövabäcken vid Klövamölla (Si161M), Enegylet (Si151M), Hjärtasjön (Si152M), Norra Smedsjön (Si153M), Sandören (Si154M), Bodarpa sjö (Si155M), Rönnebodaån nedre (Si122M), Kilingaån (Si156M) och Simontorpsån nedre (Si82M), som hade hög IPS-status och måttligt sura förhål-landen, blir den sammanvägda statusen för påväxt hög. Ekeshultsån (Si71M), Krusån (Si69M) och Lillån (Si54M), som hade hög IPS-status och sura förhållanden, får också en sammanvägd status för påväxt som är hög. När andelen missbildade kiselalgsskal är 2 % eller större görs en riskflaggning av lo-kalen. I Hasslarpsån Skavebäck-källa (Si147M) påträffades 4,4 % missbildade skal, vil-ket motsvarar en stark påverkan av bekämpningsmedel, metaller eller någon liknande förorening. En betydande påverkan (2-4 % missbildade skal) noterades  på åtta loka-ler, nämligen Bråån Rövarekulan (Si29M); 3,5 %), Bråån Pärup (Si145M), Klinga-välsån uppströms åtgärd (Si97M), Klingavälsån nedströms åtgärd (Si98M), Skärån vid Järbäck (Si160M), Skavebäck vid Skave (Si166M), Brandstorpsbäcken (Si108M) och Snällerödsån vid N. Rörum (Si157M). De sju sistnämnda hade mellan 2,0-2,6 % miss-bildade skal, dvs. de låg i den bättre delen av klassintervallet betydande påverkan (2-4 %).  Av de övriga 29 undersökta lokalerna visade missbildningsfrekvensen en svag på-verkansgrad (1-2 %) på 15 lokaler, medan de resterande 14 hade under 1 % missbil-dade skal (försumbar påverkan).

På uppdrag av Länsstyrelsen har kiselalger år 2019 undersökts på tio lokaler i vatten-drag som mynnar i Finjasjön.  Hogabäcken (F-P4) hade 2019 ett IPS-index som motsvarar klass 1, hög status, men indexvärdet låg nära gränsen mot klass 2, god status. I Hovdalaån (F-P2b), Matterödsån (Målebökebäcken; F-P3), Svartevadsbäcken uppströms pumpstation (F-P5cH), Svartevadsbäcken nedströms pumpstation (F-P5c) och Mjölkalångaån (F-P5) motsvarade kiselalgsindexet IPS klass 2, god status. Av dessa låg Hovdalaån i närheten av gränsen mot klass 3, måttlig status. Andelen förore-ningstoleranta kiselalger (%PT) var mycket liten, liten eller endast svagt förhöjd på dessa lokalerna och mängden näringskrävande former (TDI) var måttligt stor. Maglekärrsbäcken nedströms Magle våtmark (F-P8u) och Tormestorpsån (F-P1a2) hamnade i klass 3, måttlig status. Indexvärdet i Tormestorpsån låg nära klass 2, god status, men eftersom mängden näringskrävande kiselalger (TDI) var stor och an-delen föroreningstoleranta former (%PT) måttligt stor bör klassningen måttlig status stämma.  I Sötekärrsbäcken (F-P18) och Maglekärrsbäcken uppströms Finjasjön (F-P8) var IPS-värdena låga och visade klass 4, otillfredsställande status. Andelen föroreningsto-leranta kiselalger (%PT) var stor respektive mycket stor. De flesta lokalerna i denna undersökning hade år 2019 värden på surhetsindexet ACID som motsvarar alkaliska (årsmedelvärde för pH över 7,3) eller nära neutrala förhål-landen (årsmedelvärde för pH 6,5-7,3), vilket innebär att ingen surhetspåverkan fö-religger. I Sötekärrsbäcken (F-P18) och Mjölkalångaån (F-P5) visade ACID-indexen mått-ligt sura förhållanden (årsmedelvärde för pH mellan 5,9-6,5 och/eller pH-minimum under 6,4). Sötekärrsbäcken expertbedömdes dock till nära neutrala förhållanden, bl.a. eftersom indexvärdet låg mycket nära klassgränsen. I Mjölkalångaån låg ACID-värdet relativt nära gränsen mot nära neutrala förhållanden. En sammanvägd klassning av statusklassningen utifrån IPS-indexet och surhetsklass-ningen utifrån ACID-indexet har gjorts. På de åtta lokaler, som hade alkaliska eller nära neutrala förhållanden, blir den sammanvägda klassningen densamma som status-klassningen utifrån IPS (se ovan). Detsamma gäller för Sötekärrsbäcken och Mjölka-långaån, vilka trots relativt låga ACID-värden har expertbedömts till att inte vara för-surningspåverkade. I Maglekärrsbäcken uppströms Finjasjön (F-P8) påträffades 2,4 % missbildade skal och i Tormestorpsån (F-P1a2) samt Svartevadsbäcken uppströms pumpstation (F-P5cH) noterades 2,2 %. Detta bör motsvara en betydande påverkan (2-4 %) av be-kämpningsmedel, metaller eller någon liknande förorening och innebär en riskflagg-ning av dessa lokaler. I alla tre fallen ligger dock andelen nära gränsen mot svag på-verkan (1-2 %; ingen riskflaggning).  Sötekärrsbäcken (F-P18) och Matterödsån (Målebökebäcken; F-P3) hade en liten mängd missbildade skal – 1,5 respektive 1,2 % – vilket pekar på en svag påverkan, medan övriga lokaler hade under 1 % missbildade skal (försumbar påverkan).

Rapporten redovisar resultat från samtliga kiselalgsundersökningar som genomfördes av Länsstyrelsen Skåne under 2016. Huvudsyftet är att ge en bild av kiselalgssamhället och att bedöma statusen för kvalitetsfaktorn påväxt på de olika lokalerna. Sammanlagt 32 lokaler i 23 skånska vattendrag undersöktes. Av dessa lokaler är sju screeninglokaler, sju är tidsserielokaler där förändringen över tid följs, fyra lokaler är en fortsättning på UC4LIFE-projektet och följer upp effekten av vidtagna restaureringsåtgärder, fjorton är kalkeffektuppföljningslokaler. Kiselalgsundersökningarna har samordnats och samfinansierats inom ramen för Länsstyrelsen Skåne regionala miljöövervakning och vattenförvaltningsarbete

Föreliggande rapport utgör en sammanställning av de lokaler som har undersökts med avseende på kiselalger i vattendrag kring Ivösjön, Skräbeåns vattensystem, under perioden 2012-2014.

Kiselalger är oftast den största gruppen av de mikroskopiska alger som går under samlingsnamnet påväxt, eftersom de sitter fast på bland annat stenar och vattenväxter. Olika arter av kiselalger har olika toleranskrav med avseende på t.ex. näring, förorening och surhet, och artsammansättningen speglar därför vattnets kvalitet.

Huvudsyftet med denna sammanställning är att få en samlad bild av statusen med avseende på kiselalgssamhället i framförallt de vattendrag som rinner till Ivösjön, men också i det vattendrag som rinner ut från sjön. Undersökningarna ingår även i den regionala miljöövervakningen 2014.

Sammanställningen av kiselalgsresultaten 2012-2014 har initierats och till största delen bekostats av Ivösjökommittén. Jarlman Konsult AB har på uppdrag av Ivösjökommittén genomfört sammanställningen, tillsammans med Marie Eriksson Länsstyrelsen Skåne, inom ramen för regional miljöövervakning och vattenförvaltningsarbetet. De flesta kiselalgsprover som redovisas för 2012-2014 har tagits av Marie Eriksson, med hjälp av medlemmar i Skräbeåns vattenråd, Skräbeåns vattenvårdskommitté och Bromölla kommun. Resterande prov har tagits inom ramen för Skräbeåns recipientkontroll. Amelie Jarlman har analyserat samtliga prov. Ivösjökommitténs rapport har omarbetats layoutmässigt av Marie Eriksson, för att passa i Länsstyrelsens rapportserie.

I norra Skåne är förekomst av flodpärlmussla endast känd från de övre delarna av Almaåns vattensystem. De rikaste förekomsterna finns i Brönnestadsån (Hovdalaån). Från Tormestorpsån finns fynd av 1 levande mussla och i Hörlingeån finns ett mycket svagt bestånd i de nedre delarna. Uppgifterna om tidigare förekomst av flodpärlmussla i Pinkabäcken är helt nya och överraskande.

De mera lättillgängliga delarna av Pinkabäcken är kraftigt påverkade och saknar helt förutsättningar att hålla bestånd med flodpärlmussla. De undersökta delarna av bäcken ligger dolda från insyn, har en hög grad av naturlighet och omfattar mycket fina miljöer, såväl i vattendraget som i det omgivande svämplanet. På sträckan finns gott om lämpliga livsmiljöer för flodpärlmussla. På minussidan kan sättas att det rör sig om en ganska kort sträcka, mellan ett definitivt vandringshinder vid det gamla sågverket och de rätade och hårt rensade delarna nedströms. Återkommande uttorkning kan förmodligen vara en del av förklaringen till att arten saknas.

Fynden av spetsig målarmussla och allmän dammussla gjordes strax nedströms den gamla sågdammen. Eftersom flödena regelbundet är mycket låga är det troligen så att de musslor som finns i bäcken sitter koncentrerade i dammen och andra djupare partier, varifrån de ibland sköljs längre ner i bäcken.

Fiskfaunan i Pinkabäcken är inte särskilt väl undersökt. Elfiskeundersökningar har genomförts på en lokal vid två tillfällen. Sammanlagt har det konstaterats förekomst av 6 arter fisk: abborre, bäcknejonöga, gärs, gädda, lake och mört. Däremot är det osäkert om sträckan hyser något bestånd av öring.

De orörda delarna av Pinkabäcken är mycket fina och håller definitivt nyckelbiotopsklass. Markägaren är stolt över sin fina bäck och det finns inget direkt hot mot miljöerna i dagsläget. Det bör dock övervägas om man kan få till stånd någon form av långsiktigt skydd, t.ex. i form av ett naturvårdsavtal.

En annan förbättrande åtgärd i Pinkabäcken skulle kunna vara att öppna upp vandringsvägen för fisk.

Sammanfattning

Vramsån är det näst största biflödet till Helge å och har sitt ursprung i

Hässleholms kommun och fortsätter sedan vidare in i Kristianstads kommun.

Under sommaren 2001 karterades den övre delen av Vramsån, från Lilla Årröd

upp till Rickarums kvarn, en sträcka på cirka 8 kilometer. Karteringen utfördes av

Mikael Svensson (MS Naturfakta) som karterade omgivning och närmiljö samt av

Torbjörn Davidsson (Ekologgruppen AB i Landskrona) som karterade

vattenbiotopen.

Inventeringen visar att både omgivning och närmiljö domineras av lövskog, vilket

skapar bra förutsättningar för öring eftersom att träden skuggar vattenytan

samtidigt som ved tillförs till vattendraget. Öringen gynnas även av att Vramsån

domineras av strömmande partier och att bottensubstratet till största delen präglas

av block, sten, sand och grus. Längs sträckan påträffades fem stycken vandringshinder

där bl.a. fisk löper risk att skada sig vid turbiner. Efter det att karteringen

gjordes har ett flertal av hindren åtgärdats genom att omlöp har anlagts. Vramsån

har bra förutsättningar för både lek och uppväxt, medan förutsättningarna för goda

ståndplatser är något sämre.

Vramsån präglas av en hög naturlighet för att vara ett skånskt vattendrag. På flera

sträckor i det karterade vattendraget förekommer nyckelbiotoper, vilka främst

utgörs av strömvattensträckor i skogslandskap, kvillområden och

utströmningskällor. Vramsån är klassat som ett Natura 2000-område och är av

nationellt intresse eftersom det hyser flera värdefulla naturmiljöer. I vattendraget

har samtliga sju inhemska musselarter påträffats, därutöver har även andra

värdefulla arter noterats i och intill vattendraget, bl.a. havsöring, ål och

kungsfiskare.

De främsta åtgärderna som bör vidtas i Vramsån är att minska den omfattande

rensningen, återmeandra vissa delar av vattendraget samt skapa skyddszoner intill

artificiell mark och skogsmark. Det är även viktigt att säkerställa ett minimiflöde i

Vramsån, både för att skydda värdefulla livsmiljöer och djurlivet samt fuktig mark

i omgivningen. För att möjliggöra passage för fisk och andra vattenlevande

organismer krävs även att åtgärder vidtas vid vandringshinder där trösklar och

trappor behöver utjämnas samt utvandringsproblematiken för smolt och ål

behöver ses över.

Sammanfattning

Årets inventering har genomförts i överensstämmelse med tidigare års inventeringar bortsett från att

den har berört endast en av sträckorna, "Åsturen" (Brösarp – Klippan). Resultaten visar på en stabil

förekomst av nordisk fladdermus (

Eptesicus nilssonii), baserat på jämförelser med resultaten från åren

1997 och 2000. Det föreligger inte heller några förändringar i den rumsliga fördelningen av arten

utefter sträckan, ej heller i preferensen av landskapstyp. Inventeringarna av stor fladdermus (

Nyctalus

noctula

) visar inte heller på några förändringar i artens numerär. Det finns inte heller några påvisbara

skillander i tätheten längs Åsturen.

En jämförelse mellan medeltätheterna av de båda fladdermusarterna längs de båda rutterna visar på en

högre täthet av nordisk fladdermus längs Åsturen i jämförelse med den från Slätturen.

Sammanfattning

Årets inventering har genomförts i överensstämmelse med tidigare års inventeringar bortsett från att den har

berört endast en av sträckorna, "Slätturen" (Lövestad - Landskrona). Resultaten visar på en stabil förekomst av

nordisk fladdermus (

Eptesicus nilssonii), baserat på jämförelser med resultaten från åren 1997 och 2000. Det

föreligger inte heller några förändringar i den rumsliga fördelningen av arten utefter sträckan, ej heller i

preferensen av landskapstyp.

På grund av stora variationer i resultaten av inventeringarna av stor fladdermus (

Nyctalus noctula) var det ej

möjligt att fastställa några förändringar i artens numerär. Stor fladdermus tenderar dock att minska i det öppna

jordbrukslandskapet, vilket medfört att artens tyngdpunkt förskjutits än mer åt öster än tidigare.

Resultaten från strandängsinventeringen 2012 följer det mönster som varit klart och tydligt under en längre tid (se Flodin m.fl. 2008). Antalet häckande vadare fortsätter att minska, medan utvecklingen för andra grupper av fåglar överlag är mer positiv. Inventerade andarter förefaller klara sig bra och antalet tärnor har ökat i antal. Under de senaste tio åren har ungefär en tredjedel av alla häckande vadarpar försvunnit från västra Skånes havsstrandängar. Även bland vadarna finns det skillnader mellan olika arter, men bland de sex talrikaste arterna uppvisar majoriteten, fyra arter, signifikanta minskningar under de senaste tio åren. Särskilt värt att uppmärksamma är att tidigare tämligen stabila arter såsom tofsvipa och rödbena minskat ordentligt under den senaste tioårsperioden.

Minskande antal med häckande vadare på strandängar är inte något som bara sker i västra Skåne, utan något som försiggår i Sverige i stort (se Flodin m.fl. 2008, Johansson m.fl. 2007, Wallin m.fl. 2009) samt i hela Europa (Hötker m.fl. 2007, Roodbergen m.fl. 2012). De minskningar vi noterat i Skåne och på andra platser i södra Sverige är alltså delar av ett storskaligt internationellt mönster. Samtidigt ska sägas att de ökningar som exempelvis noterats för västra Skånes tärnor också är delar av mer storskaliga mönster i hela Östersjön (Ottosson m fl. 2012).

Mycket forskning har under senare år ägnats åt att ta reda på vad som är grunden till de problem som dagens strandängsvadare lider av. Sett i ett längre perspektiv handlar det till stora delar om minskningar av strandängsmiljöns utbredning och försämringar av dess kvalitet. Stora ytor av tidigare fuktiga ängar har omvandlats till åkermark eller exploaterats på annat sätt. Betesdrift eller annan hävd har upphört. Torrläggningar och dränering har gjort markerna alltför torra. Alla dessa saker har på sitt sätt lett till att mycket av fokus hamnat på ängarnas skötsel och många gånger har nog tanken funnits att ”bara vi ser till att ängarna hävdas (=har tillräckligt låg gräshöjd) så kommer det nog gå bra för vadarna”. Tyvärr har det inte riktigt visat sig vara så enkelt. Stora resurser har under de senaste årtiondena satsats på att hävda de sista återstående strandängarna på ett så bra sätt som möjligt, men ändå fortsätter vadarna att minska i antal. I korttidsperspektivet har det visat sig att det riktigt stora problemet just nu, som sannolikt driver de sentida accelererande minskningarna, är dålig reproduktion hos vadarna. Sammanställningar av de över hundra studier som gjorts om bo- och ungöverlevnad hos vadare på gräsmarker i Europa visar att det generellt produceras alltför få ungar för att populationerna ska kunna hålla sig på stabila nivåer (Macdonald & Bolton 2008, Roodbergen m.fl. 2012). Predationstrycket är helt enkelt för högt på både ägg och ungar (Macdonald & Bolton 2008, Roodbergen m.fl. 2012) och enligt samstämmiga uppgifter har predationstrycket dessutom ökat markant under de senaste 40 åren (Roodbergen m.fl. 2012, Olsson m.fl. 2010). Samtidigt bör nämnas att de sammanställningar som gjorts inte pekar på någon dramatisk förändring av överlevnaden hos vuxna vadarfåglar över samma tid (Roodbergen m.fl. 2012). Detta innebär att roten till problemet återfinns i häckningsområdet och att det är i detta som insatser för att förbättra situationen bör göras i den mån man önskar vända den negativa utvecklingen. Självklart är inte predationstrycket frikopplat från ängarnas och omkringliggande områdens skötsel, och sannolikt finns även andra, mer indirekta, faktorer inblandade i vadarnas sentida tillbakagång. Alltför hårt betade strandängar (många gånger sannolikt pga. en kombination av i all välmening höga tätheter av betesdjur, man vill ju inte att betestrycket ska bli för lågt, och höga tätheter av betande gäss) gör det svårt för vadarna att hitta vegetation att gömma bon och ungar i. Fortsatt dränering av intilliggande åkermark, och i en del fall även av själva ängarna, gör ängarna allt torrare vilket sannolikt påverkar både vegetation och födotillgång på ett negativt sätt för vuxna vadare och deras ungar. I ett allt sterilare jordbrukslandskap kring strandängarna är kanske födotillgången för predatorer låg vilket kan leda till att strandängarna drar till sig en större andel av de predatorer som finns vilket i sin tur leder till ett högre tryck på de vadare som häckar på ängarna. Frågorna kring strandängarnas skötsel i allmänhet och vad att göra för att förbättra förhållandena för häckande vadare har stötts och blötts i många år, men nu börjar situationen bli akut. Inte bara för de allra sällsyntaste arterna utan även för många tidigare talrika arter. Om man vill ha häckande vadare kvar på strandängarna i framtiden så måste insatser göras nu även om alla samband kring olika orsaker inte nödvändigtvis är klarlagda. Kunskapen som trots allt finns är förhållandevis god, ett huvudproblem (predation) och därtill hörande andra bidragande faktorer är kända. Därför bör man använda dessa kunskaper till att försöka förbättra den situation som råder. Mycket lokal kunskap har under senare år kommit fram inom de specialinsatser som gjorts inom ramen för åtgärdsprogrammet för sydlig kärrsnäppa (Flodin m.fl. 2010, Olsson m.fl. 2010, 2011, 2012, 2013). I samband med detta har en lista på rekommenderade åtgärder tagits fram. Åtgärder som, om de bedrivs i större skala, inte bara skulle kunna gynna den sydliga kärrsnäppan utan även strandängsvadarna generellt. Här nedan upprepas därför den listan i förkortad form (baserad på Olsson m.fl. 2013, men något omformulerad).

1. Ett intermediärt betestryck bör eftersträvas så att 20-30% av ytan består av tuvor av fjolårsgräs när häckningssäsongen startar. Betestrycket (hävden) bör alltså varken vara för stort eller för litet. Variation mellan välbetade partier och partier med något högre vegetation bör eftersträvas. Skyddsjakt på betande grå- och vitkindade gäss på ängar med alltför högt betestryck kan vara nödvändigt för att åstadkomma en större mängd fjolårsgräs inför kommande häckningssäsonger.

2. Åtgärder syftande till att hålla kvar mer vatten och bidra till större ytor av fuktigare partier på ängarna under maj och juni bör införas. Detta skulle kunna ske genom att skonor och diken däms upp. Dämmena kan sedan öppnas upp så att ängarna torkar upp under juli-augusti.

3. Åtgärder bör införas för att minska predationen på framför allt ägg i områden med större antal med häckande vadare och eller med extra utsatta arter. Elstängsel som utesluter rödräv och grävling bör övervägas i vissa områden. Skyddsjakt på predatorer där detta är möjligt (räv, grävling, kråkfåglar) bör genomföras i anslutning till strandängarna. Åtgärder som försvårar för tornfalk, pilgrimsfalk, korp, kråka, rödräv och grävling att föryngra sig i ängarnas närhet bör införas.

4. För sydlig kärrsnäppa bör nya skyddsburar utformas som kan användas för att skydda kärrsnäppors bon utan att öka risken för predation på adulta fåglar, samt utan att öka frekvensen av övergivna bon.

1. Sammanfattning

En statistisk utvärdering av tidsserier av vattenkvalitetsdata från sjöar och vattendrag i

Skåne län visar att det skett tydliga miljöförändringar under tjugoårsperioden 1981-

2000. I två viktiga avseenden har vattenmiljön förbättrats. Försurningen har gått

tillbaka, åtminstone i vissa områden, och övergödningen av sjöar och vattendrag har

kulminerat. Återhämtningen går dock långsamt och vissa andra förändringar som

inträffat under studieperioden kan uppfattas som mindre önskvärda.

Ljusförhållandena i sjöar och vattendrag har på vissa håll försämrats genom att

mängden partiklar eller färgat organiskt material ökat. Det finns även en statistiskt

säkerställd ökning av mängden syreförbrukande ämnen i vissa sjöar och vattendrag.

En närmare granskning av försurningsrelaterade data visar att det främst är den

syraneutraliserande kapaciteten (ANC-värdet) som ökat, medan förändringarna i pH

är mindre systematiska. Dessutom föreligger stora skillnader mellan olika

avrinningsområden.

Det nuvarande provtagnings- och analysprogrammet för sjöar och vattendrag i Skåne

län är ändamålsenligt i den bemärkelsen att det kunnat klarlägga hur obetydliga

förändringar från år till år ackumulerats till statistiskt säkerställda förändringar av

vattenmiljön under en tjugoårsperiod. Det är också uppenbart att provtagning och

analyser i de flesta fall skett med god noggrannhet. Bara ett mindre antal mätvärden

avviker på ett oförklarligt sätt från merparten av mätvärdena från samma plats, och de

långtidstrender som identifierats för olika platser och tillståndsvariabler bildar med få

undantag ett trovärdigt mönster.

Om provtagningen i vattendragen glesas ut från ett prov per månad till ett prov per

kvartal minskar självfallet sannolikheten att miljöförändringar upptäcks. Grovt räknat

kommer det då att ta ca 50 % längre tid att upptäcka en viss given årlig förändring av

miljötillståndet. Dessutom skulle programmet ge ett sämre underlag för att fastställa

om de av riksdagen fastställda miljömålen uppfylls.

Sammanfattning

Föreliggande rapport – Skånekustens kulturmiljöer – består av två delar, dels en

karakterisering av kustens kulturmiljöer i del 1 dels en tillståndsbeskrivning för

karaktärsdragen med vissa åtgärdsförslag i del 2. Karakteriseringen utgår från en

helhetssyn på kustlandskapet och på miljömålet att kustens kulturarv kan bevaras

och brukas. Det handlar således inte primärt om att välja ut särskilt värdefulla

objekt eller miljöer.

I del 2 lämnar vi också förslag till åtgärder som gynnar ett tillvaratagande av den

skånska kustens karaktärsdrag. Det skall emellertid inte ses som ett fullständigt

handlingsprogram då ett sådant med nödvändighet är omöjligt att göra då frågorna

är komplexa och föränderliga. Syftet med rapporten är därför mera att lyfta fram

karaktärsdragen och belysa hur de förändras samt förhoppningsvis göra det

eftersträvansvärt att ta tillvara dessa. På så sätt uppmärksammas kustens

karaktärsdrag och det blir naturligt att se till konsekvenserna för dessa i en rad

olika frågor.

Kustens karaktärsdrag kan enkelt uttryckas som det som gör att ”det ser ut som

Skåne”. Det är dessa karaktärsdrag som måste bevaras, brukas och utvecklas med

kontinuitet om vi skall känna igen oss. Karaktärsdrag kan vara både faktiska och

upplevda, och skillnaden dem emellan kan vara stor. Exempelvis uppfattas Ystad

som en korsvirkesstad trots att det faktiska antalet korsvirkeshus är i klar minoritet

i bebyggelsemassan. Ser vi till kustens kulturmiljöer finns en stor skillnad mellan

faktiskt och upplevt när det gäller städernas industrihamnar. De utgör rent faktiskt

omfattande områden, i Malmö ca en tredjedel av staden, men besöks och upplevs

sällan. Detta leder till att de omfattande förändringar som industrihamnarna nu

genomgår sker utan någon större diskussion om konsekvenserna för kulturmiljön.

De huvudsakliga karaktärsdragen för Skånekusten och deras tillstånd är:

•

Fiskelägen, i Skåne finns ca 70 fiskelägen. Fiskelägenas byggnader är

eftertraktade och betingar höga marknadsvärden. De tas ofta väl om hand

av sina ägare och kommunerna har generellt en hög planaktivitet och

bygglovhantering i dessa miljöer. Däremot är själva hamnarna och

hamnbebyggelse i fiskelägena hotade då fisket får allt sämre

förutsättningar.

•

Småskaligt fiske, särskilt ålfiske. Sydkusten, d.v.s. Skåne och Blekinge,

har ett småskaligt och kustnära fiske till skillnad från västkustens

storskaliga havsfiske. Minskade fiskbestånd, skrotningsbidrag och gifter i

havet är stora hot mot fisket och vi riskerar att få fiskelägen utan fiske och

fiskare.

•

Fritidshusområden och rekreationsanläggningar. Många vill bo vid havet

och fritidshusområdena får ett allt större inslag av permanentboende. Ofta

leder detta till förändringar i bebyggelsen som sällan sker med hänsyn till

den befintliga karaktären.

•

Försvarsanläggningar från olika tider, särskilt Per Albin-linjen. Stora delar

av vårt försvar läggs ner och försvarsmakten frånhänder sig sina

anläggningar.

•

Det agrara kustlandskapet. I Skåne är landskapet ofta öppet och brukat

ända ner till kustlinjen. Jordbruket rationaliseras vilket slår mot en del

traditionella näringar. Just nu byggs och planeras för nya

bebyggelseområden vid kusten.

•

Gods och herrgårdar. En inte oväsentlig del av de skånska godsen ligger

vid kusten och har utnyttjat havsutsikten i alléer och parker.

•

Stads- och industrihamnar. Flertalet av de skånska städerna ligger vid

kusten och har omfattande hamnområden, förändringstakten är hög, se

ovan.

Som ett led i regional uppföljning av natur inom statligt skyddade områden har under sommaren 2013 Länsstyrelsen Skåne genomfört inventering av gräsmarksnaturtyper avseende typiska arter kärlväxter, negativa indikatorarter och gräshöjd.

Syftet med uppföljningen är att få kunskap om förekomster av typiska arter kärlväxter i de olika gräsmarksnaturtyperna samt bedöma områdenas hävd och påverkansstatus. Detta ska sedan användas som underlag för områdenas skötsel, samt för att kunna sätta målnivåer för målindikatorer för de skyddade områdenas bevarandemål.

Föreliggande undersökning ingår i övervakningsdelen av UC4LIFE-projektet, som ”genom åtgärder för den tjockskaliga målarmusslan ska ge friskare åar”. Undersökningen utgör även en del av den regionala övervakningen av kiselalger 2013. Undersökningen har bekostats av UC4LIFE samt av Länsstyrelsen Skånes regionala miljöövervakning och vattenförvaltningsarbete.

Undersökningen avser att ge underlag för uppföljning av de restaureringsåtgärder (bland annat i form av återmeandring), som har genomförts och kommer att genomföras i Fyleån och Klingavälsån inom UC4LIFE-projektetet. I Fyleån har två lokaler undersökts, varav lokalen Si96M Fyleån-nedströms Eriksdalsvägen ligger uppströms åtgärden och lokalen Si93M Fyleån-uppströms sammanflödet med Trydeån ligger nedströms åtgärden. Den sistnämnda lokalen undersöktes även 2012 inom den regionala miljöövervakningen, d.v.s. innan grävningarna hade påbörjats i Fyleån. I Klingavälsån har två lokaler undersökts, för att få en försituation inför att ån ska grävas om. Även här har en upp- och en nedströmslokal till åtgärden valts, Si97M Klingavälsån - nedströms Ilstorpsvägen respektive Si98M Klingavälsån - uppströms järnvägsbro.

Kiselalger är ofta den dominerade gruppen inom de s.k. påväxtalgerna, vilka sitter fast på eller lever i direkt anslutning till olika typer av substrat i vattnet (t.ex. stenar eller växter). Påväxtalgerna spelar en viktig roll som primärproducenter, särskilt i rinnande vatten. Kiselalger används allmänt för att bedöma vattenkvalitet i Europa, liksom i många andra länder. I Hering et al. (2006) rekommenderas kiselalger som bioindikator i de flesta typer av europeiska vattendrag. Metoden baseras på det faktum att alla kiselalger har optima med avseende på tolerans eller preferens för olika miljöförhållanden (näringsrikedom, lättnedbrytbar organisk förorening, surhet m.m.).

Föreliggande undersökning ingår i övervakningsdelen av UC4LIFE-projektet, som ”genom åtgärder för den tjockskaliga målarmusslan ska ge friskare åar”. Undersökningen utgör även en del av den regionala övervakningen av kiselalger 2014. Undersökningen har bekostats av UC4LIFE samt av Länsstyrelsen Skånes regionala miljöövervakning och vattenförvaltningsarbete.

Undersökningen avser att ge underlag för uppföljning av de restaureringsåtgärder (bland annat i form av återmeandring), som har genomförts och genomförs i Fyleån och Klingavälsån inom UC4LIFEprojektetet. I Fyleån har två lokaler undersökts, varav lokalen Si96M Fyleån uppströms åtgärd UC4LIFE ligger nedströms Eriksdalsvägen och lokalen Si93M Fyleån nedströms åtgärd UC4LIFE ligger uppströms sammanflödet med Trydeån. Den sistnämnda lokalen undersöktes även 2012 inom den regionala miljöövervakningen, d.v.s. innan grävningarna hade påbörjats i Fyleån. I Klingavälsån har två lokaler undersökts, både förra året 2013 för att få en försituation samt i år 2014 då ån håller på att grävas om. Även här har en upp- och en nedströmslokal till åtgärden valts: Si97M Klingavälsån uppströms åtgärd UC4LIFE ligger nedströms Ilstorpsvägen och Si98M Klingavälsån nedströms åtgärd UC4LIFE ligger uppströms järnvägsbron.

Kiselalger är ofta den dominerade gruppen inom de s.k. påväxtalgerna, vilka sitter fast på eller lever i direkt anslutning till olika typer av substrat i vattnet (t.ex. stenar eller växter). Påväxtalgerna spelar en viktig roll som primärproducenter, särskilt i rinnande vatten. Kiselalger används allmänt för att bedöma vattenkvalitet i Europa, liksom i många andra länder. I Hering et al. (2006) rekommenderas kiselalger som bioindikator i de flesta typer av europeiska vattendrag. Metoden baseras på det faktum att alla kiselalger har optima med avseende på tolerans eller preferens för olika miljöförhållanden (näringsrikedom, lättnedbrytbar organisk förorening, surhet m.m.).

Föreliggande undersökning utgör en del av vattenförvaltningsarbetet med att karakterisera och statusklassificera vattenförekomster, men också en del av den regionala miljöövervakningen. Syftet är att få en bättre kunskap om tillståndet i Ybbarpsån (Rönneåns vattensystem) utifrån kiselalgssamhället. Resultaten kan komma att användas i Miljö- och Marköverdomstolen gällande miljöprövningen av Perstorp AB, som är den största industriverksamheten i området. Undersökningen har bekostats med medel från vattenförvaltningsarbetet och regional miljöövervakning, Länsstyrelsen Skåne.

Kiselalgsprov togs i Klingstorpabäcken och på fyra lokaler i Ybbarpsån – utflödet ur Ybbarpssjön, nedströms Perstorp AB, Storarydsdammens utlopp samt vid Herrevadskloster. Lokalerna vid utflödet ur Ybbarpssjön och i Klingstorpabäcken utgör referenser till övriga lokaler i Ybbarpsån och är alltså inte påverkade av Perstorp AB:s verksamhet.

Kiselalger är ofta den dominerade gruppen inom de s.k. påväxtalgerna, vilka sitter fast på eller lever i direkt anslutning till olika typer av substrat i vattnet (t.ex. stenar eller växter). Påväxtalgerna spelar en viktig roll som primärproducenter, särskilt i rinnande vatten. Kiselalger används allmänt för att bedöma vattenkvalitet i Europa, liksom i många andra länder. I Hering et al. (2006) rekommenderas kiselalger som bioindikator i de flesta typer av europeiska vattendrag. Metoden baseras på det faktum att alla kiselalgsarter har optima med avseende på tolerans eller preferens för olika miljöförhållanden (näringsrikedom, lättnedbrytbar organisk förorening, surhet m.m.).

På uppdrag av Länsstyrelsen Skåne har kiselalger år 2020 undersökts på 26 lokaler, varav tio stycken inom regional miljöövervakning – tidsserier/screening, fyra inom uppföljning UC4LIFE samt 12 inom kalkeffektuppföljning (6 sjöar och 6 vattendrag).På miljöövervakningslokalerna 2020 visade kiselalgsundersökningarna i Snällerödån vid N. Rörum (Si157M), Tostarpsbäcken vid Tostarp (Si113M) och Rössjöholmsån vid Munka-Ljungby (Si26M) hög status. Klingstorpabäcken vid Färingtofta (Si60M), Bråån vid Rövarekulan (Si29M), Hovdalaån vid Hovdala slott (Si51M) och Vramsån vid Årröd (Si46M) hamnade i god status. I Klingstorpabäcken låg indexvärdet nära gränsen mot hög status, medan Vramsån låg relativt nära och Bråån vid Rövarekulan mycket nära måttlig status. Indexvärdena i Bråån vid Pärup (Si145M) och Tommarpsån MÖV-lokal musslor (Si92M) motsvarade måttlig status. Bråån SO Åkarp (Si76M) expertbedömdes, med hjälp av stödparametrarna TDI (näringskrävande kiselalger) och %PT (föroreningstoleranta former), till måttlig status. I Klingavälsån, både uppströms (Si97M) och nedströms åtgärd UC4LIFE (Si98M), motsvarade IPS-indexet måttlig status. Indexvärdena låg dock nära respektive relativt nära gränsen mot god status. Även i Fyleån, både uppströms (Si96M) och nedströms åtgärd UC4LIFE (Si93M), visade kiselalgerna måttlig status, men IPS-värdet på nedströmslokalen låg mycket nära gränsen mot god status. Elva av de tolv undersökta vattendragen/sjöarna inom kalkeffektuppföljningenhamnade i hög status. Strönhultsbäcken (Si119M) hade ett IPS-index som motsvarar god status, men indexvärdet låg nära gränsen mot hög status. I stort sett alla punkterna inom miljöövervakning och uppföljning UC4LIFE hade 2020 ACID-värden som motsvarar alkaliska (årsmedelvärde för pH över 7,3) eller nära neutrala förhållanden (årsmedelvärde för pH 6,5-7,3), vilket innebär att ingen surhetspåverkan föreligger. Endast i Tostarpsbäcken vid Tostarp (Si113M) noterades måttligt sura förhållanden (årsmedelvärde för pH 5,9-6,5 och/eller pH-minimum under 6,4). I kalkeffektuppföljningen visade ACID-indexet i Edre ström (Si120M), Drivån (Si123M), Osbysjön (Si170M) och Skeingesjön (Si171M) nära neutrala förhållanden (årsmedel-pH 6,5-7,3). Av dessa hamnade Drivån och Skeingesjön relativt nära respektive nära måttligt sura förhållanden. Surhetsindexet motsvarade måttligt sura förhållanden (årsmedel-pH 5,9-6,5 och/eller pH-minimum under 6,4) i Strönhultsbäcken (Si119M), Rönnebodaån (S121M), Simontorpsån (Si124M), Rönnesjön 6(Si168M), Udryen (Si169M) och Orsjön (Si172M). Av dessa låg Rönnebodaån, Simontorpsån, Udryen och Orsjön mer eller mindre nära sura förhållanden. På två lokaler – Humlesjöbäcken (Si125M) och Abborrasjön (Si167M) – visade kiselalgerna sura förhållanden (årsmedel-pH 5,5-5,9 och/eller pH-minimum lägre än 5,6).En klassning av sammanvägd status för påväxt har gjorts utifrån statusklassningen av IPS-indexet och surhetsklassningen av ACID-indexet (figur 1). I samtliga vattendrag med alkaliska eller nära neutrala förhållanden är sammanvägd status för påväxt densamma som statusklassningen utifrån IPS, dvs. i Snällerödsån (Si157M), Klingstorpabäcken (Si60M), Rössjöholmsån (Si26M), Bråån vid Pärup (Si145M), Bråån SO Åkarp (Si76M), Bråån vid Rövarekulan (Si29M), Tommarpsån (Si92M), Hovdalaån (Si51M), Vramsån (Si46M), Klingavälsån uppströms (Si97M) och nedströms (Si98M) åtgärd UC4LIFE , Fyleån uppström (Si96M) och nedströms (Si93M) åtgärd UC4LIFE, Edre ström (Si120M), Drivån (Si123M), Osbysjön (Si170M) och Skeingesjön (Si171M).Den sammanvägda statusen blev hög i Tostarpsbäcken (Si113M), Rönnebodaån(Si121M), Simontorpsån (Si124M), Rönnesjön (Si168M), Udryen (Si169M) och Orsjön (Si172M), som hade hög status och måttligt sura förhållanden. Strönhultsbäcken (Si119M), som hade god status och måttligt sura förhållanden, får den sammanvägda statusen god. Humlesjöbäcken (Si125M) och Abborrasjön (Si167M), som hade hög status och sura förhållanden, får den sammanvägda bedömningen måttlig status.När andelen missbildade kiselalgsskal är 2 % eller större görs en riskflaggning av lokalen. I både Bråån vid Pärup (Si145M) och Bråån SO Åkarp (Si76M) påträffades 7,6 % samt i Bråån vid Rövarekulan (Si29M) 4,7 % missbildade skal, vilket i alla tre fallen motsvarar en stark påverkan av bekämpningsmedel, metaller eller någon liknande förorening (4-8 %). En betydande påverkan (2-4 % missbildade skal) noterades i Snällerödsån (Si157M; 2,7 %). Av de övriga 22 undersökta lokalerna visade missbildningsfrekvensen en svag påverkansgrad (1-2 %) på sju lokaler, medan resten hade under 1 % missbildade skal (försumbar påverkan).För att ta reda på vad som ger upphov till de höga andelarna missbildade skal hos kiselalgerna i Bråån och för att kunna föreslå lämpliga åtgärder, rekommenderas att kiselalger fortsätter att undersökas på de tre lokalerna samt att även andra undersökningar av bland annat bekämpningsmedel och tungmetaller genomförs.

Varje kommun är skyldig att kontrollera att miljökvalitetsnormerna för utomhusluft uppfylls inom sin kommun. Kontrollen av luftkvaliteten kan dock bedrivas i samverkan med andra kommuner inom ett s.k. samverkansområde där kommunerna tillsammans kan uppfylla lagstiftningens krav. Fördelarna med samverkan och samordnad kontroll mellan kommunerna ligger i att kommunerna tillsammans kan koncentrera både kompetens och ekonomiska resurser genom främst en optimering av mätinsatser för att kontrollera att miljökvalitetsnormen för ett antal luftföroreningar uppfylls.

Rapporten presenterar ett förslag på möjliga samverkansområden i Skåne, dvs grupperingar av kommuner för gemensam kontroll av luftkvalitet. Grupperingen bygger på att kommunerna i ett samverkansområde har likvärdig föroreningsbelastning och därmed samma krav på kontrollförfarande. Kommunernas föroreningsbelastning klassas efter om haltnivåerna av föroreningarna kvävedioxid och partiklar (PM2,5 och PM10) befinner sig (1)över den övre utvärderingströskeln, (2) mellan den övre och nedre utvärderingströskeln eller (3) under den nedre utvärderingströskeln.

Kommunernas föroreningsbelastning avseende kvävedioxid (NO2) visar att Malmö stad och Helsingborgs stad befinner sig över den övre utvärderingströskeln samt överstiger miljökvalitetsnormen för dygnsmedelvärden. Bromölla, Ystad, Lund, Burlöv, Kristianstad och Trelleborg understiger övre utvärderingströskeln men uppskattas att riskera att överstiga nedre utvärderingströskeln för dygnsmedelvärden. Övriga kommuner understiger nedre utvärderingströskeln samt klarar miljömålet ”Frisk luft” avseende föroreningen kvävedioxid.

Kommunernas föroreningsbelastning avseende partiklar PM10 visar att Malmö, Kristianstad, Helsingborg och Trelleborg befinner sig över den övre utvärderingströskeln. Kommunerna Bjuv och Landskrona befinner sig mellan nedre och övre utvärderingströskeln. Ystad, Bromölla, Hässleholm, Osby, Lund och Burlöv ligger under nedre utvärderingströskeln men uppskattas att riskera att överstiga för dygnsmedelvärden. Övriga kommuner understiger nedre utvärderingströskeln samt klarar miljömålet för ”Frisk luft” avseende partiklar PM10.

Kommunernas föroreningsbelastning avseende partiklar PM2,5 visar att endast Malmö befinner sig över den övre utvärderingströskeln. Kommunerna Helsingborg, Bjuv, Ystad, Hässleholm, Lund, Trelleborg, Perstorp, Landskrona, Höganäs och Kristianstad befinner sig mellan nedre och övre utvärderingströskeln. Osby understiger nedre utvärderingströskeln men klarar inte miljömålet för ”Frisk luft” avseende partiklar PM2,5 och riskerar att överstiga nedre utvärderingströskeln. Övriga kommuner understiger nedre utvärderingströskeln men samtliga kommuner uppskattas att riskera att överstiga nedre utvärderingströskeln och miljömålet för ”Frisk luft” avseende partiklar PM2,5.

Då administrationen av samverkan kan bli komplicerad med flera samverkansområden baserade på föroreningsbelastning för respektive föroreningsämne har kommunerna även grupperats utifrån en generellt likvärdig föroreningsbelastning avseende alla tre luftföroreningar; kvävedioxid, partiklar PM10 och PM2,5.

Slutsatsen är dock att oberoende av vilken indelning av samverkansområden som väljs är det inte en samverkan kring minsta möjliga antalet fasta mätstationer som bör stå i fokus för kvävedioxid och partiklar PM10. Olikheter mellan kommunerna i vilka utsläppsskällor som påverkar haltnivåerna för kväveoxider och partiklar PM10 gör det svårt att förlita sig till minsta möjliga antal mätstationer, definierade av Naturvårdsverkets föreskrifter. MEN samverkan i samverkansområden ökar kommunernas flexibilitet för val av antal fasta mätstationer och ger möjlighet för att optimera ett mätprogram för ett större område till minsta möjliga kostnad. Mätprogram där mätningar i gatumiljö bör prioriteras för samtliga kommuner med medelstora tätorter. För partiklar PM2,5 är fördelarna vid samverkan i antal mätstationer större. Antalet fasta mätstationer kan minimeras eftersom skillnaderna i haltnivåerna mellan kommunerna är mindre och samtliga kommuner är påverkade av en hög regional bakgrundshalt.

Vinsterna med kommungemensam kontroll av luftkvalitet ligger i att kompetens och resurser koncentreras och organisation för t.ex. kontrollrapportering och upphandling av mätinsatser och modellberäkningar samlas inom samverkansområdet. Så istället för att 33 kommuner ska kontrollera och rapportera in sin luftkvalitet så finns möjligheten att kontrollstrategi och övervakning av luftkvaliteten i Skåne sköts av 3 samverkansområden, alternativt 2 samverkansområden där inte de 4 större stadskommunerna (Malmö, Helsingborgs, Kristianstad och Trelleborg) ingår utan själva sköter sin kontrollstrategi. En gruppering av kommunerna i samverkansområden gör även att kommunerna får ett ökat regionalt perspektiv på luftföroreningarna och en möjlighet att skapa långsiktiga mätstrategier för regionen, inte enbart för att klara lagstiftningens krav utan för att lokalt och regionalt kunna förbättra luftkvaliteten så att vi når vårt miljömål ”Frisk luft”.

Då Skåne utgör Sveriges huvudsakliga port för handel med den kontinentala delen av Europa och utmärker sig som en hamnregion är vägtransporterna märkbara i länet. Syftet med denna utredning var att undersöka vägtransporternas, dvs. den tunga trafikens miljöpåverkan avseende utsläpp av luftföroreningar och påverkan på luftkvaliteten i Skåne.

Vägtransporterna i Skåne är koncentrerade på Europavägarna; E20, E6, E4, E65 och E22, samt länsvägarna 21 och 23. Europavägarna trafikeras av 1000-5000 lastbilar/dygn i genomsnitt medan länsvägarna 21 och 23 trafikeras av 500-1700 lastbilar/dygn. Av de godsmängder som transporteras på väg i Skåne 2013 utgör den del som sker inom Skåne ca 40 procent, transporter ut från Skåne (export) utgör ca 19 procent, transporter in till Skåne (import) utgör ca 18 procent och ca 24 procent av godsmängden är s.k. transit transporter, dvs. gods som transporteras genom Skåne.

Resultaten från undersökningen visar att de tunga fordonen genererar ett betydande utsläpp av luftföroreningar per fordon. I Skåne står de tunga väg-transporterna för ca 10 procent av det totala trafikarbetet (antal fordonskilometer per år) medan de står för ca 54 procent av det totala utsläppet av kväveoxider från vägtrafiken och ca 16 procent av det totala utsläppet av kväveoxider (från alla utsläppskällor). Utsläppen från tunga fordon genererar ett haltbidrag på ca 10-20 procent i de stora skånska tätorterna. Störst påverkan har den tunga trafiken i Malmö. En slutsats som kan dras av resultaten i den aktuella utredningen är att vägar med ett genomsnittligt trafikflöde på mer än 2000 tunga fordon per dygn genererar ett haltpåslag mellan 5-10 μg/m3 kväveoxider, förutsatt att gaturummet inte är slutet. I slutna gaturum, med bebyggelse på båda sidor, genereras betydligt större haltbidrag. Exempelvis står de tunga fordonen (ca 2000 per dygn) på Södra Förstadsgatan i Malmö för ett haltbidrag på 25-30 μg/m3, vilket motsvarar ca 40 procent av den totala halten i gaturummet.

Osäkerheter i både trafikdata och emissionsfaktor gör att uppskattningarna av utsläpp och haltbidrag bör tolkas med försiktighet. Trafikdata är bristfällig rörande mängden tunga fordon och fördelningen mellan lastbilar och lastbilar med släp. Emissionsfaktorerna som använts i beräkningarna baseras på sammansättningen av svenskregistrerade fordon. Andelen utlandsregistrerade transportfordon är påtaglig på de skånska vägarna och kanske uppemot 20 procent av transportarbetet saknar tillförlitlig statistik på fordonssammansättningen avseende fordonens ålder och vikt.

För att minska de tunga transporternas utsläpp av luftföroreningar i Skåne krävs i första hand åtgärder som minskar trafikmängden. Förslagsvis ökas transportandelen på järnväg och sjöfart för den godstrafik som endast passerar genom länet, dvs. transit trafiken. Denna typ av åtgärd har en potential att reducera utsläppen av kväveoxider i Skåne med ca 13 procent av utsläppen från vägtransporter. Dessutom krävs en fortsatt omställning till mer miljövänliga transporter där hårdare utsläppskrav på transportfordon kan påskynda processen för att transporterna använder bästa möjliga teknik i större omfattning.

Genom standardiserad fångst och ringmärkning av småfåglar vid Falsterbo Fågelstation har beståndsväxlingar kunnat följas sedan 1980. Denna rapport redovisar ringmärkningssiffror för 2014 och sätter in dem i den långsiktiga övervakningen av fågelarternas beståndssvängningar. Rapporten fokuserar på småfåglar som övervintrar i tropikerna, då det har visat sig att många av dem har minskat kraftigt.

Data för 24 arter redovisas och av dem är endast två (svarthätta och törnsångare) statistiskt säkerställda som ökande under perioden 1980–2014. Elva arter visar ingen statistiskt säker förändring åt någotdera hållet, medan elva arter har signifikanta negativa trender. Bland dessa är ladusvala, näktergal, stenskvätta, trädgårdssångare, lövsångare och svartvit flugsnappare. Ett tydligt mönster med kraftig nedgång kring 1990 kan ses.

Ser man till trenderna för de senaste 18 åren visar ingen art signifikant minskning. Flertalet kurvor planar ut och i för fem arter ses signifikanta ökningar ses (backsvala, gräshoppsångare, härmsångare, törnsångare och grönsångare), dock på en låg nivå (p<0,05).

Antalet ringmärkta fåglar under hösten 2014 låg överlag under 30-årsmedelvärdet (1980–2009) för respektive art. För några arter noterades en ovanligt hög andel äldre fåglar och tidigare bortflyttning. Sannolikt var häckningsutfallet under 2014 mindre gott, åtminstone i de norra delarna av Sverige, där det var extremt låga junitemperaturer i år.

Man beräknar att den europeiska fågelfaunan har blivit 421 miljoner individer fattigare sedan 1980. Det är främst små och vanliga arter som har minskat. Detta får inte samma uppmärksamhet i naturvårdsarbetet som sällsynta arter får. Att vanliga arter minskar kan dock innebära mycket större konsekvenser för ekosystemen. För att verkligen värna om biologisk mångfald krävs alltså åtgärder för att övervaka och skydda både ovanliga och vanliga arter. Det gör man bäst genom att skydda biotoper.

Ringmärkningen vid Falsterbo Fågelstation syftar bl.a. till att genom stan-dardiserade metoder följa långsiktiga trender i fågelpopulationerna. I denna rapport redogörs för populationsförändringar under tiden 1980–2019 (40 år) hos 24 tättingarter, som övervintrar söder om ekvatorn.Endast två arter (törnsångare och svarthätta) har en signifikant positiv trend sett till alla 40 åren. Nio arter har signifikanta negativa trender under samma period. Viss förbättring under de senaste 20 åren ses bl.a. för kärrsång-are, ärtsångare och grönsångare medan t.ex. stenskvätta, trädgårdssångare, lövsångare och svartvit flugsnappare ligger kvar på mycket låg nivå.Sammanfattningsvis visar trender och kvantitativa förändringar att de stora minskningarna, som ägde rum särskilt under tiden kring 1990 och några år framåt hos flera arter, inte har fortsatt i samma takt. Några arter ligger kvar på en låg nivå och ytterst få visar på någon signifikant ökning. Det finns en gene-rell tendens till ökning omkring 2008–2011. Därefter ses en lika generell ten-dens till minskning, särskilt under de allra senaste 3–4 åren – det bådar inte gott.Minskad födotillgång till insekter, extremväderförhållanden, ett intensivt jordbruk med användande av pesticider, dagens skogsbruk med avverkningar året om (alltså även under häckningstiden), förändringar i klimatet på över-vintringsområdena och illegal fågeljakt i Medelhavsområdet är faktorer som negativt påverkat dessa tropikflyttande insektätande fåglar.

Strandområden är viktiga miljöer för många djur och växter, men de är även attraktiva för bebyggelse och friluftsliv. Det finns behov av att följa trender i strändernas exploateringsgrad för kommuner, län och hela landet. I denna rapport presenteras resultatet av en landstäckande kartering av inlandsstränders strandzon och av exploateringspåverkade ytor i strandzonen. Karteringsmetoden kan användas för att med ca fem års intervall följa upp exploatering av strandzonen på nationell, regional och lokal nivå. Metoden som använts går ut på att använda befintliga geografiska data och lägga samman dessa för att skapa en indikator som ger ett mått på hur stor arealandel av strandzonen som är exploaterad. Motsvarande kartering har även gjorts för havsstränder, vilket redovisas av Länsstyrelsen Norrbotten (Engdahl och Nilsson 2014).

Karteringen redovisar kartor och arealer för stränder vid tre olika kategorier av sötvatten- sjöar, breda vattendrag och smala vattendrag. För varje vattenkategori finns 3 olika bredder på strandzoner – 30 meter bred, 100 meter bred respektive 300 meter bred. Sammanlagt får man alltså 3x3 = 9 olika kategorier strandzon. Inom strandzonerna karteras påverkansytor vid byggnader (50 m runt varje byggnad) och vägar (2,5 gånger vägbredden på varje sida). Andelen påverkad areal inom de olika strandzonskategorierna har beräknats kommunvis. Som en extra information har även påverkansytor av jordbruk (åker respektive betesmark) och skogsbruk (nya och gamla hyggen) karterats och arealandelarna beräknats.

Karteringen var i stort sett framgångsrik, men det finns en del brister och förbättrings-möjligheter som redovisas i rapporten.

Karteringen kompletterar Statistiska centralbyråns (SCB) redan pågående övervakning av bebyggelse vid stränder. I Länsstyrelsens exploateringsindikator ingår förutom byggnader även vägar. SCB mäter andelen exploaterad längd strandlinje, medan länsstyrelse-övervakningen mäter andelen exploaterad yta i strandzonen. En enkel statistisk jämförelse mellan de olika metodernas mått visar att korrelationen mellan de två måtten är god, men att SCB:s mått generellt sett ligger ca 1,5 gånger högre än länsstyrelse-övervakningens mått. SCB:s övervakning har möjlighet att använda mer detaljerade uppgifter om byggnaderna, men kan av sekretess-skäl inte redovisas annat än som siffror, på kommunnivå eller liknande. Länsstyrelse-övervakningen presenterar heltäckande kartor över resultatet, och det finns möjlighet att göra egna analyser av GIS-materialet. Det bör därför kunna få en bred användning inom uppföljning och planering

Sammanfattning

Den europeiska litteraturen om kustnära dyner har varit rikhaltig under de senaste 15 åren och flera

internationella konferenser om sanddyner har genomförts. I synnerhet från Storbritannien och Holland

har många forskningsrapporter som rör naturvärden, skötselfrågor och övervakning av dyner publicerats

medan den svenska litteraturen på området har varit sparsam. Ett allmänt intryck är också att de länder

som har en bred forskning och uppföljning av dynernas naturvärden också har en mer aktiv inställning

när det gäller skötselfrågor. Man har där alltmer kommit till den insikten att de mest artrika stadierna ofta

är de yngre successionsstadierna med gott om öppna sandblottor och att det krävs kontinuerlig "störning"

för att dessa stadier ska finnas kvar i tillräcklig omfattning. I Sverige har skötseln av dynområdena hittills

präglats av en mer passiv och beskyddande inställning.

Det är troligen inte något europeiskt land som har inlett någon mer långsiktig och heltäckande

övervakning av kustnära dyner men förberedelser för detta pågår på flera håll, bl. a. i Wales där man

inom ramen för ett Life-projekt som en fallstudie utarbetat metoder för övervakning av en rad naturtyper

i sanddyner. Uppföljning av effekter av olika typer av skötselåtgärder pågår dessutom i bl. a. Holland och

Danmark och exempel på artövervakningsprojekt redovisas från Wales (gulyxne) och Litauen (martorn).

I Sverige pågår övervakning av 28 rödlistade kärlväxter (floraväkteri), av fältpiplärka och av vegetation i

sanddyner i Halland.

Arter i svenska dynområden som pekas ut särskilt i internationella konventioner är fältpiplärka

(fågeldirektivets bilaga 1) samt sandnejlika och dvärglåsbräken (habitatdirektivets bilaga 2). En lista på

152 nationellt rödlistade arter som påträffas i svenska dynområden redovisas i rapporten och här ingår

många arter som har kustnära dynområden som sin enda livsmiljö i landet. Kärlväxter, svampar,

skalbaggar, steklar och fjärilar är de grupper som har flest arter på listan. En hög andel av arterna

förekommer i de yngre successionsstadierna med blottad sand och igenväxning är jämte exploatering det

största hotet mot dem.

Sex av naturtyperna som Sverige genom EU:s habitatdirektiv åtagit sig att skydda förekommer enbart i

kustnära dyner i Sverige och här finns drygt ett tiotal andra naturtyper som omfattas av direktivet. Även

Helsingforskommissionen (HELCOM) och Nordiska ministerrådet har redovisat listor över hotade

kustbiotoper.

Ett förslag till övervakningsprogram för svenska kustdyner redovisas och en allmän målsättning för

denna föreslås vara att:

Övervakningen ska ge en god bild av hur Sverige lever upp till sina åtaganden i EU:s habitatdirektiv och

fågeldirektiv samt konventionen om biologisk mångfald. Förutom att spegla den aktuella statusen för

naturtyper och arter i dynområden ska övervakningen kunna ge svar på hur denna påverkas av olika

typer av ingrepp och vilka skötselåtgärder som krävs för att bibehålla/återskapa en god status för de

aktuella naturtyperna och arterna.

Med hänsyn till att kunskaperna om dynernas nuvarande artinnehåll och status är bristfälliga föreslås en

inledande fas med inventeringsinsatser (basinventeringar) för att få ett bättre kunskapsunderlag.

Den hydrauliska påverkansmodellen, det vill säga relationen mellan reningsverkens utsläppsflöde och recipientflödet, är en bra modell för att prioritera vilka reningsverk där fullskalig rening skulle göra mest miljönytta. Mätningar som gjordes vid totalt 15 reningsverk, i denna och föregående studie, visade att de reningsverk med högst utsläppsflöde relativt recipientflöde också är de som har störst recipientpåverkan vad gäller läkemedel och andra mikroföroreningar.

Bland de 15 reningsverken i båda studierna var de med högst totalsumma av läkemedel i utgående vatten Vinslöv och Ekeby följt av Staffanstorp och Ekebro. Recipienterna med högst totalsumma av läkemedel var Ekeby, Staffanstorp och Tomelilla. Recipienterna där bedömningsgrunden för diklofenak, 100 ng/l, överskrids är Ekeby, Staffanstorp, Tomelilla, Svalöv, Nyvång, Södra Sandby och Ellinge. I dessa recipienter riskerar biologin i vattnet påverkas negativt och åtgärder borde sättas in för att minska denna påverkan.

Diklofenak visade högst reduktion av fyra ämnesexempel i Perstorps och Hässleholms våtmark, mellan 72-96% i mars, juni och augusti. Det finns dock tydliga säsongsskillnader i våtmarkernas förmåga att reducera mikroföroreningar, framför allt i november är reduktionen låg (mellan 40-50%). Den nedgång i reduktion som noteras i november kan bero på en minskning av biologisk nedbrytning, fotonedbrytning och växtupptag, vilket illustrerar svårigheterna med en teknik som endast är aktiv under delar av året. De övriga tre ämnesexemplen: karbamazepin, oxazepam och bensotriazol (tre exempel på problematiska ämnen som är svårbehandlade) hade låg reduktionsgrad i Perstorps och Hässleholms våtmark (mellan 3-50%). Högst reduktion av dessa ämnen var i Perstorp våtmark i juni (mellan 40-50%). Sammanfattningsvis visar resultaten att våtmarker kan vara en bra åtgärd för att reducera halter av vissa mikroföroreningar, men att svårnedbrytbara föroreningar inte reduceras i någon större utsträckning. Studien har inte undersökt i vilken utsträckning ämnena fastläggs i sedimenten.

Infiltrationsprocessen av avloppsvattnet i Sjöbo, som tar ca 1 år fram till recipient, leder till att diklofenak och karbamazepin är i det närmaste 100 % reducerade medan oxazepam och bensotriazol uppvisar reduktion på ca 50 %. Även denna reningsmetod kan med andra ord innebära en god reduktion av vissa mikroföroreningar medan andra föroreningar reduceras i begränsad utsträckning. Studien har inte undersökt i vilken utsträckning ämnena fastläggs i marklagren.

En av frågeställningarna i denna studie var om receptbeläggningen av diklofenak i tablettform 1 juni 2020 har haft någon effekt i miljön. Jämförelse av halten diklofenak nedströms reningsverken från förra och denna studie visar dock ingen större effekt av receptbeläggningen på halter i miljön 1-1,5 år efter receptbeläggningens införande, d v s halterna nedströms har inte minskat nämnvärt under denna tidsperiod.

Majoriteten av analyserna på art- och samhällsnivå tyder på ett relativt stabilt fisksamhälle under de analyserade åren. Stabila eller ökande fångster av fiskar av konsumtionsstorlek av kommersiellt viktiga arter som torsk, skrubbskädda och ål indikerar ett måttligt fisketryck och/eller goda förutsättningar för föryngring i bestånden.

Som ett led i regional uppföljning av natur inom statligt skyddade områden har Länsstyrelsen i Skåne under sommaren 2014 genomfört en inventering av bok- och ekskog avseende vilka biologiska värden som finns i skogen, samt hur en del av skogens strukturer ser ut.

För att få ökad kunskap om strukturer och naturvärden i skogen så har inventeringen omfattat en utredning av skogens trädslagsfördelning, före-komst och täckningsgrad av olika buskarter, förekomst och mängd föryngring av bok och ek, volym av död ved i olika former och nedbrytningsfaser samt förekomst av grova träd. Utredningen ska sedan användas som underlag för områdenas skötsel, samt för att kunna sätta målnivåer för målindikatorer för de skyddade områdenas bevarandemål.

Målsättningen är att samtliga nationalparker och naturreservat med ek- och bokskog ska inventeras under en period på 24 år.

Som ett led i regional miljöövervakning av rikkärr och uppföljning av rikkärr i skyddade områden, genomfördes under sommaren 2011 inventeringar enligt fastställd metodik i 8 utvalda rikkärr. För ett av rikkärren gjordes bedömningen att det bör utgå som naturtyp rikkärr. Ytterligare ett rikkärrsobjekt inventerades endast översiktligt.

Totalt inventerades rikkärren för 246 småytor à 50 × 50 cm och 35 storytor à 5 × 5 m. Parametrar som skattades under inventeringen var vegetationshöjd, täckningsgrad av torv, spjutmossa och brunmossor i småytorna samt träd- och buskskikt i storytorna. I småytorna noterades även rikkärrsindikatorer av mossor och kärlväxter samt högvuxna, negativa kärlväxter. För alla inventerade rikkärr togs översiktsfoton och gjordes bedömningar av rikkärrens bevarandestatus.

Resultaten för de enskilda rikkärren presenteras i detalj och visar på varierande, alltifrån otillräcklig till gynnsam, bevarandestatus. Inom miljöövervakningen inventerades 7 rikkärrsobjekt och 92 småytor. Den genomsnittliga vegetationshöjden i småytorna var 28,2 cm och många ytor var tydligt påverkade av högvuxna, negativa arter som blåtåtel, kärrfräken och vass. Även de negativa indikatorerna täckningsgrad av spjutmossa och täckningsgrad av bar torv skattades till i genomsnitt 9 % resp. 15 %. Som positiva indikatorer användes täckningsgrad av brunmossor, vilken i genomsnitt var 18 %, samt förekomsten av indikatorarter för rikkärr, där antalet arter varierade mellan 0 och 7 st per småyta ( = 1,7).

Inom uppföljningen i skyddade områden inventerades 3 rikkärrsobjekt för 192 småytor. Resultaten från dessa småytor är mycket snarlika resultaten från miljöövervakningen, med de genomsnittliga värdena 27,8 cm för vegetationshöjd och 9 % resp. 8 % för täckningsgrad av spjutmossa respektive av bar torv. För de positiva indikatorerna var täckningsgraden av brunmossor i genomsnitt 21 % och antalet rikkärrsindikatorer varierade mellan 0 och 5 st per småyta ( = 1,6). Både inom miljöövervakningen och inom uppföljningen noterades att variationen i de skattade parametrarna var mycket hög.

Trots det stora antalet inventerade småytor hittas endast ett tydligt samband mellan antalet indikatorarter per småyta och andelen av dessa ytor med hög täckningsgrad av brunmossa (p << 0,001***). Ett svagare samband noterades även mellan antalet indikatorarter och andelen ytor med hög täckningsgrad av torv (p < 0,05*). Orsakerna till de skattade parametrarnas stora variation och till de svaga sambanden mellan de olika parametrarna diskuteras i detalj och i relation till den använda inventeringsmetodiken.

Sammanfattning och slutsatser

Information för 16 möjliga försurningsindikatorer, signalarter, har sammanställts i

särskilda artpresentationer (se översikt i tabell på nästa sida). Dessa signalarter reagerar

på försurningens drivkrafter svavel eller kväve, eller på dess effekter från marksurhet

(pH) och/eller aluminiumhalt. Sju av de 16 signalarterna bedöms som särskilt lämpliga

försurningsindikatorer för att deras reaktion är tydlig och för att de är välkända och lätta

att studera.

Fyra av dessa sju goda försurningsindikatorerna är växter av vilka två är utmärkta

indikatorer för kväve, backsippa som minskar med ökat kväve och hallon som ökar med

ökat kväve. Två andra växtarter svarar bra på förändringar i pH. En av dessa arter,

harsyra, ökar när surheten ökar medan en annan, blåsippa, minskar när surheten ökar.

En av de sju goda försurningsindikatorerna utgörs av en djurgrupp, brungrodor.

Brungrodorna är vanlig groda, åkergroda och långbensgroda och de är känsliga för

aluminium och minskar när aluminiumhalten ökar i det vatten där de växer upp. Deras

ägg är också direkt påverkade av lågt pH i vattnet. Två av de sju goda

försurningsindikatorerna är svampar. Den ena svamparten, kantarell, minskar när

kvävemängden ökar och den andra, trattkantarell, ökar när det blir surare (pH sjunker).

De övriga nio arterna fungerar mindre väl som försurningsindikatorer. Detta

gäller för de fyra undersökta växtarterna, mosippa, ekorrbär, lungört och skogsbingel.

Det gäller också för de tre djurgrupperna, vattensalamandrar (större och mindre

vattensalamander), landsnäckor (en grupp med drygt 100 arter som t.ex. trädgårdssnäcka

och vinbergssnäcka) och daggmaskar (en grupp med ca 20 arter) samt för fågelarten

knipa. Inte heller den enda här studerade lavarten, lunglav, visade sig fungera bra som

försurningsindikator.

Vi föreslår att man fortsätter att arbeta vidare med de fyra arterna blåsippa, hallon,

kantarell och trattkantarell.

Dessa är sannolikt de mest lätt igenkännbara och mest

allmänt spridda av de sju goda försurningsindikatorerna. Alla fyra speglar förhållanden i

framför allt skogsmark, den livsmiljötyp där försurningstrycket sannolikt är störst idag.

Två av dem svarar på ökat kvävenedfall: kantarell (minskar) och hallon (ökar). Kväve är

sedan några år på väg att ta över svavlets roll som främsta drivkraft för det fortsatt höga

försurningstrycket, och effekter av kvävenedfall är därför viktigt att följa.

Två av de fyra är försurningsindikatorer som svarar på ökad syramängd, nämligen

blåsippa (minskar) och trattkantarell (ökar). I skogsmarken är försurningsnivån idag

fortfarande mycket hög och effekten av ändrad syramängd i skogsmark är därför viktig

att kunna fortsätta följa.

För de här föreslagna, fyra arterna behöver en uppföljnings- och

redovisningsmetodik tas fram. Dessa metoder avses användas för att kunna föra en

fruktbar dialog mellan allmänhet, myndigheter och forskare. Dialogen ska syfta till att

driva åtgärdsarbetet snabbare fram mot ett minskat försurningshot och en snabbare

återhämtning av påverkade livsmiljöer och arter.

Syftet med denna studie var att undersöka i vilken utsträckning de vattendrag som rinner igenom jorbrukslandskap är belastade med bekämpningsmedel. Vattendragsokalerna som ingått i undersökningen har stor andel jordbruksmark i sina tillrinningsområden, mycket frilandsodling av grönsaker och växthus inom sina avrinningsområden.

Resultaten visar att förekomsten av ogräs-, svamp-och insektsbekämpningsmedel under maj till september är sådan att den kan påverka växt- och djurlivet i vattendragen negativt. Bekämpningsmedel hittades i alla vattendragslokalerna. Totalt togs 52 vattenprover i denna undersökning och i 49 av dessa, det vill säga 94 procent av proven, hittades bekämpningsmedel. Av de 41 undersökta substanserna hittades 26 substanser (63 procent). I medelantal återfanns sju substanser per prov. Totalhalten (summahalten) för alla bekämpningsmedel i ett prov var i medel 0,45 μg/l. Detta värde ligger nära EU:s gränsvärde för totalhalten i dricksvatten, 0,5 μg/l. I en tredjedel av proven överskred något ämne sitt riktvärde.

Resultaten från den nationella miljöövervakningen i skånska Vemmenhög visar att bekämpningsmedelhalten har minskat tiofalt från 1990-talet till i dag. Denna positiva utveckling är i stor utsträckning tack vare Greppa Näringens rådgivning och olika miljöstöd för åtgärder inom jordbruket. Trots den positiva utvecklingen visar resultaten från denna studie och den nationella miljöövervakningen att vi inte har nått till acceptabla halter i ytvatten. Det krävs ytterligare åtgärder för att minska bekämpningsmedelhalter i ytvatten.

En ytterst viktig åtgärd är att värna om de skyddsavstånd och skyddszoner som, enligt föreskrifter och rekommendationer, finns för att skydda yt- och grundvatten från att förorenas av bekämpningsmedel. Tillsynen som Länsstyrelsen och kommunerna genomför av bekämpningsmedelsanvändningen är viktig för att kontrollera att dessa skydd efterlevs. Ekologisk odling är en annan viktig åtgärd för att minska spridningen av bekämpningsmedel i miljön. Eftersom bekämpningsmedel inte används inom ekologisk odling minskar spridningen till miljön då andelen ekologisk odlad areal ökar.

I dagsläget saknar Skåne en heltäckande miljöövervakning av bekämpningsmedel. Resultaten av övervakningen är viktiga för att driva åtgärder för att minska spridning och läckage till ytvatten och grundvatten. För att en heltäckande övervakning ska vara möjlig krävs det att alla är med och betalar för att övervaka den miljöpåverkan verksamhen bidrar till, i synnerhet lantbrukarna.

Syftet med denna studie var att undersöka i vilken utsträckning de vattendrag som rinner igenom jorbrukslandskap är belastade med bekämpningsmedel. Vattendragsokalerna som ingått i undersökningen har stor andel jordbruksmark i sina tillrinningsområden, mycket frilandsodling av grönsaker och växthus inom sina avrinningsområden.

Resultaten visar att förekomsten av ogräs-, svamp-och insektsbekämpningsmedel under maj till september är sådan att den kan påverka växt- och djurlivet i vattendragen negativt. Bekämpningsmedel hittades i alla vattendragslokalerna. Totalt togs 52 vattenprover i denna undersökning och i 49 av dessa, det vill säga 94 procent av proven, hittades bekämpningsmedel. Av de 41 undersökta substanserna hittades 26 substanser (63 procent). I medelantal återfanns sju substanser per prov. Totalhalten (summahalten) för alla bekämpningsmedel i ett prov var i medel 0,45

μg/l. Detta värde ligger nära EU:s gränsvärde för totalhalten i dricksvatten, 0,5 μg/l. I en tredjedel av proven överskred något ämne sitt riktvärde.

Resultaten från den nationella miljöövervakningen i skånska Vemmenhög visar att bekämpningsmedelhalten har minskat tiofalt från 1990-talet till i dag. Denna positiva utveckling är i stor utsträckning tack vare Greppa Näringens rådgivning och olika miljöstöd för åtgärder inom jordbruket. Trots den positiva utvecklingen visar resultaten från denna studie och den nationella miljöövervakningen att vi inte har nått till acceptabla halter i ytvatten. Det krävs ytterligare åtgärder för att minska bekämpningsmedelhalter i ytvatten.

En ytterst viktig åtgärd är att värna om de skyddsavstånd och skyddszoner som, enligt föreskrifter och rekommendationer, finns för att skydda yt- och grundvatten från att förorenas av bekämpningsmedel. Tillsynen som Länsstyrelsen och kommunerna genomför av bekämpningsmedelsanvändningen är viktig för att kontrollera att dessa skydd efterlevs. Ekologisk odling är en annan viktig åtgärd för att minska spridningen av bekämpningsmedel i miljön. Eftersom bekämpningsmedel inte används inom ekologisk odling minskar spridningen till miljön då andelen ekologisk odlad areal ökar.

I dagsläget saknar Skåne en heltäckande miljöövervakning av bekämpningsmedel. Resultaten av övervakningen är viktiga för att driva åtgärder för att minska spridning och läckage till ytvatten och grundvatten. För att en heltäckande övervakning ska vara möjlig krävs det att alla är med och betalar för att övervaka den miljöpåverkan verksamhen bidrar till, i synnerhet lantbrukarna.

Skrubbskädda fiskades i oktober och november på tio provtagningslokaler runtSkånes kust, från Helsingborg i nordväst till Nymölla i nordost. Vid varjeprovtagningslokal fiskades cirka 10 till 20 skrubbskäddor med längden 20–35 cmmed syftet att undersöka metaller och organiska miljögifter. Alla lokaler, utomreferenslokalen Stenshuvud, valdes med anledning av en eller flera påverkanskällor.Resultatet tolkades i relation till dessa utsläppskällor men jämfördes även med annanmiljöövervakning och recipientkontroll av miljögifter för att ge en bättre förståelseav läget runt Skånes kust.Bland provtagningslokalerna i denna studie hittades de högsta halterna kvicksilver iskrubbskädda på lokalerna Landskrona norr och Helsingborg bulkhamnen.Mätningar inom recipientkontrollen antyder att kvicksilverhalten ökar iskrubbskäddors muskel i hela Öresund och börjar närma sig livsmedelsgränsvärdet,500 µg/kg våtvikt, vid flera lokaler. Eftersom den nationella miljöövervakningenvisar att ämnet inte ökar signifikant i sill på referensstationer, som främst påverkasav kvicksilverdeposition från atmosfären, verkar det finnas lokala/regionala källortill kvicksilver i Öresund. Det verkar finnas en nord-sydlig gradient därprovtagningslokaler i norra Öresund har högre halter än i södra Öresund. De kändakällorna till kvicksilver, som gipsdumpningarna i havet utanför Helsingborg ochLandskrona på 1950-till 1980-talet och den läckande landdeponi inom KemiraKemis område i Helsingborg, har funnits där innan den tydliga ökningen i fisk, åren2006 till 2021. Ökningen i fisk kan antingen bero på nytillkomna okända utsläpp avkvicksilver eller att de fysio-kemiska förhållandena i havet har ändrats så attkvicksilver blivit lättare för fisken att ta upp.Halterna av övriga metaller har analyserats från skrubbskäddornas lever.Arsenikhalten vid Landskrona norr var tydligt högre än de halter som uppmättsinom recipientkontroll och nationell miljöövervakning. Det antyder att det finns eneller flera betydande lokala källor. Halten i sediment var dock inte förhöjd här.Blyhalten var högst vid Helsingborgs bulkhamn där även blyhalterna i sedimentet varförhöjda. Eftersom skrubbskädda är en bottenlevande fisk har den troligen störrerisk att påverkas av förhöjda halter i sediment. Men då det är svårt att veta exakt hurstationära skrubbskäddor är, är det också svårt att veta avgränsningen på debottenområden som påverkat dem mest. Halterna i skrubbskäddornas lever och isediment antyder dock att det är möjligt att det finns en i dagsläget okänd ochbetydande lokal källa till bly, i närheten av Helsingborgs bulkhamn.6Kadmiumhalten var högst vid Nymölla. Hittills har inga punktkällor till kadmiumutpekats i databasen Vatteninformationssystem Sverige (VISS). Den närmasteutsläppskällan är utsläppsröret från Nymölla, som tar emot vatten från fleraverksamheter.Kopparhalten var högst i Nymölla följt av Ystad. Vid dessa lokaler är utsläpp frånpappers- och massaindustri respektive avloppsreningsverk betydande.Naturvårdsverket anger att de mest betydande utsläppen av koppar till vatten iSverige generellt kommer från sådana industrier.Kromhalten var endast mätbar i Landskrona norr. På samtliga övriga lokalerundersteg kromhalten detektionsgränsen. Halten i Landskrona norr var dock mer ändubbelt så hög som de högsta mätningarna från både Öresunds vattenvårdsförbundslokaler och den nationella miljöövervakningen på sill-/strömmingslever.Nickelhalten var högst i Landskrona norr. Halten i Landskrona norr var betydligthögre än vad övrig miljöövervakning visar. Nickelhalterna i sediment i södrahamnbassängen är förhöjda, vilket visar att ämnet ackumuleras i närmiljön.Zinkhalten i skrubbskäddelever var högst i Nymölla. I Nymölla står Stora Enso ABför utsläpp av ca 2500 kg zink/år till vattenförekomsten och har pekats ut sombetydande påverkanskälla till zink i VISS.Höga halter polyaromatiska kolväten (PAH) uppmättes i skrubbskäddornas musklervid referenslokalen Stenshuvud. Detta är ovanligt och oklart vad det kan bero på.Analyser av PAH i fiskmuskel görs inte inom den nationella övervakningen eftersomde är osäkra då PAH metaboliseras av fisk. Fiskar kan vara olika bra på attmetabolisera PAH vilket leder till stor haltvariation och vilket gör det svårt attjämföra mellan provtagningslokaler och över tid. Samtidigt visar resultatet frånStenshuvud att halter har uppmätts och ej metaboliserats. Om detta beror påkontaminering av fiskarna, till exempel av olja, eller om fiskarna verkligen harexponerats för höga PAH halter kan endast bekräftas/dementeras genom att ta ettnytt prov.Gällande de organiska miljögifterna i övrigt överskreds halten i skrubbskäddornasmuskel inga gränsvärden vad gäller polyklorerade bifenyler (PCB), dioxiner ellerperfluorerade ämnen (PFAS). Bromerade difenyletrat (PBDE) var underdetektionsgränsen men detektionsgränsen i denna undersöknings analyser var högreän gränsvärdet, vilket innebär att det inte går att bedöma om gränsvärdetöverskreds.

Sommaren 2022 genomfördes provtagningar i tretton skånska vattendrag som en del av den regionala miljöövervakningen av bekämpningsmedel i ytvatten. Syftet med denna rapport är att redovisa resultatet från provtagningarna samt sätta årets resultat i relation till tidigare regionala och nationella undersökningar av bekämpningsmedel.Resultatet från miljöövervakningen visar att miljötillståndet i de undersökta vattendragen är negativt påverkat av bekämpningsmedel och i flera fall inte uppnår kraven för God status. Bekämpningsmedel hittades i 64 av 65 prov. I snitt hittades 10 substanser i varje vattendrag. De substanser som hittades i flest prov var AMPA, glyfosat och bentazon. I 35 % av proverna var summahalten högre än EU:s gränsvärde för dricksvatten. Sju av de tretton undersökta vattendragen hade vid något tillfälle ett toxicitetsindex som var högre än ett, vilket innebär att det kan finnas en ökad risk för negativ påverkan. Sex av dessa vattendrag hade minst en riskkvot som var högre än ett, vilket visar att det finns en risk för negativ påverkan på organismer i vattendragen för enskild substans. Resultatet visar att det finns en tydlig påverkan av bekämpningsmedel i majoriteten av de undersökta vattendragen. Görslövsån, Råån, Skavebäck, Hasslarpsån och Tommarpsån uppnår inte kraven för god status på grund av att diflufenikan eller imidakloprid hittades i halter över bedömningsgrunden. Av de tretton vattendrag som undersöktes visar resultatet att bekämpningsmedelsbelastingen var högst och utgör störst risk i Görslövsån, följt av Dalköpingeån och Råån.Majoriteten av vattendragen som undersöktes 2022 har även undersökts i tidigare års regionala miljöövervakning. I denna rapport jämfördes summahalterna från nuvarande undersökning med de summahalter som uppmätts i tidigare undersökningar. Jämförelsen visade att bekämpningsmedelsbelastningen kan variera från år till år och mellan månader inom samma år, vilket belyser att det finns ett behov av kontinuerlig och mer frekvent övervakning i avrinningsområdena. En mer frekvent övervakning skulle möjliggöra identifiering av belastningstoppar samt ge en mer rättvisande bild av miljötillståndet.

Enligt Naturvårdsverkets rapport Avancerad rening av avloppsvatten för avskiljning av läkemedelsrester och andra oönskade ämnen (2017) finns ett behov att införa avancerad rening av läkemedelsrester, samtidigt som sådan rening också medför rening av andra oönskade mikroföroreningar i avloppsvattnet. Naturvårdsverket konstaterar också att det saknas underlag för att utvärdera vid vilka reningsverk som det är aktuellt att införa avancerad rening.Målet med detta projekt var att ta fram en regional arbetsmetod som kan underlätta detta arbete, samt presentera en möjlig prioriteringsordning för skånska reningsverk vad gäller uppgradering till avancerad rening utifrån reningsverkens recipientpåverkan.Som ett första steg togs två listor fram, en lista med verkens storlek vad gäller anslutna personekvivalenter och en lista med reningsverk som har stora utsläppsflöden i förhållande till recipientflödet (stor hydraulisk påverkan) och därmed låg utspädning. De reningsverk som hade högst utsläppsflöde i förhållande till recipientflödet var Rosendal (Tomelilla), Svalöv, Nyvång (Åstorp), Södra Sandby; Ellinge (Eslöv) och Ekeby (Bjuv). I Bjuv valdes också Ekebro reningsverk som, på grund av sitt läge nedströms Ekeby, kunde undersökas vad gäller kumulativa effekter. Som ett andra steg togs vattenprov vid fyra olika tillfällen under året uppströms, nedströms och i utgående vatten från dessa reningsverk. Provernas innehåll av läkemedel analyserades och resultaten utvärderades för att undersöka om reningsverk med stor hydraulisk påverkan också utgör stor risk för påverkan vad gäller utsläpp av läkemedel.Resultaten från läkemedelsanalyserna visade att reningsverken har betydande utsläpp av läkemedel till recipienterna, det vill säga, att halter i recipienterna överskrider bedömningsgrunder i HaV:s föreskrifter (HVMFS 2019:25).Bedömningsgrunderna för Diklofenak, och 17-beta-östradiol i enstaka fall, överskreds nedströms alla sju undersökta reningsverk vilket betyder att det finns risk för giftpåverkan på vattenorganismerna. Vid Ellinge, Ekebro och Nyvångs reningsverk där recipienterna är vattenförekomster inom ramen för vattendirektivet uppnås måttlig ekologisk status på grund av överskridandet. Detta innebär attåtgärder behöver genomföras för att minska halterna i recipienten så att de inteöverskrider bedömningsgrunden och så att, i sin tur, miljökvalitetsnormen god ekologisk status nås till 2027. Vattenmyndigheterna listar bland annat avancerad rening, bättre användning av receptfria produkter (till exempel genom att information leder till att kunder väljer mer miljövänliga alternativ) och miljötillsyn som åtgärder för att minska halterna i sitt nya förslag till åtgärdsprogram för 2021-2027. VA-branschen behöver också arbeta för att minska utsläpp till exempel genom uppströmsarbete och att vara aktiva aktörer i omställningen till avancerad rening.8Vid reningsverk i Skåne där analyser av läkemedelsrester inte har skett kan påverkansanalysen ge en indikation på var övervakning behöver riktas. Den påverkansanlys som arbetades fram inom detta projekt pekar ut 17 skånska reningsverk där det finns risk att bedömningsgrunden för Diklofenak överskrids och vid 12 av dessa finns det även risk att bedömningsgrunden för 17-beta-östradiol överskrids. Nästa steg kan därmed vara att analysera Diklofenak nedströms reningsverken i Lyby, Vinslöv, Perstorp, Staffanstorp, Lönsboda, Hässleholm ochKlippan och 17-beta-östradiol nedströms reningsverken i Källby, Svedala, Lyby, Vinslöv, Perstorp, Sjöbo för att kontrollera vattnets status.Ett annat viktigt mål i projektet var att identifiera reningsverk med sårbara recipienter utifrån ett klimatperspektiv. Detta går egentligen hand i hand med prioriteringsordningen för avancerad rening. Det vill säga, Rosendal, Svalöv, Nyvång, Södra Sandby, Ellinge och Ekeby som har studerats närmare i denna studie,och som var de reningsverk som hade störst hydraulisk påverkan på recipienten, är också de mest sårbara reningsverken sett till klimatförändringar. Då deras utsläpp redan idag har stor påverkan på recipienten kommer de att få ännu större påverkan allteftersom längre torrperioder, till följd av klimatförändringar, kommer att leda till att flödet i deras recipienter minskar periodvis. Om avancerad rening införs vid dessa reningsverk måste en bedömning göras om och när det tillräckligt renade vattnet kan användas som resurs så att recipientens flöde inte påverkas negativt, i de situationer vattentillskottet från reningsverket utgör en betydande del av recipientflödet. En analys av torråret 2018 visade att perioden med väldigt låga flöden varade från maj till november, med andra ord, hela odlingssäsongen. En möjlig väg kunde vara att magasinera renat utgående vatten från november till maj och använda detta till bevattning under sommarmånaderna. En sådan lösning kräver stora reservoarer i form av dammar och våtmarker, vilka också skulle kunna gynna biodiversiteten i de områden där de anläggs