Hälsorelaterad miljöövervakning (HÄMI) startade i början av 1990-talet inom ramen för Naturvårdsverkets miljöövervakning. Syftet med programområdet är att övervaka hälsoeffekter som kan kopplas till miljön. För att kunna göra detta utförs bland annat undersökningar där halter av miljöföroreningar i blod, bröstmjölk, urin och luft mäts. Även studier av astmatikers besvär till följd av luftföroreningar utförs. Denna rapport är en utvärdering av det arbete som gjorts inom HÄMI och hur verksamheten kan utvecklas för att svara ännu bättre mot kommande utmaningar och krav.

Den övergripande målsättningen med den hälsorelaterade miljöövervakningen (HÄMI) är att följa exponering för miljöföroreningar över tid, speciellt hos känsliga och riskutsatta grupper, och att så långt som möjligt identifiera de huvudsakliga exponeringskällorna för att möjliggöra en effektiv exponeringsreduktion. Det specifika syftet med föreliggande projekt var att belägga exponeringsnivåer för kvicksilver, framförallt metylk vicksilver (MeHg), hos kvinnor i barnafödande ålder med hög fiskkonsumtion. De utgör en potentiell riskgrupp i den allmänna befolkningen eftersom fostret är speciellt känsligt för MeHg. Kvicksilverhalter i blod och hår utvärderas i relation till fiskintag (sort och mängd). Tidigare undersökningar inom den hälsorelaterade miljöövervakningen har påvisat stor variation i exponeringen för MeHg även bland kvinnor med måttlig fiskkonsumtion. Genom denna studie och upprepade undersökningar kan eventuella förändringar i exponering över tid detekteras. Resultaten från studien jämförs med resultat från tidigare projekt inom HÄMI och andra svenska studier. På lång sikt är förhoppningen att exponeringen sjunker till en nivå som medför att kostrekommendationerna för fiskintag kan tas bort. Detta är i linje med det nationella miljömålet ”giftfri miljö” som regering och riksdag beslutat om. Föreliggande undersökning har utförts i samarbete mellan Institutet för Miljömedicin (IMM), Karolinska Institutet och Livsmedelsverket på uppdrag av Naturvårdsverket.

Denna rapport sammanfattar resultatet av ett projekt för att ta fram information och ny kunskap gällande möjliga miljö- och hälsorisker av perfluoralkylerade och polyfluoralkylerade ämnen (PFAS) i Sverige. Projektet har utförts i form av en riskbedömning, bestående av en exponeringsbedömning med svenska monitoringdata för 23 utvalda PFAS i människor, däggdjur, fågel och fisk,en farobedömning med toxikologiska data på däggdjur, fågel och fisk för deutvalda ämnena och en riskkaraktärisering för människa, däggdjur, fågel ochfisk. Detta är den första hälso- och miljöriskbedömningen som undersöker ett stort antal PFAS, individuellt och i kombination. I den hälsorelaterade exponeringsbedömningen valdes två populationer ut– människor exponerade indirekt via miljön (dvs. allmänbefolkningen) och enyrkesexponerad grupp – professionella skidvallare. Exponeringsdata i form avPFAS-halter i blod och serum användes. Resultatet visade att de undersökta PFAS-kongenerna förekom i serum i låga ppb-halter (ng/ml) i allmänbefolkningen. I en liten subpopulation av allmänbefolkningen som ätit kontaminerad fisk kunde högre ppb-halter av PFOS uppmätas. I den yrkesexponerade gruppen förekom avsevärt högre koncentrationer av vissa kongener, t exPFNA och PFOA som uppmätts i höga ppb- eller låga ppm- halter (μg/ml),ca 125 och 200 gånger högre än i den allmänna befolkningen. Tidstrendstudieri den allmänna befolkningen visade att halterna av PFOS, PFDS, PFOSA ochPFOA i serum förefaller minska, medan halterna av PFBS, PFHxS, PFNA,PFDA och PFUnDA istället förefaller öka. I den hälsorelaterade farobedömningen användes främst data och slutsatser från redan existerande faro- eller riskbedömningar, som kompletterades med nytillkomna eller andra relevanta data. Två toxikologiska endpoints somidentifierades som gemensamma för PFAS användes: 1) levertoxicitet, och 2)reproduktions/utvecklingstoxicitet. För kongener som saknade toxikologiska data eller interndoser gjordes en ”read-across”, dvs. extrapolering av data, tillden närmaste mest potenta kongenern för respektive endpoint. Andra toxikologiskaendpoints som uppvisade lägre effektnivåer än lever- eller reproduktionstoxicitet beaktades också. Resultatet av farobedömningen visade att deolika PFAS-kongenerna var relativt lika avseende deras potens för lever- ochreproduktionstoxicitet, med utgångspunkter (på engelska ”point-of-departure”)på 4–89 μg/ml serum respektive 4–> 60 μg/ml serum. Användbara toxikologiskadata med interndoser fanns tillgängliga för 4 av 15 kongener i allmänbefolkningen och 5 av 17 kongener för de yrkesexponerade. För några kongenerkunde ytterligare toxikologiska endpoints identifieras (immuntoxicitet, påverkanpå bröstkörtelutveckling, fetma) vid väldigt låga effektnivåer – vid eller undernuvarande exponeringsnivåer för allmänbefolkningen. Epidemiologiska studiervisade motstridiga resultat.Riskkaraktäriseringen visade inte på någon risk1 för lever- eller reproduktionstoxiciteti allmänbefolkningen, vare sig för enskilda kongener eller i kombination. I den subpopulation som ätit kontaminerad fisk kunde däremot enrisk för levertoxicitet påvisas baserat på uppmätta PFOS-halter. För de yrkesexponeradeskidvallarna kunde en risk för levertoxicitet identifieras, baserat på enskilda kongener och i kombination, samt för reproduktionstoxicitet baserat på den samlade PFAS-exponeringen. Det bör dock understrykas attdenna grupp omfattar ett mycket begränsat antal människor i Sverige.I den miljörelaterade exponeringsbedömningen valdes 5 arter/grupper utmed följande vävnadsmatriser: 1) säl (lever), 2) utter (lever), 3) fågel (ägg),4) marin fisk (lever) och 5) högexponerad sötvattensfisk (muskel), baserat påförekomsten av PFAS i dessa arter. Alla dessa finns i, eller är kopplade till, denakvatiska miljön och visar på hur PFAS sprids till miljön. I de terrestra artersom granskades var halterna av PFAS signifikant lägre. PFOS var den dominerande kongenern i alla arter och kunde uppmätas i låga ppm-nivåer eller högappb-nivåer i säl och utter, fågelägg och högexponerad sötvattensfisk, och i lågappb-nivåer i marin fisk. I säl och utter kunde en nedåtgående trend för halterav sulfonater och en ökande trend för halter av karboxylater urskiljas. I äggfrån pilgrimsfalk var alla uppmätta kongener långkedjiga och en tidstrendstudievisade att nivåer av sulfonater var oförändrade eller nedåtgående, och att karboxylater med en kedjelängd av 11–15 kol minskar, men att PFNA ochPFDA ökar. I marin fisk innehåll alla detekterade kongener sex eller fler kolför sulfonater, och nio eller fler kol för karboxylater, vilket troligen återspeglar den högre biokoncentrationsfaktorn (BCF) för långkedjiga kongener. PFAShalterna var betydligt högre i högexponerad sötvattensfisk än i marin fisk. I den miljörelaterade farobedömningen användes för säl och utter samma toxikologiska endpoints och utgångspunkter som i den hälsorelaterade farobedömningen,baserat på deras gemensamma toxikologiska dataunderlag, menmed skillnad i de specifika kongener som undersökts samt att halter i leveranvändes som interdos istället för serum. Användbara toxikologiska data medinterndoser i lever var tillgängliga för 4 av 17 kongener, varav data för övrigakongener behövde extrapoleras. För fågel togs enbart data från reproduktionstoxicitetsstudiermed interndoser uppmätta i ägg i beaktande, vilka fannstillgängliga för 5 av 15 kongener, varav de övriga behövde extrapoleras. Få relevanta studier på reproduktionstoxicitet av PFAS i fågel fanns tillgängliga, och i dessa kunde endast effekter påvisas för PFOS. Dataunderlaget på PFAS i fågel kan därför anses osäkert med avseende på toxiska effekter, effektnivåeroch de extrapoleringar som gjorts. För fisk så fanns data tillgängliga för 5 av17 kongener och toxiska effektnivåer och utgångspunkter bör betraktas som högst osäkra beroende på att olika typer av studier, arter, och endpoints har använts, vilket gör dem väldigt svåra att jämföra mellan olika kongener. Dessa extrapoleringar är därför högst osäkra.Resultatet av riskkaraktäriseringen för säl och utter visade på risk för levertoxicitetoch reproduktionstoxicitet för enskilda kongener och/eller i kombination.Det bör poängteras att slutsatser gällande säl och utter är baserade pågenomsnittsnivåer av PFAS vid den sista tidpunkten i tidstrendstudier, och att nivåerna kan vara högre på individnivå, vilket skulle resultera i lägre säkerhetsmarginaler.För reproduktionstoxicitet i fågel kunde en risk påvisas, där de högsta halterna i pilgrimsfalksägg (provtagna 2006) översteg de halter iägg där en studie visat toxiska effekter, och där den genomsnittliga halten varnära de toxiska effektnivåerna. Det kan därför inte uteslutas att halterna av PFOS i dessa ägg kan ge upphov skadliga effekter. För marin och högexponerad sötvattensfisk indikerar tillgängliga data ingen risk för skadliga effekter. Det bör dock tydliggöras att data för fisk, monitoring såväl som toxicitetsdata och dess extrapoleringar är förknippade med en hög grad av osäkerhet p.g.a.brister i dataunderlaget.

Blodprov för metallanalyser tas vanligtvis via prov av venblod från armvecket. Detta är dock eninvasiv metod och provtagningen måste utföras av medicinskt utbildad personal. Ett sätt att erhållablod med en mindre invasiv metod och som ger betydligt mindre blodvolym är att genom ett stick ifingret droppa kapillärblod på ett filterpapper som får torka. Ytterligare fördelar med dennaprovtagningsmetod är att det blir möjligt med ”självprovtagning” och att för en mindre kostnad kanblod samlas in från fler personer.Vi genomförde ett utvecklingsprojekt för att ta fram en metod för att samla in och mäta metallernakadmium, kvicksilver och bly i torkat blod (blodspottar på filterpapper) erhållet via självprovtagninggenom stick i fingret.Vi tog fram en sur tvättmetod för att tvätta bort metaller (bakgrundshalter) i filterpapper innan dekan användas för provtagning. Vi utvecklade en enkel men effektiv alkalisk urlakningsmetod avmetaller i blodspottarna. Vi tog fram ett självprovtagningskit för blodspottar samt instruktionsvideodesignat för att minimera kontaminering av metaller i omgivningsmiljön. Vi jämfördevenblodsprovtagning med självprovstagning för 17 försökspersoner och fann överensstämmelseframförallt för bly. Vi gjorde en inter-laboratoriejämförelse för mätning av metaller i blodspottar frånfem personer och fann överensstämmelse för kvicksilver och bly.Studien visar att det är möjligt att mäta toxiska metaller i små volymer från blodspottar erhållna viasjälvprovtagning. Emellertid skilde sig halterna i venblod och i blodspottar för vissa personer ochframförallt för kadmium. Det beror troligen på att blodspottarna kan kontamineras vid utstansningmed de stansverktyg som finns att köpa på marknaden. Ytterligare metodutveckling via framtagningav adekvat stansverktyg rekommenderas för att kunna mäta kadmium i blodspottar samt att däreftertesta metoden i HÄMI-projekt.

The SCAC-2 program was funded by the Swedish Environmental Protection Agency (Swedish EPA) in order to provide an extended scientific knowledge base in national and international discussions and negotiations on the development of new air pollution policies and measures.

The program was focused on four main areas: air pollution and climate interactions and hemispheric transport, air pollution and human health with focus on particles from transport and domestic wood burning; ecosystem effects (and air pollution – climate interactions) of ozone and nitrogen, the latter with emphasis on national nitrogen budgets and biodiversity. Integrated assessment modelling and identification of the most efficient abatement strategies was also included.

The report contains a detailed summary in Swedish. (In Swedish: Rapporten innehåller en utförlig sammanfattning på svenska.)

Institutet för Miljömedicin vid Karolinska Institutet har på uppdrag av Naturvårdsverket utarbetat en strategi för att bedöma och kvantifiera hälsopåverkan av trafikbuller i Sveriges befolkning utifrån nationella beräkningar av antalet exponerade och aktuell evidensbaserad kunskap om samband mellan trafikbuller och hälsa. Uppdraget har utförts i nära samarbete med Arbets- och miljömedicin vid Göteborgs universitet som ansvarat för att ta fram underlag för att planera framtida nationella kartläggningar av bullerexponering vid Sveriges bostäder lämpade för att bedöma hälsorisker knutna till exponeringen. Uppdraget syftade även till att bedöma den nationella bullerkartläggningens tillämpningsområden.Att på regelbunden basis göra nationella kartläggningar av trafikbuller och dess hälsopåverkan med en standardiserad och reproducerbar metodik är viktigt som underlag för bedömningar av trafikbuller som folkhälsoproblem. En rekommendation är att kartläggningarna görs minst vart femte år. Vid beräkning av hälsopåverkan bör särskild hänsyn tas till Världshälsoorganisationens (WHO) hälsobaserade riktvärden för trafikbuller som inneburit en skärpning jämfört med tidigare värden.Beslut om vilka hälsoutfall som ska inkluderas i beräkningar av hälsopåverkan av trafikbuller bör baseras på aktuell vetenskaplig evidens om föreliggande orsaks- och exponering-responssamband. En rekommendation är att primärt beräkna hälsopåverkan utifrån de utfall som bedömts ha en hög eller måttlig vetenskaplig evidens, vilket i nuläget innefattar allmän störning och sömnstörning för samtliga trafikslag, samt ischemisk hjärtsjukdom och stroke i relation till vägtrafikbuller. Den totala hälsopåverkan är dock sannolikt större och kan komma att öka när evidensen stärks för ytterligare hälsoutfall.

Under hösten 2019 genomförde Institutet för Miljömedicin vid Karolinska Institutet på uppdrag av Naturvårdsverket en förstudie rörande sömnstörningar från flygbuller. Syftet med förstudien var att ta fram en utvecklad bakgrundsbeskrivning rörande sömnstörningar från flygbuller samt en synopsis och projektbeskrivning för en fortsatt utredning av frågan. Den fortsatta utredningen avsågs redogöra för kunskapsläget om risker för sömnstörningar från flygbuller i en svensk kontext, med svenska bullermått och med svenska förutsättningar rörande ljudisolering i byggnader, flygplatsers storlek och urbaniseringsgrad.

Den föreliggande rapporten inleds med en allmän kunskapsöversikt av flygbullers inverkan på sömnen som till övervägande del baseras på resultat från förstudien. Därefter görs en översyn av möjligheterna att ta fram en metod att estimera L_Amax utifrån kännedom om L_night, samt det omvända förhållandet (se bilaga 1, Relationer mellan ljudmåtten L_Amax och L_night vid bullerexponering från flygtrafik vid svenska flygplatser). Detta är ett underuppdrag till huvudstudien som har genomförts av Ulf Tengzelius vid Aurskall Akustik och KTH. Vidare görs en analys av förhållanden runt svenska flygplatser avseende byggnadsbeståndets ljudstandard, flygplatsers storlek och urbaniseringsgrad. Uppdraget att analysera ljudstandarden i byggnadsbeståndet runt svenska flygplatser har genomförts av Christian Simmons, Simmons Akustik AB (se bilaga 2, Ljudisolering mot flygbuller - Bedömning av bostäder runt svenska flygplatser). Efter detta görs en detaljerad genomgång av de forskningsstudier som ligger till grund för WHO:s slutsatser om samband mellan flygbuller och sömnstörningar, inklusive risk för uppvaknanden och sömnstadieförändringar, påverkan på blodtryck och hjärtfrekvens, motilitet (kroppsrörelser) samt självrapporterad sömnstörning. Mer långtgående effekter av sömnstörningar på hjärt-kärlsystemet och metabol påverkan har bedömts ligga utanför ramen för detta uppdrag och berörs därför inte annat än i den allmänna kunskapsöversikten. I rapportens sista avsnitt beskrivs kunskapsläget om skillnader i hälsopåverkan mellan olika trafikslag som skulle kunna motivera en strängare hållning vad gäller flygbuller gentemot övriga trafikslag.

Kunskapsöversikt

Baserat på nuvarande kunskapsunderlag om flygbuller och sömn finns god evidens för att flygbuller påverkar sömnen, och därmed hälsan, på många olika sätt. Vad gäller omedelbara effekter ses ökningar i antalet uppvakningar och sömnstadieförändringar från maximalnivåer inomhus i sovrummet på 38 dB. Även för motilitet, dvs. kroppsrörelser, ses tydliga exponering-responssamband med start från cirka 32 dB L_AS,max inomhus. Vad gäller effekter på blodtryck och hjärtfrekvens finns ingen tröskelnivå angiven i litteraturen men ökningar i blodtryck och hjärtfrekvens har setts från cirka 35 dB L_AF,max. Till viss del kan man vänja sig vid ljud så att man inte vaknar lika lätt om man är van vid ljudmiljön, men de fysiologiska förändringarna, dvs. påverkan på stresshormoner, blodtryck och hjärtfrekvens, kvarstår även vid långvarig exponering. Det finns även tydliga samband mellan bullernivån från flygtrafik utomhus vid bostaden och andelen allvarligt sömnstörda till följd av flygbuller i befolkningen. Ca 11 procent anger att de är mycket sömnstörda vid en ljudnivå på 40 dB L_night. Långvariga effekter av flygbuller på hjärt-kärlsystemet och metabola utfall har studerats i begränsad utsträckning men det finns studier som visar samband med t.ex. högt blodtryck, hjärtinfarkt och bukfetma. Det är oklart vilken medierande effekt bullerorsakad sömnpåverkan har på dessa samband.

Slutsatser om möjligheterna att ta fram en metod för omräkning från L_night till L_Amax

I internationella forskningsstudier används ofta EU-måtten L_den, eller dess grundkomponenter L_day, L_evening och L_night, för att kvantifiera bullerexponering från flygtrafik. I Sverige däremot är det vanligare att använda L_Amax, vilket i många fall gör det svårt att översätta resultat från t.ex. andra europeiska studier till en svensk kontext. Omräkningar mellan L_Amax och L_night har många osäkerhetsfaktorer. Till att börja med är ljudnivåmått/indikatorer som dessa framtagna i syfte att representera olika aspekter av ljudmiljön och därmed inte direkt jämförbara utan snarare etablerade för att tillsammans kunna ge mer heltäckande information av bullerhändelser. Slutsatsen från denna undersökning är att det finns en möjlighet att anta ett samband mellan L_Amax och L_night utifrån antaganden om faktorer såsom 1) avstånd mellan mottagare och flygplan, 2) flygplanstyper, 3) antal överflygningar och dess fördelning över dygnet, samt 4) L_Amax och L_AE-bullerdata för ingående flygplanstyper. Dock infinner sig svårigheter att tolka och nyttja den här typen av estimat då vi inte har att göra med ett 1:1-samband mellan L_night och L_Amax utan istället tvingas införa ett flervariabel-beroende. Resultaten från denna rapport bör utvärderas och ställas mot den tänkta användningen och vad en implementering av metoden skulle kunna ge.

Ljudstandard i bostadsbeståndet, flygplatsers storlek och urbaniseringsgrad i Sverige

Underutredningen av ljudstandard i bostadsbeståndet runt svenska flygplatser i den föreliggande undersökningen gör gällande att den A-vägda ljudnivåskillnaden (ΔLA,C4) mellan frifältsnivåer utomhus och medelljudnivåer inomhus bör ligga i intervallet 30–35 dBA, det vill säga minst 5 dBA högre än vad som ofta antas som schablonvärde i internationella bullerkartläggningar (25 dBA). I en mindre andel av husen, där tätnings- och glasningslister runt fönster inte underhållits eller där andra bulleråtgärder inte har vidtagits, kan värdet ligga 5–8 dB lägre. Swedavias åtgärdsprogram har dock lett till att de flesta bostadshus nära de större flygplatserna har inte maximalnivåer över 45 dBA inomhus. Det bör påpekas att dessa beräkningar innehåller osäkerheter avseende relevans för hälsoeffekter. Till exempel sågs i en nyligen genomförd undersökning i Stockholms län (baserad på Miljöhälsoenkät 2015) ingen tendens till att folk i Sverige störs mindre av flygbuller vid en viss fasadbullernivå än i studier från andra länder (Eriksson m. fl. 2020).

Majoriteten av de svenska flygplatserna där det bedrivs linjefart och/eller chartertrafik (statliga, kommunala och privata) har färre än 20 000 flygrörelser per år, vilket i ett internationellt sammanhang får betraktas som mindre flygplats. Störst är Stockholm-Arlanda flygplats med ca 230 000 flygrörelser årligen, följt av Göteborg-Landvetter (ca 70 000 flygrörelser), Stockholm-Bromma (ca 56 000 flygrörelser) och Malmö flygplats (ca 38 000 flygrörelser). Medelvärdet för svenska flygplatser var år 2019 ca 17 000 flygrörelser (notera: Innan Corona-pandemin). Vad gäller urbaniseringsgrad är befolkningstätheten överlägset högst runt Bromma flygplats med 5 203 invånare per km2 . Bromma saknar dock i princip flygtrafik nattetid vilket begränsar inverkan på sömnproblem, även om det kan förekomma störningar i form av försvårad insomning och förtidigt uppvaknande kopplat till överflygningar under morgon och kväll och från ambulansflyg nattetid. Bland övriga flygplatser där det bedrivs någon form av nattrafik är befolkningstätheten låg (mellan 19 och 149 invånare/ km2 ). Medelvärdet i kommuner runt svenska flygplatser var 184 invånare/km2 ).

Slutsatser om hur de internationella forskningsresultaten ska tolkas i en svensk kontext

Utifrån ovanstående förutsättningar kan man dra följande slutsatser om sambandens giltighet i en svensk kontext: Sambandet mellan flygbuller och uppvaknanden/sömnstadieförändringar baseras på ljudnivån inomhus och påverkas således inte av bostädernas ljudstandard, annat än att man vid uppskattningar om risker bör utgå ifrån ljudnivåer som förekommer i det svenska bostadsbeståndet. I Sverige tillämpas riktvärdet 70 dB L_Amax utomhus för flygbuller. Med rådande byggnadsstandard där en fasadreduktion på ~25–35 dB förväntas, beroende på om bostaden underhållits och bulleråtgärdats eller ej, motsvarar det en ljudnivå på 35–45 dB L_Amax inomhus. Detta ger en sannolikheten att vakna eller övergå i ytlig sömn mellan 0,1 och 1,8 procent (tabell 1) (Basner och McGuire 2018, Basner m. fl. 2006). Författarna till studien poängterar dock att dessa sannolikheter kan vara underskattade då analysen baseras på i huvudsak friska personer utan någon form av underliggande sömnproblem. Flygplatsen Köln-Bonn, där studien genomfördes, är något mindre än Stockholm Arlanda flygplats men har en högre urbaniseringsgrad.

Sambandet mellan flygbuller och blodtryck och hjärtfrekvens baseras även det på ljudnivån inomhus och påverkas därmed inte av bostäders ljudstandard. I den så kallade HYENA-studien ingick försökspersoner boende runt Bromma och Arlanda flygplats som uppvisade små men statistiskt säkerställda ökningar av blodtrycket kopplat till en flygbullerhändelse liknande dem vid övriga studerade populationer runt flygplatserna Heathrow, Malpensa och Aten (Haralabidis m. fl. 2008). För blodtryck finns inga exponering-responssamband framtagna men effekter på blodtrycket kan väntas från ljudnivåer inomhus på 35 dB L_AF,max. Vad gäller hjärtfrekvens är evidensen i dagsläget för svag för att dra säkra slutsatser.

För motilitet ses ökningar kopplat till flygbuller från ljudnivåer på ca 32 dB L_AS,max inomhus (Passchier-Vermeer m. fl. 2002). Vid ljudnivåer i det svenska bostadsbeståndet (35–45 dB L_Amax) kan man förvänta sig små ökningar i motiliteten med upp till ca 1,5 % ökad risk. Studien om motilitet baserar sig på data från en befolkning boende runt Schiphol flygplats som är avsevärt större än de svenska flygplatserna. Befolkningstätheten motsvaras ungefärligen av den runt Stockholm-Bromma flygplats.

Självrapporterad sömnstörning kopplas i WHO:s granskning till ljudnivån från flygtrafik utomhus (Nguyen m. fl. 2009, 2010, 2011, 2012, 2015, Schreckenberg m. fl. 2009 samt Yano m.fl. 2015). Här spelar således bostädernas ljudreducerande kapacitet som modererande variabel en relativt stor roll. Sammantaget finns en risk att WHO:s exponering-responskurva för självrapporterade sömnbesvär (uppvaknanden, svårt att somna och allmän sömnstörning) är något överskattad gentemot svenska förhållanden. Detta i huvudsak beroende på att majoriteten av studierna (fem av sex) baseras på populationer från Vietnam där förutsättningarna i många aspekter är olika svenska förhållanden. I synnerhet gäller detta bostädernas ljudstandard, men även flygplatsernas storlek och urbaniseringsgrad. I en av studierna ökade dessutom trafiken vid flygplatsen avsevärt under observationsperioden, något som kan ha lett till en överrapportering av sömnrelaterade besvär som följd av själva förändringen. Något som motsäger detta är att studien från Tyskland (Frankfurt), där förutsättningarna är mer lika svenska förhållanden, visar det näst högsta riskestimatet för självrapporterad sömnstörning kopplat till flygbuller (figur 14). Vidare visar svenska data att sambandet för allmän störning till följd av flygbuller stämmer väl överens med internationella data (Eriksson m. fl. 2020).

Slutsatser motiv till en strängare hållning vad gäller flygbuller gentemot övriga trafikslag

Sammantaget finns evidens för strängare riktvärden för flygbuller än för väg- och spårtrafikbuller. Detta baserar sig i synnerhet på de skillnader som föreligger avseende självrapporterade besvär, där andelen besvärade är betydligt högre för flygbuller än för andra trafikslag, både vad gäller allmän störning och sömnstörning. Självrapporterad sömnstörning ses som en särskilt viktig markör för hälsorelaterad påverkan av buller i befolkningen. Försämrad sömn har både direkta effekter, till exempel i form av försämrad livskvalitet, och kan leda till flera allvarliga hälsoeffekter på lång sikt, däribland hjärt-kärlsjukdom (Basner och McGuire 2018). Ett ytterligare motiv till hårdare krav vad gäller flygbuller är den inverkan man sett på barns kognitiva funktioner, med en försening i läsinlärning, sämre resultat på standardiserade test och försämrat långtidsminne. Dessa effekter ses inte i samma utsträckning för väg- och spårtrafikbuller, även om den samlade evidensen bedöms som låg eller mycket låg beroende på en avsaknad av studier.

Syftet med projektet var att undersöka sambandet mellan halter av per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) i dricksvatten (DV) och i serumprover från befolkningsgrupper som druckit PFAS-förorenat DV under lång tid. Målet var att utveckla en populationsmodell där PFAS-halter i serum kan uppskattas från PFAS-halter i DV och exponeringstid för detta DV. I projektet användes redan publicerade resultat från studier av PFAS-halter i serum och DV, omfattande anställda vid Arvidsjaurs flygplats (brunnsvatten), permanent/fritidsboende i närheten av Luleå flygplats (brunnsvatten), permanent/fritidsboende i närheten av Visby flygplats (brunnsvatten), och invånare från Uppsala (kommunalt DV). En grupp vuxna från Karlshamn (kommunalt vatten) fick representera populationer som druckit rent DV. Linjära regressionsanalyser visade starka samband mellan uppmätta PFAS-halter i serum och DV. PFHxS uppvisade den högsta kvoten mellan halt i serum och DV (ca 100), medan PFHxA och PFBS hade kvoter i intervallet 1-2. Skillnaderna i kvoter, som illustrerar hur effektivt PFAS bioackumuleras i kroppen från DV, är relaterad till hur länge olika PFAS stannar i kroppen efter avslutad exponering (halveringstider). PFAS med långa halveringstider (PFOA, PFHxS, PFOS) hade klart högre kvoter, och därmed högre bioackumulering, än PFAS med korta halveringstider (PFHxA, PFBS). I separata regressionsanalyser observerades lägre kvoter mellan PFAS-halt i serum och DV hos kvinnor än hos män, vilket antyder att kvinnor inte bioackumulerar de studerade PFAS från DV i lika hög grad som män. Befolkningen i Sverige exponeras för PFAS från andra källor än DV, vilket leder till bakgrundshalter av PFAS i serum även bland dem som inte druckit förorenat DV. Resultaten från regressionsanalyserna användes för att uppskatta vid vilka halter av PFAS i DV som det med stor sannolikhet går att upptäcka PFAS-halter i serum som ligger över bakgrundshalterna. Dessa PFAS-halter i DV varierade mellan olika PFAS, från ca 50 ng/L för PFOA till ca 100 ng/L för PFOS. Dessa halter ligger mycket högre än de som normalt uppmäts i kommunalt och enskilt DV i Sverige, och representerar halter i starkt förorenade områden. Med den relativt enkla populationsmodell som utvecklats i projektet kan man beräkna hur halterna av PFAS i serum påverkas av PFAS-halterna i DV. Dessutom kan man beräkna hur PFAS-halterna i serum påverkas av exponeringstiden för det förorenade DV, samt hur halterna minskar i serum efter övergång till rent DV. Som ingångsvärden i modellen användes de bakgrundshalter av PFAS i serum och kvoter mellan serum/DV-halter av PFAS som tagits fram i regressionsanalysen. Dessutom utnyttjades de halveringstider som tagits fram för de som arbetade (och konsumerade PFAS-förorenat DV) vid Luleå flygplats, samt en population vuxna från Canada. I ett test av modellen jämfördes de modellerade halterna av PFOA, PFHxS och PFOS i serum med uppmätta halter i tre populationer från Sverige (Ronneby), Italien (Veneto) och Arnsberg (Tyskland) som druckit förorenat DV under lång tid. Jämförelsen visade att modellen på ett bra sätt uppskattar variationen av halterna i serum i populationen, men att den underskattar medelhalterna, om medianen används vid jämförelsen. Om de modellerade medelvärdena (artimetiskt medelvärde) istället används i jämförelsen med de uppmätta medianerna, ligger de modellerade och uppmätta medel-halterna nära varandra. De observerade skillnaderna kan bero på att den regressionsanalys som användes för att ta fram ingångsvärdena i modellen påverkat fördelningen av värdena på ett sätt som inte helt överensstämmer med fördelningen i de studerade populationerna. Eliminering av PFAS efter övergång till rent DV modellerades också. Som exempel användes haltdata från de Ronnebybor som druckit förorenat DV under lång tid. Som slutpunkt i modelleringen användes den serumhalt som i medeltal representerar ett långsiktigt intag av PFAS i nivå med det tolerabla veckointaget (serumTVI), som EFSA tagit fram i sin senaste riskbedömning. SerumTVI är uppskattat för en summa-halt av PFOA, PFNA, PFHxS och PFOS i serum (6,9 ng PFAS4/ml). Modelleringen pekar mot en stor variation i den tid det tar innan serumTVI nås i en befolkningsgrupp efter byte till rent DV. Den kortaste tiden modellerades till 14 år och den längsta till längre än en livstid. Resultaten i projektet uppmuntrar till fortsatt utveckling av modellen för uppskattning av PFAS-halter i serum från uppmätta halter i DV.

Serumhalter av PCB och klorerade bekämpningsmedel studerades bland 205 äldre kvinnor

från 12 län efter syd- och ostkusten samt runt Vänern och Vättern. Syftet var att undersöka om

det finns regionala skillnader i kroppsbelastning av PCB och klorerade bekämpningsmedel

bland äldre kvinnor i Sverige. Tio PCB-föreningar (IUPAC nr 28, 52, 101, 105, 118, 138,

153, 156, 167 och 180) och 10 föreningar härrörande från klorerade bekämpningsmedel

analyserades (

p,p'-DDT, o,p'-DDT, p,p'-DDE, p,p'-DDD, HCB, -HCH, -HCH, -HCH,

trans

-nonaklor och oxyklordan). I den statistiska analysen delades de 12 länen in i fyra

regioner, Malmö-, Linköpings-, Uppsala- och Umeå-regionen. Multipel regressionsanalys, där

medelhalterna justerats för kvinnornas ålder, BMI och viktminskning under de senaste tre

månaderna, visade att kroppsbelastningen av PCB 153, PCB 156, PCB 180 och HCB var

13%-29% högre i Malmö-regionen än i de andra regionerna. Störst skillnad erhölls för -

HCH, där kvinnor från Malmö-regionen hade nästan dubbelt så höga medelhalter än kvinnor

från Uppsala- och Umeå-regionen. I fallet oxyklordan visade de justerade medelvärdena en

motsatt trend, dvs. halterna var högst i norr. Trots att kroppsbelastningen i några fall var högre

i vissa regioner var skillnaderna inte dramatiska, vilket antyder att exponeringen för PCB och

klorerade bekämpningsmedel har varit förhållandevis jämn över landet bland den allmänna

befolkningen. Resultaten visade att serumhalten av vissa PCB föreningar ökade med ökad

konsumtion av fet fisk bland kvinnorna. De regionala skillnaderna i serumhalt berodde dock

inte på skillnader i konsumtion av fet fisk utan beror troligen till viss del på skillnader i

miljöbelastning mellan olika regioner.

Forskningsprogrammet SCARP, Frisk Luft i Sverige, (2006-2012) har omfattat luftvårdsforskning för tillämpning inom internationellt luftvårdsarbete och det nationella miljömålsarbetet. Programmet har varit inriktat mot hälsoeffekter, partiklars ursprung, spridning och omvandling i atmosfären, ekosystemeffekter av kväve samt beslutstödsmodeller. Forskningen kring hälsoeffekter har bland annat visat ökad risk för kardiovaskulära effekter av exponering för luftföroreningar från vägtrafiken. Vidare visar resultaten att partiklar i dieselavgaser ger en direkt påverkan på hjärta och blodkärl, att vedrök ger upphov till inflammationseffekter. SCARPs forskning visar också att exponering för luftföroreningar från vägtrafiken skadar barns luftvägar upp till skolåldern och bland annat påverkar lungfunktionen negativt. Forskningen inom SCARP har också medfört väsentligt förbättrade möjligheter att modellera bildning och dynamik av sekundära organiska partiklar. Kunskapen har applicerats såväl i EMEPs modell för Europa som i en mer forskningsbaserad modell. Ny metodik och emissionsdata har också tagits fram för partikelemissioner. Forskningen kring ekosystemeffekter av kväve har bland annat medfört fortsatt utveckling och applicering av en modell för att beskriva hur kvävenedfallet påverkar markvegetation till exempel vid olika typer av markanvändning. Forskningen har också visat att kvävenedfallet ger begränsade effekter på kväveläckage med undantag för kalavverkning. I delprogrammet kring beslutsstödssystem har arbetet främst varit inriktat mot att applicera den så kallade GAINS-modellen på svenska förhållanden (till exempel effekten av långa transportfordon och användning av biobränslen inom transportsektorn). Forskningen har specifikt använts för att stärka Sveriges arbete internationellt samt för ett deltagande av EECCA-länderna i det internationella luftvårdsarbetet. 

För att undersöka halter av ftalater i svenskar och vilken matris som bäst lämpar sig för hälsorelaterad miljöövervakning har ftalater och ftalatmetaboliter analyserats i en grupp kvinnor som nyligen fött barn. I samband med förlossning på Universitetssjukhuset i Lund tillfrågades förstföderskor om medverkan och 42 kvinnor kom att ingå i studien. När barnet var 2-3 veckor gammalt pumpade mamman ut 50 mL bröstmjölk. Blod- och urinprov togs en vecka senare. Omfattande förändringar av standardmetoder för provtagning av mjölk och blod gjordes för att minimera risken för kontaminering av proverna. För mjölkprovtagningen användes en specialkonstruerad manuell pump av polykarbonat med ftalatfri packning. Blodprov togs med hjälp av endast kanyl och provrör (eftersom propparna i vaccutainrör innehåller ftalater). Proverna förvarades i värmebehandlade glasbehållare och fosforsyra tillsattes för att motverka metabolism av ftalater i mjölk- och blodprover. Analyserna av bröstmjölk visade värden nära eller under detektionsgränsen (LOD) för flertalet ftalater eller deras metaboliter. Även i blod och serum var nivåerna vanligtvis nära eller under LOD. I urin analyserades endast metaboliter och dessa kunde kvantifieras i 53-100 % av proverna. Nivåerna av ftalatmetaboliter i urin hos de svenska kvinnorna var i paritet med nivåerna hos en allmänbefolkning i USA och Tyskland. Några klara korrelationer mellan nivåer i t ex urin och bröstmjölk respektive blod påvisades inte. Resultaten av studien anger att för närvarande är analys av ftalatmetaboliter i urin den mest framkomliga vägen för skattning av ftalatexponering hos människa. Provtagning och analys av mjölk och blod innebar betydligt större svårigheter. Framför allt framstår risken för kontaminering vid provtagning som betydande och en stor del av ftalaterna och dess metaboliter uppvisade låga halter, vid eller under LOD. Dessutom kan ftalater brytas ned i blod och mjölk. I flertalet internationella publicerade studier av ftalatexponering används urinmetabolit-analyser som ett mått på exponering för ftalater. I en nyligen publicerad amerikansk studie av ett 80-tal nyfödda pojkar sågs ett samband mellan kort ano-genitalt avstånd och nivåer av ftalatmetaboliter i urin hos deras mammor under graviditeten. Den amerikanska studien behöver bekräftas, men metaboliterna var desamma som i vår studie och en jämförelse visar att mediannivåerna var lägre för vissa men högre för andra metaboliter. Vår studie indikerar att svenska kvinnor i fertil ålder inte sällan exponeras för ftalater i nivåer som satts i samband med fosterpåverkan.

Inom ramen för den nationella hälsorelaterade miljöövervakningen (HÄMI) har exponering

för metylkvicksilver (MeHg), persistenta organiska föreningar (POP) och intag av

fiskfettsyror i form av fettsyresammansättningen (Omega-3 index) kartlagts. Studieområdet

begränsades till kommuner i Gävleborgs län, kring Vänern, Vättern och i Småländska

höglandet. Totalt skickades 6 500 enkäter till ett slumpmässigt urval av flickor och kvinnor i

barnafödande ålder (15-45 år). Svarsfrekvensen var 30 %.

Enligt enkätsvaren är det endast en femtedel av landets kvinnor (15-45 år) som följer

Livsmedelsverkets råd att äta fisk 2-3 gånger i veckan, och ca 5 procent åt sällan eller aldrig

fisk. En mindre andel av kvinnorna (1,5 %) konsumerade all sorts fisk minst 30 gånger per

månad, vilket är minst en fiskmåltid varje dag. Konsumtion av riskfiskar var betydligt

vanligare i den studerade gruppen än vad Livsmedelsverket råd anger (2-3 gånger per år).

Enligt enkätsvaren åt 80 procent MeHg-fisk och ca 60 procent åt POP-fisk mer än tre gånger

per år, men de flesta åt dessa fiskar högst en gång per månad.

Baserat på de 1950 enkätsvaren, valdes två grupper av personer ut för förfrågan om

provtagning och kompletterande enkät, en grupp med hög konsumtion av fisk och en med

ingen eller låg konsumtion. Totalt deltog 75 kvinnor i högkonsumentgruppen och 55 kvinnor i

lågkonsumentgruppen.

Blodserumhalten av PCB 153 och HCB hos högkonsumenter av POP-fiskar var signifikant

högre än hos lågkonsumenter. Medianhalten i serum för PCB 153 var 36 ng/g fett (range 9-

125 ng/g fett) bland högkonsumenter och 24 ng/g fett (range 4-74 ng/g fett) bland

lågkonsumenter. Halterna bland högkonsumenterna var något högre än jämförbara halter i

bröstmjölk från förstföderskor från Uppsala (median 31 (range 19-91) ng/g fett) år 2006, men

lägre än tidigare mätningar (median 68 (range 24-186) ng/g fett) från år 1996-97. PCB 153-

halten och även HCB och DDE bland förstföderskor har generellt minskat över tid i takt med

att POP-halterna i miljön har minskat. I vår studie ingick både gravida, förstföderskor,

omföderskor och kvinnor som inte fått barn. Trots att exponeringen har minskat syns ett

samband mellan PCB-halt och konsumtion av fisk, framförallt för konsumtion av fet fisk som

innehåller låg/medelhög halt av POP och av POP-fisk.

Det var ett starkt samband mellan kvicksilverhalten i hår och konsumtion av mager fisk

(R=0,51), riskfiskar (R=0,47) och total fiskkonsumtion (R=0,54). MeHg-halten i hår var

signifikant högre bland högkonsumenter av fisk (MeHg-grupp: median 0,28 mg/kg (range

0,07-2,1 mg/kg), POP/MeHg-grupp: median 0,4 mg/kg (range 0,17-1,6 mg/kg), POP-grupp:

median 0,37 mg/kg (range 0,10-1,2 mg/kg) jämfört med lågkonsumenterna (median 0,07

mg/kg (range 0,01-0,45 mg/kg). Jämfört med tidigare HÄMI-studier var hårhalterna av MeHg

låga i alla grupper. I en tidigare studie av kvinnor (19-56 år) med högt fiskintag var

medianhalten i hår 1,9 mg/kg (range 0,30-14 mg/kg). I en HÄMI-studie av gravida

förstföderskor (20-40 år) från Uppsala var medianhalten i hår 0,35 mg/kg (range 0,07-1,5

mg/kg; Berglund et al., 2001) och i en studie av gravida kvinnor i Västsverige var

medianhalten i hår 0,43 mg/kg (range 0,02-1,8 mg/kg; Rödström et al., 2004). Trots ett

(självrapporterat) högt intag av fisk med potentiellt höga kvicksilverhalter var det ingen av

kvinnorna som överskred WHO:s expertorgan JECFA tolerabla kvicksilverhalt i hår på 2,2

mg/kg. Tre procent av kvinnorna överskred National Research Concil (NRC) tolerabla hårhalt

på 1,2 mg/kg.

Fettsyresammansättningen i blod visade tydligt samband mellan Omega-3 index och total

fiskkonsumtion och konsumtion av olika sorters fisk. Likaså visades att intag av Omega-3

kosttillskott har stor betydelse. De flesta personerna hade ett adekvat intag av Omega-3.

Några (10 %) hade Omega 3-index under 4. Dessa personer tillhör främst lågkonsumentgruppen.

De skulle behöva öka sitt intag av Omega 3, t ex genom ökad fiskkonsumtion. Ett

generellt ökat fiskintag enligt Livsmedelsverkets rekommendationer kommer dock att leda till

en ökad exponering för miljögifter i fisk, eftersom även andra fisksorter än riskfiskar, bidrar

till den totala exponeringen. Det är därför viktigt att även i fortsättningsvis övervaka

exponeringen.

I ett förorenat område i Gusum, Valdemarsviks kommun i Östergötland har en epidemiologisk fall

‐kontrollstudie genomförts. Omgivningsmätningar i detta område har påvisat förhöjda halter av zink (Zn), koppar (Cu), bly (Pb) och kadmium (Cd) i jord, grönsaker, rotfrukter, bär och svamp. Mätningar i lokalt fångad gädda och abborre har påvisat förhöjda halter av PCB och även kvicksilver.

Att äta grönsaker, frukt, bär, svamp och fisk från ett förorenat samhälle skulle kunna innebära ökad exponering för miljögifter jämfört med om man inte äter sådana livsmedel. Vid långvarig hög exponering för miljögifter ökar risken för hälsoeffekter. Risken för hälsoeffekter beror på vilka miljöföroreningar man exponeras för, hur mycket man får i sig av de olika ämnena och hur känslig man är som individ.

Syftet med den här studien var att undersöka om: a) rapporterad konsumtion av lokala livsmedel samvarierar med uppmätta halter av PCB, bekämpningsmedel, bly, kadmium och kvicksilver i en befolkning boende i ett förorenat område, b) befolkningen i ett förorenat område är högre exponerade än befolkningsgrupper i andra områden, c) exponeringen skiljer sig mellan kvinnor och män, och d) individer med cancerdiagnos, som tidigare identifierats via ett nationellt register, skiljer sig från kontroller med avseende på uppmätta halter av miljöföroreningar.

Individer med cancerdiagnos (n=36) och kontroller (n=59; högkonsumenter och lågkonsumenter av lokala livsmedel) som ingick i den tidigare fall

‐kontrollstudien tillfrågades om de ville lämna blod, urin och hår för analys av PCB, bekämpningsmedel, bly, kadmium och kvicksilver samt besvara en enkät om konsumtionsfrekvenser av livsmedel, livsstils‐ och exponeringsfaktorer.

Faktorer som ålder, kön, rökvanor, yrke och cancerdiagnos utvärderades i relation till konsumtion av lokala livsmedel och uppmätta halter av miljöföroreningar i blod, urin och hår. Samband sågs mellan kadmiumhalt i urin och att vara aktiv rökare, konsument av svamp och vegetabilier från Gusum/Ringarums församling, ålder, metallarbete, att ha bott i Gusum i 5 år eller mer och att ha fått en cancerdiagnos. Blyhalt i blod samvarierade med rapporterad konsumtion av viltkött och kvicksilver i hår samvarierade med fiskkonsumtion, både Gusumfisk och annan fisk. PCB samvarierade med ålder, konsumtion av Gusumfisk och strömming, lantbruksarbete och cancerdiagnos. Även halter av bekämpningsmedel samvarierade med lantbruksarbete.

Generellt hade män högre halt av PCB och bekämpningsmedlen transklordan, transnonaklordan än kvinnor och cancerfallen hade högre halt av PCB och bekämpningsmedlet HCB än kontrollerna. Det förekom ingen skillnad i metallhalt mellan män och kvinnor eller mellan cancerfall och kontroller.

Resultaten tyder på att konsumtion av svamp och vegetabilier från Gu

Gusumområdet bidrar till exponeringen för kadmium och att konsumtion av fisk från Gusumområdet bidrar till exponering för PCB och MeHg, men att faktorer som kön, ålder, rökning och yrke spelar stor roll för de uppmätta halterna. Exponering för bekämpningsmedel och kvicksilver kunde inte kopplas till konsumtion av föda från Gusum. Istället är det användning av bekämpningsmedel samt att ha arbetat inom lantbruk som bidrar till exponeringen för bekämpningsmedel och konsumtion av fisk generellt (och inte enbart fisk från Gusum) som bidrar till kvicksilverexponeringen. Uppmätta halter av miljöföroreningar i blod,

urin och hår uppvisade stor variation mellan studiedeltagarna, men låg i nivå med vad som uppmätts hos andra grupper av befolkningen i samma åldersintervall.

I den multivariata analysen sågs samvariation mellan cancerdiagnos och PCB i blod respektive kadmium i urin. I den här studien går det inte att uttala sig om orsaken till cancersjuklighet, dels för att provtagningen har utförts långt efter det att personer har fått sin cancerdiagnos, dels för att orsakerna till cancersjukdom oftast är många och till stor del okända. Materialet är också litet vilket

ökar osäkerheten i analysen. Fortsatta studier av exponering och hälsorisker hos befolkning i kontaminerade områden planeras.

Syftet med denna studie är att kartlägga variationen i oxidativ potential, PAH, oxy-PAH och nitro-PAH förknippade med partiklar (PM10). En viktig fråga är om det finns någon relation mellan toxicitet och halterna av de ämnen som analyseras (PAH, oxy-PAH, nitro-PAH och metaller). Bakgrunden är den bristande kunskapen om vilka kemiska komponenter i partiklarna som har störst inverkan på toxiciteten och hälsoeffekterna. Partiklar insamlades på 3 platser: regional och urban bakgrund och vid en trafiknära plats intill en motorväg. De toxiska analyserna innefattade oxidativ potential med både acellulära och intracellulära metoder.Resultaten visade generellt en högre oxidativ potential för prover insamlade under vinterperioden. Kemisk analys av insamlade partiklar visade att de högsta halterna av PAH (45 föreningar) och oxy-PAH (10 föreningar) uppmättes under vintermånaderna november och december. Högst halter under samtliga månader av total PAH uppmättes i trafikmiljö följt av urban och regional bakgrund. Periodvis kunde koncentrationerna av oxy-PAH i urban bakgrund överstiga koncentrationerna i trafikmiljö, men de var lägst i regional bakgrund under samtliga mättillfällen. Generellt observerades en positiv korrelation mellan totala PAH-halter (summan av PAH, oxy-PAH och nitro-PAH) och oxidativ potential, dvs. att de prover under provtagningsperioden som hade högre totala PAH-halter hade också högre cellulär oxidativ potential. Proverna från urban bakgrund och trafiknära plats visade också en högre oxidativ potential än regional bakgrund. Större mängd partiklar per prov skulle behövts för att kunna göra mer detaljerade analyser av kemisksammansättning och för att kunna dra mer säkra slutsatser om de toxiska effekterna av partiklarna och vilka ämnen som är mest betydelsefulla för de toxiska effekterna

Institutet för Miljömedicin har av Naturvårdsverket fått i uppdrag att genomföra en strategisk utvärdering av HÄMI-serien ”Cancerframkallande ämnen i tätortsluft”. För att genomföra utvärderingen har vi studerat samtliga mätrapporter som publicerats inom projektet, gjort litteratursökning gällande vetenskapligt publicerade artiklar och grå litteratur, samt genomfört en semi-strukturerad intervju med samtliga utförare inom projektet. Utvärderingen har framförallt fokuserat på: lokalisering och omfattning av ingående städer, antal och urval av individer som ska ingå i studien, kvalitetssäkring av analysmetodik och jämförbarheten av analyser vid olika laboratorier, synligheten av projektet som helhet och en genomgång av möjliga nya ämnen och provtagningsmetoder som skulle kunna ingå. Baserat på detta ges ett fåtal rekommendationer för seriens utveckling och revidering. Våra slutsatser kan sammanfattas som att det finns goda förutsättningar för att synliggöra projektet bättre genom att sammanställa och publicera tidstrendsanalyser och populärvetenskapliga rapporter på NV’s hemsida. Dessutom bör NV överväga vikten av slumpartat urval av tvärsnittsbefolkningen vid rekrytering av deltagare då deltagarfrekvensen systematiskt minskat till ca 30%, alternativt bör man införa viktningsfaktorer så att deltagarnas svar följer den nationella proportionen av befolkningen, vilket är av särskild vikt för rökning. Vidare bör nyttan av upprepade mätningar sättas i förhållande till möjlighet att med dessa resurser utföra pumpad provtagning för black carbon (sot) för att få tidsupplöst information om förbränningspartiklar genererade av trafik, istället för att fortsätta mäta NO2, vilket inom projektet inte visat sig vara den proxy som man önskat för trafikrelaterade luftföroreningar. Inkludering av black carbon medger att en annan viktig faktor för befolkningens hälsa kan mätas, även om den ännu inte är klassad som cancerframkallande av IARC.

Exponering för låga halter av kadmium (Cd) via kosten kan ge upphov till benskörhet samt hjärtkärlsjukdom. Kvinnor utgör en riskgrupp. På uppdrag av Naturvårdsverket har vi genomfört en studie med syfte att kartlägga Cd-nivåer i urin hos medelålders kvinnor i Sverige. Vi rekryterade svenska medelålders (50–59 år) kvinnor boende i olika delar av Sverige samt utlandsfödda kvinnor (50–59 år), ffa från Östafrika och från Mellanöstern och boende i södra Sverige. Ingen kvinna hade rökt >10 cigaretter/år de senaste 25 åren. Kvinnorna lämnade biologiska prover och besvarade en enkät med frågor om kost, sjukdom och livsstil. Medianhalten av Cd i urin (U-Cd) bland svenska kvinnor (n=192; medelålder 55 år) var 0,24 μg/g kreatinin (spridning 0,05–7,4), vilket är jämförbart med tidigare mätningar i samma åldersgrupp i Sverige. Medianhalten av U-Cd bland utlandsfödda kvinnor (n=43, medelålder 56 år) var 0,41 μg/g kreatinin (0,15–2,7). Tre svenska kvinnor (1,6%) hade U-Cd >1 μg/g kreatinin, där negativa effekter på njure och skelett påvisats i gruppundersökningar. Motsvarande hos utlandsfödda kvinnor var 7%. Vi fann enbart samband mellan kost och U-Cd hos svenska kvinnor: källa till dricksvatten hade störst betydelse följt av köttkonsumtion. Resultaten tyder på att vissa grupper av utlandsfödda kvinnor har högre U-Cd än svenska kvinnor i samma åldersgrupp och därmed en högre risk för Cd-relaterad sjukdom. Denna grupp av kvinnor bör ingå i den hälsorelaterade miljöövervakningen för Cd och följas upp över tid.

Exposure to methylmercury (MeHg) through fish is a global public health problem. Exposure monitoringis essential for health risk assessment, especially in pregnant women and children due to the documented neurotoxicity. Herein, we evaluate a time series of MeHg exposure via fish in primiparous Swedish women, covering a time period of 23 years (1996e2019). The 655 included mothers were part ofthe POPUP study (Persistent Organic Pollutants in Uppsala Primiparas) conducted by the Swedish FoodAgency (SFA). MeHg exposure was assessed via measurements of total mercury (Hg) in hair using either cold vapor atomic fluorescence spectrophotometry or inductively coupled plasma mass spectrometry, showing very good linear agreement (R2 ¼ 0.97). Maternal characteristics and fish consumption were obtained via questionnaires. The median concentration of total Hg in hair was 0.38 mg/kg (range 0.17e1.5) in 1996 and 0.25 mg/kg (range 0.03e1.1) in 2019. On average the women consumed 11 ± 8.2 mealsof fish per month, and fish consumption was positively correlated with total Hg in hair (Spearmancorrelation: 0.39; p < 0.001). In multiple regression analyses, the geometric mean annual decrease oftotal Hg in hair was 2.5% (95% CI: -3.2, 1.8%). Total fish consumption increased up to 2011 (B: 0.32times/month per year; 95% CI 0.17, 0.46) after which it started to decline (B: -0.66 times/month per year;95% CI -0.92, 0.40). Moreover, both total Hg in hair and fish consumption was positively associated withmaternal age and education, and inversely associated with pre-pregnancy BMI. In conclusion, theexposure to MeHg via fish appears to be slowly declining among Swedish pregnant women.

Exponering för låga halter av kadmium via kosten kan ge upphov till benskörhet, ökad risk för frakturer samt hjärtkärlsjukdom. Kvinnor utgör en riskgrupp. Syftet med studien vara var att jämföra halter av kadmium i urin hos svenska icke-rökande kvinnor i åldern 50–59 år boende i olika delar av landet samt att relatera kadmiumhalterna i urin till kända exponeringskällor. Medianhalten av kadmium i urin bland de undersökta kvinnorna (N=130) var 0,21 μg/g kreatinin respektive 0,20 μg/L (justerat för densitet). Åtta procent av kvinnorna hade en kadmiumhalt som överskred 0,5 μg/g kreatinin och 3 % av kvinnorna hade en halt som överskred 1 μg/g kreatinin och som visat skadlig påverkan på skelettet respektive njurarna. Kvinnor bosatta i Västerbotten och Norrbotten hade lägre kadmiumhalter i urin än kvinnor i Skåne, Stockholm och Västra Götaland. Kvinnor som var födda i ett land utanför Europa hade högre kadmiumhalter i urin än kvinnor födda i Europa. Med avseende på olika typer av livsmedel så hade kvinnor som sällan åt kött och bröd högre kadmiumhalter i urin. Likaså hade kvinnor med högre intag av baljväxter högre kadmiumhalter än kvinnor som rapporterade att de aldrig åt baljväxter. Vi fann inga signifikanta samband med andra typer av livsmedel, kosttillskott, eller källor till dricksvatten. Vi fann geografiska, etniska och kost-relaterade skillnader i kadmiumhalter i urin hos icke-rökande medelålders kvinnor i Sverige. Åtta procent av kvinnorna överskred den kadmiumhalt i urin som har kopplats till skador på skelettet. Vid jämförelse med kadmiumhalterna i urin från den föregående undersökningen 2018–2019 bland icke-rökande kvinnor i åldern 50–59 år så fanns det ingen indikation på att exponeringen har minskat över tid. Därför rekommenderas en fortsatt biomonitorering av kadmiumhalterna i känsliga grupper och insatser för att minska kadmiumexponering i befolkningen är nödvändiga. 

Children spend the majority of their time indoors where they can be exposed to hazardous chemicals in dust. Due to their frequent hand-to-mouth and object-to-mouth activities, children have a higher intake of dust compared to adults. Therefore, there is a need to estimate and evaluate children’s exposure to chemicals via dust in the indoor environments where they spend most time.

In this report, we have reviewed the literature about chemicals in indoor dust collected in Europe, North America and Australasia over the last 13 years. In total, data from 132 publications reporting concentrations of chemicals in dust from homes, schools and preschools were included. The main chemical groups that have been measured in dust were brominated and organophosphate flame retardants (BFRs and OPEs), phthalates and non-phthalate plasticizers, per- and polyfluoroalkyl substances (PFASs), polycyclic aromatic hydrocarbons (PAHs), polychlorinated biphenyls (PCBs), dioxins, pesticides, bisphenols, parabens and metals.

High molecular weight phthalates and non-phthalate plasticizers were generally found at the highest concentrations in dust, followed by lead and some OPEs. The intakes of different chemicals via dust ingestion in 1-2 year old children, based on the highest reported median concentrations in dust, did not exceed available health based reference values. The estimated intakes of the phthalates DEHP and DBP, the brominated flame retardants BDE-47 and -99 as well as lead were among the highest in relation to the health based reference values. The relatively high intakes of phthalates are representative for indoor environments in Sweden, whereas the relatively high intakes of PBDEs reflect the high degree of contamination in the US, which is not relevant for Sweden. For lead, there is no established safe exposure level and the intakes of lead via dust ingestion in 1-2 year old children were

I en tidsserie av kemiska ämnen i urin från fyraåriga barn i Stockholm samlades urinprov in 2015 från 113 barn och analyserades för ftalater, bisfenoler och bekämpningsmedel. Resultaten jämfördes med urinprov insamlade 1998-2000 från en jämförbar grupp fyraåringar. Halter av BPA och metaboliter till idag tillståndspliktiga ftalater var signifikant lägre i urinproven från 2015, medan halterna av metaboliter till en ftalat som fortfarande används i stor utsträckning (DiNP) var högre 2015.

I studien utvärderades även förekomsten av ftalater, alternativa mjukgörare, bisfenoler, fosforbaserade och bromerade flamskyddsmedel i damm från förskolor, samt faktorer av betydelse för dammhalterna av dessa ämnen. Byggnadsår och förekomst av vissa produkter, som skummadrasser, elektronik och PVC-golv, samvarierade med halter av vissa mjukgörare och flamskyddsmedel i damm.

Barns exponering för de undersökta ämnena via dammintag beräknades och jämfördes med hälsobaserade riktvärden. Exponeringen för de undersökta ämnena via damm i förskolan underskred i samtliga fall de hälsobaserade riktvärdena. Exponeringen via intag av damm på förskolan uppskattades motsvara 2-27% av barnens totala intag (baserat på urindata) av olika ftalater och BPA.

Halter av mjukgörare och BPA i damm samvarierade inte med halter av motsvarande metaboliter i urin från förskolebarn, vilket talar för att andra källor än förskoledamm är viktigare för den totala exponeringen för dessa ämnen. Däremot observerades signifikanta korrelationer mellan vissa flamskyddsmedel i damm och handavstrykningsprov från förskolebarn, vilket reflekterar betydelsen av kemikalier i damm för hand-till-mun exponering

Syftet med uppdraget var att fortsätta en tidsserie för miljökemikalier i urin hos svenska fyråriga barnbosatta i Stockholms län. Som första mätpunkt i tidsserien analyserades urinprov som samlades in från100 fyråriga barn i Stockholm under åren 1998-2000, inom den prospektiva studien BAMSE. Den andramätpunkten i tidsserien utfördes år 2015. Då samlades in urinprover från 113 barn i Stockholm. Vid dentredje mätpunkten 2019-2021, samlades prover in från sammanlagt 73 barn i Stockholm för analys avbland annat ftalatmetaboliter, bisfenoler, bekämpningsmedel, PAHer, kotinin och UV-filter.

Vid jämförelse av proven från alla tre mätpunkter, är en sjunkande trend i metabolithalter tydlig och mestframträdande gällande tillståndspliktiga ftalater och bisfenol A, samt även PAH föreningar (pyren,fenantren), nikotin (kotinin) och bekämpningsmedlet klorpyrifos. Däremot har halten av vissaftalatmetaboliter, samt ersättningsämnen för bisfenol A (bisfenol S, 4.4-bisfenol F) ochbekämpningmedel som pyretroid ökat i de nya proven.

I proven från 2019-2022 noterades ett tydligt samband mellan PVC golv i hemmen och högre halter avftalatmetaboliter och bisfenol A. Därtill visade det sig att barn som bodde i stadsmiljö hade signifikanthögre halter av fenantren jämfört med barn i glesbygden. Barnens ålder korrellerade med halten avvissa ftalatmetaboliter och bisfenol A, med högre halter hos de yngre barnen. Förekomsten av astmaeller atopiskt eksem rapporterad av föräldrarna, var korrellerad med halten av vissa ftalatmetaboliter.

Background:

Breast milk is the best source of nutrition for the newborn infant. However, since all infants cannot be

breast-fed, there is a need for background data for setting adequate daily intakes. Previously, concentration data on

major essential elements and some toxic elements in breast milk, based on different analytical techniques, have

been published. There is no recent study on a large number of metals and trace elements in breast milk, using a

sensitive analytical method for determination of low element concentrations.

Methods:

Breast milk concentrations of 32 metals and elements in early lactation (days 14–21) were determined in

a random sample of first time Swedish mothers (n = 60) using inductively coupled plasma mass spectrometry

(ICPMS).

Results:

There were small inter-individual concentration variations in the macroelements Ca, K, Mg, P and S, and

striking similarities across studies and over time, supporting a tight regulation of these elements in breast milk.

Large inter-individual and over time differences were detected for Na concentrations, which may reflect an increase

in salt consumption in Swedish women. Large inter-individual differences were also detected for the microelements

Co, Cr, Mn and Mo, and the toxic metals As, Cd, Pb, Sb and V. Arsenic and B were positively correlated with fish

consumption, indicating influence of maternal intake on breast milk concentrations. Observed differences in breast

milk element concentrations across studies and over time could be attributed to the timing of sampling and a

general decline over time of lactation (Cu, Fe, Mo, Zn), a possible lack of regulation of certain elements in breast

milk (As, B, Co, Mn, Se) and time trends in environmental exposure (Pb), or in some cases to differences in analytical

performance (Cr, Fe).

Conclusions:

This study provides reliable updated information on a number of metals and elements in breast milk,

of which some have not previously been reported.

Keywords:

Breast milk, Toxic metals, Trace elements, Infant exposure, Microelements, Macroelements

Mangan är en metall som förekommer naturligt i vår miljö. Det är ett ämne som har många användningsområden, främst som en komponent i stål, men det används även i färgämnen, rengöringsmedel, svampmedel, blekmedel, tändstickor, fyrverkerier, batterier, som näringstillskott till växter, djur och människa, inom röntgentekniken och som blyersättningsmedel i bensin. Det största tillskottet till vår miljö är dock naturligt, dvs det kommer från berggrunden. Människor får i sig mangan främst genom födan, där cirka 20% av vuxnas dagliga intag beräknas komma från dricksvatten. För spädbarn som främst får bröstmjölksersättning kan dock dricksvatten utgöra en betydande källa. Dessutom innehåller bröstmjölksersättning i sig ofta avsevärt högre halter än de som återfinns i bröstmjölk.

Mangan är ett essentiellt ämne som kroppen behöver för en mängd funktioner. Det är därför viktigt för fostrets normala utveckling. Dock har studier visat att högt intag hos framförallt barn, men även hos äldre, kan påverka nervsystemet, vilket visar sig framförallt genom störningar på beteendet. Samband mellan manganintag och neurotoxicitet har påvisats för olika biomarkörer (manganhalter i blod, hår och konsumerat vatten), olika kognitiva test och olika exponeringskällor. Även om ingen av studierna är helt övertygande med avseende på mangans toxiska effekter på barn, indikerar antalet studier som ändå funnit någon form av samband att barn är mer känsliga för mangans negativa effekter än vuxna. Fler studier behövs dock för att bekräfta dessa samband.

Socialstyrelsens allmänna råd för mangan i dricksvatten från enskilda brunnar (300

μg/L) skyddar sannolikt vuxna och ungdomar från ohälsosam exponering. Det är även troligt att riktvärdet skyddar foster samt ammande spädbarn, eftersom transporten av mangan via modersmjölk och placenta verkar vara begränsad. Riktvärdet är under den lägsta halten där negativa effekter har rapporterats i samband med neurotoxiska effekter hos en grupp människor över 50 års ålder (2000 μg/L). Det är dock förhastat att dra slutsatser från endast en studie, vilket visar på behovet av vidare forskning kring äldres exponering för mangan och eventuella samband med Parkinsons-liknande symptom. Det finns även behov av ytterligare forskning på transporten mellan mor och foster.

Ett flertal studier har funnit samband mellan högt manganintag och effekter på barns beteende. Det är i nuläget oklart om ett högt manganintag påverkar både yngre och äldre barn, eller om symptom som påvisats hos äldre barn är effekter från manganintag vid en yngre ålder. Det nuvarande riktvärdet på 300

μg/L är dock lågt nog för att skydda barn över ett år från negativa effekter, då det endast utgör 15% av ett barns dagliga manganintag (~2 mg/dag) vid en normal vattenkonsumption (ca 1 L/dag).

Den största riskgruppen för överexponering av mangan utgörs av spädbarn som får bröstmjölksersättning. De flesta bröstmjölksersättningar innehåller betydande mängder mangan redan i pulverform, motsvarande 400

μg/L i beredd form. Det är därför viktigt att det vatten som mjölkpulvret blandas ut med har en låg manganhalt. I nuläget överskrids ofta den högsta tillåtna manganhalten för bröstmjölksersättning, 650 μg/L, när vanligt mjölkersättningspulver blandas med vatten innehållandes 300 μg Mn/L. Vi vill dock framhålla att det finns en del frågetecken även kring det vetenskapliga underlaget till den högsta tillåtna halten av mangan i bröstmjölksersättning. Det rekommenderas därför att både vatten och mjölkersättning som avses för spädbarn innehåller så låga manganhalter som möjligt för att förhindra att den färdiga produkten innehåller halter som väsentligen överstiger de som förekommer normalt i human bröstmjölk.

Socialstyrelsens allmänna råd om en högsta manganhalt i vatten vid 300

μg/L är inte juridiskt bindande. Det är därför upp till varje hushåll med enskilt vatten att ansvara för sin egen vattenkvalitet. För att förhindra att spädbarn exponeras för alltför höga manganhalter genom dricksvatten bör föräldrar informeras om vikten av ett lågt manganintag för att minimera eventuella risker för barnets hälsa. Enligt den internationella koden för marknadsföring av bröstmjölksersättning får information om mjölkersättningsprodukter endast ges av "personal som är knuten till hälso- och sjukvården och får endast anordnas för föräldrar vilkas barn är i behov av sådana livsmedel" (SOSFS 1983:21). Detta bör därför även vara en passande och effektiv informationskanal till föräldrar om vikten av låga manganhalter i spädbarns kost, samt om hur överexponering av mangan kan undvikas.

Om kranvattnet innehåller förhöjda manganhalter kan flaskvatten användas för att blanda till mjölkersättning till spädbarn. I Sverige finns det idag fyra typer av buteljerat vatten. Manganhalterna i naturligt mineralvatten och källvatten får

ej överstiga 500

μg/L, medan det för förpackat dricksvatten och bordsvatten ställs samma krav som på drickvatten från kommunala vattenverk; 50 μg/L.

Dessa två vatten med lägre manganhalt kan därmed användas istället för kranvatten, om vattnet från den enskilda brunnen ger förhöjda manganhalter. Mangan kan även filtreras bort från kranvatten.

Sammanfattningsvis kan sägas att det fortfarande föreligger en hel del osäkerheter angående vilka lägsta manganintag som kan innebära negativa hälsoeffekter hos spädbarn och barn, och även hos äldre och hos foster. Vidare forskning behövs för att förstå sambanden mellan manganintag och barns hälsa, och för att möjliggöra en förbättrad hälsoriskbedömning. Det bör utredas hur biotillgängligheten av mangan i bröstmjölk skiljer sig från den i mjölkersättning och vatten, samt hur upptag och retention varierar med ålder. Det behövs även en tillförlitlig biomarkör för att kunna utvärdera dos-respons förhållanden för mangan.

The variation in exposure to toxic metals over time is still not well-characterized, especially in children, the most vulnerable group. The aim of this study was to evaluate whether a reduction in environmental pollution with cadmium (Cd) and mercury (Hg) caused a change in exposure over time in two Swedish cities. For this, 1,257 children between the ages of 4 and 9 from Landskrona and Trelleborg, in the south of Sweden, were sampled once during 1986-2013. Cd (n=1120) and Hg (n=560) concentrations were determined in blood (b-Cd, b-Hg). The median b-Cd was 0.10 (geometric mean 0.10; range 0.01-0.61) μg/L and b-Hg was 0.91 (geometric mean 0.83; range 0.02-8.2) μg/L.

No sex or age difference was seen in b-Cd or b-Hg. Regarding the cities, children living in Landskrona close to a smelter had higher b-Cd and b-Hg than those living in urban and rural areas. Over the studied time, b-Cd slightly decreased (0.7% per year, p<0.001) while b-Hg showed a marked decrease (3% per year, p<0.001).

In conclusion, exposure to Cd was low during the ages 4 to 9, but the risk of disease might increase later in life since b-Cd only showed a minor decrease over time. This indicates, that Cd pollution should be further restricted. Regarding Hg, b-Hg concentration in children was low and decreased over time. The decrease is probably due to the reduced use of dental amalgam and the lower Hg intake from fish.

Flygbuller i boendemiljö kan upplevas som störande och försvåra samtal, koncentration, vila och sömn. Det finns också belägg för ett samband mellan flygbuller och försämrad inlärning hos barn, respektive ökad risk för kroniskt högt blodtryck bland vuxna boende vid flygplatser. I Sverige tillämpas flera riktvärden för nivåer av flygbuller inomhus och utomhus i bostäder. Dessa riktvärden skall tillämpas vid nybyggnation eller väsentlig ombyggnad av bostäder så långt det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt. Riktvärden inomhus kan vanligen klaras, åtminstone med stängda fönster. Riktvärden utomhus är svårare att uppnå och detta gäller särskilt riktvärdet på uteplats, 70 dB maximalnivå (LAmax,slow). Detta riktvärde är omdiskuterat eftersom det begränsar möjligheten att bebygga områden nära flygplatser. Diskussionen har främst rört antalet tillåtna överskridanden per dag och kväll. Frågan är viktig eftersom den rör avvägningen mellan stadsutveckling i närhet av flygplatser och risken för hälsopåverkan bland boende i framtida bostadsområden. Denna studie motiveras av att det behövs ett större kunskapsunderlag för rekommendationer rörande tillämpning av riktvärdet för flygbuller på uteplats. Syfte Projektets övergripande syfte var att ge ett empiriskt underlag för bedömning av flygbuller på uteplats, särskilt frågan om bullerstörning i relation till antal överskridanden av maximalnivån 70 dB LAmax,slow. Projektet bestod av två delar: en frågeformulärsstudie bland 3130 boende kring sju svenska flygplatser och en experimentstudie där 90 försöksdeltagare exponerades för flygbuller från högtalare. Projektets specifika syften listas nedan. Frågeformulärsstudien hade syfte 1-5 och 7, och experimentstudien syfte 6 och 7. 1. Kartlägga användning av uteplats bland boende kring svenska flygplatser. 2. Uppskatta bullerstörning och aktiviteststörning på uteplats i relation till antal flyghändelser ≥ 70 dB LAmax,slow. 3. Uppskatta bullerstörning och aktiviteststörning på uteplats i relation till maximalnivåer (över och under 70 dB) och dygnsviktad ekvivalentnivå (Lden). 4. Belysa betydelsen av attityd till flygtrafik och ljudkänslighet för rapportering av flygbullerstörning. 5. Uppskatta effekter av flygbullerexponering på självrapporterade stressymptom och sömnproblem. 6. Studera akuta negativa effekter av flygbuller vid en vistelse på en uteplats, särskilt (a) effekter på akuta fysiologiska stressreaktioner (inklusive hudkonduktans, hjärtfrekvens, salivkortisol), (b) effekter på självskattade störning och upplevd stress, samt (c) effekter på talförståelse. 7. Bedöma projektets resultat i relation till riktvärdet 70 dB LAmax,slow på uteplats, främst vad gäller antalet tillåtna överskridanden per dag och kväll. 

Syftet med denna rapport är att redovisa beräkningar av överföring av PFAS från dricksvatten och foder till livsmedelsproducerande djur och vidare till mjölk, kött, köttbiprodukter (lever) och ägg. Beräkningarna fokuserar på PFOA, PFNA, PFHxS och PFOS (PFAS4) och baseras främst på data från experimentella studier där livsmedelsproducerande djur på kontrollerat sätt exponerats för höga PFAS-halter från foder/dricksvatten. I beräkningarna uppskattades nivån av PFAS4-halter i foder och vatten som innebär att PFAS4-halter i de animaliska livsmedlen når upp till nivåer som motsvarar EUs gränsvärden eller åtgärdsgränser för PFAS4 i animaliska livsmedel (maxhalter). Förutom de ovan nämnda beräkningarna av maxhalter i foder och vatten, illustreras olika tillvägagångssätt för att göra beräkningar som kan vara till hjälp vid riskbedömning och riskhantering av PFAS i primärproduktionen av animaliska livsmedel. Resultaten av beräkningarna i föreliggande rapport får ses som ungefärliga eftersom det finns få publicerade studier inom området. Detta gör att ingångsdata i beräkningarna är osäkra. Dessutom har den biologiska variationen i ingångsdata inte beaktats. Resultaten ger dock en fingervisning om vilka animaliska produktionssystem som vid PFAS förorening av djurens foder/dricksvatten löper störst risk överskrida EUs gränsvärdes- och åtgärdsgränsnivåer för PFAS4. Data för beräkningarna hittades för mjölkko (mjölk, kött, lever), köttdjur (nöt, kött, lever), gris (kött), värphöns (ägg), slaktkyckling (kött, lever) och får (kött, lever).

Cancerframkallande ämnen i tätortsluft är en studie som utförs på uppdrag av Naturvårdsverket. Projektet utförs i fem städer i Sverige (Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå och Lindesberg) och återkommer till samma stad ungefär vart femte år. Studien genomfördes första gången i Stockholm 2002, andra gången 2009 och nu senast hösten 2015. Syftet med projektet är att kartlägga allmänbefolkningens exponering för utvalda luftburna cancerframkallande ämnen, såsom: bensen, 1,3-butadien, formaldehyd, kvävedioxid (NO2), kväveoxid (NOx) samt PM2,5 och ett antal polycykliska aromatiska kolväten (PAH:er). Resultaten används främst för att utvärdera miljökvalitetsmålet "Frisk Luft" och som underlag för en förbättrad riskvärdering hos allmänbefolkningen. Kemikalier vars utbredning undersöktes i studien är vanliga i tätortsluft och kan i höga koncentrationer ge upphov till olika symptom i luftvägar, ögon och slemhinnor, samt öka förekomsten av hjärt- och kärlsjukdom och antalet cancerfall.

40 slumpvis utvalda stockholmsbor i åldrarna 20-50 rekryterades för årets undersökning. Samtliga försökspersoner bar på personliga provtagare för respektive ämnen under en veckas tid. Hälften av dessa gjorde även en upprepad mätning, bortsett från formaldehyd. Tjugo av deltagarna samtyckte även till mätningar av PM2,5 (partiklar med aerodynamisk diameter ≤2,5μm) och polycykliska aromatiska kolväten (PAH:er) i deras vardagsrum under 48 timmar. Parallellt med dessa mätningar genomfördes även stationära mätningar av samma ämnen i den urbana utomhusluften. Detta gjordes vid två referensplatser, Wollmar Yxkullsgatan, Capio Maria (taknivå) och Hornsgatan (gatunivå).

Deltagarfrekvensen var 25 % och medelåldern för deltagarna 38,5 år. Fördelningen mellan könen var 37,5/62,5 (15 män och 25 kvinnor). Medianhalten som uppmättes av de personburna mätarna var för bensen 0,9 μg/m3, vilket är lägre än miljökvalitetsmålet (1 μg/m3). Det motsvarande värdet för 1,3-butadien var 0,3 μg/m3, vilket är högre än miljökvalitetsmålet (0,2 μg/m3). Jämfört med den senaste mätning i Stockholm 2009 har medelvärden, som uppmättes av de personburna mätarna, för bensen blivit lägre medan halterna av 1,3-butadien blivit något högre. Dock ligger bakgrundshalterna för bensen oförändrade sedan senaste mätning i Stockholm medan halterna för 1,3-butadien har ökat något.

Medianhalten för den personliga exponeringen för formaldehyd var 15 μg/m3, vilket ligger något högre än miljökvalitetsmålets årsmedelvärde och är dessutom en ökning med 5 μg/m3 sedan senaste mätningen i Stockholm 2009. Jämfört med mätomgången från 2002 låg bakgrundshalter av formaldehyd vid referensplatserna på en högre nivå under 2015, men när det gäller gatunivå (Hornsgatan) så ligger halterna lägre under 2015 jämfört med mätomgångarna från 2002 och 2009.

Medianhalter för kvävedioxid och kväveoxid var 16 μg/m3 respektive 45,4 μg/m3. Halterna av kvävedioxid ligger därmed under både miljökvalitetsnormen och miljökvalitetsmålen. Trendmässigt kan man se en liten ökning i kvävedioxidhalterna i den urbana bakgrunden sedan senaste mätomgången i Stockholm (2009). Även medianhalter för den personliga exponeringen för kvävedioxid ökade från 15 μg/m3 (2009) till 16 μg/m3. 3

Medianhalten för PM2,5 i deltagarnas vardagsrum var 5,8 μg/m3 för 48 timmar vilket är under miljökvalitetsmålet (10 μg/m3). De urbana bakgrundshalterna av partiklar ligger på ett medianvärde på 4,7 μg/m3 för två dygn (48 timmar) vilket också är lägre än miljökvalitetsmålet. PM2,5 filtren från vardagsrumsmätningarna och de stationära mätningarna analyserades även på sitt innehåll av nio polycykliska kolväten. Bens(a)pyren användes som ett indikatorvärde av dessa och halterna inomhus ligger under rådande gräns- och riktvärden och betydligt lägre än motsvarande halter utomhus vid samma tillfälle

Mot bakgrund av bristen på exponeringsdata för toxiska metaller och vissa essentiella spårelement bland små barn i Sverige har vi undersökt dessa exponeringar hos 4-åringar inom födelsekohorten NICE (”Nutritional impact on the Immunological maturation during Childhood in relation to the Environment”) med södra och östra Norrbotten som upptagningsområde. Gravida kvinnor rekryterades i graviditetsvecka 18–19, vartefter både kvinnorna och deras barn följdes upp vid flera tillfällen. Vid uppföljningen vid 4 års ålder erhölls blod och/eller urin från 443 barn för analys av toxiska metaller och essentiella spårelement. Analyserna av blod (erytrocyt-fraktionen) omfattade totalhalter av arsenik, bly, kadmium, kobolt, koppar, kvicksilver, mangan, selen och zink. Analyserna av urinproverna omfattade totalhalter av antimon, arsenik, bly, kadmium, kobolt, jod, selen och zink. Urinprov med mer än 10 μg arsenik/L analyserades även för arsenobetain och olika metaboliter till oorganisk arsenik [oorganisk arsenik, metylarsonsyra (MMA) och dimetylarseniksyra (DMA)]. Alla analyser genomfördes med ICP-MS, arsenikföreningarna först efter separation på jonbytare.

Den genomsnittliga exponeringen för de toxiska metallerna var generellt sett låg, men variationerna var betydande. Medianhalten av kadmium i NICE-barnens erytrocyter var 0,16 μg/kg (range <0,016–0,42 μg/kg), vilket motsvarar ca 0,06 μg/L i helblod och speglar den pågående exponeringen. Denna koncentration är ungefär hälften av den som uppmättes bland 12-åringar i den nationella undersökningen Riksmaten ungdom 2016–2017. Halten av bly var 15,8 μg/kg (range 5,4–85,7 μg/kg), vilket motsvarar ca 6,1 μg/L i helblod. Detta är något lägre än den i Riksmaten ungdom (median 7,1 μg/L i helblod). Medianhalten av kvicksilver, som i erytrocyter framför allt utgörs av metylkvicksilver från fisk, var 1,5 μg/kg (ca 0,6 μg/L i helblod) med stor variation (range <0,04–14,7 μg/kg). Medianhalten är väldigt lik den i Riksmaten ungdom (median 0,75 μg/L i helblod). Medianhalten av kobolt var 0,12 μg/kg (ca 0,05 μg/L i helblod), vilket är ungefär hälften av den i Riksmaten ungdom (median 0,12 μg/L i helblod). Halten av antimon, som analyserades i urin, var generellt sett låg (median 0,04 μg/L, range 0,003–0,78 μg/L, justerat för densitet). Medianhalten av metaboliter till oorganisk arsenik var 4,4 μg/L (range 0,9–41,0 μg/L, vilket tyder på låg exponering för oorganisk arsenik för de allra flesta barnen. Endast två barn hade över 20 μg/L, vilket sannolikt överskattarexponeringen för oorganisk arsenik. Andelen DMA i dessa urinprov var ca 95%, vilket styrker att det inte är en metabolit till oorganisk arsenik. Halten av DMA var dessutom korrelerat till halten arsenobetain, som härrör från intag av fisk och skaldjur. Totalhalten arsenik i urin (och erytrocyter) påverkades starkt av halten arsenobetain från fisk och skaldjur. Medianhalten av arsenobetain i urin var 21,5 μg/L (range 1–649 μg/L).

Barnens medianhalt av mangan var 18,4 μg/kg, (ca 7 μg/L i helblod) vilket är något lägre än i Riksmaten ungdom (10,5 μg/L i helblod). Medianhalt av selen i erytrocyter var 110 μg/kg (range 75–247 μg/kg), och det är oklart om det reflekterar bristande intag. Medianhalten av koppar i erytrocyter var 718 μg/kg (range 488–1032 μg/kg) och den av zink 8,9 mg/kg (range 5,3–28,5 mg/kg). Medianhalten av jod i urin, en biomarkör för intag av jod på gruppnivå, var 111 μg/L (9,7–543 μg/L), vilket tyder på adekvat intag. Världshälsoorganisationen anger att medianhalten hos skolbarn bör vara lägst 100 μg/L, med färre än 20% under 50 μg/L (endast 4% inom NICE).

Sammantaget var den genomsnittliga exponeringen för toxiska metaller låg bland 4-åringarna i NICE-studien, men undersökningen visar även på stora variationer i koncentrationerna av toxiska metaller i blod, varför det är viktigt att följa barns exponering över tid. Detsamma gäller halterna av essentiella element då kostmönster kan komma att ändras inom en snar framtid pga. nya kostrekommendationer som förutom hälsa även tar hänsyn till förändringar i miljön och klimatet. 

Kvinnor har tidigare visats ha högre halter av flera organiska miljöföroreningar i kroppen än män och skillnader har visats mellan människor i norra och södra Sverige. Organiska miljöföroreningar har inte tidigare undersökts bland utlandsfödda kvinnor.

Syfte med studien var att jämföra halter i urin av organiska miljöföroreningar hos svenska kvinnor i Stockholm, Göteborg, Lund och Västerbotten (n=192 i ålder 50–61 år) samt i en grupp utlandsfödda kvinnor boende i Skåne (n=67 varav 41 i ålder 50–61 år) samt att relatera halter till kända exponeringskällor som plastgolv, dricksvattenkälla, mat från konserver och kostvanor.

Utlandsfödda kvinnor hade generellt högre halter av flera ftalatmetaboliter jämfört med svenska kvinnor, undantaget plast-ftalaten MBzP där kvinnor i norr hade högre halter, vilket även visats i tidigare studier. Kvinnor i norr hade högre halter än övriga grupper svenska kvinnor av pyren-metaboliten 1-HP. Metabolit av bekämpningsmedlet klorpyrifos (TCP) samt av organofosfatiskt flamskyddsmedel (BBOEP) var högre hos utlandsfödda kvinnor jämfört med en eller flera grupper svenska kvinnor.

Skillnader i halter av organiska miljöföroreningar mellan kvinnor i olika delar av landet samt en grupp utlandsfödda kvinnor kan inte förklaras genom skillnader i de exponeringskällor som undersöktes i den här studien. Viktigt för framtida studier angående exponering av organiska miljöföroreningar är att bättre kartlägga inomhusmiljö (boendetyp, ålder på byggnad, tid som tillbringas inomhus, renovering, vedeldning i hemmet), socioekonomi och etnicitet hos deltagarna samt att insamlingar görs under samma årstid och veckodag (helg/vardag) då det handlar om kortlivade ämnen. Om möjligt bör rekryteringen göras på ett representativt urval av befolkningen.

I tidigare Hämi-projekt har Livsmedelsverket på uppdrag från Naturvårdsverket använt haltdata från vår egen kontroll av bekämpningsmedel i livsmedel, och konsumtionsdata från matvaneundersökningar för att uppskatta intaget för konsumenter. Dessa studier har visat på sjunkande exponering och ett lågt intag, i de flesta fall på några få procent av det acceptabla dagliga intaget (ADI) för respektive substans. Slutsatsen har därmed varit att rester av växtskyddsmedel enligt dagens kunskap inte utgör någon risk för konsumenters hälsa. Naturvårdsverket har även finansierat projekt vid AMM Skåne/Lunds universitet, där man analyserat metaboliter av bekämpningsmedel i urin. Resultaten från dessa undersökningar visade att många konsumenter har metaboliter från flera olika bekämpningsmedel i urinproven, och att det därmed sker en kontinuerlig exponering, men det dras inga slutsatser angående om de halter som återfinns skulle kunna orsaka några hälsoeffekter i befolkningen.

I detta projekt har Livsmedelsverket, i samarbete med Karolinska institutet, uppskattat exponeringen för bekämpningsmedel bland kvinnor i åldrarna 50-60 år genom två olika metoder. De bekämpningsmedel som omfattades av undersökningen var 2,4-D, klormekvat, mepikvat, klorpyrifos, och grupperna ditiokarbamater och pyretroider som omfattar flera olika substanser. Dels har den mer traditionella exponeringsuppskattningen baserad på haltdata i livsmedel och konsumtionsdata från matvaneundersökningar använts, och dels en metod där metabolithalter man hittar i urin har räknats om till ett uppskattat intag. På så sätt kan man relatera exponeringen till toxikologiska referensvärden som finns för de olika bekämpningsmedlen och få en uppfattning om de mängder som konsumenterna fått i sig skulle kunna orsaka långsiktiga hälsorisker.

Ett annat syfte med projektet var att jämföra de exponeringsuppskattningar som Livsmedelsverket och andra riskvärderande myndigheter vanligtvis gör, baserade på haltdata i livsmedel och konsumtionsdata från matvaneundersökningar, med de exponeringsuppskatt-ningar man kan få genom att använda data från biologisk övervakning. Tidigare pilot-beräkningar har visat att den beräknade exponeringen för vissa bekämpningsmedel baserat på metabolithalter i urinen är ca 20 ggr högre än när exponeringen baseras på halt- och konsumtionsdata. Studien ger även möjlighet att jämföra de båda metoderna för exponeringsberäkning och deras för- och nackdelar.

Det uppskattade medelintaget av bekämpningsmedlen i denna population överskred inte ADI för någon av substanserna, baserat på resultatet från båda metoderna för beräkning (0,01-18% av ADI). Det visades att för klormekvat och summan av pyretroider var det beräknade intaget i samma storleksordning, oavsett metod. För 2,4-D och ditiokarbamater var det beräknade intaget baserat på haltdata och konsumtionsdata 3-4 gånger högre än baserat på urinmetaboliter, medan det beräknade intaget av mepikvat och klorpyrifos var 2-5 gånger högre med metoden baserat på urinmetaboliter. Det finns flera möjliga förklaringar till dessa skillnader, som till exempel att resthalter finns i skal eller andra oätliga delar av grödor (2,4-D, ditiokarbamater), eller att det finns en exponering av metaboliten i sig från livsmedel (klorpyrifos), alternativt att det finns andra källor till exponeringen, som för mepikvat som bildas vid rostning av kaffebönor. Denna studie visar att båda metoderna kan användas för att beräkna intaget av bekämpningsmedelsrester, och de har sina styrkor och svagheter. De beräknade intagen hos denna grupp i populationen, som har en relativt hög konsumtion av frukt, bär och grönsaker som bidrar mycket till exponeringen av bekämpningsmedel, tyder inte på att det finns en risk för långsiktiga negativa hälsoeffekter.

Cancerframkallande ämnen i tätortsluft

är en studie som utförs på uppdrag av

Naturvårdsverket. Projektet utförs i fem städer i Sverige (Stockholm, Göteborg, Malmö,

Umeå och Lindesberg) och återkommer till samma stad ungefär vart femte år. Studien

genomfördes första gången i Stockholm 2002 och nu senast hösten 2009. Syftet är att

undersöka allmänbefolkningens exponering för 1,3-butadien, bensen, formaldehyd och

kvävedioxid samt PM

2.5 och ett antal polycykliska aromatiska kolväten (PAH), däribland

bens(a)pyren. I studien 2009 i Stockholm gjordes även ett tillägg med analys av kväveoxider

och sot. Resultaten används främst för att utvärdera miljökvalitetsmålet ”Frisk luft” och som

underlag för en förbättrad riskvärdering hos allmänbefolkningen. De ämnen som ingår i

studien är vanliga i tätortsluft och kan ge olika symtom i luftvägar, ögon och slemhinnor, ge

upphov till hjärt- kärlsjukdom samt vara cancerframkallande i höga koncentrationer.

Fyrtio deltagare rekryterades slumpmässigt till studien för personburna mätningar under en

vecka varav 20 utförde en upprepad mätning några veckor senare. Parallellt med de

personburna mätningarna gjordes stationära mätningar vid två referensplatser, urban bakgrund

(taknivå, Wollmar Yxkullsgatan) och vid trafikerad gata (Hornsgatan). Partikelmätningar

gjordes med pump i 20 av deltagarnas vardagsrum under två dygn och även samtidigt vid den

urbana bakgrundsplatsen. Av deltagarna var 21 män och 19 kvinnor. Hälften bodde i

Stockholms innerstad och hälften utanför innerstaden. Medelåldern var 38 år och fem av

deltagarna var rökare. Större delen av deltagarnas tid (89 procent i mätomgång ett)

tillbringades i olika inomhusmiljöer.

För samtliga ämnen som ingick i studien var halterna högre vid trafikerad gata än vid urban

bakgrund. Kväveoxider och kvävedioxid samt 1,3-butadien och bensen samvarierade vid

bägge referensplatser. Kväveoxider och kvävedioxid samvarierade även mellan

referensplatserna. Det fanns ett statistiskt säkerställt samband mellan PM

2.5 och sot samt

mellan PM

2.5 och bens(a)pyren i den urbana bakgrunden. Bens(a)pyren korrelerade även med

sot i urban bakgrund.

Halter av 1,3-butadien var statistiskt säkerställt högre för rökare jämfört med icke-rökare.

Formaldehydhalterna var lägre hos de deltagare som bodde i innerstaden, jämfört med dem

som bodde utanför innerstaden. Det fanns även en signifikant skillnad mellan deltagare med

och utan gasspis i hemmet, där de med gasspis hade högre halter av kväveoxider och

kvävedioxid.

Halterna för de personburna mätningarna av kväveoxider samvarierade statistiskt säkert med

de uppmätta halterna i urban bakgrund. Inga andra ämnen som mättes personburet uppvisade

något samband med referensplatsmätningarna. Det fanns inget samband mellan partiklarna

som mättes inomhus hos deltagarna och utomhus på referensplatsen i urban bakgrund.

Däremot fanns ett signifikant samband mellan inom- och utomhushalterna av bens(a)pyren.

Halterna för de personburna mätningarna hade minskat mellan år 2002 (då studien tidigare

utförts i Stockholm) och 2009 för samtliga ämnen som undersöktes i studien. Vid bägge

referensplatserna var halterna i samma nivå eller lägre för 1,3-butadien, bensen, formaldehyd,

kvävedioxid och bens(a)pyren, förutom för formaldehyd vid trafikerad gata där det skett en

ökning.

Allmänbefolkningen exponeras dagligen för en mängd miljöföroreningar via livsmedel, vardagsartiklar och i inomhusmiljöer. Dessa kan ha skadliga hälsoeffekter och det är därför viktigt att kontinuerligt utvärdera exponeringsnivåer av miljöföroreningar. Biomonitorering av befolkningen möjliggör en uppskattning av exponering via alla upptagsvägar och ger därför en samlad utvärdering av vilka mängder av miljöföroreningar vi utsätts för.

I denna studie undersöktes biomarkörer i urin för ämnesgrupperna polyaromatiska kolväten (PAH), nikotin, organofosfatiska flamskyddsmedel, bekämpningsmedel, alkylfenoler, ftalater, DINCH och UVfilter hos 1000 unga vuxna (21 – 24 år) från födelsekohorten BAMSE.

Vi fann att studiepopulationen hade en utbredd, men låg, exponering för samtliga ämnesgrupper.Detektionsfrekvenser över LOD låg mellan 12–100%. Högst nivåer, och mest utbredd exponering,uppmättes av kemikaliegruppen ftalater. Kvinnor hade generellt en högre exponering för miljöföroreningar än män, med undantag för ett fåtal ämnen.

Urinnivåer av miljöföroreningar hos denna studiepopulation är jämförbara med resultat från liknande svenska populationer från de senaste åren. Jämfört med tidigare studier följer dessa resultat observerade trender, där urinnivåer av kemikalier som fasats ut de senaste åren sjunker, medan nivåer av nyintroducerade kemikalier ökar, vilket speglar de regleringar och introduktioner av ämnen som skett i Sverige och Europa.

Sammanfattning I två projekt som har finansierats av kunskapsprogrammet Hållbar Sanering har en kombinerad spridnings- och exponeringsmodell (CalTOX) utvärderats som ett verktyg för riskbedömning av dioxinförorenad mark. Modellens styrka jämfört med liknande modeller är dels att den inkluderar livsmedelsbaserade exponeringsvägar, dels att den kan hantera både bakgrundshalter i luft i kombination med förhöjda halter i marken samt att den är anpassad för att beskriva förändringar över tiden (dynamiska situationer). En initial utvärdering av modellen gjordes med ett generellt bakgrundscenario där modellresultaten jämfördes mot svenska mätdata. I en andra fas utvärderades modellen i ett platsspecifikt förorenad markscenario, där analyser av fältprover på ett dioxinförorenat område utgjorde basen för att kunna avgöra modellens användbarhet ur riskbedömningssynpunkt. De övergripande erfarenheterna som erhållits då CalTOX har tillämpats för beräkningar av dioxinhalter i olika delar av miljön har sammanställts i tabell A och B. Syftet med sammanställningarna är att ge en vägledning av förväntade resultat från modellen samt att visa på hur omständigheter i både modelleringen och utvärderingen som kan leda till avvikelser. Som grund för utvärderingen användes uppmätta halter i miljöprover som ”sanna” värden. En avvikelse på 1-4 gånger mellan uppmätta och beräknade halter betraktades som bra, 5-9 gånger som godkänd och >10 som tveksam. Eftersom avvikelserna mellan beräknade och uppmätta halter varierade för olika kongener var den slutliga bedömningen ändå något subjektiv. Vid slutbedömningen vägdes även exponeringens betydelse in. Dessutom bedömdes en överskattning lindrigare än en underskattning eftersom den senare leder till en underskattad exponeringsrisk. I tabell A återfinns utvärderingen av Bakgrundsscenariot, d.v.s. det scenario som förutsatte svenska bakgrundsnivåer och som är utvärderat med hjälp av analysdata från typiska svenska bakgrundsbelastade prover. Eftersom mätdata för både luft och mark utgjorde ingångsvärden till bakgrundsscenariot har modellresultat för dessa medier ej inkluderats i tabell A. De övergripande erfarenheterna som gjorts då CalTOX tillämpades för ett förorenad markscenario har sammanställts i tabell B. Sediment, ytvatten och fisk uteslöts från utvärderingen eftersom det detaljkunskap om det akvatiska systemet saknades för den specifika platsen. Utvärderingen av CalTOX har visat att verktyget är användbart för att bedöma spridningen av dioxiner till omgivande miljö, både i syfte att återspegla en bakgrundssituation och en situation med förorenad mark. Med hjälp av modellberäkningar har bidraget från flera olika exponeringsvägar jämförts i olika scenarier med ökande koncentration av dioxiner i marken. De exponeringsvägar som uppenbart kan ge en ett väsentligt bidrag till en ökad yttre exponering om marken är förorenad är; • intag av jord • intag av ägg • intag av mjölk • intag av kött • intag av ovanjordiska växter 8HÅLLBAR SANERING Rapport 5929 - Hälsoriskbedömning av exponering relaterad till dioxinförorenad mark • intag av underjordiska växter • hudkontakt med jord Tabell A. Sammanfattning av övergripande erfarenheter från modellberäkningar som erhölls då CalTOX tillämpades på ett bakgrundsscenario. Som grund för utvärderingen användes uppmätta halter i miljöprover som ”sanna” värden. En avvikelse på 1-4 gånger mellan uppmätta och beräknade halter betraktades som bra, 5-9 gånger som godkänd och >10 som tveksam. Tabellen bör endast betraktas som en vägledning av förväntat resultat från en modellering. För förklaring and kommentarer till fotnoter, se kapitel 6.1. Ovanjordiska Underjordiska Ytvatten Grundvatten Sediment växtdelar växtdelar a b Överensstämmelse Bra Godkänd Tveksamc d Bra EA Risk för överskattning xdRisk för underskattning xa xb xc xdKött Mjölk Ägg Fisk e e Överensstämmelse Bra Bra Tveksamf g GodkändRisk för överskattning xe xe xfRisk för underskattning xe xe xf xgTabell B Sammanfattning av övergripande erfarenheter från modellberäkningar som erhölls då CalTOX tillämpades på förorenad markscenario. Som grund för utvärderingen användes platsspecifika uppmätta halter som ”sanna” värden. En avvikelse på 1-4 gånger mellan uppmätta och beräknade halter betraktades som bra, 5-9 gånger som godkänd och >10 som tveksam. Tabellen bör endast betraktas som en vägledning av förväntat resultat från en modellering. Överensstämmelsen är en sammanvägd bedömning av avvikelser mellan modellscenariot/ verkligheten och konsekvenser av avvikelserna. Avvikelser som ger en viss (om än rimlig) säkerhetsmarginal i t.ex. exponeringsberäkningarna har bedömts som godkända. För förklaring och kommentarer till fotnoter, se kapitel 6.1. Ovanjordiska Underjordiska Luft Ytvatten Grundvatten växtdelar växtdelar a Överensstämmelse Godkänd EA Godkändb c d Godkänd GodkändRisk för överskattning xa xb xcRisk för underskattning xdKött Mjölk Ägg f e Överensstämmelse EA Bra TveksamfRisk för överskattning xe xfRisk för underskattning xfFigur A sammanfattar kritiska exponeringsvägar vid olika grad av dioxinförorenad jord identifierade med CalTOX. Intag av animaliska livsmedel (t.ex. kött, mjölk och ägg) som producerats på förorenad mark står sannolikt för de största potentiella exponeringsriskerna eftersom fettinnehållet i dessa produkter bidrar till att dioxiner ackumuleras i dessa produkter. Redan vid låga markkoncentrationer kan livsmedlen kontamineras i relativt hög utsträckning. Områden som förorenats diffust eller som har fläckvis förhöjda halter kan därför utgöra en större risk än ett begränsat hot-spot område där ringa aktivitet pågår. Förorenade objekt med nära läge till betesmarker eller äggproduktion bör således ges hög prioritet vid miljöutredningar. Sannolikt är det spridning av förorenade jordpartiklar till betesväxters bladytor samt direkt intag av förorenad jord vid betning som bidrar till att djuren exponeras. Förhöjda halter av dioxiner i luft och växter (utan jordpartiklar) bidrar i lägre utsträckning. 9HÅLLBAR SANERING Rapport 5929 - Hälsoriskbedömning av exponering relaterad till dioxinförorenad mark 10 100 1000ng TEQ/kg TS i jord Intag av kött/mjölk/ägg Intag av jord Intag av rotfrukter/grönsaker Inhalering av utomhusluft Hudkontakt jord Intag av grundvatten Figur A. Kritiska exponeringsvägar vid olika grad av dioxinförorenad jord identifierade med CalTOX modellering. Antaganden av tillgänglighet: 3 % för hudkontakt, 50 % för intag av jord, samt 100 % för övriga exponeringsvägar. Utöver att fettfraktionen bidrar till att ackumulera dioxiner i mjölk, kött, ägg och andra animaliska livsmedel bidrar den också till att öka tillgängligheten av dioxinerna i magtarmkanalen. Intag av föroreningar via en fettfraktion, t.ex. genom att äta animalisk föda, resulterar i ett större upptag av föroreningarna jämfört med om intaget sker via intag av förorenade partiklar (t.ex. damm eller jord). Intag av jord kan ge ett väsentligt bidrag om markkoncentrationerna är höga. Då jord är den bärande matrisen bör dock hänsyn tas till den lägre tillgängligheten för upptag jämfört med andra matriser (t.ex. livsmedel). Vid bakgrundskoncentrationer i miljön ger intag av jord inget väsentligt bidrag till exponeringen. Exponeringsrisker vid intag av bär och grönsaker från ett förorenat område beror på damm och jord som fastnar på ytorna. Rotupptag och upptag av gasfas från luften är av mindre betydelse. Risker genom intag av bär och grönsaker kan därmed minskas genom att skölja produkterna. Vissa rotfrukter, som morötter, kan ta upp dioxiner i relativt hög utsträckning medan andra rotfrukter, som potatis, tar upp betydligt mindre. Eftersom dioxinerna framförallt anrikas i skalen kan exponeringsriskerna minskas betydligt om produkterna skalas.  Hudkontakt kan ge ett väsentligt bidrag till exponeringen om markkoncentrationen är hög. Hur ofta och hur länge man exponeras via hudkontakt samt den hudyta som utsätts för exponeringen är dock avgörande för denna exponeringsvägs betydelse. Hänsyn måste också tas till den markant lägre tillgängligheten för absorbering genom huden då jord är den bärande matrisen. I de generaliserade scenarier som använts befanns inhalering utomhus och intag vatten ej utgöra väsentliga exponeringsvägar. Inhalering torde dock kunna utgöra en exponeringsrisk i byggnader som innehåller förorenat damm och partiklar, t.ex. vid renoveringsarbete i kontaminerade lokaler. 10HÅLLBAR SANERING Rapport 5929 - Hälsoriskbedömning av exponering relaterad till dioxinförorenad mark Erfarenheterna från detta projekt visar att bidraget från en exponeringsväg kan variera kraftigt från situation till situation och att bidraget är starkt beroende av de olika antaganden som görs när exponeringen modelleras. För att få en bra uppfattning om vilka risker som är styrande bör dessa givetvis motsvara den verkliga situationen så långt det är möjligt. Fördelen med att modellera exponeringsriskerna i CalTOX är att varje given situation kan bedömas utifrån en helhet och man kan tydliggöra vilka spridnings- och upptagsvägar som kan bidra till en väsentlig påverkan på omgivningen. För varje exponeringsväg är det möjligt att se vilket medium (t.ex. luft, jord, grundvatten, etc.) som bidrar mest till exponeringsdosen. Detta innebär att en situation där risker för förhöjd exponering föreligger kan detaljstuderas. Eftersom bakgrundshalter kan inkluderas i form av t.ex. luftemissioner och markkoncentrationer, kan bidraget från bakgrundsexponeringen inkluderas i varje scenario, vilket underlättar bedömningen av hälsoriskerna. Sammanvägd risk för dioxinexponering vid en given markkoncentration beror på kongensammansättningen eftersom biotillgänglighet, persistens och toxicitet varierar från kongen till kongen. Därför rekommenderas en kongenspecifik bedömning ända från markförekomst fram till humanexponering. I den modell som används på rekommendation av Naturvårdsverket (den s.k. svenska modellen) görs enbart en bedömning av det totala TEQ-värdet, vilket innebär att de kongenspecifika riskerna förbises. 

Sammanfattning

Vid studier av metallkoncentrationer i blod hos gravida är det viktigt att beakta den

fysiologiska utspädning av blodkropparna som sker och är som mest uttalad i början av tredje

trimestern.

Belastningen av kadmium förefaller öka efter genomgången graviditet, vilket till stor del kan

förklaras av en ökad absorption av kadmium i tarmen på grund av samtidigt ökad

järnabsorption. Hos kvinnor som sammantaget fött flera barn var ökning av urinkadmium

med stigande ålder mer uttalad än för de kvinnor som fött inget eller ett barn.

Metylkvicksilver utgjorde 75% av den gravida kvinnans totalkvicksilver i blod och var

dessutom nästan dubbelt så hög i navelsträngsblod som i moderns före förlossning. Halten av

metylkvicksilver i navelsträngsblod var relaterat till moderns fiskintag medan halten av

oorgansikt kvicksilver hos barnet var relaterat till antalet amalgamfyllningar hos modern.

Halten oorganiskt kvicksilver i blod sjönk under och efter amningsperioden vilket kan

förklaras av en utsöndring till modersmjölken.

Koncentrationen av bly i navelsträngsblod var lika hög som hos modern fyra veckor före

förlossning. Blodblyhalten hos modern efter genomgången graviditet föreföll öka vilket

kanske kan förklaras av en högre benomsättning under amningsperioden än under

graviditeten, och därmed en frisättning av bly från benvävnad. Detta kommer senare att

utvärderas i förhållande till markörer för benomsättning.