Sveriges geologiska undersökning (SGU) har fått i uppdrag av länsstyrelsen i Blekinge

län att utvärdera länets nuvarande program för övervakning av grundvatten. Programmet

omfattar regelbundna analyser av grundvatten från 13 brunnar vid vattenverk, 21 privata

brunnar i jordbruks- eller skogsmark samt 30 källor. I uppdraget ingår att bedöma

grundvattenstatusen enligt Naturvårdsverkets ”Bedömningsgrunder för miljökvalitet –

Grundvatten” samt att göra tidseriestudier av vissa parametrar. Ett förslag till framtida

övervakningsprogram lämnas. Uppdraget redovisas i denna rapport och som underlag

har legat mätdata tillgängliga i mars 2001.

Länsstyrelsens mål med programmet är att kunna kontrollera att grundvattnet kan ge en

tillräcklig mängd dricksvatten med fullgod kvalitet. Tyngdpunkten ligger på övervakning av

försurning av grundvattnet. Genom att bevaka både grunda grundvattentäkter med snabb

omsättning av grundvattnet samt djupa med långsam omsättning är avsikten att både

långtidseffekter och tidiga miljöförändringar skall kunna spåras. Detta syfte illustreras av att

den genomsnittliga alkaliniteten för lokalerna ligger inom hela intervallet 0 till 236 mg/l.

Enligt bedömningsgrunder för miljökvalitet – Grundvatten finns tre geografiska regioner

representerade inom Blekinge: A – Sydsveriges sedimentära berggrundsområde, B –

Sydsvenska höglandet och C – Väst- och sydostkusten. Efter indelning i grundvattenmiljö

och djup hamnade 20 av lokalerna i

B3g = ”grunda brunnar (<4 m) i öppna akviferer i

morän eller svallsediment i region Sydsvenska höglandet”. Vid indelningen erhölls för

övriga typområden-djup få lokaler. Resultaten visar ändå god samstämmighet med

referensvärden. Alkaliniteten för lokalerna i morän i både region B och C är dock låg vilket

visar på att övervakningsnätet bevakar grundvatten med mycket låg buffertförmåga.

Mätseriernas längd och frekvens i provtagning varierar för lokalerna i de olika

undersökningsprogrammen. För tolkningen av tidsmässiga förändringar används i första

hand lokaler med tidsserier från en 15 års-period och där minst åtta analyser har utförts. De

övriga, korta tidsserierna återspeglar främst tendenser från 90-talet. Resultaten visar att i

jonsvaga grundvatten har en viss ökning skett av pH, alkalinitet och färg medan halterna av

kalcium, magnesium och sulfat minskat. Förändringarna i halter som ger de signifikanta

trenderna är oftast små. Det finns inget tydligt mönster i förändringar av klorid och

konduktivitet. Halterna av kväve och fosfor minskar i flera lokaler.

Det är av värde att de analyser som utförs är så samstämmiga som möjligt inom hela

övervakningsprogrammet. För samtliga prov bör huvudkomponenterna kalcium,

magnesium, kalium, natrium, alkalinitet, sulfat, klorid och kväve ingå för att jonbalanser

skall kunna beräknas och kvaliteten i analyserna kunna kontrolleras. En översiktlig

prioritering av källor och brunnar har föreslagits. För slutlig bedömning av programmets

framtida omfattning behöver informationen om respektive lokal utökas, främst med en

hydrogeologisk dokumentation i fält.

Ett samarbetsprojekt mellan Länsstyrelsen i Blekinge och Östergötlands län med syfte

att ta fram en bra inventeringsmetod för ekoxe påbörjades 2007. Ekoxen har gått starkt

tillbaka i norra Europa under de senaste årtiondena. Den är fridlyst i hela landet och

förutom i Blekinge, vissa delar av Kalmar- och Östergötlands län är ekoxen en sällsynt

art. Ekoxen är upptagen på rödlistan som missgynnad (NT) och ingår i Natura 2000 som

annex-II art vilket innebär att arten ska inventeras inom nätverket men i dagsläget finns

ingen bra inventeringsmetodik. Tanken med detta projekt har varit att utarbeta en inventeringsmetodik

inom miljöövervakningen som även skulle vara lämplig att använda

inom Basinventering Natura 2000 samt Uppföljning och övervakning av Natura 2000

framöver.

Ett flertal inventeringsmetodiker testades i Västra Götaland (Kungsbacka kommun)

under sommaren 2006 men ingen av dessa fungerade riktigt bra. Med utgångspunkt från

ekoxens krav på sin miljö samt vad som eventuellt lockar till sig individerna till ett visst

område valdes ett par nya sätt att inventera arten ut för att testas i Blekinge och Östergötland.

Det som testades var om artificiell eksav kunde locka till sig ekoxar samt om

man genom GIS/landskapsanalys kan prediktera förekomst av arten genom vissa habitatparametrar.

Försök med artificiell eksav utfördes i kända ekoxlokaler i både Östergötland och Blekinge

under sommaren 2007 men med lite olika metoder. I Östergötland fälldes några

ekar och från dessa samlades löv, innerbark och lite av den yttersta veden in för att sedan

genomgå en jäsprocess precis som vid vinframställning. Den jästa produkten blandades

med sirap och spån för att bilda en massa som man sedan smetade på fällor tillverkade

av ek (plankor med tak, golv och en bakre vägg där barken fortfarande satt

kvar). Dessa fällor hängdes upp på solbelysta ekstammar i kända ekoxlokaler. I Blekinge

testades själva eksavsjäsningen direkt på träden. Där valdes ett tiotal ekar ut i tre

naturreservat. Ekarna som valdes ut stod solbelysta under större delen av dagen, de var

inte vindexponerade och inte solitärer. I ekarna höggs ett ca 2 dm vertikalt sår upp så att

det nådde ned till splintveden och i detta sår sprayades en 20 %:ig socker/

alkohollösning. Såren sprayades var tredje dag i ca två veckor innan själva inventeringsförsöket

sattes igång. Under maj-juni utfördes sedan inventering i båda länens

testområden. Lokalerna besöktes dels på eftermiddagen dels vid skymningen då inventering

utfördes m.h.a. nattorienteringslampa. Ingen av metoderna kan sägas vara direkt

lyckad.

Förutom fälttest har en GIS-analys genomförts i Blekinge. Syftet med denna undersökning

var att se om man kan förutsäga ekoxförekomst genom att titta på vissa habitatparametrar.

Under åren 1995-1998 pågick i Blekinge ”Projekt Ekoxe” bl a med syfte att

kartlägga artens förekomst i länet. Detta, tillsammans med att allmänheten kan rapportera

in fynd av ekoxe på Länsstyrelsen i Blekinges hemsida, har bidragit till att kunskapen

om artens utbredning i länet är relativt god. Dessa fyndlokaler användes i analysen där

en buffertzon på 100m respektive 500m lades runt varje fynduppgift och där analyser

utfördes inom dessa ytor. Det som undersöktes var om det var något speciellt habitat

som föredrogs, om de föredrog något speciellt väderstreck samt om närhet till vatten

kunde vara avgörande. Resultatet visade att ekoxar förekom i områden där tre habitat

(lövskog, åkermark och betesmark) var vanligt förekommande,. Det visade även att väderstrecken

öst, sydväst, syd, sydöst och väst föredrogs med tyngdpunkt på sydslutt

ningar. Då man använder sig av denna framtagna modell ser man att i Blekinge finns

mycket habitat som är lämpligt men som vi ännu inte har några fynduppgifter från.

Under 2008 togs en inventeringsblankett fram i samarbete med Artdatabanken. Blanketten

och den framtagna GIS-modellen testades i fält i Blekinge under 2009. Från den

framtagna GIS-modellen slumpades 20 lokaler ut för test av den framtagna inventeringsblanketten

samt för att se hur modellen fungerade i verkligheten. Hälften av de utslumpade

lokalerna fanns inom områden som enligt modellen skulle vara bra ekoxmiljöer

och resten av punkterna låg i enligt modellen mindre lämpliga ekoxmiljöer. Inventeraren

fick utföra ett blindtest och fick enbart koordinater och kartor över de lokaler som

skulle besökas utan att veta om han befann sig i lämpliga eller olämpliga miljöer. Testet

visade att modellen som den är utformad idag är otillräcklig men att den har potential då

de lokaler som enligt modellen skulle vara mer lämpliga för ekoxar faktiskt var något

bättre än de tio mindre lämpliga lokalerna. Däremot behöver modellen finjusteras ytterligare

för att vara optimal eller helt enkelt ses som ett första steg i urvalet av lämpliga

inventeringsområden. Med kompletterande uppgifter från allmänheten skulle man kunna

få fram lämpliga inventeringsområden som man därefter skulle kunna besöka och

utföra en inventering på.

Utöver dessa test har ekoxen stått i fokus på ett flertal andra sätt i Blekinge under 2008

och 2009. Från och med 2008 kommer Länsstyrelsen i Blekinge i samarbete med Naturum

i Ronneby att satsa på mer information om årligen utvalda arter, ”Årets djur”. Under

2008 valdes ekoxe ut som en av två arter till ”årets djur” och detta har inneburit en

hel del aktiviteter på Naturum i Ronneby. En utställning om arten finns att beskåda på

Naturum, allmänheten har kunnat rapportera in ekoxfynd direkt till personalen och en

föreläsning om ekoxar och andra eklevande skalbaggar hölls av Nicklas Jansson, Länsstyrelsen

Östergötland på Naturum i Ronneby. Under 2009 hade Mitt i Naturen ett landskapsdjurstema.

Då besöktes Blekinge och dess landskapsdjur Ekoxen presenterades.

Dessutom, deltog Therese Asp från Länsstyrelsen i Blekinge och Niklas Jansson från

Länsstyrelsen i Östergötland på en ekoxworkshop i England under 2008. Detta för att få

nya idéer till projektet samt för att dela med oss av våra erfarenheter.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att ingen av de testade metoderna visade sig

vara optimala men GIS-modellen kan ses som ett grovt hjälpmedel för att få fram tänkbara

inventeringsområden och kan förfinas betydligt med hjälp av rapporter från allmänheten.

Trots miljöarbetet varit framgångsrikt inom många områden är nuvarande styrmedel och åtgärder inte tillräckliga. Inte något av de miljömål som bedöms på regional nivå kommer att uppnås till år 2020. För Frisk luft är utvecklingen i miljön positiv. För övriga mål bedöms utvecklingen vara neutral eller negativ. Minskad biologisk mångfald påverkar tillsammans med klimatförändringar, övergödning och miljögifter många av de ekosystemtjänster som vi är beroende av för mänsklig välfärd och en hållbar samhällsutveckling. Obalans mellan den tätbefolkade kusten och den glesbyggda landsbygden är en utmaning i länet. Byggandet vid kusten ställer krav på en hänsynsfull bebyggelseutveckling som tydligt beaktar miljökvalitetsmålen. De mål som rör biologisk mångfald och bevarande av kulturmiljö följer en neutral eller negativ trend. I odlingslandskapet leder färre lantbrukare och brist på betesdjur till igenväxning av hagmarker. Livsmiljöer försvinner och arter får det svårare att överleva. Lagring av flisvirke sommartid utgör ett hot, främst mot insekter. För att god ekologisk status ska uppnås i vattendragen behövs ny vattenlagstiftning och mer resurser för tillsyn. I Blekinges kustvatten är övergödning ett stort miljöproblem och det krävs kraftfulla åtgärder för att minska näringsläckaget. Arbetet med vattenförsörjningsplaner behöver fortsätta för att trygga framtida dricksvattenförsörjning. De senaste årens fynd av PFAS i dricksvatten visar på vikten av att skydda vattentäkter, genomföra riskbedömningar och undersöka förekomst av föroreningar. Internationella överenskommelser om kemikalier och minskade utsläpp till luft och vatten är nödvändigt för att uppnå uppsatta mål. Dessutom behövs en omställning till ett samhälle som baseras på förnybar energi. För att skapa en hållbar framtid måste vi förändra vår livsstil och vår attityd till konsumtion. Åtgärder såsom kommunala insatser för en giftfri förskola och att ställa miljökrav vid upphandling är steg i rätt riktning. Det pågår alltså insatser som förbättrar tillståndet i miljön, men det går för långsamt. Det krävs mer resurser och modiga politiska beslut för att möjliggöra en hållbar framtid, den framtid som vi är skyldiga våra barn!

I Blekinge bedöms inte något miljökvalitetsmål vara möjligt att nå till år 2020. För att kunna lämna över ett hållbart samhälle till nästa generation krävs förebyggande arbete, ef􆙥􆭴􆥶􆄠􇍴􇥲􆵥􆑥􆰠􆽣􆠠􆙬􆕲􂃥􇑧􎑲􆑥r. Ambitionerna måste öka och miljöfrågorna prioriteras högre på den politiska agendan.De mål som rör biologisk mångfald och bevarande av kulturmiljö följer enneutral eller negativ trend. I odlingslandskapet leder färre lantbrukare ochbrist på betesdjur till igenväxning av hagmarker. Livsmiljöer försvinner och􆅲􇑥􇈠􆛥􇈠􆑥􇐠􇍶􎕲􆅲􆔠􆅴􇐠􏙶􆕲􆱥􇙡􂸠􄱡􆝲􆥮􆜠􆅶􂁦􆱩􇍶􆥲􆭥􂁳􆽭􆵡􇉴􆥤􂁵􇑧􏙲􂁥􇑴􂁨􆽴,främst möte insekter.För att god ekologisk status ska uppnås i vattendragen behövs ny vattenlagstiftning och mer resurser för tillsyn. I Blekinges kustvatten är övergödning ett stort miljöproblem och det krävs kraftfulla åtgärder för att minska näringsläckaget. Arbetet med vattenförsörjningsplaner behöver fortsätta för att trygga framtida dricksvattenförsörjning. De senaste årens fynd av PFAS i dricksvatten visar på vikten av att skydda vattentäkter, genomföra riskbedömningar och undersöka förekomst av föroreningar.Obalans mellan den tätbefolkade kusten och den glesbyggda landsbygden är en utmaning i länet. Byggandet vid kusten ställer krav på en hänsynsfull bebyggelseutveckling som tydligt beaktar miljökvalitetsmålen.Internationella överenskommelser om kemikalier och minskade utsläpp till luft och vatten är nödvändigt för att uppnå uppsatta mål. Dessutom behövs en omställning till ett samhälle som baseras på förnybar energi. För att skapa en hållbar framtid måste vi förändra vår livsstil och vår attityd till konsumtion. Lokala och regionala åtgärder såsom arbete för en giftfri förskola och minskade utsläpp av mikroplaster är steg i rätt riktning.Minskad biologisk mångfald påverkar tillsammans med klimatförändringar, övergödning och miljögifter många av de ekosystemtjänster som vi är beroende av för mänsklig välfärd och en hållbar samhällsutveckling. Det pågår insatser som förbättrar tillståndet i miljön, men det går för långsamt. Det krävs mer resurser och modiga politiska beslut för att möjliggöra en hållbar framtid, den framtid som vi är skyldiga våra barn!

Källor, enskilda brunnar och kommunala grundvattentäkter ingår i det regionala miljöövervakningsprogrammet

för Blekinge län sedan många år. De första källorna provtogs

i mitten på 1980-talet och idag provtas 25 källor årligen. Tjugo enskilda brunnar började

provtas regelbundet i mitten av 1990-talet. Arton brunnar är kvar i dagens övervakning.

De kommunala grundvattentäkterna provtas av respektive kommun i enlighet med

Livsmedelsverkets föreskrifter (Livsmedelsverket 2001). Resultatet av dessa provtagningar

har inte sammanställts i denna rapport.

I rapporten redovisas miljötillståndet i källor och enskilda brunnar med avseende på

försurning, övergödning och salthalt. Försurningen bedöms med hjälp av buffringsförmågans

(alkalinitetens) medelvärde för åren 2001-2007. Nitrat och salthalt (klorid) bedöms

genom medelvärde från år 2004-2007 då dessa ämnen provtogs för första gången

2004.

Det vanligaste miljöproblemet i brunns- och källvatten är försurning. Alkaliniteten ökar

något, men är fortfarande mycket låg i de flesta källor och brunnar. Kalciumhalterna

minskar i många av källorna. Vattnet är obetydligt färgat de flesta källor och brunnar,

men några källor visar tendenser till ökande färgtal. I ytvatten har man länge observerat

stigande färgtal på grund av ökande humushalter. Grundvattnet har ofta mycket långsam

omsättning och reagerar därför också långsamt på förändringar, både positiva och negativa.

Färg i grundvatten kommer att följas upp för att se om ytvattnens ökande färgtal

även påverkar grundvattnet, eller om grundvattnet genom olika processer, bl a filtrering

genom marken förblir i det närmaste ofärgat.

Nitrathalten är hög på flera platser och miljökvalitetsnormen överskrids på två platser i

länet. Kloridhalterna är låga och bara i enstaka fall förhöjda. I vattentäkter med stora

uttag nära havet finns uppenbara risker med saltvatteninträngning. Ett exempel på detta

är Ronnenabbens samfällighetsuttag på Sturkö. Inga källor eller brunnar har metallhalter

som leder till anmärkning på vattenkvaliteten enligt Socialstyrelsen allmänna råd (Socialstyrelsen

2003 inkl ändringar 2005).

Det regionala miljöövervakningsprogrammet kommer under 2008 att omarbetas och

anpassas efter vattenförvaltningens krav. De brunnar och källor som i dagens provtas

regelbundet kommer i första hand att ingå i det regionala program som ska gälla från

2009-2014. Övervakningsprogrammet innehåller redan idag de flesta av de parametrar

som är obligatoriska eller rekommenderade för övervakning enligt Vattenkvalitetsförordningen

(SGU 2006).

Föreliggande utredning syftar till att belysa möjligheten att restaurera invallade havsvikar vid Elleholm-Stensnäs och Säby-Möcklö i Blekinge. Uppdraget har bestått av sammanställning av aktuella förhållanden, bedömning av restaureringsåtgärder, förväntade biologiska effekter av restaurering, kostnadsuppskattning för restaurering samt inhämtning och sammanställning av markägares och arrendatorers synpunkter. De två områdena har liknande historia där man på 30-talet förbättrat odlingsbetingelser genom att anlägga vallar som skydd mot havet och möjliggjort avsänkning av vattnet genom installation av pumpar.Utgångspunkten i utredningen är att det invallade området återställs genom att vallar och pumpanläggningar rivs ut. För att beräkna vilka arealer som påverkas av vatten och vilket vattendjup som erhålls vid en restaurering har Lantmäteriets höjddata Grid2+ använts.I området Elleholm-Stensnäs bildas vid en utrivning av vall och pump en vattenspegel som vid normal havsvattennivå uppgår till ca 58 ha och som varierar mellan 30 och 90 ha vid årligt återkommande låg- respektive högvatten. I området finns idag ca 100 hektar åkermark som är beroende av urpumpning av vatten och en restaurering innebär i princip att förutsättningarna för växtodling upphör helt. Ett höjt vattenstånd riskerar även att under höga havsnivåer och höga flöden påverka områden vid vägar norr om aktuellt område samt bergtäkten i östra delen.I området Säby Möcklö bildas vid en utrivning av vall och pump en vattenspegel som vid normal havsvattennivå uppgår till 54 ha och som varierar mellan 26 och 85 ha vid årligt återkommande låg- respektive högvatten. I området finns idag ca 125 hektar åkermark som är beroende av urpumpning av vatten och en restaurering innebär i princip att förutsättningarna för växtodling upphör helt. Ett höjt vattenstånd riskerar även att under höga havsnivåer påverka vindkraftverk i norr samt en mindre väg.För båda områdena innebär ett höjt vattenstånd att det bildas områden som står permanent under vatten liksom områden som mer eller mindre frekvent översvämmas. Oavsett hur områdena utvecklas efter det att invallningsanläggningarna rivits ut bedöms artdiversiteten att öka, både avseende fauna och flora. Den aktivt och konventionellt brukade åkermarken är normalt fattig på arter, vilket beror på återkommande mekanisk och kemisk påverkan av livsmiljön.Huvudalternativet för båda områdena är att vallar och pumpar rivs ut varvid vattenståndet inne i viken kommer att följa Östersjöns nivå. I rapporten presentaras även alternativ där delar av områdena återställs vilket inbegriper byggande av nya vallar och/eller flytt av pumpstation.Förutsättningar och konsekvenser för restaurering och för fortsatt växtodling i områdena diskuteras i ljuset av en framtida havsvattennivåhöjning.Organismsamhället i en havsviks vattenmiljö påverkas främst av vind- och vågexponering, djup, salthalt, substrat, närsaltshalt och temperatur. En nyckelfaktor i detta sammanhang är vattenutbytet med Östersjön, vilket i sin tur beror av bredden och djupet av vikens förbindelse med Östersjön och på vattenstånd, vind, strömmar och vågor. De båda områdena Elleholm-Stensnäs och Säby-Möcklö kommer vid en restaurering att bilda havsvikar som är mycket skyddade för exponering av vind och vågor. Vattendjupet kommer huvudsakligen att vara mindre än 0,5 m i båda områdena och förbindelsen med utanförliggande vatten kommer sannolikt att bli begränsad.Strändernas utveckling är starkt beroende av vattenstånd och hävd. Om områdena betas kan vassvegetation hållas nere och värdefulla strandängar bildas. Om området lämnas till fri utveckling kommer på sikt lövsumpskog, och i djupare delar, vassområden att bildas.

Den restaurerade viken kan komma att fungera som en fälla för näring, fr a kväve som tillförs från tillrinningsområdet. En stor osäkerhet då en havsvik återskapas är huruvida läckage av fosfor kan förväntas då före detta åkermark översvämmas. Undersökning av markens fosforförråd bör ske inför en restaurering.Kostnaderna för att riva ut vallar och pumpstationer är relativt små men åtgärderna måste föregås av utredning av påverkan på allmänna och enskilda intressen såsom vägar, vindkraftverk, bergtäkt, kulturmiljö och naturvärden. Åtgärden kräver också tillstånd för vattenverksamhet, vilket omfattar samråd med berörda parter och teknisk beskrivning. Totalt uppskattas kostnaderna för utredning, ansökan om tillstånd för vattenverksamhet och fysiska åtgärder till mellan 500 000 och 1 000 000 kr per område. Om matjord och alv behöver avlägsnas pga stort fosforinnehåll och risk för läckage kan kostnaderna stiga avsevärt. Till kostnaderna skall även läggas ersättning för intrång på åkermark.

Generellt är förutsättningarna för våtmarksanläggning på de utredda platserna dåliga. De tekniska förutsättningarna är inte gynnsamma och det krävs en massiv schaktinsats vilken i sig är kostsam och även genererar en stor mängd schaktmassor som måste hanteras i närområdet alternativt fraktas bort. Alternativet att dämma upp en vattennivå för att minska schaktvolymen är knappast aktuell då stora åkerarealer, ett reningsverk, Ramdala tätort och E22 är beroende av fungerande avvattning. Den inkomst som jordbruksmarken genererar för markägare och brukare i området är betydande, och nuvarande ersättningssystem inom t ex LBU matchar inte den förlorade inkomsten om marken överförs till våtmark. Det finns heller inget känt intresse från markägarna att anlägga den typ av våtmark som utredningen gäller.

Sammanfattningsvis konstateras att fångsterna i Tromtö och Listerby skärgård var relativt stora och att fisksamhällena karaktäriseras av ett stort inslag av limniska fiskarter, framförallt abborre.Andelen stor fisk (>30 cm), rovfisk samt trofiskt index kan indikera goda tillväxtförhållanden och lågt fisketryck. Resultaten måste dock tolkas med försiktighet. De stora fiskarna utgjordes främst av abborre, gädda, sik och mört.Även vid tidigare provfisken vid Tromtö skärgård 2009 var abborre den dominerande arten. 2018 hade förekomsten av abborre fördubblats jämfört med 2009, vilket tyder på en god rekrytering av. abborre. Det relativt stora antalet årsyngel och medelstora abborrar tyder på god status av beståndet.Den högre kvoten mellan abborre och karpfiskbiomassa och förekomst av rovfisk 2018 jämfört med 2009 kan indikera en minskad övergödning eller ett minskat fisketryck i Tromtö och Listerby skärgård. De högre kvoterna mellan abborre och karpfiskbiomassa i de andra områden vid Blekingekusten som provfiskades 2017 tyder att det fortfarande finns utrymme för förbättring.Andel av rovfisk i Tromtö och Listerby skärgård är relativ hög, men i nuläget är rovfiskpopulationerna (framförallt abborre, gädda och torsk) generellt sett decimerade och känsliga. Åtgärder för att stärkta populationerna behövs, både lokalt och regionalt. En låg andel rovfisk innebär inte bara konsekvenser för arten utan för hela ekosystemet genom effekter i näringskedjan. När rovfisken försvinner ökar mängden småfisk som äter smådjur (exempelvis tånggråsugga) eller djurplankton beroende på art. När dessa smådjur och djurplankton minskar i antal ökar mängden fintrådiga alger och växtplankton. Sammantaget påverkas hela ekosystemet av en förändrad andel rovfisk. Rovfisken kan genom sin indirekta påverkan därmed även begränsa effekter av övergödning (algblomning och påväxt av alger). Detta innebär också att ett högre fiske- eller predationstryck som påverkar rovfisken kan förstärka effekterna av övergödningen.

Sammanfattningsvis konstateras att fångsterna utanför Listershuvud – Hanö var måttliga och att fisksamhällena karaktäriseras av ett högt inslag av framförallt marina fiskarter, men i mindre vågexponerade områden var även abborre vanlig.De stora fiskarna utgjordes främst av torsk och skrubbskädda. Abborre, i huvudsak årsyngel, var vanligaste rovfisken i mindre vågexponerade områden. Ålen kan vara en viktig rovfisk i området, men det är osäkert eftersom den är svårfångad i de redskap som används för provfisket. Dessutom bedrivs intensivt yrkesfiske (personlig observation) i området med ryssjor som är just inriktat på ål. Torsk är en annan viktig rovfisk i marina miljöer, men de trivs bäst i kallare/djupare vatten. Den ovanligt varma sommaren och höga vattentemperaturen kan ha förhindrat torsken att komma närmare kusten.Torsk som historisk sett varit en av de talrikaste marina arterna i dessa ytterskärgårdsområden liksom i hela Östersjön skulle potentiellt kunna utgöra en större andel av rovfisken i ytterskärgårdarna. Dock kraschade kustpopulationerna under 90-talet p.g.a. överfiske och har ännu inte återhämtat sig. De fåtal torskar som ändå observerades i dessa provfisken kan tyda på en försiktig återhämtning.En låg andel rovfisk och relativt lågt trofiskt index innebär inte bara konsekvenser för arten utan för hela ekosystemet genom effekter i näringskedjan. När rovfisken försvinner ökar mängden småfisk som äter smådjur eller djurplankton beroende på art. När dessa smådjur och djurplankton minskar i antal ökar mängden fintrådiga alger och växtplankton. Sammantaget påverkas hela ekosystemet av en förändrad andel rovfisk. Rovfisken kan genom sin indirekta påverkan därmed även begränsa effekter av övergödning (algblomning och påväxt av alger). Detta innebär också att ett högre fiske- eller predationstryck som påverkar rovfisken kan förstärka effekter av övergödning.

I augusti 2018 genomförde Linnéuniversitetet två provfisken i Blekinge län. Provfiskena vid Biskopsmåla-BräkneHoby och Utlängan- Mellanskär genomfördes med nordiska kustöversiktsnät på totalt 45 stationer per område med syfte att få mer kunskap om fisksamhällets struktur och funktion.Totalt fångades 27 fiskarter i de två områdena. Runt Utlängan fångades 25, och vid Biskopsmåla 19 arter. Vid Utlängan dominerades fångsten antalsmässigt av sill, mört och abborre. Även torsk och skrubbskädda förekom och utgjorde tillsammans en tredjedel av den totala biomassan. Medelfångsten per nät och natt var 52 individer. Vid Biskopsmåla dominerades fångsten av abborre. I detta område stod sill och torsk för ungefär en tredjedel av den totala biomassan. Medelfångsten per nät och natt var 28 individer. I båda områdena fångades mycket småfisk, varav en stor andel var nyrekryterad abborre.Tillväxttakten för abborre var hög i båda områdena, medellängden för en treårig hona var 253 mm vid Biskopsmåla och 272 mm vid Utlängan.Artdiversiteten vid Utlängan var hög jämfört med flera andra områden längs Hanöbukten som provfiskades 2017. Områdets heterogenitet med såväl grund skyddad innerskärgård, som djupare och mer exponerad ytterskärgård med både varm- och kallvattengynnade arter bidrog sannolikt till detta resultat. Vid Biskopsmåla var artdiversiteten lägre på grund av abborrens starka dominans. I detta område utgjorde rovfisk hela 75% av fångstens vikt, vilket är i samma nivå som utanför Karlshamn, Ronneby och Karlskrona 2017.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge genomfördes en översiktlig marinbiologisk inventering i området runt Gåsfeten SW om Ronneby, den 13 september 2016. Syftet med undersökningen var att få mer kunskap om marina naturvärden i området som underlag för ett eventuellt inrättande av marint biotopskydd. Undersökningen genomfördes av Stefan Tobiasson och Jonas Nilsson vid Institutionen för Biologi och Miljö vid Linnéuniversitetet.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge genomfördes en översiktlig marinbiologisk inventering i området runt Malkvarn, NE Hanö den 27 maj 2016. Syftet med undersökningen var få mer kunskap om marina naturvärden i området som underlag för ett eventuellt inrättande av marint biotopskydd. Undersökningen genomfördes i huvudsak med hjälp av drop-video, men även med dykning, av Stefan Tobiasson och Susanna Fredriksson vid Institutionen för Biologi och Miljö vid Linnéuniversitetet.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge län inventerades under hösten 2015 förekomst av blåmusslor i tre kustområden i Blekinge. Syftet var att öka kunskapen om skyddsvärda marina miljöers utbredning i utomskärsområden utanför Ronneby, Utklippan och längs Ostkusten inför eventuellt inrättande/utvidgning av områdesskydd. Totalt besöktes 130 nya lokaler vilka filmades med drop-video. Filmerna analyserades med avseende på bottentyp samt förekomst och täckningsgrad av olika arter av växter och djur. Data modellerades därefter tillsammans med resultat från tidigare undersökningar för att få en säkrare prediktion av blåmusslans utbredning i de tre områdena.Resultaten från inventeringen visar att de högsta tätheterna av blåmusslor finns i området runt Utklippan, där musslor täcker i stort sett allt lämpligt bottensubstrat. De tätaste bestånden finns på djup mellan 10 och 20 meter, vilket även stöds av habitatmodelleringen. De faktorer som bidrog mest till modellens förklaringsgrad var djup och vågexponering. I Ronnebyområdet är tätheten av blåmussla inte lika hög, men i den inre delen av det undersökta området, där grovt substrat (häll, block, stor sten) dominerar, identifierades flest arter av rödalger, och även flera arter av fisk, bland annat torsk, flundra, sjustrålig-, svart och svartmunnad smörbult. Längs Ostkusten dominerar sand och grus över stora ytor, redan från 12 m djup, vilket gör att utbredningen av fastsittande organismer är begränsad. På Helcoms rödlista över hotade habitat klassas rev i Östersjön som sårbara. Rev definieras som grundområden med grovt substrat som hyser blåmusslor och fleråriga alger, och omges av djupare bottnar. Detta habitat förekommer utanför Utklippan och i de inre delarna av det undersökta området vid Ronneby, vilket gör att dessa miljöer bedöms vara extra skyddsvärda.

Kustkommunerna i Blekinge län - Sölvesborg, Karlshamn, Ronneby och Karlskrona - planerar att utforma en gemensam översiktsplan för kusten och havet i Blekinge. Länsstyrelsen fungerar som samordnande enhet för den interkommunala havsplaneringen och ansvarar för arbetet med grön infrastruktur i länet. För att stödja detta arbete har en naturvärdesbedömning genomförts och ett förslag på värdetrakter tagits fram baserat på ramverket MOSAIC för marin miljö.Naturvärdesbedömningen består av två övergripande delar: en grundläggande och en fördjupad naturvärdesbedömning. Den grundläggande naturvärdesbedömningen ger vägledning till vilka ekosystemkomponenter som bör prioriteras inom förvaltningen av den marina miljön och den fördjupade naturvärdesbedömningen vägleder förvaltning av den marina miljön ur ett rumsligt perspektiv.Resultaten från den grundläggande naturvärdesbedömningen visar att det generellt sett är områden som är viktiga för livshistoriskt kritiska stadier (t.ex. rekryteringsmiljöer för fisk eller övervintringsområden för sjöfågel) samt områden med biotopbildande växter eller djur som förknippas med de högsta naturvärdena ur ett förvaltningsperspektiv.I den fördjupade naturvärdesbedömningen pekas många områden längs kusterna ut som platser där höga naturvärden ackumuleras. Dessa miljöer är ofta rika på många arter med olika funktioner i ekosystemet, så som sjöfåglar, fisk, hög undervattensvegetation och bottenlevande djur. Även några områden i utsjön förknippas med höga naturvärden, till exempel i form av blåmusselbankar, rödalgsbälten och övervintrande alfåglar.Värdetrakterna som har pekats ut ger en god indikation till vilka områden som bör ges extra skydd mot exploatering och annan påverkan. Det bör dock poängteras att några viktiga steg inom MOSAIC för marin miljö återstår, vilka skulle bidra med behövlig information till havsplaneringen. Till exempel har ännu inte arbete med mänsklig påverkan och förvaltning av denna i relation till naturvärdena analyserats.

Begreppet ekosystemtjänster syftar till att visa de länkar som finns mellan ekosystemen och oss människor. För Blekingekusten finns ett behov av att identifiera och kartlägga ekosystemtjänster för att bygga upp ett långsiktigt arbete med målsättning att skydda, stärka och nyetablera ekosystemtjänster. Arbetet kräver att många olika aktörer är delaktiga och att avvägningar kan göras mellan olika samhällsintressen, däribland ekosystemtjänsternas värde.Denna rapport syftar till att översiktligt identifiera, kartlägga och värdera ekosystemtjänster längs Blekingekusten, beskriva rådande hotbild och att föreslå åtgärder för att möta hotbilden samt säkerställa, stärka och nyetablera ekosystemtjänster. Vidare syftar rapporten till att ta fram underlag som visar var vi står idag kunskapsmässigt och vilka kunskapsluckor som behöver fyllas för det fortsatta arbetet. Rapporten är därmed bred snarare än djup och bör betraktas som en plattform för fortsatt arbete.Klimatförändringar, exploatering och för stora utsläpp av näringsämnen är tre huvudsakliga hot mot ekosystemtjänster som tillsammans också påverkar den biologiska mångfalden förutom leverans av ekosystemtjänster. Vidare är t.ex. miljögifter och tillgången på dricksvatten två ytterligare problemområden. De flesta av dessa drivkrafter påverkar ekosystemtjänster på ett övergripande sätt – det är ofta inte en enskild ekosystemtjänst som påverkas, utan ett komplext nätverk av effekter som samspelar. Det här innebär att förvaltningen behöver ha en helhetssyn och beakta en mängd belastningar som både kan samverka och enskilt har en påverkan på ekosystemen. Analys av ekosystemtjänster innebär att det går att se en kedja av händelser där det ena leder till det andra, vilket i slutänden ger oss människor en nytta som har ett värde. Många av de belastningar som hotar blekingekustens ekosystemtjänster påverkar människors nytta indirekt, t.ex. genom att livsmiljöer för olika arter försämras eller försvinner.Förutsättningarna för kartering av ekosystemtjänster till havs och på land i Blekinge skiljer sig åt, främst med avseende på dataunderlag. Den marina miljön är generellt mindre studerad än miljön på land, men för Blekinge finns marina kartunderlag från tidigare projekt som låter sig användas för ekosystemtjänstanalys, medan motsvarande underlag inte finns tillgängligt för terrestra miljöer i Blekinge. Kartläggningen av ekosystemtjänster på land har baserats på marktäckedata samt en bedömning av olika marktypers bidrag till ekosystemtjänsterna genom en workshop som hölls inom ramarna för projektet med experter från förvaltning och näringsliv i Blekinge, och av rapportförfattarna. Lövskog och annan skog, urbana grönområden och strandnära betesmark gavs högst ekosystemtjänstvärden i bedömningen. Det kan också konstateras att områdena kring bl.a. Karlskrona är särskilt betydelsefulla för kulturella ekosystemtjänster. Kartläggningen av ekosystemstjänster till havs baseras på tidigare bedömningar (Fyhr och Hertzman 2016, Hogfors et al. 2017) av naturvärdens bidrag till direkta ekosystemtjänster. Grunda områden som är lämpliga för fiskrekrytering och kusthäckande fågel gavs högst poäng. I Blekinge hör dessa områden också till de mer tätbefolkade, vilket kan utgöra ett hot mot ekosystemtjänsterna.Syftet med värdering av ekosystemtjänster är att synliggöra och ge en förståelse för människans påverkan på och beroende av fungerande och friska ekosystem. Ekonomisk värdering innebär alltså att ekosystemtjänster värderas utifrån den nytta de ger människor (så kallad samhällsnytta). Ekonomiska värden behöver inte uttryckas i kronor (monetär värdering) utan kan även uttryckas i ord (kvalitativ värdering), med hjälp av poängskala (semi-kvantitativ värdering), eller genomnågon fysisk enhet, ex. antal besök i ett rekreationsområde (kvantitativ värdering). Det handlar mer om att förstå storleksordningar på värden, och att få in detta i beslut i slutänden, än att ta fram exakta belopp i kronor. På så sätt är värdering ett kommunikativt verktyg. Det är dock viktigt att ta hänsyn till den osäkerhet som kan finnas i värderingarna när beslut ska fattas. Vidare finns även andra perspektiv än t.ex. en avvägning mellan kostnad och nytta i det praktiska beslutsfattandet. Exempel på ekonomiska värden som genereras av Blekingekustens ekosystemtjänster är följande:• Samhällsekonomiskt värde av fritidsfisket längs Blekingekusten skattas till 4,2 miljoner kronor per år). Fiske i inlandet (t.ex. Mörrumsån) är inte inräknat i detta.• Värdet av god vattenkvalitet har skattats till 14–88 miljoner kronor per år.• Resekostnader till Blekinges lövskogar uppskattas till 195 miljoner kronor per år.Prioriteringen av vilka ekosystemtjänster som behöver säkerställas, stärkas och nyetableras har baserats dels på hur värdefulla de är och dels på hur hotade de är. Ett återkommande hot mot många ekosystemtjänster är exploatering, vilket det också finns stora möjligheter att påverka lokalt/regionalt.Åtgärder som behövs för att säkerställa, stärka och nyetablera ekosystemtjänster är ett komplext pussel och Blekinge län och dess kommuner har inte ensam rådighet över alla. Följande åtgärdsrekommendationer är baserade på aspekter som Blekinge kan råda över själva:1. Integrera påverkan på ekosystemtjänster i översikts- och detaljplanering.2. Ställ krav på ekologisk kompensation vid exploatering för att styra till undvikande och minimerande av skada.3. Undvik exploatering som påverkar känsliga fiskreproduktionsområden.4. Skapa ”grön infrastruktur för lokal klimatreglering” och ta hänsyn till detta vid fortsatt exploatering.5. Undvik exploatering på strategiska platser för pollinerande insekter.6. Kartlägg och ta hänsyn till rekreationsvärden i människors närmiljöer.7. Fortsätt att stödja bete alternativt överväg alternativa skötselmetoder.8. Gör fortsatta hårda satsningar på att minska övergödningen.9. Undvik miljöskulder med förorenat grundvatten eftersom dessa resurser kan bli värdefulla i framtiden.10. Arbeta med dagvattendammar och våtmarker för att skapa motståndskraft vid översvämningar och torka.11. Förbättra hydrologiska förhållanden i vattendragen för att förbättra fiskrekrytering, vattentillgång och biologisk mångfald.12. Förbättra tillgängligheten till skärgårdsmiljöerna.13. Fortsätt skapa förutsättningar för hållbart uttag av fisk.14. Ta fram en kommunikationsplan för ekosystemtjänster.

I anslutning till pumpstationen vid Vesankanalen finns utrymme för ett tänkbart våtmarksområde på ca 2,5 ha med en vattenyta på ca 1,6 ha mellan väg E22 och kanalen. Vattnet skulle då kunna ledas igenom våtmarken innan det mynnar i Möllebjörkekanalen. Förutsättningarna som ges på platsen är att marknivåerna inom området är relativt högt belägna i förhållande till kanalen. Det finns därför tre alternativ för våtmarkens inlopp: att ett delflöde avleds ifrån invallningsföretagets pumpstation, att en egen pumpanläggning anläggs vid våtmarken eller att ett öppet inloppsdike anläggs direkt nedströms befintlig pumpstation. Syftet med våtmarken ska vara att åstadkomma en betydande minskning av slam och närsalter som når havet från Vesankanalen och att utgöra en lämplig rastplats och häckningslokal för våtmarksknutna fågelarter samt reproduktionsmiljö för fisk t.ex. gädda och abborre. Men på grund av höjdförhållandena och den begränsade platsen blir det svårt att uppnå alla syften i en och samma våtmark. Anläggningskostnaderna för våtmarken bedöms bli mycket stora. I dagsläget finns inte heller något intresse hos markägarna av att anlägga våtmark på nuvarande åkermark som är den dominerande markanvändningen i området.

-

Data från 321 enskilda vattendrag med information om vattenkemi, kiselalger och bottenfauna sammanställdes och analyserades för att jämföra kiselalgers och bottenfaunas lämplighet som indikatorer på närsaltshalt och surhet inom miljömålsuppföljningen. Vad gäller surhet gav kiselalgsindexet en mer precis och pålitlig överrensstämmelse med uppmätta pH-halter (både årsmedel och lägsta pH under året) än bottenfaunaindexen. Kiselalgsindexet hade även en lägre mellanårsvariation som var starkare kopplad till variationen i pH. Vi fann inga regionala skillnader i bedömningen av surhet med något av indexen. Vad gäller bedömningen av närsalter var skillnaderna mellan de jämförda indexen mindre men kiselalgerna svarade i allmänhet något bättre mot de uppmätta halterna av närsalter än bottenfaunaindexen. Vid en jämförelse av bedömning av ekologisk status för vattendrag som klassats med båda bedömningsgrunderna ger bottenfaunan i genomsnitt en högre status än kiselalgerna, särskilt i södra Sverige. Kiselalgernas bedömning av ekologisk status korrelerade bättre än bottenfaunan med statusklassning av näringsämnen (totalfosfor) i vattendrag . Vi konstaterar att skillnaderna i bedömning av ekologisk status med avseende på näring behöver undersökas vidare men att för miljömålsuppföljningens syfte att hitta en väl fungerande och kostnadseffektiv biologisk indikator på vattenkemiska variabler som surhet och närsaltshalt så verkar kiselalger bättre lämpade än bottenfauna.

Sammanfattningsvis så visar kiselalgsfloran i de undersökta vattendragen i Blekinge län att närsaltshalten i dessa vatten är något högre än i oligotrofa vattendrag, men den ekologiskastatusklassen ligger fortfarande mellan hög och god status förutom i Mörrumsån Johannesfors, där den ligger mellan god och måttlig status. Angående surhet så visar kiselalgsmetoden att alla lokaler har nära neutrala eller alkaliska förhållanden förutom Lyckebyån Kättilsmåla nedströms Lillåns tillflöde och Ronnebyån nedströms Kallinge som har något surare förhållanden mellan måttligt surt och nära neutralt. De vanligaste kiselalgstaxa räknat till antal räknade skal var

Achnanthidium minutissimum grupp II (medelbredd 2,2-2,8μm), Achnanthidium minutissimum grupp III (medelbredd > 2,8μm),

Aulacoseira ambigua (Grunow) Simonsen och Karayevia oblongella M.

Aboal. Om man istället definierar en vanlig kiselalgstaxon som en som förekommer i alla undersökta prover så var de tre andra taxa som kom först:

Fragilaria gracilis Østrup,

Psammothidium abundans

Bukhtiyarova och Aulacoseira pseudodistans Lange-Bertalot

'manuskriptnamen', men de förkom inte med så hög dominans som de förut nämnda. Några av de vanliga taxa indikerar närsaltsfattiga vatten, andra något högre närsaltshalter. Några av de vanliga taxa föredrar neutrala förhållanden, andra mera sura. Alla tillhör också vanliga taxa för hela Sverige.

Under år 2018 undersöktes bentiska kiselalger vid nio lokaler i Blekinge län. Vattendrag/lokalerna som undersöktes var Lillån/Upp E22, Åbyån/Säby, Brömsebäck/Annedal, S:t Petriån/Milasten, Nättrabyån/Fundersmåla, Ronnebyån/Krokhöljen, Mieån/Ned gamla bron, Västra Orlundsån/Ned Agerum (Möllebjörke) och Vilshultsån/Före inflödet i Holjeån.

Proven analyserades av Pelagia Nature & Environment AB med avseende på IPS och surhetsklass.

Klassificeringen av IPS gav Hög status för lokalerna i vattendragen Brömsebäck, Nättrabyån, Ronnebyån, Mieån och Vilshultsån, God status för lokalerna i Åbyån och S:tPetriån, Måttlig status för lokalen i Västra Orlundsån samt Otillfredställande status förlokalen i Lillån. Vid lokalerna i Lillån och Västra Orlundsån var %PT-värdet något förhöjt, vilket betyder att andelen kiselalger klassificerade som toleranta mot lättnedbrytbara organiska föroreningar är hög.

Klassificeringen av vattendragens surhet visade att lokalerna i vattendragen Lillån, Brömsebäck, S:t Petriån, Nättrabyån, Västra Orlundsån och Vilshultsån uppvisade Nära neutrala förhållanden medan lokalerna i vattendragen Åbyån, Ronnebyån och Mieån uppvisade Alkaliska förhållanden.

Samtliga lokaler har provtagits vid tidigare tillfällen. Noteras kan att lokalen i Lillån som även provtogs 2012 har uppvisat en försämring vad gällande IPS-status från Måttlig till Otillfredsställande status. Resterande lokaler har legat stabilt över åren. Lokalerna i Brömsebäck och S:t Petriån dominerades år 2018 av arten Platessa oblongella, vilken anses indikera varierande fosforhalter i vattnet.

Syftet med programmet för övervakning av grundvattnet i Blekinge är att långsiktigt övervaka grundvattenkvaliteten i länet, med tyngdpunkt på problemen med försurningsskador. Blekinge är ett av de län i Sverige som hårdast har drabbats av  försurningen av mark och vatten.

Målet med övervakningen är att kunna kontrollera att grundvattnet kan ge en tillräcklig mängd dricksvatten med fullgod kvalitet, både från grunda och djupare grundvattentäkter.

Genom att övervaka både de djupa, långtidsomsatta magasinen och de ytliga, snabbt omsatta magasinen, kan man få en överblick av både långtidseffekter och tidiga miljöförändringar.

I programmet ingår 10 kommunala grundvattentäkter, 20 enskilda brunnar och 20 källor.

Stora Kroksjön har med avseende på glacialrelikta kräftdjur undersökts vid två till-fällen under 1960-talet och vid sju tillfällen fr.o.m. 1991. Vid samtliga tillfällen har samma tre arter påträffats, nämligen

Mysis relicta s.l., Monoporeia affinis och Pallaseopsis (Pallasea) quadrispinosa. De övriga tre i Sverige förekommande glacialrelikta kräftdjursarterna Gammaracanthus lacustris, Saduria entomon och Limnocalanus macrurus har aldrig påträffats i Stora Kroksjön. Stora Kroksjön är en av bara två sjöar som idag har påvisade bestånd av glacialrelikta kräftdjur i Ble-kinge län men är den enda sjön i länet som har flera arter. Den andra sjön i Blek-inge som hyser glacialrelikta kräftdjur är Immeln i Olofströms kommun. Sannolikt har kalkningar av Stora Kroksjön minskat risken för att nämnda djur utrotats från sjön. Detta kan jämföras med två andra sjöar i länet, Galtsjön och Blanksjön i Ron-neby kommun, som tidigare hyst bestånd av glacialrelikta kräftdjur, men idag sak-nar dessa djur. Sannolikt har försurning varit orsak till dessa försvinnanden.

Vid samtliga sju tillfällen under perioden 1991–2018 då Stora Kroksjön undersök-tes sommartid har trålning utförts med en s.k. bomtrål. Mätseriens tidsutsträckning och antal mättillfällen är för svenska förhållanden ovanligt omfattande. Trålning är den bästa metoden då förekomst av glacialrelikta kräftdjur skall undersökas, men har sin klara begränsning vid kvantifiering av dessa djur. Den talrikaste arten i trål-proven har varit

M. relicta s.l., medan P. quadrispinosa vanligtvis har varit den art som har haft klart lägst täthet. De beräknade tätheterna av den tredje förekom-mande arten, M. affinis, har sannolikt underskattats en hel del då arten gräver ned sig i sedimentet och på så vis kan undgå att fångas i trålen. Vid trålningen 2018 noterades högre tätheter av M. relicta s.l. än vid tidigare trålningar, vilket framför-allt gällde på cirka 9 meters djup där medeltätheten var ovanligt hög och klart högre än den medeltäthet som skattades över det största djupet. Alla tre arternas skattade tätheter har varierat mellan undersökningsåren, men variationen kan mest sannolikt förklaras med naturlig variation och metodbrister. En statistisk analys visade dock på en tendens till ökning av tätheten hos M. relicta s.l. i trålproven 1991 till 2018. Ökningen var signifikant. Däremot förelåg ingen signifikant föränd-ring av tätheten hos M. affinis och P. quadrispinosa under samma period.

Vid undersökningen 2013 användes för första gången en ny metod i Stora Kroksjön nämligen håvning med stor håv nattetid över största djupet (22 m). Metoden an-vändes även 2018 och är bättre för beräkning av tätheten hos

M. relicta s.l. än trål-ning. Den skattade medeltätheten för hela tidsintervallet under kvällen/natten den 2–3 juli 2018 var 198 individer per m2 (ind./m2). Tätheten ökade under nämnda tidsperiod med maximala tätheter vid midnatt (kl 23.40-00.45) då den skattade me-deltätheten var 277 ind./m2. Nämnda tätheter var högre än 2013 vid motsvarande tidpunkter på dygnet. Högre tätheter än tidigare noterades alltså 2018 såväl vid trålning som håvning.

Vid en jämförelse av trålprov insamlade på olika djup framgick det att andelen små individer ökade markant mot mindre djup. Samma trend syntes också tydligt i håv-proven där andelen små djur ökade på de lägre djupen 5 och 10 meter.

Längdmätningar av M. relicta s.l. antydde att livscykeln i Stora Kroksjön är tvåårig med vinterfortplantning.

Med tanke på den globala uppvärmningen och de glacialrelikta kräftdjurens krav på låg temperatur är det av stort värde om undersökningar av det slag som redovisats i denna rapport kan fortsätta även i framtiden. Sjön är unik på det viset att den är en av de sydligaste i Sverige med glacialrelikta kräftdjur som dessutom har undersökts under många år.

Populationen av forsärla i Blekinge förefaller

vara relativt stabil. De variationer som undersökningen

visat på kan bero på en rad faktorer

såsom svårigheter att hitta arten på en viss lokal,

variationer i vattenföringen, kalla vintrar i övervintringsområdet,

variation i häckningsframgång,

kullstorlek, antal rötägg, predation och störningar

vid boplatsen.

Ejdern tillhör toppkonsumenterna i den marina näringsväven och kan därför sägas vara en indikator för näringstillståndet och miljögifter i havet. Arten började etablera sig i Blekinge i Bräkne Hoby skärgård under 1940-talet. På 1960-talet började den även att häcka i östra och västra Blekinge. Den första ejderhäckningen på ögruppen Utklippan i Karlskrona skärgård inträffade 1968 och 1975, då den första inventeringen genomfördes på Utklippan, noterades 6 par. Antalet ökade därefter kraftigt fram till toppåret 1994, då 243 häckande ådor noterades. Därefter har populationen minskat och 2010 häckade 154 ådor.

Troliga orsaker till den kraftiga tillväxten av ejderstammen mellan 1968-1994 är bl a förbudet mot vårjakt på ejder som genomfördes 1953 men som i Blekinge inte respekte-rades förrän långt senare (Larsson 1993), inrättandet av fågelskyddsområden samt den tilltagande näringstillförseln till Östersjön (Svensson, Svensson & Tjernberg 1999). Även avfolkningen av Utklippan i och med automatiseringen av fyren har troligtvis haft betydelse för ejderstammen genom minskad störning och upphörd vårjakt (Larsson 1993).

Karlskrona Ornitologiska Klubb inledde årliga inventeringar av ejder på Utklippan

1984. Sedan 1996 är inventeringen del av den regionala miljöövervakningen, vilken finansieras via Naturvårdsverket och administreras av Länsstyrelsen i Blekinge.

Syftet med inventeringen är att inom Utklippans naturreservat räkna samtliga ruvande

ådor under vecka 19 eller 20 samt fastställa häckningsframgång (antal ägg och

eventuellt antal ungar per häckning). Fram till och med 2005 fångades en stor del av ådorna för ringmärkning. Under perioden 1984-2010 har 537 häckande ejdrar ring-märkts och 973 kontroller av tidigare märkta ådor har registrerats. När det gäller antal ungar och ägg per kull så har sammantaget 9 165 ägg i 2 064 kullar räknats mellan åren 1995-2010, vilket ger ett genomsnitt på 4,44 ägg per kull. Räkningarna på Utklippan ger inte någon vägledning till hur stor del av ejderungarna som blir flygga men personal på fågelstationen har noterat att antalet ungar kring öarna under sommarmånaderna är lågt.

Runt hela Östersjön är bilden av ejderns expansion och tillbakagång densamma. Ejder-populationen hade sin topp i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Därefter har en kraftig tillbakagång skett. Efter populationstoppen har ådornas kondition försämrats och antalet ägg per kull har minskat på många håll. Dödligheten bland ällingarna (ej-derns ungar) har också ökat till alarmerande nivåer. Fördelningen mellan könen har bli-vit allt snedare, till ådornas nackdel.

Orsakerna till ejderns långsiktiga tillbakagång är inte klarlagda, men det finns flera teo-rier: att ejdern misslyckas med sin reproduktion på grund av brist på vitamin B eller tiamin, att kvaliteten på ejderns huvudföda (blåmusslor) försämrats, att ejdrarna påver-kas av gift från blommande alger som gynnas av övergödningen i havet, att bottnar där ejdern söker sin föda drabbas av syrebrist, att den globala uppvärmningen gör att vatten-temperaturen i havet stiger och därmed påverkar ejderns föda samt att det kommersiella musselfisket ökar. Vad som orsakar bristen på tiamin vet man inte idag.

Beståndet av häckande ådor på Utklippan minskade med 55 procent mellan åren 2007 och 2008. Det var en alarmerande snabb minskning, i synnerhet som beståndet gick ner med 23 procent mellan 2006 och 2007. Det finns anledning att anta att övergödningen

Varför minskar ejdern (Somateria mollissima) på Utklippan och i övriga Östersjön? 6

och den intensiva vårblomningen av

Chrysochromulina polylepis 2008 påverkade kvali-teten på ejderns föda och därmed ådornas hälsotillstånd och benägenhet till att häcka.

Det är angeläget att orsakerna till tiaminbristen utreds samt att tillgång och kvalitet på ejderns huvudföda, blåmusslor, studeras både på häcknings- och övervintringsområde-

na.

För att förbättra kunskapen om naturvärden i Blekinges befintliga marina Natura 2000 områden, har Alleco AB fått i uppdrag att genomföra en marin inventering i tre Natura 2000 områden längs Blekinges kust. Inventeringen genomfördes den 22–28 juli, 2018 och de tre områdena som studerades var Elleholm, Fölsö och Blötö-Kidö. Inventeringen utfördes genom dyk- och snorklingstransekter, samt videopunkter.Rådata innefattar position, djup, bottensubstrat och täckningsgrad av samtliga observerade arter. Dessa har lagrats i databasen SHARK, som tillhandahålls av SMHI. För att tydligare illustrera naturvärdena och mångfalden i de tre lokalerna, klassificerade vi in rådata till HUB-systemets biotoper, som etablerades 2013 av HELCOM. Våra resultat visar på att: (1) öarna i Elleholms södra delar stämmer in på Naturtyp 1620 Skär i Östersjön, och (2) den norra och östra sidan av Fölsö bör klassas till Naturtyp 1170 Rev, och Blötö-Kidö hör i sin helhet till naturtyp 1160 Stora vikar och sund (NNK 2018).Det största hotet vi identifierade för de olika växtsamhällena är övergödning. Även båttrafik kan ses som ett potentiellt problem, framförallt i de grunda skyddade områdena såsom Marsund i Elleholm, den västra sidan av Fölsö och de nordligaste delarna av Blötö-Kidö området. Här rekommenderar vi att begränsa ankringsmöjligheterna och hastigheterna, åtminstone i de mest känsliga delarna. Vi föreslår även att helt begränsa tillgängligheten till det mindre området i nordvästra delen av Blötö-Kidö området, då området karakteriseras av ett rikt och varierat kransalgsbestånd som inte borde utsättas för trampning och/eller starka strömmar.Slutligen föreslår vi studier av infauna, epifauna och fisk för att få en bättre helhetsbild av naturvärdena i de studerade områdena.

Denna rapport sammanfattar några av resultaten av övervakningen av fiskyngel och vegetation i tio områden vid Blekingekusten under åren 2014 – 2017 samt inventeringar utförda under 2017 i ytterligare sju kustnära grundområden. Syftet med övervakningen är att följa utvecklingen vid Blekingekusten som helhet, urskilja variationer i tid och rum samt ge underlag för jämförelser med enskilda inventeringsinsatser. Syftet med inventeringarna är att bidra med kunskap inför framtida områdesskydd samt att följa upp befintligt områdesskydd och planerade förvaltningsåtgärder. Inventeringarna och övervakningen utförs med samma metoder, och presenteras här tillsammans för att underlätta jämförelser. Resultaten visar på stora variationer i växtsamhället och tydliga skillnader som kan kopplas till vattenomsättning, vattenkvalitet och påverkan av näringsämnen. Även förekomsten av fiskyngel och spigg varierar mycket mellan olika platser och över tid. De sedan tidigare väl kända rekryteringsstörningarna för gädda och abborre fortsätter att påverka yngelförekomsten i övervakningsområdena på länets ostkust. Det finns tecken som tyder på att störningarna håller på att sprida sig till Torhamnsfjärden, och även i Valjeviken i länets västra ände har rekryteringen av gädda minskat kraftigt. Förändringen kan vara kopplad till en ökning av mängden spigg. 

Siken som finns i Östersjön (Coregonus Lavaretus) kan delas upp i vandringssik och havslekande bestånd. Vandringssiken går upp i rinnande vatten för lek medan havslekande sik leker i skärgården. Yngel av havslekande sik hittas ofta på grunt vatten vid sand/grus/stenbotten utan eller med sparsam vegetation, medan yngel hos vandringssik kan förekomma på grunt vatten vid olika typer av botten. Denna rapport sammanfattar resultatet av en inventering inriktad på den havslekande sikens yngel som utfördes våren 2013 i Blekinge skärgård. Syftet med inventeringen var att peka ut områden där rekrytering av havslekande sik förekommer och börja bygga upp ett kunskapsunderlag för fastställande av bevarandemål och uppföljning. Inventeringen utfördes med yngelnot och håvning på områden som bedömdes som lämpliga lek-och uppväxtmiljöer för havslekande sik i fyra kustområden på stort avstånd från de vattendrag som hyser vandringssik. Vid varje inventeringsstation uppmättes och noterades bottensubstrat, vegetation, vattentemperatur samt startdjup, vind och stationens position.Resultaten tyder på att yngel av havslekande sik finns i tre av fyra undersökta kustområden, men antalet yngel per notdrag var betydligt lägre än koncentrationerna av yngel som påträffades utanför åmynningarna i inventeringen 2011.

Föreliggande undersökning i Valjeviken visar på ett fisksamhälle dominerat av mört och abborre. Provfisket får dock ses som en översiktsbild av fisksamhället, framför allt då endast enstaka stationer provfiskats tidigare inom området. I jämförelse med andra provfiskade områden i Blekinge indikerar den föreliggande undersökningen att Valjeviken har hög produktivitet men samtidigt en hög medelvikt på fisken. Den stora andelen mört i Valjeviken kan tänkas ha negativa effekter på näringsbalansen genom främst grumling och resuspendering. Samtidigt verkar en stor del av näringsämnena vara bundna ivegetation, då bottnarna i Valjeviken till stora delar är täckta av vegetation. En stor andel abborre tillsammans med hög medelstorlek visar att arten därmed troligen är en viktig rovfisk i området och indikerar att näringsämnena även kan vara bundet i fiskbiomassa. Det är även troligt att mängden rovfisk är större än vad som påvisades, då förekomsten av gädda troligtvis är större än vad som registrerades. Gäddan har visat på en god rekrytering i området samtidigt som metoden med översiktsnät ej är representativ vid provtagning av gädda. Sammantaget är Valjeviken ett gynnsamt område för mersötvattensdominerande arter som just gädda och abborre, då området hyser god tillgång på bytesfisk för de större individerna.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge län har AquaBiota Water Research tillsammans med AERC genomfört nätprovfiske med kustöversiktsnät samt provtagning och analys av eDNA med syfte att kartlägga fisksamhället i området kring Gåsefjärden i Karlskrona skärgård.Totalt inventerades 45 stationer med nätprovfiske och 17 med eDNA, varav 16 stationer var gemensamma för båda metodikerna. Sammantaget visar inventeringarna att fisksamhället i området karaktäriseras av ett högt inslag av sötvattensfiskar, framförallt abborre och mört men i de yttre delarna är det marina inslaget tydligare med förekomst av arter som sill, skarpsill och torsk. Andel av rovfisk var relativt låg för båda metoderna Det kan indikera både dålig återväxt av rovfiskar och högt fisketryck. Totalt identifierades 30 fiskarter i det provtagna området, varav 21 arter och 3336 individer fångades med nätprovfiske. Vid de 16 stationerna där båda metodikerna användes tillsammans detekterades 16 arter med nätprovfiske och 24 arter med eDNA (samt ytterligare två artpar, ett artkomplex och två arter som saknar referenssekvens). Totalt identifierades 3 rödlistade fiskarter i hela området: ål (akut hotad), torsk (sårbar) och vimma (nära hotad).De arter som enbart detekterades med eDNA är arter som mera sällan fångas vid nätprovfisken såsom storspigg, gädda, ål och simpor. Enbart en tånglakeindivid fångades i provfisket, arten detekterades även med eDNA. Information om längd och åldersanalys från nätprovfisket visade att inga årsyngel av abborre förekom i området, vilket kan tyda på en sämre lokal reproduktionsframgång 2019.Nätprovfiske och eDNA kompletterar varandra på ett bra sätt där metoderna bidrar med olika information. Resultaten för relativ förekomst av de vanligaste medelstora arterna (mört och abborre) har en god överensstämmelse mellan metoderna. eDNA är att föredra då fiskarters förekomst i ett område är av intresse då det är fördelaktigare ur kostnadssynpunkt samt bevarandeetiska skäl. Nätprovfiske är att föredra då information om arternas fångst per nät och natt i abundans och biomassa samt längdfördelning och tillväxt är av intresse.

Den kentska tärnan är en marin fågel och i Blekinge häckar tärnorna främst på låglänta steniga grusöar och skär. Tärnkolonierna i Blekinge har alltid etablerats inne i eller i direkt anslutning till skrattmåskolonier.

I Sverige klassades den kentska tärnan som starkt hotad (EN) i förra rödlistan (2010) men i den senaste uppdaterade listan från 2015 har den flyttats till den lägre hotkategorin VU (Sårbar).

I Blekinge konstaterades den första häckningen av kentsk tärna 1960. Sedan dess har arten varit en så gott som årlig häckfågel i varierande antal. Populationen i Blekinge har under de senaste decennierna fluktuerat mellan 100–250 par men från och med 2016 har en markant ökning skett. Beståndet har mer än fördubblats på bara tre år, från 250 par 2015 till 535 par vid den senaste räkningen 2018. Antalet par i Blekinge har under projektperioden 2015–2018 ökat markant och mycket tyder på att en rejäl uppgång skett även vad gäller den totala svenska populationen. I Blekinge häckade 2018 totalt 535 par vilket är fler än vad som noterats i hela Sverige 2007–2014 då populationen beräknades till 300–500 par.   

Under perioden 2015–2018 har Blekinge haft kolonier av kentsk tärna på sex olika öar; Norrören och Falkaholmen i den västra delen av Blekinge och Stora Bommeskär, Eneskär, Södra Hylteskär och Holländaren i den östra delen av landskapet. Ser vi på koloniernas storlek, livslängd och kontinuitet så framgår det att kolonierna i västra Blekinge som regel är större än i den östra delen. Det är även i de västra kolonierna som en markant ökning av antalet par kunnat noteras de senaste åren, från 150 par 2015 till 460 par 2018. Kolonierna i västra Blekinge har ofta längre livslängd och verkar mer stabila. Exempelvis har Falkaholmen och Norrören under perioder hyst tärnor under åtta år i rad vilket är den längsta kontinuerliga häckperioden sedan arten började häcka i Blekinge 1960.  

I östra Blekinge har antalet par varit relativt konstant under perioden 2015–2018 med 75–100 par.  Läget har dock varit mer instabilt i östra Blekinge. Tärnorna byter ofta ö mellan åren och de senaste tjugo åren har det varit mycket ovanligt att tärnorna häckat mer än ett år i rad på en och samma ö. En tendens har varit att de mer stabila och långlivade kolonierna var vanligare i östra Blekinge åren 1971–1999.

Medins Havs- och Vattenkonsulter AB har på uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge län utfört en marin dropvideoinventering med fokus på bottenstruktur och associerad biota i området runt Tärnö, Karlshamns kommun. Totalt insamlades data från 100 videotransekter utslumpade i tre djupintervall. Från varje videotransekt bestämdes täckningsgraden av substrattyp samt vegetation och fauna. Baserat på dessa data gjordes en klassning av naturtyp och prioriterade bevarandevärden.I den nordvästra delen av området i de mindre vindexponerade områdena mellan öarna, dominerade mjuka substrat i form av lera/silt/gyttja, sand och grus. I den södra och östra delen av området som ligger i ett mer vindexponerat läge dominerades bottnarna av hårda substrat. Totalt påträffades 20 olika taxa/grupper av kärlväxter eller alger. På fem transekter påträffades ingen fastsittande vegetation eller djur utan endast lösliggande fintrådiga alger på mjukbotten. Som djupast noterades enstaka kärlväxter ner till ca 9 meters djup och enstaka blåstångsplantor ner till ca 13 meters djup.Vegetationen dominerades i hela området av fastsittande fintrådiga alger. Även lösdrivande fintrådiga alger noterades på flertalet filmer i höga tätheter i huvudsak i den norra delen av området. Fleråriga alger såsom såg- och blåstång samt kräkel noterades på 4,1 % av den undersökta ytan med huvudsaklig förekomst i den norra delen av området. Ålgräs dominerade kärlväxtförekomsten och noterades på 16 transekter med en genomsnittlig täckningsgrad på 51 %. Som djupast konstaterades sammanhängande ålgräsängar ner till 7,6 meter. Utöver ålgräs observerades kärlväxter såsom borstnate, hårsärv och kransalgen havsrufse. Blåmusslor var det vanligast förekommande djuret och påträffades på 41 transekter. På 11 av transekterna var täckningsgraden över 10 % vilket utgör gränsen för att kunna klassas som en musselbank enligt Natura 2000.Skärgårdsområdet runt Tärnö är varierat med både utsatta och skyddade delar och därmed förekommer flera olika naturtyper. Den dominerande naturtypen, vilken framför allt förekom i den södra och östligaste delen av området som ligger exponerat för vind och vågor, klassades enligt definitionen i Natura 2000 som ”1170 - Rev” med olika underkategorier. I de exponerade områdena fanns även enstaka transekter med dominerande mjukbotten vilka klassades som ”1110 - Sublittorala sandbankar”. I området vid de trädlösa småöarna öster om Harö definierades naturtypen som ”1620 - Skär i Östersjön”. I den nordvästra delen av området som är mindre exponerat från väder och vind har naturtypen vid flera av transekterna klassats som ”1160 - Vikar och sund” med olika underkategorier. Vid flera av de undersökta provytorna identifierades preciserade bevarandevärden vilka visas i tabeller och kartor. Sammantaget bedöms det undersökta området hysa flera olika naturtyper med höga naturvärden.

I maj 2009 startade IVL Svenska Miljöinstitutet AB länsbaserade undersökningar av marknära ozon inom "Ozonmätnätet i södra Sverige" i Skåne, Blekinge, Halland, Kronoberg, Kalmar, Gotland, Jönköping, Västra Götaland, Östergötland samt Västmanland på uppdrag av Länsstyrelser och Luftvårdsförbund. Grundtanken med detta Gemensamma Delprogram är att ge en mer detaljerad, heltäckande bild av ozonbelastningen i bakgrundsmiljö i södra Sverige. Målet är även att kartlägga eventuella överskridanden av olika målvärden för ozon, både miljökvalitetsnormerna för utomhusluft och miljökvalitetsmålet

Frisk Luft. Inriktningen ligger på de ozonindex som beskriver inverkan av ozon på växtligheten (AOT40). Ett mätår omfattar perioden 1 mars till 30 september. Området som omfattas av Ozonmätnätet ligger huvudsakligen söder om den biologiska norrlandsgränsen, vilket kan vara viktigt för sambandet mellan ozondynamiken och temperaturdynamiken. Urbana och periurbana områden omfattas inte av mätprogrammet.

Då ozon är en gränsöverskridande luftförorening är mätstationerna inom Ozonmätnätet i södra Sverige indelade i zoner som baseras på klimatologi och ej efter länsgränser. De fem zonerna är en kustzon, en central zon som domineras av småländska höglandet samt en västlig, en ostlig och en nordlig zon.

Övervakningen baseras på en metodik att uppskatta viktiga ozonindex utifrån enkla ozonmätningar med diffusionsprovtagare på månadsbasis i kombination med lufttemperaturmätningar på timbasis. Dessutom används resultat från förekommande ozonmätningar med instrument på timbasis. Metoden bygger på att det finns ett samband mellan variationen hos timvisa värden av ozonhalter inom en mätperiod och variationen hos lufttemperaturerna under samma period. Resultaten från 2009 och 2010 års mätningar bekräftade att denna metodik fungerar.

Medan sommarhalvåret 2009 karakteriserades av lågtrycksbetonat väder karaktäriserades säsongen 2010 av en sen vår, varmt och soligt i april, svalt och ostadigt i maj och juni, soligt och varmt i juli och en höst som kom tidigt, redan i slutet av augusti i delar av södra Sverige. Dygnets genomsnittliga temperaturvariation var, precis som för 2009, för 2010 minst för de kustnära lokalerna. Detta beror framför allt på att nattemperaturerna var högre på dessa lokaler jämfört med låglänta och höglänta lokaler. För säsongen 2010 var den genomsnittliga temperaturvariationen för de kustnära lokalerna 24 % lägre jämfört med de låglänta lokalernas genomsnittliga temperaturvariation. För de höglänta lokalerna var den genomsnittliga temperaturvariationen 18 % lägre än för de låglänta lokalerna.

Under 2010 var ozonförekomsten för de flesta lokalerna högst under april och juli medan augusti och september hade de lägsta ozonhalterna. De höglänta lokalerna hade under säsongen den genomsnittligt högsta ozonhalten förutom under augusti då de kustnära lokalerna hade något högre genomsnittliga ozonhalter. De låglänta lokalerna hade under april till september genomgående de lägsta ozonhalterna och av dessa hade de i den ostliga zonen de allra lägsta ozonhalterna.

Miljömålssystemet har under 2010 förändrats kraftigt och generationsmålen och delmålen har tagits bort och ersatts med miljömål med preciseringar. Till skydd för växtligheten gäller därför idag att exponeringsmåttet AOT40 (april-september) inte bör överskrida 10 000 μg m

-3 timmar per år. De gällande miljökvalitetsnormerna är dock oförändrade.

Som genomsnitt för alla zoner och kategorier ger resultaten att miljömålet som finns för skydd av växtligheten överskreds vid samtliga höglänta platser i kustzonen, centrala zonen och ostliga zonen, men ej i den västliga och nordliga zonen. Mijömålet överskreds även vid låglänta platser i kustzonen och i den centrala zonen, medan låglänta platser i den västliga, ostliga och nordliga zonen ej överskred gränsvärdet på 10 000 μg m

-3 timmar beräknat som AOT 40 (apr-sept). Miljömålet överskreds ej heller vid kustnära platser i kustzonen. Det skall dock tas med i beräkningen att under 2010 förekom några ozonepisoder som påverkade vissa områden av Sverige och där gav högre halter än genomsnittet, varför gränsvärdet överskreds där.

Miljökvalitetsnormen för ozon bör ej överskridas 2010 - 2019 med mer än 18 000 μg m

-3 timmar beräknat som AOT 40 (maj-juli), bestämt som ett glidande 5-årsmedelvärde. Från 2020 sänks målvärdet till 6 000 μg m-3 timmar som ej bör överskridas något år. Årets resultat visar att de beräknade AOT40-värdena i genomsnitt låg klart under miljökvalitetsnormen vid samtliga kategorier i samtliga zoner, något som gällde även under 2009. Om den nya strängare normen, som skall gälla från och med 2020 hade gällt idag hade dock normen överskridits vid samtliga platser i södra Sverige förutom vid låglänta lokaler i den västliga och den ostliga zonen.

Under sommaren 2018 genomförde Sveriges Vattenekologer AB och Marine Monitoring AB marina inventeringar i vattnen kring Flakskär i Blekinge skärgård. Inventeringarna är en del av Länsstyrelsens arbete med att etablera ett nätverk av marina miljöer som är värdefulla och representativa för länet och som har ett fungerande skydd.Uppdraget gällde en översiktlig inventering med syfte att kartlägga naturvärden i vattnen kring Flakskär och omfattade både dyk- och dropvideoinventering. I undersökningsområdet dykinventerades en yta på totalt ca 8900 m2 ned till 15,7 m djup samt dropvideoinventerades 100 punkter mellan 2,5–26 djup.I undersökningsområdet dominerade hårdbottnar ned till ca 9 m djup, därefter var mjuk- eller sandbottnar vanligare. Hårdbottnarna täcktes generellt av ett rödalgssamhälle dominerat av kräkel (Furcellaria lumbricalis) och fjäderslick (Polysiphonia fucoides) upp till ca 3 m djup. På grundare bottnar ökade andelen ullsläke (Ceramium tenuicorne) och ett tångbälte tillkom. Tångbältet bestod av både blåstång (Fucus vesiculosus) och sågtång (F. serratus) och hade sin största yttäckning ned till 2 m djup. Mjukbottenväxtligheten dominerades av ålgräs (Zostera marina) men även borstnate (Stuckenia pectinata) och hårsärv (Zannichellia palustris) var vanliga.Andra inventeringar i Blekinge skärgård visar på liknande artsammansättning och djuputbredning. Fler taxa har noterats totalt i de andra undersökningarna men då har också betydligt fler transekter inventerats och skillnaderna i artsammansättning kan delvis förklaras av en snäv vågexponeringsgrad inom undersökningsområdet.Djuputbredningen av referensarterna för bedömning av ekologisk status indikerar hög status för undersökningsområdet år 2018. I undersökningsområdet noterades dock både sågtång och blåstång nästan 2 m grundare jämfört med den djupaste observationen under åren 2010–2017. Även blåstångbältets djuputbredning (minst 25 % yttäckning) är mindre i jämförelse med andra undersökningar i typområde 8. Djuputbredningen av övriga referensarter samt ålgräs i undersökningsområdet däremot stämmer relativt väl med tidigare undersökningar i området. Ålgräsängar med minst 25 respektive minst 75 % yttäckning noterades till och med något djupare än tidigare.Inventeringarna visar även på höga naturvärden, i form av täta växtsamhällen av kärlväxter och fleråriga alger, i undersökningsområdet, framförallt på bottnar grundare än 10 m. Hårdbottnarna hyser frodiga tångbälten ned till ca 3 m djup och därefter rödalgsamhällen med hög andel fleråriga arter bland annat den grövre algen kräkel ned till ca 10 m djup. På mjuk- och sandbottnarna kan ålgräsängar och ängar av blandande kärlväxter förekomma ned till drygt 6 m djup. Blåmusselbankarna verkar däremot vara få och ha låg täthet av musslor.Den direkta antropogena påverkan i undersökningsområdet uppskattas som liten. Det är ett oexploaterat område utan större farleder. Ankring är sannolikt ett av de större hoten mot naturvärdena eftersom de fritidsbåtar som nyttjar naturhamnar i området sannolikt söker sig till de få vågskyddade vikarna och de lite mindre exponerade nordsidorna på de yttre skären. Ankring sker då på de sand- och mjukbottnar som hyser höga naturvärden i form av täta kärlväxtängar. Indirekt antropogen påverkan på området är framförallt övergödning, vilket kan leda till grumligare vatten och mindre djuputbredning samt fler fintrådiga epifyter som kväver/skuggar tång- och kärlväxtsamhällena.

Under sommaren 2018 genomförde Sveriges Vattenekologer AB och Marine Monitoring AB marina inventeringar i vattnen kring Järkö-Ornö samt i Natura 2000-området Uttorp på Sturkö i Blekinge skärgård. Inventeringarna är en del av Länsstyrelsens arbete med att etablera ett nätverk av marina miljöer som är värdefulla och representativa för länet och som har ett fungerande skydd.Uppdraget gällde en översiktlig inventering med syfte att kartlägga naturvärden i vattnen kring Flakskär och omfattade både dyk- och dropvideoinventering. I Järkö-Ornöområdet dykinventerades en yta av totalt ca 2800 kvm ned till 6,2 m djup samt dropvideoinventerades 100 punkter mellan 0,8–6,2 m djup. I Uttorpsområdet dykinventerades en yta av ca 490 kvm ned till 7,7 m djup.Järkö-Ornöområdet dominerades av flacka mjukbottnar medan hårdbottnar främst förekom strandnära ned till 2–3 m djup. Mjukbottenväxtligheten dominerades av ålgräs (Zostera marina) som kunde vara ängsbildande (minst 25 % yttäckning) från ca 2 m djup ned till drygt 5 m djup, men även borstnate (Stuckenia pectinata) och hårsärv (Zannichellia palustris) var vanliga. De grunda hårdbottnarna täcktes generellt av ett frodigt blåstångsbälte (Fucus vesiculosus) med 25–100% yttäckning. Bland övriga nio noterade makroalgsarter var grönslick (Cladophora glomerata) och ullsläke (Ceramium tenuicorne) vanligast.I det mer vågexponerade undersökningsområdet Uttorp saknade sand- och grusbottnarna växtlighet, sannolikt pga. hög vågexponering. Hårdbottnarna hyste däremot frodiga, generellt heltäckande växtsamhällen där den fleråriga rödalgen kräkel (Furcellaria lumbricalis) dominerade på lite djupare bottnar medan blåstång kunde bilda frodiga bälten på lite mer skyddade grunda hårdbottnar.Artsammansättningen i undersökningsområdena liknar de som observerats i andra undersökningar i området. Fler taxa har noterats totalt i de andra undersökningarna men då har också betydligt fler transekter inventerats inom ett större djup- och vågexponeringsintervall. Djuputbredningen av tång i Uttorp stämmer relativt väl med tidigare undersökningar medan ålgräset hade mindre djuputbredning i Järkö-Ornöområdet jämfört med tidigare undersökningar. Ålgräs förekom ned till 5,6 m djup vilket är ca 1,5 m grundare än tidigare observationer från typområdet. Även ålgräsängar med olika täckningsgrader noterades generellt 1 m grundare än i tidigare undersökningar.Undersökningsområdena bedöms ha minst god ekologisk status. Statusbedömningen av Uttorp baserades dels på referensarterna sågtång (Fucus serratus) och kräkels höga täckningsgrader vid de djupaste observationerna och dels på förekomst av såg- och blåstångsbälten samt fleråriga rödalgssamhällen med höga täckningsgrader. Järkö-Ornöområdet bedöms ha god status främst baserat på stor utbredning av ålgräsängar samt förekomst av blåstångsbälten med höga täckningsgrader men även baserat på djuputbredningen av ålgräs som är en referensart i angränsande typområden.Inventeringarna i Järkö-Ornöområdet visar på höga naturvärden, framförallt på bottnar grundare än 5,5 m, i form av blåstångsbälten och frodiga kärlväxtsamhällen som även inkluderar frilevande blåstång och kransalger. Ålgräs förekommer i hela området både i blandsamhällen och i rena ängar. Djupare än 5,5 m djup saknas generellt vegetation och naturvärdena på dessa mjukbottnarär låga. Större delen av bottnarna i Järkö-Ornöområdet ligger emellertid inom 1–6 m djup, vilket indikerar höga naturvärden inom stora delar av området.Även Uttorps bottnar har höga naturvärden då hårdbottnarna hyser frodiga algsamhällen dominerade av fleråriga alger. Området är långgrunt och transektinventeringen indikerar en relativt hög andel hårdbotten, vilket innebär att stora delar av området har förutsättningar för höga naturvärden.I Järkö-Ornöområdet finns sannolikt viss antropogen påverkan i form av bebyggelse och småbåtstrafik. Då området är grunt med stor andel botten inom 0–3 m djup finns risk för att småbåtstrafik påverkar kärlväxtängarna negativt genom bland annat utsläpp av giftiga ämnen från båtbottenfärger och motorer, svall och vattenrörelser som leder till ökad uppgrumling och sämre siktdjup samt propeller- och ankringsskador. Indirekt antropogen påverkan är framförallt övergödning vilket kan leda till grumligare vatten och mindre djuputbredning samt fler fintrådiga epifyter som kväver/skuggar tång- och kärlväxtsamhällena. På områdets öar noterades betande kor vilket är en lokal källa för övergödning.I Uttorpsområdet är den antropogena påverkan troligen liten. Området är mer vågexponerat och har många grynnor vilket sannolikt innebär mindre båttrafik. Det går betande kor i strandområdet men vattenomsättningen är stor vilket minskar påverkan från denna lokala övergödningskälla.

Länsstyrelsen i Blekinge har inventerat marina områden under 2014-2016 med syfte att ta fram kunskapsunderlag för inrättande av marina biotopskydd. Resultaten visar att flera grunda vikar har hög kvalitet i form av värdefulla miljöer för till exempel fiskrekrytering eller friska musselbestånd (biogena rev) som är särskilt skyddsvärda i Östersjön.Biogena rev är en biotop som har inventerats inom detta projekt. De är uppbyggda av blåmusslor och förekommer ofta en bit ut från kusten. Linnéuniversitet har på Länssty-relsens uppdrag inventerat två områden, Malkvarn och Gåsfeten. Resultaten från dessa inventeringar visar att Malkvarn har höga naturvärden i form av blåmusslor och tång samt hög förekomst av fisk. Gåsfeten har ett visst naturvärde, men djuputbredningen av tång är begränsad.De grunda vikarna som har inventerats inom projektet är viktiga att bevara för att säker-ställa att den biologiska mångfalden inte utarmas. Naturvärdena i vikarna är höga med avseende på vegetation och observerad förekomst av fisk i olika storlek. Grunda vikar är ofta attraktiva för människor och därmed finns ett intresse av att exploatera vikarna med bebyggelse, bryggor, bojar och i många fall är muddring aktuellt för att tillgängliggöra vikar för det båtburna friluftslivet. Mänskliga verksamheter av denna typ kan ha stor ne-gativ inverkan på naturvärden och lokala bestånd av t.ex. gädda och abborre kan slås ut. Genom att inrätta marina biotopskydd i de mest värdefulla vikarna är förhoppningen att dessa ska utgöra kärnområden för biologisk mångfald med möjlighet att fungera som till-flyktsorter och spridningskorridorer i ett annars fragmenterat landskap. Den kunskap som har tagits fram inom projektet är ett viktigt underlag för Länsstyrelsens arbete med områ-desskydd. Ett nätverk av marina skyddade områden ökar möjligheterna för att skapa mot-ståndskraftiga ekosystem.